This electronic text was published by Project Runeberg, and is free of
copyright. You are free to copy and distribute it in any form
(electronic or on paper) and for any purpose (for free or for money).

Project Runeberg publishes free electronic texts, such as this one, in
Scandinavian and Finnish languages (Swedish, Norwegian, Danish,
Icelandic, Faroese, Finnish, Lappish, Estonian, Karelian, Ingrian, and
Livonian) and their dialects.

Active since late 1992, Project Runeberg is a part of Lysator, a
students’ computer club at Linkoping University in Linkoping, Sweden.
Individuals in many countries have contributed their voluntary work.

PROJECT RUNEBERG–free e-texts in Scandinavian, Finnish languages:
http://www.lysator.liu.se:7500/runeberg/Main.html and Finnish.html
Gopher host=gopher.lysator.liu.se, type=1, path=1/project-runeberg
Anonymous FTP file archive ftp ftp://ftp.lysator.liu.se/ /pub/runeberg/README
Discussions on mailing list runeberg-list-request@lysator.liu.se
Postal: Lysator, Linkoping University, S-581 83 Linkoping, Sweden.
*0001 Titel

B I B E L N

eller

D E N H E L I G A S K R I F T

innehållande

                      GAMLA OCH NYA TESTAMENTETS
                           KANONISKA BÖCKER

                    i överensstämmelse med den av
                           KONUNGEN ÅR 1917
                 gillade och stadfästa översättningen

                I elektronisk utgåva av Lars Aronsson,
              Per Cederqvist och Mattias Olofsson genom
                   P r o j e k t   R u n e b e r g

+0002 Ordförklaringar och sakupplysningar
+0003 Betoning av bibliska namn
+0004 Mått, mynt och vikt
*0005 Förord till den elektroniska utgåvan
Denna elektroniska utgåva av Bibeln är “i överensstämmelse med den av
konungen år 1917 gillade och stadfästa översättningen”, men det säger
inte allt om den. När vi studerade olika tryckningar av 1917 års
Bibel fann vi att det fanns många olika stilar för indragna rader,
fotnoter, anfanger, versnumrering och kommatering. Det var nästan
bara själva orden som var de samma mellan utgåvorna. Vi har valt en
stil som vi tror passar för den elektroniska utgåvan. Några av
stilvalen grundar sig också på det elektroniska mediets speciella
förutsättningar.

I vårt eget original använder vi teckensättet ISO 8859-1, men Projekt
Runebergs texter sprids även i andra teckensätt som passar olika
maskiner. Den eletroniska utgåvan saknar all formatering (fetstil,
kursiv, bokstavsstorlekar, teckensnitt, upphöjda siffror, kapitäler);
den är skriven som på skrivmaskin.

Kommateringen av texten i 1917 års Bibel skiljer sig, främst mellan
Normans utgåva 1977 och alla äldre utgåvor som vi har sett (se
t.ex. Jes. 9:2, Matt. 21:2). Vi har valt att följa det vi trodde vara
den äldre varianten. Den allra äldsta bibeln vi sett följer dock den
kommatering som vi inte använder. Vi vet inte hur det kommer sig att
kommateringen skiljer sig.

Det är inte första gången som svenska upplagor som utger sig för att
vara identiska skiljer sig åt. I företalet till Karl XII:s bibel
(1703) sägs om de upplagor av 1541 års bibel som utgavs under
1600-talet: »Alle förberörde editioner uthfästa i titeln sigh skola
behålla then wanliga texten oförändrad; men befinnes doch hafwa
åthskilliga skilnader / hwilka lemna Läsaren i ovisshet / hwid hwilken
thera han sigh hålla skal». Vi kan inte annat än instämma.

Den elektroniska utgåvan använder en spalt med långa rader, upp till
70 tecken, i stället för de vanliga dubbelspalterna med korta rader.
I bibeltexten är kolumn 1 till 6 en marginal som används enbart för
versnummer. Punkten efter versnumret står i kolumn 4. Där texten har
vanlig prosa, fyller den kolumn 7 till 70. Avstavningar används inte,
utan långa ord flyttas till nästa rad. Meningar åtskiljs av dubbla
mellanslag, men annars används enbart enkla tomrum. Textens högerkant
är alltså inte rak. Tabulatortecken används inte.

Tankestreck skrivs som mellanslag, två bindestreck, och ett
mellanslag.

Vissa avsnitt av bibeltexten är poesi (t.ex. Jes. 9:2–21). Där har
vi dragit in textens vänstermarginal ytterligare två kolumner.
Jes. 9:4 är poesi där raderna står parvis. Där har vi dragit in
jämnraderna ytterligare fyra steg från uddraderna, alltså totalt tolv
steg från radens början. De tryckta Biblar vi utgått ifrån använder
dessutom fortsättningsrader med ännu längre indragning, men det har vi
inte behövt, eftersom vi får plats med mer på samma rad.

Alla tryckta Biblar har hänvisningar under varje vers, men detta har
vi (ännu) inte tagit med i den elektroniska utgåvan. Fotnoter har vi
tagit med, men eftersom den elektroniska utgåvan inte är indelad i
sidor, har vi satt texten sist i respektive kapitel. Inne i texten
och sist i kapitlet markeras fotnoten med en siffra inom fyrkantiga
parenteser.

Stycken (där tryckta Biblar har versal i fetstil) åtskiljs av en tom
rad, men verser åtskiljs annars inte. Anfanger i början på kapitlen
används inte i den elektroniska utgåvan. Första versen i ett kapitel
ser lika dan ut som de andra verserna. Kapitelsammanfattningarna har
vi valt att centrera. Där är raderna cirka 40 tecken långa. Före och
efter sammanfattningarna står en tom rad. Kapitelnamnet är också
centrerat på en rad, och innehåller namnet på boken.

Kapitlen och böckerna åtskiljs av rader som ser lite speciella ut. De
inleds av en asterisk följt av ett kodnamn, ett mellanslag, och
därefter kapitel- eller boknamnet. Kodnamnet används som filnamn när
den elektroniska utgåvan packas upp som Gopher-menyer och liknande.
Detta gör att kodnamnen inte syns i Gopher-utgåvan.

Kodnamn som slutar med snedstreck “/” används då som namn på en
filkatalog, vanligen för en bok, och bokens kapitel har då kodnamn som
inleds av detta filkatalognamn följt av ett snedstreck och namnet på
den fil där kapitlet lagras. Ett exempel är namnet “40/” på
filkatalogen för Matteusevangeliet och namnet “40/05” på filen där
dess femte kapitel finns.

1917 års bibeltext använder en kapitelindelning från 1200-talet och en
versindelning från 1500-talet. Jes. 4:1 och Mark 9:1 står före
kapitelrubrikerna för Jes. 4 respektive Mark 9. Höga V. 6:12 står
efter kapitelrubriken för Höga V. 7. På dessa och liknande ställen
har vi lagt versen i samma fil som resten av kapitlet och en
hänvisande fotnot i den andra filen. Kapitelrubriken finns alltid i
sin rätta fil, även om den inte alltid står överst i filen.
*01/ Första Mosebok (Genesis)
*01/01 Första Mosebok (Genesis), 1 Kapitlet

Första Mosebok (Genesis), 1 Kapitlet

Skapelsen.

  1. I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.
  2. Och jorden var öde och tom, och mörker var över djupet, och Guds
    Ande svävade över vattnet.
  3. Och Gud sade: »Varde ljus»; och det vart ljus.
  4. Och Gud såg att ljuset var gott; och Gud skilde ljuset från
    mörkret.
  5. Och Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt. Och
    det vart afton, och det vart morgon, den första dagen.
  6. Och Gud sade: »Varde mitt i vattnet ett fäste som skiljer vatten
    från vatten.»
  7. Och Gud gjorde fästet, och skilde vattnet under fästet från
    vattnet ovan fästet; och det skedde så.
  8. Och Gud kallade fästet himmel. Och det vart afton, och det vart
    morgon, den andra dagen.
  9. Och Gud sade: »Samle sig det vatten som är under himmelen till
    en särskild plats, så att det torra bliver synligt.» Och det
    skedde så.
  10. Och Gud kallade det torra jord, och vattensamlingen kallade han
    hav. Och Gud såg att det var gott.
  11. Och Gud sade: »Frambringe jorden grönska, fröbärande örter och
    fruktträd, som efter sina arter bära frukt, vari de hava sitt
    frö, på jorden.» Och det skedde så;
  12. jorden frambragte grönska, fröbärande örter, efter deras arter,
    och träd som efter sina arter buro frukt, vari de hade sitt frö.
    Och Gud såg att det var gott.
  13. Och det vart afton, och det vart morgon, den tredje dagen.
  14. Och Gud sade: »Varde på himmelens fäste ljus som skilja dagen
    från natten, och vare de till tecken och till att utmärka
    särskilda tider, dagar och år,
  15. och vare de på himmelens fäste till ljus som lysa över jorden.»
    Och det skedde så;
  16. Gud gjorde de två stora ljusen, det större ljuset till att råda
    över dagen, och det mindre ljuset till att råda över natten, så
    ock stjärnorna.
  17. Och Gud satte dem på himmelens fäste till att lysa över jorden,
  18. och till att råda över dagen och över natten, och till att
    skilja ljuset från mörkret. Och Gud såg att det var gott.
  19. Och det vart afton, och det vart morgon, den fjärde dagen.
  20. Och Gud sade: »Frambringe vattnet ett vimmel av levande
    varelser; flyge ock fåglar över jorden under himmelens fäste.»
  21. Och Gud skapade de stora havsdjuren och hela det stim av levande
    varelser, som vattnet vimlar av, efter deras arter, så ock alla
    bevingade fåglar, efter deras arter. Och Gud såg att det var
    gott.
  22. Och Gud välsignade dem och sade: »Varen fruktsamma och föröken
    eder, och uppfyllen vattnet i haven; föröke sig ock fåglarna på
    jorden.»
  23. Och det vart afton, och det vart morgon, den femte dagen.
  24. Och Gud sade: »Frambringe jorden levande varelser, efter deras
    arter, boskapsdjur och kräldjur och vilda djur, efter deras
    arter.» Och det skedde så;
  25. Gud gjorde de vilda djuren, efter deras arter, och
    boskapsdjuren, efter deras arter, och alla kräldjur på marken,
    efter deras arter. Och Gud såg att det var gott.
  26. Och Gud sade: »Låt oss göra människor till vår avbild, till att
    vara oss lika; och må de råda över fiskarna i havet och över
    fåglarna under himmelen och över boskapsdjuren och över hela
    jorden och över alla kräldjur som röra sig på jorden.»
  27. Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild
    skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem.
  28. Och Gud välsignade dem; Gud sade till dem: »Varen fruktsamma och
    föröken eder, och uppfyllen jorden och läggen den under eder;
    och råden över fiskarna i havet och över fåglarna under himmelen
    och över alla djur som röra sig på jorden.»
  29. Och Gud sade: »Se, jag giver eder alla fröbärande örter på hela
    jorden och alla träd med fröbärande trädfrukt; detta skolen I
    hava till föda.
  30. Men åt alla djur på jorden och åt alla fåglar under himmelen och
    åt allt som krälar på jorden, vad som i sig har en levande själ,
    åt dessa giver jag alla gröna örter till föda.» Och det skedde
    så.
  31. Och Gud såg på allt som han hade gjort, och se, det var mycket
    gott. Och det vart afton, och det vart morgon, den sjätte
    dagen.
    *01/02 Första Mosebok (Genesis), 2 KapitletFörsta Mosebok (Genesis), 2 Kapitlet
                  Den sjunde dagen.  Edens lustgård.
                          Kvinnans skapelse.
  1. Så blevo nu himmelen och jorden fullbordade med hela sin
    härskara.
  2. Och Gud fullbordade på sjunde dagen det verk som han hade gjort;
    och han vilade på sjunde dagen från allt det verk som han hade
    gjort.
  3. Och Gud välsignade den sjunde dagen och helgade den, därför att
    han på den dagen vilade från allt sitt verk, det som Gud hade
    gjort, när han skapade.
  4. Detta är berättelsen om den ordning i vilken allt blev till på
    himmelen och jorden, när de skapades, då när HERREN Gud gjorde
    jord och himmel.
  5. Då bar jorden ännu ingen buske på marken, och ingen ört hade
    ännu skjutit upp på marken, ty HERREN Gud hade icke låtit regna
    på jorden, och ingen människa fanns, som kunde bruka jorden.
  6. men en dimma steg upp från jorden och vattnade hela marken.
  7. Och HERREN Gud danade människan [1] av stoft från jorden [2] och
    inblåste livsande i hennes näsa, och så blev människan en
    levande varelse.
  8. Och HERREN Gud planterade en lustgård i Eden österut och satte
    däri människan som han hade danat.
  9. HERREN Gud lät nämligen alla slags träd som voro ljuvliga att se
    på och goda att äta av växa upp ur marken, och livets träd mitt
    i lustgården, så ock kunskapens träd på gott och ont.
  10. Och från Eden gick en flod ut, som vattnade lustgården; sedan
    delade den sig i fyra grenar.
  11. Den första heter Pison; det är den som flyter omkring hela
    landet Havila, där guld finnes,
  12. och det landets guld är gott; där finnes ock bdelliumharts och
    onyxsten.
  13. Den andra floden heter Gihon; det är den som flyter omkring hela
    landet Kus.
  14. Den tredje floden heter Hiddekel; det är den som har sitt lopp
    öster om Assyrien. Den fjärde floden är Frat.
  15. Så tog nu HERREN Gud mannen och satte honom i Edens lustgård,
    till att bruka och bevara den.
  16. Och HERREN Gud bjöd mannen och sade: »Av alla andra träd i
    lustgården må du fritt äta,
  17. men av kunskapens träd på gott och ont skall du icke äta, ty när
    du äter därav, skall du döden dö.»
  18. Och HERREN Gud sade: »Det är icke gott att mannen är allena. Jag
    vill göra åt honom en hjälp, en sådan som honom höves.»
  19. Och HERREN Gud danade av jord alla markens djur och alla
    himmelens fåglar, och förde dem fram till mannen för att se huru
    denne skulle kalla dem; ty såsom mannen kallade var levande
    varelse, så skulle den heta.
  20. Och mannen gav namn åt alla boskapsdjur, åt fåglarna under
    himmelen och åt alla markens djur. Men för Adam fann han icke
    någon hjälp, sådan som honom hövdes.
  21. Då lät HERREN Gud en tung sömn falla på mannen, och när han hade
    somnat, tog han ut ett av hans revben och fyllde dess plats med
    kött.
  22. Och HERREN Gud byggde en kvinna av revbenet som han hade tagit
    av mannen, och förde henne fram till mannen.
  23. Då sade mannen: »Ja, denna är nu ben av mina ben och kött av
    mitt kött. Hon skall heta maninna, ty av man är hon tagen.»
  24. Fördenskull skall en man övergiva sin fader och sin moder och
    hålla sig till sin hustru, och de skola varda ett kött.
  25. Och mannen och hans hustru voro båda nakna och blygdes icke för
    varandra.

[1] Hebr. adám
[2] Hebr. adamá
*01/03 Första Mosebok (Genesis), 3 Kapitlet

Första Mosebok (Genesis), 3 Kapitlet

Syndafallet.

  1. Men ormen var listigare än alla andra markens djur som HERREN
    Gud hade gjort; och han sade till kvinnan: »Skulle då Gud hava
    sagt: ‘I skolen icke äta av något träd i lustgården’?»
  2. Kvinnan svarade ormen: »Vi få äta av frukten på de andra träden
    i lustgården,
  3. men om frukten på det träd som står mitt i lustgården har Gud
    sagt: ‘I skolen icke äta därav, ej heller komma därvid, på det
    att I icke mån dö.’»
  4. Då sade ormen till kvinnan: »Ingalunda skolen I dö;
  5. men Gud vet, att när I äten därav, skola edra ögon öppnas, så
    att I bliven såsom Gud och förstån vad gott och ont är.»
  6. Och kvinnan såg att trädet var gott att äta av, och att det var en
    lust för ögonen, och att det var ett ljuvligt träd, eftersom man
    därav fick förstånd, och hon tog av dess frukt och åt; och hon gav
    jämväl åt sin man, som var med henne, och han åt.
  7. Då öppnades bådas ögon, och de blevo varse att de båda var
    nakna; och de fäste ihop fikonlöv och bundo omkring sig.
  8. Och de hörde HERREN Gud vandra i lustgården, när dagen begynte
    svalkas; då gömde sig mannen med sin hustru för HERREN Guds
    ansikte bland träden i lustgården.
  9. Men HERREN Gud kallade på mannen och sade till honom: »Var är
    du?»
  10. Han svarade: »Jag hörde dig i lustgården; då blev jag förskräckt,
    eftersom jag är naken; därför gömde jag mig.»
  11. Då sade han: »Vem har låtit dig förstå att du är naken? Har du
    icke ätit av det träd som jag förbjöd dig att äta av?»
  12. Mannen svarade: »Kvinnan som du givit mig till att vara med, hon
    gav mig av trädet, så att jag åt.»
  13. Då sade HERREN Gud åt kvinnan: »Vad är det du har gjort!»
    Kvinnan svarade: »Ormen bedrog mig så att jag åt.»
  14. Då sade HERREN Gud till ormen: »Eftersom du har gjort detta,
    vare du förbannad bland alla djur, boskapsdjur och vilda djur.
    På din buk skall du gå, och stoft skall du äta i alla dina
    livsdagar.
  15. Och jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan, och
    mellan din säd och hennes säd. Denna skall söndertrampa ditt
    huvud, och du skall stinga den i hälen.»
  16. Och till kvinnan sade han: »Jag skall låta dig utstå mycken
    vedermöda, när du bliver havande; med smärta skall du föda dina
    barn. Men till din man skall din åtrå vara, och han skall råda
    över dig.
  17. Och till Adam sade han: »Eftersom du lyssnade till din hustrus
    ord och åt av det träd om vilket jag bjudit dig och sagt: ‘Du
    skall icke äta därav’, därför varde marken förbannad för din
    skull. Med vedermöda skall du nära dig av den i alla dina
    livsdagar;
  18. törne och tistel skall den bära åt dig, men markens örter skall
    vara din föda.
  19. I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd, till dess du vänder
    åter till jorden; ty av jorden är du tagen. Ty du du är stoft,
    och till stoft skall du åter varda.»
  20. Och mannen gav sin hustru namnet Eva [1], ty hon blev moder åt
    allt levande.
  21. Och HERREN Gud gjorde åt Adam och hans hustru kläder av skinn
    och satte på dem.
  22. Och HERREN Gud sade: »Se, mannen har blivit såsom en av oss, så
    att han förstår vad gott och ont är. Må han nu icke räcka ut sin
    hand och taga jämväl av livets träd och äta, och så leva
    evinnerligen.»
  23. Och HERREN Gud förvisade honom ur Edens lustgård, för att han
    skulle bruka jorden, varav han var tagen.
  24. Och han drev ut mannen, och satte öster om Edens lustgård
    keruberna jämte det ljungande svärdets lågor, för att bevaka
    vägen till livets träd.

[1] Namnet härledes från ett hebreiskt ord som betyder leva.
*01/04 Första Mosebok (Genesis), 4 Kapitlet

Första Mosebok (Genesis), 4 Kapitlet

Kain och Abel. Kains släkttavla. Set.

  1. Och mannen kände sin hustru Eva, och hon blev havande och födde
    Kain; då sade hon: »Jag har fött [1] en man genom HERRENS
    hjälp.»
  2. Och hon födde åter en son, Abel, den förres broder. Och Abel
    blev en fårherde, men Kain blev en åkerman.
  3. Och efter någon tid hände sig att Kain av markens frukt bar fram
    en offergåva åt HERREN.
  4. Också Abel bar fram sin gåva, av det förstfödda i hans hjord, av
    djurens fett. Och HERREN såg till Abel och hans offergåva;
  5. men till Kain och hans offergåva såg han icke. Då blev Kain
    mycket vred, och hans blick blev mörk.
  6. Och HERREN sade till Kain: »Varför är du vred, och varför är din
    blick så mörk?
  7. Är det icke så: om du har gott i sinnet, då ser du frimodigt
    upp; men om du icke har gott i sinnet, då lurar synden vid
    dörren; till dig står hennes åtrå, men du bör råda över henne.»
  8. Och Kain talade med sin broder Abel; och när de voro ute på
    marken, överföll Kain sin broder Abel och dräpte honom.
  9. Då sade HERREN till Kain: »Var är din broder Abel?» Han svarade:
    »Jag vet icke; skall jag taga vara på min broder?»
  10. Då sade han: »Vad har du gjort! Hör, din broders blod ropar
    till mig från jorden.
  11. Så vare du nu förbannad och förvisad från åkerjorden, som har
    öppnat sin mun för att mottaga din broders blod av din hand.
  12. När du brukar jorden, skall den icke mer giva dig sin gröda.
    Ostadig och flyktig skall du bliva på jorden.»
  13. Då sade Kain till HERREN: »Min missgärning är större än jag kan
    bära den.
  14. Se, du driver mig nu bort från åkerjorden, och jag måste gömma
    mig undan för ditt ansikte. Ostadig och flyktig skall jag bliva
    på jorden, och så skall ske att vemhelst som möter mig, han
    dräper mig.»
  15. Men HERREN sade till honom: »Nej, ty Kain skall bliva hämnad
    sjufalt, vemhelst som dräper honom.» Och HERREN satte ett tecken
    till skydd för Kain, så att ingen som mötte honom skulle slå
    honom ihjäl.
  16. Så gick Kain bort ifrån HERRENS ansikte och bosatte sig i landet
    Nod, öster om Eden.
  17. Och Kain kände sin hustru, och hon blev havande och födde Hanok.
    Och han byggde en stad och kallade den staden Hanok, efter sin
    sons namn.
  18. Och åt Hanok föddes Irad, och Irad födde Mehujael, och Mehujael
    födde Metusael, och Metusael födde Lemek.
  19. Men Lemek tog åt sig två hustrur; den ena hette Ada, den andra
    Silla.
  20. Och Ada födde Jabal; han blev stamfader för dem som bo i tält
    och idka boskapsskötsel.
  21. Och hans broder hette Jubal; han blev stamfader för alla dem som
    hantera harpa och pipa.
  22. Men Silla födde ock en son, Tubal-Kain; han var smed och gjorde
    alla slags redskap av koppar och järn. Och Tubal-Kains syster
    var Naama.
  23. Och Lemek sade till sina hustrur:
    »Ada och Silla,hören mina ord;
    I Lemeks hustrur,

    lyssnen till mitt tal:
    Se, en man dräper jag för för vart sår jag får,
    och en yngling för var blånad jag får.

  24. Ja, sjufalt hämnad bliver Kain,
    men Lemek sju- och sjuttiofalt.»
  25. Och Adam kände åter sin hustru, och hon födde en son och gav
    honom namnet Set, i det hon sade: »Gud har beskärt [2] mig en
    annan livsfrukt, till ersättning för Abel, eftersom Kain dräpte
    honom.»
  26. Men åt Set föddes ock en son, och han gav honom namnet Enos. Vid
    denna tid begynte man åkalla HERRENS namn.

[1] Egentligen »fått», hebr. kanítì.
[2] Det hebreiska uttrycket liknar namnet Set.
*01/05 Första Mosebok (Genesis), 5 Kapitlet

Första Mosebok (Genesis), 5 Kapitlet

Sets släkttavla.

  1. Detta är stycket om Adams släkt. När Gud skapade människor,
    gjorde han dem lika Gud.
  2. Till man och kvinna skapade han dem; och han välsignade dem och
    gav dem namnet människa [1], när de blevo skapade.
  3. När Adam var ett hundra trettio år gammal, födde han en son som
    var honom lik, hans avbild, och gav honom namnet Set.
  4. Och sedan Adam hade fött Set, levde han åtta hundra år och födde
    söner och döttrar.
  5. Alltså blev Adams hela levnadsålder nio hundra trettio år;
    därefter dog han.
  6. När Set var hundra fem år gammal, födde han Enos.
  7. Och sedan Set hade fött Enos, levde han åtta hundra sju år och
    födde söner och döttrar.
  8. Alltså blev Sets hela ålder nio hundra tolv år; därefter dog
    han.
  9. När Enos var nittio år gammal födde han Kenan.
  10. Och sedan Enos hade fött Kenan, levde han åtta hundra femton år
    och födde söner och döttrar.
  11. Alltså blev Enos’ hela ålder nio hundra fem år; därefter dog
    han.
  12. När Kenan var sjuttio år gammal, födde han Mahalalel.
  13. Och sedan Kenan fött Mahalalel, levde han åtta hundra fyrtio år
    och födde söner och döttrar.
  14. Alltså blev Kenans hela ålder nio hundra år; därefter dog han.
  15. När Mahalalel var sextiofem år gammal, födde han Jered.
  16. Och sedan Mahalalel hade fött Jered, levde han åtta hundra
    trettio år och födde sönder och döttrar.
  17. Alltså blev Mahalalels hela ålder åtta hundra nittiofem år;
    därefter dog han.
  18. När Jered var ett hundra sextiotvå år gammal, födde han Hanok.
  19. Och sedan Jered hade fött Hanok, levde han åtta hundra år och
    födde söner och döttrar.
  20. Alltså blev Jereds hela ålder nio hundra sextiotvå år; därefter
    dog han.
  21. När Hanok var sextiofem år gammal födde han Metusela.
  22. Och Hanok vandrade i umgängelse med Gud i tre hundra år, sedan
    han hade fött Metusela, och han födde söner och döttrar.
  23. Alltså blev Hanoks hela ålder tre hundra sextiofem år.
  24. Sedan Hanok så hade vandrat i umgängelse med Gud, såg man honom
    icke mer, ty Gud tog honom bort.
  25. När Metusela var ett hundra åttiosju år gammal, födde han Lemek.
  26. Och sedan Metusela hade fött Lemek, levde han sju hundra
    åttiotvå år och födde söner och döttrar.
  27. Alltså blev Metuselas hela ålder nio hundra sextionio år;
    därefter dog han.
  28. När Lemek var hundra åttiotvå år gammal, födde han en son.
  29. Och han gav honom namnet Noa [2], i det han sade: »Denne skall
    trösta [2] oss vid vårt arbete och våra händers möda, när vi
    bruka jorden, som HERREN har förbannat.
  30. Och sedan Lemek hade fött Noa, levde han fem hundra nittiofem år
    och födde söner och döttrar.
  31. Alltså blev Lemeks hela ålder sju hundra sjuttiosju år; därefter
    dog han.
  32. När Noa var fem hundra år gammal, födde han Sem, Ham och Jafet.

[1] Hebr. adám
[2] De båda orden hava i hebreiskan likhet med varandra.
*01/06 Första Mosebok (Genesis), 6 Kapitlet

Första Mosebok (Genesis), 6 Kapitlet

                  Människornas ondska växer.  Floden
                       förkunnas.  Arken bygges.
  1. Då nu människorna begynte föröka sig på jorden och döttrar
    föddes åt dem
  2. sågo Guds söner [1] att människornas döttrar voro fagra, och de
    togo till hustrur dem som de funno mest behag i.
  3. Då sade HERREN: »Min ande skall icke bliva kvar i människorna
    för beständigt, eftersom de dock äro kött; så vare nu deras tid
    bestämd till ett hundra tjugu år.»
  4. Vid den tiden, likasom ock efteråt, levde jättarna på jorden,
    sedan Guds söner begynte gå in till människornas döttrar och
    dessa födde barn åt dem; dessa voro forntidens väldiga män, som
    voro så namnkunniga.
  5. Men när HERREN såg att människornas ondska var stor på jorden,
    och att deras hjärtans alla uppsåt och tankar beständigt voro
    allenast onda,
  6. då ångrade HERREN att han hade gjort människorna på jorden, och
    han blev bedrövad i sitt hjärta.
  7. Och HERREN sade: »Människorna, som jag skapade, vill jag utplåna
    från jorden, ja, både människor och fyrfotadjur och kräldjur och
    himmelens fåglar; ty jag ångrar att jag har gjort dem.»
  8. Men Noa hade funnit nåd i för HERRENS ögon.
  9. Detta är berättelsen om Noas släkt. Noa var en rättfärdig man
    och ostrafflig bland sitt släkte; i umgängelse med Gud vandrade
    Noa.
  10. Och Noa födde tre söner: Sem, Ham och Jafet.
  11. Men jorden blev alltmer fördärvad för Guds åsyn, och jorden
    uppfylldes av våld.
  12. Och Gud såg att jorden var fördärvad, eftersom allt kött
    vandrade i fördärv på jorden.
  13. Då sade Gud till Noa: »Jag har beslutit att göra ände på allt
    kött, ty jorden är uppfylld av våld som de öva; se, jag vill
    fördärva dem tillika med jorden.
  14. Så gör dig nu en ark av goferträ, och inred arken men kamrar,
    och bestryk den med jordbeck innan och utan.
  15. Och så skall du göra arken: Den skall vara tre hundra alnar
    lång, femtio alnar bred och trettio alnar hög;
  16. en öppning för ljuset, en aln hög alltigenom, skall du göra
    ovantill på arken; och en dörr till arken skall du sätta på dess
    sida; och du skall inreda den så, att den får en undervåning, en
    mellanvåning och en övervåning.
  17. Ty se, jag skall låta floden komma med vatten över jorden, till
    att fördärva allt kött som har i sig någon livsande, under
    himmelen; allt som finnes på jorden skall förgås.
  18. Men med dig vill jag upprätta ett förbund: du skall gå in i
    arken med dina söner och din hustru och dina söners hustrur.
  19. Och av allt levande, vad kött det vara må, skall du föra in i
    arken ett par av vart slag, för att behålla dem vid liv med dig;
    hankön och honkön skola de vara.
  20. Av fåglarna, efter deras arter, av fyrfotadjuren, efter deras
    arter, av alla kräldjur på marken, efter deras arter, skall ett
    par av vart slag gå in till dig, för att du må behålla dem vid
    liv.
  21. Och du skall taga till dig alla slags livsmedel, sådant som kan
    ätas, och samla det till dig, för att det må vara dig och dem
    till föda.
  22. Och Noa gjorde så; han gjorde i alla stycken såsom Gud bjudit honom.

[1] Se Änglar i Ordförkl.
*01/07 Första Mosebok (Genesis), 7 Kapitlet

Första Mosebok (Genesis), 7 Kapitlet

Floden kommer.

  1. Och HERREN sade till Noa: »Gå in i arken med hela ditt hus, ty
    jag har funnit dig rättfärdig inför mig bland detta släkte.
  2. Av alla rena fyrfotadjur skall du taga till dig sju par, hanne
    och hona, men av sådana fyrfotadjur som icke äro rena ett par,
    hanne och hona,
  3. sammalunda av himmelens fåglar sju par, hankön och honkön, för
    att behålla deras släkten vid liv på hela jorden.
  4. Ty sju dagar härefter skall jag låta det regna på jorden, i
    fyrtio dagar och fyrtio nätter, och jag skall utplåna alla
    varelser som jag har gjort.»
  5. Och Noa gjorde i alla stycken såsom HERREN bjudit honom.
  6. Noa var sex hundra år gammal, när floden kom med sitt vatten
    över jorden.
  7. Och Noa gick in i arken med sina söner och sin hustru och sina
    söners hustrur, undan flodens vatten.
  8. Och av fyrfotadjur, både rena och orena, och av fåglar och av
    allt som krälar på marken
  9. gingo två och två, hankön och honkön, in till Noa i arken, såsom
    Gud hade bjudit Noa.
  10. Och efter de sju dagarna kom flodens vatten över jorden.
  11. I det år då Noa var sex hundra år gammal, i andra månaden, på
    sjuttonde dagen i månaden, den dagen bröto alla det stora
    djupets källor fram, och himmelens fönster öppnade sig,
  12. och ett regn kom över jorden i fyrtio dagar och fyrtio nätter.
  13. På denna samma dag gick Noa in i arken, så ock Sem, Ham och
    Jafet, Noas söner, vidare gick Noas hustru och hans söners tre
    hustrur med dem,
  14. därtill alla vilda djur, efter sina arter, och alla boskapsdjur,
    efter sina arter, och alla kräldjur som röra sig på jorden,
    efter sina arter, och alla flygande djur, efter sina arter, allt
    vad fåglar heter, av alla slag.
  15. De gingo in till Noa i arken, två och två av allt kött som hade
    i sig någon livsande.
  16. Och de som gingo dit in voro hankön och honkön av allt slags
    kött, såsom Gud hade bjudit honom.Och HERREN stängde igen om honom.
  17. Och floden kom över jorden i fyrtio dagar, och vattnet förökade
    sig och lyfte arken, så att den flöt högt uppe över jorden.
  18. Och vattnet steg och förökade sig mycket på jorden, och arken
    drev på vattnet.
  19. Och vattnet steg mer och mer över jorden, och alla höga berg
    allestädes under himmelen övertäcktes.
  20. Femton alnar högt steg vattnet över bergen så, att de
    övertäcktes.
  21. Då förgicks allt kött som rörde sig på jorden, fåglar och
    boskapsdjur och vilda djur och alla smådjur som rörde sig på
    jorden, så ock alla människor.
  22. Allt som fanns på det torra omkom, allt som där hade en fläkt av
    livsande i sin näsa.
  23. Så utplånade han alla varelser på jorden, både människor och
    fyrfotadjur och kräldjur och himmelens fåglar; de utplånades
    från jorden, och allenast Noa räddades, jämte det som var med
    honom i arken.
  24. Och vattnet fortfor att stiga över jorden i hundra femtio
    dagar.
    *01/08 Första Mosebok (Genesis), 8 KapitletFörsta Mosebok (Genesis), 8 Kapitlet
                 Flodens slut.  Noas offer och Herrens
                                löfte.
  1. Då tänkte Gud på Noa och alla de vilda djur och alla de
    boskapsdjur som voro med honom i arken. Och Gud lät en vind gå
    fram över jorden, så att vattnet sjönk undan;
  2. och djupets källor och himmelens fönster tillslötos, och regnet
    från himmelen upphörde.
  3. Och vattnet vek bort ifrån jorden mer och mer; efter hundra
    femtio dagar begynte vattnet avtaga.
  4. Och i sjunde månaden på sjuttonde dagen i månaden, stannade
    arken på Ararats berg.
  5. Och vattnet avtog mer och mer intill tionde månaden. I tionde
    månaden, på första dagen i månaden, blevo bergstopparna synliga.
  6. Och efter fyrtio dagar öppnade Noa fönstret som han hade gjort
    på arken,
  7. och lät en korp flyga ut; denne flög fram och åter, till dess
    vattnet hade torkat bort ifrån jorden.
  8. Sedan lät han en duva flyga ut, för att få se om vattnet hade
    sjunkit undan från marken.
  9. Men duvan fann ingen plats där hon kunde vila sin fot, utan kom
    tillbaka till honom i arken, ty vattnet betäckte hela jorden.
    Då räckte han ut sin han och tog henne in till sig i arken.
  10. Sedan väntade han ännu ytterligare sju dagar och lät så duvan än
    en gång flyga ut ur arken.
  11. Och duvan kom till honom mot aftonen, och se, då hade hon ett
    friskt olivlöv i sin näbb. Då förstod Noa att vattnet hade
    sjunkit undan från jorden.
  12. Men han väntade ännu ytterligare sju dagar och lät så duvan åter
    flyga ut; då kom hon icke mer tillbaka till honom.
  13. I det sexhundraförsta året, i första månaden, på första dagen i
    månaden, hade vattnet sinat bort ifrån jorden. Då tog Noa av
    taket på arken och såg nu att marken var fri ifrån vatten.
  14. Och i andra månaden, på tjugusjunde dagen i månaden, var jorden
    alldeles torr.
  15. Då talade Gud till Noa och sade:
  16. »Gå ut ur arken med din hustru och dina söner och dina söners
    hustrur.
  17. Alla djur som du har hos dig, vad slags kött det vara må, både
    fåglar och fyrfotadjur och alla kräldjur som röra sig på
    jorden, skall du låta gå ut med dig, för att de må växa till på
    jorden och vara fruktsamma och föröka sig på jorden.»
  18. Så gick Noa sina söner och sin hustru och sina söners hustrur.
  19. Och alla fyrfotadjur, alla kräldjur och alla fåglar, alla slags
    djur som röra sig på jorden, gingo ut ur arken, efter sina
    släkten.
  20. Och Noa byggde ett altare åt HERREN och tog av alla rena
    fyrfotadjur och av alla rena fåglar och offrade brännoffer på
    altaret.
  21. När HERREN kände den välbehagliga lukten, sade han vid sig
    själv: »Jag skall härefter icke mer förbanna marken för
    människan skull, eftersom ju människans hjärtas uppsåt är ont
    allt ifrån ungdomen. Och jag skall härefter icke mer dräpa allt
    levande, såsom jag nu har gjort.
  22. Så länge jorden består, skola härefter sådd och skörd, köld och
    värme, sommar och vinter, dag och natt aldrig upphöra.»
    *01/09 Första Mosebok (Genesis), 9 KapitletFörsta Mosebok (Genesis), 9 Kapitlet
               Guds förbund med Noa.  Noas ord till sina
                           söner.  Hans död.
  1. Och Gud välsignade Noa och hans söner och sade till dem: »Varen
    fruktsamma och föröken eder, och uppfyllen jorden.
  2. Och må fruktan och förskräckelse för eder komma övar alla djur
    på jorden och alla fåglar under himmelen; jämte allt som krälar
    på marken och alla fiskar i havet vare de givna i eder hand.
  3. Allt som rör sig och har liv skolen I hava till föda; såsom jag
    har givit eder gröna örter, så giver jag eder allt detta.
  4. Kött som har i sig sin själ, det är sitt blod, skolen I dock
    icke äta.
  5. Men edert eget blod, vari eder själ är, skall jag utkräva. Jag
    skall utkräva det av vilket djur det vara må. Jag skall ock av
    den ena människan utkräva den andres själ;
  6. den som utgjuter människoblod, hans blod skall av människor
    bliva utgjutet, ty Gud har gjort människan till sin avbild.
  7. Och varen I fruktsamma och föröken eder; växen till på jorden
    och föröken eder på den.»
  8. Ytterligare sade Gud till Noa och till hans söner med honom:
  9. Se, jag vill upprätta ett förbund med eder, och med edra
    efterkommande efter eder,
  10. och med alla levande varelser I haven hos eder: fåglar,
    boskapsdjur och alla vilda djur hos eder, alla jordens djur som
    hava gått ut ut arken.
  11. Jag vill upprätta ett förbund med eder: härefter skall icke mer
    ske att allt kött utrotas genom floden vatten; ingen flod skall
    mer komma och fördärva jorden.»
  12. Och Gud sade: »Detta skall vara tecknet till det förbund som jag
    gör mellan mig och eder, jämte alla levande varelser hos eder,
    för eviga tider:
  13. min båge sätter jag i skyn; den skall vara tecknet till
    förbundet mellan mig och jorden.
  14. Och när jag härefter låter skyar stiga upp över jorden och bågen
    då synes i skyn,
  15. skall jag tänka på det förbund som har blivit slutit mellan mig
    och eder, jämte alla levande varelser, vad slags kött det vara
    må; och vattnet skall icke då mer bliva en flod som fördärvar
    allt kött.
  16. När alltså bågen synes i skyn och jag ser på den, skall jag
    tänka på det eviga förbund som har blivit slutet mellan Gud och
    alla levande varelser, vad slags kött det vara må på jorden.»
  17. Så sade nu Gud till Noa: »Detta skall vara tecknet till det
    förbund som jag har upprättat mellan mig och allt kött på
    jorden.»
  18. Noas söner, som gingo ut ur arken, voro Sem, Ham och Jafet; men
    Ham var Kanaans fader.
  19. Dessa tre voro Noas söner och från dessa hava jordens alla folk
    utgrenat sig.
  20. Och Noa var en åkerman och var den förste som planterade en
    vingård.
  21. Men när han drack av vinet, blev han drucken och låg blottad i
    sitt tält.
  22. Och Ham, Kanaans fader, såg då sin faders blygd och berättade
    det för sina båda bröder, som voro utanför.
  23. Men Sem och Jafet togo en mantel och lade den på sina skuldror,
    båda tillsammans, och gingo så baklänges in och täckte över sin
    faders blygd; de höllo därvid sina ansikten bortvända, så att de
    icke sågo sin faders blygd.
  24. Men sedan när Noa vaknade upp från ruset och fick veta vad hans
    yngste son hade gjort honom, sade han:
  25. »Förbannad vare Kanaan, en trälars träl vare han åt sina bröder!»
  26. Ytterligare sade han: »Välsignad vare HERREN, Sems Gud, och
    Kanaan vare deras träl!
  27. Gud utvidge Jafet, han tage sin boning i Sems hyddor, och Kanaan
    vare deras träl.»
  28. Och Noa levde efter floden tre hundra femtio år;
  29. alltså blev Noas hela ålder nio hundra femtio år; därefter dog
    han.
    *01/10 Första Mosebok (Genesis), 10 KapitletFörsta Mosebok (Genesis), 10 Kapitlet

Noas söners släkttavla.

  1. Detta är berättelsen om Noas söners släkt. De voro Sem, Ham och
    Jafet; och åt dem föddes söner efter floden.
  2. Jafets söner voro Gomer, Magog, Madai, Javan, Tubal, Mesek och
    Tiras.
  3. Gomers söner voro Askenas, Rifat och Togarma.
  4. Javans söner voro Elisa och Tarsis, kittéerna och dodanéerna.
  5. Från dessa hava inbyggarna i hedningarnas Havsländer utbrett sig
    i sina länder, var efter sitt tungomål, efter sina släkten, i
    sina folk.
  6. Hams söner voro Kus [1], Misraim [1], Put och Kanaan.
  7. Kus söner voro Seba, Havila, Sabta, Raema och Sabteka. Raemas
    söner voro Saba och Dedan.
  8. Men Kus födde Nimrod; han var den förste som upprättade ett
    välde på jorden.
  9. Han var och en väldig jägare inför HERREN; därför plägar man
    säga: »En väldig jägare inför HERREN såsom Nimrod.»
  10. Och hans rike hade sin begynnelse i Babel, Erek, Ackad och
    Kalne, i Sinears land.
  11. Från det landet drog han sedan ut till Assyrien och byggde
    Nineve, Rehobot-Ir och Kela,
  12. och därtill Resen mellan Nineve och Kela; detta är »den stora
    staden».
  13. Och Misraim födde ludéerna, anaméerna, lehabéerna, naftuhéerna,
  14. patroséerna, kasluhéerna, från vilka filistéerna hava utgått,
    och kaftoréerna.
  15. Och Kanaan födde Sidon, som var hans förstfödde, och Het,
  16. så ock jebuséerna, amoréerna, girgaséerna,
  17. hivéerna, arkéerna, sinéerna,
  18. arvadéerna, semaréerna och hamatéerna. Sedan utgrenade sig
    kananéernas släkter allt vidare,
  19. så att kananéernas område sträckte sig från Sidon fram emot
    Gerar ända till Gasa, och fram emot Sodom, Gomorra, Adma och
    Seboim ända till Lesa.
  20. Dessa voro Hams söner, efter deras släkter och tungomål, i deras
    länder och folk.
  21. Söner föddes ock åt Sem, Jafets äldre broder, som blev stamfader
    för alla Ebers söner.
  22. Sems söner voro Elam, Assur, Arpaksad, Lud och Aram.
  23. Arams söner voro Us, Hul, Geter och Mas.
  24. Arpaksad födde Sela, och Sela födde Eber.
  25. Men åt Eber föddes två söner; den ene hette Peleg [2], ty i hans
    tid blev jorden fördelad; och hans broder hette Joktan.
  26. Och Joktan födde Almodad, Selef, Hasarmavet, Jera,
  27. Hadoram, Usal, Dikla,
  28. Obal, Abimael, Saba,
  29. Ofir, Havila och Jobab; alla dessa voro Joktans söner.
  30. Och de hade sina boningsorter från Mesa fram emot Sefar, emot
    Östra berget.
  31. Dessa voro Sems söner, efter deras släkter och tungomål, i deras
    länder, efter deras folk.
  32. Dessa voro Noas söners släkter, efter deras ättföljd, i deras
    folk. Och från dem hava folken efter floden utbrett sig på
    jorden.

[1] Se Kus och Misraim i Ordförkl.
[2] D. ä. delning.
*01/11 Första Mosebok (Genesis), 11 Kapitlet

Första Mosebok (Genesis), 11 Kapitlet

                Babels torn.  Språkförbistringen.  Sems
                    släkttavla.  Teras släkttavla.
  1. Och hela jorden hade enahanda tungomål och talade på enahanda
    sätt.
  2. Men när de bröto upp och drog österut, funno de en lågslätt i
    Sinears land och bosatte sig där.
  3. Och de sade till varandra: »Kom, låt oss slå tegel och bränna
    det.» Och teglet begagnade de såsom sten, och såsom murbruk
    begagnade de jordbeck.
  4. Och de sade: »Kom, låt oss bygga en stad åt oss och ett torn
    vars spets räcker upp i himmelen, och så göra oss ett namn; vi
    kunde eljest bliva kringspridda över hela jorden.»
  5. Då steg HERREN ned för att se staden och tornet som
    människobarnen byggde.
  6. Och HERREN sade: »Se, de äro ett enda folk och hava alla enahanda
    tungomål, och detta är deras första tilltag; härefter skall
    intet bliva dem omöjligt, vad de än besluta att göra.
  7. Välan, låt oss stiga dit ned och förbistra deras tungomål, så
    att den ene icke förstår den andres tungomål.»
  8. Och så spridde HERREN dem därifrån ut över hela jorden, så att
    de måste upphöra att bygga på staden.
  9. Därav fick den namnet Babel, eftersom HERREN där förbistrade [1]
    hela jordens tungomål; därifrån spridde ock HERREN ut dem över
    hela jorden.
  10. Detta är berättelsen om Sems släkt. När Sem var hundra år
    gammal, födde han Arpaksad, två år efter floden.
  11. Och sedan Sem hade fött Arpaksad, levde han i fem hundra år och
    födde söner och döttrar.
  12. När Arpaksad var trettiofem år gammal, födde han Sela.
  13. Och sedan Arpaksad hade fött Sela, levde han fyra hundra tre år
    och födde söner och döttrar.
  14. När Sela var trettio år gammal, födde han Eber.
  15. Och sedan Sela hade fött Eber, levde han fyra hundra tre år och
    födde söner och döttrar.
  16. När Eber var trettiofyra år gammal, födde han Peleg.
  17. Och sedan Eber hade fött Peleg, levde han fyra hundra trettio år
    och födde söner och döttrar.
  18. När Peleg var trettio år gammal, födde han Regu.
  19. Och sedan Peleg hade fött Regu, levde han två hundra nio år och
    födde söner och döttrar.
  20. När Regu var trettio år gammal, födde han Serug.
  21. Och sedan Regu hade fött Serug, levde han två hundra sju år och
    födde söner och döttrar.
  22. När Serug var trettio år gammal, födde han Nahor.
  23. Och sedan Serug hade fött Nahor, levde han två hundra år och
    födde söner och döttrar.
  24. När Nahor var tjugunio år gammal, födde han Tera.
  25. Och sedan Nahor hade fött Tera, levde han ett hundra nitton år
    och födde söner och döttrar.
  26. När Tera var sjuttio år gammal, födde han Abram, Nahor och
    Haran.
  27. Och detta är berättelsen om Teras släkt. Tera födde Abram,
    Nahor och Haran. Och Haran födde Lot.
  28. Och Haran dog hos sin fader Tera i sitt fädernesland, i det
    kaldeiska Ur.
  29. Och Abram och Nahor togo sig hustrur; Abrams hustru hette Sarai,
    och Nahors hustru hette Milka, dotter till Haran, som var fader
    till Milka och Jiska.
  30. Men Sarai var ofruktsam och hade inga barn.
  31. Och Tera tog med sig sin son Abram och sin sonson Lot, Harans
    son, och sin sonhustru Sarai, som var hans son Abrams hustru;
    och de drogo tillsammans ut från det kaldeiska Ur på väg till
    Kanaans land; men när de kommo till Haran, bosatte de sig där.
  32. Och Teras ålder blev två hundra fem år; därefter dog Tera i
    Haran.

[1] Hebr. balál.
*01/12 Första Mosebok (Genesis), 12 Kapitlet

Första Mosebok (Genesis), 12 Kapitlet

               Abrams flyttning till Kanaan.  Hans färd
                            till Egypten.
  1. Och HERREN sade till Abram: »Gå ut ur ditt land och från din
    släkt och från din faders hus, bort till det land som jag skall
    visa dig.
  2. Så skall jag göra dig till ett stort folk; jag skall välsigna
    dig och göra ditt namn stort, och du skall bliva en välsignelse.
  3. Och jag skall välsigna dem som välsigna dig, och den som
    förbannar dig skall jag förbanna, och i dig skola alla släkter
    på jorden varda välsignade.»
  4. Och Abram gick åstad, såsom HERREN hade tillsagt honom, och Lot
    gick med honom. Och Abram var sjuttiofem år gammal, när han drog
    ut från Haran.
  5. Och Abram tog sin hustru Sarai och sin brorson Lot och alla
    ägodelar som de hade förvärvat och tjänarna som de skaffat sig i
    Haran; och de drogo åstad på väg mot Kanaans land
  6. och komma så till Kanaans land.Och Abram drog fram i landet ända till den heliga platsen vid
    Sikem, till Mores terebint. Och på den tiden bodde kananéerna
    där i landet.
  7. Men HERREN uppenbarade sig för Abram och sade: »Åt din säd skall
    jag giva detta land.» Då byggde han där ett altare åt HERREN,
    som hade uppenbarat sig för honom.
  8. Sedan flyttade han därifrån till bergsbygden öster om Betel och
    slog där upp sitt tält, så att han hade Betel i väster och Ai i
    öster; och han byggde där ett altare åt HERREN och åkallade
    HERRENS namn.
  9. Sedan bröt Abram upp därifrån och drog sig allt längre mot
    Sydlandet.
  10. Men hungersnöd uppstod i landet, och Abram drog ned till Egypten
    för att bo där någon tid, eftersom hungersnöden var så svår i
    landet.
  11. Men när han nalkades Egypten sade han till sin hustru Sarai:
    »Jag vet ju att du är en skön kvinna.
  12. Om nu egyptierna tänka, när de få se dig: ‘Hon är hans hustru’,
    så skola de dräpa mig, under det att de låta dig leva.
  13. Säg därför att du är min syster, så att det går mig väl för din
    skull, och så att jag för din skull får leva.»
  14. Då nu Abram kom till Egypten, sågo egyptierna att hon var en
    mycket skön kvinna.
  15. Och när Faraos hövdingar fingo se henne, prisade de henne för
    Farao, och så blev kvinnan tagen in i Faraos hus.
  16. Och Abram blev av honom väl behandlad för hennes skull, så att
    han fick får, fäkreatur och åsnor, tjänare och tjänarinnor,
    åsninnor och kameler.
  17. Men HERREN hemsökte Farao och hans hus med stora plågor för
    Sarais, Abrams hustrus, skull.
  18. Då kallade Farao Abram till sig och sade: »Vad har du gjort mot
    mig! Varför lät du mig icke veta att hon var din hustru?»
  19. Varför sade du: ‘Hon är min syster’ och vållade så, att jag tog
    henne till hustru åt mig? Se, här har du nu din hustru, tag
    henne och gå.»
  20. Och Farao gav sina män befallning om honom, att de skulle
    ledsaga honom till vägs med hans hustru och allt vad han ägde.
    *01/13 Första Mosebok (Genesis), 13 KapitletFörsta Mosebok (Genesis), 13 Kapitlet
                  Abrams återkomst till Kanaan.  Hans
                         skilsmässa från Lot.
  1. Så drog då Abram upp från Egypten med sin hustru och allt vad
    han ägde, och Lot jämte honom, till Sydlandet.
  2. Och Abram var mycket rik på boskap och på silver och guld.
  3. Och han färdades ifrån lägerplats till lägerplats och kom så
    från Sydlandet ända till Betel, till det ställe där hans tält
    förut hade stått, mellan Betel och Ai,
  4. dit där han förra gången hade rest ett altare. Och där åkallade
    Abram HERRENS namn.
  5. Men Lot, som drog med Abram, hade också får och fäkreatur och
    tält.
  6. Och landet räckte icke till för dem, så att de kunde bo
    tillsammans; ty deras ägodelar voro för stora för att de skulle
    kunna bo tillsammans.
  7. och tvister uppstodo mellan Abram och Lots boskapsherdar.
    Tillika bodde på den tiden kananéerna och perisséerna där i
    landet.
  8. Då sade Abram till Lot: »Icke skall någon tvist vara mellan mig
    och dig, och mellan mina herdar och dina herdar; vi äro ju
    fränder.
  9. Ligger icke hela landet öppet för dig? Skilj dig ifrån mig;
    vill du åt vänster så går jag åt höger, och vill du åt höger, så
    går jag åt vänster.»
  10. Då lyfte Lot upp sina ögon och såg att hela Jordanslätten
    överallt var vattenrik. Innan HERREN fördärvade Sodom och
    Gomorra, var den nämligen såsom HERRENS lustgård, såsom Egyptens
    land, ända fram emot Soar.
  11. Så utvalde då Lot åt sig hela Jordanslätten. Och Lot bröt upp
    och drog österut, och de skildes så från varandra.
  12. Abram förblev boende i Kanaans land, och Lot bodde i städerna på
    Slätten och drog med sina tält ända inemot Sodom.
  13. Men folket i Sodom var mycket ont och syndigt inför Herren.
  14. Och HERREN sade till Abram, sedan Lot hade skilt sig från honom:
    »Lyft upp dina ögon och se, från den plats där du står, mot norr
    och söder och öster och väster.»
  15. Ty hela det land som du nu ser skall jag giva åt dig och din säd
    för evärdlig tid.
  16. Och jag skall låta din säd bliva såsom stoftet på jorden; kan
    någon räkna stoftet på jorden, så skall också din säd kunna
    räknas.
  17. Stå upp och drag igenom landet efter dess längd och dess bredd,
    ty åt dig skall jag giva det.
  18. Och Abram drog åstad med sina tält och kom och bosatte sig vid
    Mamres terebintlund invid Hebron; och han byggde där ett altare
    åt HERREN.
    *01/14 Första Mosebok (Genesis), 14 KapitletFörsta Mosebok (Genesis), 14 Kapitlet
                Kedorlaomers krigståg.  Lots befrielse.
                        Abram och Melki-Sedek.
  1. På den tid då Amrafel var konung i Sinear, Arjok konung i
    Ellasar, Kedorlaomer konung i Elam och Tideal konung över Goim,
    hände sig
  2. att dessa begynte krig mot Bera, konungen i Sodom, Birsa,
    konungen i Gomorra, Sinab, konungen i Adma, Semeber, konungen i
    Seboim, och mot konungen i Bela, det är Soar.
  3. De förenade sig alla och tågade till Siddimsdalen, där Salthavet
    nu är.
  4. I tolv år hade de varit under Kedorlaomer, men i det trettonde
    året hade de avfallit.
  5. Så kom nu i det fjortonde året Kedorlaomer med de konungar som
    voro på hans sida; och de slogo rafaéerna i Asterot-Karnaim,
    suséerna i Ham, eméerna i Save-Kirjataim
  6. och horéerna på deras berg Seir och drevo dem ända till El-Paran
    vid öknen.
  7. Sedan vände de om och kommo till En-Mispat, det är Kades, och
    härjade amalekiternas hela land; de slogo ock amoréerna som
    bodde i Hasason-Tamar.
  8. Då drogo konungen i Sodom, konungen i Gomorra, konungen i Adma,
    konungen i Seboim och konungen i Bela, det är Soar, ut och
    ställde upp sig i Siddimsdalen till strid mot dem —
  9. mot Kedorlaomer, konungen i Elam, Tideal, konungen över Goim,
    Amrafel, konungen i Sinear, och Arjok, konungen i Ellasar, fyra
    konungar mot fem.
  10. Men Siddimsdalen var full av jordbecksgropar. Och konungarna i
    Sodom och Gomorra måste fly och föllo då i dessa, och de som
    kommo undan flydde till bergsbygden.
  11. Så togo de allt gods som fanns i Sodom och Gomorra och alla
    livsmedel där, och tågade bort;
  12. de togo ock med sig Lot, Abrams brorson, och hans ägodelar, när
    de tågade bort; ty denne bodde i Sodom.
  13. Men en av de räddade kom och berättade detta för Abram, hebréen;
    denne bodde vid den terebintlund som tillhörde amoréen Mamre,
    Eskols och Aners broder, och dessa voro i förbund med Abram.
  14. Då nu Abram hörde att hans frände var fången, lät han sina mest
    beprövade tjänare, sådana som voro födda i hans hus, tre hundra
    aderton män, rycka ut, och förföljde fienderna ända till Dan.
  15. Och han delade sitt folk och överföll dem så om natten med sina
    tjänare och slog dem, och förföljde dem sedan ända till Hoba,
    norr om Damaskus,
  16. och tog tillbaka allt godset; sin frände Lot och hans ägodelar
    tog han ock tillbaka, ävensom kvinnorna och det övriga folket.
  17. Då han nu var på återvägen, sedan han hade slagit Kedorlaomer
    och de konungar som voro på hans sida, gick konungen i Sodom
    honom till mötes i Savedalen, det är Konungsdalen.
  18. Och Melki-Sedek, konungen i Salem, lät bära ut bröd och vin;
    denne var präst åt Gud den Högste.
  19. Och han välsignade honom och sade: »Välsignad vare Abram av Gud
    den Högste, himmelens och jordens skapare!
  20. Och välsignad vare Gud den Högste, som har givit dina ovänner i
    din hand!» Och Abram gav honom tionde av allt.
  21. Och konungen i Sodom sade till Abram »Giv mig folket; godset må
    du behålla för dig själv.»
  22. Men Abram svarade konungen i Sodom: »Jag lyfter min hand upp
    till HERREN, till Gud den Högste, himmelens och jordens skapare,
    och betygar
  23. att jag icke vill taga ens en tråd eller en skorem, än mindre
    något annat som tillhör dig. Du skall icke kunna säga: ‘Jag har
    riktat Abram.’
  24. Jag vill intet hava; det är nog med vad mina män hava förtärt
    och den del som tillkommer mina följeslagare. Aner, Eskol och
    Mamre, de må få sin del.»
    *01/15 Första Mosebok (Genesis), 15 KapitletFörsta Mosebok (Genesis), 15 Kapitlet

Herrens förbund med Abram.

  1. En tid härefter kom HERRENS ord i en syn till Abram; han sade:
    »Frukta icke, Abram, jag är din sköld, din lön skall bliva
    mycket stor.»
  2. Men Abram sade »Herre, HERRE, vad vill du då giva mig? Jag går
    ju barnlös b ort, och arvinge till mitt hus bliver man från
    Damaskus, Elieser.»
  3. Och Abram sade ytterligare: »Mig har du icke givit någon
    livsfrukt; en av mitt husfolk skall bliva min arvinge.»
  4. Men se, HERRENS ord kom till honom; han sade: »Nej, denne skall
    icke bliva din arvinge, utan en som utgår från ditt eget liv
    skall bliva din arvinge.»
  5. Och han förde honom ut och sade: »Skåda upp till himmelen, och
    räkna stjärnorna, om du kan räkna dem.» Och han sade till
    honom: »Så skall din säd bliva.»
  6. Och han trodde på HERREN; och han räknade honom det till
    rättfärdighet.
  7. Och han sade till honom: »Jag är HERREN, som har fört dig ut
    från det kaldeiska Ur för att giva dig detta land till
    besittning.»
  8. Han svarade: »Herre, HERRE, varav skall jag veta att jag skall
    besitta det?»
  9. Då sade han till honom: »Tag åt mig en treårig kviga, en treårig
    get och en treårig vädur, därtill en turturduva och en ung
    duva.»
  10. Och han tog åt honom alla dessa djur och styckade dem mitt itu
    och lade styckena mitt emot varandra; dock styckade han icke
    fåglarna.
  11. Och rovfåglarna slogo ned på de döda kropparna, men Abram drev
    bort dem.
  12. När nu solen var nära att gå ned och en tung sömn hade fallit på
    Abram, se, då kom en förskräckelse över honom och ett stort
    mörker.
  13. Och han sade till Abram: »Det skall du veta, att din säd skall
    komma att leva såsom främlingar i ett land som icke tillhör dem,
    och de skola där vara trälar, och man skall förtrycka dem; så
    skall ske i fyra hundra år.»
  14. Men det folk vars trälar de bliva skall jag ock döma. Sedan
    skola de draga ut med stora ägodelar.
  15. Men du själv skall gå till dina fäder i frid och bliva begraven
    i en god ålder.
  16. Och i det fjärde släktet skall din säd komma hit tillbaka. Ty
    ännu hava icke amoréerna fyllt sin missgärnings mått.»
  17. Då nu solen hade gått ned och det hade blivit alldeles mörkt,
    syntes en rykande ugn med flammande låga, som for fram mellan
    styckena.
  18. På den dagen slöt HERREN ett förbund med Abram och sade: »Åt din
    säd skall jag giva detta land, från Egyptens flod ända fram till
    den stora floden, till floden Frat:
  19. kainéernas, kenaséernas, kadmonéernas,
  20. hetiternas, perisséernas, rafaéernas,
  21. amoréernas, kananéernas, girgaséernas och jebuséernas land.»
    *01/16 Första Mosebok (Genesis), 16 KapitletFörsta Mosebok (Genesis), 16 Kapitlet

Hagar och Ismael.

  1. Och Sarai, Abrams hustru, hade icke fött barn åt honom. Men hon
    hade en egyptisk tjänstekvinna, som hette Hagar;
  2. och Sarai sade till Abram: »Se, HERREN har gjort mig ofruktsam,
    så att jag icke föder barn; gå in till min tjänstekvinna,
    kanhända skall jag få avkomma genom henne.» Abram lyssnade till
    Sarais ord;
  3. och Sarai, Abrams hustru, tog sin egyptiska tjänstekvinna Hagar
    och gav henne till hustru åt sin man Abram, sedan denne hade
    bott tio år i Kanaans land.
  4. Och han gick in till Hagar, och hon blev havande. När hon nu
    såg att hon var havande, ringaktade hon sin fru.
  5. Då sade Sarai till Abram: »Den orätt mig sker komme över dig.
    Jag själv lade min tjänstekvinna i din famn, men då hon nu ser
    att hon är havande ringaktar hon mig. HERREN döme mellan mig
    och dig.»
  6. Abram sade till Sarai: »Din tjänstekvinna är ju i din hand, gör
    med henne vad du finner för gott.» När då Sarai tuktade henne,
    flydde hon bort ifrån henne.
  7. Men HERRENS ängel kom emot henne vid en vattenkälla i öknen, den
    källa som ligger vid vägen till Sur.
  8. Och han sade: »Hagar, Sarais tjänstekvinna, varifrån kommer du,
    och vart går du?» hon svarade: »Jag är stadd på flykt ifrån min
    fru Sarai.»
  9. Då sade HERRENS ängel till henne: »Vänd tillbaka till din fru,
    och ödmjuka dig under henne.»
  10. Och HERRENS ängel sade till henne: »Jag skall göra din säd
    mycket talrik, så att man icke skall kunna räkna den för dess
    myckenhets skull.»
  11. Ytterligare sade HERRENS ängel till henne: »Se, du är havande
    och skall föda en son; honom skall du giva namnet Ismael [1],
    därför att HERREN har hört ditt lidande.
  12. Och han skall bliva lik en vildåsna; hans hand skall vara emot
    var man, och var mans hand emot honom; och han skall ligga i
    strid med alla sina bröder.»
  13. Och hon gav HERREN, som hade talat med henne, ett namn, i det hon
    sade: »Du är Seendets Gud.» Hon tänkte nämligen: »Har jag då
    verkligen här fått se en skymt av honom som ser mig [2]?»
  14. Därav kallades brunnen Beer-Lahai-Roi; den ligger mellan Kades
    och Bered.
  15. Och Hagar födde åt Abram en son; och Abram gav den son som Hagar
    hade fött åt honom namnet Ismael.
  16. Och Abram var åttiosex år gammal, när Hagar födde Ismael åt
    Abram.

[1] D. ä. Gud hör.
[2] Hebr. roí.
*01/17 Första Mosebok (Genesis), 17 Kapitlet

Första Mosebok (Genesis), 17 Kapitlet

Löftet om Isak. Omskärelsen.

  1. När Abram var nittionio år gammal, uppenbarade sig HERREN för
    honom och sade till honom: »Jag är Gud den Allsmäktige. Vandra
    inför mig och var ostrafflig.
  2. Jag vill göra ett förbund mellan mig och dig, och jag skall
    föröka dig övermåttan.»
  3. Då föll Abram ned på sitt ansikte, och Gud talade så med honom:
  4. »Se, det förbund som jag å min sida gör med dig är detta, att du
    skall bliva en fader till många folk.
  5. Därför skall du icke mer heta Abram, utan Abraham [1] skall vara
    ditt namn, ty jag skall låta dig bliva en fader till många folk.
  6. Och jag skall göra dig övermåttan fruktsam och låta folkslag
    komma av dig, och konungar skola utgå från dig.
  7. Och jag skall upprätta ett förbund mellan mig och dig och din
    säd efter dig, från släkte till släkte, ett evigt förbund, så
    att jag skall vara din Gud och din säds efter dig;
  8. och jag skall giva dig och din säd efter dig det land där du nu
    bor såsom främling, hela Kanaans land, till evärdlig besittning,
    och jag skall vara deras Gud.
  9. Och Gud sade ytterligare till Abraham: »Du åter skall hålla mitt
    förbund, du och din säd efter dig, från släkte till släkte.»
  10. Och detta är det förbund mellan mig och eder och din säd efter
    dig, som I skolen hålla: allt mankön bland eder skall omskäras;
  11. på eder förhud skolen I omskäras, och detta skall vara tecknet
    till förbundet mellan mig och eder.
  12. Släkte efter släkte skall vart gossebarn bland eder omskäras,
    när det är åtta dagar gammalt, jämväl den hemfödde tjänaren och
    den som är köpt för penningar från något främmande folk, och som
    icke är av din säd.
  13. Omskäras skall både din hemfödde tjänare och den som du har köpt
    för penningar; och så skall mitt förbund vara på edert kött
    betygat såsom ett evigt förbund.
  14. Men en oomskuren av mankön, en vilkens förhud icke har blivit
    omskuren, han skall utrotas ur sin släkt; han har brutit mitt
    förbund.
  15. Och Gud sade åter till Abraham: »Din hustru Sarai skall du icke
    mer kalla Sarai, utan Sara [2] skall vara hennes namn.
  16. Och jag skall välsigna henne och skall också med henne giva dig
    en son; ja, jag skall välsigna henne, och folkslag skola komma
    av henne, konungar över folk skola härstamma från henne.»
  17. Då föll Abraham ned på sitt ansikte och log, ty han sade vid sig
    själv: »Skulle barn födas åt en man som är hundra år gammal?
    Och skulle Sara föda barn, hon som är nittio år gammal?»
  18. Och Abraham sade till Gud: »Måtte allenast Ismael få leva inför
    dig!»
  19. Då sade Gud: »Nej, din hustru Sara skall föda dig en son, och du
    skall giva honom namnet Isak; och med honom skall jag upprätta
    mitt förbund, ett evigt förbund, som skall gälla hans säd efter
    honom.
  20. Men angående Ismael har jag ock hört din bön; se, jag skall
    välsigna honom och göra honom fruktsam och föröka honom
    övermåttan. Tolv hövdingar skall han få till söner, och jag
    skall göra honom till ett stort folk.
  21. Men mitt förbund skall jag upprätta med Isak, honom som Sara
    skall föda åt dig vid denna tid nästa år.»
  22. Då Gud nu hade talat ut med Abraham, for han upp från honom.
  23. Och Abraham tog sin son Ismael och alla sina tjänare, de
    hemfödda och de som voro köpta för penningar, allt mankön bland
    Abrahams husfolk, och omskar på denna samma dag deras förhud,
    såsom Gud hade tillsagt honom.
  24. Och Abraham var nittionio år gammal, när hans förhud blev
    omskuren.
  25. Och hans son Ismael var tretton år gammal, när hans förhud blev
    omskuren.
  26. På denna samma dag omskuros Abraham och hans son Ismael;
  27. och alla män i hans hus, de hemfödda tjänarna och de som voro
    köpta för penningar ifrån främmande folk, blevo omskurna tillika
    med honom.

[1] D. ä. fader till många.
[2] D. ä. furstinna.
*01/18 Första Mosebok (Genesis), 18 Kapitlet

Första Mosebok (Genesis), 18 Kapitlet

               Herrens besök hos Abraham.  Förnyat löfte
                till Sara.  Abrahams förbön för Sodom.
  1. Och HERREN uppenbarade sig för honom vid Mamres terebintlund, där
    han satt vid ingången till sitt tält, då det var som hetast på
    dagen.
  2. När han lyfte upp sina ögon, fick han se tre män stå framför sig.
    Och då han såg dem, skyndade han emot dem från tältets ingång och
    bugade sig ned till jorden
  3. och sade: »Herre, har jag funnit nåd för dina ögon, så gå icke
    förbi din tjänare.
  4. Låt mig hämta litet vatten, så att I kunnen två edra fötter; och
    vilen eder under trädet.
  5. Jag vill ock hämta ett stycke bröd, så att I kunnen vederkvicka
    eder, innan I gån vidare, eftersom I nu haven tagit vägen förbi
    eder tjänare.» De sade: »Gör såsom du har sagt.»
  6. Och Abraham skyndade in i tältet till Sara och sade: »Skynda dig
    och tag tre sea-mått fint mjöl, knåda det och baka kakor.»
  7. Men själv hastade Abraham bort till boskapen och tog en god
    ungkalv och gav den åt sin tjänare, och denne skyndade sig att
    tillreda den.
  8. Och han tog gräddmjölk och söt mjölk och kalven, som han hade
    låtit tillreda, och satte fram för dem; och han stod själv hos
    dem under trädet, medan de åto.
  9. Och de sade till honom: »Var är din hustru Sara?» Han svarade
    »Därinne i tältet.»
  10. Då sade han »Jag skall komma tillbaka till dig nästa år vid
    denna tid, och se, då skall din hustru Sara hava en son.» Detta
    hörde Sara, där hon stod i ingången till tältet, som var bakom
    honom.
  11. Men Abraham och Sara voro gamla och komna till hög ålder, och
    Sara hade icke mer såsom kvinnor pläga hava.
  12. Därför log Sara vid sig själv och tänkte: »Skulle jag väl nu på
    min ålderdom giva mig till lusta, nu då också min herre är
    gammal?»
  13. Men HERREN sade till Abraham: »Varför log Sara och tänkte:
    ‘Skulle jag verkligen föda barn, så gammal som jag är?’
  14. Är då något så underbart, att HERREN icke skulle förmå det? På
    den bestämda tiden skall jag komma tillbaka till dig, vid denna
    tid nästa år, och då skall Sara hava en son.
  15. Då nekade Sara och sade: »Jag log icke»; ty hon blev förskräckt.
    Men han sade: »Jo, du log.»
  16. Och männen stodo upp för att gå därifrån och vände sina blickar
    ned mot Sodom, och Abraham gick med för att ledsaga dem.
  17. Och HERREN sade: »Kan jag väl dölja för Abraham vad jag tänker
    göra?»
  18. Av Abraham skall ju bliva ett stort och mäktigt folk, och i
    honom skola alla folk på jorden varda välsignade.
  19. Ty därtill har jag utvalt honom, för att han skall bjuda sina
    barn och sitt hus efter sig att hålla HERRENS väg och öva
    rättfärdighet och rätt, på det att HERREN må låta det komma över
    Abraham, som han har lovat honom.»
  20. Och HERREN sade: »Ropet från Sodom och Gomorra är stort, och
    deras synd är mycket svår;
  21. därför vill jag gå ditned och se om de verkligen i allt hava
    gjort efter det rop som har kommit till mig; om så icke är, vill
    jag veta det.
  22. Och männen begåvo sig därifrån och gingo mot Sodom; men Abraham
    stod ännu kvar inför HERREN.
  23. Och Abraham trädde närmare och sade: »Vill du då förgöra den
    rättfärdige tillika med den ogudaktige?»
  24. Kanhända finnas femtio rättfärdiga i staden; vill du då förgöra
    den och icke skona orten för de femtio rättfärdigas skull som
    finnas där?»
  25. Bort det, att du skulle så göra och döda den rättfärdige tillika
    med den ogudaktige, så att det skulle gå den rättfärdige likasom
    den ogudaktige; bort det ifrån dig! Skulle han som är hela
    jordens domare icke göra vad rätt är?»
  26. HERREN sade: »Om jag i Sodom finner femtio rättfärdiga inom
    staden, så vill jag skona orten för deras skull.»
  27. Men Abraham svarade och sade: »Se, jag har dristat mig att tala
    till Herren, fastän jag är stoft och aska.»
  28. Kanhända skall det fattas fem i de femtio rättfärdiga; vill du
    då för de fems skull fördärva hela staden?» Han sade: »Om jag
    där finner fyrtiofem; så skall jag icke fördärva den.»
  29. Men han fortfor att tala till honom och sade: »Kanhända skola
    fyrtio finnas där.» Han svarade: »Jag skall då icke göra det,
    för de fyrtios skull.»
  30. Då sade han: »Herre, vredgas icke över att jag ännu talar något.
    Kanhända skola trettio finnas där.» Han svarade: »Om jag där
    finner trettio, så skall jag icke göra det.»
  31. Men han sade: »Se, jag har dristat mig att tala till Herren.
    Kanhända skola tjugu finnas där.» Han svarade: »Jag skall då
    icke fördärva den, för de tjugus skull.»
  32. Då sade han: »Herre, vredgas icke över att jag talar allenast
    ännu en gång. Kanhända skola tio finnas där.» Han svarade: »Jag
    skall då icke fördärva den, för de tios skull.»
  33. Och HERREN gick bort, sedan han talat ut med Abraham; och
    Abraham vände tillbaka hem.
    *01/19 Första Mosebok (Genesis), 19 KapitletFörsta Mosebok (Genesis), 19 Kapitlet
                  Sodoms förstöring.  Lots hustru och
                               döttrar.
  1. Och de två änglarna kommo om aftonen till Sodom, och Lot satt då
    i Sodoms port. När Lot fick se dem, stod han upp och gick emot
    dem och föll ned till jorden på sitt ansikte
  2. och sade: »I herrar, tagen härbärge i eder tjänares hus och
    stannen där över natten, och tvån edra fötter; sedan kunnen I i
    morgon bittida fortsätta eder färd.» De svarade: »Nej, vi vilja
    stanna på gatan över natten.»
  3. Men han bad dem så enträget, att de togo härbärge hos honom och
    kommo in i hans hus. Och han tillredde en måltid åt dem och
    bakade osyrat bröd, och de åto.
  4. Men innan de hade lagt sig, omringades huset av männen i staden,
    Sodoms män, både unga och gamla, allt folket, så många de voro.
  5. Dessa kallade på Lot och sade till honom: »Var äro de män som
    hava kommit till dig i natt? För dem ut till oss, så att vi få
    känna dem.»
  6. Då gick Lot ut till dem i porten och stängde dörren efter dig
  7. och sade »Mina bröder, gören icke så illa.»
  8. Se, jag har två döttrar, som ännu icke veta av någon man. Dem
    vill jag föra ut till eder, så kunnen I göra med dem vad I
    finnen för gott. Gören allenast icke något mot dessa män,
    eftersom de nu hava gått in under skuggan av mitt tak.»
  9. Men de svarade: »Bort med dig!» Och de sade ytterligare: »Denne,
    en ensam man, har kommit hit och bor här såsom främling, och han
    vill dock ständigt upphäva sig som domare. Men nu skola vi göra
    dig mer ont än dem.» Och de trängde med våld in på mannen Lot
    och stormade fram för att spränga dörren.
  10. Då räckte männen ut sina händer och togo Lot in till sig i huset
    och stängde dörren.
  11. Och de män som stodo utanför husets port slogo de med blindhet,
    både små och stora, så att de förgäves sökte finna porten.
  12. Och männen sade till Lot; »Har du någon mer här, någon måg,
    eller några söner eller döttrar, eller någon annan som tillhör
    dig i staden, så för dem bort ifrån detta ställe.
  13. Ty vi skola fördärva detta ställe; ropet från dem har blivit så
    stort inför HERREN, att HERREN har utsänt oss till att fördärva
    dem.»
  14. Då gick Lot ut och talade till sina mågar, som skulle få hans
    döttrar, och sade: »Stån upp och gån bort ifrån detta ställe; ty
    HERREN skall fördärva staden.» Men hans mågar menade att han
    skämtade.
  15. När nu morgonrodnaden gick upp, manade änglarna på Lot och sade:
    »Stå upp och tag med dig din hustru och dina båda döttrar, som
    du har hos dig, på det att du icke må förgås genom stadens
    missgärning.»
  16. Och då han ännu dröjde, togo männen honom vid handen jämte hans
    hustru hans båda döttrar, ty HERREN ville skona honom; och de
    förde honom ut, och när de voro utanför staden, släppte de
    honom.
  17. Och medan de förde dem ut, sade den ene: »Fly för ditt livs
    skull; se dig icke tillbaka, och dröj ingenstädes på Slätten.
    Fly undan till bergen, så att du icke förgås.»
  18. Men Lot sade till dem: »Ack nej, Herre.
  19. Se, din tjänare har ju funnit nåd för dina ögon, och stor är den
    barmhärtighet som du för med mig, då du vill rädda mitt liv; men
    jag förmår icke fly undan till bergen; jag rädes att olyckan
    hinner mig, så att jag omkommer.
  20. Se, staden därborta ligger helt nära, och det är lätt att fly
    dit, och den är liten; låt mig fly undan dit — den är ju så
    liten — på det att jag må bliva vid liv.»
  21. Då svarade han honom: »Välan, jag skall ock häri göra dig till
    viljes; jag skall icke omstörta den stad som du talar om.
  22. Men skynda att fly undan dit; ty jag kan intet göra, förrän du
    har kommit dit.» Därav fick staden namnet Soar [1].
  23. Då nu solen hade gått upp över jorden och Lot hade kommit till
    Soar,
  24. lät HERREN svavel och eld regna från himmelen, från HERREN, över
    Sodom och Gomorra;
  25. och han omstörtade dessa städer med hela Slätten och alla dem
    som bodde i städerna och det som växte på marken.
  26. Och Lots hustru, som följde efter honom, såg sig tillbaka; då
    blev hon en saltstod.
  27. Och när Abraham bittida följande morgon gick till den plats där
    han hade stått inför HERREN,
  28. och blickade ned över Sodom och Gomorra och över hela
    Slättlandet, då fick han se en rök stiga upp från landet, lik
    röken från en smältugn.
  29. Så skedde då, att när Gud fördärvade städerna på Slätten, tänkte
    han på Abraham och lät Lot komma undan omstörtningen, då han
    omstörtade städerna där Lot hade bott.
  30. Och Lot drog upp från Soar till bergsbygden och bodde där med
    sina båda döttrar, ty han fruktade för att bo kvar i Soar; och
    han bodde med sina båda döttrar i en grotta.
  31. Då sade den äldre till den yngre; »Vår fader är gammal, och
    ingen man finnes i landet, som kan gå in till oss efter all
    världens sedvänja.»
  32. Kom, låt oss giva vår fader vin att dricka och lägga oss hos
    honom för att vi må skaffa oss livsfrukt genom vår fader.»
  33. Så gåvo de sin fader vin att dricka den natten, och den äldre
    gick in och lade sig hos sin fader, och han märkte icke när hon
    lade sig, ej heller när hon stod upp.
  34. Dagen därefter sade den äldre till den yngre: »Se, jag låt i
    natt hos min fader; låt oss också denna natt giva honom vin att
    dricka, och gå du in och lägg dig hos honom, för att vi må skaffa
    oss livsfrukt genom vår fader.»
  35. Så gåvo de också den natten sin fader vin att dricka; och den
    yngre gick och lade sig hos honom, och han märkte icke när hon
    lade sig, ej heller när hon stod upp.
  36. Så blevo Lots båda döttrar havande genom sin fader.
  37. Och den äldre födde en son, och hon gav honom namnet Moab; från
    honom härstamma moabiterna ända till denna dag.
  38. Den yngre födde ock en son, och hon gav honom namnet Ben-Ammi;
    från honom härstamma Ammons barn ända fram till denna dag.

[1] D. ä. litenhet.
*01/20 Första Mosebok (Genesis), 20 Kapitlet

Första Mosebok (Genesis), 20 Kapitlet

Abraham och hans hustru i Gerar.

  1. Och Abraham bröt upp därifrån och drog till Sydlandet; där
    uppehöll han sig mellan Kades och Sur, och någon tid bodde han i
    Gerar.
  2. Och Abraham sade om sin hustru Sara att hon var hans syster. Då
    sände Abimelek, konungen i Gerar, och lät hämta Sara till sig.
  3. Men Gud kom till Abimelek i en dröm om natten och sade till
    honom: »Se, du måste dö för den kvinnas skull som du har tagit
    till dig, fast hon är en annan mans äkta hustru.»
  4. Men Abimelek hade icke kommit vid henne. Och svarade: »Herre,
    vill du då dräpa också rättfärdiga människor?
  5. Sade han icke själv till mig: ‘Hon är min syster’? Och likaså
    sade hon: ‘Han är min broder.’ I mitt hjärtas oskuld och med
    rena händer har jag gjort detta.»
  6. Då sade Gud till honom i drömmen: »Ja, jag vet att du har gjort
    detta i ditt hjärtas oskuld, och jag har själv hindrat dig från
    att synda mot mig; därför har jag icke tillstatt dig att komma
    vid henne.
  7. Men giv nu mannen hans hustru tillbaka; ty han är en profet.
    Och han må bedja för dig, så att du får leva. Men om du icke
    giver henne tillbaka, så vet att du skall döden dö, du själv och
    alla som tillhöra dig.
  8. Då stod Abimelek upp bittida om morgonen och kallade till sig
    alla sina tjänare och berättade allt detta för dem: och männen
    blevo mycket förskräckta.
  9. Sedan kallade Abimelek Abraham till sig och sade till honom:
    »Vad har du gjort mot oss! Vari har jag försyndat mig mot dig,
    eftersom du har velat komma mig och mitt rike att begå en så
    stor synd? På otillbörligt sätt har du handlat mot mig.»
  10. Och Abimelek sade ytterligare till Abraham: »Vad var din mening,
    när du gjorde detta?»
  11. Abraham svarade: »Jag tänkte: ‘På denna ort fruktar man nog icke
    Gud; de skola dräpa mig för min hustrus skull.’
  12. Hon är också verkligen min syster, min faders dotter, fastän
    icke min moders dotter; och så blev hon min hustru.
  13. Men när Gud sände mig ut på vandring bort ifrån min faders hus,
    sade jag till henne: ‘Bevisa mig din kärlek därmed att du säger
    om mig, varthelst vi komma, att jag är din broder.’»
  14. Då tog Abimelek får och fäkreatur, tjänare och tjänarinnor och
    gav dem åt Abraham. Han gav honom ock hans hustru Sara
    tillbaka.
  15. Och Abimelek sade: »Se, mitt land ligger öppet för dig; du må bo
    var du finner för gott.»
  16. Och till Sara sade han: »Se, jag giver åt din broder tusen
    siklar silver; det skall för dig vara en försoningsgåva inför
    allt ditt folk. Så har du inför alla fått upprättelse.»
  17. Och Abraham bad till Gud, och Gud botade Abimelek och hans hustru
    och hans tjänstekvinnor, så att de åter kunde föda barn.
  18. HERREN hade nämligen gjort alla kvinnor i Abimeleks hus
    ofruktsamma, för Saras, Abrahams hustrus, skull.
    *01/21 Första Mosebok (Genesis), 21 KapitletFörsta Mosebok (Genesis), 21 Kapitlet
               Isaks födelse.  Ismael och Hagar i öknen.
                    Abrahams förbund med Abimelek.
  1. Och HERREN såg till Sara, såsom han hade lovat, och HERREN
    gjorde med Sara såsom han hade sagt.
  2. Sara blev havande och födde åt Abraham en son på hans ålderdom,
    vid den bestämda tid som Gud hade sagt honom.
  3. Och Abraham gav den son som var född åt honom, den som Sara hade
    fött åt honom, namnet Isak.
  4. Och Abraham omskar sin son Isak, när denne var åtta dagar
    gammal, såsom Gud hade bjudit honom.
  5. Och Abraham var hundra år gammal, när hans son Isak föddes åt
    honom.
  6. Och Sara sade: »Gud har berett mig ett löje; var och en som får
    höra detta skall le mot mig.»
  7. Och hon sade: »Vem skulle hava sagt Abraham att Sara skulle giva
    barn di? Och nu har jag fött honom en son på hans ålderdom!»
  8. Och barnet växte upp och blev avvant; och den dag då Isak
    avvandes gjorde Abraham ett stort gästabud.
  9. Då fick Sara se Hagars, den egyptiska kvinnans, son, som denna
    hade fött Abraham, leka och skämta;
  10. och hon sade till Abraham: »Driv ut denna tjänstekvinna och
    hennes son, ty denna tjänstekvinnas son skall icke ärva med min
    son Isak.»
  11. Det talet misshagade Abraham mycket för hans sons skull.
  12. Men Gud sade till Abraham: »Du må icke för gossens och för din
    tjänstekvinnas skull låta detta misshaga dig. Lyssna till Sara
    I allt vad hon säger dig; ty genom Isak är det som säd skall
    uppkallas efter dig.
  13. Men också tjänstekvinnans son skall jag göra till ett folk,
    därför att han är av din säd.»
  14. Bittida följande morgon tog Abraham bröd och en lägel med vatten
    och gav det åt Hagar; han lade det på hennes rygg och gav henne
    barnet med och lät henne gå. Och hon begav sig åstad och irrade
    omkring i Beer-Sebas öken.
  15. Men när vattnet i lägeln hade tagit slut, kastade hon barnet
    ifrån sig under en buske
  16. och gick bort och satte sig ett stycke därifrån, på ett
    bågskotts avstånd, ty hon tänkte: »Jag förmår icke se på, huru
    barnet dör.» Och där hon nu satt, på något avstånd, brast hon ut
    i gråt.
  17. Då hörde Gud gossens röst, och Guds ängel ropade till Hagar från
    himmelen och sade till henne: »Vad fattas dig, Hagar? Frukta
    icke; ty Gud har hört gossens röst, där han ligger.
  18. Gå och lyft upp gossen, och tag honom vid handen, jag skall göra
    honom till ett stort folk.»
  19. Och Gud öppnade hennes ögon, så att hon blev varse en
    vattenbrunn. Och hon gick dit och fyllde sin lägel med vatten
    och gav gossen att dricka.
  20. Och Gud var med gossen, och han växte upp och bodde i öknen och
    blev med tiden en bågskytt.
  21. Han bodde i öknen Paran; och hans moder tog en hustru åt honom
    från Egyptens land.
  22. Vid den tiden kom Abimelek med Pikol, sin härhövitsman, och
    talade med Abraham och sade: »Gud är med dig i allt vad du gör.
  23. Så lova mig nu här med ed vid Gud att du icke skall göra dig
    skyldig till något svek mot mig eller mina barn och
    efterkommande, utan att du skall bevisa mig och det land där du
    nu bor såsom främling samma godhet som jag bevisat dig.»
  24. Abraham sade: »Det vill jag lova dig.»
  25. Dock gjorde Abraham Abimelek förebråelser angående en
    vattenbrunn som Abimeleks tjänare hade tagit ifrån honom.
  26. Men Abimelek svarade: »Jag vet icke vem som har gjort detta;
    själv har du ingenting sagt mig, och jag har icke hört något
    därom förrän i dag.»
  27. Då tog Abraham får och fäkreatur och gav åt Abimelek; och de
    slöto förbund med varandra.
  28. Men Abraham ställde sju lamm av hjorden avsides.
  29. Då sade Abimelek till Abraham: »Vad betyda de sju lammen som du
    har ställt där avsides?»
  30. Han svarade: »Dessa sju lamm skall du taga emot av mig, för att
    detta må vara mig till ett vittnesbörd därom att det är jag som
    har grävt denna brunn.»
  31. Därav kallades det stället Beer-Seba [1], eftersom de båda där
    gingo eden.
  32. När de så hade slutit förbund vid Beer-Seba, stodo Abimelek och
    hans härhövitsman Pikol upp och vände tillbaka till filistéernas
    land.
  33. Och Abraham planterade en tamarisk vid Beer-Seba och åkallade
    där HERREN, den eviga Gudens, namn. Och Abraham bodde i
    filistéernas land en lång tid.

[1] D. ä. sjubrunnen; i hebreiskan hava orden för »sju» och »ed»

likhet med varandra.
*01/22 Första Mosebok (Genesis), 22 Kapitlet

Första Mosebok (Genesis), 22 Kapitlet

               Abraham prövas av Gud genom befallningen
                  att offra Isak.  Nahors släkttavla.
  1. En tid därefter hände sig att Gud satte Abraham på prov. Han
    sade till honom: »Abraham!» Han svarade: »Här är jag.»
  2. Då sade han: »Tag din son Isak, din ende son, som du har kär,
    och gå bort till Moria land, och offra honom där såsom
    brännoffer, på ett berg som jag skall säga dig.»
  3. Bittida följande morgon lastade Abraham sin åsna och tog med sig
    två av sina tjänare och sin son Isak; och sedan han hade huggit
    sönder ved till brännoffer, bröt han upp och begav sig på väg
    till den plats som Gud hade sagt honom.
  4. När nu Abraham på tredje dagen lyfte upp sina ögon och fick se
    platsen på avstånd,
  5. sade han till sina tjänare: »Stannen I här med åsnan; jag och
    gossen vilja gå ditbort. När vi hava tillbett, skola vi komma
    tillbaka till eder.»
  6. Och Abraham tog veden till brännoffret och lade den på sin son
    Isak, men själv tog han elden och kniven, och de gingo så båda
    tillsammans.
  7. Då talade Isak till sin fader Abraham och sade: »Min fader!» Han
    svarade: »Vad vill du, min son?» Han sade: »Se, här är elden och
    veden, men var är fåret till brännoffret?»
  8. Abraham svarade: »Gud utser nog åt sig fåret till brännoffret,
    min son.» Så gingo de båda tillsammans.
  9. När de nu hade kommit fram till den plats som Gud hade sagt
    Abraham, byggde han där ett altare och lade veden därpå, sedan
    band han sin son Isak och lade honom på altaret ovanpå veden.
  10. Och Abraham räckte ut sin hand och tog kniven för att slakta sin
    son.
  11. Då ropade HERRENS ängel till honom från himmelen och sade:
    »Abraham! Abraham!» Han svarade: »Här är jag.»
  12. Då sade han: »Låt icke din hand komma vid gossen, och gör honom
    intet; ty nu vet jag att du fruktar Gud, nu då du icke har
    undanhållit mig din ende son.»
  13. När då Abraham lyfte upp sina ögon, fick han bakom sig se en
    vädur, som hade fastnat med sina horn i ett snår; och Abraham
    gick dit och tog väduren och offrade den till brännoffer i sin
    sons ställe.
  14. Och Abraham gav den platsen namnet HERREN utser; nu för tiden
    heter den Berget där HERREN låter se sig.
  15. Och HERRENS ängel ropade för andra gången till Abraham från
    himmelen
  16. och sade: »Jag svär vid mig själv, säger HERREN: Eftersom du
    har gjort detta och icke undanhållit mig din ende son
  17. därför skall jag rikligen välsigna dig och göra din säd talrik
    såsom stjärnorna på himmelen och såsom sanden på havets strand;
    och din säd skall intaga sina fienders portar.
  18. Och i din säd skola alla folk på jorden välsigna sig [1], därför
    att du lyssnade till mina ord.»
  19. Sedan vände Abraham tillbaka till sina tjänare; och de stodo upp
    och gingo tillsammans till Beer-Seba. Och Abraham bodde i
    Beer-Seba.
  20. En tid härefter blev så berättat för Abraham: »Se, Milka har ock
    fött barn åt din broder Nahor.»
  21. Barnen vore Us, hans förstfödde, och Bus, dennes broder, och
    Kemuel, Arams fader,
  22. vidare Kesed, Haso, Pildas, Jidlaf och Betuel.
  23. Men Betuel födde Rebecka. Dessa åtta föddes av Milka åt Nahor,
    Abrahams broder.
  24. Och hans bihustru, som hette Reuma, födde ock barn, nämligen
    Teba, Gaham, Tahas och Maaka.

[1] Se Välsigna i Ordförkl.
*01/23 Första Mosebok (Genesis), 23 Kapitlet

Första Mosebok (Genesis), 23 Kapitlet

Saras död. Abrahams gravköp.

  1. Och Sara blev ett hundra tjugusju år gammal; så gammal blev
    Sara.
  2. Och Sara dog i Kirjat-Arba, det är Hebron, i Kanaans land. Och
    Abraham kom och höll dödsklagan efter Sara och begrät henne.
  3. Därefter stod Abraham upp och gick bort ifrån den döda och
    talade så till Hets barn:
  4. »Jag är en främling och gäst hos eder. Låten mig nu få en egen
    grav hos eder, så att jag kan föra min döda dit och begrava
    henne.»
  5. Då svarade Hets barn Abraham och sade till honom:
  6. »Hör oss, herre. Du är en Guds hövding bland oss; begrav din
    döda i den förnämligaste av våra gravar. Ingen av oss skall
    vägra att giva dig sin grav till att där begrava din döda.»
  7. Men Abraham stod upp och bugade sig för landets folk, Hets barn;
  8. och han talade med dom och sade: »Om I tillstädjen att jag för
    ut min döda och begraver henne, så hören mig och läggen eder ut
    för mig hos Efron, Sohars son,
  9. så att han giver mig den grotta i Makpela, som tillhör honom,
    och som ligger vid ändan av hans åker. Mot full betalning i
    eder krets må han giva mig den till egen grav.»
  10. Men Efron satt där bland Hets barn. Och Efron, hetiten, svarade
    Abraham i närvaro av Hets barn, alla som bodde inom hans
    stadsport; han sade:
  11. »Icke så, min herre. Hör mig: Jag skänker dig åkern; grottan
    som finnes där skänker jag dig ock; jag skänker dig den inför
    mina landsmäns ögon; begrav där din döda.»
  12. Men Abraham bugade sig för landets folk;
  13. och han talade till Efron i närvaro av landets folk och sade:
    »Värdes dock höra mig. Jag vill betala åkerns värde; tag emot
    det av mig, och låt mig där begrava min döda.»
  14. Då svarade Efron Abraham och sade till honom:
  15. »Min herre, hör mig. Ett jordstycke till ett värde av fyra
    hundra siklar silver, vad betyder det mellan mig och dig?
    Begrav du din döda.»
  16. Och Abraham förstod Efron och vägde upp åt honom den summa som
    Efron hade uppgivit i närvaro av Hets barn, fyra hundra siklar
    silver, sådant silver som var gångbart i handel.
  17. Så skedde det att Efrons åker i Makpela, gent emot Mamre, själva
    åkern med grottan som fanns där och alla träd på åkern, så
    långt dess område sträckte sig runt omkring, blev överlåten åt
    Abraham till egendom
  18. inför Hets barns ögon, inför alla som bodde inom hans stadsport.
  19. Därefter begrov Abraham sin hustru Sara i grottan på åkern i
    Makpela, gent emot Mamre, det är Hebron, i Kanaans land.
  20. Åkern med grottan som fanns där blev så av Hets barn överlåten
    åt Abraham till egen grav.
    *01/24 Första Mosebok (Genesis), 24 KapitletFörsta Mosebok (Genesis), 24 Kapitlet

Rebecka blir Isaks hustru.

  1. Abraham var nu gammal och kommen till hög ålder, och HERREN hade
    välsignat Abraham i alla stycken.
  2. Då sade han till sin äldste hustjänare, den som förestod all
    hans egendom: »Lägg din hand under min länd;
  3. jag vill av dig taga en ed vid HERREN, himmelens Gud och jordens
    Gud, att du icke till hustru åt min son skall taga en dotter
    till någon av kananéerna bland vilka jag bor,
  4. utan att du skall gå till mitt eget land och till min släkt och
    där taga hustru åt min son Isak.»
  5. Tjänaren sade till honom: »Men om så händer, att kvinnan icke
    vill följa mig hit till landet, måste jag då föra din son
    tillbaka till det land som du har kommit ifrån?»
  6. Abraham svarade honom: »Tag dig till vara för att föra min son
    dit tillbaka.
  7. HERREN, himmelens Gud, som har fört mig bort ifrån min faders
    hus och ifrån mitt fädernesland, han som har talat till mig och
    svurit och sagt: ‘Åt din säd skall jag giva detta land’, han
    skall sända din ängel framför dig, så att du därifrån skall
    kunna få en hustru åt min son.
  8. Men om kvinnan icke vill följa dig, så är du fri ifrån denna din
    ed till mig. Allenast må du icke föra min son dit tillbaka.»
  9. Då lade tjänare sin hand under sin herre Abrahams länd och
    lovade honom denna ed.
  10. Och tjänaren tog tio av sin herres kameler och drog åstad med
    allahanda dyrbara gåvor från sin herre; han stod upp och drog
    åstad till Nahors stad i Aram-Naharaim.
  11. Där lät han kamalerna lägra sig utanför staden, vid en
    vattenbrunn; och det led mot aftonen, den tid då kvinnorna
    plägade komma ut för att hämta vatten.
  12. Och han sade: »HERRE, min herre Abrahams Gud, låt mig i dag få
    ett lyckosamt möte, och gör nåd med min herre Abraham.
  13. Se, jag står här vid vattenkällan, och stadsbornas döttrar komma
    hitut för att hämta vatten.
  14. Om jag nu säger till en flicka: ‘Håll hit din kruka, och låt mig
    få dricka’ och hon då svarar: ‘Drick; dina kameler vill jag ock
    vattna’, må hon då vara den som du har utsett åt din tjänare
    Isak, så skall jag därav veta att du har gjort nåd med min
    herre.»
  15. Och se, innan han hade slutat att tala, kom Rebecka ditut, en
    dotter till Betuel, som var son till Milka, Abrahams broder
    Nahors hustru; och hon bar sin kruka på axeln.
  16. Och flickan var mycket fager att skåda, en jungfru som ingen man
    hade känt. Hon gick nu ned till källan och fyllde sin kruka och
    steg så upp igen.
  17. Då skyndade tjänaren emot henne och sade: »Låt mig få dricka
    litet vatten ur din kruka.»
  18. Hon svarade: »Drick, min herre» och lyfte strax ned krukan på
    sin hand och gav honom att dricka.
  19. Och sedan hon hade givit honom att dricka, sade hon: »Jag vill
    ock ösa upp vatten åt dina kameler, till dess att de alla hava
    fått dricka.»
  20. Och hon tömde strax sin kruka i vattenhon och skyndade åter till
    brunnen för att hämta vatten och öste så upp åt alla hans
    kameler.
  21. Men mannen såg på henne under tystnad och undrade om HERREN hade
    gjort hans resa lyckosam eller icke.
  22. Och när alla kamelerna hade druckit, tog mannen fram en näsring
    av guld, en halv sikel i vikt, och två armband av guld, tio
    siklar i vikt,
  23. och frågade: »Vems dotter är du? Säg mig det. Och säg mig om
    vi kunna få natthärbärgre i din faders hus?»
  24. Hon svarade honom: »Jag är dotter till Betuel, Milkas son, som
    av henne födes åt Nahor.»
  25. Och hon sade ytterligare till honom: »Vi hava rikligt med både
    halm och foder; natthärbärge kan du ock få.»
  26. Då böjde mannen sig ned och tillbad HERREN
  27. och sade: »Lovad vara HERREN, min herre Abrahams Gud, som icke
    har tagit sin nåd och trofasthet ifrån min herre! Mig har
    HERREN ledsagat på vägen, hem till min herres fränder.»
  28. Och flickan skyndade åstad och berättade allt detta i sin moders
    hus.
  29. Men rebecka hade en broder som hette Laban. Och Laban skyndade
    åstad till mannen därute vid källan.
  30. När han nämligen såg näsringen och armbanden som hans syster
    bar, och när han hörde huru hans syster Rebecka berättade: ‘Så
    och så talade mannen till mig’, då begav han sig ut till mannen,
    där denne stod hos kamelerna vid källan.
  31. Och han sade: »Kom in, du HERRENS välsignade; varför står du
    härute? Jag har berett plats i huset, och rum finnes för
    kamelerna.»
  32. Så kom då mannen in i huset; och man lastade av kamelerna, och
    tog fram halm och foder åt kamelerna, och vatten till at två
    hans och hans följeslagares fötter.
  33. Och man satte fram mat för honom; men han sade: »Jag vill icke
    äta, förrän jag har framfört mitt ärende.» Laban svarade: »Så
    tala då.»
  34. Då sade Han: »Jag är Abrahams tjänare.
  35. Och HERREN har rikligen välsignat min herre, så att han har
    blivit en mäktig man; han har givit honom får och fäkreatur,
    silver och guld, tjänare och tjänarinnor, kameler och åsnor.
  36. Och Sara, min herres hustru, har fött åt min herre en son på sin
    ålderdom och åt denne har han givit allt vad han äger.
  37. Och min herre har tagit en ed av mig och sagt: ‘Till hustru åt
    min son skall du icke taga en dotter till någon av kananéerna i
    vilkas land jag bor,
  38. utan du skall gå till min faders hus och till min släkt och där
    taga hustru åt min son.’
  39. Då sade jag till min herre: ‘Men om nu kvinnan icke vill följa
    med mig?’
  40. Han svarade mig: ‘HERREN, inför vilken jag har vandrat, skall
    sända sin ängel med dig och göra din resa lyckosam, så att du åt
    min son får en hustru av min släkt och av min faders hus;
  41. i sådant fall skall ska du vara löst från din ed till mig, när
    du har kommit till min släkt. Också om de icke giva henne åt
    dig, skall du vara fri ifrån eden till mig.’
  42. Så kom jag i dag till källan, och jag sade: HERRE, min herre
    Abrahams Gud, om du vill låta den resa på vilken jag är stadd
    bliva lyckosam,
  43. må det då ske, när jag nu står här vid vattenkällan, att om en
    ung kvinna kommer ut för att hämta vatten och jag säger till
    henne: ‘Låt mig få dricka litet vatten ur din kruka’
  44. och hon då svarar mig: ‘Drick du; åt dina kameler vill jag ock
    ösa upp vatten’ — må hon då vara den kvinna som HERREN har
    utsett åt min herres son.
  45. Och innan jag hade slutat att så tala för mig själv, se, då kom
    Rebecka ut med sin kruka på axeln och gick ned till källan för
    att hämta vatten. Då sade jag till henne: ‘Låt mig få dricka.’
  46. Och strax lyfte hon ned sin kruka från axeln och sade: ‘Drick;
    dina kameler vill jag ock vattna.’ Så drack jag, och hon
    vattnade också kamelerna.
  47. Och jag frågade henne och sade: ‘Vems dotter är du?’ Hon
    svarade: ‘Jag är dotter till Betuel, Nahors son, som föddes åt
    honom av Milka.’ Då satte jag ringen i hennes näsa och armbanden
    på hennes armar.
  48. Och jag böjde mig ned och tillbad HERREN och lovade HERREN, min
    herre Abrahams Gud, som hade ledsagat mig på den rätta vägen, så
    att jag åt hans son skulle få min herres frändes dotter.
  49. Om I nu viljen visa min herre kärlek och trofasthet, så sägen
    mig det; varom icke, så sägen mig ock det, för att jag då må
    vända mig åt annat håll, till höger eller till vänster.»
  50. Då svarade Laban och Betuel och sade: »Från HERREN har detta
    utgått; vi kunna i den saken intet säga till dig, varken ont
    eller gott.
  51. Se, där står Rebecka inför dig, tag henne och drag åstad; må hon
    bliva hustru åt din herres son, såsom HERREN har sagt.»
  52. När Abrahams tjänare hörde deras ord föll han ned på jorden och
    tillbad HERREN.
  53. Sedan tog tjänaren frammmm smycken av silver och guld, så ock
    kläder, och gav detta åt Rebecka. Jämväl åt hennes broder och
    hennes moder gav han dyrbara skänker.
  54. Och de åto och drucko, han och hans följeslagare, och stannade
    sedan där över natten. Men om morgonen, när de hade stått upp,
    sade han: »Låten mig nu fara till min herre.»
  55. Då sade hennes broder och hennes moder: »Låt flickan stanna hos
    oss några dagar, tio eller så; sedan må du fara.»
  56. Men han svarade dem: »Uppehållen mig icke, eftersom HERREN har
    gjort min resa lyckosam. Låten mig fara; jag vill resa hem till
    min herre.»
  57. Då sade de: »Vi vilja kalla hit flickan och fråga henne själv.»
  58. Och de kallade Rebecka till sig och sade till henne: »Vill du
    resa med denne man?» Hon svarade: »Ja.»
  59. Då bestämde de att deras syster Rebecka jämte sin amma skulle
    fara med Abrahams tjänare och dennes män.
  60. Och de välsignade Rebecka och sade till henne: »Av dig, du vår
    syster, komme tusen gånger tio tusen, och må dina avkomlingar
    intaga sina fienders portar.»
  61. Och Rebecka och hennes tärnor stodo upp och satte sig på
    kamelerna och följde med mannen; så tog tjänaren Rebecka med sig
    och for sin väg.
  62. Men Isak var på väg hem från Beer-Lahai-Roi, ty han bodde i
    Sydlandet.
  63. Och mot aftonen hade Isak gått ut på fältet i sorgsna tankar.
    När han då lyfte upp sina ögon, fick han se kameler komma.
  64. Då nu också Rebecka lyfte upp sina ögon och fick se Isak, steg
    hon med hast ned från kamelen;
  65. och hon frågade tjänaren: »Vem är den mannen som kommer emot oss
    där på fältet?» TJänaren svarade: »Det är min herre.» Då tog hon
    sin slöja och höljde sig i den.
  66. Och tjänaren förtäljde för Isak huru han hade uträttat allt.
  67. Och Isak förde henne in i sin moder Saras tält; och han tog
    Rebecka till sig, och hon blev hans hustru, och han hadde henne
    kär. Så blev Isak tröstad i sorgen efter sin moder.
    *01/25 Första Mosebok (Genesis), 25 KapitletFörsta Mosebok (Genesis), 25 Kapitlet
               Abrahams söner med Ketura.  Hans död och
                begravning.  Ismaels släkttavla, Esaus
                      och Jakobs födelse.  Esaus
                           förstfödslorätt.
  1. Och Abraham tog sig ännu en hustru, och hon hette Ketura.
  2. Hon födde åt honom Simran, Joksan, Medan, Midjan, Jisbak och
    Sua.
  3. Och Joksan födde Saba och Dedan, och Dedans söner vore
    assuréerna, letuséerna och leumméerna.
  4. Och Midjans söner vore Efa, Efer, Hanok, Abida och Eldaa. Alla
    dessa voro Keturas söner.
  5. Och Abraham gav allt vad han ägde åt Isak.
  6. Men åt sönerna till sina bihustrur gav Abraham skänker och
    skilde dem, medan han själv ännu levde, från sin son Isak och
    lät dem draga österut, bort till Österlandet.
  7. Och detta är antalet av Abrahams levnadsår: ett hundra
    sjuttiofem år;
  8. därefter gav Abraham upp andan och dog i en god ålder, gammal
    och mätt på livet, och blev samlad till sina fäder.
  9. Och hans söner Isak och Ismael begrovo honom i grottan i
    Makpela, på hetiten Efrons, Sohars sons, åker gent emot Mamre,
  10. den åker som Abraham hade köpt av Hets barn; där blev Abraham
    begraven, såväl som hans hustru Sara.
  11. Och efter Abrahams död välsignade Gud hans son Isak. Och Isak
    bodde vid Beer-Lahai-Roi.
  12. Och detta är berättelsen om Ismaels släkt, Abrahams sons, som
    föddes åt Abraham av Hagar, Saras egyptiska tjänstekvinna.
  13. Dessa äro namnet på Ismaels söner, med deras namn, efter deras
    ättföljd: Nebajot, Ismaels förstfödde, vidare Kedar, Abdeel,
    Mibsam,
  14. Misma, Duma och Massa,
  15. Hadad och Tema, Jetur, Nafis och Kedma.
  16. Dessa voro Ismaels söner och dessa deras namn, i deras byar och
    tältläger, tolv hövdingar efter deras stammar.
  17. Och detta är antalet av Ismaels levnadsår: ett hundra trettiosju
    år; därefter gav han upp andan och dog och blev samlad till sina
    fäder.
  18. Och de hade sina boningsplatser från Havila ända till Sur som
    ligger gent emot Egypten, fram emot Assyrien. Han kom i strid
    med alla sina bröder.
  19. Och detta är berättelsen om Isaks, Abrahams sons, släkt.
    Abraham födde Isak;
  20. och Isak var fyrtio år gammal, när han till hustru åt sig tog
    Rebecka, som var dotter till araméen Betuel från Paddan-Aram och
    syster till araméen Laban.
  21. Och Isak bad till HERREN för sin hustru Rebecka, ty hon var
    ofruktsam; och HERREN bönhörde honom, så att hans hustru Rebecka
    blev havande.
  22. Men barnen stötte varandra i hennes lib; då sade hon: »Om det
    skulle gå så, varför skulle jag då vara till?» Och hon gick bort
    för att fråga HERREN.
  23. Och HERREN svarade henne:
    »Två folk finnas i ditt liv,
    två folkstammar skola ur ditt sköte söndras från varandra;
    den ena stammen skall vara den andra övermäktig,
    och den äldre skall tjäna den yngre.»
  24. När sedan tiden var inne att hon skulle föda, se, då funnos
    tvillingar i hennes liv.
  25. Den som först kom fram var rödlätt och över hela kroppen såsom
    en hårmantel; och de gåvo honom namnet Esau.
  26. Därefter kom hans broder fram, och denne höll med sin hand i
    Esaus häl; och han fick namnet Jakob [1]. Men Isak var sextio
    år gammal, när de föddes.
  27. Och barnen växte upp, och Esau blev en skicklig jägare, som höll
    sig ute på marken; Jakob åter blev en fromsint man, som bodde i
    tält.
  28. Och Isak hade Esau kärast, ty han hade smak för villebråd; men
    Rebecka hade Jakob kärast.
  29. En gång då Jakob höll på att koka något till soppan, kom Esau
    hem från marken, uppgiven av hunger.
  30. Och Esau sade till Jakob: »Låt mig få till livs av det röda, det
    röda du har där; ty jag är uppgiven av hunger.» Därav fick han
    namnet Edom [2].
  31. Men Jakob sade: »Sälj då nu åt mig din förstfödslorätt.»
  32. Esau svarade: »Jag är ju döden nära: vartill gagnar mig då min
    förstfödslorätt?»
  33. Jakob sade: »Så giv mig nu din ed därpå.» Och han gav honom sin
    ed och sålde så sin förstfödslorätt till Jakob.
  34. Men Jakob gav Esau bröd och linssoppa; och han åt och drack och
    stod sedan upp och gick sin väg. Så ringa aktade Esau sin
    förstfödslorätt.

[1] D. ä. den som håller i hälen; kan ock betyda: den som bedrager.
[2] D. ä. röd.
*01/26 Första Mosebok (Genesis), 26 Kapitlet

Första Mosebok (Genesis), 26 Kapitlet

               Isak i Gerar och Beer-Seba.  Förnyelse av
                   löftet till Abraham.  Förbund med
                       Abimelek.  Esaus hustrur.
  1. Men en hungersnöd uppstod i landet, en ny hungersnöd, efter den
    som hade varit förut, i Abrahams tid. Då begav sig Isak till
    Abimelek, filistéernas konung, i Gerar.
  2. Och HERREN uppenbarade sig för honom och sade: »Drag icke ned
    till Egypten; bo kvar i det land som jag skall säga dig.
  3. Stanna såsom främling här i landet; jag skall vara med dig och
    välsigna dig, ty åt dig och din säd skall jag giva alla dessa
    länder, och skall hålla den ed som jag har svurit din fader
    Abraham.
  4. Jag skall göra din säd talrik såsom stjärnorna på himmelen, och
    jag skall giva åt din säd alla dessa länder; och i din säd skola
    alla folk på jorden välsigna sig [1],
  5. därför att Abraham har lyssnat till mina ord och hållit vad jag
    har bjudit honom hålla, mina bud, mina stadgar och mina lagar.»
  6. Så stannade Isak kvar i Gerar.
  7. Och när männen på orten frågade honom om hans hustru, sade han:
    »Hon är min syster.» Han fruktade nämligen för att säga att hon
    var hans hustru, ty han tänkte: »Männen här på orten kunde då
    dräpa mig för Rebeckas skull, eftersom hon är så fager att
    skåda.»
  8. Men när han hade varit där en längre tid, hände sig en gång, då
    Abimelek, filistéernas konung, blickade ut genom fönstret, att
    han fick se Isak kärligt skämta med sin hustru Rebecka.
  9. Då kallade Abimelek Isak till sig och sade: »Hon är ju din
    hustru; huru har du då kunnat säga: ‘Hon är min syster’?» Isak
    svarade honom: »Jag fruktade att jag annars skulle bliva dödad
    för hennes skull.»
  10. Då sade Abimelek: »Vad har du gjort mot oss! Huru lätt kunde
    det icke hava skett att någon av folket hade lägrat din hustru?
    Och så hade du dragit skuld över oss.»
  11. Sedan bjöd Abimelek allt folket och sade. »Den som kommer vid
    denne man eller vid hans hustru, han skall straffas med döden.»
  12. Och Isak sådde där i landet och fick det håret hudrafalt, ty
    HERREN välsignade honom.
  13. Och han blev en mäktig man; hans makt blev större och större, så
    att han till slut var mycket mäktig.
  14. Han ägde så många får och fäkreatur och så många tjänare, att
    filistéerna begynte avundas honom.
  15. Och alla de brunnar som hans faders tjänare hade grävt i hans
    fader Abrahams tid, dem hade filistéerna kastat igen och fyllt
    med grus.
  16. Och Abimelek sade till Isak: »Drag bort ifrån oss; ty du har
    blivit oss alltför mäktig.»
  17. Då drog Isak bort därifrån och slog upp sitt läger i Gerars dal
    och bodde där.
  18. Och Isak lät åter gräva ut de vattenbrunnar som hade blivit
    grävda i hans fader Abrahams tid, men som filistéerna efter
    Abnrahsms död hade kastat igen; och han gav dem åter de namn som
    hans fader hade givit dem.
  19. Och Isaks tjänare grävde i dalen och funno där en brunn med
    rinnande vatten.
  20. Men herdarna i Gerar begynte tvista med Isaks herdar och sade:
    »Vattnet är vårt.» Då gav han den brunnen namnet Esek [2],
    eftersom de hade kivat med honom.
  21. Därefter grävde de en annan brunn, men om den kommo de ock i
    tvist; då gav han den namnet Sitna [3].
  22. Sedan begav han sig därifrån till en annan plats och grävde åter
    en brunn; om den tvistade de icke. Därför gav han denna namnet
    Rehobot [4], i det han sade. »Nu har ju HERREN givit oss
    utrymme, så att vi kunna föröka oss i landet.»
  23. Sedan drog han därifrån upp till Beer-Seba.
  24. Och HERREN uppenbarade sig för honom den natten och sade: »Jag
    är Abrahams, din faders, Gud. Frukta icke, ty jag är med dig,
    och jag skall välsigna dig och göra din säd talrik, för min
    tjänare Abrahams skull.»
  25. Då byggde han där ett altare och åkallade HERRENS namn och slog
    där upp sitt tält. Och Isaks tjänare grävde där en brunn.
  26. Och Abimelek begav sig till honom från Gerar med Ahusatt, sin
    vän [5], och Pikol, sin härhövitsman.
  27. Men Isak sade till dem: »Varför kommen I till mig, I som haten
    mig och haven drivit mig ifrån eder?»
  28. De svarade: »Vi hava tydligt sett att HERREN är med dig; därför
    tänkte vi: ‘Låt oss giva varandra en ed, vi och du, så att vi
    sluta ett förbund med dig,
  29. att du icke skall göras oss något ont, likasom vi å vår sida
    icke hava kommit vid dig, och likasom vi icke hava gjort dig
    annat än gott och hava låtit dig fara i frid.’ Du är nu HERRENS
    välsignade.»
  30. Då gjorde han ett gästabud för dem, och de åto och drucko.
  31. Bittida följande morgon svuro de varandra eden; sedan lät Isak
    dem gå, och de foro ifrån honom i frid.
  32. Samma dag kommo Isaks tjänare och berättade för honom om den
    brunn som de hade grävt och sade till honom: »Vi hava funnit
    vatten.»
  33. Och han kallade den Sibea. Därav heter staden Beer-Seba ännu i
    dag.
  34. När Esau var fyrtio år gammal, tog han till hustrur Judit,
    dotter till hetiten Beeri, och Basemat, dotter till hetiten
    Elon.
  35. Men dessa blevo en hjärtesorg for Isak och Rebecka.

[1] Se Välsigna sig i Ordförkl.
[2] D. ä. kiv.
[3] D. ä. fientlighet.
[4] D. ä. utrymme.
[5] Se Vän i Ordförkl.
*01/27 Första Mosebok (Genesis), 27 Kapitlet

Första Mosebok (Genesis), 27 Kapitlet

               Jakob skaffar sig genom svek sin faders
                             välsignelse.
  1. När Isak hade blivit gammal och hans ögon vore skumma, så att
    han icke kunde se, kallade han till sig Esau, sin äldste son,
    och sade till honom: »Min son!» Han svarade honom: »Vad vill
    du?»
  2. Då sade han: »Se, jag är gammal och vet icke när jag skall dö.
  3. Så tag nu dina jaktredskap, ditt koger och din båge, och gå ut i
    marken och jaga villebråd åt mig;
  4. red sedan till åt mig en smaklig rätt, en sådan som jag tycker
    om, och bär in den till mig till att äta, på det att min själ må
    välsigna dig, förrän jag dör.»
  5. Men Rebacka hörde huru Isak talade till sin son Esau. Och medan
    Esau gick ut i marken för att jaga villebråd till att föra hem,
  6. sade Rebecka till sin son Jakob: »Se, jag har hört din fader
    tala så till din broder Esau:
  7. ‘Hämta mig villebråd och red till åt mig en smaklig rätt på det
    att jag må äta, och sedan välsigna dig inför HERREN, förrän jag
    dör.’
  8. Så hör nu vad jag säger, min son, och gör vad jag bjuder dig.
  9. Gå bort till hjorden och hämta mig därifrån två goda killingar,
    så vill jag av dem tillreda en smaklig rätt åt din fader, en
    sådan som han tycker om.
  10. Och du skall bära in den till din fader till att äta, på det att
    han må välsigna dig, förrän han dör.»
  11. Men Jakob sade till sin moder Rebecka: »Min broder Esau är ju
    luden, och jag är slät.»
  12. Kanhända tager min fader på mig, och jag bliver då av honom
    hållen för en bespottare och skaffar mig förbannelse i stället
    för välsignelse.»
  13. Då sade hans moder till honom: »Den förbannelsen komme över mig,
    min son; hör nu allenast vad jag säger, och gå och hämta dem åt
    mig.»
  14. Då gick han och hämtade dem och bar dem till sin moder; och hans
    moder tillredde en smaklig rätt, en sådan som hans fader tyckte
    om.
  15. Och Rebecka tog Esaus, sin äldre sons, högtidskläder, som hon
    hade hos sig i huset, och satte dem på Jakob, sin yngre son.
  16. Och med skinnen av killingarna beklädde hon hans händer och den
    släta delen av hans hals.
  17. Sedan lämnade hon åt sin son Jakob den smakliga rätten och
    brödet som hon hade tillrett.
  18. Och han gick in till sin fader och sade: »Min fader!» Han
    svarade: »Vad vill du? Vem är du, min son?»
  19. Då sade Jakob till sin fader: »Jag är Esau, din förstfödde. Jag
    har gjort såsom du tillsade mig; sätt dig upp och ät av mitt
    villebråd, på det att din själ må välsigna mig.»
  20. Men Isak sade till sin son: »Huru har du så snart kunnat finna
    något, min son?» Han svarade: »HERREN, din Gud, skickade det i
    min väg.»
  21. Då sade Isak till Jakob: »Kom hit, min son, och låt mig taga på
    dig och känna om du är min son Esau eller icke.»
  22. Och Jakob gick fram till sin fader Isak; och när denne hade
    tagit på honom, sade han: »Rösten är Jakobs röst, men händerna
    äro Esaus händer.»
  23. Och han kände icke igen honom, ty hans händer voro ludna såsom
    hans broder Esaus händer; och han välsignade honom.
  24. Men han frågade: »Är du verkligen min son Esau?» Han svarade:
    »Ja.»
  25. Då sade han: »Bär hit maten åt mig, och låt mig äta av min sons
    villbråd, på det att min själ må välsigna dig.» Och han bar fram
    den till honom, och han åt; och han räckte honom vin, och han
    drack.
  26. Därefter sade hans fader Isak till honom: »Kom hit och kyss mig,
    min son.»
    27, När han då gick fram och kysste honom, kände han lukten av hanskläder och välsignade honom; han sade:
    »Se, av min son utgår doft,
    lik doften av en mark som HERREN har välsignat.
  27. Så give dig Gud av himmelens dagg
    och av jordens fetma
    och säd och vin i rikligt mått.
  28. Folk tjäne dig,
    och folkslag falle ned för dig.
    Bliv en herre över dina bröder,
    och må din moders söner falla ned för dig.
    Förbannad vare den som förbannar dig,
    och välsignade vare den som välsignar dig!»
  29. Men när Isak hade givit Jakob sin välsignelse och Jakob hade
    just gått ut från sin fader Isak, kom hans broder Esau hem från
    jakten.
  30. Därefter tillredde också han en smaklig rätt och bar in den till
    sin fader och sade till sin fader: »Må min fader stå upp och äta
    av sin sons villbråd, på det att din själ må välsigna mig.»
  31. Hans fader Isak frågade honom: »Vem är du?» Han svarade: »Jag är
    Esau, din förstfödde son.»
  32. Då blev Isak övermåttan häpen och sade: »Vem var då den jägaren
    som bar in till mig sitt villbråd, så att jag åt av allt, förrän
    du kom, och sedan välsignade honom? Välsignad skall han ock
    förbliva.»
  33. När Esau hörde sin faders ord, brast han ut i klagan och sade
    till sin fader: »Välsigna också mig, min fader.»
  34. Men han svarade: »Din broder har kommit med svek och tagit din
    välsignelse.»
  35. Då sade han: »Han heter ju Jakob [1], och han har nu också två
    gånger bedragit mig. Min förstfödslorätt har han tagit, och se,
    nu har han ock tagit min välsignelse.» Och han frågade: »Har du
    då ingen välsignelse kvar för mig?»
  36. Isak svarade och sade till Esau: »Se, jag har satt honom till en
    herre över dig, och alla hans bröder har jag givit honom till
    tjänare, och med säd och vin har jag begåvat honom: vad skall
    jag då nu göra för dig, min son?»
  37. Esau sade till sin fader: »Har du då allenast den enda
    välsignelsen, min fader? Välsigna också mig, min fader.» Och
    Esau brast ut i gråt.
  38. Då svarade hans fader Isak ock sade till honom:
    »Se, fjärran ifrån jordens fetma skall din boning vara
    och utan dagg från himmelen ovanefter.
  39. Av ditt svärd skall du leva,
    och du skall tjäna din broder.
    Men det skall ske, när du samlar din kraft,
    att du river hans ok från din hals.»
  40. Och Esau blev hätsk mot Jakob för den välsignelsens skull som
    hans fader hade givit honom. Och Esau sade vid sig själv.
    »Snart skola de dagar komma, då vi få sörja vår fader; då skall
    jag dräpa min broder Jakob.»
  41. När man nu berättade för Rebecka vad hennes äldre son Esau hade
    sagt, sände hon och lät kalla till sig sin yngste son Jakob och
    sade till honom: »Se, din broder Esau vill hämnas på dig och
    dräpa dig.
  42. Så hör nu vad jag säger, min son: stå upp och fly till min
    broder Laban i Haran,
  43. och stanna någon tid hos honom, till dess din broders
    förbittring har upphört,
  44. ja, till dess din broders vrede mot dig har upphört och han
    förgäter vad du har gjort mot honom. Då skall jag sända åstad
    och hämta dig därifrån. Varför skall jag mista eder båda på
    samma gång?»
  45. Och Rebecka sade till Isak: »Jag är led vid livet för Hets
    döttrars skull. Om Jakob tager hustru bland Hets döttrar, en
    sådan som dessa, någon bland landets döttrar, varför skulle jag
    då leva?»

[1] Se noten till 25:26.
*01/28 Första Mosebok (Genesis), 28 Kapitlet

Första Mosebok (Genesis), 28 Kapitlet

                 Jakobs flykt till Laban.  Hans dröm i
                                Betel.
  1. Då kallade Isak till sig Jakob och välsignade honom; och han
    bjöd honom och sade till honom: »Tag dig icke till hustru någon
    av Kanaans döttrar,
  2. utan stå upp och begiv dig till Paddan-Aram, till Betuels, din
    morfaders, hus, och tag dig en hustru därifrån, någon av Labans,
    din morbroders, döttrar.
  3. Och må Gud den Allsmäktige välsigna dig och göra dig fruktsam
    och föröka dig så att skaror av folk komma av dig;
  4. må han giva åt dig Abrahams välsignelse, åt dig och din säd med
    dig, så att du får taga i besittning det land som Gud har givit
    åt Abraham, och där du nu bor såsom främling.»
  5. Så sände Isak åstad Jakob, och denne begav sig till Paddan-Aram,
    till araméen Laban, Betuels son, som var broder till Rebecka,
    Jakobs och Esaus moder.
  6. När nu Esau såg att Isak hade välsignat Jakob och sänt honom
    till Paddan-Aram för att därifrån taga sin hustru — ty han hade
    välsignat honom och bjudit honom och sagt: »Du skall icke taga
    till hustru någon av Kanaans döttrar» —
  7. och när han såg att Jakob hade lytt sin fader och moder och
    begivit sig till Paddan-Aram,
  8. då märkte Esau att Kanaans döttrar misshagade hans fader Isak;
  9. och Esau gick bort till Ismael och tog Mahalat, Abrahams son
    Ismaels dotter, Nabjots syster, till hustru åt sig, utöver de
    hustrur han förut hade.
  10. Men Jakob begav sig från Beer-Seba på väg till Haran.
  11. Och han kom då till den heliga platsen och stannade där över
    natten, ty solen hade gått ned; och han tog en av stenarna på
    platsen för att hava den till huvudgärd och lade sig att sova
    där.
  12. Då hade han en dröm. Han såg en stege vara rest på jorden, och
    dess övre ände räckte upp till himmelen, och Guds änglar stego
    upp och ned på den.
  13. Och se, HERREN stod framför honom och sade: »Jag är HERREN,
    Abrahams din faders, Gud och Isaks Gud. Det land där du ligger
    skall jag giva åt dig och din säd.
  14. Och din säd skall bliva såsom stoftet på jorden, och du skall
    utbreda sig åt väster och öster och norr och söder, och alla
    släkter på jorden skola varda välsignade i dig och i din säd.
  15. Och se, jag är med dig och skall bevara dig, varthelst du går,
    och jag skall föra dig tillbaka till detta land; ty jag skall
    icke övergiva dig, till dess jag har gjort vad jag har lovat
    dig.»
  16. När Jakob vaknade upp ur sömnen sade han: »HERREN är sannerligen
    på denna plats, och jag visste det icke!»
  17. Och han betogs av fruktan och sade: »Detta måste vara en helig
    plats, här bor förvisso Gud, och här är himmelens port.»
  18. Och bittida om morgonen stod Jakob upp, och tog stenen som han
    hade haft till huvudgärd och reste den till en stod och göt olja
    därovanpå.
  19. Och han gav den platsen namnet Betel [1]; förut hade staden
    hetat Lus.
  20. Och Jakob gjorde ett löfte och sade: »Om Gud är med mig och
    bevarar mig under den resa som jag nu är stadd på och giver mig
    bröd till att äta och kläder till att kläda mig med,
  21. så att jag kommer i frid tillbaks till min faders hus, då skall
    HERREN vara min Gud;
  22. och denna sten som jag har rest till en stod skall bliva ett
    Guds hus och av allt vad du giver mig skall jag giva dig
    tionde.»

[1] D. ä. Guds hus.
*01/29 Första Mosebok (Genesis), 29 Kapitlet

Första Mosebok (Genesis), 29 Kapitlet

                Jakobs tjänst hos Laban.  Hans hustrur
                              och söner.
  1. Och Jakob begav sig åstad på väg till Österlandet.
  2. Där fick han se en brunn på fältet, och vid den lågo tre
    fårhjordar, ty ur denna brunn plägade man vattna hjordarna. Och
    stenen som låg över brunnens öppning var stor;
  3. därför plägade man låta alla hjordarna samlas dit och vältrade
    så stenen från brunnens öppning och vattnade fåren; sedan lade
    man stenen tillbaka på sin plats över brunnens öppning.
  4. Och Jakob sade till männen: »Mina bröder, varifrån ären I?» De
    svarade: »Vi äro från Haran.»
  5. Då sade han till dem: »Kännen I Laban, Nahors son?» De svarade:
    »Ja.»
  6. Han frågade dem vidare: »Står det väl till med honom?» De
    svarade: »Ja; och se, där kommer hans dotter Rakel med fåren.»
  7. Han sade: »Det är ju ännu full dag; ännu är det icke tid att
    samla bokskapen. Vattnen fåren, och fören dem åter i bet.»
  8. Men de svarade: »Vi kunna icke göra det, förrän alla hjordarna
    hava blivit samlade och man har vältrat stenen från brunnens
    öppning; då vattna vi fåren.»
  9. Medan han ännu talade med dem, hade Rakel kommit dit med sin
    faders får; ty hon plägade vakta dem.
  10. När Jakob fick se sin morbroder Labans dotter Rakel komma med
    Labans, hans morbroders, får, gick han fram och vältrade stenen
    från brunnens öppning och vattnade sin morbroder Labans får.
  11. Och Jakob kysste Rakel och brast ut i gråt.
  12. Och Jakob omtalade för Rakel att han var hennes faders frände,
    och att han var Rebeckas son; och hon skyndade åstad och
    omtalade det för sin fader.
  13. Då nu Laban fick höras talas om sin systerson Jakob, skyndade
    han emot honom och tog honom i famn och kysste honom och förde
    honom in i sitt hus; och han förtäljde för Laban allt som hade
    hänt honom.
  14. Och Laban sade till honom: »Ja, du är mitt kött och ben.» Och
    han stannade hos honom en månads tid.
  15. Och Laban sade till Jakob: »Du är ju min frände. Skulle du då
    tjäna mig för intet? Säg mig vad du vill hava i lön?»
  16. Nu hade Laban två döttrar; den äldre hette Lea, och den yngre
    hette Rakel.
  17. Och Leas ögon voro matta, men Rakel hade en skön gestalt och var
    skön att skåda.
  18. Och Jakob hade fattat kärlek till Rakel; därför sade han: »Jag
    vill tjäna dig i sju år för Rakel, din yngre dotter.»
  19. Laban svarade: »Det är bättre att jag giver henne åt dig, än att
    jag skulle giva henne åt någon annan; blev kvar hos mig.»
  20. Så tjänade Jakob Rakel i sju år, och de tycktes honom vara
    allenast några dagar; så kär hade han henne.
  21. Därefter sade Jakob till Laban: »Giv mig min hustru, ty min tid
    är nu förlupen; låt mig gå in till henne.»
  22. Då bjöd Laban tillhopa allt folket på orten och gjorde ett
    gästabud.
  23. Men när aftonen kom, tog han sin dotter Lea och förde henne till
    honom, och han gick in till henne.
  24. Och Laban gav sin tjänstekvinna Silpa åt sin dotter Lea till
    tjänstekvinna.
  25. Om morgonen fick Jakob se att det var Lea. Då sade han till
    Laban: »Vad har du gjort mot mig? Var det icke för Rakel jag
    tjänade hos dig? Varför har du så bedragit mig?»
  26. Laban svarade: »Det är icke sed på vår ort att man giver bort
    den yngre före den äldre.
  27. Låt nu dennas bröllopsvecka gå till ända, så vilja vi giva dig
    också den andra, mot det att du gör tjänst hos mig i ännu
    ytterligare sju år.»
  28. Och Jakob samtyckte härtill och lät hennes bröllopsvecka gå till
    ända. Sedan gav han honom sin dotter Rakel till hustru.
  29. Och Laban gav sin tjänstekvinna Bilha åt sin dotter Rakel till
    tjänstekvinna.
  30. Så gick han in också till Rakel, och han hade Rakel kärare än
    Lea. Sedan tjänade han hos honom i ännu ytterligare sju år.
  31. Men då HERREN såg att Lea var försmådd, gjorde han henne
    fruktsam, medan Rakel var ofruktsam.
  32. Och Lea blev havande och födde en son. Då sade hon: »HERREN har
    sett till mitt lidanade [1]; ja, nu skall min man hava mig kär.»
  33. Och hon blev åter havande och födde en son. Då sade hon:
    »HERREN har hört att jag varit försmådd [2], därför har han
    givit mig också denne.» Och hon gav honom namnet Simeon.
  34. Och åter blev hon havande och födde en son. Då sade hon: »Nu
    skall väl ändå min man hålla sig till mig [3]; jag har ju fött
    honom tre söner.» Därav fick denne namnet Levi.
  35. Åter blev hon havande och födde en son. Då sade hon: »Nu vill
    jag tacka [4] HERREN.» Därför gav hon honom namnet Juda. Sedan
    upphörde hon att föda.

[1] Hebr. raá beonjí.
[2] Hebr. schamá, varav namnet Simeon (egentligen Schimeón) härledes.
[3] Hebr. jillavé av stammen lavá.
[4] Hebr. hodá »tacka», varav namnet Juda (egentligen Jehudá)

härledes.
*01/30 Första Mosebok (Genesis), 30 Kapitlet

Första Mosebok (Genesis), 30 Kapitlet

                   Jakobs övriga barn.  Hans växande
                               rikedom.
  1. Då nu Rakel såg att hon icke födde barn åt Jakob, avundades hon
    sin syster och sade till Jakob: »Skaffa mig barn, eljest dör
    jag.»
  2. Då upptändes Jakobs vrede mot Rakel, och han svarade: »Håller du
    då mig för Gud? Det är ju han som förmenar dig livsfrukt.»
  3. Hon sade: »Se där är min tjänarinna bilha; gå in till hennes,
    för att hon må föda barn i mitt sköte, så att genom henne också
    jag får avkomma.»
  4. Så gav hon honom sin tjänstekvinna Bilha till hustru, och Jakob
    gick in till henne.
  5. Och Bilha blev havande och födde åt Jakob en son.
  6. Då sade Rakel: »Gud har skaffat rätt [1] åt mig; han har hört
    min röst och givit mig en son.» Därför gav hon honom namnet Dan.
  7. Åter blev Bilha, Rakels tjänstekvinna, havande, och hon födde åt
    Jakob en andre son.
  8. Så sade Rakel: »Strider [2] om Gud har jag stritt med min syster
    och har vunnit seger.» Och hon gav honom namnet Naftali.
  9. Då Lea nu såg att hon hade upphört att föda, tog hon sin
    tjänstekvinna Silpa och gav henne åt Jakob till hustru.
  10. Och Silpa, Leas tjänstekvinna, födde åt Jakob en son.
  11. Då sade Lea: »Till lycka [3]!» Och hon gav honom namnet Gad.
  12. Och Silpa, Leas tjänstekvinna, födde åt Jakob en andre son.
  13. Då sade Lea: »Till sällhet [4] för mig! Ja, jungfrur skola prisa
    mig säll.» Och hon gav honom namnet Aser.
  14. Men Ruben gick ut en gång vid tiden för veteskörden och fann då
    kärleksäpplen på marken och bar dem till sin moder Lea. Då sade
    Rakel till Lea: »Giv mig några av din sons kärleksäpplen.»
  15. Men hon svarade henne: Ȁr det icke nog att du har tagit min
    man? Vill du ock taga min sons kärleksäpplen?» Rakel sade: »Må
    han då i natt ligga hos dig, om jag får din sons kärleksäpplen.»
  16. När nu Jakob om aftonen kom hem från marken, gick Lea honom till
    mötes och sade: »Till mig skall du gå in; ty jag har givit min
    sons kärleksäpplen såsom lön för dig.» Så låg han hos henne den
    natten.
  17. Och Gud hörde Lea, så att hon blev havande och hon födde åt
    Jakob en femte son.
  18. Då sade Lea: »Gud har givit mig min lön [5] för det att jag gav
    min tjänstekvinna åt min man.» Och hon gav honom namnet Isaskar.
  19. Åter blev Lea havande, och hon födde åt Jakob en sjätte son.
  20. Då sade Lea: »Gud har givit mig en god gåva [6]. Nu skall min
    man förbliva boende [7] hos mig, ty jag har fött honom sex
    söner.» Och hon gav honom namnet Sebulon.
  21. Därefter födde hon en dotter och gab henne namnet Dina.
  22. Men Gud tänkte på Rakel; Gud hörde henne och gjorde henne
    fruktsam.
  23. Hon blev havande och födde en son. Då sade hon: »Gud har tagit
    bort [8] min smälek.»
  24. Och hon gav honom namnet Josef, i det hon sade: »HERREN give mig
    ännu [9] en son.»
  25. Då nu Rakel hade fött Josef, sade Jakob till Laban: »Låt mig
    fara; jag vill draga hem till min ort och till mitt land.
  26. Giv mig mina hustrur och mina barn, som jag har tjänat dig för,
    och låt mig draga hem; du vet ju själv huru jag har tjänat dig.»
  27. Laban svarade honom: »Låt mig finna nåd för dina ögon; jag vet
    genom hemliga tecken att HERREN för din skull har välsignat
    mig.»
  28. Och han sade ytterligare: »Bestäm vad du vill hava i lön av mig,
    så skall jag giva dig det.»
  29. Han svarade honom: »Du vet själv huru jag har tjänat dig, och
    vad det har blivit av din boskap under min vård.
  30. Ty helt litet var det som du hade, förrän jag kom, men det har
    förökat sig och blivit mycket, ty HERREN har välsignat dig,
    varhelst jag har gått fram. Men när skall jag nu också få göra
    något för mitt eget hus?»
  31. Han svarade: »Vad skall jag giva dig?» Och Jakob sade: »Du
    skall icke alls giva mig något. Om du vill göra mot mig såsom
    jag nu säger, så skall jag fortfara att vara herde för din hjord
    och vakta den.
  32. Jag vill i dag gå igenom hela din hjord och avskilja ur den alla
    spräckliga och brokiga såväl som alla svarta djur bland fåren,
    så ock vad som är brokigt och spräckligt bland getterna; sådant
    må sedan bliva min lön.
  33. Och när du framdeles kommer för att med egna ögon se vad som har
    blivit min lön, då skall min rättfärdighet vara mitt vittne;
    alla getter hos mig, som icke äro spräckliga eller brokiga, och
    alla får hos mig, som icke äro svarta, de skola räknas såsom
    stulna.»
  34. Då sade Laban: »Välan, blive det sådom du har sagt.»
  35. Och samma dag avskilde han de strimmiga och brokiga bockarna och
    alla spräckliga och brokiga getter — alla djur som något vitt
    fanns på — och alla svarta djur bland fåren; och detta lämnade
    han i sina söners vård.
  36. Och han lätt ett avstånd av tre dagsresor vara mellan sig och
    Jakob. Och Jakob fick Labans övriga hjord att vakta.
  37. Men Jakob tog sig friska käppar av poppel, mandelträd och lönn
    och skalade på dem vita ränder, i det han blottade det vita på
    käpparna.
  38. Sedan lade han käpparna, som han hade skalat, i rännorna eller
    vattenhoarna dit hjordarna kommo för att dricka, så att djuren
    hade dem framför sig; och de hade just sin parningstid, när de
    nu kommo för att dricka.
  39. Och djuren parade sig vid käpparna, och så blev djurens avföda
    strimmig, spräcklig, och brokig.
  40. Därefter avskilde Jakob lammen och ordnade djuren så, att de
    vände huvudena mot det som var strimmigt och mot allt som var
    svart i Labans hjord; så skaffade han sig egna jordar, som han
    icke lät komma ihop med Labans hjord.
  41. Och så ofta de kraftigare djuren skulle para sig, lade Jakob
    käpparna framför djurens ögon i rännorna, så att de parade sig
    vid käpparna.
  42. Men när det var de svagare djuren, lade han icke dit dem.
    Härigenom tillföllo de svaga Laban och de kraftiga Jakob.
  43. Så blev mannen övermåttan rik; han fick mycken småboskap,
    därtill ock tjänarinnor och tjänare, kameler och åsnor.

[1] Hebr. dan.
[2] Hebr. naftulím.
[3] Hebr. gad.
[4] Hebr. óscher av samma stam som namnet Aser (egentligen Aschér)

härledes av.
[5] Hebr. Sakár.
[6] Hebr. sébed.
[7] Hebr. sabál »bo», varav sebúl »boning».
[8] Hebr. asáf.
[9] Hebr. joséf.
*01/31 Första Mosebok (Genesis), 31 Kapitlet

Första Mosebok (Genesis), 31 Kapitlet

                    Jakobs flykt ifrån Laban.  Hans
                        förlikning med denne.
  1. Men han fick höra huru Labans söner talade så: »Jakob har tagit
    allt vad vår fader ägde; av det vår fader ägde är det som han
    har skaffat sig all denna rikedom.»
  2. Jakob märkte också att Laban icke såg på honom med samma ögon
    som förut.
  3. Och HERREN sade till Jakob: »Vänd tillbaka till dina fäders land
    och till din släkt; jag skall vara med dig.»
  4. Då sände Jakob och lät kalla Rakel och Lea ut på marken till sin
    hjord;
  5. och han sade till dem: »Jag märker att eder fader icke ser på
    mig med samma ögon som förut, nu då min faders Gud har varit med
    mig.»
  6. Och I veten själva att jag har tjänat eder fader av alla mina
    krafter;
  7. men eder fader har handlat svikligt mot mig och tio gånger
    förändrat min lön. Dock har Gud icke tillstatt honom att göra
    mig något ont.
  8. När han sade: ‘De spräckliga skola vara din lön’, då fick hela
    hjorden spräcklig avföda; och när han sade: ‘De strimmade skola
    vara din lön’, då fick hela jorden strimmig avföda.
  9. Så tog Gud eder faders boskap och gav den åt mig.
  10. Ty när parningstiden kom, lyfte jag upp mina ögon och fick se i
    drömmen att hannarna som betäckte småboskapen voro strimmiga,
    spräckliga och fläckiga.
  11. Och Guds ängel sade till mig i drömmen: ‘Jakob!’ Jag svarade:
    ‘Här är jag.’
  12. Då sade han: ‘Lyft upp dina ögon och se huru alla hannar som
    betäcka småboskapen äro strimmiga, spräckliga och fläckiga. Jag
    har ju sett allt vad Laban gör mot dig.
  13. Jag är den Gud som du såg i Betel, där du smorde en stod, och
    där du gjorde mig ett löfte. Stå nu upp och drag ut ur detta
    land, och vänd tillbaka till ditt fädernesland.’»
  14. Då svarade Rakel och Lea och sade till honom: »Hava vi numera
    någon lott eller arvedel i vår faders hus?
  15. Blevo vi icke av honom aktade såsom främlingar, när han sålde
    oss? Sedan har han ju ock förtärt vad han fick i betalning för
    oss.
  16. Ja, all den rikedom som Gud har avhänt vår fader tillhör oss och
    våra barn. Så gör nu allt vad Gud har sagt dig.»
  17. Då stod Jakob upp och satte sina barn och sina hustrur på
    kamelerna
  18. och förde bort med sig all boskap och alla ägodelar som han hade
    förvärvat, den boskap han ägde, och som han hade förvärvat i
    Paddan-Aram och begav sig på väg till sin fader Isak i Kanaans
    land.
  19. Men Laban hade gått bort för att klippa sina får; då stal Rakel
    sin faders husgudar,
  20. och Jakob stal sig undan från araméen Laban, så att han icke lät
    denne märka att han ämnade fly.
  21. Så flydde han med allt sitt; han bröt upp och gick över gloden
    och ställde sin färd mot Gileads berg.
  22. Men på tredje dagen fick Laban veta att Jakob hade flytt.
  23. Då tog han med sig sina fränder och satte efter honom sju
    dagsresor och hann upp honom på Gileads berg.
  24. Men Gud kom till araméeen Laban i en dröm om natten och sade
    till honom: »Tag dig till vara för att tala något mot Jakob, vad
    det vara må.»
  25. Och Laban hann upp Jakob. Denne hade då slagit upp sitt tält på
    berget, och Laban med sina fränder hade ock sitt tält uppslaget
    på Gileads berg.
  26. Då sade Laban till Jakob: »Vad är detta för ett tilltag, att du
    har stulit dig undan från mig och fört bort mina döttrar,
    likasom vore de tagna med svärd?»
  27. Varför dolde du din flykt och stal dig undan från mig?
    Därigenom att du icke lät mig veta något därom hindrades jag att
    ledsaga dig till vägs med jubel och sånt, med pukor och hapor.
  28. Du förunnade mig icke ens att kyssa mina barnbarn och mina
    döttrar. Du har handlat dåraktigt.
  29. Det stode nu i min makt att göra edeeeer ont; men eder faders
    Gud sade till mig i natt: ‘Tag dig till vara för att tala något
    mot Jakob, vad det vara må.’
  30. Och då du nu äntligen ville fara, eftersom du längtade så mycket
    till din faders hus, varför skulle du stjäla mina gudar?»
  31. Då svarade Jakob och sade till Laban: »Jag fruktade för dig, ty
    jag tänkte att du skulle med våld taga dina döttrar ifrån mig.
  32. Men den som du finner dina gudar hos, han skall icke få behålla
    livet. I våra fränders närvaro må du se efter, om något är ditt
    av det jag har i min ägo, och i så fall taga det.»
  33. Då gick Laban in i Jakobs tält, därefter i Leas tält och i de
    båda tjänstekvinnornas tält, men fann intet. Och när han hade
    kommit ut ur Leas tält, gick han in i Rakels tält.
  34. Men Rakel hade tagit husgudarna och lagt dem i kamelsadeln och
    satt sig därovanpå. Och Laban sökte igenom hela tältet, men
    fann dem icke.
  35. Och hon sade till sin fader: »Vredgas icke, min herre, över att
    jag ej kan stiga upp för dig, ty det är med mig på kvinnors
    vis.» Så sökte han efter husgudarna, men fann dem icke.
  36. Då blev Jakob vred och for ut mot Laban; Jakob tog till orda och
    sade till Laban: »Vari har jag då förbrutit mig eller syndat,
    eftersom du så häftigt förföljer mig?
  37. Nu har du genomsökt allt mitt bohag; vad har du där funnit av
    bohagsting som tillhöra dig? Lägg det fram här inför mina
    fränder och dina fränder, så att de få döma mellan oss båda.
  38. I tjugu år har jag nu varit hos dig; dina tackor och dina getter
    hava icke fött i otid, och av vädurarna i din hjord har jag icke
    ätit.
  39. Intet ihjälrivet djur förde jag till dig; jag måste själv
    ersätta det; du utkrävde det av mig, evad det var stulet om
    dagen eller stulet om natten.
  40. Sådan var min lott; om dagen förtärdes jag av hetta och om
    natten av köld, och sömnen flydde mina ögon.
  41. I tjugu år har jag nu varit i ditt hus; jag har tjänat dig i
    fjorton år för dina båda döttrar och i sex år för din boskap,
    men du har tio gånger förändrat min lön.
  42. Om icke min faders Gud hade varit med mig, Abrahams Gud, han som
    ock Isak fruktar, så hade du nu säkert låtit mig fara med tomma
    händer. Men Gud såg mitt lidanade och min möda, och han fällde
    domen i natt.»
  43. Då svarade Laban och sade till Jakob: »Döttrarna äro mina
    döttrar, och barnen äro mina barn, och hjordarna äro mina
    hjordar, och allt det du ser är mitt; vad skulle jag då nu kunna
    göra mot dessa mina döttrar eller mot barnen som de hava fött?»
  44. Så kom nu och låt oss sluta ett förbund med varandra, och må det
    vara ett vittne mellan mig och dig.»
  45. Då tog Jakob en sten och reste den till en stod.
  46. Och Jakob sade till sina fränder: »Samlen tillhopa stenar.» Och
    de togo stenar och gjorde ett röse och höllo måltid där på
    röset.
  47. Och Laban kallade det Jegar-Sahaduta, men Jakob kallade det
    Galed [1].
  48. Och Laban sade: »Detta röse vare i dag vittne mellan mig och
    dig.» Därav fick det namnet Galed;
  49. men det kallades ock Mispa [8], ty han sade: »HERREN vare
    väktare mellan mig och dig, när vi icke mer se varandra.»
  50. Om du behandlar mina döttrar illa eller tager andra hustrur
    jämte mina döttrar, så vet, att om ock ingen människa är
    tillstädes, så är dock Gud vittne mellan mig och dig.»
  51. Och Laban sade ytterligare till jakob: »Se, detta röse och
    stoden som jag har rest mellan mig och dig —
  52. detta röse vare ett vittne, och stoden vare ett vittne, att jag
    icke skall draga till dig förbi detta röse, och att icke heller
    du skall draga till mig förbi detta röse och denna stod, med ont
    uppsåt.
  53. Abarhams Gud och Nahors Gud, han som var deras faders Gud, han
    vare domare mellan oss.» Och Jakob svor eden vid honom som hans
    fader Isak fruktade.
  54. Och Jakob offrade ett slaktoffer på berget och inbjöd sina
    fränder att hålla måltid med sig. Och de åto och stannade sedan
    på berget över natten.
  55. Men om morgonen stod Laban bittida upp, och sedan han hade kysst
    sina barnbarn och sina döttrar och välsignat dem, for han sin
    väg hem igen.

[1] Båda namnet betyda vittnesröse; det förra namnet är arameiska,

det senare hebreiska.
[2] D. ä. vaktställe.
*01/32 Första Mosebok (Genesis), 32 Kapitlet

Första Mosebok (Genesis), 32 Kapitlet

                Jakobs anordningar för mötet med Esau.
                          Hans kamp med Gud.
  1. Men när Jakob drog sin väg fram, mötte honom Guds änglar;
  2. och då Jakob såg dem, sade han: »Detta är Guds skara.» Och han
    gav den platsen namnet Mahanaim [1].
  3. Och Jakob sände budbärare framför sig till sin broder Esau i
    Seirs land, på Edoms mark;
  4. och han bjöd dem och sade: »Så skolen I säga till min herre
    Esau: Din tjänare Jakob låter säga: Jag har vistats borta hos
    Laban och dröjt kvar där ända till nu;
  5. och jag har fått oxar, åsnor, får, tjänare och tjänarinnor. Och
    jag har nu velat sända bud för att låta min herre veta detta, på
    det att jag må finna nöd för dina ögon.»
  6. När sedan budbärarna kommo tillbaka till Jakob, sade de: »Vi
    träffade din broder Esau, som redan drager emot dig med fyra
    hundra man.»
  7. Då blev Jakob mycket förskräckt och betogs av ångest; och han
    delade sitt folk och fåren och fäkreaturen och kamelerna i två
    skaror.
  8. Ty han tänkte: »Om Esau överfaller den enda skaran och slår den,
    så kan dock den andra skaran undkomma.»
  9. Och Jakob sade: »Min fader Abrahams Gud och min fader Isaks Gud,
    HERRE, du som sade till mig: ‘Vänd tillbaka till ditt land och
    till din släkt, så skall jag göra dig gott’,
  10. jag är för ringa till all den nöd och all den trofasthet som du
    har bevisat din tjänare; ty jag hade icke mer än min stav, när
    jag gick över denna Jordan, och nu har jag förökats till två
    skaror.
  11. Rädda mig undan min broder Esaus hand, ty jag fruktar att han
    kommer och förgör mig, utan att ens skona mödrar och barn.
  12. Du har själv sagt: ‘Jag skall göra dig mycket gott och låta din
    säd bliva såsom havets sand, som man icke kan räkna för dess
    myckenhets skull.’»
  13. Och han stannade där den natten.Och av det han hade förvärvat tog han ut till skänker åt sin
    broder Esau
  14. två hundra getter och tjugu bockar, två hundra tackor och tjugu
    vädurar,
  15. trettio kamelston som gåvo di, jämte deras föl, därtill fyrtio
    kor och tio tjurar samt tjugu åsninnor med tio föl.
  16. Och han lämnade detta i sina tjänares vård, var hjord för sig,
    och sade till sina tjänare: »Gån framför mig och låten ett
    mellanrum vara mellan hjordarna.»
  17. Och han bjöd den förste och sade: »När min broder Esau möter dig
    och frågar dig: ‘Vem tillhör du, och vart går du, och vem
    tillhöra djuren som du driver framför dig?’,
  18. då skall du svara: ‘De tillhöra din tjänare Jakob; de äro
    skänker som han sänder till min herre Esau, och själv kommer han
    här efter oss.’»
  19. Och han bjöd likaledes den andre och den tredje och alla de
    övriga som drevo hjordarna: »Såsom jag nu har sagt eder skolen I
    säga till Esau, när I kommen fram till honom.
  20. Och I skolen vidare säga: ‘Också din tjänare Jakob kommer här
    efter oss.’» Ty han tänkte: »Jag vill blidka honom med de
    skänker som gå före mig; sedan vill jag själv komma inför hans
    ansikte; kanhända tager han då nådigt emot mig.»
  21. Så kommo nu skänkerna före honom, medan han själv den natten
    stannade i lägret.
  22. Men under natten stod han upp och tog sina båda hustrur och
    sina båda tjänstekvinnor och sina elva söner och gick över
    Jabboks vad.
  23. Han tog dem och förde dem över bäcken och förde tillika över vad
    han eljest ägde.
  24. Och Jakob blev ensam kvar. Då brottades en man med honom, till
    dess morgonrodnaden gick upp.
  25. Och när denne såg att han icke kunde övervinna Jakob, gav han
    honom ett slag på höftleden, så att höften gick ur led, under
    det han brottades med honom.
  26. Och mannen sade: »Släpp mig, ty morgonrodnaden går upp.» Men han
    svarade: »Jag släpper dig icke, med mindre du välsignar mig.»
  27. Då sade han till honom: »Vad är ditt namn?» Han svarade:
    »Jakob.»
  28. Han sade: »Du skall icke mer heta Jakob, utan Israel, ty du har
    kämpat med Gud [2] och med människor och vunnit seger.»
  29. Då frågade Jakob och sade: »Låt mig veta ditt namn.» Han
    svarade: »Varför frågar du efter mitt namn?» Och han välsignade
    honom där.
  30. Men Jakob gav platsen namnet Peniel [3], »ty», sade han, »jag
    har sett Gud ansikte mot ansikte, och dock har mitt liv blivit
    räddat».
  31. Och när han hade kommit förbi Penuel, såg han solen gå upp; men
    han haltade på höften.
  32. Fördenskull äta Israels barn ännu i dag icke höftsenan som
    ligger på höftledan, därför nämligen, att han gav Jakob ett slag
    på höfteleden, på höftsenan.

[1] D. ä. två skaror.
[2] Hebr. sará »kämpa», el »Gud».
[3] Peniel, även Penuel, betyder Guds ansikte.
*01/33 Första Mosebok (Genesis), 33 Kapitlet

Första Mosebok (Genesis), 33 Kapitlet

Jakobs och Esaus möte.

  1. Och Jakob lyfte upp sina ögon och fick se Esau komma med fyra
    hundra man. Då fördelade han sina barn på Lea och Rakel och de
    båda tjänstekvinnorna.
  2. Och han lät tjänstekvinnorna med deras barn gå främst, Lea med
    hennes barn därnäst, och Rakel med Josef sist.
  3. Och själv gick han framför dem och bugade sig sju gånger ned
    till jorden, till dess han kom fram till sin broder.
  4. Men Esau skyndade emot honom och tog honom i famn och föll honom
    om halsen och kysste honom; och de gräto.
  5. Och när han lyfte upp sina ögon och fick se kvinnorna och
    barnen, sade han: »Vilka äro dessa som du har med dig?» Han
    svarade: »Det är barnen som Gud har beskärt din tjänare.»
  6. Och tjänstekvinnorna gingo fram med sina barn och bugade sig.
  7. Därefter gick ock Lea fram med sina barn, och de bugade sig.
    Slutligen gingo Josef och Rakel fram och bugade sig.
  8. Sedan frågade han: »Vad ville du med hela den skara som jag
    mötte?» Han svarade: »Jag ville finna nåd för min herres ögon.»
  9. Men Esau sade: »Jag har nog; behåll du vad du har, min broder.»
  10. Jakob svarade: »Ack nej; om jag har funnit nåd för dina ågon, så
    tag emot skänkerna av mig, eftersom jag har fått se ditt
    ansikte, likasom såge jag ett gudaväsens ansikte, då du nu så
    gunstigt har tagit emot mig.
  11. Tag hälsningsskänkerna som jag har skickat emot dig; ty Gud har
    varit mig nådig, och jag har allt fullt upp.» Och han bad honom
    så enträget, att han tog emot dem.
  12. Och Esau sade: »Låt oss bryta upp och draga vidare; jag vill gå
    framför dig.»
  13. Men han svarade honom: »Min herre ser själv att barnen äro
    späda, och att jag har med mig får och kor som giva di; driver
    man dessa för starkt en enda dag, så dör hela hjorden.
  14. Må därför min herre draga åstad före sin tjänare, så vill jag
    komma efter i sakta mak, i den mån boskapen, som drives framför
    mig, och barnen orka följa med, till dess jag kommer till min
    herre i Seir.»
  15. Då sade Esau: »Så vill jag åtminstone lämna kvar hos dig en del
    av mitt folk.» Men han svarade: »Varför så? Må jag allenast
    finna nåd för min herres ögon.»
  16. Så vände Esau om, samma dag, och tog vägen till Seir.
  17. Men Jakob bröt upp och drog till Suckot och byggde sig där ett
    hus. Och åt sin boskap gjorde han lövhyddor [1]; därav fick
    platsen namnet Suckot.
  18. Och Jakob kom på sin färd ifrån Paddan-Aram välbehållen till
    Sikems stad i Kanaans land och slot upp sitt läger utanför
    staden.
  19. Och det jordstycke där han hade slagit upp sitt tält köpte han
    av Hamors, Sikems faders, barn för hundra kesitor.
  20. Och han reste där ett altare och kallades det El-Elohe-Israel
    [2].

[1] Hebr. suckót.
[2] D. ä. Gud, Israels Gud.
*01/34 Första Mosebok (Genesis), 34 Kapitlet

Första Mosebok (Genesis), 34 Kapitlet

                 Sikems våld mot Dina.  Hennes bröders
                                hämnd.
  1. Men Dina, den dotter som Lea hade fött åt Jakob, gick ut för att
    besöka landets döttrar.
  2. Och Sikem, som var son till hivéen Hamor, hövdingen i landet,
    fick se henne, och han tog henne till sig och lägrade henne och
    kränkte henne.
  3. Och hans hjärta fäste sig vid Dina, Jakobs dotter, och flickan
    blev honom kär, och han talade vänligt med flickan.
  4. Och Sikem sade till sin fader Hamor: »Skaffa mig denna flicka
    till hustru.»
  5. Och Jakob hade fött höra att hans dotter Dina hade blivit
    skändad. Men eftersom hans söner voro med hans boskap ute på
    marken, teg Jakob, till dess de kommo hem.
  6. Så gick nu Hamor, Sikems fader, ut till Jakob för att tala med
    honom.
  7. Men när Jakobs söner kommo hem från marken, sedan de hade fått
    höra vad som hade hänt, blevo de förbittrade och vredgades
    högeligen över att han hade gjort vad som var en galenskap i
    Israel, i det han hade lägrat Jakobs dotter — en otillbörlig
    gärning.
  8. Då talade Hamor med dem och sade: »Min son Sikems hjärta har
    fäst sig vid eder syster; given henne åt honom till hustru.
  9. Och befrynden eder med oss; given edra döttrar till oss, och
    tagen I våra döttrar till hustrur,
  10. ty landet skall ligga öppet för eder; där mån I bo och draga
    omkring och förvärva besittningar.»
  11. Och Sikem sade till hennes fader och hennes bröder: »Låten mig
    finna nåd för edra ögon; vad I fodren av mig vill jag giva.
  12. Begären av mig huru stor brudgåva och skänk som helst; jag vill
    giva vad I fodren av mig; given mig allenast flickan till
    hustru.»
  13. Då svarade Jakobs söner Sikem och hans fader Hamor med listiga
    ord, eftersom han hade skändat deras syster Dina,
  14. och sade till dem: »Vi kunna icke samtycka till att giva vår
    syster åt en man som har förhud; ty sådant hålla vi för
    skamligt.
  15. Allenast på det villkoret skola vi göra eder till viljes, att I
    bliven såsom vi, därigenom att allt mankön bland eder omskäres.
  16. Då skola vi giva våra dörrar åt eder och själva taga edra
    döttrar till hustrur; och vi skola då bo hos eder och bliva med
    eder ett enda folk.
  17. Men om I icke viljen lyssna till oss och låta omskära eder, så
    skola vi taga vår syster och draga bort.»
  18. Och Hamor och Sikem, Hamors son, voro till freds med vad de
    begärde.
  19. Och den unge mannen dröjde icke att göra så, ty han hade fått
    behag till Jakobs dotter. Och han hade större myndighet än
    någon annan i hans faders hus.
  20. Så trädde då Hamor och hans son Sikem upp i sin stads port och
    talade till männen i staden och sade:
  21. »Dessa män äro fredligt sinnade mot oss; må vi alltrå låta dem
    bo i landet och draga omkring där; landet har ju utrymme nog för
    dem. Vi vilja taga deras döttrar till hustrur åt oss och giva
    dem våra döttrar.
  22. Men allenast på det villkoret skola männen göra oss till viljes
    och bo hos oss och bliva ett enda folk med oss, att allt mankön
    bland oss omskäres, likasom de själva äro omskurna.
  23. Och då bliva ju deras boskap och deras egendom och alla deras
    dragare vår tillhörighet. Må vi fördenskull allenast göra dem
    till viljes, så skola de bo kvar hos oss.»
  24. Och folket lydde Hamor och hans son Sikem, alla de som bodde
    inom hans stadsport; allt mankön, så många som bodde inom hans
    stadsport, läto omskära sig.
  25. Men på tredjen dagen, då de voro sjuka av såren, togo Jakobs två
    söner Simeon och Levi, Dinas bröder, var sitt svärd och
    överföllo staden och dräpte allt mankön.
  26. Också Hamor och hans son Sikem dräpte de med svärdegg och togo
    Dina ut ur Sikems hus och gingo sin väg.
  27. Och Jakobs söner kommo över de slagna och plundrade staden,
    därför att deras syster hade blivit skändad;
  28. de togo deras får och fäkreatur och åsnor, både vad som fanns i
    staden och vad som fanns på fältet.
  29. Och allt deras gods och alla deras barn och deras kvinnor förde
    de bort såsom byte, tillika med allt annat som fanns i husen.
  30. Men Jakob sade till Simeon och Levi: »I haven dragit olycka över
    mig, då I nu haven gjort mig förhatlig för landest inbyggare,
    kananéerna och perisséerna. Mitt folk är allenast en ringa hop;
    man skall nu församla sig mot mig och slå mig ihjäl, så skall
    jag med mitt hus förgöras.»
  31. Men de svarade: »Skulle man då få behandla vår syster såsom en
    sköka?»
    *01/35 Första Mosebok (Genesis), 35 KapitletFörsta Mosebok (Genesis), 35 Kapitlet
                Jakob ånyo i Betel.  Benjamins födelse
               och Rakels död.  Jakobs söner.  Isaks död.
  1. Och Gud sade till Jakob: »Stå upp, drag till Betel och stanna
    där, och res där ett altare åt den Gud som uppenbarade sig för
    dig, när du flydde för din broder Esau.»
  2. Då sade Jakob till sitt husfolk och till alla som voro med
    honom: »Skaffen bort de främmande gudar som I haven bland eder,
    och renen eder och byten om kläder,
  3. och låt oss så stå upp och draga till Betel; där vill jag resa
    ett altare åt den Gud som bönhörde mig, när jag var i nöd, och
    som var med mig på den väg jag vandrade.»
  4. Då gåvo de åt Jakob alla de främmande gudar som de hade hos sig,
    därtill ock sina örringar; och Jakob grävde ner detta under
    terebinten vid Sikem.
  5. Sedan bröto de upp; och en förskräckelse ifrån Gud kom över de
    kringliggande städerna, så att man icke förföljde Jakobs söner.
  6. Och Jakob kom till Lus, det är Betel, i Kanaans land, jämte allt
    det folk som var med honom.
  7. Och han byggde där ett altare och kallade platsen El-Betel [1],
    därför att Gud där hade uppenbarat sig för honom, när han flydde
    för sin broder.
  8. Och Debora, Rebeckas amma, dog och blev begraven nedanför Betel,
    under en ek; den fick namnet Gråtoeken.
  9. Och Gud uppenbarade sig åter för Jakob, när han hade kommit
    tillbaka från Paddan-Aram, och välsignade honom.
  10. Och Gud sade till honom: »Ditt namn är Jakob; men du skall icke
    mer heta Jakob, utan Israel skall vara ditt namn.» Så fick han
    namnet Israel.
  11. Och Gud sade till honom: »Jag är Gud den Allsmäktige; var
    fruktsam och föröka dig. Ett folk, ja, skaror av folk skola
    komma av dig, och konungar skola utgå från din länd.
  12. Och det land som jag har givit åt Abraham och Isak skall jag
    giva åt dig; åt din säd efter dig skall jag ock giva det landet.
  13. Och Gud for upp från honom, på den plats där han hade talat med
    honom.
  14. Men Jakob reste en stod på den plats där han hade talat med
    honom, en stod av sten; och han offrade drickoffer därpå och göt
    olja över den.
  15. Och Jakob gav åt platsen där Gud hade talat med honom namnet
    Betel.
  16. Sedan bröto de upp från Betel. Och när det ännu var ett stycke
    väg fram till Efrat, kom Rakel i barnsnöd, och barnsnöden blev
    henne svår.
  17. Då nu hennes barnsnöd var som svårast, sade hjälpkvinnan till
    henne: »Frukta icke; ty också denna gång får du en son.»
  18. Men när hon höll på att giva upp andan, ty hon skulle nu dö, gav
    hon honom namnet Ben-Oni [2]; men hans fader kallade honom
    Benjamin [3].
  19. Så dog Rakel, och hon blev begraven vid vägen till Efrat, det är
    Bet-Lehem.
  20. Och Jakob reste en vård på hennes grav; det är den som ännu i
    dag kallas Rakels gravvård.
  21. Och Israel bröt upp därifrån och slog upp sitt tält på andra
    sidan om Herdetornet.
  22. Och medan Israel bodde där i landet, gick Ruben åstad och
    lägrade Bilha, sin faders bihustru; och Israel fick höra det.Och Jakob hade tolv söner.
  23. Leas söner voro Ruben, Jakobs förstfödde, vidare Simeon, Levi,
    Juda, Isaskar och Sebulon.
  24. Rakels söner voro Josef och Benjamin.
  25. Bilhas, Rakels tjänstekvinnas, söner voro Dan och Naftali.
  26. Silpas, Leas tjänstekvinnas, söner voro Gad och Aser. Dessa
    voro Jakobs söner, och de föddes åt honom i Paddan-Aram.
  27. Och Jakob kom till sin fader Isak i Mamre vid Kirjat-Arba, det
    är Hebron, där Abraham och Isak hade bott såsom främlingar.
  28. Och Isak levde ett hundra åttio år;
  29. därefter gav Isak upp andan och dog och blev samlad till sina
    fäder, gammal och mätt på att leva. Och hans söner Esau och
    Jakob begrovo honom.

[1] D. ä. Betels Gud.
[2] D. ä. min smärtas son.
[3] D. ä. lyckoson.
*01/36 Första Mosebok (Genesis), 36 Kapitlet

Första Mosebok (Genesis), 36 Kapitlet

Esaus släkttavla.

  1. Detta är berättelsen om Esaus, det är Edoms, släkt.
  2. Esau hade tagit sina hustrur bland Kanaans döttrar: Ada, hetiten
    Elons dotter, och Oholibama, dotter till Ana och sondotter till
    hivéen Sibeon,
  3. så ock Basemat, Ismaels dotter, Nebajots syster.
  4. Och Ada födde Elifas åt Esau, men Basemat födde Reguel.
  5. Och Oholibama födde Jeus, Jaelam och Kora. Dessa voro Esaus
    söner, vilka föddes åt honom i Kanaans land.
  6. Och Esau tog sina hustrur, sina söner och döttrar och allt sitt
    husfolk, sin boskap och alla sina dragare och all annan egendom
    som han hade förvärvat i Kanaans land och drog till ett annat
    land och skilde sig så från sin broder Jakob.
  7. Ty deras ägodelar voro så stora att de icke kunde bo
    tillsammans; landet där de uppehöllo sig räckte icke till åt
    dem, för deras boskapshjordars skull.
  8. Och Esau bosatte sig i Seirs bergsbygd. Esau, det är densamme
    som Edom.
  9. Och detta är berättelsen om Esaus släkt, hans som var stamfader
    för edoméerna, i Seirs bergsbygd.
  10. Dessa äro namnet på Esaus söner: Elifas, son till Ada, Esaus
    hustru, och Reguel, son till Basemat, Esaus hustru.
  11. Men Elifas’ söner voro Teman, Omar, Sefo, Gaetam och Kenas.
  12. Och Timna, som var Elifas’, Esaus sons, bihustru, födde Amalek
    åt Elifas. Dessa voro söner till Ada, Esaus hustru.
  13. Men Reguels söner voro dessa: Nahat och Sera, Samma och Missa.
    Dessa voro söner till Basemat, Esaus hustru.
  14. Men söner till Oholibama, Esaus hustru, dotter till Ana och
    sondotter till Sibeon, voro dessa, som hon födde åt Esau: Jeus,
    Jaelam och Kora.
  15. Dessa voro stamfurstarna bland Esaus söner: Elifas’, Esaus
    förstföddes, söner voro dessa: fursten Teman, fursten Omar,
    fursten Sefo, fursten Kenas,
  16. fursten Kora, fursten Gaetam, fursten Amalek. Dessa voro de
    furstar som härstammade från Elifas, i Edoms land; dessa voro
    Adas söner.
  17. Och dessa voro Reguels, Esaus sons, söner: fursten Nahat,
    fursten Sera, fursten Samma, fursten Missa. Dessa voro de
    furstar som härstammade från Reguel, i Edoms land; dessa voro
    söner till Basemat, Esaus hustru.
  18. Och dessa voro Oholibamas, Esaus hustrus, söner: fursten Jeus,
    fursten Jaelam, fursten Kora. Dessa voro de furstar som
    härstammade från Oholibama, Anas dotter och Esaus hustru.
  19. Dessa voro Esaus söner, och dessa deras stamfurstar. Han är
    densamme som Edom.
  20. Dessa voro horéen Seirs söner, landets förra inbyggare: Lotan,
    Sobal, Sibeon, Ana,
  21. Dison, Eser och Disan. Dessa voro horéernas, Seirs söners,
    stamfurstar i Edoms land.
  22. Men Lotans söner voro Hori och Hemam; och Lotans syster var
    Timna.
  23. Och dessa voro Sobals söner: Alvan, Manahat och Ebal, Sefo och
    Onam.
  24. Och dessa voro Sibeons söner: Aja och Ana; det var denne Ana som
    fann de varma källorna i öknen, när han vaktade sin fader
    Sibeons åsnor.
  25. Men dessa voro Anas barn: Dison och Oholibama, Anas dotter.
  26. Och dessa voro Disans söner: Hemdan, Esba, Jitran och Keran.
  27. Och dessa voro Esers söner: Bilhan, Saavan och Akan.
  28. Dessa voro Disans söner: Us och Aran.
  29. Dessa voro horéernas stamfurstar: fursten Lotan, fursten Sobal,
    fursten Sibeon, fursten Ana,
  30. fursten Dison, fursten Eser, fursten Disan. Dessa voro
    horéernas stamfurstar i Seirs land, var furste för sig.
  31. Och dessa voro de konungar som regerade i Edoms land, innan ännu
    någon israelitisk konung var konung där:
  32. Bela, Beors son, var konung i Edom, och hans stad hette Dinhaba.
  33. När Bela dog, blev Jobab, Seras son, från Bosra, konung efter
    honom.
  34. När Jobab dog, blev Husam från temanéernas land konung efter
    honom.
  35. När Husam dog, blev Hadad, Bedads son, konung efter honom, han
    som slog midjaniterna på Moabs mark; och hans stad hette Avit.
  36. När Hadad dog, blev Samla från Masreka konung efter honom.
  37. När Samla dog, blev Saul från Rehobot vid floden konung efter
    honom.
  38. När Saul dog, blev Baal-Hanan, Akbors son, konung efter honom.
  39. När Baal-Hanan, Akbors son, dog, blev Hadar konung efter honom;
    och hans stad hette Pagu, och hans hustru hette Mehetabel,
    dotter till Matred, som var dotter till Me-Sahab.
  40. Och dessa äro namnen på Esaus stamfurstar, efter deras släkter
    och orter, med deras namn: fursten Timna, fursten Alva, fursten
    Jetet,
  41. fursten Oholibama, fursten Ela, fursten Pinon,
  42. fursten Kenas, fursten Teman, fursten Mibsar,
  43. fursten Magdiel, fursten Iram. Dessa voro Edoms stamfurstar,
    efter deras boningsorter i det land de hade tagit i besittning
    — hans som ock kallas Esau, edoméernas stamfader.
    *01/37 Första Mosebok (Genesis), 37 KapitletFörsta Mosebok (Genesis), 37 Kapitlet

Josefs drömmar. Josef såld till Egypten.

  1. Men Jakob bosatte sig i det land där hans fader hade bott såsom
    främling, nämligen i Kanaans land.
  2. Detta är berättelsen om Jakobs släkt. När Josef var sjutton år
    gamal, gick han, jämte sina bröder, i vall med fåren; han följde
    då såsom yngling med Bilhas och Silpas, sin faders hustrurs,
    söner. Och Josef bar fram till deras fader vad ont som sades om
    dem.
  3. Men Israel hade Josef kärare än alla sina andra söner, eftersom
    han hade fött honom på sin ålderdom, och han lät göra åt honom
    en fotsid livklädnad.
  4. Då nu hans bröder sågo att deras fader hade honom kärare än alla
    hans bröder, blevo de hätska mot honom och kunde icke tala
    vänligt till honom.
  5. Därtill hade Josef en gång en dröm, som han omtalade för sina
    bröder; sedan hatade de honom ännu mer.
  6. Han sade nämligen till dem: »Hören vilken dröm jag haft.
  7. Jag tyckte att vi bundo kärvar på fältet; och se, min kärve
    reste sig upp och blev stående, och edra kärvar ställde sig runt
    omkring och bugade sig för min kärve.»
  8. Då sade hans bröder till honom: »Skulle du bliva vår konung, och
    skulle du råda över oss?» Och de hatade honom ännu mer för hans
    drömmars skull och för vad han hade sagt.
  9. Sedan hade han ännu en annan dröm som han förtäljde för sina
    bröder; han sade: »Hören, jag har haft ännu en dröm. Jag tyckte
    att solen och månen och elva stjärnor bugade sig för mig.»
  10. När han förtäljde detta för sin fader och sina bröder, bannade
    hans fader honom och sade till honom: »Vad är detta för en dröm
    som du har haft? Skulle då jag och din moder och dina bröder
    komma och buga oss ned till jorden för dig?»
  11. Och hans bröder avundades honom; men hans fader bevarade detta i
    sitt minne.
  12. Då nu en gång hans bröder hade gått bort för att vakta sin
    faders får i Sikem,
  13. sade Israel till Josef: »Se, dina bröder vakta fåren i Sikem;
    gör dig redo, jag vill sända dig till dem.» Han svarade honom:
    »Jag är redo.»
  14. Då sade han till honom: »Gå och se efter, om det står väl till
    med dina bröder, och om det står väl till med fåren, och kom
    tillbaka till mig med svar.» Så sända han honom åstad från
    Hebrons dal, och han kom till Sikem.
  15. Där mötte han en man, medan han gick omkring villrådig på
    fältet; och mannen frågade honom: »Vad söker du?»
  16. Han svarade: »Jag söker efter mina bröder; säg mig var de vakta
    sin hjord.»
  17. Mannen svarade: »De hava brutit upp härifrån; ty jag hörde dem
    säga: ‘Låt oss gå till Dotain.’» Då gick Josef vidare efter sina
    bröder och fann dem i Dotan.
  18. När de nu på avstånd fingo se honom, innan han ännu hade hunnit
    fram till dem, lade de råd om att döda honom.
  19. De sade till varandra: »Se, där kommer drömmaren.
  20. Upp, låt oss dräpa honom och kasta honom i en brunn; sedan kunna
    vi säga att ett vilddjur har ätit upp honom. Så får vi se huru
    det går med hans drömmar.»
  21. Men när Ruben hörde detta, ville han rädda honom undan deras
    händer och sade: »Låt oss icke slå ihjäl honom.»
  22. Ytterligare sade Ruben till dem: »Utgjuten icke blod; kasten
    honom i brunnen här i öknen, men bären icke hand på honom.» Han
    ville nämligen rädda honom undan deras händer och föra honom
    tillbaka till hans fader.
  23. Då nu Josef kom fram till sina bröder, togo de av honom hans
    livklädnad, den fotsida klädnaden som han hade på sig,
  24. och grepo honom och kastade honom i brunnen; men brunnen var
    tom, intet vatten fanns däri.
  25. Därefter satte de sig ned för att äta. När de då lyfte upp sina
    ögon, fingo de se ett tåg av ismaeliter komma från Gilead, och
    deras kameler voro lastade med dragantgummi, balsam och
    ladanum; de voro på väg med detta ned till Egypten.
  26. Då sade Juda till sina bröder: »Vad gagn hava vi därav att vi
    dräpa vår broder, och dölja hans blod?»
  27. Nej, låt oss sälja honom till ismaeliterna; må vår hand icke
    komma vid honom, ty han är ju vår broder, vårt eget kött.» Och
    hans bröder lydde honom.
  28. Då nu midjanitiska köpmän kommo där förbi, drogo de upp Josef ur
    brunnen; och de sålde Josef för tjugu siklar silver till
    ismaeliterna. Dessa förde så Josef till Egypten.
  29. När sedan Ruben kom tillbaka till brunnen, se, då fanns Josef
    icke i brunnen. Då rev han sönder sina kläder
  30. och vände tillbaka till sina bröder och sade: »Gossen är icke
    där, vart skall jag nu taga vägen?»
  31. Men de togo Josefs livklädnad och slaktade en bock och doppade
    klädnaden i blodet;
  32. därefter sände de den fotsida livklädnaden hem till sin fader
    och läto säga: »Denna har vi funnit; se efter, om det är din
    sons livklädnad eller icke.»
  33. Och han kände igen den och sade: »det är min sons livklädnad;
    ett vilddjur har ätit upp honom, förvisso är Josef ihjälriven.»
  34. Och Jakob rev sönder sina kläder och svepte säcktyg om sina
    länder och sörjde sin son i lång tid.
  35. Och alla hans söner och alla hans döttrar kommo för att trösta
    honom; men han ville icke låta trösta sig, utan sade: »Jag skall
    med sorg ned i dödsriket till min son.» Så begrät hans fader
    honom.
  36. Men medaniterna förde honom till Egypten och sålde honom till
    Potifar, som var hovman hos Faro och hövitsman för drabanterna.
    *01/38 Första Mosebok (Genesis), 38 KapitletFörsta Mosebok (Genesis), 38 Kapitlet

Judas söner. Juda och Tamar.

  1. Vid den tiden begav sig Juda åstad bort ifrån sina bröder och
    slöt sig till en man i Adullam, som hette Hira.
  2. Där fick Juda se dottern till en karnaneisk man som hette Sua,
    och han tog henne till sig och gick in till henne.
  3. Och hon blev havande och födde en son, och han fick namnet Er.
  4. Åter blev hon havande och födde en son och gav honom namnet
    Onan.
  5. Och hon födde ännu en son, och åt denne gav hon namnet Sela; och
    när han föddes, var Juda i Kesib.
  6. Och Juda tog åt Er, sin förstfödde, en hustru som hette Tamar.
  7. Men Er, Judas förstfödde, misshagade HERREN; därför dödade
    HERREN honom.
  8. Då sade Juda till Onan: »Gå in till din broders hustru, äkta
    henne i din broders ställe och skaffa avkomma åt din broder.»
  9. Men eftersom Onan visste att avkomman icke skulle bliva hans
    egen, lät han när han gick in till sin broders hustru, det
    spillas på jorden, för att icke giva avkomma åt sin broder.
  10. Men det misshagade HERREN att han gjorde så; därför dödade han
    också honom.
  11. Då sade Juda till sin sonhustru Tamar: »Stanna såsom änka i din
    faders hus, till dess min son Sela bliver fullvuxen.» Han
    fruktade nämligen att annars också denne skulle dö, likasom hans
    bröder. Så gick Tamar bort och stannade i sin faders hus.
  12. En lång tid därefter dog Suas dotter, Judas hustru. Och efter
    sorgetidens slut gick Juda med sin vän adullamiten Hira upp til
    Timna, för att se efter dem som klippte hans får.
  13. När man nu berättade för Tamar att hennes svärfader gick upp
    till timna för att klippa sina får,
  14. lade hon av sig sina änkekläder och betäckte sig med en slöja
    och höljde in sig och satte sig vid porten till Enaim på vägen
    till Timna. Ty hon såg, att fastän Sela var fullvuxen blev hon
    likväl icke given åt honom till hustru.
  15. Då nu Juda fick se henne, trodde han att hon var en sköka; hon
    hade ju nämligen sitt ansikte betäckt.
  16. Och han vek av till henne, där hon satt vid vägen, och sade:
    »Kom, låt mig gå in till dig.» Ty han visste icke att det var
    hans sonhustru. Hon svarade: »Vad vill du giva mig, för att få
    gå in till mig?»
  17. Han sade: »Jag vill sända dig en killing ur min hjord.» Hon
    svarade: »Ja, om du giver mig pant, till dess du sänder den.»
  18. Han sade: »Vad skall jag då giva dig i pant?» Hon svarade: »Din
    signetring, din snodd och staven som du har i din hand.» Då gav
    han henne detta och gick in till henne och hon blev havande
    genom honom.
  19. Och hon stod upp och gick därifrån och lade av sin slöja och
    klädde sig åter i sina änkekläder.
  20. Och Juda sände killingen med sin vän adullamiten, för att få
    igen panten av kvinnan; men denne fann henne icke.
  21. Och han frågade folket där på orten och sade: »Var är
    tempeltärnan, hon som satt i Enaim vid vägen?» De svarade: »Här
    har ingen tempeltärna varit.»
  22. Och han kom tillbaka till Juda och sade: »Jag har icke funnit
    henne; därtill säger folket på orten att ingen tempeltärna varit
    där.»
  23. Då sade Judas: »Må hon då behålla det, så att vi icke draga
    smälek över oss. Jag har nu sänt killingen, men du har icke
    funnit henne.»
  24. Vid pass tre månader därefter blev så berättat för Juda: »Din
    sonhustru Tamar har bedrivit otukt, och i otukt har hon blivit
    havande.» Juda sade: »Fören ut henne till att brännas.»
  25. Men när hon fördes ut, sände hon bud till sin svärfader och lät
    säga: »Genom en man som är ägare till detta har jag blivit
    havande.» Och hon lät säga: »Se efter, vem denna signetring,
    dessa snodder och denna stav tillhöra.»
  26. Och Juda kände igen dem och sade: »Hon är i sin rätt mot mig,
    eftersom jag icke har givit henne åt min son Sela.» Men han kom
    icke mer vid henne.
  27. När hon nu skulle föda, se, då funnos tvillingar i hennes liv.
  28. Och i födslostunden stack den ene fram en hand; då tog
    hjälpkvinnan en röd tråd och band den om hans hand och sade:
    »Denne kom först fram.»
  29. Men när han därefter drog sin hand tillbaka, se, då kom hans
    broder fram; och hon sade: »Varför har du trängt dig fram?» Och
    han fick namnet Peres [1].
  30. Därefter kom hans broder fram, han som hade den röda tråden om
    sin hand, och han fick namnet Sera.
    *01/39 Första Mosebok (Genesis), 39 KapitletFörsta Mosebok (Genesis), 39 Kapitlet

Josefs kyskhet. Hans fångenskap.

  1. Och Josef fördes ner till Egypten; och Potifar, som var hovman
    hos Farao och hövitsman för drabanterna, en egyptisk man, köpte
    honom av ismaeliterna som hade fört honom ditned.
  2. Och HERREN var med Josef, så att han blev en lyckosam man. Och
    han vistades i sin herres, egyptierns, hus;
  3. och hans herre såg att HERREN var med honom ty allt vad han
    gjorde lät HERREN lyckas väl under hans hand.
  4. Och Josef fann nåd för hans ögon och fick betjäna honom. Och
    han satte honom över sitt hus, och allt vad han ägde lämnade han
    i hans vård.
  5. Och från den stund då han hade satt honom över sitt hus och över
    allt vad han ägde, välsignade HERREN egyptierns hus, för Josefs
    skull; och HERRENS välsignelse vilade över allt vad han ägde,
    hemma och på marken.
  6. Därför överlät han i Josefs vård allt vad han ägde, och sedan
    han hade fått honom till sin hjälp, bekymrade han sig icke om
    något, utom maten som han själv åt.Men Josef hade en skön gestalt och var skön att skåda.
  7. Och efter en tid hände sig att hans herres hustru kastade sina
    ögon på Josef och sade: »Ligg hos mig.»
  8. Men han ville icke, utan sade till sin herres hustru: »Se,
    alltsedan min herre har tagit mig till sin hjälp, bekymrar han
    sig icke om något i huset, och allt vad han äger har han lämnat
    i min vård.
  9. Han har i detta hus icke större makt än jag, och intet annat har
    han förebehållit sig än dig allena, eftersom du är hans hustru.
    Huru skulle jag då kunna göra så mycket ont och synda mot Gud?»
  10. Och fastän hon talade sådant dag efter dag till Josef, hörde han
    dock icke på henne och ville icke ligga hos henne eller vara med
    henne.
  11. Men en dag då han kom in i huset för att förätta sina sysslor,
    och ingen av husfolket var tillstädes därinne,
  12. fattade hon honom i manteln och sade: »Ligg hos mig.» Men han
    lämnade manteln i hennes hand och flydde och kom ut.
  13. Då hon nu såg att han hade lämnat sin mantel i hennes hand och
    flytt ut,
  14. ropade hon på sitt husfolk och sade till dem: »Sen här, han har
    fört hit till oss en hebreisk man, för att denne skulle locka
    oss till lättfärdighet. Han kom in till mig och ville ligga hos
    mig; men jag ropade med hög röst.
  15. Och när han hörde att jag hov upp min röst och ropade, lämnade
    han sin mantel kvar hos mig och flydde och kom ut.»
  16. Och hon lät hans mantel ligga kvar hos sig, till dess hans herre
    kom hem;
  17. då berättade hon för honom detsamma; hon sade: »Den hebreiske
    tjänaren som du har fört hit till oss, kom in till mig, och
    ville locka mig till lättfärdighet.
  18. Men då jag hov upp min röst och ropade, lämnade han sin mantel
    kvar hos mig och flydde ut.»
  19. När nu hans herre hörde vad hans hustru berättade för honom,
    nämligen att hans tjänare hade betett sig mot henne på detta
    sätt, blev hans vrede upptänd.
  20. Och Josefs herre tog honom och lät sätta honom i det fängelse
    där konungens fångar sutto fängslade; där fick han då vara i
    fängelse.
  21. Men HERREN var med Josef och förskaffade honom ynnest och lätt
    honom finna nåd hos föreståndaren för fängelset.
  22. Och föreståndaren för fängelset lät alla alla fångar som sutto i
    fängelset stå under Josefs uppsikt; och allt vad där skulle
    göras, det gjordes genom honom.
  23. Förståndaren för fängelset tog sig alls icke av något som Josef
    hade om hand, eftersom HERREN var med denne; och vad han gjorde,
    det lät HERREN lyckas väl.
    *01/40 Första Mosebok (Genesis), 40 KapitletFörsta Mosebok (Genesis), 40 Kapitlet

Munskänkens och bagarens drömmar.

  1. En tid härefter hände sig att den egyptiske konungens munskänk
    och hans bagare försyndade sig mot sin herre, konugen av
    Egypten.
  2. Och Farao blev förtörnad på sina två hovmän, överste munskänken
    och överste bagaren.
  3. och lät sätta dem i förvar i drabanthövitsmannens hus, i samma
    fängelse där Josef satt fången.
  4. Och hövitsmannen för drabanterna anställde Josef hos dem till
    att betjäna dem; och de sutto där i förvar en tid.
  5. Medan nu den egyptiska konungens munskänk och bagare sutto
    fångna i fängelset, hade de båda under samma natt, var sin dröm,
    vardera med sin särskilda betydelse.
  6. Och när Josef om morgonen kom in till dem, fick han se att de
    voro bedrövade.
  7. Då frågade han Faraos hovmän, som med honom sutto i förvar i
    hans herres hus: »Varför sen I så sorgsna ut i dag?»
  8. De svarade honom: »Vi hava haft en dröm, och ingen finnes, som
    kan uttyda den.» Josef sade till dem: »Att giva uttydningen är
    ju Guds sak; förtäljen drömmen för mig.»
  9. Då förtäljde överste munskänken sin dröm för Josef och sade till
    honom: »Jag drömde att ett vinträd stod framför mig;
  10. på vinträdet voro tre rankor, och knappt hade det skjutit skott,
    så slogo dess blommor ut och dess klasar buro mogna druvor.
  11. Och jag hade Faraos bägare i min hand, och jag tog druvorna och
    pressade ut dem i Faraos bägare och gav Farao bägaren i handen.
  12. Då sade Josef till honom: »Detta är uttydningen: de tre rankorna
    betyda tre dagar;
  13. om tre dagar skall Farao upphölja ditt huvud och sätta dig åter
    på din plats, så att du får giva Farao bägaren i handen likasom
    förut, då du var hans munskänk.
  14. Men tänk på mig, när det går dig väl, så att du gör
    barmhärtighet med mig och nämner om mig för Farao och skaffar
    mig ut från detta hus;
  15. ty jag är med orätt bortförd från hebréernas land, och icke
    heller här har jag gjort något varför jag borde sättas i
    fängelse.»
  16. Då nu överste bagaren såg att Josef hade givit en god uttydning,
    sade han till honom: »Också jag hade en dröm. Jag tyckte att
    jag bar tre vetebrödskorgar på mitt huvud.
  17. Och i den översta korgen funnos bakverk av alla slag, sådant som
    Farao plägar äta; men fåglarna äto därav ur korgen på mitt
    huvud.»
  18. Då svarade Josef och sade: »Detta är uttydningen: de tre
    korgarna betyda tre dagar;
  19. om tre dagar skall Farao upphölja ditt huvud och taga det av
    dig; han skall upphänga dig på trä, och fåglarna skola äta ditt
    kött.»
  20. På tredje dagen därefter, då det var Faraos födelsedag, gjorde
    denne ett gästabud för alla sina tjänare. Då uphöjde han, bland
    sina tjänare, såväl överste munskänkens huvud som överste
    bagarens.
  21. Han insatte överste munskänken åter i hans ämbete, så att han
    fick giva Farao bägaren i handen;
  22. men överste bagaren lät han upphänga, såsom Josef hade sagt dem
    i sin uttydning.
  23. Men överste munskänken tänkte icke på Josef, utan glömde honom.
    *01/41 Första Mosebok (Genesis), 41 KapitletFörsta Mosebok (Genesis), 41 Kapitlet
                  Faraos drömmar.  Josefs upphöjelse.
                            Hungersnöden.
  1. Två år därefter hände sig att Farao hade en dröm. Han tyckte
    sig stå vid Nilfloden.
  2. Och han såg sju kor, vackra och feta, stiga upp ur floden, och
    de betade i vassen.
  3. Sedan såg han sju andra kor, fula och magra, stiga upp ur
    floden; och de ställde sig bredvid de förra korna på stranden av
    floden.
  4. Och de fula och magra korna åto upp de sju vackra och feta
    korna. Därefter vaknade Farao.
  5. Men han somnade åter in och såg då i drömmen sju ax, frodiga och
    vackra, växa på samma strå.
  6. Sedan såg han sju andra ax skjuta upp, tunna och svedda av
    östanvinden;
  7. och de tunna axen uppslukade de sju frodiga och fulla axen.
    Därefter vaknade Farao och fann att de var en dröm.
  8. Då han nu om morgonen var orolig till sinnes, sända han ut och
    lät kalla till sig alla spåmän och alla vise i Egypten. Och
    Farao förtäljde sina drömmar för dem; men ingen fanns, som kunde
    uttyda dem för Farao.
  9. Då talade överste munskänken till Farao och sade: »Jag måste i
    dag påminna om mina synder.
  10. När Farao en gång var förtörnad på sina tjänare, satte han mig
    jämte överste bagaren i fängelse i drabanthövitsmannens hus.
  11. Då hade vi båda, jag och han, under samma natt en dröm, och våra
    drömmar hade var sin särskilda betydelse.
  12. Och jämte oss var där en ung hebré, som var tjänare hos
    hövitsmannen för drabanterna. För honom förtäljde vi våra
    drömmar, och han uttydde dem för oss; efter som var och en hade
    drömt gav han en uttydning.
  13. Och såsom han uttydde för oss, så gick det. Jag blev åter
    insatt på min plats, och den andre blev upphängd.»
  14. Då sända Farao och lät kalla Josef till sig; och man skyndade
    att föra honom ut ur fängelset. Och han lät raka sig och bytte
    om kläder och kom inför Farao.
  15. Och Farao sade till josef: »Jag har haft en dröm, och ingen
    finnes, som kan uttyda den. Men jag har hört sägas om dig, att
    allenast du får höra en dröm, kan du uttyda den.»
  16. Josef svarade Farao och sade: »I min makt står det icke; men Gud
    skall giva Farao ett lyckosamt svar.»
  17. Så sade Farao till Josef: »Jag drömde att jag stod på stranden
    av Nilfloden.
  18. Och jag såg sju kor stiga upp ur floden, feta och vackra, och de
    betade i vassen.
  19. Sedan såg jag sju andra kor stiga upp, avfallna och mycket fula
    och magra; i hela Egyptens land har jag icke sett några så fula
    som dessa.
  20. Och de magra och fula korna åto upp de sju första, feta korna.
  21. Men när de hade sväljt ned dem, kunde man icke märka att de hade
    sväljt ned dem, utan de förblevo fula såsom förut. Därefter
    vaknade jag.
  22. Åter drömde jag och såg då sju ax, fulla och vackra, växa på
    samma strå.
  23. Sedan såg jag sju andra ax skjuta upp, förtorkade, tunna och
    svedda av östnvinden;
  24. och de tunna axen uppslukade de sju vackra axen. Detta omtalade
    jag för spåmännen; men ingen fanns, som kunde förklara det för
    mig.»
  25. Då sade Josef till Farao. »Faraos drömmar hava en och samma
    betydelse; vad Gud ämnar göra, det har han förkunnat för Farao.
  26. De sju vackra korna betyda sju år, de sju vackra axen betyda ock
    sju år; drömmarna hava en och samma betydelse.
  27. Och de sju magra och fula korna som stego upp efter dessa betyda
    sju år, så ock de sju tomma axen, de som voro svedda av
    östanvinden; sju hungerår skola nämligen komma.
  28. Detta menade jag, när jag sade till Farao: Vad Gud ämnar göra,
    det har han låtit Farao veta.
  29. Se, sju år skola komma med stor ymnighet över hela Egyptens
    land.
  30. Men efter dem skola sju hungerår inträffa, sådana att man skall
    förgäta all den förra ymnigheten i Egyptens land, och
    hungersnöden skall förtära landet.
  31. Och man skall icke hava något minne av den förra ymnigheten i
    landet, för den hungersnöds skull som sedan kommer, ty den skall
    bliva mycket svår.
  32. Men att Farao haft drömmen två gånger, det betyder att detta är
    av Gud bestämt, och att Gud skall låta det ske snart.
  33. Må nu alltså Farao utse en förståndig och vis man, som han kan
    sätta över Egyptens land.
  34. Må Farao göra så, må han ock förordna tillsyningsmän över landet
    och taga upp femtedelen av avkastningen i Egyptens land under de
    sju ymniga åren.
  35. Må man under dessa kommande goda år samla in allt som kan tjäna
    till föda och hopföra säd under Faraos vård i städerna, för att
    tjäna till föda, och må man sedan förvara den,
  36. så att dessa födoämnen finnas att tillgå för landet under de sju
    hungerår som skola komma över Egyptens land. Så skall landet
    icke behöva förgås genom hungersnöden.»
  37. Det talet behagade Farao och alla hans tjänare.
  38. Och Farao sade till sina tjänare: »Kunna vi finna någon i vilken
    Guds Ande är så som i denne?»
  39. Och Farao sade till Josef: »Eftersom Gud har kungjort för dig
    allt detta, finnes ingen som är så förståndig och vis som du.
  40. Du skall förestå mitt hus, och efter dina befallningar skall
    allt mitt folk rätta sig; allenast däri att tronen förbliver min
    vill jag vara förmer än du.»
  41. Ytterligare sade Farao till Josef: »Jag sätter dig nu över hela
    Egyptens land.»
  42. Och Farao tog ringen av sin hand och satte den på Josefs hand
    och lät kläde honom i kläder av fint linne och hängde den
    gyllene kedjan om hans hals.
  43. Och han lät honom åka i vagnen närmast efter sin egen, och man
    utropade framför honom »abrek» [1]. Och han satte honom över
    hela Egyptens land.
  44. Och Farao sade till Josef: »Jag är Farao; utan din vilja skall
    ingen i hela Egyptens land lyfta hand eller fot.»
  45. Och Farao gav Josef namnet Safenat-Panea och gav honom till
    hustru Asenat, dotter till Poti-Fera, prästen i On. Och Josef
    begav sig ut och besåg Egyptens land.
  46. Josef var trttio år gammal, när han stod inför Farao, konungen i
    Egypten. Och Josef gick ut ifrån Farao och färdades omkring i
    hela Egyptens land.
  47. Och landet gav under de sju ymniga åren avkastning i överflöd
  48. och under dessa sju år som kommo i Egyptens land samlade han in
    allt som kunde tjäna till föda och lade upp det i städerna. I
    var särskild stad lade han upp de födoämnen som man hämtade
    ifrån fälten däromkring.
  49. Så hopförde Josef säd i stor myckenhet, såsom sanden i havet,
    till dess man måste upphöra att hålla räkning på den, eftersom
    det var omöjligt att hålla räkning på den.
  50. Och åt Josef föddes två söner, innan något hungerår kom; de
    föddes åt honom av Asenat, dotter till Poti-Fera, prästen i On.
  51. Och Josef gav åt den förstfödde namnet Manasse [2], »ty», sade
    han, »Gud har låtit mig förgäta all min olycka och hela min
    faders hus.»
  52. Och åt den andre gav han namnet Efraim [3], »ty», sade han, »Gud
    har gjort mig fruktsam i mitt lidandes land».
  53. Men de sju ymninga åren som först hade kommit i Egyptens land
    gingo till ända;
  54. sedan begynte de sju hungeråren, såsom Josef hade förutsagt.
    Och hungersnöd uppstod i alla andra länder; men i Egyptens land
    fanns bröd överallt.
  55. Och när hela Egyptens land begynte hungra och folket ropade till
    Farao efter bröd, sade Farao till alla egyptier: »Gån till
    Josef, och gören vad han säger eder.»
  56. När nu alltså hungersnöd var över hela landet, öppnade Josef
    alla förrådshus och sålde säd åt egyptierna. Men hungersnöden
    blev allt större i Egyptens land;
  57. och från alla länder kom man till Josef i Egypten för att köpa
    säd, ty hungersnöden blev allt större i alla länder.

[1] Se Abrek i Ordförkl.
[2] Efter ett hebreiskt ord som betyder förgäta.
[3] Efter ett hebreiskt ord som betyder vara fruktsam.
*01/42 Första Mosebok (Genesis), 42 Kapitlet

Första Mosebok (Genesis), 42 Kapitlet

Josefs bröders resa till Egypten.

  1. Men när Jakob förnam att säd fanns i Egypten, sade han till sina
    söner: »Varför stån I så rådlösa?»
  2. Och han sade vidare: »Se, jag har hört att i Egypten finnes säd;
    faren ditned och köpen därifrån säd åt oss, för att vi må leva
    och icke dö.»
  3. Då foro tio av Josefs bröder ned för att köpa säd i Egypten.
  4. Men Benjamin, Josefs broder, blev icke av Jakob sänd åstad med
    sina bröder, ty han fruktade att någon olycka kunde hända honom.
  5. Så kommo då, bland de andra, också Israels söner för att köpa
    säd; ty hungersnöd rådde i Kanaans land.
  6. Och Josef var den som hade att befalla i landet; det var han som
    sålde säd åt allt folket i landet. Då nu Josefs bröder kommo
    dit, föllo de ned till jorden på sitt ansikte inför honom.
  7. När då Josef fick se sina bröder, kände han igen dem; men han
    ställde sig främmande mot dem och tilltalade dem hårt och
    frågade dem: »Varifrån kommen I?» De svarade: »Från Kanaans
    land, för att köpa säd till föda åt oss.»
  8. Och fastän Josef kände igen sina bröder, kände de icke igen
    honom.
  9. Men Josef tänkte på de drömmar som han hade frömt om dem. Och
    han sade till dem: »I ären spejare, I haven kommit för att se
    efter, var landet är utan skydd.»
  10. De svarade honom: »Nej, herre, dina tjänare hava kommit för att
    köpa säd till föda åt sig.
  11. Vi äro alla söner till en och samma man; vi äro redliga män,
    dina tjänare äro inga spejare.»
  12. Men han sade till dem: »Jo, I haven kommit för att se efter, var
    landet är utan skydd.»
  13. De svarade: »Vi, dina tjänare, äro tolv bröder, söner till en
    och samma man i Kanaans land; men den yngste är nu hemma hos vår
    fader, och en är icke mer till.»
  14. Josef sade till dem.»Det är såsom jag sade eder: I ären
    spejare.
  15. Och på detta sätt vill jag pröva eder: så sant som Farao lever,
    I skolen icke slippa härifrån, med mindre eder yngste broder
    kommer hit.
  16. En av eder må fara och hämta hit eder broder. Men I andra
    skolen stanna såsom fångar, för att jag så må pröva om I haven
    talat sanning. Ty om så icke är, då ären I spejare, så sant
    Farao lever.»
  17. Därefter lät han hålla dem allasammans i fängelse under tre
    dagar.
  18. Men på tredje dagen sade Josef till dem: »Om I viljen leva, så
    gören på detta sätt, ty jag fruktar Gud:
  19. ären I redliga män, så må en av eder, I bröder, stanna såsom
    fånge i huset där I haven suttit fängslade; men I andra mån fara
    eder väg, och föra hem med eder den säd som I haven köpt till
    hjälp mot hungersnöden hemma hos eder.
  20. Fören sedan eder yngste broder hit till mig; om så edra ord visa
    sig vara sanna, skolen I slippa att dö.» Och de måste göra så.
  21. Men de sade till varandra: »Förvissa hava vi dragit skuld över
    oss genom det som vi gjorde mot vår broder; ty vi såga hans
    själs ångest, när han bad oss om misskund, och vi ville dock
    icke lyssna till honom. Därför hava vi själva kommit i denna
    ångest.»
  22. Ruben svarade dem: »Sade jag icke till eder: ‘Färsynden eder
    icke på gossen’? Men I lyssnaden icke till mig; se, därför
    utkräves nu hans blod.»
  23. Men de visste icke att Josef förstod detta, ty han talade med
    dem genom tolk.
  24. Och han vände sig bort ifrån dem och grät. Sedan vände han sig
    åter till dem och talade med dem; och han tog Simeon ut ur deras
    krets och lät fängsla honom inför deras ögon.
  25. Och Josef bjöd att man skulle fylla deras säckar med säd, och
    lägga vars och ens penningar tillbaka i hans säck, och giva dem
    kost för resan. Och man gjorde så med dem.
  26. Och de lastade säden på sina åsnor och foro därifrån.
  27. Men när vid ett violställe en av dem öppnade sin säck för att
    giva foder åt sin åsna, fick han se sina penningar ligga överst
    i säcken.
  28. Då sade han till sina bröder: »Mina penningar hava blivit lagda
    hit tillbaka; se, de äro här i min säck.» Då blevo de utom sig
    av häpnad och sågo förskräckta på varandra och sade: »Vad har
    Gud gjort mot oss!»
  29. När de kommo hem till sin fader Jakov i Kanaans land, berättade
    de för honom allt vad som hade hänt dem och sade:
  30. »Mannen som var herre där i landet tilltalade oss hårt och
    behandlade oss såsom vi ville bespeja landet.
  31. Men vi sade till honom: ‘Vi äro redliga män och inga spejare;
  32. vi äro tolv bröder, samma faders söner; en är icke mer till, och
    den yngste är nu hemma hos vår fader i Kanaans land.’
  33. Men mannen som var herre i landet svarade oss: ‘Därav skall jag
    veta att I ären redliga män: lämnen kvar hos mig en av eder, I
    bröder; tagen så vad I haven köpt till hjälp mot hungersnöden
    hemma hos eder, och faren eder väg.
  34. Sedan mån I föra eder yngste broder hit till mig, så kan jag
    veta att I icke ären spejare, utan redliga män. Då skall jag
    giva eder broder tillbaka till eder, och I skolen fritt få draga
    omkring i landet.
  35. När de sedan tömde sina säckar, fann var och en sin penningpung
    i sin säck. Och då de och deras fader fingo se penningpungarna,
    blevo de förskräckta.
  36. Och Jakob, deras fader, sade till dem: »I gören mig barnlös;
    Josef är borta, Simeon är borta, Benjamin viljen I ock taga
    ifrån mig; över mig kommer allt detta.»
  37. Då svarade Ruben sin fader och sade: »Mina båda söner må du
    döda, om jag icke för honom åter till dig. Anförtro honom åt
    mig, jag skall föra honom tillbaka till dig.»
  38. Men han svarade: »Min son får icke fara ditned med eder. Hans
    broder är ju död, och han är allena kvar; om nu någon olycka
    hände honom på den resa I viljen företaga, så skullen I bringa
    mina grå hår med sorg ned i dödsriket.»
    *01/43 Första Mosebok (Genesis), 43 KapitletFörsta Mosebok (Genesis), 43 Kapitlet

Josefs bröders andra resa till Egypten.

  1. Men hungersnöden var svår i landet.
  2. Och när de hade förtärt den säd som de hade hämtat från Egypten,
    sade deras fader till dem: »Faren tillbaka och köpen litet säd
    till föda åt oss.»
  3. Men Juda svarade honom och sade: »Mannen betygade högtidligt och
    sade till os: ‘I fån icke komma inför mitt ansikte, med mindre
    eder broder är med eder.’
  4. Om du nu låter vår broder följa med oss, så skola vi fara ned
    och köpa säd till föda åt dig.
  5. Men om du icke låter honom följa med oss, så vilja vi icke fara,
    ty mannen sade till oss: ‘I fån icke komma inför mitt ansikte,
    med mindre eder broder är med eder.’
  6. Då sade Israel: »Varför gjorden I så illa mot mig och berättaden
    för mannen att I haden ännu en broder?»
  7. De svarade: »Mann frågade noga om oss och vår släkt: han sade:
    ‘Lever eder fader ännu? Haven I någon broder?’ Då omtalade vi
    för honom huru det förhöll sig. Kunde vi veta att han skulle
    säga: ‘Fören eder broder hitned’?»
  8. Och Juda sade till sin fader Israel: »Låt ynglingen följa med
    mig, så vilja vi stå upp och begiva oss åstad, för att vi må
    leva och icke dö, vi själva och du och våra kvinnor och barn.
  9. Jag vill ansvara för honom; av min hand må du utkräva honom. Om
    jag icke för honom åter till dig och ställer honom inför ditt
    ansikte, så vill jag vara en syndare inför dig i all min tid.
  10. Sannerligen, om vi icke hade dröjt så länge, så skulle vi redan
    hava varit tillbaka för andra gången.»
  11. Då svarade deras fader Israel dem: »MÅste det så vara, så gören
    nu på detta sätt: tagen av landets bästa frukt i edra säckar och
    fören det till mannen såsom skänk, litet balsam och litet
    honung, dragantgummi och ladanum, pistacienötter och mandlar.
  12. Och tagen dubbla summan pengar med eder, så att I fören tillbaka
    dit med eder de penningar som I haven fått igen överst i edra
    säckar. Kanhända var det ett mistag.
  13. Tagen ock eder broder med eder, och stån upp och faren tillbaka
    till mannen.
  14. Men Gud den Allsmäktige låte eder finna barmhärtighet inför
    mannen, så att han tillstädjer eder andre broder och Benjamin
    att återvända med eder. Men skall jag bliva barnlös, så må det
    då ske.»
  15. Då togo männen de nämnda skänkerna och togo med sig dubbla
    summan penningar, därtill ock benjamin, och stodo upp och foro
    ned till Egypten och trädde inför Josef.
  16. Då nu Josef såg att Benjamin var med dem, sade han till sin
    hovmästare: »För dessa män in i mitt hus; och låt slakta och
    tillreda en måltid, ty männen skola äta middag med mig.»
  17. Och mannen gjorde såsom Josef hade sagt och förde männen in i
    Josefs hus.
  18. Och männen blevo förskräckta, när de fördes in i Josefs hus; de
    sade: »Det är på grund av penningarna vi föras hitin, de
    penningar som förra gången kommo tillbaka i våra säckar;
  19. Och de trädde fram till Josefs hovmästare och talade med honom
    vid ingången till huset
  20. och sade: »Hör oss, herre. När vi förra gången voro härnere för
    att köpa säd till föda åt oss
  21. och sedan kommo till ett viloställe och öppnade våra säckar, då
    fann var och en av oss sina penningar överst i sin säck,
    penningarna till deras fulla vikt; dem hava vi nu fört tillbaka
    med oss.
  22. Och vi hava tagit andra penningar med oss för att köpa säd till
    föda åt oss. Vi veta icke vem som hade lagt penningarna i våra
    säckar.»
  23. Då svarade han: »Varen vid gott mod, frukten icke: det är eder
    Gud och eder faders Gud som har låtit eder finna en skatt i edra
    säckar; edra penningar har jag fått.» Sedan hämtade han Simeon
    ut till dem.
  24. Och han förde männen in i Josefs hus och gav dem vatten till att
    två sina fötter och gav foder åt deras åsnor.
  25. Och de ställde i ordning sina skänker, till dess Josef skulle
    komma hem om middagen; ty de hade fått höra att de skulle äta
    där.
  26. När sedan Josef hade kommit hem, förde de skänkerna, som de hade
    med sig, in till honom i huset och föllo ned för honom till
    jorden.
  27. Och han hälsade dem och frågade: »Står det väl till med eder
    fader, den gamle, som I taladen om? Lever han ännu?»
  28. De svarade: »Ja, det står väl till med vår fader, din tjänare;
    han lever ännu.» Och de bugade sig och föllo ned för honom.
  29. Och när han lyfte upp sina ögon och fick se sin broder Benjamin,
    sin moders son, frågade han: »Är detta eder yngste broder, den
    som I taladen om med mig?» Därpå sade han: »Gud vare dig nådig,
    min son.»
  30. Men Josef bröt av sitt tal, ty hans hjärta upprördes av kärlek
    till brodern, och han sökte tillfälle att gråta ut och gick in i
    sin kammare och grät där.
  31. Därefter, sedan han hade tvagit sitt ansikte, gick han åter ut
    och betvang sig och sade: »Sätten fram mat.»
  32. Och de satte fram särskilt för honom och särskilt för dem och
    särskilt för de egyptier som åto tillsammans med honom; ty
    egyptierna få icke äta tillsammans med hebréerna; sådant är
    nämligen en styggelse för egyptierna.
  33. Och de fingo sina platser mitt emot honom, den förstfödde främst
    såsom den förstfödde, sedan de yngre, var och en efter sin
    ålder; och männen sågo med förundran på varandra.
  34. Och han lät bära till dem av rätterna på sitt bord, och Benjamin
    fick fem gånger så mycket som var och en av de andra. Och de
    drucko sig glada med honom.
    *01/44 Första Mosebok (Genesis), 44 KapitletFörsta Mosebok (Genesis), 44 Kapitlet

Josef prövar sina bröder.

  1. Därefter bjöd han sin hovmästare och sade: »Fyll männens säckar
    med säd, så mycket de kunna rymma, och lägg vars och ens
    penningar överst i hans säck.
  2. Och min bägare, silverbägaren, skall du lägga överst i den
    yngstes säck, tillika med penningarna för hans säd.» Och han
    gjorde såsom Josef hade sagt.
  3. Om morgonen, då det blev dager, fingo männen fara med sina
    åsnor.
  4. Men när de hade kommit ett litet stycke utom staden, sade Josef
    till sin hovmästare: »Stå upp och sätt efter männen; och när du
    hinner upp dem, så säg till dem: ‘Varför haven I lönat gott med
    ont?
  5. Det är ju just den bägaren som min herre dricker ur, och som han
    plägar spå med. Det är en ond gärning I haven gjort.’»
  6. När han nu hann upp dem, sade han detta till dem.
  7. Då svarade de honom: »Varför talar min herre så? Bort det, att
    dina tjänare skulle göra sådant!
  8. De penningar som vi funno överst i våra säckar hava vi ju fört
    tillbaka till dig från Kanaans land. Huru skulle vi då kunna
    vilja stjäla silver eller guld ur din herres hus?
  9. Den bland dina tjänare som den finnes hos, han må dö; därtill
    vilja vi andra bliva min herres trälar.
  10. Han svarade: »Ja, vare det såsom I haven sagt; den som den
    finnes hos, han skall bliva min träl. Men I andra skolen vara
    utan skuld.»
  11. Och de skyndade sig att lyfta ned var och en sin säck på jorden,
    och öppnade var och en sin säck.
  12. Och han begynte att söka hos den äldste och slutade hos den
    yngste; och bägare fanns i Benjamins säck.
  13. Då revo de sönder sina kläder och lastade åter var och en sin
    åsna och vände tillbaka till staden.
  14. Och Juda och hans bröder gingo in i Josefs hus, där denna ännu
    var kvar; och de föllo ned till jorden för honom.
  15. Då sade Josef till dem: »Vad haven I gjort! Förstoden I icke
    att en man sådan som jag kan spå?»
  16. Juda svarade: Vad skola vi säga till min herre, vad skola vi
    tala, och huru skola vi rättfärdiga oss? Gud har funnit dina
    tjänares missgärning. Se, vi äro min herres trälar, vi andra
    såväl som den som bägaren har blivit funnen hos.»
  17. Men han sade: »Bort det, att jag skulle så göra! Den som
    bägaren har blivit funnen hos, han skall bliva min träl. Men I
    andra mån i frid fara hem till eder fader.»
  18. Då trädde Juda fram till honom och sade: »Hör mig, herre; låt
    din tjänare tala ett ord inför min herre, och må din vrede icke
    upptändas mot din tjänare; ty du är såsom Farao.
  19. Min herre frågade sina tjänare och sade: ‘Haven I eder fader
    eller någon broder ännu därhemma?
  20. Och vi svarade min herre: ‘Vi hava en åldrig fader och en son
    till honom, en som är född på hans ålderdom och ännu är ung; men
    en broder till denne är död, så att han allena är kvar efter sin
    moder, och hans fader har honom kär.
  21. Då sade du till dina tjänare: ‘Fören honom hitned till mig, så
    att jag kan låta mitt öga vila på honom.’
  22. Och vi svarade min herre: ‘Ynglingen kan icke lämna sin fader,
    ty om han lämnade sin fader, så skulle denne dö.’
  23. Men du sade till dina tjänare: ‘Om eder yngste broder icke
    följer med eder hitned, så fån I icke mer komma inför mitt
    ansikte.’
  24. När vi därefter hade kommit hem till din tjänare, min fader,
    berättade vi för honom vad min herre hade sagt.
  25. Och när sedan vår fader sade: ‘Faren tillbaka och köpen litet
    säd till föda åt oss’,
  26. svarade vi: ‘Vi kunna icke fara ditned; allenast på det
    villkoret vilja vi fara, att vår yngste broder följer med oss;
    ty vi få icke komma inför mannens ansikte om vår yngste broder
    icke är med oss.
  27. Men din tjänare, min fader, sade till oss: ‘I veten själva att
    min hustru har fött åt mig två söner,
  28. och den ene gick bort ifrån och jag sade: förvisso är han
    ihjäriven. Och jag har icke sett honom sedan den tiden.
  29. Om I nu tagen också denne ifrån mig och någon olycka händer
    honom, så skolen I bringa mina grå hår med jämmer ned i
    dödsriket.’
  30. Om jag alltså kommer hem till din tjänare, min fader, utan att
    vi hava med oss ynglingen, som vår faders hjärta är så fäst vid,
  31. då bliver det hans död, när han ser att ynglingen icke är med;
    och dina tjänare skulle så bringa din tjänares, vår faders, grå
    hår med sorg ned i dödsriket.
  32. Ty jag, din tjänare, har lovat min fader att ansvara för
    ynglingen och har sagt, att om jag icke för denne till honom
    igen, så vill jag vara en syndare inför min fader i all min tid.
  33. Låt nu därför din tjänare stanna kvar hos min herre såsom träl,
    i ynglingens ställe, men låt ynglingen fara hem med sina bröder.
  34. Ty huru skulle jag kunna fara hem till min fader utan att hava
    ynglingen med mig? Jag förmår icke se den jämmer som då skulle
    komma över min fader.»
    *01/45 Första Mosebok (Genesis), 45 KapitletFörsta Mosebok (Genesis), 45 Kapitlet
                 Josef giver sig till känna för sina
                      bröder.   De återvända hem.
  1. Då kunde Josef icke längre betvinga sig inför alla dem som stodo
    omkring honom. Han ropade: »Må alla gå ut härifrån.» Och ingen
    fick stanna inne hos Josef, när han gav sig till känna för sina
    bröder.
  2. Och han brast ut i högljudd gråt; så att egyptierna hörde det;
    också Faraos husfolk hörde det.
  3. Och Josef sade till sina bröder: »Jag är Josef. Lever min fader
    ännu?» Men hans bröder kunde icke svara honom, så förskräckte
    blevo de för honom.
  4. Då sade Josef till sina bröder: »Kommen hitfram till mig.» Och
    när de kommo fram, sade han: »Jag är Josef, eder broder, som I
    sålden till Egypten.
  5. Men varen nu icke bedrövade och grämen eder icke däröver att I
    haven sålt mig hit: ty för att bevara människors liv har Gud
    sänt mig hit före eder.
  6. I två år har nu hungersnöd varit i landet, och ännu återstå fem
    år under vilka man varken skall plöja eller skörda.
  7. Men Gud sände mig hit före eder, för att I skullen bliva kvar på
    jorden och behållas vid liv, ja, till räddning för många.
  8. Så haven nu icke I sänt mig hit, utan Gud; och han har gjort mig
    till Faraos högste rådgivare och till en herre över hela hans
    hus och till en furste över hela Egyptens land.
  9. Skynden eder nu och faren hem till min fader, och sägen till
    honom: ‘Så säger din son Josef: Gud har satt mig till en herre
    över hela Egypten; kom ned till mig, dröj icke.
  10. Du skall få bo i landet Gosen och vara mig nära, du med dina
    barn och barnbarn, dina får och fäkreatur och allt vad som
    tillhör dig.
  11. Jag vill där försörja dig — ty ännu återstå fem hungerår — så
    att varken du eller ditt hus eller någon som hör dig till skall
    lida nöd.
  12. I sen ju med egna ögon, också min broder Benjamin ser med egna
    ögon, att det är jag, som med egen mun talar till eder.
  13. Berätten nu för min fader om all min härlighet i Egypten och om
    allt vad I haven sett, och skynden eder att föra min fader
    hitned.
  14. Så föll han sin broder Benjamin om halsen och grät, och Benjamin
    grät vid hans hals.
  15. Och han kysste alla sina bröder och grät i deras armar. Sedan
    samtalade hans bröder med honom.
  16. När nu det ryktet spordes i Faraos hus, att Josefs bröder hade
    kommit, behagade detta Farao och hans tjänare väl.
  17. Och Farao sade till Josef: »Säg till dina bröder: ‘Detta skolen
    I göra: lasten edra djur och faren hem till Kanaans land;
  18. hämten så eder fader och edert folk och kommen hit till mig, så
    skall jag giva eder det bästa som finnes i Egyptens land, och I
    skolen få äta av landets fetma.’
  19. Alltså bjuder jag dig nu att säga: ‘Detta skolen I göra: tagen
    eder vagnar i Egyptens land för edra späda barn och edra
    hustrur, och hämten eder fader och kommen hit.
  20. Och bekymren eder icke om edert bohag: ty det bästa som finnes i
    hela Egyptens land skall höra eder till.’»
  21. Israels söner gjorde så, och Josef gav dem vagnar, efter Faraos
    befallning, och gab dem kost för resan.
  22. Och han gav åt dem alla var sin högtidsdräkt, men åt Benjamin
    gav han tre hundra siklar silver och fem högtidsdräkter.
  23. Och till sin fader sände han likaledes gåvor: tio åsnor, lastade
    med det bästa Egypten hade, och tio åsninnor, lastade med säd
    och bröd och andra livsmedel åt hans fader för resan.
  24. Därefter lät han sina bröder fara, och de begåvo sig åstad; och
    han sade till dem: »Kiven icke på vägen.»
  25. Så foro de upp från Egypten och kommo till sin fader Jakob i
    Kanaans land;
  26. och de berättade för honom och sade: »Josef lever ännu, och han
    är en furste över hela Egyptens land.» Då greps hans hjärta av
    vanmakt, ty han kunde icke tro dem.
  27. Men när de omtalade för honom allt vad Josef hade sagt till dem,
    och när han såg vagnarna som Josef hade sänt för att hämta
    honom, då fick deras fader Jakobs ande åter liv.
  28. Och Israel sade: »Det är nog; min son Josef lever ännu. Jag
    vill fara och se honom, förrän jag dör.»
    *01/46 Första Mosebok (Genesis), 46 KapitletFörsta Mosebok (Genesis), 46 Kapitlet
                 Jakobs flyttning till Egypten.  Hans
                     släkttavla.  Mötet med Josef.
  1. Och Israel bröt upp med allt vad honom tillhörde. Och när han
    kom till Beer-Seba, offtade han slaktoffer åt sin fader Isaks
    Gud.
  2. Och Gud talade till Israel i en syn om natten; han sade: »Jakob!
    Jakob!» Han svarade: »Här är jag!»
  3. Då sade han: »Jag är Gud, din faders Gud; frukta icke för att
    draga ned till Egypten, ty där skall jag göra dig till ett stort
    folk.
  4. Jag skall själv draga ned med dig till Egypten, jag skall ock
    föra dig åter upp därifrån; och Josefs hans skall tillsluta dina
    ögon.»
  5. Och Jakob bröt upp från Beer-Seba; och Israels söner satte sin
    fader Jakob och sina späda barn och sina hustrur på vagnarna som
    Farao hade sänt för att hämta honom.
  6. Och de togo sin boskap och de ägodelar som de hade förvärvat i
    Kanaans land och kommo så till Egypten, Jakob och alla hans
    avkomlingar med honom.
  7. Sina söner och sonsöner, sina döttrar och sondöttrar, alla sina
    avkomlingar, förde han med sig till Egypten.
  8. Dessa äro namnet på Israels barn som kommo till Egypten:Jakob och hans söner. Jakobs förstfödde var Ruben,
  9. och RUbens söner voro Hanok, Pallu, Hesron och Karmi.
  10. Simeons söner voro Jemuel, Jamin, Ohad, Jakin, Sohar och Saul,
    den kananeiska kvinnans son.
  11. Levis söner voro Gerson, Kehat och Merari.
  12. Judas söner voro Er, Onan, Sela, Peres och Sera — men Er och
    Onan dogo i Kanaans land — och Peres’ söner voro Hesron och
    Hamul.
  13. Isaskars söner voro Tola, Puva, Job och Simron.
  14. Sebulons söner voro Sered, Elon och Jaleel.
  15. Dessa voro Leas söner, de som hon födde åt Jakob i Paddan-Aram;
    tillika födde hon åt honom dottern Dina. Söner och döttrar
    utgjorde tillsammans trettiotre personer.
  16. Gads söner voro Sifjon och Haggi, Suni och Esbon, Eri och Arodi
    och Areli.
  17. Asers söner voro Jimna, Jisva, Jisvi och Beria; och deras syster
    var Sera; men Berias söner voro Heber och Malkiel.
  18. Dessa voro söner till Silpa, som Laba hade givit åt sin dotter
    Lea, och dessa födde hon åt Jakob, sexton personer.
  19. Rakels, Jakobs hustrus, söner voro Josef och Benjamin.
  20. Och de söner som föddes åt Josef i Egyptens land voro Manasse
    och Efraim; de föddes åt honom av Asenat, dotter till Poti-Fera,
    prästen i On.
  21. Och Benjamins söner voro Bela, Beker och Asbel, Gera och Naaman,
    Ehi och Ros, Muppim och Huppim och Ard.
  22. Dessa voro Rakels söner, de som föddes åt Jakob, tillsammans
    fjorton personer.
  23. Dans söner voro Husim.
  24. Naftalis söner voro Jaseel, Guni, Jeser och Sillem.
  25. Dessa voro söner till Bilha, som Laban hade givit åt sin dotter
    Rakel, och dessa födde hon åt Jakob, tillsammans sju personer.
  26. De som kommo med Jakob till Egypten, de som hade utgått från
    hans länd, utgjorde alla tillsammans sextiosex personer, förutom
    Jakobs sonhustrur.
  27. Och Josefs söner, vilka föddes åt honom i Egypten, voro två. De
    personer av Jakobs hus, som kommo till Egypten, utgjorde
    tillsammans sjuttio.
  28. Och han sände Juda framför sig till Josef, för att denne skulle
    visa honom vägen till Gosen. Så kommo de till landet Gosen.
  29. Och Josef lät spänna för sin vagn och for upp till Gosen för att
    möta sin fader Israel. Och när han kom fram till honom, föll
    han honom om halsen och grät länge vid hans hals.
  30. Och Israel sade till Josef: »Nu vill jag gärna dö, sedan jag har
    sett ditt ansikte och sett att du ännu lever.»
  31. Därefter sade Josef till sina bröder och sin faders folk: »Jag
    vill fara upp och berätta för Farao och säga till honom: ‘Mina
    bröder och min faders folk, som hittils hava bott i Kanaans
    land, hava kommit till mig.
  32. Och dessa män äro fårherdar, ty de hava idkat boskapsskötsel;
    och sina får och fäkreatur och allt vad de äga hava de fört med
    sig.’
  33. När sedan Farao kallar eder till sig och frågar: ‘Vad är edert
    yrke?,
  34. skolen I svara: ‘Vi, dina tjänare, hava idkat boskapsskötsel
    från vår ungdom ända till nu, vi såväl som våra fäder.’ Så
    skolen I få bo i landet Gosen; ty alla fårherdar äro en
    styggelse för egyptierna.»
    *01/47 Första Mosebok (Genesis), 47 KapitletFörsta Mosebok (Genesis), 47 Kapitlet
               Jakob kommer inför Farao.  Egyptens jord
                och dess folk bliva genom Josef Faraos
                egendom.  Jakob bestämmer om sin grav.
  1. Och Josef kom och berättade för Farao och sade: »Min fader och
    mina bröder hava kommit från Kanaans land med sina får och
    fäkreatur och allt vad de äga; och de äru nu i landet Gosen.»
  2. Och han hade bland sina bröder tagit ut fem män; dem ställde han
    fram inför Farao.
  3. Då frågade Farao hans bröder: »Vad är edert yrke?» De svarade
    Farao: »Dina tjänare äro fårherdar, såsom ock våra fäder hava
    varit.»
  4. Och de sade ytterligare till Farao: »Vi hava kommit för att bo
    någon tid här i landet; ty dina tjänare hade intet bete för sina
    får, eftersom hungersnöden är så svår i Kanaans land. Så låt nu
    dina tjänare bo i landet Gosen.»
  5. Då sade Farao till Josef: »Din fader och dina bröder hava alltså
    nu kommit till dig.
  6. Egyptens land ligger öppet för dig; i denm bästa delen av landet
    må du låta din fader och dina bröder bo. Må de bo i landet
    Gosen, och ifall du vet om några bland dem att de äro dugande
    män, så sätt dessa till uppsyningsmän över min boskap.»
  7. Sedan hämtade Josef sin fader Jakob och förde honom fram inför
    Farao, och Jakob hälsade Farao.
  8. Men Farao frågade Jakob: »Huru hög är din ålder?»
  9. Jakob svarade Farao: »Min vandringstid har varat ett hundra
    trettio år. Få och onda hava mina levnadsår varit, de nå icke
    upp till antalet av mina fäders levnadsår under deras
    vandringstid.»
  10. Och Jakob tog avsked av Farao och gick ut ifrån honom.
  11. Men Josef lät sin fader och sina bröder bo i Egyptens land och
    gav dem besittning där, i den bästa delen av landet, i landet
    Rameses, såsom Farao hade bjudit.
  12. Och Josef försörjde sin fader och sina bröder och hela sin
    faders hus, och gav var och en underhåll efter analet av hans
    barn.
  13. Men ingenstädes i landet fanns bröd, ty hungersnöden var mycket
    svår, så att Egyptens land och Kanaans land försmäktade av
    hunger.
  14. Och för den säd som folket köpte samlade Josef till sig alla
    penningar som funnos i Egyptens land och i Kanaans land; och
    Josef lät föra penningarna i Faraos hus.
  15. Men när penningarna togo slut i Egyptens land och i Kanaans
    land, kommo alla egyptier till Josef och sade: »Giv oss bröd;
    icke vill du väl att vi skola dö i din åsyn? Vi hava ju inga
    penningar mer.»
  16. Josef svarade: »Fören hit eder boskap, så skall jag giva eder
    bröd i utbyte mot eder boskap, om I icke mer haven några
    penningar.»
  17. Då förde de sin boskap till Josef, och Josef gav dem bröd i
    utbyte mot deras hästar, får, fäkreatur och åsnor. Så underhöll
    han dem det året och gav dem bröd i utbyte mot all deras boskap.
  18. Så gick detta år till ända. Men det följande året kommo de åter
    till honom och sade till honmom: »Vi vilja icke dölja det för
    min herre: penningarna äro slut, och den boskap vi ägde har
    kommit i min herres ägo; intet annat finnes nu kvar att giva åt
    min herre än våra kroppar och vår jord.
  19. Icke vill du att vi skola förgås inför dina ögon, vi med vår
    åkerjord? Köp oss och vår jord för bröd, så vilja vi med vår
    jord bliva Faraos trälar.
  20. Då köpte Josef all jord i Egypten åt Farao; ty egyptierna sålde
    var och en sin åker, eftersom hungersnöden så svårt tryckte dem.
    Så blev jorden Faraos egendom.
  21. Och folket förflyttade han till städerna, från den ena ändan av
    Egyptens område till den andra.
  22. Allenast prästernas jord köpte han icke, ty prästerna hade sitt
    bestämde underhåll av Farao, och de levde av det bestämda
    underhåll som Farao gav dem; därför behövde de icke sälja sin
    jord.
  23. Och Josef sade till folket: »Se, jag har nu köpt eder och eder
    jord åt Farao. Där haven I utsäde, besån nu jorden.
  24. Och när grödan kommer in, skolen I giva en femtedel åt Farao;
    men fyra femtedelar skolen I själva hava till utsäde på åkern
    och till föda för eder och dem som I haven i edra hus och till
    föda för edra barn.»
  25. De svarade: »Du har behållit oss vid liv; låt oss finna nåd för
    min herres ögon, så vilja vi vara Faraos trälar.»
  26. Så gjorde Josef det till en stadga, som ännu i dag gäller för
    Egyptens jord, att man skulle giva femtedelen åt Farao.
    Allenast prästernas jord blev icke Faraos egendom.
  27. Så bodde nu Israel i Egyptens land, i landet Gosen; och de fingo
    sina besittningar där och voro fruktsamma och förökade sig
    storligen.
  28. Och Jakob levde sjutton år i Egyptens land, så att hans
    levnadsålder blev ett hundra fyrtiosju år.
  29. Då nu tiden närmade sig att Israel skulle dö, kallade han till
    sig sin son Josef och sade till honom: »Om jag har funnit nåd
    för dina ögon, så lägg din hand under min länd och lova att visa
    mig din kärlek och trofasthet därmed att du icke begraver mig i
    Egypten;
  30. fastmer, när jag har gått till vila hos mina fäder, skall du
    föra mig från Egypten och begrava mig i deras grav.» Han
    svarade: »Jag skall göra såsom du har sagt.»
  31. Men han sade: »Giv mig din ed därpå.» Och han gav honom sin ed.
    Då tillbad Israel, böjd mot sängens huvudgärd.
    *01/48 Första Mosebok (Genesis), 48 KapitletFörsta Mosebok (Genesis), 48 Kapitlet

Jakob välsignar Josef och hans söner.

  1. En tid härefter blev det sagt till Josef: »Din fader är nu
    sjuk.» Då tog han med sig sina båda söner, Manasse och Efraim.
  2. Och man berättade för Jakob och sade: »Din son Josef har nu
    kommit till dig.» Då tog Israel styrka till sig och satte sig
    upp i sängen.
  3. Och Jakob sade till Josef: »Gud den Allsmäktige uppenbarade sig
    för mig i Lus i Kanaans land och välsignade mig
  4. och sade till mig: ‘Se, jag skall göra dig fruktsam och föröka
    dig och låta skaror av folk komma av dig, och skall giva åt din
    säd efter dig detta land till evärdlig besittning.’
  5. Dina båda söner, som äro födda åt dig i Egyptens land, innan jag
    kom hit till dig i Egypten, de skola nu vara mina: Efraim och
    Manasse skola vara mina, likasom Ruben och Simeon.
  6. Men de barn som du har fött efter dem skola vara dina; de skola
    bära sina bröders namn i dessas arvedel.
  7. Se, när jag kom från Paddan, dog Rakel ifrån mig i Kanaans land,
    under resan, då det ännu var ett stycke väg fram till Efrat; och
    jag begrov henne där vid vägen till Efrat.» Stället heter nu
    Bet-Lehem.
  8. Då nu Israel fick se Josefs söner, sade han: »Vilka äro dessa?»
  9. Josef svarade sin fader: »Det är mina söner, som Gud har givit
    mig här.» Då sade han: »För dem hit till mig, på det att jag må
    välsigna dem.»
  10. Och Israels ögon voro skumma av ålder, så att han icke kunde se.
    Så förde han dem då fram till honom, och han kysste dem och tog
    dem i famn.
  11. Och Israel sade till Josef: »Jag hade icke tänkt att jag skulle
    få se ditt ansikte, men nu har Gud låtit mig se till och med
    avkomlingar av dig.»
  12. Och Josef förde dem bort ifrån hans knän och föll ned till
    jorden på sitt ansikte.
  13. Sedan tog Josef dem båda vid handen, Efraim i sin högra hand,
    till vänster framför Israel, och Manasse i sin vänstra hand,
    till höger framför Israel, och förde dem så fram till honom.
  14. Men Israel räckte ut sin högre hand och lade dem på Efraims
    huvud, fasten han var den yngre, och sin vänstra hand på
    Manasses huvud; han lade alltså sina händer korsvis, ty Manasse
    var den förstfödde.
  15. Och han välsignade Josef och sade: »Den Gud inför vilken mina
    fäder, Abraham och Isak, hava vandrat, den Gud som har varit min
    herde från min födelse ända till denna dag,
  16. den ängel som har förlossat mig från allt ont, han välsigne
    dessa barn; och må de uppkallas efter mitt och mina fäders,
    Abrahams och Isaks, namn, och må de föröka sig och bliva talrika
    på jorden.»
  17. Men när Josef såg att hans fader lade sin högra hand på Efraims
    huvud, misshagade detta honom, och han fattade sin faders hand
    och ville flytta den från Efraims huvud på Manasses huvud.
  18. Och Josef sade till sin fader; »Icke så, min fader; denna är den
    förstfödde, lägg din högra hand på hans huvud.»
  19. Men hans fader ville icke; han sade: »Jag vet det, min son, jag
    vet det; också av honom skall ett folk komma, också han skall
    bliva stor; men hans yngre broder skall dock bliva större än
    han, och hans avkomma skall bliva ett talrikt folk.»
  20. Så välsignade han dem på den dagen och sade: »Med ditt namn
    skall Israel välsigna, så att man skall säga: Gud göre dig lik
    Efraim och Manasse.» Så satte han Efraim framför Manasse.
  21. Och Israel sade till Josef: »Se, jag dör; men Gud skall vara med
    eder och föra eder tillbaka till edra fäders land.
  22. Och utöver vad jag giver dina bröder giver jag dig en särskild
    höjdsträcka [1] som jag med mitt svärd och min båge har tagit
    från amoréerna.»

[1] Hebr. schekém, vilket ord såsom ort- och personnamn återgives med

»Sikem».
*01/49 Första Mosebok (Genesis), 49 Kapitlet

Första Mosebok (Genesis), 49 Kapitlet

Jakob välsignar sina söner och dör.

  1. Och Jakob kallade sina söner till sig och sade: Församlen eder,
    på det att jag må förkunna eder vad som skall hända eder i
    kommande dagar:
  2. Kommen tillhopa och hören, I Jakobs söner; hören på eder fader
    Israel.
  3. Ruben, min förstfödde är du, min kraft och min styrkas
    förstling, främst i myndighet och främst i makt.
  4. Du sjuder över såsom vatten,
    du skall icke bliva den främste,
    ty du besteg din faders läger;
    då gjotde du vad skändligt var.
    Ja, min bädd besteg han!
  5. Simeon och Levi äro bröder;
    deras vapen äro våldets verktyg.
  6. Min själ inlåte sig ej i deras råd,
    min ära [1] tage ingen del i deras samkväm;
    ty i sin vrede dräpte de män,
    och i sitt överdåd stympade de oxar.
  7. Förbannad vare deras vrede, som är så våldsam,
    och deras grymhet, som är så hård!
    Jag skall förströ dem i Jakob,
    jag skall förskingra dem i Israel.
  8. Dig, Juda, dig skola dina bröder prisa [2];
    din hand skall vara på dina fienders nacke,
    för dig skola din faders söner buga sig.
  9. Ett ungt lejon är Juda;
    från rivet byte har du dragit ditupp, min son.
    Han har lagt sig ned, han vilar såsom ett lejon,
    såsom en lejoninna — vem vågar oroa honom?
  10. Spiran skall icke vika ifrån Juda,
    icke härskarstaven ifrån hans fötter,
    till dess han kommer till Silo [3]
    och folken bliva honom hörsamma.
  11. Han binder vid vinträdet sin åsna,
    vid ädla rankan sin åsninnas fåle.
    Han tvår sina kläder i vin,
    sin mantel i druvors blod.
  12. Hans ögon är dunkla av vin
    och hans tänder vita av mjölk.
  13. Sebulon skall bo vid havets strand,
    vid stranden, där skeppen ligga;
    sin sida skall han vända mot Sidon.
  14. Isaskar är en stark åsna,
    som ligger i ro i sin inhägnad.
  15. Och han såg att viloplatsen var god,
    och att landet var ljuvligt;
    då böjde han sin rygg under bördor
    och blev en arbetspliktig tjänare.
  16. Dan skall skaffa rätt [4] åt sitt folk,
    han såväl som någon av Israels stammar.
  17. Dan skall vara en orm på vägen,
    en huggorm på stigen,
    en som biter hästen i foten,
    så att ryttaren faller baklänges av.
  18. HERRE, jag bidar efter din frälsning!
  19. Gad skall trängas av skaror [4],
    men själv skall han tränga dem på hälarna.
  20. Från Aser kommer fetma, honom till mat;
    konungsliga läckerheter har han att giva.
  21. Naftali är en snabb hind;
    han har sköna ord att giva.
  22. Ett ungt fruktträd är Josef,
    ett ungt fruktträd vid källan;
    dess grenar nå upp öve rmuren.
  23. Bågskyttar oroa honom,
    de skjuta på honom och ansätta honom;
  24. dock förbliver hans båge fast,
    och hans händer och armar spänstiga,
    genom dens händer, som är den Starke i Jakob,
    genom honom som är herden, Israels klippa,
  25. genom din faders Gud — han skall hjälpa dig.
    genom den Allsmäktige — han skall välsigna dig
    med välsignelser från himmelen därovan,
    välsignelser från djupet som utbreder sig därnere,
    välsignelser från bröst och sköte.
  26. Din faders välsignelser nå högt,
    högre än mina förfäders välsignelser,
    de nå upp till de eviga höjdernas härlighet.
    De skola komma över Josefs huvud,
    över den hjässa, som är en furste bland sina bröder.
  27. Benjamin är en gulpande ulv;
    om morgonen förtär han rov,
    och om aftonen utskiftar han byte.»
  28. Alla dessa äro Israels stammar, tolv till antalet, och detta är
    vad deras fader talade till dem, när han välsignade dem; åt var
    och en av dem gav han sin särskilda välsignelse.
  29. Och han bjöd dem och sade till dem: »Jag skall nu samlas till
    mitt folk; begraven mig bredvid mina fäder, i grottan på hetiten
    Efrons åker,
  30. i den grotta som ligger på åkern i Makpela, gent emot Mamre, i
    Kanaans land, den åker som Abraham köpte till egen grav av
    hetiten Efron,
  31. där de hava begravit Abraham och hans hustru Sara, där de ock
    hava begravit Isak och hans hustru Rebecka, och där jag själv
    har begravit Lea,
  32. på den åkern som jämte grottan där köptes av Hets barn.»
  33. När Jakob hade givit sina söner denna befallning, drog han sina
    fötter upp i sängen; och han gav upp andan och blev samlad till
    sina fäder.

[1] Se Ära i Ordförkl.
[2] Hebr. jodú, vilket ord sammanhänger med namnet Juda.
[3] Eller: till dess Silo kommer. Se vidare Silo i Ordförkl.
[4] Hebr. jadín, vilket ord sammanhänger med namnet Dan.
[5] Hebr. gedúd.
*01/50 Första Mosebok (Genesis), 50 Kapitlet

Första Mosebok (Genesis), 50 Kapitlet

Jakobs begravning. Josefs död.

  1. Då föll Josef ned över sin faders ansikte och grät över honom
    och kysste honom.
  2. Och Josef bjöd läkarna som han hade i sin tjänst att de skulle
    balsamera hans fader; och läkarna balsamerade Israel.
  3. Därtill åtgingo fyrtio dagar; så många dagar åtgå nämligen för
    balsamering. Och egyuptierna begräto honom i sjuttio dagar.
  4. Men när gråtodagarna efter honom voro förbi, talade Josef till
    Faraos husfolk och sade: »Om jag har funnit nåd för edra ögon,
    så framfören till Farao dessa mina ord:
  5. Min fader har tagit en ed av mig och sagt: ‘När jag är död,
    begrav mig då i den grav som jag har låtit gräva åt mig i
    Kanaans land.’ Så låt mig nu fara ditupp och begrava min fader;
    sedan skall jag komma tillbaka igen.»
  6. Farao svarade: »Far ditupp och begrav din fader, efter den ed
    som han har tagit av dig.»
  7. Då for Josef upp för att begrava sin fader, och med honom foro
    alla Faraos tjänare, de äldste i Egyptens land,
  8. därtill allt Josefs husfolk och hans bröder och hans faders
    husfolk; allenast sina kvinnor och barn, och sina får och
    fäkreatur lämnade de kvar i landet Gosen.
  9. Och med honom foro ditupp både vagnar och ryttare; och det var
    en mycket stor skara.
  10. När de nu kommo till Goren-Haatad, på andra sidan Jorda, höllo
    de där en mycket stor och högtidlig dödsklagan, och han
    anställde en sorgefest efter sin fader i sju dagar.
  11. Och när landest inbyggare, kananéerna, sågo sorgefesten i
    Goren-Haatad, sade de: »Det är en högtidlig sorgefest [1] som
    egyptierna [2] här hålla.» Därav fick stället namnet
    Abel-Misraim; det ligger på andra sidan Jordan.
  12. Och hans söner gjorde med honom såsom han hade bjudit dem:
  13. hans söner förde honom till Kanaans land och begrovo honom i
    grottan på åkern i Makpela, den åker som Abraham hade köpt till
    egen grav av hetiten Efron, gent emot Mamre.
  14. Och sedan Josef hade begravit sin fader, vände han tillbaka till
    Egypten med sina bröder och alla dem som hade farit upp med
    honom för att begrava hans fader.
  15. Men när Josefs bröder sågo att deras fader var död, tänkte de:
    »Kanhända skall Josef nu bliva hätsk mot oss och vedergälla oss
    allt det onda som vi hava gjort mot honom.»
  16. Därför sände de bug till Josef och läto säga: »Din fader bjöd
    oss så före sin död:
  17. ‘Så skolen I säga till Josef: Käre, förlåt dina bröder vad de
    hava brutit och syndat, i det att de hava handlat så illa mot
    dig.’ Förlåt alltså nu din faders Guds tjänare vad de hava
    brutit.» Och Josef grät, när de läto säga detta till honom.
  18. Sedan kommo ock hans bröder själva och föllo ned för honom och
    sade: »Se, vi vilja vara tjänare åt dig.»
  19. Men Josef sade till dem: »Frukten icke. Hållen I då mig för
    Gud?
  20. I tänkten ont mot mig, men Gud har tänkt det till godo, för att
    låta det ske, som nu har skett, och så behålla mycket folk vid
    liv.
  21. Frukten därför nu icke; jag skall försörja eder och edra kvinnor
    och barn.» Och han tröstade dem och talade vänligt med dem.
  22. Och Josef bodde kvar i Egypten med sin faders hus; och Josef
    blev ett hundra tio år gammal.
  23. Och Josef fick se Efraims barn till tredje led; också av Makir,
    Manasses son, föddes barn i Josefs sköte.
  24. Och Josef sade till sina bröder: »Jag dör, men Gud skall
    förvisso se till eder, och föra eder upp från detta land till
    det land som han med ed har lovat åt Abraham, Isak och Jakob.»
  25. Och Josef tog en ed av Israels barn och sade: »När nu Gud ser
    till eder, fören då mina ben härifrån.»
  26. Och Josef dog, när han var ett hundra tio år gammal. Och man
    balsamerade honom, och han lades i en kista, i Egypten.
    *02 Andra Mosebok (Exodus)
    +02/01 Andra Mosebok (Exodus), 1 KapitletAndra Mosebok (Exodus), 1 Kapitlet
               Israeliterna förökas och bliva trälar i
                               Egypten.
+02/02 Andra Mosebok (Exodus), 2 Kapitlet
                  Andra Mosebok (Exodus), 2 Kapitlet

               Moses födelse, räddning, uppfostran och
                                flykt.
+02/03 Andra Mosebok (Exodus), 3 Kapitlet
                  Andra Mosebok (Exodus), 3 Kapitlet

                Gud visar sig i den brinnande busken,
                  kallar Mose, uppenbarar sitt namn
                              »Herren».
+02/04 Andra Mosebok (Exodus), 4 Kapitlet
                  Andra Mosebok (Exodus), 4 Kapitlet

                   Mose får makt att göra under och
                       återvänder till Egypten.
+02/05 Andra Mosebok (Exodus), 5 Kapitlet
                  Andra Mosebok (Exodus), 5 Kapitlet

               Mose och Aron inför Farao.  Israels barns
                           ökade förtryck.
+02/06 Andra Mosebok (Exodus), 6 Kapitlet
                  Andra Mosebok (Exodus), 6 Kapitlet

                Förnyade löften och uppdrag till Mose.
                     Moses och Arons släkttavla.
+02/07 Andra Mosebok (Exodus), 7 Kapitlet
                  Andra Mosebok (Exodus), 7 Kapitlet

                   Undret med Moses stav.  Vattnets
                        förvandling till blod.
+02/08 Andra Mosebok (Exodus), 8 Kapitlet
                  Andra Mosebok (Exodus), 8 Kapitlet

                Egypten hemsökes med paddor, med mygg
                         och med flugsvärmar.
+02/09 Andra Mosebok (Exodus), 9 Kapitlet
                  Andra Mosebok (Exodus), 9 Kapitlet

                Egypten hemsökes med boskapspest, med
                        bölder och med hagel.
+02/10 Andra Mosebok (Exodus), 10 Kapitlet
                 Andra Mosebok (Exodus), 10 Kapitlet

               Egypten hemsökes med gräshoppor och med
                               mörker.
+02/11 Andra Mosebok (Exodus), 11 Kapitlet
                 Andra Mosebok (Exodus), 11 Kapitlet

                     Den sista plågan förkunnas.
+02/12 Andra Mosebok (Exodus), 12 Kapitlet
                 Andra Mosebok (Exodus), 12 Kapitlet

                 Påskhögtiden instiftas.  Egyptiernas
               förstfödda dödas.  Israeliterna bryta upp
                            från Egypten.
+02/13 Andra Mosebok (Exodus), 13 Kapitlet
                 Andra Mosebok (Exodus), 13 Kapitlet

                   Allt förstfött helgat åt Herren.
               Israeliternas tåg till Röda havet.  Moln-
                            och eldstoden.
+02/14 Andra Mosebok (Exodus), 14 Kapitlet
                 Andra Mosebok (Exodus), 14 Kapitlet

                 Egyptiernas undergång i Röda havet.
+02/15 Andra Mosebok (Exodus), 15 Kapitlet
                 Andra Mosebok (Exodus), 15 Kapitlet

               Israels lovsång.  Det bittra vattnet vid
                        Mara.  Lägret vid Elim.
+02/16 Andra Mosebok (Exodus), 16 Kapitlet
                 Andra Mosebok (Exodus), 16 Kapitlet

                Folket knorrar i öknen Sin.  Mättas med
                          vaktlar och manna.
+02/17 Andra Mosebok (Exodus), 17 Kapitlet
                 Andra Mosebok (Exodus), 17 Kapitlet

                Folket knorrar vid Massa.  Strider med
                               Amalek.
+02/18 Andra Mosebok (Exodus), 18 Kapitlet
                 Andra Mosebok (Exodus), 18 Kapitlet

                Jetro besöker Mose.  Domare insättas i
                               Israel.
+02/19 Andra Mosebok (Exodus), 19 Kapitlet
                 Andra Mosebok (Exodus), 19 Kapitlet

               Ankomsten till Sinai.  Herrens löfte att
                 taga Israel till sitt egendomsfolk.
+02/20 Andra Mosebok (Exodus), 20 Kapitlet
                 Andra Mosebok (Exodus), 20 Kapitlet

                  De tio budorden.  Folkets förfäran.
                          Lagen om altaret.
+02/21 Andra Mosebok (Exodus), 21 Kapitlet
                 Andra Mosebok (Exodus), 21 Kapitlet

               Lagar om trälar och om skador till liv,
                           lem och egendom.
+02/22 Andra Mosebok (Exodus), 22 Kapitlet
                 Andra Mosebok (Exodus), 22 Kapitlet

                  Lagar om tjuvnad, anförtrott gods,
                    värnlösa, förstlingsgåvor m.m.
+02/23 Andra Mosebok (Exodus), 23 Kapitlet
                 Andra Mosebok (Exodus), 23 Kapitlet

               Lagar om rättrådighet och barmhärtighet
                 och om de stora högtiderna.  Löfte om
                            Kanaans land.
+02/24 Andra Mosebok (Exodus), 24 Kapitlet
                 Andra Mosebok (Exodus), 24 Kapitlet

               Förbundet upprättas.  Mose stiger upp på
                                Sinai.
+02/25 Andra Mosebok (Exodus), 25 Kapitlet
                 Andra Mosebok (Exodus), 25 Kapitlet

                Påbud om sammanskott till tabernaklet
                och om förfärdigande av förbundsarken,
                   skådebrödsbordet och ljusstaken.
+02/26 Andra Mosebok (Exodus), 26 Kapitlet
                 Andra Mosebok (Exodus), 26 Kapitlet

                Tabernaklet, dess täckelse, överdrag,
                 brädställning, förlåt och förhänge.
+02/27 Andra Mosebok (Exodus), 27 Kapitlet
                 Andra Mosebok (Exodus), 27 Kapitlet

               Brännoffersaltaret, förgården och oljan
                           till ljusstaken.
+02/28 Andra Mosebok (Exodus), 28 Kapitlet
                 Andra Mosebok (Exodus), 28 Kapitlet

               Arons och hans söners prästerliga dräkt.
+02/29 Andra Mosebok (Exodus), 29 Kapitlet
                 Andra Mosebok (Exodus), 29 Kapitlet

               Föreskrifter om prästernas invigning och
                        om det dagliga offret.
+02/30 Andra Mosebok (Exodus), 30 Kapitlet
                 Andra Mosebok (Exodus), 30 Kapitlet

                   Föreskrifter om rökelsealtaret,
                 försoningspenningen, kopparbäckenet,
                      smörjelseoljan, rökelsen.
+02/31 Andra Mosebok (Exodus), 31 Kapitlet
                 Andra Mosebok (Exodus), 31 Kapitlet

                 Föreståndare för arbetet förordnas.
                Sabbatsbudet inskärpes.  Mose mottager
                             lagtavlorna.
+02/32 Andra Mosebok (Exodus), 32 Kapitlet
                 Andra Mosebok (Exodus), 32 Kapitlet

                 Guldkalven.  Herrens vrede och Moses
                       förbön.  Folkets straff.
+02/33 Andra Mosebok (Exodus), 33 Kapitlet
                 Andra Mosebok (Exodus), 33 Kapitlet

                     Folkets sorg.  Molnstoden vid
                uppenbarelsefältet utom lägret.  Moses
                 begäran att få se Herrens härlighet.
+02/34 Andra Mosebok (Exodus), 34 Kapitlet
                 Andra Mosebok (Exodus), 34 Kapitlet

                  Mose ånyo på Sinai.  Nya lagtavlor.
                   Strålglansen från Moses ansikte.
+02/35 Andra Mosebok (Exodus), 35 Kapitlet
                 Andra Mosebok (Exodus), 35 Kapitlet

                    Sabbatsbudet.  Sammanskott till
               tabernaklet.  Föreståndarna för arbetet.
+02/36 Andra Mosebok (Exodus), 36 Kapitlet
                 Andra Mosebok (Exodus), 36 Kapitlet

                 Förfärdigandet av tabernaklet, dess
                  täckelse, överdrag, brädställning,
                         förlåt och förhänge.
+02/37 Andra Mosebok (Exodus), 37 Kapitlet
                 Andra Mosebok (Exodus), 37 Kapitlet

                Arken, nådastolen, bordet, ljusstaken
                   och rökelsealtaret förfärdigas.
+02/38 Andra Mosebok (Exodus), 38 Kapitlet
                 Andra Mosebok (Exodus), 38 Kapitlet

                Brännoffersaltaret, kopparbäckenet och
                  förgårdens tillbehör förfärdigas.
                       Kostnaden för det hela.
+02/39 Andra Mosebok (Exodus), 39 Kapitlet
                 Andra Mosebok (Exodus), 39 Kapitlet

               Prästkläderna förfärdigas.  Tabernaklets
                         tillbehör avlämnas.
+02/40 Andra Mosebok (Exodus), 40 Kapitlet
                 Andra Mosebok (Exodus), 40 Kapitlet

                  Tabernaklet sättes upp och helgas.

*03/ Tredje Mosebok (Leviticus)
*03/01 Tredje Mosebok (Leviticus), 1 Kapitlet

Tredje Mosebok (Leviticus), 1 Kapitlet

Lagen om brännoffer.

  1. Och HERREN kallade på Mose och talade till honom ur
    uppenbarelsetältet och sade:
  2. Tala till Israels barn och säg till dem: När någon bland eder
    vill bära fram ett offer åt HERREN, skolen I taga edert offer av
    boskapen, antingen av fäkreaturen eller av småboskapen.
  3. Om han vill bära fram ett brännoffer av fäkreaturen, så skall
    han därtill taga ett felfritt djur av hankön och föra det fram
    till uppenbarelsetältets ingång, för att han må bliva
    välbehaglig inför HERRENS ansikte.
  4. Och han skall lägga sin hand på brännoffersdjurets huvud; så
    bliver det välbehagligt, och försoning bringas för honom.
  5. Och han skall slakta ungtjuren inför HERRENS ansikte; och Arons
    söner, prästerna, skola bära fram blodet, och de skola stänka
    blodet runt omkring på det altare som står vid ingången till
    uppenbarelsetältet.
  6. Och han skall draga av huden på brännoffersdjuret och dela det i
    dess stycken.
  7. Och prästen Arons söner skola göra upp eld på altaret och lägga
    ved på elden.
  8. Och Arons söner, prästerna, skola lägga styckena, huvudet och
    istret ovanpå veden som ligger på altarets eld.
  9. Men inälvorna och fötterna skola tvås i vatten. Och prästen
    skall förbränna alltsammans på altaret: ett brännoffer, ett
    eldsoffer till en välbehaglig lukt för HERREN.
  10. Men om han vill bära fram ett brännoffer av småboskapen, vare
    sig av fåren eller av getterna, så skall han därtill taga ett
    felfritt djur av hankön.
  11. Och han skall slakta det vid sidan av altaret, norrut, inför
    HERRENS ansikte, och Arons söner, prästerna, skola stänka dess
    blod på altaret runt omkring.
  12. Och han skall dela det i dess stycken och frånskilja dess huvud
    och ister; och prästen skall lägga detta ovanpå veden som ligger
    på altarets eld.
  13. Men inälvorna och fötterna skola tvås i vatten. Och prästen
    skall offra alltsammans och förbränna det på altaret; det är ett
    brännoffer, ett eldsoffer till en välbehaglig lukt för HERREN.
  14. Men om han vill bära fram åt HERREN ett brännoffer av fåglar, så
    skall han taga sitt offer av turturduvor eller av unga duvor.
  15. Och prästen skall bära fram djuret till altaret och vrida
    huvudet av det och förbränna det på altaret. Och dess blod skall
    utkramas på altarets vägg.
  16. Men dess kräva med orenligheten däri skall han taga ut, och han
    skall kasta den vid sidan av altaret, österut, på askhögen.
  17. Och han skall fläka upp det invid vingarna, dock utan att
    frånskilja dessa; och prästen skall förbränna det på altaret,
    ovanpå veden som ligger på elden. Det är ett brännoffer, ett
    eldsoffer till en välbehaglig lukt för HERREN.
    *03/02 Tredje Mosebok (Leviticus), 2 KapitletTredje Mosebok (Leviticus), 2 Kapitlet

Lagen om spisoffer.

  1. Och när någon vill bära fram ett spisoffer åt HERREN skall hans
    offer vara av fint mjöl, och han skall gjuta olja därpå och
    lägga rökelse därpå.
  2. Och han skall bära det fram till Arons söner, prästerna; och
    prästen skall taga en handfull därav, nämligen av mjölet och
    oljan, därtill all rökelsen, och skall på altaret förbränna
    detta, som utgör själva altaroffret: ett eldsoffer till en
    välbehaglig lukt för HERREN.
  3. Och det som är över av spisoffret skall tillhöra Aron och hans
    söner. Bland HERRENS eldsoffer är det högheligt.
  4. Men när du vill bära fram ett spisoffer av det som bakas i ugn,
    skall det vara av fint mjöl, osyrade kakor, begjutna med olja,
    och osyrade tunnkakor, smorda med olja.
  5. Och om ditt offer är ett spisoffer som tillredes på plåt, så
    skall det vara av fint mjöl, begjutet med olja, osyrat.
  6. Du skall bryta sönder det i stycken och gjuta olja därpå. Det är
    ett spisoffer.
  7. Och om ditt offer är ett spisoffer som tillredes i panna, så
    skall det tillredas av fint mjöl med olja.
  8. Det spisoffer som är tillrett på något av dessa sätt skall du
    föra fram till HERREN; det skall bäras fram till prästen, och
    han skall hava det fram till altaret.
  9. Och prästen skall av spisoffret taga den del som utgör själva
    altaroffret och förbränna den på altaret: ett eldsoffer till en
    välbehaglig lukt för HERREN.
  10. Och det som är över av spisoffret skall tillhöra Aron och hans
    söner. Bland HERRENS eldsoffer är det högheligt.
  11. Intet spisoffer som I viljen bära fram åt HERREN skall vara
    syrat, ty varken av surdeg eller av honung skolen I förbränna
    något såsom eldsoffer åt HERREN.
  12. Såsom förstlingsoffer mån I bära fram sådant åt HERREN, men på
    altaret må det icke komma för att vara en välbehaglig lukt.
  13. Och alla dina spisoffer skall du beströ med salt; du må icke
    låta din Guds förbunds salt fattas på ditt spisoffer. Till alla
    dina offer skall du offra salt.
  14. Men om du vill bära fram åt HERREN ett spisoffer av
    förstlingsfrukter, skall du såsom ett sådant spisoffer av dina
    förstlingsfrukter böra fram ax, rostade vid eld, sönderstötta,
    av grönskuren säd.
  15. Och du skall gjuta olja därpå och lägga rökelse därpå. Det är
    ett spisoffer.
  16. Och prästen skall förbränna den del av de sönderstötta axen och
    av oljan, som utgör själva altaroffret, jämte all rökelsen
    därpå: ett eldsoffer åt Herren.
    *03/03 Tredje Mosebok (Leviticus), 3 KapitletTredje Mosebok (Leviticus), 3 Kapitlet

Lagen om tackoffer.

  1. Och om någon vill bära fram ett tackoffer, och han vill taga
    sitt offer av fäkreaturen, så skall han ställa fram inför
    HERRENS ansikte ett felfritt djur, antingen av hankön eller av
    honkön.
  2. Och han skall lägga sin hand på sitt offerdjurs huvud och sedan
    slakta det vid ingången till uppenbarelsetält; och Arons söner,
    prästerna, skola stänka blodet på altaret runt omkring.
  3. Och av tackoffret skall han såsom eldsoffer åt Herren bära fram
    det fett som omsluter inälvorna, och allt det fett som sitter på
    inälvorna,
  4. och båda njurarna med det fett som sitter på dem invid länderna,
    så ock leverfettet, vilket han skall frånskilja invid njurarna.
  5. Och Arons söner skola förbränna det på altaret, ovanpå
    brännoffret, på veden som ligger på elden: ett eldsoffer till en
    välbehaglig lukt för Herren.
  6. Men om någon vill bära fram åt HERREN ett tackoffer av
    småboskapen, så skall han därtill taga ett felfritt djur, av
    hankön eller av honkön.
  7. Om det är ett får som han vill offra, så skall han ställa fram
    det inför HERRENS ansikte.
  8. Och han skall lägga sin hand på sitt offerdjurs huvud och sedan
    slakta det framför uppenbarelsetältet; och Arons söner skola
    stänka dess blod på altaret runt omkring.
  9. Och av tackoffersdjuret skall han såsom eldsoffer åt HERREN
    offra dess fett, hela svansen, frånskild invid ryggraden, och
    det fett som omsluter inälvorna, och allt det fett som sitter på
    inälvorna,
  10. och båda njurarna med det fett som sitter på dem invid länderna,
    så ock leverfettet, vilket han skall frånskilja invid njurarna.
  11. Och prästen skall förbränna det på altaret: en eldsoffersspis åt
    HERREN.
  12. Likaledes, om någon vill offra en get, så skall han ställa fram
    denna inför HERRENS ansikte.
  13. Och han skall lägga sin hand på dess huvud och sedan slakta den
    framför uppenbarelsetältet; och Arons söner skola stänka dess
    blod på altaret runt omkring.
  14. Och han skall därav såsom eldsoffer åt HERREN offra det fett som
    omsluter inälvorna, och allt det fett som sitter på inälvorna,
  15. och båda njurarna med det fett som sitter på dem invid länderna,
    så ock leverfettet, vilket han skall frånskilja invid njurarna.
  16. Och prästen skall förbränna detta på altaret: en eldsoffersspis,
    till en välbehaglig lukt. Allt fettet skall tillhöra HERREN.
  17. Detta skall vara en evärdlig stadga för eder från släkte till
    släkte, var I än ären bosatta: intet fett och intet blod skolen
    I förtära.
    *03/04 Tredje Mosebok (Leviticus), 4 KapitletTredje Mosebok (Leviticus), 4 Kapitlet

Lagen om syndoffer.

  1. Och HERREN talade till Mose och sade:
  2. Tala till Israels barn och säg: Om någon ouppsåtligen syndar mot
    något HERRENS bud genom vilket något förbjudes, och han alltså
    gör något som är förbjudet, så gäller följande:
  3. Om det är den smorde prästen som har syndat och därvid dragit
    skuld över folket, så skall han för den synd han har begått
    offra en felfri ungtjur åt HERREN till syndoffer.
  4. Och han skall föra tjuren fram inför HERRENS ansikte, till
    uppenbarelsetältets ingång. Och han skall lägga sin hand på
    tjurens huvud och sedan slakta tjuren inför HERRENS ansikte.
  5. Och den smorde prästen skall taga något av tjurens blod och bära
    det in i uppenbarelsetältet,
  6. och prästen skall doppa sitt finger i blodet och stänka blodet
    sju gånger inför HERRENS ansikte, vid förlåten till helgedomen.
  7. Därefter skall prästen med blodet bestryka hornen på den
    välluktande rökelsens altare, som står inför HERRENS ansikte i
    uppenbarelsetältet; men allt det övriga blodet av tjuren skall
    han gjuta ut vid foten av brännoffersaltaret, som står vid
    ingången till uppenbarelsetältet.
  8. Och allt syndofferstjurens fett skall han taga ut ur honom —
    det fett som omsluter inälvorna, och allt det fett som sitter på
    inälvorna,
  9. och båda njurarna med det fett som sitter på dem invid länderna,
    så ock leverfettet, vilket han skall frånskilja invid njurarna
  10. på samma sätt som detta tages ut ur tackofferstjuren; och
    prästen skall förbränna det på brännoffersaltaret.
  11. Men tjurens hud och allt hans kött jämte hans huvud och hans
    fötter hans inälvor och hans orenlighet,
  12. korteligen, allt det övriga av tjuren, skall han föra bort
    utanför lägret till en ren plats, där man slår ut askan, och
    bränna upp det på ved i eld; på den plats där man slår ut askan
    skall det brännas upp.
  13. Och om Israels hela menighet begår synd ouppsåtligen, och utan
    att församlingen märker det, i det att de bryta mot något
    Herrens bud genom vilket något förbjudes och så ådraga sig
    skuld,
  14. och den synd de hava begått sedan bliver känd, så skall
    församlingen offra en ungtjur till syndoffer. De skola föra
    honom fram inför uppenbarelsetältet;
  15. och de äldste i menigheten skola lägga sina händer på tjurens
    huvud inför Herrens ansikte, och sedan skall man slakta tjuren
    inför HERRENS ansikte.
  16. Och den smorde prästen skall bära något av tjurens blod in i
    uppenbarelsetältet,
  17. och prästen skall doppa sitt finger i blodet och stänka sju
    gånger inför HERRENS ansikte, vid förlåten.
  18. Därefter skall han med blodet bestryka hornen på det altare som
    står inför HERRENS ansikte i uppenbarelsetältet; men allt det
    övriga blodet skall han gjuta ut vid foten av
    brännoffersaltaret, som står vid ingången till
    uppenbarelsetältet.
  19. Och allt tjurens fett skall han taga ut ur honom och förbränna
    det på altaret.
  20. Så skall han göra med tjuren; såsom han skulle göra med den
    förra syndofferstjuren, så skall han göra med denna. När så
    prästen bringar försoning för dem, då bliver dem förlåtet.
  21. Och han skall föra ut tjuren utanför lägret och bränna upp
    honom, såsom han skulle göra med den förra tjuren. Detta är
    syndoffret för församlingen.
  22. Om en hövding syndar, i det att han ouppsåtligen bryter mot
    något HERRENS, sin Guds, bud genom vilket något förbjudes, och
    han själv märker att han har ådragit sig skuld,
  23. eller av någon får veta vilken synd han har begått, så skall han
    såsom sitt offer föra fram en bock, ett felfritt djur av hankön.
  24. Och han skall lägga sin hand på bockens huvud och sedan slakta
    honom på samma plats där man slaktar brännoffret, inför HERRENS
    ansikte. Det är ett syndoffer.
  25. Och prästen skall taga något av syndoffrets blod på sitt finger
    och stryka på brännoffersaltarets horn; men det övriga blodet
    skall han gjuta ut vid foten av brännoffersaltaret.
  26. Och allt fettet skall han förbränna på altaret, såsom det sker
    med tackoffersdjurets fett. När så prästen bringar försoning
    för honom, till rening från hans synd, då bliver honom förlåtet.
  27. Och om någon av det meniga folket syndar ouppsåtligen, därigenom
    att han bryter mot något HERRENS bud genom vilket något
    förbjudes, och han själv märker att han har ådragit sig skuld,
  28. eller av någon får veta vilken synd han har begått, så skall
    han, såsom sitt offer för den synd han har begått, föra fram en
    felfri get, ett djur av honkön.
  29. Och han skall lägga sin hand på syndoffersdjurets huvud och
    sedan slakta syndoffersdjuret på den plats där brännoffersdjnren
    slakts.
  30. Och prästen skall taga något av blodet på sitt finger och stryka
    det på brännoffersaltarets horn; men allt det övriga blodet
    skall han gjuta ut vid foten av altaret.
  31. Och allt fettet skall han taga ut, på samma sätt som fettet
    tages ut ur tackoffersdjuret, och prästen skall förbränna det på
    altaret, till en välbehaglig lukt för HERREN. När så prästen
    bringar försoning för honom, då bliver honom förlåtet.
  32. Men om någon vill offra ett lamm till syndoffer, så skall han
    föra fram ett felfritt djur av honkön.
  33. Och han skall lägga sin hand på syndoffersdjurets huvud och
    sedan slakta det till syndoffer på samma plats där man slaktar
    brännoffersdjuren.
  34. Och prästen skall taga något av syndoffrets blod på sitt finger
    och stryka på brännoffersaltarets horn; men allt det övriga
    blodet skall han gjuta ut vid foten av altaret.
  35. Och allt fettet skall han taga ut, på samma sätt som fettet
    tages ut ur tackoffersfåret, och prästen skall förbränna det på
    altaret, ovanpå Herrens eldsoffer. När så prästen för honom
    bringar försoning för den synd han har begått, då bliver honom
    förlåtet.
    *03/05 Tredje Mosebok (Leviticus), 5 KapitletTredje Mosebok (Leviticus), 5 Kapitlet
                 Fortsättning av lagen om syndoffer.
                         Lagen om skuldoffer.
  1. Och om någon syndar, i det att han, när han hör edsförpliktelsen
    och kan vittna om något, vare sig han har sett det eller eljest
    förnummit det, likväl icke yppar detta och han sålunda bär på
    missgärning;
  2. eller om någon, utan att märka det, kommer vid något orent —
    vare sig den döda kroppen av ett orent vilddjur, eller den döda
    kroppen av ett orent boskapdjur, eller den döda kroppen av något
    slags orent smådjur — och han så bliver oren och ådrager sig
    skuld;
  3. eller om han, utan att märka det, kommer vid en människas
    orenhet, det må nu vara vad som helst varigenom hon kan vara
    oren, och han sedan får veta det och han så ådrager sig skuld;
  4. eller om någon, utan att märka det, svär i obetänksamhet med
    sina läppar något, vare sig ont eller gott — det må nu vara vad
    som helst som man kan svärja i obetänksamhet — och sedan kommer
    till insikt därom och han så ådrager sig skuld i något av dessa

    stycken
  5. så skall han, när han har ådragit sig skuld i något av dessastycken, bekänna det vari han har syndat
  6. och såsom bot för den synd han har begått föra fram åt HERREN
    ett hondjur av småboskapen, antingen en tacka eller en get, till
    syndoffer. Och prästen skall bringa försoning för honom, till
    rening från hans synd.
  7. Men om han icke förmår bekosta ett sådant djur, så skall han
    såsom bot för vad han har syndat bära fram åt Herren två
    turturduvor eller två unga duvor, en till syndoffer och en till
    brännoffer.
  8. Dem skall han bära fram till prästen, och denne skall först
    offra den som är avsedd till syndoffer. Han skall vrida huvudet
    av den invid halsen, dock utan att frånskilja det.
  9. Och han skall stänka något av syndoffrets blod på altarets vägg;
    men det övriga blodet skall utkramas vid foten av altaret. Det
    är ett syndoffer.
  10. Och den andra skall han offra till ett brännoffer, på
    föreskrivet sätt. När så prästen bringar försoning för honom,
    till rening från den synd han har begått, då bliver honom
    förlåtet.
  11. Men om han icke kan anskaffa två turturduvor eller två unga
    duvor, så skall han såsom offer för vad han har syndat bära fram
    en tiondedels efa fint mjöl till syndoffer, men ingen olja skall
    han gjuta därpå och ingen rökelse lägga därpå, ty det är ett
    syndoffer.
  12. Och han skall bära det fram till prästen, och prästen skall taga
    en handfull därav, det som utgör själva altaroffret, och
    förbränna det på altaret, ovanpå HERRENS eldsoffer. Det är ett
    syndoffer.
  13. När så prästen för honom bringar försoning för den synd han har
    begått i något av dessa stycken, då bliver honom förlåtet. Och
    det övriga skall tillhöra prästen, likasom vid spisoffret.
  14. Och HERREN talade till Mose och sade:
  15. Om någon begår en orättrådighet, i det att han ouppsåtligen
    försyndar sig genom att undanhålla något som är helgat åt
    Herren, så skall han såsom bot föra fram åt HERREN till
    skuldoffer av småboskapen en felfri vädur, efter det värde du
    bestämmer i silver, till ett visst belopp siklar efter
    helgedomssikelns vikt.
  16. Och han skall giva ersättning för det som han har undanhållit av
    det helgade och skall lägga femtedelen av värdet därtill; och
    detta skall han giva åt prästen. När så prästen bringar
    försoning för honom genom skuldoffersväduren, då bliver honom
    förlåtet.
  17. Och om någon, utan att veta det, syndar, i det att han bryter
    mot något HERRENS bud genom vilket något förbjudes, och han så
    ådrager sig skuld och bär på missgärning,
  18. så skall han såsom skuldoffer föra fram till prästen av
    småboskapen en felfri vädur, efter det värde du bestämmer. När
    så prästen för honom bringar försoning för den synd han har
    begått ouppsåtligen och utan att veta det, då bliver honom
    förlåtet.
  19. Det är ett skuldoffer, ty han har ådragit sig skuld inför
    HERREN.

6:1. [1]
6:2. [1]
6:3. [1]
6:4. [1]
6:5. [1]
6:6. [1]
6:7. [1]

[1] 3 Mos 6:1-7 hör egentligen hit, men återfinns nedan. –Red för

den elektroniska utgåvan.
*03/06 Tredje Mosebok (Leviticus), 6 Kapitlet

  1. Och HERREN talade till Mose och sade:
  2. Om någon syndar och begår en orättrådighet mot HERREN, i det att
    han inför sin nästa nekar angående något som denne har ombetrott
    honom eller överlämnat i hans hand, eller angående något som han
    med våld har tagit;
  3. eller i det att han med orätt avhänder sin nästa något; eller i
    det att han, när han har hittat något borttappat, nekar därtill
    och svär falskt i någon sak, vad det nu må vara, vari en
    människa kan försynda sig:
  4. så skall den som så har syndat Och därmed ådragit sig skuld
    återställa vad han med våld har tagit eller med orätt tillägnat
    sig, eller det som har varit honom ombetrott, eller det
    borttappade som han har hittat,
  5. eller vad det må vara, varom han har svurit falskt; han skall
    ersätta det till dess fulla belopp och lägga femtedelen av
    värdet därtill. Han skall gifta det åt ägaren samma dag han bär
    fram sitt skuldoffer.
  6. Ty sitt skuldoffer skall han föra fram inför HERREN; en felfri
    vädur av småboskapen, efter det värde du bestämmer, skall han
    såsom sitt skuldoffer föra fram till prästen.
  7. När så prästen bringar försoning för honom inför HERRENS
    ansikte, då bliver honom förlåtet, vad han än må hava gjort, som
    har dragit skuld över honom.

Tredje Mosebok (Leviticus), 6 Kapitlet

                 Tillägg till lagarna om brännoffer,
                       spisoffer och syndoffer.
                           Invigningsoffret.

8. Och Herren talade till Mose och sade:

9. Bjud Aron och hans söner och säg: Detta är lagen om brännoffret:

      Brännoffret skall ligga på altarets härd hela natten intill
      morgonen, och elden på altaret skall därigenom hållas brinnande.
 10.  Och prästen skall ikläda sig sin livrock av linne och ikläda sig
      benkläder av linne, för att de må skyla hans kött; därefter
      skall han taga bort askan vartill elden har förbränt brännoffret
      på altaret, och lägga den vid sidan av altaret.
 11.  Sedan skall han taga av sig sina kläder och ikläda sig andra
      kläder och föra askan bort utanför lägret till en ren plats.
 12.  Men elden på altaret skall hållas brinnande och får icke
      slockna; prästen skall var morgon antända ny ved därpå.  Och han
      skall lägga brännoffret därpå och förbränna fettstyckena av
      tackoffret därpå.
 13.  Elden skall beständigt hållas brinnande på altaret; den får icke
      slockna.

14. Och detta är lagen om spisoffret: Arons söner skola bära fram

det inför HERRENS ansikte, till altaret.
15. Och prästen skall taga en handfull därav, nämligen av det fina

      mjölet som hör till spisoffret, och av oljan, därtill all
      rökelsen som ligger på spisoffret, och detta, som utgör själva
      altaroffret, skall han förbränna på altaret, till en välbehaglig
      lukt för HERREN.
 16.  Och det som är över därav skola Aron och hans söner äta.  Osyrat
      skall det ätas på en helig plats; i förgården till
      uppenbarelsetältet skola de äta det.
 17.  Det skall icke bakas med surdeg.  Detta är deras del, det som jag
      har givit dem av mina eldsoffer.  Det är högheligt likasom
      syndoffret och skuldoffret.
 18.  Allt mankön bland Arons barn må äta det.  Det skall vara deras
      evärdliga rätt av HERRENS eldsoffer, från släkte till
      släkte.  Var och en som kommer därvid bliver helig.

19. Och HERREN talade till Mose och sade:
20. Detta är det offer som Aron och hans söner skola offra åt HERREN

      på den dag då någon av dem undfår smörjelsen: en tiondedels efa
      fint mjöl såsom det dagliga spisoffret, hälften om morgonen och
      hälften om aftonen.
 21.  På plåt skall det tillredas med olja, och du skall bära fram det
      hopknådat; och du skall offra det sönderdelat, såsom när man
      offrar ett spisoffer i stycken, till en välbehaglig lukt för
      HERREN.
 22.  Och den präst bland hans söner, som bliver smord i hans ställe,
      skall göra så.  Detta skall vara en evärdlig stadga.  Såsom ett
      heloffer skall det förbrännas åt HERREN.
 23.  En prästs spisoffer skall alltid vara ett heloffer; det får icke
      ätas.

24. Och HERREN talade till Mose och sade:
25. Tala till Aron och hans söner och säg: Detta är lagen om

      syndoffret: På samma plats där brännoffersdjuret slaktas skall
      ock syndoffersdjuret slaktas, inför HERRENS ansikte.  Det är
      högheligt.
 26.  Den präst som offrar syndoffret skall äta det; på en helig plats
      skall det ätas, i förgården till uppenbarelsetältet.
 27.  Var och en som kommer vid köttet bliver helig.  Och om något av
      blodet stänkes på någons kläder, så skall man avtvå det
      bestänkta stället på en helig plats.
 28.  Ett lerkärl vari kokningen har skett skall sönderslås; men har
      kokningen skett i ett kopparkärl, så skall detta skuras och
      sköljas med vatten.

29. Allt mankön bland prästerna må äta det. Det är högheligt.
30. Men intet syndoffer av vars blod något bäres in i

      uppenbarelsetältet till att bringa försoning i helgedomen får
      ätas; det skall brännas upp i eld.
*03/07 Tredje Mosebok (Leviticus), 7 Kapitlet
                Tredje Mosebok (Leviticus), 7 Kapitlet

                Tillägg till lagarna om skuldoffer och
                  tackoffer.  Prästens ämbetslott av
                               offren.
  1. Och detta är lagen om skuldoffret: Det är högheligt.
  2. På samma plats där man slaktar brännoffersdjuret skall man
    slakta skuldoffersdjuret. Och man skall stänka dess blod på
    altaret runt omkring.
  3. Och allt dess fett skall man offra, svansen och det fett som
    omsluter inälvorna,
  4. och båda njurarna med det fett som sitter på dem invid länderna,
    så ock leverfettet, vilket man skall frånskilja invid njurarna.
  5. Och prästen skall förbränna det på altaret till ett eldsoffer åt
    HERREN. Det är ett skuldoffer.
  6. Allt mankön bland prästerna må äta det; på en helig plats skall
    det ätas; det är högheligt.
  7. Vad som gäller om syndoffret skall ock gälla om skuldoffret;
    samma lag skall gälla för dem båda. Den präst som bringar
    forsoning därmed, honom skall det tillhöra.
  8. Och när en präst bär fram brännoffer for någon, skall huden av
    det framburna brännoffersdjuret tillhöra den prästen.
  9. Och ett spisoffer som är bakat i ugn, eller som är tillrett i
    panna eller på plåt, skall alltid tillfalla den präst som bär
    fram det.
  10. Men ett spisoffer som är begjuten med olja, eller som frambäres
    torrt, skall alltid tillfalla Arons söner gemensamt, den ene
    likaväl som den andre.
  11. Och detta är lagen om tackoffret, när ett sådant bäres fram åt
    HERREN
  12. Om någon vill bära fram ett sådant till lovoffer, så skall han,förutom det till lovoffret hörande slaktdjuret, bära fram
    osyrade kakor, begjutna med olja, och osyrade tunn kakor, smorda
    med olja, och fint mjöl, hopknådat, i form av kakor, begjutna
    med olja.
  13. Jämte kakor av syrat bröd skall han bära fram detta sitt offer,
    förutom det slaktdjur som hör till det tackoffer han bär fram
    såsom lov offer.
  14. Av detta offer skall han bära fram en kaka av vart slag, såsom
    en gärd åt HERREN; den präst som stänker tackoffrets blod på
    altaret, honom skall den tillhöra.
  15. Och köttet av det slaktdjur, som hör till det tackoffer som
    bäres fram såsom lovoffer, skall ätas samma dag det har offrats;
    intet därav må lämnas kvar till följande morgon.
  16. Om däremot det slaktoffer som någon vill bära fram år ett
    löftesoffer eller ett frivilligt offer, så skall offerdjuret
    likaledes ätas samma dag det har offrats; dock må det som har
    blivit över därav ätas den följande dagen.
  17. Bliver ändå något över av offerköttet, skall detta på tredje
    dagen brännas upp i eld.
  18. Om någon på tredje dagen äter av tackoffersköttet, så bliver
    offret icke välbehagligt; honom som har burit fram det skall det
    då icke räknas till godo, det skall anses såsom en
    vederstygglighet. Den som äter därav kommer att bära på
    missgärning.
  19. Ej heller må det kött ätas, som har kommit vid något orent, utan
    det skall brännas upp i eld. För övrigt må köttet ätas av var
    och en som är ren.
  20. Men den som äter kött av HERRENS tackoffer, medan orenhet låder
    vid honom, han skall utrotas ur sin släkt.
  21. Och om någon har kommit vid något orent — vare sig en människas
    orenhet, eller ett orent djur, eller vilken oren styggelse det
    vara må — och han likväl äter kött av HERRENS tackoffer, så
    skall han utrotas ur sin släkt.
  22. Och HERREN talade till Mose och sade:
  23. Tala till Israels barn och säg: Intet fett av fäkreatur, får
    eller getter skolen I äta.
  24. Fettet av ett självdött eller ihjälrivet djur må eljest användas
    till alla slags behov, men äta det skolen I icke.
  25. Ty var och en som äter fettet av något djur varav man bär fram
    eldsoffer åt HERREN, vem det vara må som äter därav, han skall
    utrotas ur sin släkt.
  26. Och intet blod skolen I förtära varken av fåglar eller av
    boskap, var I än ären bosatta.
  27. Var och en som förtär något blod, han skall utrotas ur sin
    släkt.
  28. Och HERREN talade till Mose och sade:
  29. Tala till Israels barn och säg: Den som vill offra ett tackoffer
    åt HERREN, han skall av detta sitt tackoffer bara fram åt HERREN
    den vederbörliga offergåvan.
  30. Med egna händer skall han bära fram HERRENS eldsoffer; fettet
    jämte bringan skall han bära fram, bringan till att viftas såsom
    ett viftoffer inför HERRENS ansikte.
  31. Och prästen skall förbränna fettet på altaret, men bringan skall
    tillhöra Aron och hans söner.
  32. Också det högra lårstycket skolen I giva åt prästen, såsom en
    gärd av edra tackoffer.
  33. Den bland Arons söner, som offrar tackoffrets blod och fettet,
    han skall hava det högra lårstycket till sin del.
  34. Ty av Israels barns tackoffer tager jag viftoffersbringan och
    offergärdslåret och giver dem åt prästen Aron och åt hans söner
    till en evärdlig rätt av Israels barn.
  35. Detta är Arons och hans söners ämbetslott av HERRENS eldsoffer,
    den lott som gavs dem den dag de fördes fram till att bliva
    HERRENS präster
  36. vilken lott, efter HERRENS befallning på den dag då han smorde
    dem, skulle givas dem av Israels barn, till en evärdlig rätt,
    släkte efter släkte.
  37. Detta är lagen om brännoffret, spisoffret, syndoffret,
    skuldoffret, handfyllningsoffret och tackoffret,
  38. vilken HERREN på Sinai berg gav Mose, på den dag då han bjöd
    Israels barn att de skulle offra sina offer åt HERREN, i Sinais
    öken.
    *03/08 Tredje Mosebok (Leviticus), 8 KapitletTredje Mosebok (Leviticus), 8 Kapitlet

Prästens invigning.

  1. Och HERREN talade till Mose och sade:
  2. »Tag Aron och hans söner jämte honom samt deras kläder och
    smörjelseoljan, så ock syndofferstjuren och de två vädurarna och
    korgen med de osyrade bröden.
  3. Församla sedan hela menigheten vid ingången till
    uppenbarelsetältet.»
  4. Och Mose gjorde såsom HERREN hade bjudit honom, och menigheten
    församlade sig vid ingången till uppenbareletältet.
  5. Och Mose sade till menigheten: »Detta är vad HERREN har bjudit
    mig att göra.»
  6. Och Mose förde fram Aron och hans söner och tvådde dem med
    vatten.
  7. Och han satte livklädnaden på honom och omgjordade honom med
    bältet och klädde på honom kåpan och satte på honom efoden och
    omgjordade honom med efodens skärp och fäste därmed ihop
    alltsammans på honom.
  8. Och han satte på honom bröstskölden och lade urim och tummim in
    i skölden.
  9. Och han satte huvudbindeln på hans huvud och satte på
    huvudbindeln framtill den gyllene plåten, det heliga diademet,
    såsom HERREN hade bjudit Mose.
  10. Och Mose tog smörjelseoljan ocb smorde tabernaklet och allt vad
    däri var och helgade allt;
  11. och han stänkte därmed sju gånger på altaret och smorde altaret
    och alla dess tillbehör och bäckenet jämte dess fotställning,
    för att helga dem.
  12. Och han göt smörjelseolja på Arons huvud och smorde honom för
    att helga honom.
  13. Och Mose förde fran Arons söner och satte livklädnader på dem
    och omgjordade dem med bälten och band huvor på dem, såsom
    HERREN hade bjudit Mose.
  14. Och han förde fram syndofferstjuren, och Aron och hans söner
    lade sina händer på syndofferstjurens huvud.
  15. Sedan slaktades den, och Mose tog blodet och strök med sitt
    finger på altarets horn runt omkring och renade altaret; men det
    övriga blodeL göt han ut vid foten av altaret och helgade detta
    och bragte försoning för det.
  16. Och han tog allt det fett som satt på inälvorna, så ock
    leverfettet och båda njurarna med fettet på dem; och Mose
    förbrände det på altaret.
  17. Men det övriga av tjuren, hans hud och kött och orenlighet,
    brände han upp i eld utanför lägret såsom HERREN hade bjudit
    Mose.
  18. Och han förde fram brännoffersväduren, och Aron och hans söner
    lade sina händer på vädurens huvud.
  19. Sedan slaktades den, och Mose stänkte blodet på altaret runt
    omkring;
  20. men själva väduren delade han i dess stycken. Och Mose förbrände
    huvudet och styckena och istret;
  21. inälvorna och fötterna tvådde han i vatten. Sedan förbrände Mose
    hela väduren på altaret. Det var ett brännoffer till en
    välbehaglig lukt, det var ett eldsoffer åt HERREN, Såsom HERREN
    hade bjudit Mose.
  22. Därefter förde han fram den andra väduren, handfyllningsväduren,
    och Aron och hans söner lade sina händer på vädurens huvud.
  23. Sedan slaktades den, och Mose tog av dess blod och beströk Arons
    högra örsnibb och tummen på hans högra hand och stortån på hans
    högra fot.
  24. Därefter förde han fram Arons söner. Och Mose beströk med blodet
    deras högra örsnibb och tummen på deras högra hand och stortån
    på deras högra fot; men det övriga blodet stänkte Mose på
    altaret runt omkring.
  25. Och han tog fettet, svansen och allt det fett som satt på
    inälvorna, så ock leverfettet och båda njurarna med fettet på
    dem, därtill det högra lårstycket.
  26. Och ur korgen med de osyrade bröden, som stod inför HERRENS
    ansikte, tog han en osyrad kaka, en oljebrödskaka och en
    tunnkaka och lade detta på fettstyckena och det högra
    lårstycket.
  27. Och alltsammans lade han på Arons och hans söners händer och
    viftade det såsom ett viftoffer inför HERRENS ansikte.
  28. Sedan tog Mose det ur deras händer och förbrände det på altaret,
    ovanpå brännoffret. Det var ett handfyllningsoffer till ett
    välbehaglig lukt, det var ett eldsoffer åt HERREN.
  29. Och Mose tog bringan och viftade den såsom ett viftoffer inför
    HERRENS ansikte; av handfyllningsoffrets vädur fick Mose detta
    till sin del, såsom HERREN hade bjudit Mose.
  30. Och Mose tog av smörjelseoljan och av blodet på altaret och
    stänkte på Aron — på hans kläder — och likaledes på hans söner
    och hans söners kläder; han helgade så Aron — hans kläder —
    och likaledes hans söner och hans söners kläder.
  31. Och Mose sade till Aron och tillt hans söner: »Koken köttet vid
    ingången till uppenbarelsetältet, och äten det där jämte brödet
    som är i handfyllningskorgen, såsom jag har bjudit och sagt:
    Aron och hans söner skola äta det.
  32. Men vad som bliver över av köttet; eller av brödet, det skolen I
    bränna upp i eld.
  33. Och under sju dagar skolen I icke gå bort ifrån
    uppenbarelsetältets ingång, icke förrän edra handfyllningsdagar
    äro ute, ty sju dagar skall eder handfyllning vara.
  34. Och HERREN har bjudit, att såsom det i dag har tillgått, så
    skall det ock sedan tillgå, på det att försoning må bringas för
    eder.
  35. Vid ingången till uppenbarelsetältet skolen I stanna kvar i sju
    dygn, dag och natt, och I skolen iakttaga vad HERREN har bjudit
    eder iakttaga, på det att I icke mån dö; ty så är mig bjudet.»
  36. Och Aron och hans söner gjorde allt vad HERREN hade bjudit genom
    Mose.
    *03/09 Tredje Mosebok (Leviticus), 9 KapitletTredje Mosebok (Leviticus), 9 Kapitlet

Arons första offer.

  1. Och på åttonde dagen kallade Mose till sig Aron och hans söner
    och de äldste i Israel.
  2. Och han sade till Aron: »Tag dig en tjurkalv till syndoffer och
    en vädur till brännoffer, båda felfria, och för dem fram inför
    HERRENS ansikte.
  3. Och tala till Israels barn och säg: Tagen en bock till syndoffer
    och en kalv och ett lamm, båda årsgamla och felfria, till
    brännoffer,
  4. så ock en tjur och en vädur till tackoffer, att offra inför
    HERRENS ansikte, därtill ett spisoffer, begjutet med olja; ty i
    dag uppenbarar sig HERREN för eder.»
  5. Och de togo det som Mose hade givit dem befallning om och förde
    det fram inför uppenbarelsetältet; och hela menigheten trädde
    fram och ställde sig inför HERRENS ansikte.
  6. Då sade Mose: »Detta är vad HERREN har bjudit eder göra; så
    skall HERRENS härlighet visa sig för eder.»
  7. Och Mose sade till Aron: »Träd fram till altaret och offra ditt
    syndoffer och ditt brännoffer, och bringa försoning för dig
    själv och folket; offra sedan folkets offer och bringa försoning
    för dem, såsom HERREN har bjudit.»
  8. Då trädde Aron fram till altaret och slaktade sin
    syndofferskalv.
  9. Och Arons söner buro fram blodet till honom, och han dop pade
    sitt finger i blodet och strök på altarets horn, men det övriga
    blodet göt han ut vid foten av altaret.
  10. Och syndoffersdjurets fett, njurar och leverfett förbrände han
    på altaret, såsom HERREN hade bjudit Mose.
  11. Men köttet och huden brände han upp i eld utanför lägret.
  12. Sedan slaktade han brännoffersdjuret. Och Arons söner räckte
    honom blodet, och han stänkte det på altaret runt omkring.
  13. Och de räckte hononn brännoffersdjuret, delat i sina stycken,
    och dess huvud, och han förbrände det på altaret.
  14. Och han tvådde inälvorna och fötterna och förbrände dem ovanpå
    brännoffret, på altaret.
  15. Därefter förde han fram folkets offer. Han tog folkets
    syndoffersbock och slaktade honom och offrade honom till
    syndoffer, på samma sätt som det förra syndoffersdjuret.
  16. Och han förde fram brännoffersdjuren och offrade dem på
    föreskrivet sätt.
  17. Och han bar fram spisoffret och tog en handfull därav och
    förbrände detta på altaret, förutom morgonens brännoffer.
  18. Sedan slaktade han tjuren och väduren, som voro folkets
    tackoffer. Och Arons söner räckte honom blodet, och han stänkte
    det på altaret runt omkring.
  19. Och fettstyckena av tjuren, samt av väduren svansen och vad som
    omsluter inälvorna, så ock njurarna och leverfettet,
  20. dessa fettstycken lade de på bringorna; och han förbrände
    fettstyckena på altaret.
  21. Men bringorna och det högra lårstycket viftade Aron till ett
    viftoffer inför HERRENS ansikte, såsom Mose hade bjudit.
  22. Och Aron lyfte upp sina händer över folket och välsignade
    det. Därefter steg han ned, sedan han hade offrat syndoffret,
    bännoffret och tackoffret.
  23. Och Mose och Aron gingo in i uppenbarelsetältet; sedan gingo de
    åter ut och välsignade folket. Då visade sig HERRENS härlighet
    för allt folket.
  24. Och eld gick ut från HERREN och förtärde brännoffret och
    fettstyckena på altaret. Och allt folket såg detta; då jublade
    de och föllo ned på sina ansikten.
    *03/10 Tredje Mosebok (Leviticus), 10 KapitletTredje Mosebok (Leviticus), 10 Kapitlet
               Arons söners synd och straff.  Förbud för
                 prästerna att under sin tjänstgöring
               dricka vin.  Prästernas andel av offren.
  1. Men Arons söner Nadab och Abihu togo var sitt fyrfat och lade
    eld i dem och strödde rökelse därpå och buro fram inför HERRENS
    ansikte främmande eld, annan eld än den han hade givit dem
    befallning om.
  2. Då gick eld ut från HERREN och förtärde dem, så att de föllo
    döda ned inför HERRENS ansikte.
  3. Och Mose sade till Aron: »Detta är vad HERREN har talat och sagt
    På dem som stå mig nära vill jag bevisa mig helig,
    och inför allt folket bevisa mig härlig.»
    Och Aron teg stilla.
  4. Och Mose kallade till sig Misael och Elsafan, Arons farbroder
    Ussiels söner, och sade till dem: »Träden fram och bären edra
    fränder bort ifrån helgedomen och fören den utanför lägret.»
  5. Då trädde de fram och buro bort dem i deras livklädnader,
    utanför lägret, såsom Mose hade sagt.
  6. Och Mose sade till Aron och till hans söner Eleasar och Itamar:
    »I skolen icke hava edert hår oordnat, ej heller riva sönder
    edra kläder, på det att I icke mån dö och draga förtörnelse över
    hela menigheten. Men edra bröder, hela Israels hus, må gråta
    över denna brand som HERREN har upptänt.
  7. Och I skolen icke gå bort ifrån uppenbarelsetältets ingång, på
    det att I icke mån dö; ty HERRENS smörjelseolja är på eder.» Och
    de gjorde såsom Mose hade sagt.
  8. Och HERREN talade till Aron och sade:
  9. »Varken du själv eller dina söner må dricka vin eller starka
    drycker, när I skolen gå in i uppenbarelsetältet, på det att I
    icke mån dö. Det skall vara en evärdlig stadga för eder från
    släkte till släkte.
  10. I skolen skilja mellan heligt och oheligt, mellan orent och
    rent;
  11. och I skolen lära Israels barn alla de stadgar som HERREN har
    kungjort för dem genom Mose.»
  12. Och Mose sade till Aron och till Eleasar och Itamar, hans
    kvarlevande söner: »Tagen det spisoffer som har blivit över av
    HERRENS eldsoffer, och äten det osyrat vid sidan av altaret, ty
    det är högheligt.
  13. I skolen äta det på en helig plats; ty det är din och dina
    söners stadgade rätt av HERRENS eldsoffer; så är mig bjudet.
  14. Och viftoffersbringan och offergärdslaret skola ätas av dig, och
    av dina söner och dina döttrar jämte dig, på en ren plats, ty de
    äro dig givna såsom din och dina söners stadgade rätt av Israels
    barns tackoffer.
  15. Jämte eldsoffren — fettstyckena — skola offergärdslåret och
    viftoffersbringan bäras fram för att viftas såsom ett viftoffer
    inför HERRENS ansikte; och de skola såsom en evärdlig rätt
    tillhöra dig och dina söner jämte dig, såsom HERREN har bjudit.»
  16. Och Mose frågade efter syndoffersbocken, men den befanns vara
    uppbränd. Då förtörnades han på Eleasar och Itamar, Arons
    kvarlevande soner, och sade:
  17. »Varför haven I icke ätit syndoffret på den heliga platsen? Det
    är ju högheligt. Och han har givit eder det, för att I skolen
    borttaga menighetens missgärning och bringa försoning för dem
    inför HERRENS ansikte.
  18. Se, dess blod har icke blivit inburet i helgedomens inre;
    därför skullen I på heligt område hava ätit upp köttet, såsom
    jag hade bjudit.»
  19. Men Aron sade till Mose: »Se, de hava i dag offrat sitt
    syndoffer och sitt brännoffer inför HERRENS ansikte, och mig har
    vederfarits vad du vet. Om jag nu i dag åte syndofferskött,
    skulle detta vara HERREN välbehagligt?»
  20. När Mose hörde detta, var han tillfreds.
    *03/11 Tredje Mosebok (Leviticus), 11 KapitletTredje Mosebok (Leviticus), 11 Kapitlet

Rena och orena djur.

  1. Och HERREN talade till Mose och Aron och sade till dem:
  2. Talen till Israels barn och sägen:Dessa äro de djur som I fån äta bland alla fyrfota djur på
    jorden
  3. alla de fyrfotadjur som bava klövar och hava dem helkluvna, och
    som idissla, dem fån I äta.
  4. Men dessa skolen I icke äta av de idisslande djuren och av dem
    som hava klövar: kamelen, ty han idisslar väl, men ilar icke
    klövar, han skall gälla för eder såsom oren:
  5. klippdassen, ty han idisslar väl men har icke klövar, han skall
    gälla for eder såsom oren;
  6. haren, ty han idisslar väl, men har icke klövar, han skall gälla
    för eder såsom oren;
  7. svinet, ty det har väl klövar och har dem helkluvna, men det
    idisslar icke, det skall gälla för eder såsom orent.
  8. Av dessa djurs kött skolen I icke äta, ej heller skolen I komma
    vid deras döda kroppar; de skola gälla för eder såsom orena.
  9. Detta är vad I fån äta av allt det som lever i vattnet: allt det
    i vattnet, vare sig i sjöar eller i strömmar, som har fenor och
    fjäll, det fån I äta.
  10. Men allt det i sjöar och strömmar, som icke har fenor och fjäll,
    bland allt det som rör sig i vattnet, bland alla levande
    varelser i vattnet, det skall vara en styggelse för eder.
  11. Ja, de skola vara en styggelse för eder; av deras kött skolen I
    icke äta, och deras döda kroppar skolen I räkna såsom en
    styggelse.
  12. Allt det i vattnet, som icke har fenor och fjäll, skall vara en
    styggelse för eder.
  13. Och bland fåglarna skolen I räkna dessa såsom en styggelse, de
    skola icke ätas, de äro en styggelse: örnen, lammgamen,
    havsörnen,
  14. gladan, falken med dess arter,
  15. alla slags korpar efter deras arter,
  16. strutsen, tahemasfågeln, fiskmåsen, höken med dess arter,
  17. ugglan, dykfågeln, uven,
  18. tinsemetfågeln, pelikanen,
  19. asgamen, hägern, regnpiparen med dess arter, härfågeln och
    flädermusen.
  20. Alla de flygande smådjur som gå på fyra fötter skola vara en
    styggelse för eder.
  21. Av alla flygande smådjur, som gå på fyra fötter fån I allenast
    äta dem som ovanför sina fötter hava två ben att hoppa med på
    jorden.
  22. Dessa fån I äta bland gräshopporna: arbe med dess arter, soleam
    med dess arter, hargol med dess arter och hagab med dess arter.
  23. Men alla andra flygande smådjur som hava fyra fötter skola vara
    en styggelse för eder.
  24. Genom följande djur ådragen I eder orenhet; var och en som
    kommer vid deras döda kroppar skall vara oren ända till aftonen,
  25. och var och en som har burit bort någon sådan död kropp skall
    två sina kläder och vara oren ända till aftonen:
  26. alla de fyrfotadjur som hava klövar, men icke helkluvna, och som
    icke idissla, de skola gälla för eder såsom orena. Var och en
    som kommer vid dem bliver oren.
  27. Och alla slags fyrfotade djur som gå på tassar skola gälla för
    eder såsom orena. Var och en som kommer vid deras döda kroppar
    skall vara oren ända till aftonen.
  28. Och den som har burit bort en sådan död kropp, han skall två
    sina kläder och vara oren ända till aftonen; de skola gälla för
    eder såsom orena.
  29. Och bland de smådjur som röra sig på jorden skola dessa gälla
    för eder såsom orena: vesslan, jordråttan, ödlan med dess arter,
  30. anakan, koadjuret, letaan, hometdjuret och kameleonten.
  31. Dessa äro de som skola gälla för eder såsom orena bland alla
    smådjur. Var och en som kommer vid dem, sedan de äro döda,
    skall vara oren ända till aftonen.
  32. Och allt varpå något sådant djur faller, sedan det är dött,
    bliver orent, vare sig det är något slags träkärl, eller det är
    kläder, eller något av skinn, eller en säck, eller vilken annan
    sak det vara må, som användes till något behov. Man skall lägga
    det i vatten, och det skall vara orent ända till aftonen; så
    bliver det rent.
  33. Och om något sådant faller i något slags lerkärl, så bliver allt
    som är i detta orent, och kärlet skolen I slå sönder.
  34. Allt slags mat däri, allt som man äter tillrett med vatten, det
    bliver orent; och allt slags dryck i något slags kärl, allt som
    man dricker, det bliver orent därav.
  35. Och allt varpå någon sådan död kropp faller bliver orent. Är det
    en ugn eller en härd, skall den förstöras, ty den bliver
    oren. Och den skall gälla för eder såsom oren.
  36. Men en källa eller en brunn, en plats dit vatten samlar sig,
    skall förbliva ren; men kommer någon vid själva den döda
    kroppen, bliver han oren.
  37. Och om en sådan död kropp faller på något slags utsädeskorn,
    något man sår, då förbliver detta rent.
  38. Men om vatten har kommit på säden och någon sådan död kropp
    sedan faller därpå, så skall den gälla för eder såsom oren.
  39. Och om något fyrfotadjur som får ätas av eder dör, så skall den
    som kommer vid dess döda kropp vara oren ända till aftonen.
  40. Och den som äter kött av en sådan död kropp, han skall två sina
    kläder och vara oren ända till aftonen. Och den som har burit
    bort någon sådan död kropp, han skall två sina kläder och vara
    oren ända till aftonen.
  41. Och alla slags smådjur som röra sig på jorden äro en styggelse;
    de skola icke ätas.
  42. Varken av det som går på buken eller av det som går på fyra
    eller flera fötter, bland alla de smådjur som röra sig på
    jorden, skolen I äta något, ty de äro en styggelse.
  43. Gören eder icke själva till en styggelse genom något sådant
    djur, och ådragen eder icke orenhet genom sådana, så att I
    bliven orenade genom dem.
  44. Ty jag är HERREN, eder Gud; och I skolen hålla eder heliga och
    vara heliga, ty jag är helig. Och I skolen icke ådraga eder
    orenhet genom något av de smådjur som röra sig på jorden.
  45. Ty jag är HERREN, som har fört eder upp ur Egyptens land, för
    att jag skall vara eder Gud. Så skolen I nu vara heliga, ty jag
    är helig.
  46. Detta är lagen om fyrfotadjuren, och om fåglarna, och om alla
    slags levande varelser som röra sig i vattnet, och om alla slags
    smådjur på jorden,
  47. för att man skall kunna skilja mellan orent och rent, mellan de
    djur som få ätas och de djur som icke få ätas.
    *03/12 Tredje Mosebok (Leviticus), 12 KapitletTredje Mosebok (Leviticus), 12 Kapitlet

Barnaföderskors rening.

  1. 0ch HERREN talade till Mose och sade:
  2. Tala till Israels barn och säg: När en kvinna föder barn och det
    är ett gossebarn som hon har fött, så skall hon vara oren i sju
    dagar; lika många dagar som vid sin månadsrening skall hon vara
    oren.
  3. Och på åttonde dagen skall barnets förhud omskäras.
  4. Och sedan skall hon stanna hemma trettiotre dagar, under sitt
    reningsflöde. Hon skall icke komma vid något heligt och får icke
    heller komma till helgedomen, förrän hennes reningsdagar äro
    ute.
  5. Men om det är ett flickebarn som hon har fött, så skall hon vara
    oren i två veckor, på samma sätt som vid sin månadsrening; och
    sedan skall hon stanna hemma i sextiosex dagar, under sitt
    reningsflöde.
  6. Och när hennes reningsdagar äro ute, vare sig efter son eller
    efter dotter, skall hon föra fram ett årsgammalt lamm såsom
    brännoffer, och en ung duva eller en turturduva såsonl
    syndoffer, till uppenbarelsetältets ingång, till prästen.
  7. Och han skall offra detta inför HERRENS ansikte och bringa
    försoning för henne, så bliver hon ren från sitt
    blodflöde. Detta är lagen om en barnaföderska, när hon har fött
    ett gossebarn, och när hon har fött ett flickebarn.
  8. Och om hon icke förmår bekosta ett får, så skall hon taga två
    turturduvor eller två unga duvor, en till brännoffer och en till
    syndoffer. Och prästen skall bringa försonig för henne, så
    bliver hon ren.
    *03/13 Tredje Mosebok (Leviticus), 13 KapitletTredje Mosebok (Leviticus), 13 Kapitlet

Spetälska på människor och kläder.

  1. Och HERREN talade till Mose och Aron och sade:
  2. När någon på sin kropps hud får en upphöjning eller ett utslag
    eller en ljus fläck, och därav uppstår ett spetälskeartat ont på
    hans kropps hud, så skall han föras till prästen Aron eller till
    en av hans söner, prästerna.
  3. Om då prästen, när han beser det angripna stället på hans kropps
    hud, finner att håret på det angripna stället har vitnat, och
    att det angripna stället visar sig djupare än den övriga huden
    på kroppen, så är han angripen av spetälska; och sedan prästen
    har besett honom skall han förklara honom oren.
  4. Och om det är en vit fläck som synes på hans kropps hud, men den
    icke visar sig djupare än den övriga huden, och håret därpå icke
    har vitnat, så skall prästen hålla den angripne innestängd i sju
    dagar.
  5. Om då prästen, när han på sjunde dagen beser honom, finner att
    det angripna stället visar sig oförändrat, och att det onda icke
    har utbrett sig på huden, så skall prästen för andra gången
    hålla honom innestängd i sju dagar.
  6. Om då prästen, när han på sjunde dagen beser honom för andra
    gången, finner att det angripna stället har bleknat, och att det
    onda icke har utbrett sig på huden, så skall prästen förklara
    honom ren, ty då är det ett vanligt utslag, och sedan han har
    tvått sina kläder, är han ren.
  7. Men om utslaget utbreder sig på huden, sedan han har låtit bese
    sig av prästen för att förklaras ren, och han nu för andra
    gången låter bese sig av prästen
  8. och prästen då, när han beser honom, finner att utslaget har
    utbrett sig på huden, så skall prästen förklara honom oren, ty
    då är det spetälska.
  9. När någon bliver angripen av spetälska, skall han föras till
    prästen.
  10. Om då prästen, när han beser honom, finner en vit upphöjning på
    huden, och ser att håret där har vitnat, och att svallkött
    bildar sig i upphöjningen,
  11. så är det gammal spetälska på hans kropps hud, och prästen skall
    förklara honom oren; han skall då icke stänga honom inne, ty han
    är oren.
  12. Men om spetälskan så har brutit ut på huden, att på den angripne
    hela huden, från huvud till fötter, överallt där prästen ser, är
    betäckt av spetälska
  13. och prästen alltså, när han beser honom, finner att spetälska
    betäcker hela hans kropp, så skall han för klara den angripne
    ren. Hela hans kropp har blivit vit; han är ren.
  14. Men så snart svallkött visar sig på honom, är han oren.
  15. När prästen ser svallköttet, skall han förklara honom oren;
    svallköttet är orent, det är spetälska.
  16. Men om svallköttet förändrar sig och stället bliver vitt, så
    skall han komma till prästen.
  17. Om då prästen, när han beser honom, finner att det angripna
    stället har blivit vitt, så skall prästen förklara den angripne
    ren, han är då ren.
  18. När någon på sin kropps hud har haft en bulnad som har blivit
    läkt,
  19. men sedan, på det ställe där bulnaden var, en vit upphöjning
    eller en rödvit fläck visar sig, så skall han låta bese sig av
    prästen.
  20. Om då prästen, när han beser honom, finner att stället visar sig
    lägre än den övriga huden, och att håret därpå har vitnat, så
    skall prästen förklara honom oren; ty då är han angripen av
    spetälska, som har brutit ut där bulnaden var.
  21. Men om prästen, när hall beser stället, finner att vitt hår
    saknas där, och att stället icke är lägre än den övriga huden,
    och att det är blekt, så skall prästen hålla honom innestängd i
    sju dagar.
  22. Om då det onda utbreder sig på huden, så skall prästen förklara
    honom oren, ty då är han angripen.
  23. Men om den ljusa fläcken bliver oforändrad där den är och icke
    utbreder sig, då är det ett märke efter bulnaden, och prästen
    skall förklara honom ren.
  24. Men om någon på sin kropps hud får ett brännsår, och om av
    ärrbildningen i brännsåret sedan bliver en rödvit eller vit
    fläck
  25. och prästen, när han beser stället, finner att håret på fläcken
    har vitnat, och att den visar sig djupare än den övriga huden,
    så är mannen angripen av spetälska, som har brutit ut där
    brännsåret var; och prästen skall förklara honom oren, ty då är
    han angripen av spetälska.
  26. Men om prästen, när han beser stället, finner att vitt hår
    saknas på den ljusa fläcken, och att stället icke är lägre än
    den övriga huden, och att det är blekt, så skall prästen hålla
    honom innestängd i sju dagar.
  27. Om då prästen, när han på sjunde dagen beser honom, finner att
    det onda har utbrett sig på huden, så skall prästen förklara
    honom oren ty då är han angripen av spetälska.
  28. Men om den ljusa fläcken bliver oförändrad där den är och icke
    utbreder sig på huden och förbliver blek, då är det en
    upphöjning efter brännsåret, och prästen skall förklara honom
    ren, ty det är ett märke efter brännsåret.
  29. När på en man eller en kvinna något ställe på huvudet eller på
    hakan bliver angripet
  30. och prästen, då han beser det angripna stället, finner att det
    visar sig djupare än den övriga huden och att gulaktigt tunt hår
    finnes där, så skall prästen förklara den angripne oren, ty då
    är det spetälskeskorv, huvud- eller hakspetälska.
  31. Men om prästen, när han beser det angripna stället med skorven,
    finner, att om det än icke visar sig djupare än den övriga
    huden, svart hår likväl saknas där, så skall prästen hålla den
    av skorven angripne innestängd i sju dagar.
  32. Om då prästen, när han på sjunde dagen beser det angripna
    stället, finner att skorven icke har utbrett sig, och att där
    icke finnes något gulaktigt hår, och att skorven icke visar sig
    djupare än den övriga huden,
  33. så skall den sjuke raka sig, utan att dock raka det skorviga
    stället, och prästen skall för andra gången hålla den skorvsjuke
    innestängd i sju dagar.
  34. Om då prästen, när han på sjunde dagen beser den skorvsjuke,
    finner att skorven icke har utbrett sig på huden, och att den
    icke visar sig djupare än den övriga huden, så skall prästen
    förklara honom ren, och sedan han har tvått sina kläder, är han
    ren.
  35. Men om skorven utbreder sig på huden, sedan han har blivit
    förklarad ren,
  36. och prästen, när han beser honom, finner att skorven har utbrett
    sig på huden, så behöver prästen icke efterforska om där finnes
    något gulaktigt hår, ty han är oren.
  37. Men om skorven visar sig oförändrad, och svart bår har vuxit upp
    på stället, då är skorven läkt, och han är ren, och prästen
    skall förklara honom ren.
  38. När någon, man eller kvinna, på sin kropps hud får fläckar, vita
    fläckar,
  39. och prästen, när han beser den angripne, finner att fläckarna på
    hans kropps hud äro blekvita, då är det ett ofarligt utslag som
    har kommit fram på huden; han är ren.
  40. När på en mans huvud håret utan vidare faller av, är det vanlig
    bakskallighet; han är ren.
  41. Och om håret utan vidare faller av på främre delen av huvudet,
    så är det vanlig framskallighet; han är ren.
  42. Men när på det skalliga stället, baktill eller framtill, en
    rödvit fläck uppstår, då är det spetälska som har brutit ut på
    det skalliga stället baktill eller framtill.
  43. Om alltså prästen, när han beser honom, finner att den upphöjda
    fläcken på det skalliga stället, baktill eller framtill, är
    rödvit, och att den visar sig lik spetälska på den övriga
    kroppens hud,
  44. så är mannen spelälsk, han är oren; prästen skall strax förklara
    honom oren, ty han är angripen på sitt huvud.
  45. Den som är angripen av spetälska skall gå med sönderrivna
    kläder, han skall hava sitt hår oordnat och skyla sitt skägg,
    och han skall ropa: »Oren! Oren!»
  46. Så länge han är angripen av spetälska, skall han vara oren; oren
    är han. Han skall bo avskild; utanför lägret skall han hava sin
    bostad.
  47. När en klädnad bliver angripen av spetälska, vare sig klädnaden
    är av ylle eller av linne,
  48. eller när så sker med något vävt eller virkat tyg, vare sig av
    linne eller av ylle, eller med skinn eller med något, vad det
    vara må, som är förfärdigat av skinn,
  49. och det angripna stället visar sig grönaktigt eller rödaktigt,
    på klädnaden eller skinnet, eller på det vävda eller virkade
    tyget, eller på skinnsaken, vad det vara må, då är stället
    angripet av spetälska och skall visas för prästen.
  50. Och när prästen har besett det angripna stället, skall han hava
    den angripna saken inläst i sju dagar.
  51. Om han då, när han på sjunde dagen beser det angripna stället,
    finner att skadan har utbrett sig på klädnaden, eller på det
    vävda eller virkade tyget, eller på skinnet, vadhelst det vara
    må, som är förfärdigat av skinnet, så är stället angripet av
    elakartad spetälska; sådant är orent.
  52. Och man skall bränna upp klädnaden, eller det vävda eller
    virkade tyget, vare sig det år av ylle eller av linne, eller
    skinnsaken som är angripen, vad det vara må; ty det är en
    elakartad spetälska; allt sådant skall brännas upp i eld.
  53. Men om prästen, när han beser stället, finner att fläcken icke
    har utbrett sig på klädnaden, eller på det vävda eller virkade
    tyget, eller på skinnsaken, vad det vara må,
  54. så skall prästen bjuda att man tvår den sak på vilken det
    angripna stället finnes, och han skall för andra gången hava den
    inläst i sju dagar.
  55. Om då prästen, när han efter tvagningen beser det angripna
    stället, finner att det angripna stället icke har förändrat sitt
    utseende, så är en sådan sak oren, om ock fläcken icke vidare
    har utbrett sig; du skall bränna upp den i eld; det är en
    frätfläck, vare sig den sitter på avigsidan eller på rätsidan.
  56. Men om prästen, när han beser det angripna stället, finner att
    det efter tvagningen har bleknat, så skall han riva bort det
    från klädnaden eller skinnet, eller från det vävda eller virkade
    tyget.
  57. Om likväl sedan en fläck åter visar sig på klädnaden, eller på
    det vävda eller virkade tyget, eller på skinnsaken, vad det vara
    må, så är det spetälska som har brutit ut; den sak på vilken det
    angripna stället finnes skall du bränna upp i eld.
  58. Men om genom tvagningen fläcken har gått bort på klädnaden,
    eller på det vävda eller virkade tyget, eller på skinnsaken, vad
    det vara må, så skall det för andra gången tvås, och så bliver
    det rent.
  59. Detta är lagen om det som bliver angripet av spetälska, antingen
    det är en klädnad av ylle eller linne, eller det är vävt eller
    virkat tyg, eller någon skinnsak, vad det vara må — den lag
    efter vilken det skall förklaras rent eller orent.
    *03/14 Tredje Mosebok (Leviticus), 14 KapitletTredje Mosebok (Leviticus), 14 Kapitlet

Den spetälskes rening. Spetälska på hus.

  1. Och HERREN talade till Mose och sade:
  2. Detta vare lagen om huru man skall förfara, när den som har haft
    spetälska skall renas:Han skall föras till prästen;
  3. och prästen skall gå ut utanför lägret. Om då prästen, när han
    beser den spetälske, finner att han är botad från den spetälska
    varav han var angripen,
  4. så skall prästen bjuda att man för dens räkning, som skall
    renas, tager två levande rena fåglar, cederträ, rosenrött garn
    och isop.
  5. Och prästen skall bjuda att man slaktar den ena fågeln över ett
    lerkärl med friskt vatten i.
  6. Sedan skall han taga den levande fågeln, så ock cederträet, det
    rosenröda garnet och isopen, och detta alltsammans, jämväl den
    levande fågeln, skall han doppa i den fågelns blod, som har
    blivit slaktad över det friska vattnet.
  7. Och han skall stänka sju gånger på den som skall renas från
    spetälskan; och sedan han så har renat honom, skall han slappa
    den levande fågeln fri ute på marken.
  8. Och den som skall renas skall två sina kläder och raka av allt
    sitt hår och bada sig i vatten, så bliver han ren och får sedan
    gå in i lägret. Dock skall han stanna utanför sitt tält i sju
    dagar.
  9. Och på sjunde dagen skall han raka av allt sitt hår, både
    huvudhåret och skägget och ögonbrynen: allt sitt hår skall han
    raka av. Och han skall två sina kläder och bada sin kropp i
    vatten, så bliver han ren.
  10. Och på åttonde dagen skall han taga två felfria lamm av hankön
    och ett årsgammalt felfritt lamm av honkön, så ock tre tiondels
    efa fint mjöl, begjutet med olja, till spisoffer, och därtill en
    log olja.
  11. Och prästen som förrättar reningen skall ställa den som skall
    renas och allt det andra fram inför HERRENS ansikte, vid
    ingången till uppen barelsetältet.
  12. Och prästen skall taga det ena lammet och offra det till ett
    skuldoffer, jämte tillhörande log olja, och vifta detta såsom
    ett viftoffer inför HERRENS ansikte.
  13. Och man skall slakta lammet på samma plats där man slaktar syndoch
    brännoffersdjuren, på en helig plats; ty skuldoffret tillhör
    prästen, likasom syndoffret; det är högheligt.
  14. Och prästen skall taga något av skuldoffrets blod, och därmed
    skall prästen bestryka högra örsnibben på den som skall renas,
    så ock tummen på hans högra hand och stortån på hans högra fot.
  15. Sedan skall prästen taga av tillhörande log olja och gjuta i sin
    vänstra hand,
  16. och prästen skall doppa sitt högra pekfinger i oljan som han har
    i sin vänstra hand och stänka något av oljan med sitt finger sju
    gånger inför HERRENS ansikte.
  17. Och med det som bliver över av oljan i hans hand skall prästen
    bestryka högra örsnibben på den som skall renas, så ock tummen
    på hans högra hand och stortån på hans högra fot, ovanpå
    skuldoffersblodet.
  18. Och det som sedan är över av oljan i prästens hand skall han
    gjuta på dens huvud, som skall renas; så skall prästen bringa
    försoning för honom inför HERRENS ansikte.
  19. Därefter skall prästen offra syndoffret och bringa försoning för
    den som skall renas, så att han bliver fri ifrån sin orenhet;
    sedan skall han slakta brännoffersdjuret.
  20. Och prästen skall offra brännoffret på altaret och tillika
    spisoffret. När så prästen bringar försoningför honom, då bliver
    han ren.
  21. Men om han är fattig och icke kan anskaffa så mycket, så skall
    han taga allenast ett lamm till skuldoffer, och vifta det för
    att bringa försoning för sig, och allenast en tiondedels efa
    fint mjöl, begjutet med olja, till spisoffer, och därtill en log
    olja,
  22. så ock två turturduvor eller två unga duvor, efter som han kan
    anskaffa; den ena skall vara till syndoffer, den andra till
    brännoffer.
  23. Och han skall, för att förklaras ren, bära allt detta till
    prästen på åttonde dagen, till uppenbarelsetältets ingång, inför
    HERRENS ansikte.
  24. Och prästen skall taga skuldofferslammet och tillhörande log
    olja, och detta skall prästen vifta såsom ett viftoffer inför
    HERRENS ansikte.
  25. Och man skall slakta skuldofferslammet, och prästen skall taga
    av skuldoffrets blod och bestryka högra örsnibben på den som
    skall renas, så ock tummen på hans högra hand och stortån på
    hans högra fot.
  26. Sedan skall prästen gjuta något av oljan i sin vänstra hand,
  27. och prästen skall stänka med sitt högra pekfinger något av oljan
    som han har i sin vänstra hand sju gånger inför HERRENS ansikte.
  28. Och prästen skall med oljan som han har i sin hand bestryka
    högra örsnibben på den som skall renas, så ock tummen på hans
    högra hand och stortån på hans högra fot, ovanpå
    skuldoffersblodet.
  29. Och det som är över av oljan i prästens hand skall han gjuta på
    dens huvud, som skall renas, till att bringa försoning för honom
    inför HERRENS ansikte.
  30. Därefter skall han offra den ena av turturduvorna eller av de
    unga duvorna, vad han nu har kunnat anskaffa;
  31. efter som han har kunnat anskaffa: skall han offra den ena till
    syndoffer och den andra till brännoffer, tillika med
    spisoffret. Så skall prästen bringa försoning inför HERRENS
    ansikte för den som skall renas.
  32. Detta är lagen om den som har varit angripen av spetälska, men
    icke kan anskaffa vad som rätteligen hör till hans rening.
  33. Och HERREN talade till Mose och Aron och sade:
  34. När I kommen in i Kanaans land, som jag vill giva eder till
    besittning, och jag låter något hus i det land I fån till
    besittning bliva angripet av spetäIska,
  35. så skall husets ägare gå och anmäla det för prästen och säga:
    »Det synes som om mitt hus vore angripet av spetälska,
  36. Då skall prästen bjuda att man, innan prästen går in för att
    bese det angripna stället, utrymmer huset, för att icke allt som
    är i huset skall bliva orent. Och därefter skall prästen gå in
    för att bese huset.
  37. Om han då, när han beser det angripna stället, finner att det
    angripna stället på husets vägg bildar grönaktiga eller
    rödaktiga fördjupningar, som visa sig lägre än den övriga
    väggen,
  38. så skall prästen gå ut ur huset, till dörren på huset, och
    stänga huset för sju dagar.
  39. Om då prästen, när han på sjunde dagen kommer igen och beser
    det, finner att fläcken har utbrett sig på husets vägg,
  40. så skall prästen bjuda att man bryter ut de stenar som äro
    angripna, och kastar dem utanför staden på någon oren plats.
  41. Men huset skall man skrapa överallt innantill och kasta det
    avskrapade murbruket utanför staden på någon oren plats.
  42. Och man skall taga andra stenar och sätta in dem i de förras
    ställe och taga annat murbruk och rappa huset därmed.
  43. Om likväl en fläck åter kommer fram på huset, sedan man har
    brutit ut stenarna, och sedan man har skrapat huset, och sedan
    det har blivit rappat,
  44. så skall prästen gå in och bese det, och om han då finner att
    fläcken har utbrett sig på huset, så är detta en elakartad
    spetälska på huset, det är orent.
  45. Och man skall riva ned huset, med dess stenar och trävirke och
    allt murbruk på huset, och föra bort alltsammans utanför staden
    till någon oren plats.
  46. Och om någon har gått in i huset under den tid det skulle vara
    stängt, så skall han vara oren ända till aftonen.
  47. Och om någon har legat i huset, skall han två sina kläder, och
    om någon har ätit i huset, skall också han två sina kläder.
  48. Men om prästen, när han går in och beser huset, finner att
    fläcken icke har utbrett sig på huset, sedan det har blivit
    rappat, så skall han förklara huset rent, ty då är det onda
    hävt.
  49. Och han skall till husets rening taga två fåglar, cederträ,
    rosenrött garn och isop.
  50. Och han skall slakta den ena fågeln över ett lerkärl med friskt
    vatten i.
  51. Sedan skall han taga cederträet, isopen, det rosenröda garnet
    och den levande fågeln, och doppa alltsammans i den slaktade
    fågelns blod och det friska vattnet, och stänka på huset sju
    gånger.
  52. Så skall han rena huset med fågelns blod och det friska vattnet
    och med den levande fågeln, cederträet, isopen och det rosenröda
    garnet.
  53. Och han skall släppa den levande fågeln fri ute på marken
    utanför staden. När han så bringar försoning för huset, då
    bliver det rent.
  54. Detta är lagen om allt slags spetälskesjukdom och
    spetälskeskorv,
  55. om spetälska på kläder och på hus,
  56. om upphöjningar på huden, utslag och ljusa fläckar,
  57. till undervisning om när något är orent eller rent. Detta är
    lagen om spetälska.
    *03/15 Tredje Mosebok (Leviticus), 15 KapitletTredje Mosebok (Leviticus), 15 Kapitlet

Oren flytning hos man och kvinna.

  1. Och HERREN talade till Mose och Aron och sade:
  2. Talen till Israels barn och sägen till dem:
  3. Om någon får flytning ur sitt kött, så är sådan flytning
    oren. Och angående hans orenhet, medan flytningen varar, gäller
    följande: Evad hans kött avsöndrar flytningen, eller det
    tillsluter sig för flytningen, så är han oren.
  4. Allt varpå den sjuke ligger bliver orent, och allt varpå han
    sitter bliver orent.
  5. Och den som kommer vid det varpå han har legat skall två sina
    kläder och bada sig i vatten och vara oren ända till aftonen.
  6. Och den som sätter sig på något varpå den sjuke har suttit skall
    två sina kläder och bada sig i vatten och vara oren ända till
    aftonen.
  7. Och den som kommer vid den sjukes kropp skall två sina kläder
    och bada sig i vatten och vara oren ända till aftonen.
  8. Och om den sjuke spottar på någon som är ren, skall denne två
    sina kläder och bada sig i vatten och vara oren ända till
    aftonen.
  9. Och allt varpå den sjuke sitter när han färdas någonstädes,
    bliver orent.
  10. Och var och en som kommer vid något, vad det vara må, som har
    legat under honom skall vara oren ända till aftonen; och den som
    bär bort något sådant skall två sina kläder och bada sig i
    vatten och vara oren ända till aftonen.
  11. Och var och en som den sjuke kommer vid, utan att hava sköljt
    sina händer i vatten, skall två sina kläder och bada sig i
    vatten och vara oren ända till aftonen.
  12. Och ett lerkärl som den sjuke kommer vid skall sönderslås; men
    är det ett trakärl, skall det sköljas med vatten.
  13. När den som har flytning bliver ren från sin flytning, skall
    han, för att förklaras ren, räkna sju dagar och därefter två
    sina kläder, och sedan skall han bada sin kropp i rinnande
    vatten, så bliver han ren.
  14. Och på åttonde dagen skall han taga sig två turturduvor eller
    två unga duvor och komma inför HERRENS ansikte, till
    uppenbarelsetältets ingång, och giva dem åt prästen.
  15. Och prästen skall offra dem, den ena till syndoffer och den
    andra till brännoffer; så skall prästen bringa försoning för
    honom inför HERRENS ansikte, till rening fran hans flytning.
  16. Och om en man har haft sädesutgjutning, så skall han bada hela
    sin kropp i vatten och vara oren ända till aftonen.
  17. Och allt slags klädnad och allt av skinn, varpå sådan
    sädesutgjutning har skett, skall tvås i vatten och vara orent
    ända till aftonen.
  18. Och när en man har legat hos en kvinna och sädesutgjutning har
    skett, så skola de båda bada sig i vatten och vara orena ända
    till aftonen.
  19. Och när en kvinna har sin flytning, i det att blod avgår ur
    hennes kött, skall hon vara oren i sju dagar, och var och en som
    kommer vid henne skall vara oren ända till aftonen.
  20. Och allt varpå hon ligger under sin månadsrening bliver orent,
    och allt varpå hon sitter bliver orent.
  21. Och var och en som kommer vid det varpå hon har legat skall två
    sina kläder och bada sig i vatten och vara oren ända till
    aftonen.
  22. Och var och en som kommer vid något varpå hon har suttit skall
    två sina kläder och bada sig i vatten och vara oren ända till
    aftonen.
  23. Och om någon sak lägges på det varpå hon har legat eller suttit,
    och någon då kommer vid denna sak, så skall han vara oren ända
    till aftonen.
  24. Och om en man ligger hos henne, och något av hennes månadsflöde
    kommer på honom, skall han vara oren i sju dagar, och allt varpå
    han ligger bliver orent.
  25. Och om en kvinna har blodflöde under en längre tid, utan att det
    är hennes månadsrening, eller om hon har flöde utöver tiden för
    sin månadsrening, så skall om henne, så länge hennes orena flöde
    varar, gälla detsamma som under hennes månadsreningstid; hon är
    oren.
  26. Om allt varpå hon ligger, så länge hennes flöde varar, skall
    gälla detsamma som om det varpå hon ligger under sin
    månadsrening; och allt varpå hon sitter bliver orent, likasom
    under hennes månadsrening.
  27. Och var och en som kommer vid något av detta bliver oren; han
    skall två sina kläder och bada sig i vatten och vara oren ända
    till aftonen.
  28. Men om hon bliver ren från sitt flöde, skall hon räkna sju dagar
    och sedan vara ren.
  29. Och på åttonde dagen skall hon taga sig två turturduvor eller
    två unga duvor och bära dem till prästen, till
    uppenbarelsetältets ingång.
  30. Och prästen skall offra den ena till syndoffer och den andra
    till brännoffer; så skall prästen bringa försoning för henne
    inför HERRENS ansikte, till rening från hennes orena flöde.
  31. Så skolen I bevara Israels barn från orenhet, på det att de icke
    må dö i sin orenhet, om de orena mitt tabernakel, som står mitt
    ibland dem.
  32. Detta är lagen om den som har flytning och om den som har
    sädesutgjutning, så att han därigenom bliver oren,
  33. och om den kvinna som har sin månadsrening, och om den som har
    någon flytning, evad det är man eller kvinna, så ock om en man
    som ligger hos en oren kvinna.
    *03/16 Tredje Mosebok (Leviticus), 16 KapitletTredje Mosebok (Leviticus), 16 Kapitlet

Den stora försoningsdagen.

  1. Och HERREN talade till Mose, sedan Arons två söner voro döda, de
    båda som träffades av döden, när de trädde fram inför HERRENS
    ansikte.
  2. Och HERREN sade till Mose: Säg till din broder Aron att han icke
    på vilken tid som helst får gå in i helgedomen innanför
    förlåten, framför nådastolen som är ovanpå arken, på det att han
    icke må dö; ty i molnskyn vill jag uppenbara mig över
    nådastolen.
  3. Så skall förfaras, när Aron skall gå in i helgedomen: Han skall
    taga en ungtjur till syndoffer och en vädur till brännoffer;
  4. han skall ikläda sig en helig livklädnad av linne och hava
    benkläder av linne över sitt kött, och han skall omgjorda sig
    med ett bälte av linne och vira en huvudbindel av linne om sitt
    huvud; detta är de heliga kläderna, och innan han ikläder sig
    dem, skall han bada sin kropp i vatten.
  5. Och av Israels barns menighet skall han mottaga två bockar till
    syndoffer och en vädur till brännoffer.
  6. Och Aron skall föra fram sin egen syndofferstjur och bringa
    försoning för sig och sitt hus.
  7. Sedan skall han taga de två bockarna och ställa dem inför
    HERRENS ansikte, vid ingången till uppenbarelsetältet.
  8. Och Aron skall draga lott om de två bockarna: en lott för HERREN
    och en lott för Asasel.
  9. Och den bock som lotten bestämmer åt HERREN skall Aron föra fram
    och offra till syndoffer.
  10. Men den bock som lotten bestämmer åt Asasel skall ställas
    levande inför HERRENS ansikte, för att försoning må bringas för
    honom, på det att han må släppas fri ut till Asasel i öknen.
  11. Aron skall alltså föra fram sin syndofferstjur och bringa
    försoning för sig och sitt hus, han skall slakta sin
    syndofferstjur.
  12. Sedan skall han taga ett fyrfat fullt med glöd från altaret som
    står inför HERRENS ansikte, och fylla sina händer med stött
    välluktande rökelse; och han skall bära in detta innanför
    förlåten.
  13. Och rökelsen skall han lägga på elden inför HERRENS ansikte, så
    att ett moln av rökelse skyler nådastolen, ovanpå vittnesbördet,
    på det att han icke må dö.
  14. Och han skall taga av tjurens blod och stänka med sitt finger
    framtill på nådastolen; och framför nådastolen skall han stänka
    blodet sju gånger med sitt finger.
  15. Sedan skall han slakta folkets syndoffersbock och bära in hans
    blod innanför förlåten; och han skall göra med hans blod såsom
    han gjorde med tjurens blod: han skall tänka därmed på
    nådastolen och framför nådastolen.
  16. Så skall han bringa försoning för helgedomen och rena den från
    Israels barns orenheter och överträdelser, vad de än må hava
    syndat. Och på samma sätt skall han göra ned
    uppenbarelsetältet, som har sin plats hos dem mitt ibland deras
    renheter.
  17. Och ingen människa får vara i uppenbarelsetältet, från den stund
    på han går in för att bringa försoning i helgedomen, ända till
    dess han har gått ut. Så skall han bringa försoning för sig och
    sitt hus och för Israels hela församling.
  18. Sedan skall han gå ut till altaret som står inför HERRENS
    ansikte och bringa försoning för det; han skall taga av tjurens
    blod och av bockens blod och stryka på altarets horn runt
    omkring,
  19. och han skall stänka blodet därpå med sitt finger sju gånger,
    och rena och helga det från Israels barns orenheter.
  20. När han så har fullbordat försoningen för helgedomen,
    uppenbarelsetältet och altaret, skall han föra fram den levande
    bocken.
  21. Och Aron skall lägga båda sina händer på den levande bockens
    huvud, och bekänna över honom Israels barns alla missgärningar
    och alla deras överträdelser, vad de än må hava syndat; han
    skall lägga dem på bockens huvud och genom en man som hålles
    redo därtill släppa honom ut i öknen.
  22. Så skall bocken bära alla deras missgärningar på sig ut i
    vildmarken; man skall släppa bocken ute i öknen.
  23. Därefter skall Aron gå in i uppenbarelsetältet och taga av sig
    linnekläderna, som han hade iklätt sig när han gick in i
    helgedomen; och han skall lämna dem där.
  24. Och han skall bada sin kropp i vatten på en helig plats och
    ikläda sig sina vanliga kläder; sedan skall han gå ut och offra
    sitt eget brännoffer och folkets brännoffer och bringa försoning
    för sig och för folket.
  25. Och fettet av syndoffersdjuret skall han förbränna på altaret.
  26. Men den som släppte bocken ut till Asasel skall två sina kläder
    och bada sin kropp i vatten; därefter får han gå in i lägret.
  27. Och syndofferstjuren och syndoffersbocken, vilkas blod blev
    inburet för att bringa försoning i helgedomen, skola föras bort
    utanför lägret, och man skall bränna upp dem i eld med deras hud
    och kött och orenlighet.
  28. Och den som bränner upp detta skall två sina kläder och bada sin
    kropp i vatten; därefter får han gå in i lägret.
  29. Och detta skall vara för eder en evärdlig stadga: I sjunde
    månaden, på tionde dagen i månaden, skolen I späka eder och icke
    göra något arbete, varken infödingen eller främlingen som bor
    ibland eder.
  30. Ty på den dagen skall försoning bringas för eder, till att rena
    eder; från alla edra synder skolen I renas inför HERRENS
    ansikte.
  31. En vilosabbat skall den vara för eder, och I skolen då späka
    eder. Detta skall vara en evärdlig stadga.
  32. Och den präst, som har blivit smord och mottagit handfyllning
    till att vara präst i sin faders ställe skall bringa denna
    försoning; han skall ikläda sig linnekläderna, de heliga
    kläderna,
  33. och han skall bringa försoning för det allraheligaste och
    försoning för uppenbarelsetältet och altaret, och han skall
    bringa försoning för prästerna och allt folket i församlingen.
  34. Detta skall vara för eder en evärdlig stadga, att försoning
    skall bringas för Israels barn, till rening från alla deras
    synder, en gång om året.Och han gjorde såsom HERREN hade bjudit Mose.
    *03/17 Tredje Mosebok (Leviticus), 17 Kapitlet

    Tredje Mosebok (Leviticus), 17 Kapitlet

                  Bestämmelser om slakt.  Förbud att
                förtära blod, så ock kött av självdöda
                          eller rivna djur.
  1. 0ch HERREN talade till Mose och sade:
  2. Tala till Aron och hans söner och alla Israels barn och säg till
    dem Detta är vad HERREN har bjudit och sagt:
  3. Om någon av Israels hus, i lägret eller utanför lägret, slaktar
    ett fäkreatur eller ett lamm eller en get,
  4. utan att föra fram djuret till uppenbarelsetältets ingång för
    att frambära det såsom en offergåva åt HERREN framför HERRENS
    tabernakel, så skall detta tillräknas den mannen såsom
    blodskuld, ty blod har han utgjutit, och den mannen skall
    utrotas ur sitt folk.
  5. Därför skola Israels barn föra sina slaktdjur, som de pläga
    slakta ute på marken, fram till HERREN, till uppenbarelsetältets
    ingång, till prästen, och där slakta dem såsom tackoffer åt
    HERREN.
  6. Och prästen skall stänka blodet på HERRENS altare, vid ingången
    till uppenbarelsetältet, och förbränna fettet till en
    välbehaglig lukt för HERREN.
  7. Och de skola icke mer offra sina slaktoffer åt de onda andar som
    de i trolös avfällighet löpa efter. Detta skall vara en evärdlig
    stadga för dem från slakte till släkte.
  8. Och du skall säga till dem:Om någon av Israels hus, eller av främlingarna som bo ibland
    dem, offrar ett brännoffer eller ett slaktoffer
  9. och icke för det fram till uppenbarelsetältets ingång för att
    offra det åt HERREN, så skall den mannen utrotas ur sin släkt.
  10. Och om någon av Israels hus, eller av främlingarna som bo ibland
    dem, förtär något blod, så skall jag vända mitt ansikte mot
    honom som förtär blodet och utrota honom ur hans folk.
  11. Ty allt kötts själ är i blodet, och jag har givit eder det till
    altaret, till att bringa försoning för edra själar; ty blodet är
    det som bringar försoning, genom själen som är däri.
  12. Därför säger jag till Israels barn: Ingen av eder skall fortära
    blod; och främlingen som bor ibland eder skall icke heller
    förtära blod.
  13. Och om någon av Israels barn, eller av främlingarna som bo
    ibland dem, fäller ett villebråd av fyrfotadjur eller en fågel,
    sådant som får ätas, så skall han låta blodet rinna ut och
    övertäcka det med jord.
  14. Ty så är det med allt kötts själ, att blodet är det som
    innehåller själen; därför säger jag till Israels barn: I skolen
    icke förtära något kötts blod. Ty blodet är allt kötts själ; var
    och en som förtär det skall utrotas.
  15. Och var och en som äter ett självdött eller ihjälrivet djur,
    evad han är inföding eller främling, skall två sina kläder och
    bada sig i vatten och vara oren ända till aftonen; då bliver han
    ren.
  16. Men om han icke tvår sina kläde och icke badar sin kropp kommer
    han att bära på missgärning.
    *03/18 Tredje Mosebok (Leviticus), 18 KapitletTredje Mosebok (Leviticus), 18 Kapitlet

Förbjudna leder. Onaturlig beblandelse.

  1. Och HERREN talade till Mose och sade:
  2. Tala till Israels barn och säg till dem:Jag är HERREN, eder Gud.
  3. I skolen icke göra såsom man gör i Egyptens land, där I haven
    bott. Ej heller skolen I göra såsom man gör i Kaanans land, dit
    jag vill föra eder; I skolen icke vandra efter deras stadgar.
  4. Efter mina rätter skolen I göra och mina stadgar skolen I hålla,
    och skolen vandra efter dem. Jag är HERREN, eder Gud.
  5. Ja, I skolen hålla mina stadgar och rätter, ty den människa som
    gör efter dem skall leva genom dem. Jag är HERREN.
  6. Ingen bland eder skall komma vid någon kvinna som år hans nara
    blodsförvant och blotta hennes blygd. Jag är HERREN.
  7. Du skall icke blotta din faders blygd genom att blotta din
    moders blygd; hon är din moder, du skall icke blotta hennes
    blygd.
  8. Du skall icke blotta någon annan kvinnas blygd, som är din
    faders hustru, ty det är din faders blygd.
  9. Du skall icke blotta din systers blygd, evad hon är din faders
    dotter eller din moders dotter, evad hon är född hemma eller
    född ute.
  10. Du skall icke blotta din sondotters eller din dotterdotters
    blygd, ty det är din egen blygd.
  11. Du skall icke blotta din faders hustrus dotters blygd, ty hon är
    av din faders släkt, hon är din syster.
  12. Du skall icke blotta din faders systers blygd; hon är din faders
    nära blodsförvant.
  13. Du skall icke blotta din moders systers blygd, ty hon är din
    moders nära blodsförvant.
  14. Du skall icke blotta din faders broders blygd: vid hans hustru
    skall du icke komma; hon är din faders syster.
  15. Du skall icke blotta din svärdotters blygd; hon är din sons
    hustru, hennes blygd skall du icke blotta.
  16. Du skall icke blotta din broders hustrus blygd, ty det är din
    broders blygd.
  17. Du skall icke blotta en kvinnas blygd och tillika hennes
    dotters; du skall icke heller taga till hustru hennes sondotter
    eller dotterdotter och blotta dennas blygd, de äro ju nära
    blodsförvanter; sådant vore en skändlighet.
  18. Och du skall icke till hustru taga en kvinna jämte hennes
    syster, så att du uppväcker fiendskap mellan dem, i det att du
    blottar den enas blygd och tillika den andras, medan den förra
    lever.
  19. Du skall icke komma vid en kvinna och blotta hennes blygd, när
    hon är oren under sin månadsrening.
  20. Med din nästas hustru skall du icke beblanda dig, så att du
    genom henne bliver oren.
  21. Du skall icke giva någon av dina avkomlingar till offer åt
    Molok; du skall icke ohelga din Guds namn Jag är HERREN.
  22. Du skall icke ligga hos en man såsom man ligger hos en kvinna;
    det är en styggelse.
  23. Du skall icke beblanda där med något djur, så att du genom detta
    bliver oren. Och ingen kvinna skall hava att skaffa med något
    djur, så att hon beblandar sig därmed; det är en
    vederstygglighet.
  24. I skolen icke orena eder med något av allt detta, ty med allt
    sådant hava de hedningar orenat sig, som jag fördriver för eder.
  25. Därigenom har landet blivit orenat, och jag har på det hemsökt
    dess missgärning, så att landet har utspytt sina inbyggare.
  26. Så hållen då I mina stadgar och rätter, och ingen av eder, evad
    han är inföding eller en främling som bor ibland eder, må göra
    någon av alla dessa styggelser.
  27. Ty alla dessa styggelser hava landets inbyggare, som hava varit
    där före eder, bedrivit, så att landet har blivit orenat.
  28. Gören intet sådant, på det att landet icke må utspy eder, om I
    så orenen det, likasom det utspyr det folk som har bott där före
    eder.
  29. Ty var och en som gör någon av alla dessa styggelser skall
    utrotas ur sitt folk, ja, var och en som gör sådant.
  30. Iakttagen därför vad jag har bjudit eder iakttaga, sa att I icke
    gören efter någon av de styggeliga stadgar som man har följt
    före eder, och så orenen eder genom dem. Jag är HERREN, eder
    Gud.
    *03/19 Tredje Mosebok (Leviticus), 19 KapitletTredje Mosebok (Leviticus), 19 Kapitlet

Helighetsregler.

  1. Och HERREN talade till Mose och sade:
  2. Tala till Israels barns hela menighet och säg till dem:I skolen vara heliga, ty jag, HERREN, eder Gud, är helig.
  3. Var och en av eder frukte sin moder och sin fader. Mina sabbater
    skolen I hålla. Jag är HERREN, eder Gud.
  4. I skolen icke vända eder till avgudar och icke göra eder gjutna
    gudar. Jag är HERREN, eder Gud.
  5. När I viljen offra tackoffer åt HERREN, skolen I offra det på
    sådant sätt att I bliven välbehagliga.
  6. Samma dag I offren det skall det ätas, eller ock den följande
    dagen; men det som bliver över till tredje dagen skall brännas
    upp i eld.
  7. Om det ätes på tredje dagen, så är det en vederstygglighet; det
    bliver då icke välbehagligt.
  8. Den som äter därav kommer att bära på missgärning, ty han har
    ohelgat det som var helgat åt HERREN, och han skall utrotas ur
    sin släkt.
  9. När I inbärgen skörden av edert land, skall du icke skörda
    intill yttersta kanten av din åker, icke heller skall du göra
    någon axplockning efter din skörd.
  10. Och i din vingård skall du icke göra någon efterskörd, och de
    avfallna druvorna i din vingård skall du icke plocka upp; du
    skall lämna detta kvar åt den fattige och åt främlingen. Jag är
    HERREN, eder Gud.
  11. I skolen icke stjäla eller ljuga eller begå något svek mot
    varandra.
  12. I skolen icke svärja falskt vid mitt namn; då ohelgar du din
    Guds namn. Jag är HERREN.
  13. Du skall icke med orätt avhända din nästa något, eller taga
    något ifrån honom med våld. Du skall icke förhålla dagakarlen
    hans lön över natten till morgonen.
  14. Du skall icke uttala förbannelser över en döv, och för en blind
    skall du icke lägga något varpå han kan falla; du skall frukta
    din Gud. Jag är HERREN.
  15. I skolen icke göra orätt i domen; du skall icke hava anseende
    till den ringes person, ej heller vara partisk för den mäktige;
    du skall döma din nästa rätt.
  16. Du skall icke gå med förtal bland dina fränder; du skall icke
    stå efter din nästas blod. Jag är HERREN.
  17. Du skall icke hava hat till din broder i ditt hjärta, men väl må
    du tillrättavisa din nästa, så att du icke för hans skull kommer
    att bära på synd.
  18. Du skall icke hämnas och icke hysa agg mot någon av ditt folk,
    utan du skall älska din nästa såsom dig själv. Jag är HERREN.
  19. Mina stadgar skolen I hålla: Du skall icke låta två slags djur
    av din boskap para sig med varandra; din åker skall du icke beså
    med två slags säd; en klädnad av två olika slags garn får icke
    komma på dig.
  20. Om en man har legat hos en kvinna och beblandat sig med henne,
    och hon är trälinna i en annan mans våld, och hon icke har
    blivit friköpt eller frigiven, så skola de straffas, men icke
    dödas, eftersom hon icke var fri.
  21. Och han skall föra fram sitt skuldoffer inför HERREN, till
    uppenbarelsetältets ingång, en skuldoffersvädur.
  22. När så prästen medelst skuldoffersväduren bringar försoning för
    honom inför HERRENS ansikte för den synd han har begått, då
    bliver den synd han har begått honom förlåten.
  23. När I kommen in i landet och planteren träd av olika slag med
    ätbar frukt, skolen I anse deras frukt såsom deras förhud. I tre
    år skolen I hålla dem för oomskurna och icke äta av dem;
  24. men under det fjärde året skall all deras frukt vara helgad till
    HERRENS lov,
  25. och först under det femte skolen I äta deras frukt. Så skolen I
    göra, för att de må giva så mycket större avkastning åt
    eder. Jag är HERREN, eder Gud.
  26. I skolen icke äta något med blod i. I skolen icke befatta eder
    med spådom eller teckentyderi.
  27. I skolen icke rundklippa kanten av edert huvudhår, ej heller
    skall du avstympa kanten av ditt skägg.
  28. I skolen icke göra något märke på eder kropp för någon död, ej
    heller bränna in skrifttecken på eder. Jag är HERREN.
  29. Du skall icke ohelga din dotter med att låta henne bliva en
    sköka, på det att icke landet må förfalla i skökoväsende och
    bliva uppfyllt av skändlighet.
  30. Mina sabbater skolen I hålla, och för min helgedom skolen I hava
    fruktan. Jag är HERREN.
  31. I skolen icke vända eder till andar som tala genom besvärjare
    eller spåmän. Söken icke sådana, så att I bliven orena genom
    dem. Jag är HERREN, eder Gud.
  32. För ett grått huvud skall du stå upp, och den gamle skall du
    ära; du skall frukta din Gud. Jag är HERREN.
  33. När en främling bor hos eder i edert land, skolen I icke
    förtrycka honom.
  34. Främlingen som bor hos eder skall räknas såsom en inföding bland
    edder, du skall älska honom såsom dig själv; I haven ju själva
    varit främlingar i Egyptens land. Jag är HERREN, eder Gud.
  35. I skolen icke göra orätt i domen, icke i fråga om mått, vikt
    eller mål.
  36. Riktig våg, riktiga vikter, riktig efa, riktigt hin-mått skolen
    I hava. Jag är HERREN, eder Gud, som har fört eder ut ur
    Egyptens land.
  37. Så skolen I nu hålla alla mina stadgar och alla mina rätter och
    göra efter dem. Jag är HERREN.
    *03/20 Tredje Mosebok (Leviticus), 20 KapitletTredje Mosebok (Leviticus), 20 Kapitlet

Straffbestämmelser.

  1. Och HERREN talade till Mose och sade:
  2. Du skall ock säga till Israels barn:Om någon av Israels barn, eller av främlingarna som bo i Israel,
    giver någon av sina avkomlingar åt Molok, så skall han straffas
    med döden; folket i landet skall stena honom.
  3. Och jag skall vända mitt ansikte mot den mannen och utrota honom
    ur hans folk, därför att han har givit en av sina avkomlingar åt
    Molok, och därmed orenat min helgedom och ohelgat mitt heliga
    namn.
  4. Om folket i landet ser genom fingrarna med den mannen, när han
    giver en av sina avkomlingar åt Molok, så att de icke döda
    honom,
  5. då skall jag själv vända mitt ansikte mot den mannen och mot
    hans släkt; och honom och alla dem som hava följt honom och i
    trolös avfällighet lupit efter Molok skall jag utrota ur deras
    folk.
  6. Och om någon vänder sig till andar som tala genom besvärjare
    eller spåmän, för att i trolös avfällighet löpa efter dem, så
    skall jag vända mitt ansikte mot honom och utrota honom ur hans
    folk.
  7. Så skolen I nu hålla eder heliga, och vara heliga; ty jag är
    HERREN, eder Gud.
  8. Och I skolen hålla mina stadgar och göra efter dem. Jag är
    HERREN, som helgar eder.
  9. Om någon uttalar förbannelser över sin fader eller sin moder,
    skall han straffas med döden; över sin fader och sin moder har
    han uttalat förbannelser, blodskuld låder vid honom.
  10. Om någon begår äktenskapsbrott med en annan mans hustru, om han
    begår äktenskapsbrott med sin nästas hustru, så skola de
    straffas med döden, både mannen och kvinnan som hava begått
    äktenskapsbrottet.
  11. Om någon ligger hos en kvinna som är hans faders hustru, så
    blottar han sin faders blygd; de skola båda straffas med döden,
    blodskuld låder vid dem.
  12. Om någon ligger hos sin svärdotter, så skola de båda straffas
    med döden; de hava bedrivit en vederstygglighet, blodskuld låder
    vid dem.
  13. Om en man ligger hos en annan man såsom man ligger hos en
    kvinna, så göra de båda en styggelse; de skola straffas med
    döden, blodskuld låder vid dem.
  14. Om någon till hustru tager en kvinna och tillika hennes moder,
    så är det en skändlighet; man skall bränna upp både honom och
    dem i eld, för att icke någon skändlighet må finnas bland eder.
  15. Om en man beblandar sig med något djur, så skall han straffas
    med döden, och djuret skolen I dräpa.
  16. Och om en kvinna kommer vid något djur och beblandar sig därmed,
    så skall du dräpa både kvinnan och djuret; de skola straffas med
    döden, blodskuld låder vid dem.
  17. Om någon tager till hustru sin syster, sin faders dotter eller
    sin moders dotter, och ser hennes blygd och hon ser hans blygd,
    så är det en skamlig gärning, och de skola utrotas inför sitt
    folks ögon; han har blottat sin systers blygd, han bär på
    missgärning.
  18. Om någon ligger hos en kvinna som har sin månadsrening och
    blottar hennes blygd, i det att han avtäcker hennes brunn och
    hon blottar sitt blods brunn, så skola de båda utrotas ur sitt
    folk.
  19. Du skall icke blotta din moders systers eller din faders systers
    blygd. Ty den så gör avtäcker sin nära blodsförvants blygd; de
    komma att bära på missgärning.
  20. Om någon ligger hos sin farbroders hustru, så blottar han sin
    farbroders blygd; de komma att bära på synd, barnlösa skola de
    dö.
  21. Om någon tager sin broders hustru, så är det en oren gärning;
    han blottar då sin broders blygd, barnlösa skola de bliva.
  22. Så skolen I nu hålla alla mina stadgar och alla mina rätter och
    stadgar och göra efter dem, för att landet icke må utspy eder,
    det land dit jag vill föra eder, så att I fån bo där.
  23. Och I skolen icke vandra efter det folks stadgar, som jag vill
    fördriva för eder; ty just därför att de hava bedrivit allt
    sådant, har jag blivit led vid dem.
  24. Och därför har jag sagt till eder I skolen besitta deras land,
    ty jag skall giva eder det till besittning, ett land som flyter
    av mjölk och honung. Jag är HERREN, eder Gud, som har avskilt
    eder från andra folk.
  25. Gören alltså skillnad mellan rena fyrfotadjur och orena, och
    mellan rena fåglar och orena, så att I icke gören eder själva
    till styggelse för de fyrfotadjurs eller fåglars skull eller för
    de kräldjurs, skull på marken, som jag har avskilt, för att I
    skolen hålla dem för orena.
  26. I skolen vara mig heliga, ty jag, HERREN, är helig, och jag har
    avskilt eder från andra folk, för att I skolen höra mig till.
  27. När någon, man eller kvinna, befattar sig med andebesvärjelse
    eller spådom, skall denne straffas med döden; man skall stena
    honom, blodskuld låder vid honom.
    *03/21 Tredje Mosebok (Leviticus), 21 KapitletTredje Mosebok (Leviticus), 21 Kapitlet

Helighetsregler för prästerna.

  1. Och HERREN sade till Mose: Säg till prästerna, Arons söner, säg
    till dem så:En präst får icke ådraga sig orenhet genom någon död bland sina
    fränder,
  2. utom genom sina närmaste blodsförvanter: sin moder, sin faden,
    sin dotter, sin broder; son, sin dotter, sin broder;
  3. så ock genom sin syster, om hon var jungfru och stod honom
    närmare och icke tillhörde någon man, i sådant fall må han
    ådraga sig orenhet genom henne.
  4. Eftersom han är en herre bland sina fränder, får han icke ådraga
    sig orenhet och göra sig ohelig.
  5. Prästerna skola icke raka någon del av sitt huvud skallig eller
    avraka kanten av sitt skägg eller rista något märke på sin
    kropp.
  6. De skola vara helgade åt sin Guds och må icke ohelga sin Guds
    namn, ty de bära fram HERRENS eldsoffer sin Guds spis; därför
    skola de heliga.
  7. Ingen av dem skall taga till hustru en sköka eller en vanärad
    kvinna, ej heller skall någon taga til hustru en kvinna som har
    blivit förskjuten av sin man, ty prästen är helgad åt sin Gud.
  8. Därför skall du akta honom helig, ty han bär fram din Guds spis;
    han skall vara dig helig, ty jag, HERREN, som helgar eder, är
    helig.
  9. Om en prästs dotter ohelgar sig genom skökolevnad, så ohelgar
    hon sin fader; hon skall brännas upp i eld.
  10. Den som är överstepräst bland sina bröder, den på vilkens huvud
    smörjelseoljan har blivit utgjuten, och som har mottagit
    handfyllning till att ikläda sig prästkläderna, han skall icke
    hava sitt hår oordnat, ej heller riva sönder sina kläder;
  11. och han skall icke gå in till någon död; icke ens genom sin
    fader eller genom sin moder får han ådraga sig orenhet.
  12. Och ur helgedomen skall han icke gå ut, på det att han icke må
    ohelga sin Guds helgedom, ty hans Guds smörjelseolja, varmed han
    har blivit invigd, är på honom. Jag är HERREN.
  13. Till hustru skall han taga en kvinna som är jungfru.
  14. En änka eller en förskjuten hustru eller en vallärad kvinna, en
    sköka — en sådan får han icke taga, utan en jungfru blalnd sina
    fränder skall han taga till hustru,
  15. för att han icke må ohelga sin livsfrukt bland sina fränder; ty
    jag är HERREN, som helgar honom.
  16. Och HERREN talade till Mose och sade:
  17. Tala till Aron och säg: Av dina avkomlingar i kommande släkten
    skall ingen som har något lyte träda fram för att frambära sin
    Guds spis.
  18. Ingen skall träda fram, som har något lyte, varken en blind
    eller en halt, eller en som har lyte i ansiktet, eller som har
    någon lem för stor,
  19. ingen som har brutit arm eller ben,
  20. ingen som är puckelryggig eller förkrympt, eller som har fel på
    ögat, eller som har skabb eller annat utslag, eller som är
    snöpt.
  21. Av prästen Arons avkomlingar skall ingen som har något lyte gå
    fram för att frambära HERRENS eldsoffer; han har ett lyte, han
    skall icke gå fram för att frambära sin Guds spis.
  22. Sin Guds spis må han äta, både det som är högheligt och det som
    är heligt,
  23. men eftersom han har ett lyte, skall han icke gå in till
    förlåten, ej heller skall han gå fram till altaret, på det att
    han icke må ohelga mina heliga ting; ty jag är HERREN, som
    helgar dem.
  24. Och Mose talade detta till Aron och hans söner och alla Israels
    barn.
    *03/22 Tredje Mosebok (Leviticus), 22 KapitletTredje Mosebok (Leviticus), 22 Kapitlet
                  Ytterligare regler för prästerna.
                     Föreskrifter om djuroffren.
  1. Och HERREN talade till Mose och sade:
  2. Tala till Aron och hans söner och säg att de skola hålla sig
    ifrån de heliga gåvor som Israels barn bära fram åt mig, på det
    att de icke må ohelga mitt heliga namn. Jag är HERREN.
  3. Säg till dem: Om i kommande släkten någon av edra avkomlingar,
    medan orenhet låder vid honom, kommer vid de heliga gåvor som
    Israels barn bära fram åt HERREN, så skall han utrotas ur min
    åsyn Jag är HERREN.
  4. Om någon av Arons avkomlingar är spetälsk eller har flytning,
    skall han icke äta av de heliga gåvorna, förrän han har blivit
    ren; ej heller den som kommer vid någon som har blivit oren
    genom en död, eller den som har haft sädesutgjutning;
  5. ej heller den som kommer vid något slags smådjur genom vilket
    man bliver oren, eller vid en människa genom vilken man bliver
    oren, på vad sätt denna än må hava blivit oren.
  6. Den som kommer vid något sådant, han skall vara oren ända till
    aftonen, och skall icke äta av de heliga gåvorna, förrän han har
    badat sin kropp i vatten.
  7. Men när solen har gått ned, är han ren, och sedan må han äta av
    de heliga gåvorna, ty det är hans spis.
  8. Ett självdött eller ihjälrivet djur skall han icke äta, så att
    han därigenom bliver oren. Jag är HERREN.
  9. De skola iakttaga vad jag har bjudit dem iakttaga, på det att de
    icke för det heligas skull må komma att bära på synd och träffas
    av döden därför att de ohelga det. Jag är HERREN, som helgar
    dem.
  10. Ingen främmande får äta av det heliga; en inhysesman hos prästen
    eller en hans legodräng skall icke äta av det heliga.
  11. Men när en präst har köpt en träl för sina penningar, må denne
    äta därav, så ock den träl som är född i hans hus; dessa må äta
    av hans spis.
  12. När en prästs dotter har blivit en främmande mans hustru, skall
    hon icke äta av det heliga som gives till offergärd.
  13. Men om en prästs dotter har blivit änka eller blivit förskjuten,
    och hon är utan livsfrukt, och hon så kommer åter till sin
    faders hus och är där såsom i sin ungdom, då må hon äta av sin
    faders spis; men ingen främmande får äta därav.
  14. Och om någon ouppsåtligen äter av det heliga, skall han lägga
    femtedelen därtill och giva prästen ersättning för det heliga.
  15. Prästerna skola icke ohelga de heliga gåvorna, det som Israels
    barn göra såsom gärd åt HERREN,
  16. och därigenom draga över dem missgärning och skuld, när de äta
    av deras heliga gåvor; ty jag är HERREN, som helgar dem.
  17. Och HERREN talade till Mose och sade:
  18. Tala till Aron och hans söner och alla Israels barn och säg till
    dem: Om någon av Israels hus eller av främlingarna i Israel vill
    offra något offer, vare sig det är ett löftesoffer eller ett
    frivilligt offer som de vilja offra åt HERREN såsom brännoffer,
    sa skolen I göra det på sådant sätt att I bliven välbehagliga;
  19. offret skall vara ett felfritt handjur, av fäkreaturen eller av
    fåren eller av getterna;
  20. I skolen icke därtill taga ett djur som har något lyte, ty genom
    ett sådant bliven I icke välbehagliga.
  21. Och när någon vill offra ett tackoffer åt HERREN av fäkreaturen
    eller av småboskapen, vare sig det gäller att fullgöra ett
    löfte, eller det gäller ett frivilligt offer, då skall det vara
    felfritt far att bliva välbehagligt; intet lyte får finnas
    därpå.
  22. Det som är blint eller brutet eller stympat eller sårigt, eller
    det som har skabb eller annat utslag sådant skolen I icke offra
    åt HERREN; eldsoffer av sådant skolen I icke lägga på altaret åt
    HERREN.
  23. Ett djur av fäkreaturen eller av småboskapen, som har någon lem
    för stor eller för liten, må du väl offra såsom frivilligt
    offer, men såsom löftesoffer bliver det icke välbehagligt.
  24. Och I skolen icke offra åt HERREN något som har blivit snöpt
    genom klämning eller krossning eller avslitning eller
    utskärning; sådant skolen I icke göra i edert land.
  25. Icke heller av en utlännings hand skolen I mottaga och offra
    sådana djur till eder Guds spis, ty de äro skadade, de hava ett
    lyte; genom sådana bliven I icke välbehagliga.
  26. Och HERREN talade till Mose och sade:
  27. När en kalv eller ett får eller en get har blivit född, skall
    djuret dia sin moder i sju dagar. Men allt ifrån den åttonde
    dagen är det välbehagligt såsom eldsoffersgåva åt HERREN.
  28. I skolen icke slakta något djur, vare sig av fäkreaturen eller
    av småboskapen, på samma dag som dess avföda.
  29. När I viljen offra ett lovoffer åt HERREN, skolen I offra det på
    såant sätt att I bliven välbehagliga.
  30. Det skall ätas samma dag; I skolen icke lämna nagot därav kvar
    till följande morgon. Jag är HERREN.
  31. I skolen hålla mina bud och göra efter dem. Jag är HERREN.
  32. I skolen icke ohelga mitt heliga namn, ty jag vill bliva helgad
    bland Israels barn. Jag är HERREN, som helgar eder,
  33. han som har fört eder ut ur Egyptens land, för att jag skall
    vara eder Gud. Jag är HERREN.
    *03/23 Tredje Mosebok (Leviticus), 23 KapitletTredje Mosebok (Leviticus), 23 Kapitlet

Stadgar för högtiderna.

  1. Och HERREN talade till Mose och sade:
  2. Tala till Israels barn och säg till dem:Dessa äro HERRENS högtider, vilka I skolen utlysa såsom heliga
    sammankomster; mina högtider äro dessa:
  3. Sex dagar skall arbete göras, men på sjunde dagen är vilosabbat,
    en dag för helig sammankomst; intet arbete skolen I då göra. Det
    är HERRENS sabbat, var I än ären bosatta.
  4. Dessa äro HERRENS högtider, de heliga sammankomster som I skolen
    utlysa på bestämda tider:
  5. I första månaden, på fjortonde dagen i månaden, vid aftontiden,
    är HERRENS påsk.
  6. Och på femtonde dagen i samma månad är HERRENS osyrade bröds
    högtid; då skolen I äta osyrat bröd, i sju dagar.
  7. På den första dagen skolen I hålla 7 en heligsammankomst; ingen
    arbetssyssla skolen I då göra.
  8. Och I skolen offra eldsoffer åt HERREN i sju dagar. På den
    sjunde dagen skall åter hållas en helig sammankomst; ingen
    arbetssyssla skolen I då göra.
  9. Och HERREN talade till Mose och sade:
  10. Tala till Israels barn och säg till dem : När I kommen in i det
    land som jag vill giva eder, och I inbärgen dess skörd, då
    skolen I bära till prästen den kärve som är förstlingen av eder
    skörd.
  11. Och den kärven skall han vifta inför HERRENS ansikte, för att I
    mån bliva välbehagliga; dagen efter sabbaten skall prästen vifta
    den.
  12. Och på den dag då I låten vifta kärven skolen I offra ett
    felfritt årsgammalt lamm till brännoffer åt HERREN,
  13. och såsom spisoffer därtill två tiondedels efa fint mjöl,
    begjutet med olja, ett eldsoffer åt HERREN till en välbehaglig
    lukt, och såsom drickoffer därtill en fjärdedels hin vin.
  14. Och intet av det nya, varken bröd eller rostade ax eller korn av
    grönskuren säd, skolen I äta förrän på denna samma dag, icke
    förrän I haven burit fram offergåvan åt eder Gud. Detta skall
    vara en evärdlig stadga för eder från släkte till släkte, var I
    än ären bosatta.
  15. Sedan skolen I räkna sju fulla veckor från dagen efter sabbaten,
    från den dag då I buren fram vift offerskärven;
  16. femtio dagar skolen I räkna intill dagen efter den sjunde
    sabbaten; då skolen I bära fram ett offer av den nya grödan åt
    HERREN.
  17. Från de orter där I bon skolen I bära fram viftoffersbröd, två
    kakor av två tiondedels efa fint mjöl, bakade med surdeg: en
    förstlingsgåva åt HERREN.
  18. Och jämte brödet skolen I föra fram sju felfria årsgamla lamm,
    en ungtjur och två vädurar, till att offras såsom brännoffer åt
    HERREN, med tillhörande spisoffer och drickoffer: ett eldsoffer
    till en välbehaglig lukt för HERREN.
  19. Därtill skolen I offra en bock till syndoffer och två årsgamla
    lamm till tackoffer.
  20. Och prästen skall vifta dem såsom ett viftoffer inför HERRENS
    ansikte, jämte förstlingsbröden som bäras fram tillika med de
    båda lammen de skola vara helgade åt HERREN och tillhöra
    prästen.
  21. Och till denna samma dag skolen I utlysa en helig sammankomst
    att hållas av eder; ingen arbetssyssla skolen I då göra. Detta
    skall vara en evärdlig stadga för eder från släkte till släkte,
    var I än ären bosatta.
  22. Och när I inbärgen skörden av edert land, skall du icke skörda
    intill yttersta kanten av din åker, icke heller skall du göra
    någon axplockning efter din skörd, du skall lämna detta kvar åt
    den fattige och åt främlingen. Jag är HERREN, eder Gud.
  23. Och HERREN talade till Mose och sade:
  24. Tala till Israels barn och säg: I sjunde månaden, på första
    dagen i månaden, skolen I hålla sabbatsvila, en högtid med
    basunklang, till att bringa eder i åminnelse inför HERREN, en
    helig sammankomst.
  25. Ingen arbetssyssla skolen I då göra, och I skolen offra
    eldsoffer åt HERREN.
  26. Och HERREN talade till Mose och sade:
  27. Men på tionde dagen i samma sjunde månad är försoningsdagen; då
    skolen I hålla en helig sammankomst, och I skolen då späka eder;
    och I skolen offra eldsoffer åt HERREN.
  28. Och I skolen intet arbete göra på denna samma dag, ty det är en
    försoningsdag, då försoning bringas för eder inför HERRENS, eder
    Guds, ansikte.
  29. Och var och en som icke späker sig på denna samma dag skall
    utrotas ur sin släkt.
  30. Och var och en som gör något arbete på denna samma dag, honom
    skall jag förgöra ur hans folk.
  31. Intet arbete skolen I då göra Detta skall vara en evärdlig
    stadga för eder från släkte till släkte, var I än ären bosatta.
  32. En vilosabbat skall den vara för eder, och I skolen då späka
    eder. På nionde dagen i månaden, om aftonen, skolen I hålla
    denna eder sabbatsvila, från afton till afton.
  33. Och HERREN talade till Mose och sade:
  34. Tala till Israels barn och säg:På femtonde dagen i samma sjunde månad är HERRENS
    lövhyddohögtid, i sju dagar.
  35. På den första dagen skall man hålla en helig sammankomst; ingen
    arbetssyssla skolen I då göra.
  36. I sju dagar skolen I offra eldsoffer åt HERREN. På den åttonde
    dagen skolen I hålla en helig sammankomst och skolen offra
    eldsoffer åt HERREN. Då är högtidsförsamling; ingen arbetssyssla
    skolen I då göra.
  37. Dessa äro HERRENS hÖgtider, vilka I skolen utlysa såsom heliga
    sammankomster, och på vilka I skolen offra eldsoffer åt HERREN,
    brännoffer och spisoffer, slaktoffer och drickoffer, var dag de
    för den dagen bestämda offren —
  38. detta förutom HERRENS sabbater, och förutom edra övriga gåvor,
    och förutom alla edra löftesoffer, och förutom alla frivilliga
    offer som I given åt HERREN.
  39. Men på femtonde dagen i sjunde månaden, när I inbärgen
    avkastningen av landet, skolen I fira HERRENS högtid, i sju
    dagar. På den första dagen är sabbatsvila, på den åttonde dagen
    är ock sabbatsvila.
  40. Och I skolen på den första dagen taga frukt av edra skönaste
    träd, kvistar av palmer och grenar av lummiga träd och av
    pilträd, och skolen så vara glada i sju dagar inför HERRENS,
    eder Guds, ansikte.
  41. I skolen fira denna högtid såsom en HERRENS högtid sju dagar om
    året. Detta skall vara en evärdlig stadga för eder från släkte
    till släkte; i sjunde månaden skolen I fira den.
  42. Då skolen I bo i lövhyddor i sju dagar; alla de som äro
    infödingar i Israel skola bo i lövhyddor,
  43. för att edra efterkommande må veta huru jag lät Israels barn bo
    i lövhyddor, när jag förde dem ut ur Egyptens land Jag är
    HERREN, eder Gud.
  44. Och Mose talade till Israels barn om dessa HERRENS högtider.
    *03/24 Tredje Mosebok (Leviticus), 24 KapitletTredje Mosebok (Leviticus), 24 Kapitlet
                Föreskrifter om den gyllene ljusstaken
                och om skådebröden.  En gudsförsmädare
                         stenad.  Strafflagar.
  1. Och HERREN talade till Mose och sade:
  2. Bjud Israels barn att bära till dig ren olja, av stötta oliver,
    till ljusstaken, så att lamporna dagligen kunna sättas upp.
  3. Utanför den förlåt som hänger framför vittnesbördet, i
    uppenbarelsetältet, skall Aron beständigt sköta den, från
    aftonen till morgonen, inför HERRENS anssikte. Detta skall vara
    en evärdlig stadga för eder från släkte till släkte.
  4. Lamporna på den gyllene ljusstaken skall han beständigt sköta
    inför HERRENS ansikte.
  5. Och du skall taga fint mjöl och därav baka tolv kakor; var kaka
    skall innehålla två tiondedels efn.
  6. Och du skall lägga upp dem i två rader, sex i var rad, på det
    gyllene bordet inför HERRENS ansikte.
  7. Och på vardera raden skall du lägga ren rökelse, för att denna
    må utgöra själfva altaroffret av bröden, ett eldsoffer åt
    HERREN.
  8. Sabbatsdag efter sabbatsdag skall man beständigt lägga upp dem
    inför HERRENS ansikte: en gärd av Israels barn, till ett evigt
    förbund.
  9. De skola tillhöra Aron och hans söner och skola ätas av dem på
    en helig plats, ty de äro högheliga och äro hans evärdliga rätt
    av HERRENS eldsoffer.
  10. Och en man som var son till en israelitisk kvinna, men till
    fader hade en egyptisk man, gick ut bland Israels barn; och den
    israelitiska kvinnans son och en israelitisk man kommo i träta
    med varandra i lägret.
  11. Och den israelitiska kvinnans son smädade Namnet och hädade. Då
    förde de honom fram till Mose. Och hans moder hette Selomit,
    dotter till Dibri, av Dans stam.
  12. Och de satte honom i förvar, för att de skulle få hans dom
    bestämd efter HERRENS befallning.
  13. Och HERREN talade till Mose och sade:
  14. För ut bädaren utanför lägret; sedan må alla som hörde det lägga
    sina händer på hans huvud, och må så hela menigheten stena
    honom.
  15. Och till Israels barn skall du tala och säga: Om någon hädar sin
    Gud, kommer han att bära på synd.
  16. Och den som smädar HERRENS namn skall straffas med döden; hela
    menigheten skall stena honom. Evad det är en främling eller en
    inföding som smädar Namnet, skall han dödas.
  17. Om någon slår ihjäl någon människa, skall han straffas med
    döden;
  18. och den som slår ihjäl ett boskapsdjur skall ersätta det: liv
    för liv.
  19. Och om någon vållar att hans nästa får ett lyte, så skall man
    göra mot honom såsom han själv har gjort:
  20. bruten lem för bruten lem, öga för öga, tand för tand; samma
    lyte han har vållat att en annan fick skall han själv få.
  21. Den som slår ihjäl ett boskapsdjur skall ersätta det, och den
    som slår ihjäl en människa skall dödas.
  22. En och samma lag skall gälla för eder, den skall gälla lika väl
    för främlingen som för infödingen; ty jag är HERREN, eder Gud.
  23. Och Mose talade detta till Israels barn; och de förde ut hädaren
    utanför lägret och stenade honom. Alltså gjorde Israels barn
    såsom HERREN hade bjudit Mose.
    *03/25 Tredje Mosebok (Leviticus), 25 KapitletTredje Mosebok (Leviticus), 25 Kapitlet

Sabbatsår och jubelår.

  1. Och HERREN talade till Mose på Sinai berg och sade:
  2. Tala till Israels barn och säg till dem:När I kommen in i det land som jag vill giva eder, skall landet
    hålla sabbat åt HERREN.
  3. I sex år skall du beså din åker, och i sex år skära din vingård
    och inbärga avkastningen av landet,
  4. men under det sjunde året skall landet hava vilosabbat, en
    HERRENS sabbat; då skall du icke beså din åker och icke skära
    din vingård.
  5. Vad som växer upp av spillsäden efter din skörd skall du icke
    skörda, och de druvor som växa på dina oskurna vinträd skall du
    icke avbärga. Det skall vara ett sabbats vilans år för landet.
  6. Och vad landets sabbat ändå giver skolen I hava till föda: du
    själv, din tjänare och din tjänarinna, din daglönare och din
    inhysesman, de som bo hos dig.
  7. Din boskap och de vilda djuren i ditt land skola ock hava sin
    föda av all dess avkastning.
  8. Och du skall räkna sju årsveckor, det är sju gånger sju år, så
    att tiden för de sju årsveckorna bliver fyrtionio år.
  9. Då skall du i sjunde månaden, på tionde dagen i månaden, låta
    blåsa i larmbasun; på försoningsdagen skolen I blåsa i basun
    över hela edert land.
  10. Och I skolen helga det femtionde året och utropa frihet i landet
    för alla dess inbyggare. Det skall vara ett jubelår för eder;
    var och en av eder skall då återfå sin arvsbesittning, var och
    en av eder skall återfå sin släktegendom.
  11. Ett jubelår skall detta femtionde år vara för eder; då skolen I
    icke så något, och vad som då växer upp av spillsäden skolen I
    icke skörda, och I skolen då icke avbärga edra oskurna vinträd.
  12. Ty det är ett jubelår; heligt skall det vara för eder. Från
    själva marken skolen I hämta eder föda, av dess avkastning.
  13. Under ett sådant jubelår skall var och en av eder återfå sin
    arvsbesittning.
  14. Om I alltså säljer något åt eder nästa eller köpen något av eder
    nästa, skolen I icke göra varandra orätt:
  15. efter antalet år från jubelåret skall du betala din nästa, efter
    antalet årsgrödor skall han få betalning av dig.
  16. Alltefter som åren äro flera skall du betala högre pris, och
    alltefter som åren äro färre skall du betala lägre pris; ty ett
    visst antal grödor är det han säljer till dig.
  17. I skolen icke göra varandra orätt du skall frukta din Gud; ty
    jag är HERREN, eder Gud.
  18. Och I skolen göra efter mina stadgar, och mina rätter skolen I
    hålla och skolen göra efter dem; då skolen I bo trygga i landet.
  19. Och landet skall giva sin frukt, så att I haven nog att äta, och
    I skolen bo trygga däri.
  20. Och om I frågen: »Vad skola vi äta under det sjunde året, om vi
    icke få så och icke få inbärga vår gröda?»,
  21. så mån I veta att jag skall bjuda min välsignelse komma över
    eder under det sjätte året, så att det giver gröda för de tre
    åren.
  22. Och ännu när I under det åttonde året sån, skolen I hava av den
    gamla grödan att äta; ända till dess att grödan på det nionde
    året har kommit in, skolen I hava gammalt att äta.
  23. När I säljen jord, skolen I icke sälja den för evärdlig tid, ty
    landet är mitt; I ären ju främlingar och gäster hos mig.
  24. I hela det land I fån till besittning skolen I medgiva rätt att
    återbörda jordegendom.
  25. Om din broder råkar i armod och säljer något av sin
    arvsbesittning, så må hans närmaste bördeman komma till honom
    och återbörda det brodern har sålt.
  26. Och om någon icke har någon bördeman, men han själv kommer i
    tillfälle att anskaffa vad som behöves för att återbörda,
  27. så skall han räkna efter, huru många år som hava förflutit ifrån
    försäljningen, och betala lösen för de återstående åren åt den
    man till vilken han sålde, och han skall så återfå sin
    besittning.
  28. Men om han icke förmår anskaffa vad som behöves till att betala
    honom, så skall det han har sålt förbliva i köparens hand intill
    jubelåret. Men på jubelåret skall det frånträdas, och han skall
    då återfå sin besittning.
  29. Om någon säljer ett boningshus i en stad som är omgiven med
    murar, så skall han hava rätt att återbörda det innan ett år har
    förflutit, sedan han sålde det; hans rätt att återbörda det är
    då inskränkt till viss tid.
  30. Men om det icke har blivit återbördat, förrän hela året är ute,
    så skall huset, om det ligger i en stad som är omgiven med
    murar, förbliva köparens och hans efterkommandes egendom för
    evärdlig tid; det skall då icke frånträdas på jubelåret.
  31. Men hus i sådana byar som icke hava murar omkring sig skola
    räknas till landets åkermark; de skola kunna återbördas, och på
    jubelåret skola de frånträdas.
  32. Dock skola leviterna inom de städer som äro deras arvsbesittning
    hava evärdlig rätt att återbörda husen i städerna
  33. Också om någon annan av leviterna inlöser det sålda huset i den
    stad där han har sin besittning, skall det dock frånträdas på
    jubelåret; ty husen i levitstäderna äro leviternas
    arvsbesittning bland Israels barn.
  34. Och ett fält som är utmark omkring någon av deras städer får
    icke säljas, ty det är deras evärdliga besittning.
  35. Om din broder råkar i armod och kommer på obestånd hos dig, så
    skall du taga dig an honom; såsom en främling eller en
    inhysesman skall han få leva hos dig.
  36. Du skall icke ockra på honom eller taga ränta, ty du skall
    frukta din Gud, och du skall låta din broder leva hos dig.
  37. Du skall icke lämna honom dina penningar på ocker eller lämna
    honom av dina livsmedel mot ränta.
  38. Jag är HERREN, eder Gud, som har fört eder ut ur Egyptens land,
    för att giva eder Kanaans land och vara eder Gud.
  39. Om din broder råkar i armod hos dig och säljer sig åt dig, skall
    du icke låta honom göra trälarbete;
  40. såsom en daglönare och en inhysesman skall han vara hos dig;
    intill jubelåret skall han tjäna hos dig.
  41. Då skall du giva honom fri, honom själv och hans barn med honom;
    och han skall återfå sin släktegendom, sin fädernebesittning
    skall han återfå.
  42. Ty de äro mina tjänare, som jag har fört ut ur Egyptens land; de
    skola icke säljas såsom man säljer trälar.
  43. Du skall icke med hårdhet bruka din makt över dem; du skall
    frukta din Gud.
  44. Men om du vill skaffa dig en verklig träl eller trälinna, så
    skall du köpa en sådan träl eller trälinna från hedningarna som
    bo runt omkring eder.
  45. I mån ock köpa sådana ibland barnen till inhysesmännen som bo
    hos eder och bland personer av deras släkt, som I haven hos
    eder, och som äro födda i edert land; sådana skola förbliva eder
    egendom.
  46. Och dem mån I hava att lämna såsom arv åt edra barn efter eder,
    till egendom och besittning; dem kunnen I hava till trälar
    evärdligen. Men ibland edra bröder, Israels barn, skall ingen
    med hårdhet bruka sin makt över den andre.
  47. Om en främling eller en inhysesman hos dig kommer till välstånd,
    och en din broder råkar i armod hos honom och säljer sig åt
    främlingen som bor inhyses hos dig, eller eljest åt någon som
    tillhör en främlingssläkt,
  48. så skall han sedan, efter det att han har sålt sig, kunna lösas
    ut; någon av hans bröder må lösa honom;
  49. eller ock må hans farbröder eller hans farbroders son lösa
    honom, eller må någon annan nära blodsförvant av hans släkt lösa
    honom; eller om han kommer i tillfälle därtill, må han själv
    lösa sig.
  50. Därvid skall han, jämte den som har köpt honom, räkna efter,
    huru lång tid som har förflutit ifrån det år då han sålde sig åt
    honom till jubelåret; och det pris för vilket han såldes skall
    uppskattas efter årens antal; hans arbetstid hos honom skall
    beräknas till samma värde som en daglönares.
  51. Om ännu många år äro kvar, skall han såsom lösen för sig betala
    en motsvarande del av det penningbelopp som han köptes för.
  52. Om däremot allenast få år återstå till jubelåret, så skall han
    räkna efter detta, sig till godo, och betala lösen för sig efter
    antalet av sina år.
  53. Såsom en daglönare som är lejd för år skall man behandla honom
    ingen må inför dina ögon med hårdhet bruka sin makt över honom.
  54. Men om han icke bliver löst på något av de nämnda sätten, så
    skall han på jubelåret givas fri, han själv och hans barn med
    honom.
  55. Ty Israels barn äro mina tjänare; de äro mina tjänare, som jag
    har fört ut ur Egyptens land. Jag är HERREN, eder Gud.
    *03/26 Tredje Mosebok (Leviticus), 26 KapitletTredje Mosebok (Leviticus), 26 Kapitlet
                Varning för avguderi.  Löftet till dem
                  som hålla lagen, hotelser mot dess
                             överträdare.
  1. I skolen icke göra eder några av gudar, ej heller uppresa åt
    eder något beläte eller någon stod, eller uppsätta i edert land
    stenar med inhuggna bilder, för att tillbedja vid dem; ty jag är
    HERREN, eder Gud.
  2. Mina sabbater skolen I hålla, och för min helgedom skolen I hava
    fruktan. Jag är HERREN.
  3. Om I vandren efter mina stadgar och hållen mina bud och gören
    efter dem,
  4. så skall jag giva eder regn i rätt tid, så att jorden giver sin
    gröda och träden på marken bära sin frukt.
  5. Och trösktiden skall hos eder räcka intill vinbärgningen, och
    vinbärgningen skall räcka intill såningstiden, och I skolen hava
    bröd nog att äta och skolen bo trygga i edert land.
  6. Och jag skall skaffa frid i landet, och I skolen få ro, och
    ingen skall förskräcka eder. Jag skall göra slut på vilddjuren i
    landet, och intet svärd skall gå fram genom edert land.
  7. I skolen jaga edra fiender framför eder, och de skola falla för
    edra svärd.
  8. Fem av eder skola jaga hundra framför sig, och hundra av eder
    skola jaga tiotusen, och edra fiender skola falla för edra
    svärd.
  9. Och jag skall vända mig till eder och göra eder fruktsamma och
    för öka eder, och jag skall upprätthålla mitt förbund med eder.
  10. Och gammal gröda, som länge har legat inne, skolen I hava att
    äta; I skolen nödgas skaffa den gamla undan för den nya.
  11. Och jag skall uppresa min boning mitt ibland eder, och min själ
    skall icke försmå eder.
  12. Jag skall vandra mitt ibland eder och vara eder Gud, och I
    skolen vara mitt folk.
  13. Jag är HERREN, eder Gud, som förde eder ut ur Egyptens land, för
    att I icke skullen vara trälar där; och jag har brutlt sönder
    edert ok och låtit eder gå med upprätt huvud.
  14. Men om I icke hören mig och icke gören efter alla dessa bud,
  15. om I förkasten mina stadgar, och om edra själar försmå mina
    rätter, så att I icke gören efter alla mina bud, utan bryten
    mitt förbund,
  16. då skall ock jag handla på samma sätt mot eder: jag skall
    hemsöka eder med förskräckliga olyckor, med tärande sjukdom och
    feber, så att edra ögon försmäkta och eder själ förtvinar; och I
    skolen förgäves så eder säd, ty edra fiender skola äta den.
  17. Jag skall vända mitt ansikte mot eder, och I skolen bliva slagna
    av edra fiender; och de som hata eder skola råda över eder, och
    I skolen fly, om ock ingen förföljer eder.
  18. Om I, detta oaktat, icke hören mig, så skall jag tukta eder
    sjufalt värre för edra synders skull.
  19. Jag skall krossa eder stolta makt. Jag skall låta eder himmel
    bliva såsom järn ocb eder jord såsom koppar.
  20. Och eder möda skall vara förspilld, ty eder jord skall icke giva
    sin gröda, och träden i landet skola icke bära sin frukt.
  21. Om I ändå vandren mig emot och icke viljen höra mig, så skall
    jag slå eder sjufalt värre, såsom edra synder förtjäna.
  22. Jag skall sända över eder vilddjur, som skola döda edra barn och
    fördärva eder boskap och minska edert eget antal, så att edra
    vägar bliva öde.
  23. Om I, detta oaktat, icke låten varna eder av mig, utan vandren
    mig emot,
  24. så skall också jag vandra eder emot och slå eder sjufalt för
    edra synders skull.
  25. Jag skall låta eder drabbas av ett hämndesvärd, som skall hämnas
    mitt förbund, och I skolen nödgas församla eder i städerna; men
    där skall jag sända pest bland eder, och I skolen bliva givna i
    fiendehand.
  26. Jag skall så fördärva edert livsuppehälle, att edert bröd skall
    kunna bakas i en enda ugn av tio kvinnor, och edert bröd skall
    lämnas ut efter vikt, och när I äten, skolen I icke bliva mätta.
  27. Om I, detta oaktat, icke hören mig, utan vandren mig emot,
  28. så skall också jag i vrede vandra eder emot och tukta eder
    sjufalt för edra synders skull.
  29. I skolen nödgas äta edra söners kött och äta edra döttrars kött.
  30. Jag skall ödelägga edra offerhöjder och utrota edra solstoder;
    jag skall kasta edra döda kroppar på edra eländiga avgudars döda
    kroppar, ty min själ skall försmå eder.
  31. Och jag skall göra edra städer till ruiner och föröda edra
    helgedomar, och jag skall icke mer med välbehag känna lukten av
    edra offer.
  32. Jag skall själv ödelägga landet, så att edra fiender, som bo
    däri, skola häpna däröver.
  33. Men eder skall jag förströ bland hedningarna, och jag skall
    förfölja eder med draget svärd; så skall edert land bliva en
    ödemark, och edra städer skola bliva ruiner.
  34. Då skall landet få gottgörelse för sina sabbater, då, under hela
    den tid det ligger öde och I ären i edra fienders land. Ja, då
    skall landet hålla sabbat och giva gottgörelse för sina
    sabbater.
  35. Hela den tid det ligger öde skall det hålla sabbat och få den
    vila det icke fick på edra sabbater, då I bodden däri.
  36. Och åt dem som bliva kvar av eder skall jag giva försagda
    hjärtan i deras fienders länder, så att de jagas på flykten av
    ett prasslande löv som röres av vinden, och fly, såsom flydde de
    för svärd, och falla, om ock ingen förföljer dem.
  37. Och de skola stupa på varandra, likasom för svärd, om ock ingen
    förföljer dem. Ja, I skolen icke kunna hålla stånd mot edra
    fiender.
  38. I skolen förgås bland hedningarna, och edra fienders land skall
    förtära eder.
  39. Och de som bliva kvar av eder skola försmäkta i edra fienders
    land, genom sin egen missgärning, och försmäkta tillika genom
    sina fäders missgärning, likasom dessa hava gjort.
  40. Och de skola nödgas bekänna den missgärning de själva hava
    begått, och den deras fäder hava begått, genom att handla
    trolöst mot mig, och huru de hava vandrat mig emot
  41. — varför också jag måste vandra dem emot och föra dem bort i
    deras fienders land — ja, då skola deras oomskurna hjärtan
    nödgas ödmjuka sig, då skola de få umgälla sin missgärning.
  42. Och då skall jag tänka på mitt förbund med Jakob, då skall jag
    ock tänka på mitt förbund med Isak och på mitt förbund med
    Abraham, och på landet skall jag tänka.
  43. Ty landet måste bliva övergivet av dem och så få gottgörelse för
    sina sabbater genom att bliva öde när folket är borta, och
    själva skola de få umgälla sin missgärning, därför, ja, därför
    att de förkastade mina rätter, och därför att deras själar
    försmådde mina stadgar.
  44. Men detta oaktat skall jag, medan de äro i sina fienders land,
    icke så förkasta eller försmå dem, att jag förgör dem och bryter
    mitt förbund med dem; ty jag är HERREN, deras Gud.
  45. Nej, till fromma för dem skall jag tänka på förbundet med
    förfäderna, som jag förde ut ur Egyptens land, inför
    hedningarnas ögon, på det att jag skulle vara deras Gud. Jag är
    HERREN.
  46. Dessa äro de stadgar och rätter och lagar som HERREN fastställde
    mellan sig och Israels barn, på Sinai berg genom Mose.
    *03/27 Tredje Mosebok (Leviticus), 27 KapitletTredje Mosebok (Leviticus), 27 Kapitlet

Löfteslösen och tionde.

  1. Och HERREN talade till Mose och sade:
  2. Tala till Israels barn och säg till dem:Om någon skall fullgöra ett löfte, ett sådant varvid du har att
    bestämma värdet på personer som lovas åt HERREN, så gäller
    följande:
  3. Om värdet skall bestämmas för en man som är mellan tjugu och
    sextio år gammal, så skall du bestämma detta till femtio siklar
    silver, efter helgedomssikelns vikt.
  4. Om frågan gäller en kvinna, så skall du bestämma värdet till
    trettio siklar.
  5. Om frågan gäller någon som är mellan fem år och tjugu år gammal,
    så skall det värde du bestämmer vara för mankön tjugu siklar och
    för kvinnkön tio siklar.
  6. Om frågan gäller någon som är mellan en månad och fem år gammal,
    så skall det värde du bestämmer vara för mankön fem siklar
    silver och för kvinnkön tre siklar silver.
  7. Om frågan gäller någon som är sextio år gammal eller därutöver,
    så skall det värde du bestämmer vara, om det är en man, femton
    siklar, men för en kvinna skall det vara tio siklar.
  8. Är någon i sådant armod att han icke kan betala det värde du
    bestämmer, så skall han ställas fram inför prästen, och prästen
    skall då bestämma ett värde för honom; efter vad den som har
    gjort löftet kan anskaffa skall prästen bestämma värdet för
    honom.
  9. Om frågan gäller boskap, av de lag man får bära fram såsom offer
    åt HERREN, så skall allt sådant, när man har givit det åt
    HERREN, vara heligt;
  10. man skall icke utväxla eller utbyta det, vare sig ett bättre mot
    ett sämre eller ett sämre mot ett bättre. Om någon likväl
    utbyter ett djur mot ett annat, så skall både det förra och det
    som har blivit lämnat i utbyte vara heligt.
  11. Men om frågan gäller något slags orent djur, ett sådant som man
    icke får bara fram såsom offer åt HERREN, så skall djuret
    ställas fram inför prästen;
  12. och prästen skall bestämma dess värde, alltefter som det är
    bättre eller sämre. Såsom du — prästen — bestämmer det, så
    skall det vara.
  13. Och om ägaren vill lösa djuret, så skall han till det värde du
    har bestämt lägga femtedelen av värdet.
  14. Om någon helgar sitt hus, för att det skall vara helgat åt
    HERREN, så skall prästen bestämma dess värde, alltefter som det
    är bättre eller sämre. Såsom prästen bestämmer dess värde, så
    skall det förbliva.
  15. Och om den som har helgat sitt hus vill lösa det, så skall han
    till det värde i penningar du har bestämt lägga femtedelen
    därav; då bliver det hans.
  16. Om någon helgar åt HERREN ett stycke åker av sin arvsbesittning
    så skall du bestämma dess värde efter utsädet därpå: mot var
    homer utsädeskorn skola svara femtio siklar silver.
  17. Om han helgar sin åker ända från jubelåret, så skall det
    förbliva vid det värde du bestämmer.
  18. Men om han helgar sin åker efter jubelåret, då skall prästen åt
    honom beräkna penningvärdet efter antalet av de år som återstå
    till nästa jubelår; och ett motsvarande avdrag skall göras på
    det värde du förut har bestämt.
  19. Och om den som har helgat åkern vill lösa den, så skall han till
    det värde i penningar du har bestämt lägga femtedelen därav; då
    förbliver den hans.
  20. Om han icke löser åkern, men säljer den åt någon annan, så får
    åkern sedan icke lösas,
  21. utan när åkern frånträdes på jubelåret, skall den vara helgad åt
    HERREN, likasom en tillspillogiven åker; hans arvsbesittning
    tillfaller då prästen.
  22. Om någon helgar åt HERREN en åker som han har köpt, en som icke
    hör till hans arvsbesittning,
  23. så skall prästen åt honom räkna ut beloppet av det bestämda
    värdet intill jubelåret; och han skall samma dag erlägga detta
    värde, som du har bestämt; det skall vara helgat åt HERREN.
  24. Men på jubelåret skall åkern återgå till den av vilken den har
    blivit köpt, och vilkens arvejord den är.
  25. Och när du bestämmer något värde, skall det alltid bestämmas i
    belgedomssiklar, sikeln räknad till tjugu gera.
  26. Men det som är förstfött ibland boskap, och som tillhör HERREN
    redan såsom förstfött, det skall ingen helga; vare sig det är
    ett djur av fäkreaturen eller ett djur av småboskapen, tillhör
    det redan HERREN
  27. Men om frågan gäller något orent djur, så skall man lösa dct
    efter det värde du bestämmer och lägga femtedelen av värdet
    dartill. Om det icke löses, så skall det säljas efter det värde
    du bestämmer.
  28. Och om frågan gäller något tillspillogivet, vad någon har givit
    till spillo åt HERREN av sin egendom, det må vara en människa
    eller ett boskapsdjur eller den åker som är hans arvsbesittning,
    så får sådant varken säljas eller lösas; allt tillspillogivet är
    högheligt och tillhör HERREN.
  29. En människa som har blivit tillspillogiven får aldrig lösas; en
    sådan måste dödas.
  30. Och all tionde av jorden, vare sig av säden på jorden eller av
    trädens frukt, tillhör HERREN; den är helgad åt HERREN.
  31. Om någon vill lösa något av sin tionde, så skall han lägga
    femtedelen av värdet därtill.
  32. Och vad beträffar tionde av fäkreatur eller av småboskap, allt
    som går under herdestaven, så skall av allt detta vart tionde
    djur vara helgat åt HERREN;
  33. man skall icke efterforska om det är bättre eller sämre, och man
    får icke utbyta det. Om någon likväl utbyter djuret, så skall
    både detta och det som har blivit lämnat i utbyte vara heligt;
    det får icke lösas.
  34. Dessa äro de bud som HERREN på Sinai berg gav Israels barn genom
    Mose.
    *04 Fjärde Mosebok (Numeri)
    +04/01 Fjärde Mosebok (Numeri), 1 KapitletFjärde Mosebok (Numeri), 1 Kapitlet
                Mönstring av Israels stammar i Sinais
                                öken.
+04/02 Fjärde Mosebok (Numeri), 2 Kapitlet
                 Fjärde Mosebok (Numeri), 2 Kapitlet

                  Föreskrifter om stammarnas plats i
                       lägret och under tåget.
+04/03 Fjärde Mosebok (Numeri), 3 Kapitlet
                 Fjärde Mosebok (Numeri), 3 Kapitlet

                    Räkning av leviterna och av de
                förstfödde.  Föreskrifter om leviternas
                     tjänstgöring vid helgedomen.
+04/04 Fjärde Mosebok (Numeri), 4 Kapitlet
                 Fjärde Mosebok (Numeri), 4 Kapitlet

                    Leviternas tjänsteåligganden.
+04/05 Fjärde Mosebok (Numeri), 5 Kapitlet
                 Fjärde Mosebok (Numeri), 5 Kapitlet

                 Åtgärder för lägrets renhet.  Lag om
               orättrådighet mot Herren.  Lag om hustru
                     som misstänkes för otrohet.
+04/06 Fjärde Mosebok (Numeri), 6 Kapitlet
                 Fjärde Mosebok (Numeri), 6 Kapitlet

                     Nasirlöften.  Den prästerliga
                            välsignelsen.
+04/07 Fjärde Mosebok (Numeri), 7 Kapitlet
                 Fjärde Mosebok (Numeri), 7 Kapitlet

                    Stamhövdingarnas skänker till
                             helgedomen.
+04/08 Fjärde Mosebok (Numeri), 8 Kapitlet
                 Fjärde Mosebok (Numeri), 8 Kapitlet

                  Lamporna på ljusstaken.  Leviternas
                  invigning; deras tjänstgöringstid.
+04/09 Fjärde Mosebok (Numeri), 9 Kapitlet
                 Fjärde Mosebok (Numeri), 9 Kapitlet

                  Påskhögtid i öknen.  Molnskyn över
                             tabernaklet.
+04/10 Fjärde Mosebok (Numeri), 10 Kapitlet
                 Fjärde Mosebok (Numeri), 10 Kapitlet

                  Silvertrumpeterna.  Uppbrottet från
                 Sinai.  Förhandling med Hobab.  Moses
                 bön, när arken bröt upp, och när den
                             sattes ned.
+04/11 Fjärde Mosebok (Numeri), 11 Kapitlet
                 Fjärde Mosebok (Numeri), 11 Kapitlet

                   Folkets knorrande i Tabeera och
                 Kibrot-Hattaava.  De sjuttio äldste.
                               Vaktlar.
+04/12 Fjärde Mosebok (Numeri), 12 Kapitlet
                 Fjärde Mosebok (Numeri), 12 Kapitlet

               Mirjam och Aron sätta sig upp emot Mose.
                           Mirjam straffas.
+04/13 Fjärde Mosebok (Numeri), 13 Kapitlet
                 Fjärde Mosebok (Numeri), 13 Kapitlet

                          De tolv spejarna.
+04/14 Fjärde Mosebok (Numeri), 14 Kapitlet
                 Fjärde Mosebok (Numeri), 14 Kapitlet

                Folkets knorrande.  Spejarnas straff.  De
               knorrandes försök att söderifrån tränga
                          in i Kanaans land.
+04/15 Fjärde Mosebok (Numeri), 15 Kapitlet
                 Fjärde Mosebok (Numeri), 15 Kapitlet

                  Tillägg till lagarna om offer och
                  förstlingsgåvor.  En sabbatsbrytare
                    stenad.  Stadga om tofsarna på
                        israeliternas kläder.
+04/16 Fjärde Mosebok (Numeri), 16 Kapitlet
                 Fjärde Mosebok (Numeri), 16 Kapitlet

                  Koras, Datans och Abirams uppror.
+04/17 Fjärde Mosebok (Numeri), 17 Kapitlet
                 Fjärde Mosebok (Numeri), 17 Kapitlet

                         Arons stav grönskar.
+04/18 Fjärde Mosebok (Numeri), 18 Kapitlet
                 Fjärde Mosebok (Numeri), 18 Kapitlet

               Prästernas och leviternas åligganden och
                             rättigheter.
+04/19 Fjärde Mosebok (Numeri), 19 Kapitlet
                 Fjärde Mosebok (Numeri), 19 Kapitlet

                   Den röda kon.  Stänkelsevattnet.
+04/20 Fjärde Mosebok (Numeri), 20 Kapitlet
                 Fjärde Mosebok (Numeri), 20 Kapitlet

                  Mirjams död.  Vattnet ur klippan i
                Meriba.  Edoméernas avoghet.  Arons död.
+04/21 Fjärde Mosebok (Numeri), 21 Kapitlet
                 Fjärde Mosebok (Numeri), 21 Kapitlet

                Konungen i Arad besegrad.  Kopparormen.
                         Sihon och Og slagna.
+04/22 Fjärde Mosebok (Numeri), 22 Kapitlet
                 Fjärde Mosebok (Numeri), 22 Kapitlet

                      Balak låter hämta Bileam.
+04/23 Fjärde Mosebok (Numeri), 23 Kapitlet
                 Fjärde Mosebok (Numeri), 23 Kapitlet

                       Bileam välsignar Israel.
+04/24 Fjärde Mosebok (Numeri), 24 Kapitlet
                 Fjärde Mosebok (Numeri), 24 Kapitlet

               Bileam välsignar ytterligare Israel och
                           återvänder hem.
+04/25 Fjärde Mosebok (Numeri), 25 Kapitlet
                 Fjärde Mosebok (Numeri), 25 Kapitlet

               Israeliternas synd med Moabs döttrar och
               deras avgudadyrkan.  Pinehas' nitälskan.
+04/26 Fjärde Mosebok (Numeri), 26 Kapitlet
                 Fjärde Mosebok (Numeri), 26 Kapitlet

                 Ny mönstring av Israels stammar, på
                             Moabs hedar.
+04/27 Fjärde Mosebok (Numeri), 27 Kapitlet
                 Fjärde Mosebok (Numeri), 27 Kapitlet

                Selofhads döttrar.  Josua förordnad att
                           efterträda Mose.
+04/28 Fjärde Mosebok (Numeri), 28 Kapitlet
                 Fjärde Mosebok (Numeri), 28 Kapitlet

                    Lagar om de dagliga offren och
                            högtidsoffren.
+04/29 Fjärde Mosebok (Numeri), 29 Kapitlet
                 Fjärde Mosebok (Numeri), 29 Kapitlet

                    Fortsättning av offerlagarna.
+04/30 Fjärde Mosebok (Numeri), 30 Kapitlet
                 Fjärde Mosebok (Numeri), 30 Kapitlet

                           Lagar om löften.
+04/31 Fjärde Mosebok (Numeri), 31 Kapitlet
                 Fjärde Mosebok (Numeri), 31 Kapitlet

                 Hämnd på midjaniterna.  Fördelning av
                                bytet.
+04/32 Fjärde Mosebok (Numeri), 32 Kapitlet
                 Fjärde Mosebok (Numeri), 32 Kapitlet

               Rubens och Gads stammar samt ena hälften
               av Manasse stam få till besittning landet
                           öster om Jordan.
+04/33 Fjärde Mosebok (Numeri), 33 Kapitlet
                 Fjärde Mosebok (Numeri), 33 Kapitlet

                   Israeliternas lägerplatser under
                           ökenvandringen.
+04/34 Fjärde Mosebok (Numeri), 34 Kapitlet
                 Fjärde Mosebok (Numeri), 34 Kapitlet

                Landets gränser bestämmas.  Skiftesmän
                                utses.
+04/35 Fjärde Mosebok (Numeri), 35 Kapitlet
                 Fjärde Mosebok (Numeri), 35 Kapitlet

                  Leviternas fyrtioåtta städer.  Sex
                     fristäder.  Lagar om dråpare.
+04/36 Fjärde Mosebok (Numeri), 36 Kapitlet
                 Fjärde Mosebok (Numeri), 36 Kapitlet

                    Selofhads döttrars giftermål.

*05/ Femte Mosebok (Deuteronomium)
*05/01 Femte Mosebok (Deuteronomium), 1 Kapitlet

Femte Mosebok (Deuteronomium), 1 Kapitlet

                Mose talar till folket om vad som har
                     skett under ökenvandringen.
  1. Dessa äro de ord som Mose talade till hela Israel på andra sidan
    Jordan, i öknen, på Hedmarken mitt emot Suf, mellan Paran och
    Tofel, Laban, Haserot och Di-Sahab
  2. — elva dagsresor från Horeb, åt Seirs bergsbygd till, fram till
    Kades-Barnea.
  3. I det fyrtionde året, i elfte månaden. på första dagen i
    månaden, talade Mose till Israels barn, alldeles såsom Herren
    hade bjudit honom tala till dem.
  4. Detta skedde sedan han hade slagit Sihon, amoréernas konung, som
    bodde i Hesbon, och Og, konungen i Basan, som bodde i Astarot,
    vid Edrei.
  5. På andra sidan Jordan. i Moabs land, begynte Mose denna
    lagutläggning och sade:
  6. HERREN, vår Gud, talade till oss på Horeb och sade: »Länge nog
    haven I uppehållit eder vid detta berg.
  7. Vänden eder nu åt annat håll och bryten upp, och begiven eder
    till amoréernas bergsbygd och till alla deras grannfolk på
    Hedmarken, i Bergsbygden, i Låglandet, i Sydlandet och i
    Kustlandet vid havet – in i kananéernas land och upp på Libanon,
    ända till den stora floden, floden Frat.
  8. Se, jag har givit landet i edert våld. Gån nu och intagen detta
    land, som HERREN med ed har lovat edra fäder, Abraham, Isak och
    Jakob, att giva åt dem och åt deras säd efter dem.»
  9. Och jag talade till eder på den tiden och sade: »Jag förmår icke
    ensam bära eder.
  10. HERREN, eder Gud, har förökat eder, och se, I ären nu talrika
    såsom stjärnorna på himmelen.
  11. Må Herren, edra fäders Gud, än vidare föröka eder tusenfalt och
    välsigna eder, såsom han har lovat eder.
  12. Men huru skall jag ensam kunna bära tyngden och bördan av eder
    och edert tvistande?
  13. Utsen åt eder visa, förståndiga och välkända män inom edra
    särskilda stammar, så skall jag sätta dem till huvudmän över
    eder.»
  14. I svaraden mig och saden: »Ditt förslag är gott.»
  15. Då tog jag huvudmännen i edra stammar, visa och välkända män,
    och satte dem till huvudmän över eder, till föreståndare,
    somliga över tusen, andra över hundra, andra över femtio och
    somliga över tio, och till tillsyningsmän i edra särskilda
    stammar.
  16. Och jag bjöd då också edra domare och sade: »Hören efter, vad
    edra bröder hava sig emellan; och om någon har en sak med sin
    broder eller med en främling som bor hos honom, så dömen
    rättvist mellan dem.
  17. I skolen icke hava anseende till personen, när I dömen, utan
    höra den ringe likaväl dom den högre; I skolen icke frukta för
    någon människa, ty domen hör Gud till. Men om något ärende
    bliven eder för svårt, skolen I hänskjuta det till mig, så att
    jag för höra det.»
  18. Så bjöd jag eder på den tiden allt vad I skullen göra.
  19. Och vi bröto upp från Horeb, och genom hela den stora och
    fruktansvärda öken som I haven sett vandrande vi åstad till
    amoréernas bergsbygd, såsom HERREN, vår Gud, hade bjudit oss;
    och vi kommo så till Kades_Barnea.
  20. Och jag sade till eder: »I haven nu kommit till amoréernas
    bergsbygd, som HERREN vår Gud, vill giva oss.
  21. Se, HERREN, din Gud, har givit landet i ditt våld. Drag ditupp
    och intag det, såsom HERREN, dina fäders Gud, har tillsagt dig.
    Frukta icke och var icke förfärad.»
  22. Då trädden I fram till mig allasammans och saden: »Låt oss sända
    åstad några män framför oss, för att de må utforska landet åt
    oss och sedan avgiva sin berättelse inför oss, angående vägen på
    vilken vi skola draga ditupp, och angående de städer som vi
    skola komma till.»
  23. Detta förslag behagade mig, och jag tog tolv män bland eder, en
    för var stam.
  24. Dessa begåvo sig åstad och drogo upp till Bergsbygden och kommo
    till Druvdalen och bespejade landet.
  25. Och de togo med sig av landets frukt ned till oss och angåvo sin
    berättelse inför oss och sade: »Det land som Herren, vår Gud,
    vill giva oss är gott.»
  26. Men I villen icke draga ditupp, utan voren gensträviga mot
    HERRENS, eder Guds, befallning.
  27. Och I knorraden i edra tält och saden: »Herren hatar oss, därför
    har han fört oss ut ur Egyptens land för att giva oss i
    amoréernas hand och så förgöra oss.
  28. Varthän skola vi då draga? Våra bröder hava förfärat våra
    hjärtan, ty de säga: ‘Där är ett folk, större och resligare än
    vi, där äro städer, stora och befästa upp mot himmelen; ja, vi
    sågo där också anakiter.’»
  29. Då svarade jag eder: »I skolen icke förskräckas och icke frukta
    för dem.
  30. HERREN, eder Gud, som går framför eder, skall själv strida för
    eder, alldeles såsom han handlade mot eder i Egypten inför edra
    ögon,
  31. och alldeles såsom i öknen som du har sett, där HERREN, din Gud,
    bar dig, såsom en man bär sin son, hela den väg I haven vandrat,
    ända till dess att I nu haven kommit hit.»
  32. Men detta oaktat trodden I icke på HERREN, eder Gud,
  33. som gick framför eder på vägen, för att utse lägerplatser åt
    eder: om natten i eld, för att lysa eder på den väg I skullen
    gå, och om dagen i molnskyn.
  34. Då nu HERREN hörde edra ord, blev han förtörnad och svor och
    sade
  35. »Sannerligen, ingen av dessa män, i detta onda släkte, skall fåse det goda land som jag med ed har lovat giva åt edra fäder,
  36. ingen utom Kaleb, Jefunnes son; han skall få se det, och åt
    honom och åt hans barn skall jag giva det land han har beträtt,
    därför att han i allt har efterföljt Herren.»
  37. Också på mig vredgades HERREN,för eder skull, och sade: »Icke
    heller du skall komma ditin.
  38. Josua, Nuns son, han som är din tjänare, han skall komma ditin.
    Styrk honom att vara frimodig, ty han skall utskifta landet åt
    Israel såsom arv.
  39. Och edra barn, om vilka I saden att de skulle bliva fiendens
    byte, och skola komma ditin, åt dem skall jag giva landet, och
    de skola taga det i besittning.
  40. Men I själva mån vända eder åt annat håll; bryten nu upp och
    tagen vägen mot öknen, åt Röda havet till.»
  41. Då svaraden I och saden till mig: »Vi hava syndat mot HERREN.
    Vi vilja nu draga upp och strida, alldeles såsom HERREN, vår
    Gud, har bjudit oss.» Och I omgjordaden eder, var och en tog
    sina vapen, och med lätt mod drogen I upp mot bergsbygden.
  42. Men HERREN sade till mig: »Säg till dem: I skolen icke draga
    ditupp och giva eder i strid, ty jag är icke med bland eder;
    gören icke så, på det att I icke mån bliva slagna av edra
    fiender.»
  43. Och jag talade till eder, men I hörden icke därpå, utan voren
    gensträviga mot HERRENS befallning och drogen i edert övermod
    upp mot bergsbygden.
  44. Och amoréerna som bodde där i bergsbygden drogo mot eder och
    jagade eder, såsom bin göra, och slogo och förskingrade eder i
    Seir och drevo eder ända till Horma.
  45. Då vänden I tillbaka och gräten inför HERRENS ansikte. Men
    HERREN hörde icke eder röst och lyssnade icke till eder.
  46. Och I stannaden länge i Kades, så länge det nu var.
    *05/02 Femte Mosebok (Deuteronomium), 2 KapitletFemte Mosebok (Deuteronomium), 2 Kapitlet
                Fortsättning av Moses tal: Edom, Moab
                och Ammon angripas icke; amoréen Sihon
                              besegras.
  1. Sedan vände vi oss åt annat håll, vi bröto upp och togo vägen
    mot öknen, åt Röda havet till, såsom Herren hade tillsagt mig,
    och vi höllo en lång tid på med att tåga omkring Seirs bergsbygd.
  2. Och HERREN talade till mig och sade:
  3. »Länge nog havenI hållit på med att tåga omkring denna bergsbygd;
    vänden eder nu mot norr.
  4. Och bjud folket och säg: I kommen nu att draga fram genom det
    område som tillhör edra bröder, Esaus barn, vilka bo i Seir; men
    fastän de skola frukta för eder, mån I taga eder väl till vara.
  5. I skolen icke inlåta eder i strid med dem,ty av deras land skall
    jag icke giva eder ens så mycket som en fotsbredd, eftersom jag
    redan har givit Seirs bergsbygd till besittning åt Esau.
  6. Mat att äta skolen I köpa av dem för penningar; vatten att
    dricka skolen I ock köpa av dem för penningar.
  7. HERREN, din Gud, har ju välsignat dig i alla dina händers verk;
    han har låtit sig vårda om din vandring i denna stora öken; nu i
    fyrtio år har HERREN, din Gud, varit med dig, och intet har
    fattats dig.
  8. Så drog vi då åstad bort ifrån våra bröder, Esaus barn, som
    bodde i Seir, och lämnade Hedmarksvägen och Elat och
    Esjon-Geber. Vi vände oss nu åt annat håll och drogo fram på
    vägen till Moabs öken.
  9. Och Herren sade till mig: »Du skall icke angripa Moab eller
    inlåta dig i strid med dem, ty av deras land skall jag icke giva
    dig något till besittning, eftersom jag redan har givit Ar åt
    Lots barn till besittning.
  10. (Eméerna bodde där fordom, ett stort och talrikt och resligt
    folk, sådant som anakiterna.
  11. Och likasom anakiterna räknas också de för rafaéer; men
    moabiterna kalla dem eméer.
  12. I Seir bodde däremot fordom horéerna, men Esaus barn fördrevo
    dem för sig och förgjorde dem och bosatte sig på det land som
    Herren hade givit dem till besittning.)
  13. Stån nu upp och gån över bäcken Sered.» Så gingo vi då över
    bäcken Sered.
  14. Och den tid som åtgick för vår vandring från Kades-Barnea, till
    dess vi gingo över bäcken Sered. var trettioåtta år, och under
    denna tid förgicks hela den släktet, alla stridbara män i
    lägret, såsom Herren hade svurit att det skulle gå dem.
  15. Ja, Herrens hand drabbade dem, och han sände förödelse i lägret
    bland dem och ryckte dem bort därur, så att de förgingos.
  16. Då nu alla stridbara män i folket hade dött ut,
  17. talade HERREN till mig och sade:
  18. »Du drager nu över Moabs gräns, genom AR,
  19. och skall så komma i närheten av Ammons barn; men du må icke
    angripa dessa ,ej heller inlåta dig i strid med dem, ty av
    Ammons barns land skall jag icke giva dig något till besittning,
    eftersom jag redan har givit det åt Lots barn till
    besittning.
  20. (Såsom ett rafaéernas land räknas också detta; rafaéer bodde
    fordom där; men ammoniterna kalla dem samsummiter.
  21. De voro ett stort och talrikt och resligt folk, sådant som
    anakiterna. Men Herren förgjorde dessa för dem; de fördrevo dem
    och bosatte sig i deras land.
  22. På samma sätt hade han gjort för Esaus barn, som bo i Seir, i
    det han för dem förgjorde horéerna; de fördrevo dem och bosatte
    sig i deras land, där de bo ännu i dag.
  23. Likaså blevo avéerna, som bodde i byar ända fram till Gasa,
    förgjorda av kaftoréerna, som drogo ut från Kaftor och sedan
    bosatte sig i deras land.)
  24. Stån nu upp, bryten upp och gån över bäcken Arnon. Se, jag har
    givit Sihon, konungen i Hesbon, amoréen, och hans land i ditt
    våld. Så begynn nu att intaga det, och bekriga honom.
  25. Redan i dag vill jag begynna att låta förskräckelse och fruktan
    för dig komma över alla folk under himmelen, så att de skola
    darra och bäva för dig, när de höra berättas om dig.»
  26. Och jag skickade sändebud från Kedemots öken till Sihon,
    konungen i Hesbon, med fridsam hälsning och lät säga:
  27. »Låt mig tåga genom ditt land. Raka vägen skall gå, utan att
    vika av vare sig till höger eller till vänster.
  28. Mat att äta må du låta mig köpa för penningar; jag begär
    allenast att få tåga vägen fram härigenom
  29. — detsamma som tillstaddes mig av Esaus barn, Seirs inbyggare,
    och av moabiterna, Ars inbyggare – så att jag kan gå över Jordan
    in i det land som HERREN, vår Gud, vill giva oss.»
  30. Men Sihon, konungen i Hesbon, ville icke låta oss tåga genom
    sitt land, ty HERREN, din Gud, förhärdade hans sinne och
    förstockade hans hjärta, för att han skulle giva honom i din
    hand, såsom ock nu har skett.
  31. Och Herren sade till mig: »Se, jag begynner nu att giva Sihon
    och hans land i ditt våld. Begynn alltså du nu att intaga det,
    så att du får hans land till besittning.»
  32. Och Sihon drog med allt sitt folk ut till strid mot oss, till
    Jahas.
  33. Men HERREN, vår Gud, gav honom i vårt våld, och vi slogo honom
    jämte hans söner och allt hans folk.
  34. Och vi intogo då alla hans städer och gåvo hela den manliga
    stadsbefolkningen till spillo, så ock kvinnor och barn; vi läto
    ingen slippa undan.
  35. Allenast boskapen togo vi såsom byte, jämte rovet från de städer
    vi intogo.
  36. Från Aroer, vid bäcken Arnons strand, och från staden i dalen
    ända till Gilead fanns ingen stad vars murar voro för höga för
    oss; allasammans gav HERREN, vår Gud, i vårt våld.
  37. Men Ammons barns land lät du vara, hela landsträckan utefter
    bäcken Jabbok, och städerna i bergsbygden, och allt övrigt varom
    HERREN, vår Gud, hade så bjudit.
    *05/03 Femte Mosebok (Deuteronomium), 3 KapitletFemte Mosebok (Deuteronomium), 3 Kapitlet
                  Fortsättning av Moses tal: de tre
                 östjordanska stammarnas arvslotter;
                Moses ord till Josua; hans bön att få
                          komma in i Kanaan.
  1. Sedan vände vi oss åt annat håll och drogo upp åt Basan till.
    Och Og, konungen i Basan, drog med allt sitt folk ut i strid mot
    oss, till Edrei.
  2. Men HERREN sade till mig: §Frukta icke för honom, ty i din hand
    har jag givit honom och allt hans folk och honom på samma sätt
    som du gjorde med Sihon, amoréernas konung, som bodde i Hesbon.§
  3. Så gav HERREN, vår GUD, i vår hand också Og, konungen i Basan,
    och allt hans folk, och vi slogo honom och läto ingen av dem
    slippa undan.
  4. Och vi intogo då alla hans städer, ingen stad fanns, som vi icke
    togo ifrån dem: sextio städer, hela landsträckan Argob, Ogs rike
    i Basan.
  5. Alla dessa städer voro befästa med höga murar, med portar och
    bommar. Därtill kom en stor mängd småstäder.
  6. Och vi gåvo dem till spillo, likasom vi hade gjort med Sihon,
    konungen i Hesbon; hela den manliga stadsbefolkningen gåvo vi
    till spillo, så ock kvinnor och barn.
  7. Men all boskapen och rovet från städerna togo vi såsom byte.
  8. Från amoréernas två konungar, som härskade på andra sidan
    Jordan, togo vi alltså då deras land, från bäcken Arnon ända
    till berget Hermon
  9. — vilket av sidonierna kallas för Sirjon, men av amoréerna
    kallas för Senir —
  10. alla städerna på slätten och hela Gilead och hela Basan, ända
    till Salka och Edrei, städerna i Ogs rike, i Basan.
  11. Ty Og, konungen i Basan, var den ende som fanns kvar av de sista
    rafaéerna; hans gravkista, gjord av basalt, finnes, såsom känt
    är, i Rabba i Ammons barns land; den är nio alnar lång och fyra
    alnar bred, alnen beräknad efter längden av en mans underarm.
  12. är vi då hade intagit detta land, gav jag den del därav, som
    sträcker sig från Aroer vid bäcken Arnon, samt hälften av
    Gileads bergsbygd med dess städer åt rubeniterna och gaditerna.
  13. Återstoden av Gilead och hela Basan, Ogs rike, gav jag åt ena
    hälften av Manasse stam, hela landsträckan Argob, hela Basan;
    detta kallas rafaéernas land.
  14. Jair, Manasses son, fick hela landsträckan Argob, ända till
    gesuréernas och maakatéernas område, och efter sitt eget namn
    kallade han landet — nämligen Basan — för Jairs byar, såsom
    det heter ännu i dag.
  15. Och åt Makir gav jag Gilead.
  16. Och åt rubeniterna och gaditerna gav jag landet från Gilead ända
    till Arnons dal, till dalens mitt — den utgjorde gränsen — och
    till bäcken Jabbok, som är Ammons barns gräns,
  17. vidare Hedmarken med Jordan, som utgör gränsen, från Kinneret
    ända till Pisgas sluttningar, på östra sidan.
  18. Och jag bjöd eder på den tiden och sade: §HERREN, eder Gud, har
    givit eder detta land till besittning. Men nu skolen alla I som
    ären stridbara män draga väpnade åstad i spetsen för edra
    bröder, Israels barn.
  19. Allenast edra hustrur och barn och eder boskap — jag vet ju att
    I haven mycken boskap — må stanna kvar i de städer som jag har
    givit eder,
  20. till dess att HERREN har låtit edra bröder komma till ro, såväl
    som eder, när också de hava tagit i besittning det land som
    HERREN, eder Gud, vill giva dem på andra sidan Jordan; sedan mån
    I vända tillbaka till de besittningar jag har givit eder, var
    och en till sin besittning.§
  21. Och jag bjöd Josua på den tiden och sade: §Du har med egna ögon
    sett allt vad HERREN, eder Gud, har gjort med dessa två
    konungar. På samma sätt skall HERREN göra med alla riken där du
    drager fram.
  22. Frukten icke för dem, ty HERREN, eder Gud, skall själv strida
    för eder.§
  23. Och på den tiden bad jag till HERREN och sade:
  24. Herre, HERRE, du har begynt att låta sin tjänare se din storhet
    och din starka hand; ty vilken är den gud i himmelen eller på
    jorden, som kan göra sådana verk och sådana väldiga gärningar
    som du?
  25. Så låt mig nu få gå ditöver och se det goda landet på andra
    sidan Jordan, det goda berglandet där och Libanon.§
  26. Men HERREN hade blivit förgrymmad på mig för eder skull och
    ville icke höra mig, utan sade till mig: §Låt det vara nog; tala
    icke vidare till mig om denna sak.
  27. Stig nu upp på toppen av Pisga, och lyft upp dina ögon mot
    väster och norr och söder och öster, och se med dina ögon; ty
    över denna Jordan skall du icke komma.
  28. Och insätt Josua i hans ämbete, och styrk honom att vara
    frimodig och oförfärad; ty det är han som skall gå ditöver i
    spetsen för detta folk, och det är han som skall utskifta åt dem
    såsom arv det land du ser.§
  29. Och så stannade vi i dalen mitt emot Bet-Peor.
    *05/04 Femte Mosebok (Deuteronomium), 4 KapitletFemte Mosebok (Deuteronomium), 4 Kapitlet
                Fortsättning av Moses tal: förmaningar
                     till folket.  Tre fristäder.
  1. Och nu, Israel, hör de stadgar och rätter som jag vill lära
    eder, för att I mån göra efter dem, på det att I mån leva och
    komma in i och taga i besittning det land som HERREN, edra
    fäders Gud, vill giva eder.
  2. I skolen icke lägga något till det som jag bjuder eder, och I
    skolen icke taga något därifrån; I skolen hålla HERRENS, eder
    Guds, bud, som jag giver eder.
  3. I haven med egna ögon sett vad HERREN har gjort i fråga om
    Baal-Peor, huru HERREN, din Gud, utrotade ur ditt folk var man
    som följde efter Baal-Peor.
  4. Men I som höllen eder till HERREN, eder Gud, I leven alla ännu
    i dag.
  5. Se, jag har lärt eder stadgar och rätter såsom HERREN, min Gud,
    har bjudit mig, på det att I mån göra efter dem i det land dit I
    nu kommen, för att taga det i besittning.
  6. I skolen hålla dem och göra efter dem, ty det skall tillräknas
    eder såsom vishet och förstånd av andra folk. När de få höra
    alla dessa stadgar, skola säga: »I sanning, ett vist och
    förståndigt folk är detta stora folk.»
  7. Ty vilket annat stort folk finnes, vars gudar äro det så nära
    som HERREN, vår Gud, är oss, så ofta vi åkalla honom?
  8. Och vilket annat stort folk finnes, som har stadgar och rätter
    så rättfärdiga som hela denna lag, vilken jag i deg förelägger
    eder?
  9. Allenast tag dig till vara och akta dig väl, så att du icke
    förgäter vad dina ögon sågo, och icke låter vika ifrån ditt
    hjärta i all dina livsdagar, utan kungör det för dina barn och
    dina barnbarn:
  10. vad som skedde den dag då du stod inför HERREN, din Gud, vid
    Horeb, då HERREN sade till mig: »Församla folket till mig, för
    att jag må låta dem höra mina ord; må de så lära sig att
    frukta mig, så länge de leva på jorden, och de lära sina barn
    detsamma.»
  11. Och I trädden fram och blevo stående nedanför berget; och berget
    brann i eld ända upp till himmelen, och där var mörker, moln
    och töcken.
  12. Och HERREN talade till eder ur elden orden hörden I, men I sågen
    ingen gestalt, I hörden allenast en röst.
  13. Och han förkunnade eder sitt förbund, som han bjöd eder att
    hålla nämligen de tio orden; och han skrev dem på två
    stentavlor.
  14. Och mig bjöd HERREN då att jag skulle lära eder stadgar och
    rätter, för att I skullen göra efter dem i det land dit I nu
    dragen, till att taga det i besittning.
  15. Och eftersom I icke sågen någon gestalt den dag då HERREN talade
    till eder på Horeb ur elden, därför mån I nu noga hava akt på
    eder själva.
  16. så att I icke tagen eder till, vad fördärvligt är, genom att
    göra eder någon beläte, något slags avgudabild, något bild av
    man eller av kvinna.
  17. eller någon bild av något fyrfotadjur eller av någon bevingad
    fågel som flyger under himmelen,
  18. eller av något kräldjur på marken eller av någon fisk i vattnet
    under jorden.
  19. Och när du lyfter dina ögon upp till himmelen och ser solen,
    månen och stjärnorna, himmelens hela härskara, då må du icke
    heller låta förföra dig att tillbedja dem och tjäna dem; ty
    HERREN, din Gud, har givit dem åt alla folk under hela himmelen
    till deras del.
  20. Men eder har HERREN tagit, och han har fört eder ut ur
    smältugnen, ur Egypten, för att I skullen bliva hans arvfolk,
    såsom nu har skett.
  21. Och HERREN vredgades på mig för eder skull, och svor att jag
    icke skulle få gå över Jordan och komma in i de goda land som
    HERREN, din Gud, vill giva dig till arvedel.
  22. Ty jag skall dö i detta land och icke gå över Jordan, men I
    skolen gå över den och taga detta goda land i besittning.
  23. Tagen eder då till vara för att förgäta det förbund som HERREN,
    eder Gud, har slutit med eder, därigenom att I, alldeles emot
    HERRENS, eder Guds, bud, gören eder något beläte, något slags
    bild.
  24. Ty, HERREN, din Gud, är en förtärande eld, nitälskande Gud.
  25. Om nu så sker, när du har fått barn och barnbarn och I haven
    blivit gamla i landet, att I tagen eder till, vad fördärvligt
    är, genom att göra eder något beläte, något slags bild, så att I
    gören vad som är ont i HERRENS, din Guds, ögon och därmed
    förtörnen honom,
  26. då tager jag i dag himmel och jord till vittnen mot eder, att I
    med hast skolen förgås och utrotas ur det land dit I nu gån över
    Jordan, för att taga det i besittning; I skolen då icke längre
    leva där, utan skolen förvisso förgöras.
  27. Och HERREN skall förströ eder bland folken, och allenast en
    ringa hop av eder skall bliva kvar bland de folk till vilka
    HERREN skall föra eder.
  28. Och där skolen I tjäna gudar, gjorda av människohänder, gudar av
    trä och sten, som varken se eller höra eller äta eller lukta.
  29. Men när I där söken HERREN, din Gud, då skall du finna honom, om
    du frågar efter honom av allt ditt hjärta och av all din själ.
  30. När du är i nöd och allt detta vederfares dig, i kommande dagar,
    då skall du vända åter till HERREN, din Gud, och höra hans röst.
  31. Ty HERREN, din Gud, är en barmhärtig Gud. Han skall icke förgäta
    eller fördärva dig; han skall icke förgäta det förbund han har
    ingått med dina fäder och med ed bekräftat.
  32. Ty fråga framfarna tider, dem som hava varit före dig, från den
    dag då Gud skapade människor på jorden, fråga ifrån himmelens
    ena ända till den andra om någonsin något så stort som detta har
    skett, eller om man har hört talas om något som är detta likt,
  33. om något folk har hört Guds röst tala ur elden, såsom du har
    hört, och dock har blivit vid liv,
  34. eller om någon gud har försökt att komma och hämta ett folk åt
    sig ut från ett annat folk, genom hemsökelser, tecken och under,
    genom krig, genom stark hand och uträckt arm, och genom stora,
    fruktansvärda gärningar, vilket allt HERREN, eder Guds, har gjort
    med eder i Egypten, inför dina ögon.
  35. Du har själv fått se det, för att du skulle veta att HERREN är
    Gud, och ingen annan än han.
  36. Från himmelen har han låtit dig höra sin röst för att undervisa
    dig, och på jorden har han låtit dig se sin stora eld, och du
    har hört hans ord ur elden.
  37. Eftersom han nu älskade dina fäder och utvalde deras avkomlingar
    efter dem, och själv med sin stora kraft förde dig ut ur
    Egypten,
  38. och fördrev för dig folk som voro större och mäktigare än du,
    och lät dig komma in i deras land och gav det åt dig till
    arvedel, såsom nu har skett,
  39. därför skall du i dag veta och lägga på hjärtat att HERREN är
    Gud, uppe i himmelen och nere på jorden, han och ingen annan;
  40. och du skall hålla hans stadgar och bud, som jag i dag giver
    dig, på det att det må gå dig väl och dina barn efter dig, och
    på det att du må länge leva i det land som HERREN, din Gud, vill
    giva dig för all tid.
  41. Vid denna tid avskilde Mose tre städer på andra sidan Jordan, på
    östra sidan,
  42. till vilka en dråpare skulle kunna fly, om han hade dräpt någon
    utan vett och vilja, och utan att förut hava burit hat till
    honom; om han flydde till någon av dessa städer, skulle han få
    bliva vid liv.
  43. De voro: Beser i öknen på slättlandet för Rubens stam, Ramot i
    Gilead för Gads stam och Golan i Basan för Manasse stam.
  44. Och detta är den lag som Mose förelade Israels barn,
  45. dessa äro de vittnesbörd och stadgar och rätter som Mose
    föredrog för Israels barn, sedan de hade dragit ut ur Egypten,
  46. på andra sidan Jordan i dalen, mitt emot Bet-Peor, i Sihons
    land, amoréernas konungs, som bodde i Hesbon, och som Mose och
    Israels barn slogo, när de hade dragit ut ur Egypten.
  47. Ty de intogo hans land och Ogs land, konungens i Basan,
    amoréernas två konungars länder, på andra sidan Jordan, på
    östra sidan,
  48. från Aroer vid bäcken Arnons strand ända till berget Sion, det
    är Hermon,
  49. och hela Hedmarken på andra sidan Jordan på östra sidan, ända
    till Hedmarkshavet, nedanför Pisgas sluttningar.
    *05/05 Femte Mosebok (Deuteronomium), 5 KapitletFemte Mosebok (Deuteronomium), 5 Kapitlet
                 Förbundet på Horeb.  De tio budorden.
                     Mose inför Herren på berget.
  1. Och Mose sammankallade hela Israel och sade till dem:Hör, Israel, de stadgar och rätter som jag i dag framställer för
    eder, och lären eder dem och hållen dem och gören efter dem.
  2. HERREN, vår Gud, slöt ett förbund med oss på Horeb.
  3. Icke med våra fäder slöt HERREN detta förbund, utan med oss
    själva som stå här i dag, oss alla som nu leva.
  4. Ansikte mot ansikte talade HERREN till eder på berget ur elden.
  5. Jag stod då mellan HERREN och eder, för att förkunna eder vad
    HERREN talade, ty I fruktaden för elden och stegen icke upp på
    berget. Han sade:
  6. Jag är HERREN, din Gud, som har fört dig ut ur Egyptens land, ur
    träldomshuset.
  7. Du skall inga andra gudar hava jämte mig.
  8. Du skall icke göra dig något beläte, som är en bild vare sig av
    det som är uppe i himmelen, eller av det som är i vattnet under
    jorden.
  9. Du skall icke tillbedja sådana, ej heller tjäna dem; ty jag,
    HERREN, sin Gud, är en nitälskande Gud, som hemsöker fädernas
    missgärning på barn och efterkommande i tredje och fjärde led,
    när man hatar mig,
  10. men som gör nåd med tusenden, när man älskar mig och håller mina
    bud.
  11. Du skall icke missbruka HERRENS, din Guds namn, ty HERREN skall
    icke låta den bliva ostraffad, som missbrukar hans namn.
  12. Håll sabbatsdagen, så att du helgar den, såsom HERREN, din Gud,
    har bjudit dig.
  13. Sex dagar skall du arbeta och förrätta alla dina sysslor;
  14. men den sjunde dagen är HERRENS, din Guds, sabbat; då skall du
    ingen syssla förrätta, ej heller din son eller sin dotter, eller
    din tjänare eller din tjänarinna, eller din oxe eller din åsna
    eller någon av dina dragare, ej heller främlingen som är hos dig
    inom dina portar; på det att din tjänare och din tjänarinna må
    hava ro såväl som du.
  15. Du skall komma ihåg att du själv har varit träl i Egyptens land,
    och att HERREN, din Gud, har fört dig ut därifrån med stark hand
    och uträckt arm; därför har HERREN, din Gud bjudit dig att hålla
    sabbatsdagen.
  16. Hedra din fader och din moder, såsom HERREN, din Gud har bjudit
    dig, på det att du må länge leva och det må gå dig väl i det
    land som HERREN, din Gud, vill giva dig.
  17. Du skall icke dräpa.
  18. Du skall icke heller begå äktenskapsbrott.
  19. Du skall icke heller stjäla.
  20. Du skall icke heller bära falsk vittnesbörd mot din nästa.
  21. Du skall icke heller hava begärelse till din nästas hustru. Du
    skall icke heller hava lust till din nästas hus, ej heller till
    hans åker eller hans tjänare eller hans tjänarinna, ej heller
    till hans oxe eller hans åsna, ej heller till något som tillhör
    din nästa.
  22. Dessa ord talade HERREN till hela eder församling på berget, ur
    elden, molnskyn och töcknet, med hög röst, och han talade så
    intet mer. Och han skrev dem på två stentavlor, som han gav åt
    mig.
  23. När I hörden rösten ur mörkret, medan berget brann i eld,
    trädden I fram till mig, alla I som voren huvudmän för edra
    stammar, så ock edra äldste.
  24. Och I saden: »Se, HERREN, vår Gud, har låtit oss se sin
    härlighet och sin storhet, och vi hava hört hans röst ur elden.
    I dag hava vi sett att Gud kan tala med en människa och dock
    låta henne bliva vid liv.
  25. Varför skola vi då likväl dö? Denna stora eld kommer ju att
    förtära oss. Om vi än vidare få höra HERRENS, vår Guds, röst, så
    måste vi dö.
  26. Ty vem finnes väl bland allt kött som kan, såsom vi hava gjort,
    höra den levande Gudens röst tala ur elden och dock bliva vid
    liv?
  27. Träd du fram och hör allt vad HERREN, vår Gud, säger, och tala
    du till oss allt vad HERREN, vår Gud, talar till dig, så vilja
    vi höra det och göra därefter.»
  28. Och HERREN hörde edra ord, när I så taladen till mig; och HERREN
    sade till mig: »Jag har hört de ord som detta folk har talat till
    dig. De hava rätt i allt vad de hava talat.
  29. Ack att de hade sådana hjärtan, att de fruktade mig och hölle
    alla mina bud alltid! Det skulle ju då gå dem och deras barn väl
    evinnerligen.
  30. Gå nu och säg till dem: ‘Vänden tillbaka till edra tält.’
  31. Men du själv må stanna kvar här hos mig, så skall förkunna för
    dig alla de bud och stadgar och rätter som du skall lära dem,
    för att de må göra efter dem i det land som jag vill giva dem
    till besittning.»
  32. Så hållen nu och gören vad HERREN, eder Gud, har bjudit eder. I
    skolen icke vika av vare sig till höger eller till vänster.
  33. På de vägar som HERREN, eder Gud, har bjudit eder gå skolen I
    alltid vandra, för att I mån bliva vid liv och det må gå eder
    väl, och för att I mån länge leva i det land som I skolen taga i
    besittning.
    *05/06 Femte Mosebok (Deuteronomium), 6 KapitletFemte Mosebok (Deuteronomium), 6 Kapitlet

Plikter mot Herren.

  1. Och dessa äro de bud, stadgar och rätter som HERREN, eder Gud,
    har bjudit mig att lära eder, för att I skolen göra efter dem i
    det land dit I nu dragen, till att taga de i besittning —
  2. detta på det att du må frukta HERREN, din Gud, så att du håller
    alla hans stadgar och bud, som jag giver dig, du med din som och
    din sonson, i all dina livsdagar, och på det att du må länge
    leva.
  3. Så skall du nu höra, Israel, och hålla dem och göra efter dem,
    för att det må gå dig väl, och för att I mån föröka eder mycket,
    såsom HERREN, dina fäders Gud, har lovat dig — ett land som
    flyter av mjölk och honung.
  4. Hör, Israel! HERREN, vår gud, HERREN är en.
  5. Och du skall älska HERREN, din Gud, av allt ditt hjärta och av
    all din själ och av all din kraft.
  6. Dessa ord som jag i dag giver dig skall du lägga på ditt hjärta.
  7. Och du skall inskärpa dem hos dina barn och tala om för dem, när
    du sitter i ditt hus och när du går på vägen, när du lägger dig
    och när du står upp.
  8. Och du skall binda dem såsom ett tecken på din hand, och de
    skola vara såsom ett märke på din panna.
  9. Och du skall skriva dem på dörrposterna i ditt hus och på dina
    portar.
  10. När nu HERREN, din Gud, låter dig komma in i det land som han
    med ed har lovat dina fäder, Abraham, Isak och Jakob, att giva
    dig — stora och vackra städer, som du icke har byggt,
  11. och hus, fulla med allt gott, vilka du icke har fyllt, och
    uthuggna brunnar, som du icke har huggit ut, vingårdar och
    olivplanteringar, som du icke har planterat — och när du då
    äter och bliver mätt,
  12. så tag dig till vara för att förgäta HERREN, som har fört dig ut
    ur Egyptens land, ur träldomshuset.
  13. HERREN, din Gud, skall du frukta, och honom skall du tjäna, och
    vid hans namn skall du svärja.
  14. I skolen icke följa efter andra gudar, någon av de folks gudar,
    som bo runt omkring eder.
  15. ty en nitälskande Gud är HERREN, din Gud, mitt ibland dig, och
    du må taga dig till vara, så att icke HERRENS, din Guds, vrede
    upptändes mot dig, och han utrotar dig från jorden.
  16. I skolen icke fresta HERREN, eder Gud, såsom I frestaden honom i
    Massa.
  17. I skolen troget hålla HERRENS, eder Guds, bud och de vittnesbörd
    och stadgar som han hat givit dig.
  18. Och du skall göra vad rätt och gott är i HERRENS ögon, för att
    det må gå dig väl, och för att du må komma in i det goda land
    som HERREN med ed har lovat åt dina fäder, och taga det i
    besittning,
  19. därigenom att han driver undan för dig all dina fiender, såsom
    HERREN har lovat.
  20. När din son i framtiden frågar dig: »Vad betyda de vittnesbörd
    och stadgar och rätter som HERREN, vår Gud, har givit eder?»
  21. då skall du svara din son: »Vi voro Faraos trälar i Egypten, men
    med stark hand förde HERREN oss ut ur Egypten.
  22. Och HERREN gjorde stora och gruvliga tecken och under i Egypten
    på Farao och hela hans hus inför våra ögon.
  23. Men oss förde han ut därifrån, för att låta oss komma in och
    giva oss det land som han med ed har lovat åt våra fäder.
  24. Och HERREN bjöd oss att göra efter all dessa stadgar och att
    frukta HERREN, vår Gud, för att det alltid skulle gå oss väl, i
    det att han behölle oss vid liv, såsom ock hittills har skett.
  25. Och det skall lända oss till rättfärdighet, när vi hålla och
    göra efter alla dessa bud, inför HERREN, vår Guds, ansikte,
    såsom han har bjudit oss.»
    *05/07 Femte Mosebok (Deuteronomium), 7 KapitletFemte Mosebok (Deuteronomium), 7 Kapitlet
                      Befallning om kananéernas
                          tillspillogivning.
  1. När HERREN, din Gud låter dig komma in i det land di du nu går,
    för att taga i besittning, och när han för dig förjagar stora
    folk — hetiterna, girgaséerna, amoréerna, kananéerna,
    perisséerna, hivéerna och jebuséerna, sju folk, större och
    mäktigare än du —
  2. när HERREN, din Gud, giver dessa i ditt våld och du slår dem, då
    skall du giva dem till spillo; du skall icke sluta förbund med
    dem eller visa dem nåd.
  3. Du skall icke befrynda dig med dem; dina döttrar skall du icke
    giva åt deras söner, och deras döttrar skall du icke taga till
    hustrur åt dina söner.
  4. Ty de skola då förleda dina söner att vika av ifrån mig och
    tjäna andra gudar, och HERRENS vrede skall då upptändas mot eder
    och han skall hast förgöra dig.
  5. Utan så skolen I göra med dem I skolen bryta ned deras altaren
    och slå sönder deras stoder och hugga ned deras Aseror och
    bränna upp deras beläten i eld.
  6. Ty du är ett folk som är helgat åt HERREN, din Gud; dig har
    HERREN, din Gud, utvalt till att vara hans egendomsfolk, framför
    alla andra folk på jorden.
  7. Icke därför att I voren större än alla andra folk var det som
    HERREN fäste sig vid eder och utvalde eder, ty I ären ju mindre
    än alla andra folk;
  8. utan därför att HERREN älskade eder och ville hålla den ed som
    han hade svurit fäder, därför förde HERREN eder ut med stark
    hand och förlossade dig ur träldomshuset, ur Faraos, den
    egyptiske konungens, hand.
  9. Så skall du nu veta att HERREN, din Gud, är den rätte Guden, den
    trofaste Guden, som håller förbund och bevarar nåd intill
    tusende led, när man älskar honom och håller hans bud,
  10. men som utan förskoning vedergäller och förgör dem som hata
    honom. Han dröjer icke, när det gäller dem som hata honom; utan
    förskoning vedergäller han dem.
  11. Så håll nu de bud och stadgar och rätter som jag i dag giver
    dig, och gör efter dem.
  12. Om I nu hören dessa rätter och hållen dem och gören efter dem,
    så skall HERREN, din Gud, till lön därför låta sitt förbund och
    sin nåd bestå, vad han med ed lovade dina fäder.
  13. Han skall då älska dig och välsigna sitt livs frukt och din
    marks frukt, din säd, ditt vin och din olja, dina fäkreaturs
    avföda och din småboskaps avel, i det land som han med ed har
    lovat dina fäder att giva dig.
  14. Välsignad skall du bliva framför alla andra folk; bland dina män
    och kvinnor skall ingen vara ofruktsam, ej heller bland din
    boskap.
  15. Och HERREN skall avvända från dig all krankhet; ingen av
    Egyptens alla svåra sjukdomar, som du väl känner, skall han
    lägga på dig; han skall i stället låta dem komma över alla dem
    som hata dig.
  16. Och alla de folk som HERREN, din Gud, giver i din hand skall du
    utrota; du skall icke visa dem någon skonsamhet. Du skall icke
    heller tjäna deras gudar, ty detta kunde bliva en snara för dig.
  17. Om du ock säger vid dig själv: »Dessa folk äro större än jag;
    huru skall jag kunna fördriva dem?»,
  18. så må du dock icke frukta för dem; du skall tänka på vad HERREN,
    din Gud gjorde med Farao och med all egyptierna,
  19. på de stora hemsökelser som du med egna ögon såg, och på de
    tecken och under och på den starka hand och uträckta arm varmed
    HERREN, din Gud, förde dig ut. På samma sätt skall HERREN, din
    Gud, nu göra med alla de folk som du fruktar för.
  20. Därtill skall HERREN, din Gud, sända getingar över dem, till
    dess att de som äro kvar och hålla sig gömda för dig hava blivit
    utrotade.
  21. Du må icke förskräckas för dem, ty HERREN, din Gud, är mitt
    ibland dig, en stod och fruktansvärd Gud.
  22. Och HERREN, din Gud, skall förjaga dessa hedningar för dig, men
    blott småningom. Du skall icke med hast få förgöra dem, på det
    att vilddjuren icke må föröka sig till din skada.
  23. HERREN, din Gud, skall giva dem i ditt våld och sända stor
    förvirring bland dem, till dess att de förgöras.
  24. Och han skall giva deras konungar i din hand, och du skall
    utrota till och med deras namn, så att de icke mer finnas under
    himmelen. Ingen skall kunna stå dig emot, till dess du har
    förgjort dem.
  25. Deras gudabeläten skola I bränna upp i eld. Du skall icke hava
    begärelse till det silver och det guld som finnes på dem, och
    icke taga något av detta för din räkning, på det att du icke må
    snärjas därav; ty en styggelse är det för HERREN, din Gud.
  26. Och du skall icke låta någon styggelse komma in i ditt hus, på det
    att du icke också själv må bliva given till spillo. Du skall
    räkna det såsom en skändlighet och en styggelse, ty det är givet
    till spillo.
    *05/08 Femte Mosebok (Deuteronomium), 8 KapitletFemte Mosebok (Deuteronomium), 8 Kapitlet
                Herrens välgärningar mot Israel under
               ökenvandringen.  Varning för övermod och
                            ogudaktighet.
  1. Alla de bud som jag i dag giver dig skolen I hållen, och efter
    dem skolen I göra, för att I mån komma in i och taga i
    besittning det land som HERREN med ed har lovat åt edra
    fäder.
  2. Och du skall komma ihåg allt vad som har skett på den väg HERREN,
    din Gud, nu i fyrtio åt har låtit dig vandra i öknen, för att
    tukta dig och pröva dig, så att han kunde förnimma vad som var i
    ditt hjärta: om du ville hålla hans bud eller icke.
  3. Ja, han tuktade dig och lät dig hungra, och han gav dig manna
    att äta, en mat som du förut icke visste av, och som icke heller
    dina fäder visste av; på det att han skulle lära dig förstå att
    människan lever icke allenast av bröd, utan att hon lever av
    allt det som utgår av HERRENS mun.
  4. Dina kläder blevo icke utslitna på dig, och din fot svullnade
    icke under dessa fyrtio år.
  5. Så skall du då förstå i ditt hjärta att HERREN, din Gud, fostrar
    dig, såsom en man fostrar sin son;
  6. och du skall hålla HERRENS, din Guds, bud, så att du vandrar på
    hans vägar och fruktar honom.
  7. Ty HERREN, din Gud, låter dig nu komma in i ett gott land, ett
    land där vattenbäckar, källor och djupa vatten flöda fram i
    dalar och på berg,
  8. ett land med vete och korn, med vinträd, fikonträd och
    granatträd, ett land med ädla olivträd och med honung,
  9. ett land där du icke skall äta ditt bröd i torftighet, där intet
    skall fattas dig, ett land vars stenar innehålla järn, och ur
    vars berg du skall bryta koppar.
  10. Där skall du äta och bliva mätt, och du skall så lova HERREN,
    din Gud, för det goda land som han har givit dig.
  11. Tag dig då till vara för att förgäta HERREN, din Gud, så att du
    icke håller hans bud och rätter och stadgar, som jag i dag giver
    dig.
  12. Ja, när du äter och bliver mätt, och bygger vackra hus och bor i
    dem,
  13. när dina fäkreatur och din småboskap förökas, och ditt silver
    och guld förökas, och allt annat du har förökas,
  14. då må ditt hjärta icke bliva högmodigt, så att du förgäter
    HERREN, din Gud, som har fört dig ut ur Egyptens land, ur
    träldomshuset.
  15. och som har lett dig genom den stora och fruktansvärda öknen,
    bland giftiga ormar och skorpioner, över förtorkad mark, där
    intet vatten åt dig komma ut ur den hårda klippan,
  16. och som gav dig manna att äta i öknen, en mat som dina fäder
    icke visste av — detta på det att han skulle tukta dig och
    pröva dig, för att sedan kunna göra dig gott.
  17. Du må icke säga vid dig själv: Min egen kraft och min hands
    styrka har förskaffat mig denna rikedom,
  18. utan du må komma ihåg att det är HERREN, din Gud, som giver dig
    kraft att förvärva rikedom, därför att han vill upprätta det
    förbund som han med ed har ingått med dina fäder — såsom och
    hittills har skett.
  19. Men om du förgäter HERREN, din Gud, och följer efter andra gudar
    och tjänar dem och tillbeder dem, så betygar jag i dag inför eder
    att I förvisso skolen förgås.
  20. På samma sätt som hedningarna som HERREN förgör för eder skolen
    också I då förgås, därför att I icke hörden HERRENS, eder Guds
    röst.
    *05/09 Femte Mosebok (Deuteronomium), 9 KapitletFemte Mosebok (Deuteronomium), 9 Kapitlet

Israels olydnad under ökenvandringen.

  1. Hör, Israel! Du går nu över Jordan, för att komma ditin och
    underlägga dig folk, större och mäktigare än du, städer, stora
    och befästa upp mot himmelen,
  2. anakiternas stora och resliga folkstam, som du själv känner, och
    om vilken du har hört att man säger: »Vem kan stå emot Anaks
    barn!»
  3. Så skall du nu veta att HERREN, din Gud, är den som går framför
    dig, såsom en förtärande eld; han skall förgöra dem, och han
    skall förgöra dem, och han skall ödmjuka dem för dig, och du
    skall fördriva dem och utrota dem med hast, såsom HERREN har
    lovat dig.
  4. Då nu HERREN, din Gud, driver dem undan för dig, må du icke säga
    vid dig själv: »För min rättfärdighets skull har HERREN låtit
    mig komma in i detta land och taga det i besittning.» Ty dessa
    hedningars ogudaktighet är det som gör att HERREN fördriver dem
    för dig.
  5. Icke din rättfärdighet och din rättsinnighet är det som gör att
    du får komma in i deras land och taga det i besittning, utan
    dessa hedningars ogudaktighet är det som gör att HERREN, din
    Gud, fördriver dem för dig. Så vill ock HERREN uppfylla vad han
    med ed har lovat dina fäder, Abraham, Isak och Jakob.
  6. Därför må du nu veta att det icke är din rättfärdighet som gör
    att HERREN, din Gud, vill giva dig detta goda land till
    besittning; ty du är ett hårdnackat folk.
  7. Kom ihåg, förgät icke, huru du i öknen förtörnade HERREN, din
    Gud. Allt ifrån den dag då du drog ut ur Egyptens land, ända
    till dess I nu haven kommit hit, haven I varit gensträviga mot
    HERREN.
  8. Vid Horeb förtörnaden I HERREN, och HERREN vredgades på eder, så
    att han ville förgöra eder.
  9. När jag hade stigit upp på berget för att taga emot
    stentavlorna, det förbunds tavlor, som HERREN hade slutit med
    eder, stannade jag på berget i fyrtio dagar och fyrtio nätter,
    utan att äta och utan att dricka.
  10. Och HERREN gav mig de två stentavlorna, på vilka Gud hade
    skrivit med sitt finger; vad där stod var alldeles lika med de
    ord HERREN hade talat med eder på berget ur elden, den dag då I
    voren församlade där.
  11. Och när de fyrtio dagarna och de fyrtio nätterna voro förlidna,
    gav HERREN mig de två stentavlorna, förbundets tavlor.
  12. Och HERREN sade till mig: »Stå upp och gå med hast ned
    härifrån, ty ditt folk, som du har fört ut ur Egypten, har tagit
    sig till, vad fördärvligt är. De hava redan vikit av ifrån den
    väg som jag bjöd dem gå; de hava gjort sig ett gjutet beläte.»
  13. Och HERREN talade till mig och sade: »jag har sett att detta
    folk är ett hårdnackat folk.
  14. Lämna mig i fred, ty jag vill förgöra dem och utplåna deras
    namn, så att det icke mer finnes under himmelen; dig vill jag
    sedan göra till ett folk som är mäktigare och större än detta.»
  15. Då vände jag mig om och steg ned från berget, som brann i eld;
    och jag hade i mina båda händer förbundets två tavlor.
  16. Och jag fick då se att I haven syndat mot HERREN, eder Gud: I
    haden gjort eder en gjuten kalv; så haden I redan vikit av ifrån
    den väg som HERREN hade bjudit eder gå.
  17. Då kastade jag i de båda tavlorna och kastade dem ifrån mig med
    båda händerna och slog sönder dem inför edra ögon.
  18. Och jag föll ned inför HERRENS ansikte och låg så, likasom förra
    gången i fyrtio dagar och fyrtio nätter, utan att äta och utan
    att dricka, för all den synds skulle som I haden begått genom
    att göra vad ont var i HERRENS ögon, till att förtörna honom.
  19. Ty jag fruktade för den vrede och förbittring mot eder, av
    vilken HERREN hade blivit så uppfylld att han ville förgöra
    eder. Och HERREN hörde mig även denna gång.
  20. Också på Aron blev HERREN mycket vred, så att han ville förgöra
    honom, och jag bad då jämväl för Aron.
  21. Sedan tog jag kalven, syndabelätet som I haden gjort, och brände
    den i eld och krossade sönder den väl, till dess att den blev
    fint stoft, och det stoftet kastade jag i bäcken som flöt ned
    från berget.
  22. I Tabeera, i Massa och i Kibrot-Hattaava förtörnaden I ock
    HERREN.
  23. Och när HERREN ville sända eder åstad från Kades-Barnea och
    sade: »Dragen upp och intagen det land som jag har givit
    eder», då voren I gensträviga mot HERREN, eder Guds, befallning
    och trodden honom icke och hörden icke hans röst.
  24. Ja, gensträviga haven I varit mot HERREN allt ifrån den dag då
    jag lärde känna eder.
  25. Så föll jag då ned inför HERRENS ansikte och låg så i de fyrtio
    dagarna och de fyrtio nätterna; ty HERREN hade sagt att han
    ville förgöra eder.
  26. Och jag bad till HERREN och sade: »Herre, HERRE, fördärva icke
    ditt folk och din arvedel, som du har förlossat med din stora
    makt, och som du med stark hand har fört ut ur Egypten.
  27. Tänk på dina tjänare Abraham, Isak och Jakob, se icke på detta
    folks hårdhet, ogudaktighet och synd;
  28. på det att man icke må säga i det land varur du har fört oss ut:
    ‘Därför att HERREN, icke förmådde föra dem in i det land som han
    hade lovat åt dem, och därför att han hatade dem, förde han dem
    ut och lät dem dö i öknen.’
  29. De äro ju ditt folk och din arvedel, som du har fört ut med din
    stora kraft och din uträckta arm.»
    *05/10 Femte Mosebok (Deuteronomium), 10 KapitletFemte Mosebok (Deuteronomium), 10 Kapitlet
                     De nya tavlorna.  Arons död.
                 Avskiljandet av Levi stam.  Uppmaning
                     till lydnad mot Herrens bud.
  1. På den tiden sade HERREN till mig: »Hugg ut åt dig två
    stentavlor, likadana som de förra voro, och stig upp till mig på
    berget; gör dig och en ark av trä.
  2. Och sedan jag har skrivit på tavlorna samma ord som stodo på de
    förra tavlorna, vilka du slog sönder, skall du lägga dem i
    arken.»
  3. Så gjorde jag då en ark av akacieträ och högg ut två stentavlor,
    likadana som de förra voro. Och jag steg upp på berget och hade
    med mig de två tavlorna.
  4. Och han skrev på tavlorna detsamma som var skrivet förra gången,
    de tio ord som HERREN hade talat till eder på berget ur elden,
    den dag då I voren församlade där. Och HERREN gav dem åt mig.
  5. Sedan vända jag mig om och steg ned från berget och lade
    tavlorna i arken som jag hade gjort, och där fingo de ligga,
    såsom HERREN hade bjudit mig.
  6. Och Israels barn bröto upp från Beerot-Bene-Jaakan och tågade
    till Mosera. Där dog Aron och blev där också begraven; och hans
    som Eleasar blev präst i hans ställe.
  7. Därifrån bröto de upp och tågade till Gudgoda, och från
    Gudgoda, och från Gudgoda till Jotbata, en trakt som var rik på
    vattenbäckar.
  8. På den tiden avskilde HERREN Levi stam till att bära HERRENS
    förbundsark, till att stå inför HERRENS ansikte och göra tjänst
    inför honom, och till att välsigna i hans namn, såsom den har
    att göra ännu i dag.
  9. Därför fick Levi ingen lott eller arvedel jämte sina bröder.
    HERREN är hans arvedel, såsom HERREN, din Gud, har sagt honom.
  10. Och jag stannade på berget lika länge som förra gången, fyrtio
    dagar och fyrtio nätter; och HERREN hörde mig också denna gång:
    HERREN ville icke fördärva mig.
  11. Och HERREN sade till mig: »Stå upp och gå åstad framför folket,
    och låt dem bryta upp, för att de må komma in i och taga i
    besittning det land som jag med ed har lovat deras färder att
    giva dem.»
  12. Och nu Israel, var är det som HERREN, din Gud, fordrar av dig
    annat än att du fruktar HERREN, din Gud, att du alltid vandrar
    på hans vägar och älskar honom, och att du tjänar HERREN, din
    Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ,
  13. så att du håller HERRENS bud och stadgar, som jag i dag giver
    dig, på det att det må gå dig väl?
  14. Se, HERREN, din Gud, tillhör himlarna och himlarnas himmel,
    jorden och allt vad därpå är;
  15. men allenast vid dina fäder fäste sig HERREN och älskade dem;
    och han utvalde deras avkomlingar efter dem, han utvalde eder
    bland alla folk, såsom I nu själva sen.
  16. Omskären därför edert hjärtas förhud, och varen icke länge
    hårdnackade.
  17. Ty HERREN, eder Gud, är gudarnas Gud och herrarnas Herre, den
    store, den väldige och fruktansvärde Guden, som icke har
    anseende till personen och icke tager mutor;
  18. som skaffar den faderlöse och änkan rätt, och som älskar
    främlingen och giver honom mat och kläder.
  19. Därför skolen också I älska främlingen; I haven ju själva varit
    främlingar i Egyptens land.
  20. HERREN, din Gud, skall du frukta, honom skall du tjäna, och till
    honom skall du hålla dig, och vid hans namn skall du svärja.
  21. Han är ditt lov, och han din Gud, som har gjort med dig de stora
    och underbara gärningar som du med egna ögon har sett.
  22. Sjuttio personer voro dina fäder, som drogo ned till Egypten,
    men nu har HERREN, din Gud, gjort dig talrik såsom himmelens
    stjärnor.
    *05/11 Femte Mosebok (Deuteronomium), 11 KapitletFemte Mosebok (Deuteronomium), 11 Kapitlet
                  Fortsatt uppmaning till lydnad mot
                             Herrens bud.
  1. Så skall du nu älska HERREN, din Gud, och hålla vad han bjuder
    dig hålla, hans stadgar och rätter och bud, alltid.
  2. Och besinnen i dag — jag talar nu icke om edra barn, som icke
    hava förnummit och sett det — huru HERREN, eder Gud, har
    fostrat eder, besinnen hans storhet, hans starka hand och hans
    uträckta arm,
  3. de tecken och gärningar som han gjorde i Egypten, med Farao,
    konungen i Egypten, och med hela hans land,
  4. och vad han gjorde med egyptiernas här, med deras hästar och
    vagnar, huru han lät Röda havets vatten strömma över dem, när de
    förföljde eder, och huru HERREN då förgjorde dem, så att de nu
    icke mer äro till;
  5. och vad han gjorde med eder i öknen, ända till dess I kommen
    hit,
  6. och vad han gjorde med Datan och Abiram, Eliabs, Rubens sons,
    sönder, huru jorden öppnade sin mun och uppslukade dem med deras
    hus och deras tält och allt levande som följde dem, och detta
    mitt i hela Israel.
  7. Ty I haven ju med egna ögon sett alla de stora gärningar som
    HERREN har gjort.
  8. Så hållen då alla de bud som jag i dag giver dig, på det att I
    med frimodighet mån kunna gå in i och intaga det land dit I nu
    dragen, för att taga det i besittning,
  9. och på det att I mån länge leva i det land som HERREN med ed har
    lovat edra fäder att giva åt dem och deras efterkommande, ett
    land som flyter av mjölk och honung.
  10. Ty det land dit du nu kommer, för att taga det i besittning, är
    icke såsom Egyptens land, varifrån I haven dragit ut, där du
    måste trampa upp vatten till den säd du sådde, såsom man gör i
    en köksträdgård;
  11. nej, det land dit I nu dragen, för att taga det i besittning, är
    ett land med berg och dalar, som får vatten att dricka genom
    himmelens regn,
  12. ett land som HERREN, din Gud, låter sig vårda om, och på vilket
    HERRENS, din Guds, ögon beständigt vila, från årets begynnelse
    till årets slut.
  13. Om i nu hören de bud som jag i dag giver eder, så att I älsken
    HERREN, eder Gud, och tjänen honom av allt edert hjärta och av
    all eder själ,
  14. så skall jag giva åt edert land regn i rätt tid, höstregn och
    vårregn, och du skall få inbärga din säd och ditt vin och din
    olja.
  15. Och jag skall giva din boskap gräs på din mark; och du skall äta
    och bliva mätt.
  16. Men tagen eder till vara, låten icke edra hjärtan bliva
    förförda, så att I viken av och tjänen andra gudar och
    tillbedjen dem;
  17. ty då skall HERRENS vrede upptändas mot eder, och han skall
    tillsluta himmelen, så att regn icke faller och marken icke
    giver sin gröda; och I skolen med hast bliva utrotade ur det
    goda land som HERREN vill giva eder.
  18. Så skolen I nu lägga dessa mina ord på edert hjärta och edert
    sinne, och I skolen binda dem såsom ett tecken på eder hand, och
    de skola vara såsom ett märke på eder panna;
  19. och I skolen lära edra barn dem, i det att du talar om dem, när
    du sitter i ditt hus och när du står upp.
  20. och du skall skriva dem på dörrposterna i ditt hus och på dina
    portar;
  21. på det att I och edra barn mån länge få bo i det land som HERREN
    med ed har lovat edra fäder att giva dem, lika länge som
    himmelen välver sig över jorden.
  22. Ty om I hållen alla dessa bud som jag giver eder och gören efter
    dem, så att I älsken HERREN, eder Gud, och alltid vandren på
    hans vägar och hållen eder till honom,
  23. då skall HERREN fördriva alla dessa folk för eder, och I skolen
    underlägga eder folk som äro större och mäktigare än I.
  24. Var ort eder fot beträder skall bliva eder. Från öknen till
    Libanon, ifrån floden — floden Frat — ända till Västra havet
    skall edert område sträcka sig.
  25. Ingen skall kunna stå eder emot. Fruktan och förskräckelse för
    eder skall HERREN, eder Gud, låta komma över hela det land I
    beträden, såsom han har lovat eder.
  26. Se, jag förelägger eder i dag välsignelse och förbannelse:
  27. välsignelse, om I hören HERRENS eder Guds, bud, som jag i dag
    giver eder,
  28. och förbannelse, om I icke hören HERRENS, eder Guds, bud, utan
    viken av ifrån den väg jag i dag bjuder eder gå och följen
    efter andra gudar, som I icke kännen.
  29. Och när HERREN, din Gud, har låtit dig komma in i det land dit
    du nu går, för att taga det i besittning, skall du låta berget
    Gerissim bliva platsen för välsignelsen och berget Ebal platsen
    för förbannelsen.
  30. (Dessa berg ligga, såsom känt är, på andra sidan Jordan, bortom
    Västra vägen, i hedmarkskananéernas land, mitt emot Gilgal,
    bredvid Mores terebintlund.)
  31. Ty I gån nu över Jordan, för att komma in i och taga i
    besittning det land som HERREN, eder Gud, vill giva eder; I
    skolen taga det i besittning och bo där.
  32. Hållen då alla de stadgar och rätter som jag i dag förelägger
    eder, och gören efter dem.
    *05/12 Femte Mosebok (Deuteronomium), 12 KapitletFemte Mosebok (Deuteronomium), 12 Kapitlet
                Gudstjänsten bunden vid en enda plats.
                        Varning för avguderi.
  1. Dessa äro de stadgar och rätter som I skolen hålla och iakttaga
    i det land som HERREN, dina fäders Gud, har givit dig till
    besittning; så länge I leven på jorden skolen I hålla dem.
  2. I skolen i grund föröda alla platser där de folk som I
    fördriven hava hållit sin gudstjänst, vare sig detta har skett
    på höga berg och höjder eller någonstädes under gröna träd.
  3. I skolen bryta ned deras altaren och slå sönder deras stoder och
    bränna upp deras Aseror i eld och hugga ned deras gudabeläten,
    och I skolen utrota deras namn från sådana platser.
  4. När I tillbedjen HERREN, eder Gud, skolen I icke göra såsom de,
  5. utan den plats som HERREN, eder Gud, utväljer inom någon av edra
    stammar till att där fästa sitt namn, denna boning skolen I söka
    och dit skall du gå.
  6. Och dit skolen I föra edra brännoffer och slaktoffer, eder
    tionde, vad edra händer bära fram såsom offergärd, edra
    löftesoffer och frivilliga offer och det förstfödda av edra
    fäkreatur och eder småboskap.
  7. Och där skolen I äta inför HERRENS, eder Guds, ansikte, och
    glädja eder med edert husfolk över allt vad I haven förvärvat,
    allt varmed HERREN, din Gud, vara rättast;
  8. I skolen då icke göra såsom vi nu göra här, var och en vad honom
    tyckes vara rättast.
  9. I haven ju ännu icke kommit till ro och till den arvedel som
    HERREN, din Gud, vill giva dig.
  10. Men när I haven gått över Jordan och bon i det land som HERREN,
    eder Gud, vill giva eder till arvedel, och när han har låtit
    eder få ro för alla edra fiender runt omkring, då att I bon i
    trygghet,
  11. då skolen I till den plats som HERREN, eder Gud, utväljer till
    boning åt sitt namn föra allt vad jag nu bjuder eder: edra
    brännoffer och slaktoffer, eder tionde, vad edra händer bära
    fram såsom offergärd, så ock alla de utvalda löftesoffer som I
    loven HERREN.
  12. Och så skolen I glädja eder inför HERREN, eder Guds, ansikte,
    med edra söner och döttrar, edra tjänare och tjänarinnor, och
    med leviten som bor inom edra portar, ty han har ju ingen lott
    eller arvedel med eder.
  13. Tag dig till vara för att offra dina brännoffer på någon annan
    plats som kan falla din in;
  14. nej, på den plats HERREN utväljer inom en av dina stammar, där
    skall du offra dina brännoffer, och där skall du göra allt vad
    jag eljest bjuder dig.
  15. Dock får du, så mycket dig lyster, slakta och äta kött inom
    vilken som helst av dina städer, i mån av den välsignelse som
    HERREN, din Gud, giver dig. Både den som är oren och den som är
    ren må äta därav, såsom vore det gasell- eller hjortkött.
  16. Men blodet skolen I icke förtära I skolen gjuta ut det på jorden
    såsom vatten.
  17. Du får alltså icke hemma inom dina portar äta tionde av din säd,
    ditt vin och din olja, ej heller det förstfödda av dina
    fäkreatur och din småboskap, ej heller något av de löftesoffer
    som du lovar, eller av dina frivilliga offer, eller av det din
    hand bär fram såsom offergärd;
  18. utan inför HERREN, din Guds, ansikte, på den plats som HERREN,
    din Gud, utväljer skall du äta sådant, med din son och din
    dotter, din tjänare och din tjänarinna, och med leviten som bor
    inom dina portar; och så skall du glädja dig inför HERRENS, din
    Guds, ansikte över allt vad du har förvärvat.
  19. Tag dig till vara för att glömma bort leviten, så länge du lever
    i ditt land.
  20. Om du alltså, när HERREN, din Gud, har utvidgat ditt område,
    såsom han har lovat dig, tänker så: »Jag vill äta kött» — ifall
    det nu lyster för dig att äta kött — så må du då äta kött, så
    mycket dig lyster.
  21. Om den plats som HERREN, din Gud, utväljer till att där fästa
    sitt namn ligger för avlägset för dig, så må du, i enlighet med
    vad jag har bjudit dig, slakta av de fäkreatur och av den
    småboskap som HERREN har givit dig, och äta därav hemma inom
    dina portar, så mycket av din lyster.
  22. Men du skall äta på samma sätt som man äter gasell- eller
    hjortkött; både den som är oren och den som är ren må äta därav.
  23. Allenast skall du vara ståndaktig i att icke förtära blodet; ty
    blodet är själen, och själen skall du icke förtära med köttet.
  24. Du skall icke förtära det; du skall gjuta ut det på jorden såsom
    vatten.
  25. Du skall icke förtära det, på det att det må gå dig väl och dina
    barn efter dig, när du göra vad rätt är i HERRENS ögon.
  26. Men de heliga gåvor som du vill bära fram, och dina löftesoffer,
    dem skall du föra med dig till den plats som HERREN utväljer.
  27. Och av dina brännoffer skall du offra både köttet och blodet på
    HERRENS, din Guds, altare. Av dina slaktoffer däremot skall väl
    blodet gjutas ut på HERRENS, din Guds, altare, men köttet må du
    äta.
  28. Alla dessa bud som jag giver dig skall du hålla och höra, för
    att det må gå dig väl och dina barn efter dig, till evig tid,
    när du gör var gott och rätt är i HERRENS, din Guds, ögon.
  29. När HERREN, din Gud, har utrotat de folk till vilka du nu
    kommer, för att fördriva dem för dig, när du alltså har
    fördrivit dessa och bosatt dig i deras land,
  30. tag dig då till vara för att bliva snärjd, så att du efterföljer
    dem, sedan de hava blivit förgjorda för dig; fråga icke efter
    deras gudar, så att du säger: »På vad sätt höllo dessa folk sin
    gudstjänst? Så vill också jag göra.»
  31. Nej, på det sättet skall icke du göra, när du tillbeder HERREN,
    din Gud, ty allt som är en styggelse för HERREN, och som han
    hatar, det hava de gjort till sina gudars ära; ja, de gå så
    långt att de bränna upp sina söner och döttrar i eld åt sina
    gudar.
  32. Allt vad jag bjuder eder, det skolen I hålla och göra. Du skall
    icke lägga något därtill och icke taga något därifrån.
    *05/13 Femte Mosebok (Deuteronomium), 13 KapitletFemte Mosebok (Deuteronomium), 13 Kapitlet

Om förförelse till avguderi.

  1. Om en profet eller en som har drömmar uppstår bland dig, och han
    utlovar åt dig något tecken eller under,
  2. och sedan det tecken eller under, verkligen inträffar, varom han
    talade med dig, i det att han sade: »Låt oss efterfölja och
    tjäna andra gudar, som I icke kännen»,
  3. så skall du ändå icke höra på den profetens ord eller på den
    drömmaren, ty HERREN, eder Gud, sätter eder därmed allenast på
    prov, för att förnimma om I älsken HERREN, eder Gud, av allt
    edert hjärta och av all eder själ.
  4. HERREN, eder Gud, skolen I efterfölja, honom skolen I frukta,
    hans bud skolen I hålla, hans röst skolen I höra, honom skolen I
    tjäna, och till honom skolen I hålla eder.
  5. Men den profeten eller drömmaren skall dödas, ty han predikade
    avfall från HERREN, eder Gud, som har fört eder ut ur Egyptens
    land och förlossat dig ur träldomshuset; och han ville förföra
    dig till att övergiva den väg som HERREN, din Gud, har bjudit
    dig att vandra. Du skall skaffa bort ifrån dig vad ont är.
  6. Om din broder, din moders son, eller din son eller din dotter,
    eller hustrun i din famn, eller din vän som är för dig såsom
    ditt eget liv, om någon av dessa i hemlighet vill förleda dig, i
    det han säger: »Låt oss gå åstad och tjäna andra gudar, som
    varken du eller dina fäder hava känt»
  7. — gudar hos de folk som bo runt omkring eder, nära dig eller
    fjärran ifrån dig, från jordens ena ända till den andra —
  8. så skall du icke göra honom till viljes eller höra på honom. Du
    skall icke visa honom någon skonsamhet eller hava misskund och
    undseende med honom,
  9. utan du skall dräpa honom: först skall din egen hand lyftas mot
    honom för att döda honom, och sedan hela folkets hand.
  10. Och du skall stena honom till döds, därför att han sökte förföra
    dig till att övergiva HERREN, din Gud, som har fört dig ut ur
    Egyptens land, ur träldomshuset.
  11. Och hela Israel skall höra detta och frukta, och man skall sedan
    icke mer göra något sådant ont bland dig.
  12. Om du får höra att man i någon av de städer, som HERREN vill
    giva dig till att bo i, berättar
  13. att män hava uppstått bland dig, onda män som förföra invånarna
    i sin stad, i det att de säga: »Låt oss gå åstad och tjäna andra
    gudar, som I icke kännen»,
  14. så skall du noga undersöka och rannsaka och efterforska; om det
    då befinnes vara sant och visst att en sådan styggelse har
    blivit förövad bland dig,
  15. så skall du slå den stadens invånare med svärdsegg; du skall
    giva den och allt vad däri är till spillo; också boskapen där
    skall du slå med svärdsegg.
  16. Och allt byte du får där skall du samla ihop mitt på torget, och
    därefter skall du bränna upp staden i eld, med allt byte du får
    där, såsom ett heloffer åt HERREN, din Gud; den skall bliva en
    grushög för evärdlig tid, aldrig mer skall den byggas upp.
  17. Låt intet av det tillspillogivna låda vi din hand, på det att
    HERREN må vända sig ifrån sin vredes glöd och låta barmhärtighet
    vederfaras dig och förbarma sig över dig och föröka dig, såsom
    han med ed har lovat dina fäder att göra,
  18. om du nämligen hör HERRENS, din Guds, röst, så att du håller
    alla hans bud, som jag i dag giver dig, och gör vad rätt är i
    HERRENS, din Guds, ögon.
    *05/14 Femte Mosebok (Deuteronomium), 14 KapitletFemte Mosebok (Deuteronomium), 14 Kapitlet
                Förbjudna sorgetecken.  Rena och orena
                            djur.  Tionde.
  1. I ären Herrens, eder G.uds, barn. I skolen icke rista några
    märken på eder eller göra eder skalliga ovanför pannan för någon
    död;
  2. ty du är ett folk som är helgat åt Herren, din Gud, och dig
    har Herren utvalt till att vara hans egendomsfolk framför alla
    andra folk på jorden.
  3. Du skall icke äta något som är en styggelse.
  4. Dessa äro de fyrfotadjur som I fån äta: fäikreatur, får och
    getter, hjort,
  5. gasell, dovhjort, stenbock, dison, teoantilop och
    semer,
  6. alla de fyrfotadjur som hava klövar och hava dem helkluvna
    i två hälfter, och som idissla; sådana fyrfotadjur fån I
    äta.
  7. Men dessa skolen I icke äta av de idisslande djuren och av
    dem som hava genomkluvna klövar: kamelen, haren och klippdassen,
    ty de idissla väl, men de hava icke klövar, de skola gälla för
    eder som orena;
  8. svinet, ty det har väl klövar, men det idisslar icke, det skall
    gälla för eder såsom orent. Av dessa djurs kött skolen I icke
    äta, ej heller skolen I komma vid deras döda kroppar.
  9. Detta är vad I fån äta av allt det som lever i vattnet: allt det
    som har fenor och fjäll fån I äta.
  10. Men intet som icke har fenor och fjäll skolen I äta; det skall
    gälla för eder så som orent.
  11. Alla rena fåglar fån I äta.
  12. Men dessa £åglar skoIen I icke äta: örnen, lammgamen, havsörnen,
  13. raafågeln, falken, gladan med dess arter,
  14. alla slags korpar efter deras arter,
  15. strutsen tahemasfågeln, fiskmåsen, höken med dess arter,
  16. ugglan, uven tinsemetfågeln,
  17. pelikanen, asgamen, dykfågeln,
  18. hägern, regnpiparen med dess arter, härfågeln och flädermusen.
  19. Alla flygande smådjur skola ock gälla för eder såsom orena, de
    skola icke ätas.
  20. Men alla rena flygande djur fån I äta.
  21. I skolen icke äta något självdött; åt främlingen som bo inom
    dina portar må du giva sådant, och han må äta det; eller ock må
    du sälja det åt en utlänning. Ty du är ett folk som är helgat
    HERREN, din Gud.Du skall icke koka en killing i dess moders mjölk.
  22. Tionde skall du giva av all sädesgröda som för vart år växer på
    din åker,
  23. och du skall äta den inför Herrens, din Guds, ansikte, på den
    plats som han utväljer till boning åt sitt namn: tionden av din
    släd, ditt vin och din olja, så ock din förstfödda av dina
    fäkreatur och din småboskap; ty du ska lära att frukta Herren,
    din Gud, alltid.
  24. Men om vägen är dig för lång, så att du icke förmår föra det
    dit, eftersom den plats som Herren, din Gud, utväljer till att
    där fästa sitt namn ligger för avlägset för dig — då nu Herren,
    din Gud, välsigna dig —
  25. så må du sälja det och knyta in penningarna och taga dem med dig
    och gå till den plats som Herren, din Gud, utväljer.
  26. Och du må köpa för penningarna vadhelst dig lyster fäkreatur
    eller småboskap, eller vin eller andra starka drycker eller vad
    du eljest kan åstunda; och så skall du hålla måltider där inför
    Herrens, din Guds, ansikte och glädja dig med ditt husfolk.
  27. Och leviten som bor inom dina portar skall du då cke glömma
    bort, ty han har ingen lott eller arvedel jämte dig.
  28. Vid slutet av vart tredje år skall du avskilja all tionde av vad
    du har fått i avkastning under det året och lägga up det inom
    dina städer.
  29. Och sedan skall leviten få komma, han som ingen lott eller
    arvedel har jämte dig, så ock främlingen och den faderlöse och
    änkan som bo inom dina portar; och då skola äta och bliva
    mätta. Så skall du göra, för att Herren din Gud, må välsigna dig
    i alla dina händers verk, i allt vad du gör.
    *05/15 Femte Mosebok (Deuteronomium), 15 KapitletFemte Mosebok (Deuteronomium), 15 Kapitlet

Friår. Det förstfödda bland husdjuren.

  1. Vart sjunde år skall du låta vara ett friår.
  2. Och så skall förhålla sig med det friåret: Var långivare som har
    lånat något åt sin ni&sta skall då efterskänka sin fordran. Han
    får då Icke kräva sin nästa och broder, @y ett :EIerrens friår
    har då blivit utlyst.
  3. En utlänning må du kräva, men om du har något att fordra av din
    broder, skall du efterskänka det.
  4. Dock borde rätteligen ingen fattig finnas hos dig, ty Herren
    skall rikligen välsigna dig i det land som HERREN, din Gud, vill
    giva dig till besittning, såsom din arvedel,
  5. allenast du hör HERRENS, din Guds, röst, så att du håller alla
    dessa bud som:jag i dag giver dig och gör efter dem.
  6. Ty Herren, din Gud, skall välsigna dig, såsom han har lovat dig;
    och du skall giva lån åt många folk, men själv skall du icke
    behöva låna av någon, och du skall råda över många folk, men de
    skola icke råda över dig.
  7. Om någon fattig finnes hos dig, en av dina bröder inom någon av
    dina städer, i det land som Herren, din Gud, vill giva dig, så
    skall du icke förstocka ditt hjärta och tillsluta din hand för
    denne din fattige broder,
  8. utan du skall gärna öppna din hand för honom och gärna låna
    honom vad han behöver i sin brist.
  9. Tag dig till vara, så att icke den onda tanken uppstår i ditt
    hjärta: »Det sjunde året, friåret, är nära», och att du så ser
    med ont öga på din fattige broder och icke giver honom något;
    han kan då ropa över dig till Herren, och så kommer synd att
    vila på dig.
  10. Gärna skall du giva åt honom, och ditt hjärta skall icke vara
    motvilligt, när du giver åt honom, ty för en sådan gåvas skull
    skall Herren, din Gud, välsigna dig i alla dina verk, i allt vad
    du företager dig.
  11. Fattiga skola ju aldrig saknas i landet, därför bjuder jag dig
    och säger: Du skall gärna öppna din hand för din broder, för de
    arma och fattiga som du har i ditt land.
  12. Om någon av ditt folk, en hebreisk man eller en hebreisk kvinna,
    har sålt sig till dig och tjänat dig i sex år, så skall du på
    det sjunde året släppa honom fri ur din tjänst;
  13. och när du släpper hohom fri ur din tjänst, skall du icke låta
    honom gå med tomma händer.
  14. Du skall fastmer förse honom med gåvor från din hjord, från din
    loge och £rån din vinpress; av det varmed Herren, din Gud, har
    välsignat dig skall du giva honom.
  15. Du skall komma ihåg att du själv har varit en träl i Egyptens
    land, och att Herren, din Gud, har £örlossat dig; därför bjuder
    jag dig detta i dag.
  16. Men om så skulle hända, att han säger till dig att han icke vill
    lämna dig, därför att han älskar dig och ditt hus, eftersom han
    har haft det gott hos dig,
  17. så skall du taga en syl och sticka den genom hans öra in i
    dörren; därefter skall han vara din träl evärdligen. Med din
    tjänarinna skall du göra på samma sätt.
  18. Du skall icke tycka det vara hårt att du måste släppa din
    tjänare fri ur din tjänst; i sex år har han ju berett dig
    dubbelt så stor förmån som någon avlönad legodräng. Så skall
    Herren, din Gud, välsigna dig i allt vad du gör.
  19. Allt förstfött av hankön, som födes bland dina fäkreatur och din
    småboskap, skall du helga åt Herren, din Gud; du skall icke vid
    ditt arbete begagna det som är £örstfött bland dina fäkreatur,
    icke heller skall du klippa ullen på det som är förstfött bland
    din småboskap.
  20. Inför Herrens, din Guds, ansikte skall du med ditt husfolk för
    vart år äta det på den plats som Herren utväljer.
  21. Men om djuret har något lyte, om det är halt eller blint eller
    har något annat ont lyte, så skall du icke offra det åt Herren,
    din Gud.
  22. Inom dina städer må du då äta det; både den som är oren och den
    som är ren må äta därav, såsom vore det gasell- eller hjortkött.
  23. Men blodet skall du icke förtära; du skall gjuta ut det på
    jorden såsom vatten.
    *05/16 Femte Mosebok (Deuteronomium), 16 KapitletFemte Mosebok (Deuteronomium), 16 Kapitlet
               De tre stora högtiderna.  Domare.  Aseror
                             och stoder.
  1. Tag i akt månaden Abib och håll Herrens, din Guds, påsk högtid;
    ty i månaden Abib förde Herren, din Gud, dig ut ur Egypten om
    natten.
  2. Du skall då slakta påskoffer åt Herren. din Gud, av småboskap
    och fäkreatur, på den plats som Herren utväljer till boning åt
    sitt namn.
  3. Du skall icke äta något syrat därtill; i sju dagar skall du äta
    osyrat bröd därtill, betryckets bröd. Ty med hast måste du draga
    ut ur Egyptens land. I alla dina livsdagar må du därför komma
    ihåg den dag då du drog ut ur Egyptens land.
  4. I sju dagar må man icke se någon surdeg hos dig, i hela ditt
    land; och av det som du slaktar om aftonen på den första dagen
    skall intet kött lämnas kvar över natten till morgonen.
  5. Du får icke slakta påskoffret inom vilken som helst av de städer
    som Herren, din Gud, vill giva dig,
  6. utan du skall gå till den plats som Herren, din Gud, utväljer
    till boning åt sitt namn, och där skall du slakta påskoffret om
    aftonen, när solen går ned den tid på dagen, då den drog ut ur
    Egypten.
  7. Och du skall koka det och äta det på den plats som Herren, din
    Gud, utväljer; sedan må du om morgonen vända tillbaka och gå hem
    till dina hyddor.
  8. I sex dagar skall du äta osyrat bröd, och på sjunde dagen är
    Herrens, din Guds, högtidsförsamling; då skall du icke göra
    något arbete.
  9. Sju veckor skall du räkna åt dig; från den dag då man begynner
    skära säden skall du räkna sju veckor.
  10. Därefter skall du hålla Herrens, din Guds, veckohögtid och bära
    fram din hands frivilliga gåva, som du må giva efter råd och
    lägenhet, alltefter måttet av den välsignelse som Herren, din
    Gud, har givit dig.
  11. Och inför Herrens, din Guds, ansikte skall du glädja dig på den
    plats som Herren, din Gud, utväljer till boning åt sitt namn, du
    själv med din son och din dotter, din tjänare och tjänarinna,
    och med leviten som bor inom dina portar, och främlingen, den
    faderlöse och änkan som du har hos dig.
  12. Och du skall komma ihåg att du själv har varit en träl i
    Egypten, och så hålla dessa stadgar och göra efter dem.
  13. Lövhyddohögtiden skall du hålla, i sju dagar, när du inbärgar
    avkastningen av din loge och av din vinpress.
  14. Och du skall glädja dig vid denna din högtid, med din son och
    din dotter, din tjänare och din tjänarinna, med leviten, med
    främlingen, den faderlöse och änkan som bo inom dina portar.
  15. I sju dagar skall du hålla Herrens, din Guds, högtid, på den
    plats som Herren utväljer; ty Herren, din Gud, skall välsigna
    dig i all den avkastning du får och i dina händers alla verk,
    och du skall vara uppfylld av glädje.
  16. Tre gånger om året skall allt ditt mankön träda fram inför
    Herrens, din Guds, ansikte, på den plats som han utväljer: vid
    det osyrade brödets högtid, vid veckohögtiden och vid
    lövhyddohögtiden. Men med tomma händer skall ingen träda fram
    inför Herrens ansikte,
  17. utan var och en skall: giva vad hans hand förmår, alltefter
    måttet av den välsignelse som Herren, din Gud, har givit dig.
  18. Domare och tillsyningsmän skall du tillsätta åt dig inom alla de
    städer som Herren, din Gud, vill giva dig, för dina särskilda
    stammar; de skola döma folket med rättvis dom.
  19. Du skall icke vränga rätten och icke hava anseende till
    personen; och du skall icke taga mutor, ty mutor förblinda de
    visas ögon och förvida de rättfärdigas sak.
  20. Rättfärdighet, rättfärdighet skall du eftertrakta, för att du må
    leva och taga i besittning det land som Herren, din Gud, vill
    giva dig.
  21. Du skall icke plantera åt dig Aseror av något slags träd, vid
    sidan av Herrens, din Guds, altare, det som du skall gÖra åt
    dig;
  22. icke heller skall du resa åt dig någon stod, ty sådant hatar
    Herren, din Gud.
    *05/17 Femte Mosebok (Deuteronomium), 17 KapitletFemte Mosebok (Deuteronomium), 17 Kapitlet
                 Straff för avguderi.  Föreskrifter om
                         domare och konungar.
  1. Du skall icke offra åt Herren, din Gud, något djur av
    fäkreaturen eller av småboskapen, som har något lyte eller något
    annat fel, ty sådant är en styggelse för Herren, din Gud.
  2. Om bland dig, inom någon av de städer som Herren, din Gud, vill
    giva dig, någon man eller kvinna befinnes göra vad ont är i
    Herrens, din Guds, ögon, i det att han överträder hans förbund,
  3. och går åstad och tjänar andra gudar och tillbeder dem, eller
    ock solen eller månen eller himmelens hela härskara, mot mitt
    bud,
  4. och detta bliver berättat för dig, så att du får höra därom, då
    skall du noga undersöka saken; om det då befinnes vara sant och
    visst att en sådan styggelse har blivit förövad i Israel,
  5. så skall du föra den man eller den kvinna som har gjort denna
    onda gärning ut till din stadsport det må nu vara en man eller
    en kvinna-och stena den skyldige till döds.
  6. Efter två eller tre vittnens utsago skall han dödas; ingen skall
    dömas till döden efter allenast ett vittnes utsago.
  7. Först skall vittnenas hand lyftas mot honom för att döda honom,
    och sedan hela folkets hand: du skall skaffa bort ifrån dig vad
    ont är.
  8. Om det i något fall bliver dig för svårt att själv döma i en
    blodssak eller i en rättsfråga eller i ett misshandlingsmål
    eller överhuvud i någon sak varom man tvistar i dina portar, så
    skall du-stå upp och begiva dig till den plats som HERREN, din
    Gud, utväljer,
  9. och gå till de levitiska prästerna, och till den som på den
    tiden är domare; dem skall du fråga, och de skola förkunna för
    dig vad som är rätt.
  10. Och i enlighet med vad de förkunna för dig där, på den plats som
    Herren utväljer. skall du göra; du skall i alla stycken hålla
    och göra vad de lära dig.
  11. Efter den lag som de lära dig, och efter den dom som de avkunna
    för dig skall du göra. Från det som de fÖrkunna för dig skall du
    icke vika av, vare sig till höger eller till vänster.
  12. Men om någon gör sig skyldig till den förmätenheten att icke
    vilja lyssna till prästen, som står och gör tjänst där inför
    Herren, din Gud, eller till domaren, så skall den mannen dö: du
    skall skaffa bort ifrån Israel vad ont är.
  13. Och allt folket skall höra det och frukta, och de skola icke mer
    göra sig skyldiga till sådan förmätenhet.
  14. När du kommer in i det land som Herren, din Gud, vill giva dig,
    och du tager det i besittning och bor där om du då säger: »Jag
    vill sätta en konung över mig, såsom alla folk omkring mig
    hava»,
  15. så skall du till konung över dig sätta den som Herren, din Gud,
    utväljer. En av dina bröder skall du sätta till konung över dig;
    du får icke sätta till konung över dig en utländsk man, som icke
    är din broder.
  16. Men han må icke skaffa sig hästar i mängd, och icke sända sitt
    folk tillbaka till Egypten för att skaffa de många hästarna, ty
    Herren har ju sagt till eder: »I skolen icke mer återvända denna
    väg.»
  17. Icke heller skall han skaffa sig hustrur i mängd, på det att
    hans hjärta icke må bliva avfälligt; och icke heller skall han
    skaffa sig alltför mycket silver och guld.
  18. Och när han har blivit uppsatt på sin konungatron, skall han
    hämta denna lag från de levitiska prästerna och taga en avskrift
    därav åt sig i en bok.
  19. Och den skall han hava hos sig och läsa i den i alla sina
    livsdagar, för att han må lära att frukta Herren, sin Gud, så
    att han håller alla denna lags ord och dessa stadgar och gör
    efter dem.
  20. Så skall han göra, för att hans hjärta icke må förhäva sig över
    hans bröder, och för att han icke må vika av ifrån buden, vare
    sig till höger eller till vänster; på det att han och hans söner
    må länge regera; sitt rike, bland Israels folk.
    *05/18 Femte Mosebok (Deuteronomium), 18 KapitletFemte Mosebok (Deuteronomium), 18 Kapitlet
                    Prästernas inkomster.  Hednisk
                   vidskepelse och falska profeter.
  1. De levitiska prästerna, hela Levi stam, skola ingen lott eller
    arvedel hava med det övriga Israel; av HERRENS eldsoffer och
    hans arvedel skola de hava sitt underhåll.
  2. De skola icke hava någon arvedel bland sina bröder; Herren är
    deras arvedel, såsom han har sagt dem.
  3. Och detta skall vara vad prästerna hava rätt att få av folket,
    av dem som offra ett slaktoffer, vare sig av fäkreaturen eller
    av småboskapen: man skall giva prästen bogen, käkstyckena och
    vommen.
  4. Förstlingen av din säd, ditt vin och din olja, och förstlingen
    av dina fårs ull skall du giva honom.
  5. Ty honom har Herren, din Gud, utvalt bland alla dina stammar,
    för att han och hans söner alltid skola stå och göra tjänst i
    Herrens namn.
  6. Och om leviten vill komma från någon av dina städer, inom vilken
    han vistas någonstädes i Israel, så må det stå honom fritt att
    komma, såsom honom lyster, till den plats som Herren utväljer,
  7. och han må då göra tjänst i HERRENS, sin Guds, namn, likasom
    alla hans bröder, leviterna, som stå där inför HERRENS ansikte.
  8. De skola alla hava lika mycket till sitt underhåll, oberäknat
    vad någon kan äga genom försäljning av sitt fädernearv.
  9. När du kommer in i det land som HERREN, din Gud, vill giva dig,
    skall du icke lära dig att göra efter hedningarnas styggelser.
  10. Hos dig må icke finnas någon som låter sin son eller dotter gå
    genom eld, eller som befattar sig med trolldom eller
    teckentydning eller svartkonst eller häxeri,
  11. ingen som förehar besvärjelsekonster, ingen som frågar andar,
    eller som är en spåman, eller som söker råd hos de döda.
  12. Ty en styggelse för Herren är var och en som gör sådant, och för
    sådana styggelsers skull fördriver HERREN, din Gud, dem för dig.
  13. Du skall vara ostrafflig inför HERREN, din Gud.
  14. Hedningarna som du nu fördriver lyssna väl till sådana som öva
    teckentydning och trolldom, men dig har HERREN, din Gud, icke
    tillstatt sådant.
  15. En profet bland ditt folk, av dina bröder, en som är mig lik,
    skall HERREN, din Gud, låta uppstå åt dig; honom skolen I lyssna
    till.
  16. Det skall bliva alldeles såsom du begärde av HERREN, din Gud,
    vid Horeb, den dag då I voren där församlade och du sade: »Låt
    mig icke vidare höra HERRENS, min Guds, röst, och låt mig slippa
    att längre se denna stora eld, på det att jag icke må dö.»
  17. Och HERREN sade till mig: »De hava rätt i vad de hava talat.
  18. En profet skall jag låta uppstå åt dem bland deras bröder, en
    som är dig lik, och jag skall lägga mina ord i hans mun, och han
    skall tala till dem allt vad jag bjuder honom.
  19. Och om någon icke lyssnar till mina ord, de ord han talar i mitt
    namn, så skall jag själv utkräva det av honom.
  20. Men den profet som är så förmäten, att han i mitt namn talar vad
    jag icke har bjudit honom tala, eller som talar i andra gudars
    namn, den profeten skall dö.
  21. Och om du säger vid dig själv: ‘Huru skola vi känna igen det som
    icke är talat av HERREN?’,
  22. så må du veta: när profeten talar i HERRENS namn, och det som
    han ,har talat icke sker och icke inträffar, då är detta något
    som HERREN icke har talat; i förmätenhet har då profeten talat
    det; du skall icke frukta för honom.»
    *05/19 Femte Mosebok (Deuteronomium), 19 KapitletFemte Mosebok (Deuteronomium), 19 Kapitlet

Fristäder. Råmärken. Vittnesmål.

  1. När HERREN, din Gud, har utrotat de folk vilkas land HERREN, din
    Gud, vill giva dig, och när du har fördrivit dem och bosatt dig
    i deras städer och i deras hus,
  2. då skall du avskilja åt dig tre städer i ditt land, det som
    HERREN, din Gud, vill giva dig till besittning.
  3. Du skall försätta vägarna till dem i gott skick åt dig; och du
    skall dela i tre delar det landområde som HERREN, din Gud, giver
    dig till arvedel. Så skall du göra, för att var och en som har
    dräpt någon må kunna fly dit.
  4. Och under följande villkor må en dråpare fly till någon av dem
    och så bliva vid liv; om någon dödar sin nästa utan vett och
    vilja, och utan att förut hava burit hat till honom
  5. — såsom när någon går med sin nästa ut i skogen för att hugga
    ved, och hans hand hugger till med yxan för att fälla trädet,
    och järnet då far av skaftet och träffar den andre, så att denne
    dör — då må en sådan fly till någon av dessa städer och så
    bliva vid liv.
  6. Detta vare stadgat, för att blodshämnaren, om han i sitt hjärtas
    vrede förföljer dråparen, icke må hinna upp honom, ifall vägen
    är för lång, och slå ihjäl honom, fastän han icke hade förtjänat
    döden, eftersom han icke förut hade burit hat till den andre.
  7. Därför är det som jag bjuder dig och säger: »Tre städer skall du
    avskilja åt dig.»
  8. Och när HERREN, din Gud, utvidgar ditt område, såsom han med ed
    har lovat dina fäder, och giver dig allt det land som han har
    sagt att han skulle giva åt dina fäder —
  9. om du då håller och gör efter alla dessa bud som jag i dag giver
    dig, så att du älskar HERREN, din Gud, och alltid vandrar på
    hans vägar, då skall du lägga ännu tre städer till dessa tre,
  10. för att oskyldigt blod icke må utgjutas i ditt land, det som
    HERREN, din Gud, vill giva dig till arvedel, och blodskuld så
    komma att vila på dig.
  11. Men om någon bär hat till sin nästa och lägger sig i försåt för
    honom och överfaller honom och slår honom till döds, och sedan
    flyr till någon av dessa städer,
  12. då skola de äldste i hans stad sända bort och hämta honom
    därifrån och lämna honom i blodshämnarens hand, och han skall
    dö.
  13. Du skall icke visa honom någon skonsamhet, utan du skall skaffa
    bort ifrån Israel skulden för den oskyldiges blod, för att det
    må gå dig väl.
  14. Du skall icke flytta din nästas råmärke, något råmärke som
    förfäderna hava satt upp i den arvedel du får i det land som
    HERREN, din Gud, vill giva dig till besittning.
  15. Det är icke nog att allenast ett vittne träder upp mot någon
    angående någon missgärning eller synd, vad det nu må vara för en
    synd som någon kan hava begått. Efter två eller efter tre
    vittnens utsago skall var sak avgöras.
  16. Om ett orättfärdigt vittne träder upp mot någon för att vittna
    mot honom angående någon förbrytelse,
  17. så skola båda parterna träda fram inför HERRENS ansikte, inför
    de män som på den tiden äro präster och domare.
  18. Och domarna skola noga undersöka saken; om då vittnet befinnes
    vara ett falskt vittne, som har burit falskt vittnesbörd mot sin
    broder,
  19. så skolen I låta detsamma vederfaras honom som han hade
    tilltänkt sin broder: du skall skaffa bort ifrån dig vad ont är.
  20. Och det övriga folket skall höra det och frukta, och man skall
    icke vidare göra något sådant ont bland eder.
  21. Du skall icke visa honom någon skonsamhet: liv för liv, öga for
    öga, tand för tand, hand för hand, fot för fot.
    *05/20 Femte Mosebok (Deuteronomium), 20 KapitletFemte Mosebok (Deuteronomium), 20 Kapitlet

Krigslagar.

  1. Om du drager ut i krig mot dina fiender, och du då får se hästar
    och vagnar och ett folk som är större än du. så skall du dock
    icke frukta för dem, ty HERREN, din Gud, är med dig, han som har
    fört dig upp ur Egyptens land.
  2. När I då stån färdiga att gå i striden, skall prästen träda fram
    och tala till folket;
  3. han skall säga till dem: »Hör,Israel! I stån nu färdiga att gå i
    strid mot edra fiender. Edra hjärtan vare icke försagda; frukten
    icke och ängslens icke, och varen icke förskräckta för dem,
  4. ty HERREN, eder Gud, går själv med eder; till att strida för
    eder mot edra fiender och giva eder seger.»
  5. Och tillsyningsmännen skola tala till folket och säga: »Om någon
    finnes här, som har byggt sig ett nytt hus, men ännu icke invigt
    det, så må han vända tillbaka hem, för att icke. om han faller
    i striden, en annan må komma att inviga det.
  6. Och om någon finnes här, som har planterat en vingård, men ännu
    icke fått skörda någon frukt därav, så må han vända tillbaka
    hem, för att icke, om han faller i striden, en annan må komma
    att hämta första skörden av den.
  7. Och om någon finnes här, som har trolovat sig med en kvinna, men
    ännu icke tagit henne till sig, så må han vända tillbaka hem,
    för att icke om han faller i striden, en annan man må taga henne
    till sig.»
  8. Vidare skola tillsyningsmännen tala till folket och säga: »Om
    någon finnes här, som fruktar och har ett försagt hjärta, så må
    han vända tillbaka hem, för att icke också hans bröders hjärtan
    må bliva uppfyllda av räddhåga, såsom hans eget hjärta är.»
  9. Och när tillsyningsmännen så hava talat till folket, skola
    hövitsmän tillsättas övar härens avdelningar, till att gå i
    spetsen för folket.
  10. När du kommer till någon stad för att belägra den, skall du
    först tillbjuda den fred.
  11. Om den då giver dig ett fridsamt svar och öppnar sina portar för
    dig, så skall allt folket som finnes där bliva arbetspliktigt åt
    dig och vara dina tjänare.
  12. Men om den icke vill hava fred med dig, utan vill föra krig mot
    dig, så må du belägra den.
  13. Och om HERREN, din Gud, då giver den i din hand, skall du slå
    allt mankön där med svärdsegg.
  14. Men kvinnorna och barnen och boskapen och allt annat som finnes
    i staden, allt rov du får där, skall du hava såsom ditt byte;
    och du må då njuta av det rov som HERREN. din Gud, låter dig
    taga från dina fiender.
  15. Så skall du göra med alla de städer som äro mer avlägsna från
    dig, och som icke höra till dessa folks städer.
  16. Men i de städer som tillhöra dessa folk, och som HERREN, din
    Gud, vill giva dig till arvedel, skall du icke låta något som
    anda har bliva vid liv,
  17. utan du skall giva dem alla till spillo: hetiterna och
    amoréerna, kananéerna och perisséerna, hivéerna och jebuséerna,
    såsom HERREN din Gud, har bjudit dig.
  18. Så skall du göra, för att de icke må lära eder att bedriva alla
    de styggelser som de själva hava bedrivit till sina gudars ära,
    och så komma eder att synda mot HERREN, eder Gud.
  19. Om du måste länge belägra en stad för att erövra och intaga den,
    så skall du icke förstöra träden däromkring genom att höja din
    yxa mot dem; du må äta av deras frukt, men du skall icke hugga
    ned dem; träden på marken äro ju icke människor som skola
    belägras av dig.
  20. Men de träd om vilka du vet att de icke bära ätbar frukt, dem må
    du förstöra och hugga ned för att av dem bygga bålverk mot den
    fientliga staden, till dess att den faller
    *05/21 Femte Mosebok (Deuteronomium), 21 KapitletFemte Mosebok (Deuteronomium), 21 Kapitlet
                Mord av obekant gärningsman.  Äktenskap
                 med fången kvinna.  Förstfödslorätt.
                Vanartig son.  Hängd missdådares kropp.
  1. Om i det land som HERREN, din Gud, vill giva dig till besittning
    en ihjälslagen människa påträffas liggande på marken, och man
    icke vet vem som har dödat honom,
  2. och dina domare gå ut och mäta upp avståndet från platsen där
    den ihjälslagne påträffas till de städer som ligga där runt
    omkring.
  3. Och de äldste i den stad som ligger närmast denna plats skola
    taga en kviga som icke har blivit begagnad till arbete, och som
    icke såsom dragare har gått under ok.
  4. Och de äldste i staden skola föra kvigan ned till en dalgång som
    icke har varit plöjd eller besådd; och där i dalen skola de
    krossa nacken på kvigan.
  5. Och prästerna, Levi söner, skola träda fram, ty dem har HERREN,
    din Gud, utvalt till att göra tjänst inför honom och till att
    välsigna i HERRENS namn, och såsom de bestämma skola alla
    tvister och alla misshandlingsmål behandlas.
  6. Och alla de äldste i den staden, de som bo närmast platsen där
    den ihjälslagne påträffades, skola två sina händer över kvigan
    på vilken man hade krossat nacken i dalen;
  7. och de skola betyga och säga: »Våra händer hava icke utgjutit
    detta blod, och våra ögon hava icke sett dådet.
  8. Förlåt ditt folk Israel, som du har förlossat, HERRE, och låt
    icke oskyldigt blod komma över någon i ditt folk Israel.» Så
    bliver denna blodskuld dem förlåten.
  9. Du skall ska£fa bort ifrån dig skulden för det oskyldiga blodet,
    ty du skall göra vad rätt är i HERRENS ögon.
  10. Om HERREN, din Gud, när du drager ut i krig mot dina fiender,
    giver dem i din hand, så att du tager fångar,
  11. och du då bland fångarna får se någon skön kvinna som du fäster
    dig vid, och som du vill taga till hustru åt dig,
  12. så skall du föra henne in i ditt hus, och hon skall raka sitt
    huvud och ansa sina naglar.
  13. Och hon skall lägga av de kläder hon bar såsom fånge och skall
    bo i ditt hus och få begråta sin fader och sin moder en månads
    tid; därefter må du gå in till henne och äkta henne, så att hon
    bliver din hustru.
  14. Och om du sedan icke mer finner behag i henne, så må du låta
    henne gå vart hon vill; du får icke sälja henne för
    penningar. Du får icke heller behandla henne såsom trälinna, då
    du nu har kränkt henne.
  15. Om en man har två hustrur, en som han älskar och en som han
    försmår, och båda hava fött honom söner, såväl den han älskar
    som den han försmår, och hans förstfödde son till den försmådda,
  16. så får mannen icke, när han åt sina söner utskiftar sin egendom
    såsom arv, giva förstfödslorätten åt sonen till den älskar, till
    förfång för sonen till den han försmår, då nu denne är den
    förstfödde,
  17. utan han skall såsom sin förstfödde erkänna sonen till den
    försmådda och giva honom dubbel lott av allt vad han äger. Ty
    denne är förstlingen av hans kraft; honom tillhör
    förstfödslorätten.
  18. Om någon har en vanartig och uppstudsig son, som icke lyssnar
    till sin faders och sin moders ord, och som, fastän de tukta
    honom, ändå icke hör på dem,
  19. så skola hans fader och hans moder taga honom och föra honom ut
    till de äldste i staden, till stadens port.
  20. Och de skola säga till de äldste i staden: »Denne vår son är
    vanartig och uppstudsig och vill icke lyssna till våra ord, utan
    är en frossare och drinkare.»
  21. Då skall allt folket i staden stena honom till döds: du skall
    skaffa bort ifrån dig vad ont är. Och hela Israel skall höra det
    och frukta.
  22. Om på någon vilar en sådan synd som förtjänar döden, och han så
    bliver dödad och du hänger upp honom på trä,
  23. så skall den döda kroppen icke lämnas kvar på träet över natten,
    utan du skall begrava den på samma dag, ty en Guds förbannelse
    är den som har blivit upphängd; och du skall icke orena det land
    som HERREN, din Gud, vill giva dig till arvedel.
    *05/22 Femte Mosebok (Deuteronomium), 22 KapitletFemte Mosebok (Deuteronomium), 22 Kapitlet
               Föreskrifter om hjälpsamhet, mildhet mot
                       djur m.m.  Kyskhetsbrott.
  1. Om du ser din broders oxe eller får gå vilse, skall du icke
    undandraga dig att taga vara på djuret; du skall föra det
    tillbaka till din broder.
  2. Och om din broder icke bor i din närhet, eller om du icke vet
    vem det är, så skall du taga djuret in i ditt hus, och det skall
    vara hos dig, till dess din broder frågar efter det; då skall du
    lämna det tillbaka åt honom.
  3. På samma sätt skall du göra med hans åsna, på samma sätt med
    hans kläder, och på samma sätt skall du göra med allt annat som
    din broder kan hava förlorat, och som du hittar; du får icke
    draga dig undan.
  4. Om du ser din broders åsna eller oxe falla på vägen, skall du
    icke undandraga dig att bistå djuret; du skall hjälpa honom att
    resa upp det.
  5. En kvinna skall icke bära vad till en man hör, ej heller skall
    en man sätta på sig kvinnokläder; ty var och en som så gör är en
    styggelse för HERREN, din Gud.
  6. Om du på din väg träffar på ett fågelbo, i något träd eller på
    marken, med ungar eller ägg i, och modern ligger på ungarna
    eller på äggen, så skall du icke taga både modern och ungarna.
  7. Du skall låta modern flyga och taga allenast ungarna; så skall
    du göra, för att det må gå dig väl och du må länge leva.
  8. När du bygger ett nytt hus, skall du förse taket med bröstvärn,
    för att du icke må draga blodskuld över ditt hus, om någon
    faller ned därifrån.
  9. Du skall icke, för att få två slags skörd i din vingård, så säd
    däri, på det att icke alltsammans, både vad du har sått och vad
    själva vingården avkastar, må hemfalla till helgedomen.
  10. Du skall icke plöja med oxe och åsna tillsammans.
  11. Du skall icke kläda dig i tyg av olika garn, av ull och lin
    tillsammans.
  12. Du skall göra dig tofsar i de fyra hörnen på överklädnaden som
    du höljer dig i.
  13. Om en man har tagit sig en hustru och gått in till henne. men
    sedan får motvilja mot henne,
  14. och då påbördar henne skamliga ting och sprider ut ont rykte om
    henne och säger: »Denna kvinna tog jag till hustru; men när jag
    låg hos henne, fann jag icke tecknen till att hon var jungfru»,
  15. så skola flickans fader och moder taga tecknen till att flickan
    var jungfru och bära dem ut till de äldste i staden, där de
    sitta i porten.
  16. Och flickans fader skall säga till de äldste: »Jag gav min
    dotter till hustru åt denne man, men han har fått motvilja mot
    henne.
  17. Och nu påbördar han henne skamliga ting och säger: ‘Jag har icke
    funnit tecknen till att din dotter var jungfru’; men här äro
    tecknen till att min dotter var jungfru.» Och de skola breda ut
    klädet inför de äldste i staden.
  18. Då skola de äldste i staden taga mannen och tukta honom.
  19. Och de skola ålägga honom att böta hundra siklar silver, vilka
    han skall giva åt flickans fader, därför att han har spritt ut
    ont rykte om en jungfru i Israel. Och hon skall vara hans
    hustru, och han får icke skilja sig från henne, så länge han
    lever.
  20. Men om det var sanning, om tecknen till att flickan var jungfru
    icke funnos,
  21. då skall man föra ut flickan utanför dörren till hennes faders
    hus, och männen i staden skola stena henne till döds därför att
    hon har gjort vad som var en galenskap i Israel. då hon bedrev
    otukt i sin faders hus: du skall skaffa bort ifrån dig vad ont
    är.
  22. Om en man ertappas med att ligga hos en kvinna som är en annan
    mans äkta hustru, så skola båda dö, både mannen som låg hos
    kvinnan, och jämväl kvinnan: du skall skaffa bort ifrån Israel
    vad ont är.
  23. Om en jungfru är trolovad med en man, och en annan man träffar
    henne i staden och lägrar henne,
  24. så skolen I föra dem båda ut till stadens port och stena dem
    till döds, flickan, därför att hon icke ropade på hjälp i
    staden, och mannen, därför att han kränkte en annans trolovade:
    du skall skaffa bort ifrån dig vad ont är.
  25. Men om det var ute på marken som mannen träffade den trolovade
    flickan, och han där tog henne med våld och lägrade henne, så
    skall mannen som lägrade henne ensam dö.
  26. Men flickan skall du icke göra något, flickan har icke begått
    någon synd som förtjänar döden; utan det är med denna sak, såsom
    när en man överfaller en annan och dräper honom.
  27. Ty då det var ute på marken som han träffade den trolovade
    flickan, kan hon hava ropat, utan att någon fanns där, som kunde
    frälsa henne.
  28. Om däremot en man träffar en jungfru som icke är trolovad, och
    han tager fatt henne och lägrar henne, och de ertappas,
  29. så skall mannen som lägrade flickan giva åt flickans fader
    femtio siklar silver och taga henne själv till sin hustru,
    därför att han har kränkt henne; han får icke skilja sig från
    henne, så länge han lever.
  30. Ingen skall taga sin faders hustru och lyfta på sin faders
    täcke.
    *05/23 Femte Mosebok (Deuteronomium), 23 KapitletFemte Mosebok (Deuteronomium), 23 Kapitlet
                   Föreskrifter om renhet i HERRENS
               församling och i lägret.  Lag om förrymda
                 slavar.  Förbud mot tempelboleri och
               ocker.  Löften.  Druv- och axplockning på
                             annans mark.
  1. Ingen som är snöpt, vare sig genom krossning eller genom
    stympning, skall komma in i HERRENS församling.
  2. Ingen som är född i äktenskapsbrott eller blodskam skall komma
    in i HERRENS församling; icke ens den som i tionde led är
    avkomling av en sådan skall komma in i HERRENS församling.
  3. Ingen ammonit eller moabit skall komma in i HERRENS församling;
    icke ens den som i tionde led är avkomling av en sådan skall
    någonsin komma in i HERRENS församling —
  4. detta därför att de icke kommo eder till mötes med mat och dryck
    på vägen, när I drogen ut ur Egypten, och därför att han mot dig
    lejde, Bileam, Beors son, från Petor i Aram-Naharaim, för att
    denne skulle förbanna dig.
  5. Men HERREN, din Gud, ville icke höra på Bileam, utan HERREN, din
    Gud, förvandlade förbannelsen till välsignelse för dig, ty
    HERREN, din Gud, älskade dig.
  6. Du skall aldrig, i all din tid, fråga efter deras välfärd och
    lycka.
  7. Edoméen skall däremot icke för dig vara en styggelse, ty han är
    din broder. Egyptiern skall icke heller för dig vara en
    styggelse, ty i hans land har du bott såsom främling.
  8. Barn som födas av dessa i tredje led må komma in i HERRENS
    församling.
  9. När du drager ut mot dina fiender och slår läger, skall du taga,
    dig till vara för allt vad orent är.
  10. Om bland dig finnes någon som icke är ren, därigenom att något
    har hänt honom under natten, så skall han gå ut till något
    ställe utanför lägret; han får icke komma in i lägret.
  11. Och mot aftonen skall han bada sig i vatten, och när solen går
    ned, får han gå in i lägret. —
  12. Du skall hava en särskild plats utanför lägret, dit du kan gå
    avsides.
  13. Och du skall jämte annat som du bär hava en pinne, och när du
    vill sätta dig därute, skall du med den gräva en grop och sedan
    åter täcka över din uttömning.
  14. Ty HERREN, din Gud, vandrar fram i ditt läger för att hjälpa dig
    och giva dina fiender i ditt våld; därför skall ditt läger vara
    heligt, så att han icke hos dig ser något som väcker hans leda
    och fördenskull vänder sig bort ifrån dig.
  15. En träl som har flytt till dig från sin HERRE skall du icke
    utlämna till hans HERRE.
  16. Han skall få stanna hos dig, mitt ibland dig, på det ställe som
    han utväljer inom någon av dina städer, var han finner för gott;
    och du skall icke förtrycka honom.
  17. Ingen tempeltärna skall finnas bland Israels döttrar, och ingen
    tempelbolare bland Israels söner.
  18. Du skall icke bära skökolön och hundpenningar in i HERRENS, din
    Guds, hus, till gäldande av något löfte; ty det ena som det
    andra är en styggelse för HERREN, din Gud.
  19. Du skall icke taga ränta av din broder, varken på penningar
    eller på livsmedel eller på något annat varpå ränta kan tagas.
  20. Av utlänningen må du taga ränta, men icke av din broder, på det
    att HERREN, din Gud, i allt vad du företager dig. må välsigna
    dig i det land dit du nu kommer, för att taga det i besittning.
  21. Om du har gjort ett löfte åt HERREN, din Gud, skall du icke
    dröja att infria det, ty HERREN, din Gud, skall förvisso utkräva
    det av dig, och synd kommer att vila på dig.
  22. Men om du underlåter att göra något löfte, så kommer icke
    därigenom synd att vila på dig.
  23. Vad dina läppar hava talat skall du hålla och göra, i enlighet
    med det frivilliga löfte du har givit HERREN, din Gud, och
    uttalat med din mun.
  24. När du kommer in i din nästas vingård, får du där äta druvor,
    så mycket dig lyster, till dess du bliver mätt, men du får icke
    lägga något i ditt kärl.
  25. När du kommer in på din nästas sädesfält, får du plocka ax med
    din hand, men med skära får du icke komma vid din nästas säd.
    *05/24 Femte Mosebok (Deuteronomium), 24 KapitletFemte Mosebok (Deuteronomium), 24 Kapitlet
                    Frånskild hustru.  Nygift man.
                   Föreskrifter angående pantning,
               människotjuvnad, spetälska.  De fattigas
                              rätt m.m.
  1. Om en man har tagit sig en hustru och äktat henne, men hon sedan
    icke längre finner nåd för hans ögon, därför att han hos henne
    har funnit något som väcker hans leda, och om han fördenskull
    har skrivit skiljebrev åt henne och givit henne det i handen och
    skickat bort henne från sitt hus,
  2. och kvinnan sedan, när hon har lämnat hans hus, går åstad och
    bliver en annans hustru,
  3. och nu också denne andre man får motvilja mot henne och skriver
    skiljebrev åt henne och giver henne det i handen och skickar
    henne bort ifrån sitt hus, eller om denne andre man som har
    tagit henne till sin hustru dör,
  4. då får icke hennes förste man, som skickade bort henne, åter
    taga henne till sin hustru, sedan hon har låtit orena sig, ty
    detta vore en styggelse inför HERREN; du skall icke draga synd
    över det land som HERREN, din Gud, vill giva dig till arvedel.
  5. Om en man nyligen har tagit sig hustru, behöver han icke gå i
    krigstjänst, ej heller må någon annan tjänstgöring åläggas
    honom. Han skall vara fri ett år för att stanna hemma och glädja
    den hustru han har tagit.
  6. Man skall icke taga handkvarnen eller ens kvarnens översten i
    pant, ty den så gör tager livet i pant.
  7. Om en man befinnes hava stulit någon av sina bröder, Israels
    barn, och han behandlar denne såsom träl eller säljer honom, så
    skall tjuven dö: du skall skaffa bort ifrån dig vad ont är.
  8. Tag dig till vara, så att du, när någon bliver angripen av
    spetälska, noga håller och gör allt som de levitiska prästerna
    lära eder. Vad jag har bjudit dem skolen I hålla och göra.
  9. Kom ihåg vad HERREN, din Gud, gjorde med Mirjam på vägen, när I
    drogen ut ur Egypten.
  10. Om du giver något lån åt din nästa, så skall du icke gå in i
    hans hus och taga pant av honom.
  11. Du skall stanna utanför, och mannen som du har lånat åt skall
    bära ut panten till dig.
  12. Och om det är en fattig man, så skall du icke hava hans pant
    till täcke, när du ligger och sover.
  13. Du skall giva honom panten tillbaka, när solen går ned, så att
    han kan hava sin mantel på sig när han ligger och sover, och så
    välsigna dig; och detta skall lända dig till rättfärdighet inför
    HERREN, din Gud.
  14. Du skall icke göra en arm och fattig daglönare orätt, evad han
    är en dina bröder, eller han är en av främlingarna som äro hos
    dig i ditt land, inom dina portar.
  15. Samma dag han har gjort sitt arbete skall du giva honom hans lön
    och icke låta solen gå ned däröver, eftersom han är arm och
    längtar efter sin lön; han kan eljest ropa över dig till HERREN,
    och så kommer synd att vila på dig.
  16. Föräldrarna skola icke dödas för sina barns skull och barnen
    skola icke dödas för sina föräldrars skull; var och en skall
    lida döden genom sin egen synd.
  17. Du skall icke vränga rätten för främlingen eller den faderlöse,
    och en änkas kläder skall du icke taga i pant;
  18. du skall komma ihåg att du själv har varit en träl i Egypten,
    och att HERREN, din Gud, har förlossat dig därifrån; därför
    bjuder jag dig att iakttaga detta.
  19. Om du, när du inbärgar skörden på din åker, glömmer en kärve
    kvar på åkern, skall du icke gå tillbaka för att hämta den, ty
    den skall tillhöra främlingen, den faderlöse och änkan. Detta
    skall du iakttaga, för att HERREN, din Gud, må välsigna dig i
    alla dina händers verk.
  20. När du har slagit ned dina oliver, skall du icke sedan genomsöka
    grenarna; vad där finnes kvar skall tillhöra främlingen den
    faderlöse och änkan.
  21. När du har avbärgat din vingård, skall du sedan icke göra någon
    efterskörd; vad där finnes kvar skall tillhöra främlingen, den
    faderlöse och änkan.
  22. Du skall komma ihåg att du själv har varit en träl i Egyptens
    land; därför bjuder jag dig att iakttaga detta.
    *05/25 Femte Mosebok (Deuteronomium), 25 KapitletFemte Mosebok (Deuteronomium), 25 Kapitlet
               Föreskrifter angående avstraffning inför
                   domstol, mildhet mot arbetsdjur,
                 svågeräktenskap, mått och vikt m.m.
                            Amaleks skuld.
  1. Om en tvist uppstår mellan män, och de komma inför rätta, för
    att man där skall döma mellan dem, så skall man fria den
    oskyldige och fälla den skyldige.
  2. Om då den skyldige dömes till hudflängning, skall domaren
    befalla honom att lägga sig ned, och skall i sin åsyn låta giva
    honom det antal slag, som svarar emot hans brottslighet.
  3. Fyrtio slag får han giva honom, men icke mer, så att din
    broder icke bliver vanärad i dina ögon, därigenom att man giver
    honom oskäligt många slag,flera än som sades.
  4. Du skall icke binda munnen till på oxen som tröskar.
  5. När bröder bo tillsammans, och en av dem dör barnlös, då skall
    den dödes hustru icke gifta sig med någon främmande man utom
    släkten; hennes svåger skall gå in till henne och taga henne
    till hustru, och så äkta henne i sin broders ställe.
  6. Och den förste son hon föder skall upptaga den döde broderns
    namn, för att dennes namn icke må utplånas ur Israel.
  7. Men om mannen icke vill taga sin svägerska till äkta, så skall
    svägerskan gå upp i porten, till de äldste, och säga: Min svåger
    vägrar att upprätthålla sin broders namn i Israel; han vill icke
    äkta mig i sin broders ställe.»
  8. Då skola de äldste i staden där han bor kalla honom till sig och
    tala med honom. Om han då står fast och säger: »Jag vill icke
    taga henne till äkta»,
  9. så skall hans svägerska träda fram till honom inför de äldstes
    ögon och draga skon av hans fot och spotta honom i ansiktet och
    betyga och säga: »Så gör man med den man som icke vill uppbygga
    sin broders hus.»
  10. Och hans hus skall sedan i Israel heta »den barfotades hus».
  11. Om två män träta med varandra, och den enes hustru kommer för
    att hjälpa sin man mot den andre, när denne slår honom, och hon
    därvid räcker ut sin hand och fattar i hans blygd,
  12. så skall du hugga av henne handen, utan att visa henne någon
    skonsamhet.
  13. Du skall icke hava två slags vikt i din pung, ett större slag
    och ett mindre,
  14. ej heller skall du i ditt hus hava två slags efa-mått, ett
    större och ett mindre.
  15. Full och riktig vikt skall du hava, fullmåligt och riktigt
    efa-mått skall du ock hava, för att du må länge leva i det land
    som HERREN, din Gud, vill giva dig.
  16. Ty en styggelse för HERREN, din Gud, är var och en som så gör,
    var och en som gör orätt.
  17. Kom ihåg vad Amalek gjorde mot dig på vägen, när I drogen ut ur
    Egypten,
  18. huru han, utan att frukta Gud, gick emot dig på vägen och slog
    din eftertrupp, alla de svaga som hade blivit efter, medan du
    var trött och utmattad.
  19. Därför, när HERREN, din Gud, har låtit dig få ro för alla dina
    fiender runt omkring, i det land som HERREN, din Gud, vill giva
    dig till besittning såsom din arvedel, skall du så utplåna
    minnet av Amalek, att det icke mer skall finnas under
    himmelen. Förgät icke detta.
    *05/26 Femte Mosebok (Deuteronomium), 26 KapitletFemte Mosebok (Deuteronomium), 26 Kapitlet

Förstlingsfrukt. Tionde.

  1. När du du kommer in i det land som HERREN, din Gud, vill giva
    dig till arvedel, och du tager det i besittning och bor där,
  2. då skall du taga förstling av all markens frukt, av vad du får i
    avkastning av landet som HERREN, din Gud, vill giva dig, och
    lägga detta i en korg och gå därmed till den plats som HERREN,
    din Gud, utväljer till boning åt sitt namn.
  3. Och du skall gå till den som på den tiden är präst och säga till
    honom: »Jag förklarar i dag för HERREN, din Gud, att jag har
    kommit in i det land som HERREN med ed har lovat våra fäder att
    giva oss.»
  4. Och prästen skall taga korgen ur din hand och sätta den ned
    inför HERRENS, din Guds, altare.
  5. Och du skall betyga och säga inför HERRENS, din Guds, ansikte:
    »Min fader var en hemlös aramé, som drog ned till Egypten och
    bodde där såsom främling med en ringa hop, och där blev av honom
    ett stort, mäktigt och talrikt folk.
  6. Men sedan behandlade egyptierna oss illa och förtryckte oss och
    lade hårt arbete på oss.
  7. Då ropade vi till HERREN, våra fäders Gud, och HERREN hörde vår
    röst och såg vårt lidande och vår vedermöda och vårt betryck.
  8. Och HERREN förde oss ut ur Egypten med stark hand och uträckt
    arm, med stora och fruktansvärda gärningar, med tecken och
    under.
  9. Och han lät oss komma hit och gav oss detta land, ett land som
    flyter av mjölk och honung.
  10. Och här bär jag nu fram förstlingen av frukten på den mark som
    du, HERRE, har givit mig.» Och du skall sätta korgen ned inför
    HERRENS, din Guds, ansikte och tillbedja inför HERRENS, din
    Guds, ansikte.
  11. Och över allt det goda som HERREN, din Gud har givit åt dig och
    ditt hus skall du glädja dig, och jämte dig leviten och
    främlingen som bor hos dig.
  12. När du under det tredje året, tiondeåret, har lagt av all tionde
    av vad du då har fått i avkastning och givit den åt leviten,
    främlingen, den faderlöse och änkan, och de hava ätit därav inom
    dina portar och blivit mätta,
  13. då skall du så säga inför HERRENS, din Guds, ansikte: »Jag har
    nu fört bort ur mitt hus det heliga, och jag har givit det åt
    leviten och främlingen, åt den faderlöse och änkan, alldeles
    såsom du har bjudit mig; jag har icke överträtt eller förgätit
    något av dina bud.
  14. Jag åt intet därav, när jag hade sorg, och jag förde icke bort
    något därav, när jag var oren, ej heller använde jag något därav
    för någon död. Jag har lyssnat till HERRENS, min Guds, röst; jag
    har i alla stycken gjort såsom du har bjudit mig.
  15. Skåda nu ned från din heliga boning, himmelen, och välsigna ditt
    folk Israel och det land som du har givit oss, såsom du med ed
    lovade våra fäder, ett land som flyter av mjölk och honung.»
  16. I dag bjuder dig HERREN, din Gud, att göra efter dessa stadgar
    och rätter; du skall hålla dem och göra efter dem av allt ditt
    hjärta och av all din själ.
  17. Du har i dag hört HERREN förklara att han vill vara din Gud, och
    att du skall vandra på hans vägar och hålla hans stadgar och bud
    och rätter och lyssna till hans röst.
  18. Och HERREN har i dag hört dig förklara att du vill vara hans
    egendomsfolk, såsom han har sagt till dig, och att du vill hålla
    alla hans bud;
  19. på det att han över alla folk som han har gjort må upphöja dig
    till lov, berömmelse och ära, och på det att du må vara ett folk
    som är helgat åt HERREN, din Gud, såsom han har sagt.
    *05/27 Femte Mosebok (Deuteronomium), 27 KapitletFemte Mosebok (Deuteronomium), 27 Kapitlet
                Lagens stenar.  Förbannelsen på berget
                                Ebal.
  1. Och Mose och de äldste i Israel bjödo folket och sade: »Hållen
    alla de bud som jag i dag giver eder.
  2. Och när I kommen över Jordan, in i det land som HERREN, din Gud,
    vill giva dig, då skall du resa åt dig stora stenar och bestryka
    dem med kalk.
  3. På dessa skall du, när du har gått över floden, skriva alla
    denna lags ord, för att du må komma in i det land som HERREN,
    din Gud, vill giva dig, ett land som flyter av mjölk och honung,
    såsom HERREN, dina fäders Gud, har lovat dig.
  4. Och när I haven gått över Jordan, skolen I på berget Ebal resa
    dessa stenar om vilka jag i dag giver eder befallning; och du
    skall bestryka dem med kalk.
  5. Och du skall där åt HERREN, din Gud, bygga ett altare, ett
    altare av stenar, vid vilka du icke skall komma med något järn.
  6. Av ohuggna stenar skall du bygga HERRENS, din Guds, altare; och
    du skall på det offra brännoffer åt HERREN, din Gud.
  7. Du skall där ock offra tackoffer och skall äta och glädja dig
    inför HERRENS, din Guds. ansikte.
  8. Och du skall på stenarna skriva alla denna lags ord, klart och
    tydligt.»
  9. Och Mose och de levitiska prästerna talade till hela Israel och
    sade: »Var stilla och hör, Israel! I dag har du blivit HERRENS,
    din Guds, folk.
  10. Så skall du då höra HERRENS, din Gud röst och göra efter hans
    bud och stadgar, som jag i dag giver dig.»
  11. Och Mose bjöd folket på den dagen och sade:
  12. Dessa stammar skola stå och välsigna folket på berget Gerissim,
    när I haven gått över Jordan: Simeon, Levi, Juda. Isaskar,
    Josef och Benjamin.
  13. Och dessa skola stå och uttala förbannelsen på berget Ebal:
    Ruben, Gad, Aser, Sebulon, Dan och Naftali.
  14. Och leviterna skola taga till orda och skola med hög röst inför
    var man i Israel säga så:
  15. Förbannad vare den man som gör ett beläte, skuret eller gjutet,
    en styggelse för HERREN, ett verk av en konstarbetares händer,
    och som sedan i hemlighet sätter upp det. Och allt folket skall
    svara och säga: »Amen.»
  16. Förbannad vare den som visar förakt för sin fader eller sin
    moder. Och allt folket skall säga: »Amen.»
  17. Förbannad vare den som flyttar sin nästas råmärke. Och allt
    folket skall säga: »Amen.»
  18. Förbannad vare den som leder en blind vilse på vägen. Och allt
    folket skall säga: »Amen.»
  19. Förbannad vare den som vränger rätten för främlingen, den
    faderlöse och änkan. Och allt folket skall säga: »Amen.»
  20. Förbannad vare den som ligger hos sin faders hustru, ty han
    lyfter på sin faders täcke. Och allt folket skall säga: »Amen.»
  21. Förbannad vare den som beblandar sig med något djur Och allt
    folket skall säga: »Amen.»
  22. Förbannad vare den som ligger hos sin syster, sin faders dotter
    eller sin moders dotter. Och allt folket skall säga: »Amen.»
  23. Förbannad vare den som ligger hos sin svärmoder. Och allt folket
    skall säga: »Amen.»
  24. Förbannad vare den som lönnligen mördar sin nästa. Och allt
    folket skall säga: »Amen.»
  25. Förbannad vare den som tager mutor för att slå ihjäl en oskyldig
    och utgjuta hans blod. Och allt folket skall säga: »Amen.»
  26. Förbannad vare den som icke håller denna lags ord och icke gör
    efter dem. Och allt folket skall säga: »Amen.»
    *05/28 Femte Mosebok (Deuteronomium), 28 KapitletFemte Mosebok (Deuteronomium), 28 Kapitlet

Välsignelse och förbannelse.

  1. Om du hör HERRENS, din Guds, röst, så att du håller alla hans
    bud, som jag i dag giver dig, och gör efter dem, så skall
    HERREN, din Gud, upphöja dig över alla folk på jorden.
  2. Och alla dessa välsignelser skola då komma över dig och träffa
    dig när du hör HERRENS, din Guds, röst:
  3. Välsignad skall du vara i staden, och välsignad skall du vara på
    marken.
  4. Välsignad skall ditt livs frukt vara, och din marks frukt och
    din boskaps frukt, dina fäkreaturs avföda och din småboskaps
    avel.
  5. Välsignad skall din korg vara, och välsignat ditt baktråg.
  6. Välsignad skall du vara vid din ingång. och välsignad skall du
    vara vid din utgång.
  7. När dina fiender resa sig upp mot dig, skall HERREN låta dem
    bliva slagna av dig; på en väg skola de draga ut mot dig, men på
    sju vägar skola de fly för dig.
  8. HERREN skall bjuda välsignelsen vara med dig i dina visthus och
    i allt vad du företager dig; han skall välsigna dig i det land
    som HERREN, din Gud, vill giva dig.
  9. HERREN skall upphöja dig till ett folk som är helgat åt honom,
    såsom han med ed har lovat dig, om du håller HERRENS, din Guds,
    bud och vandrar på hans vägar.
  10. Och alla folk på jorden skola se att du är uppkallad efter
    HERRENS namn; och de skola frukta dig.
  11. Och HERREN skall giva dig överflöd och lycka i ditt livs frukt
    och i din boskaps frukt och i din marks frukt, i det land som
    HERREN med ed har lovat dina fäder att giva dig.
  12. HERREN skall öppna för dig sitt rika förrådshus, himmelen, till
    att giva åt ditt land regn i rätt tid, och till att välsigna
    alla dina händers verk; och du skall giva lån åt många folk, men
    själv skall du icke behöva låna av någon.
  13. Och HERREN skall göra dig till huvud och icke till svans, du
    skall alltid ligga över och aldrig ligga under, om du hör
    HERRENS, din Guds, bud, som jag i dag giver dig, för att du
    skall hålla och göra efter dem,
  14. och om du icke viker av, vare sig till höger eller till vänster,
    från något av alla de bud som jag i dag giver eder, så att du
    följer efter andra gudar och tjänar dem.
  15. Men om du icke hör HERRENS, din Guds, röst och icke håller alla
    hans bud och stadgar, som jag i dag giver dig, och gör efter
    dem, så skola alla dessa förbannelser komma över dig och träffa

    dig
  16. Förbannad skall du vara i staden, och förbannad skall du vara påmarken.
  17. Förbannad skall din korg vara, och förbannat ditt baktråg.
  18. Förbannad skall ditt livs frukt vara, och din marks frukt, dina
    fäkreaturs avföda och din småboskaps avel.
  19. Förbannad skall du vara vid din ingång, och förbannad skall du
    vara vid din utgång.
  20. HERREN skall sända över dig förbannelse, förvirring och näpst,
    vad det än må vara som du företager dig, till dess du förgöres
    och med hast förgås, för ditt onda väsendes skull, då du nu har
    övergivit mig.
  21. HERREN skall låta dig bliva ansatt av pest, till dess han har
    utrotat dig ur det land dit du nu kommer, för att taga det i
    besittning.
  22. HERREN skall slå dig med tärande sjukdom, feber och hetta, med
    brand och med svärd, med sot och rost; och av sådant skall du
    förföljas, till dess du förgås.
  23. Och himmelen över ditt huvud skall vara såsom koppar, och jorden
    under dig skall vara såsom järn.
  24. Damm och stoft skall vara det regn HERREN giver åt ditt land;
    från himmelen skall det komma ned över dig, till dess du
    förgöres.
  25. HERREN skall låta dig bliva slagen av dina fiender; på en väg
    skall du draga ut mot dem, men på sju vägar skall du fly för
    dem; och du skall bliva en varnagel för alla riken på jorden.
  26. Och dina dödas kroppar skola bliva mat åt alla himmelens fåglar
    och åt markens djur, och ingen skall skrämma bort dem.
  27. HERREN skall slå dig med Egyptens bulnader och med bölder, med
    skabb och skorv, så att du icke skall kunna botas.
  28. HERREN skall slå dig med vanvett och blindhet och
    sinnesförvirring.
  29. Du skall famla mitt på ljusa dagen, såsom en blind famlar i
    mörkret, och du skall icke lyckas finna vägen; förtryck allenast
    och plundring skall du utstå i all din tid, och ingen skall
    frälsa dig.
  30. Du skall trolova dig med en kvinna, men en annan man skall sova
    hos henne; du skall bygga ett hus, men icke få bo däri; du skall
    plantera en vingård, men icke få skörda dess frukt.
  31. Din oxe skall slaktas inför dina ögon, men du skall icke få äta
    av den; din åsna skall i din åsyn rövas ifrån dig och icke givas
    tillbaka åt dig; dina får skola komma i dina fienders våld, och
    ingen skall hjälpa dig.
  32. Dina söner och döttrar skola komma i främmande folks våld, och
    dina ögon skola se det och försmäkta av längtan efter dem
    beständigt, men du skall icke förmå göra något därvid.
  33. Frukten av din mark och av allt ditt arbete skall förtäras av
    ett folk som du icke känner; förtryck allenast och övervåld
    skall du lida i all din tid.
  34. Och du skall bliva vanvettig av de ting du skall se för dina
    ögon.
  35. HERREN skall slå dig med svåra bulnader på knän och ben, ja,
    ifrån fotbladet ända till hjässan, så att du icke skall kunna
    hotas.
  36. HERREN skall föra dig och den konung som du sätter över dig bort
    till ett folk som varken du eller dina fäder hava känt, och där
    skall du få tjäna andra gudar, gudar av trä och sten.
  37. Och du skall bliva ett föremål för häpnad, ett ordspråk och en
    visa bland alla de folk till vilka HERREN skall föra dig.
  38. Mycken säd skall du föra ut på åkern, men litet skall du
    inbärga, ty gräshoppor skola förtära den.
  39. Vingårdar skall du plantera och skall arbeta i dem, men intet
    vin skall du få att dricka och intet att lägga i förvar, ty
    maskar skola äta upp allt.
  40. Olivplanteringar skall du hava överallt inom ditt land, men med
    oljan skall du icke få smörja din kropp, ty oliverna skola falla
    av.
  41. Söner och döttrar skall du föda, men du skall icke få behålla
    dem, ty de skola draga bort i fångenskap.
  42. Alla dina träd och din marks frukt skall ohyra taga i
    besittning.
  43. Främlingen som bor hos dig skall höja sig över dig, allt mer och
    mer, men du skall stiga ned, allt djupare och djupare.
  44. Han skall giva lån åt dig, och du skall icke giva lån åt
    honom. Han skall bliva huvudet, och du skall bliva svansen.
  45. Alla dessa förbannelser skola komma över dig och förfölja dig
    och träffa dig, till dess du förgöres, därför att du icke hörde
    HERRENS, din Guds, röst och icke höll de bud och stadgar som han
    har givit dig.
  46. De skola komma över dig såsom tecken och under, och över dina
    efterkommande till evig tid.
  47. Eftersom du icke tjänade HERREN, din Gud, med glädje och
    hjärtans lust, medan du hade överflöd på allt,
  48. skall du få tjäna fiender som HERREN skall sända mot dig, under
    hunger och törst och nakenhet och brist på allt; och han skall
    lägga ett järnok på din hals, till dess han har förgjort dig.
  49. HERREN skall skicka över dig ett folk fjärran ifrån, ifrån
    jordens ända. likt örnen i sin flykt,
  50. ett folk vars språk du icke förstår, ett folk med grym uppsyn,
    utan försyn för de gamla och utan misskund med de unga.
  51. Det skall äta upp frukten av din boskap och frukten av din mark,
    till dess du förgöres, ty det skall icke lämna kvar åt dig vare
    sig säd eller vin eller olja, icke dina fäkreaturs avföda eller
    dina fårs avel, till dess det har gjort slut på dig.
  52. Och det skall tränga dig i alla dina portar, till dess dina höga
    och fasta murar, som du förtröstade på, falla i hela ditt
    land. Ja, det skall tränga dig i alla dina portar över hela ditt
    land, det land som HERREN, din Gud, har givit dig.
  53. Och då skall du nödgas äta din egen livsfrukt, köttet av dina
    söner och döttrar, dem som HERREN, din Gud, har givit dig. I
    sådan nöd och sådant trångmål skall din fiende försätta dig.
  54. En man hos dig, som levde i veklighet och stor yppighet, skall
    då så missunnsamt se på sin broder och på hustrun i sin famn och
    på de barn han ännu har kvar,
  55. att han icke skall vilja åt någon av dem dela med sig av sina
    barns kött, ty han äter det själv, eftersom han icke har något
    annat kvar. I sådan nöd och sådant trångmål skall din fiende
    försätta dig i alla dina portar.
  56. En kvinna hos dig, som levde i veklighet och yppighet, i sådan
    yppighet och veklighet, att hon icke ens försökte sätta sin fot
    på jorden, hon skall då så missunnsamt se på mannen i sin famn
    och på sin son och sin dotter,
  57. att hon missunnar dem efterbörden som kommer fram ur hennes liv,
    och barnen som hon föder; ty då hon nu lider brist på allt
    annat, skall hon själv i hemlighet äta detta. I sådan nöd och
    sådant trångmål skall din fiende försätta dig i dina portar.
  58. Om du icke håller alla denna lags ord, som äro skrivna i denna
    bok, och gör efter dem, så att du fruktar detta härliga och
    fruktansvärda namn »HERREN, din Gud»,
  59. så skall HERREN sända underliga plågor över dig och dina
    efterkommande, stora och långvariga plågor, svåra och långvariga
    krankheter.
  60. Han skall låta komma över dig alla Egyptens sjukdomar, som du
    fruktar för, och de skola ansätta dig.
  61. Och allahanda andra krankheter och plågor, om vilka icke är
    skrivet i denna lagbok, skall HERREN ock låta gå över dig, till
    dess du förgöres.
  62. Och allenast en ringa hop skall bliva kvar av eder, i stället
    för att I förut haven varit talrika såsom stjärnorna på
    himmelen; så skall det gå dig, därför att du icke hörde HERRENS.
    din Guds, röst.
  63. Och det skall ske, att likasom HERREN förut fröjdade sig över
    eder när han fick göra eder gott och föröka eder, så skall
    HERREN nu fröjda sig över eder, när han utrotar och förgör
    eder. Och I skolen ryckas bort ur det land dit du nu kommer, för
    att taga det i besittning.
  64. Och HERREN skall förströ dig bland alla folk, ifrån jordens ena
    ända till den andra, och där skall du tjäna andra gudar, som
    varken du eller dina fäder hava känt, gudar av trä och sten.
  65. Och bland de folken skall du icke få någon ro eller någon vila
    för din fot; HERREN skall där giva dig ett bävande hjärta och
    förtvinande ögon och en försmäktande själ.
  66. Och ditt liv skall synas dig likasom hänga på ett hår; du skall
    känna fruktan både natt och dag och icke vara säker för ditt
    liv.
  67. Om morgonen skall du säga: »Ack att det vore afton!», och om
    aftonen skall du säga: »Ack att det vore morgon!» Sådan fruktan
    skall du känna i ditt hjärta, och sådana ting skall du se för
    dina ögon.
  68. Och HERREN skall föra dig tillbaka till Egypten på skepp, på den
    väg om vilken jag sade dig: »Du skall icke se den mer.» Och där
    skolen I nödgas bjuda ut eder till salu åt edra fiender. till
    trälar och trälinnor; men ingen skall finnas, som vill köpa.
    *05/29 Femte Mosebok (Deuteronomium), 29 KapitletFemte Mosebok (Deuteronomium), 29 Kapitlet

Förmaningstal av Mose.

  1. Dessa äro förbundets ord, det förbunds som HERREN bjöd Mose att
    sluta med Israels barn i Moabs land, ett annat förbund än det
    som han hade slutit med dem på Horeb.
  2. Och Mose sammankallade hela Israel och sade till dem: I haven
    sett allt vad HERREN har gjort inför edra ögon i Egyptens land,
    med Farao och alla hans tjänare och hela hans land,
  3. de stora hemsökelser som du med egna ögon såg, de stora tecknen
    och undren.
  4. Men HERREN har ännu intill denna dag icke givit eder hjärtan att
    förstå med, ögon att se med och öron att höra med.
  5. Och jag lät eder vandra i öknen i fyrtio år; edra kläder blevo
    icke utslitna på eder, och din sko blev icke utsliten på din
    fot.
  6. Bröd fingen I icke att äta, icke vin eller starka drycker att
    dricka, på det att I skullen veta att jag är HERREN, eder Gud.
  7. Och när I kommen till dessa trakter, drogo Sihon, konungen i
    Hesbon, och Og, konungen i Basan, ut till strid mot oss, men vi
    slogo dem.
  8. Och vi intogo deras land och gåvo det till arvedel åt
    rubeniterna, gaditerna och ena hälften av Manasse stam.
  9. Så hållen nu detta förbunds ord och gören efter dem, för att I
    mån hava framgång i allt vad I gören.
  10. I stån i dag allasammans inför HERREN, eder Gud: edra huvudmän,
    edra stammar, edra äldste och edra tillsyningsmän, var man i
    Israel,
  11. så ock edra barn och hustrur, och främlingen som är hos dig i
    ditt läger, din vedhuggare såväl som din vattenbärare,
  12. för att du må inträda i HERRENS, din Guds, förbund, det
    edsförbund som HERREN, din Gud, i dag vill sluta med dig.
  13. Ty han vill i dag upphöja dig, så att du skall vara hans folk
    och han din Gud, såsom han har sagt dig, och såsom han med ed
    har lovat dina fäder, Abraham, Isak och Jakob.
  14. Och det är icke med eder allenast som jag i dag sluter detta
    förbund, detta edsförbund,
  15. utan jag gör det både med dem som i dag stå här med oss inför
    HERREN, vår Gud, och med dem som icke äro här med oss i dag.
  16. I veten ju själva huru vi bodde i Egyptens land, och huru vi
    drogo mitt igenom de folks land, som I nu haven lämnat
  17. Och I sågen deras styggelser och eländiga avgudar, de gudar av
    trä och sten, silver och guld, som funnos hos dem.
  18. Så må då bland eder icke finnas någon man eller kvinna, någon
    släkt eller stam vars hjärta i dag vänder sig bort ifrån HERREN,
    vår Gud, för att gå åstad och tjäna dessa folks gudar; bland
    eder må icke finnas någon rot varifrån gift och malört växer
    upp,
  19. så att någon som hör detta edsförbunds ord välsignar sig i sitt
    hjärta och tänker att det skall gå honom väl, där han vandrar i
    sitt hjärtas hårdhet. Ty då skall hela landet, både vått och
    torrt, förgås.
  20. HERREN skall icke vilja förlåta honom; nej, Herrens vrede och
    nitälskan skall då vara såsom en rykande eld mot de männen, och
    all den förbannelse som är uppskriven i denna bok skall komma
    att vila på honom, och Herren skall så utplåna hans namn, att
    det icke mer skall finnas under himmelen.
  21. Och HERREN skall avskilja honom från alla Israels stammar till
    att drabbas av olycka, efter alla de förbannelser som äro fästa
    vid det förbund som är uppskrivet i denna lagbok.
  22. Och ett kommande släkte, edra barn som uppstå efter eder, och
    främlingen,som kommer ifrån fjärran land, de skola säga, när de
    se de plågor och sjukdomar som HERREN har skickat över detta
    land,
  23. när de se huru all jord där är förbränd och förvandlad till
    svavel och salt, så att den icke kan besås, eller framalstra
    växter, och så att inga örter där kunna komma upp — såsom det
    blev, när Sodom och Gomorra, Adma och Seboim omstörtades, då
    HERREN i sin vrede och harm omstörtade dem —
  24. ja, alla folk skola då säga: »Varför har Herren gjort så mot
    detta land? Varför brinner hans vrede så starkt?»
  25. Och man skall svara: »Därför att de övergåvo HERRENS, sina
    fäders Guds, förbund, det som han slöt med dem, när han förde
    dem ut ur Egyptens land,
  26. och därför att de gingo åstad och tjänade andra gudar och
    tillbådo dem, gudar som de icke kände, och som han icke hade
    givit dem till deras del,
  27. därför upptändes HERRENS vrede mot detta land, så att han lät
    komma över det all den förbannelse som är uppskriven i denna
    bok.
  28. Ja, därför ryckte HERREN dem upp ur deras land, med vrede och
    harm och stor förtörnelse, och kastade dem bort till ett annat
    land, såsom nu har skett.»
  29. Vad som ännu är fördolt hör HERREN, vår Gud, till; men vad som
    är uppenbarat, det gäller för oss och våra barn till evig tid,
    för att vi skola göra efter alla denna lags ord.
    *05/30 Femte Mosebok (Deuteronomium), 30 KapitletFemte Mosebok (Deuteronomium), 30 Kapitlet

Fortsättning av Moses förmaningstal.

  1. Om du nu, när allt detta kommer över dig — välsignelsen och
    förbannelsen som jag har förelagt dig — om du lägger detta på
    hjärtat bland alla de folk till vilka HERREN, din Gud, då har
    drivit dig bort,
  2. och du så vänder åter till HERREN, din Gud, och hör hans röst,
    du med dina barn, av allt ditt hjärta och av all din själ, i
    alla stycken såsom jag i dag bjuder dig,
  3. då skall HERREN, din Gud, åter upprätta dig och förbarma sig
    över dig; HERREN, din Gud, skall då åter församla dig från alla
    folk bland vilka han har förstrött dig.
  4. Om ock dina fördrivna vore vid himmelens ända, skulle HERREN,
    din Gud, församla dig därifrån och hämta dig därifrån.
  5. Och HERREN, din Gud, skall låta dig komma in i det land som dina
    fäder hava haft till besittning; och du skall taga det i
    besittning, och han skall göra dig gott och skall föröka dig mer
    än han har gjort med dina fäder.
  6. Och HERREN, din Gud. skall omskära ditt hjärta och dina
    efterkommandes hjärtan, så att du skall älska HERREN, din Gud,
    av allt ditt hjärta och av all din själ, för att du må leva.
  7. Och HERREN, din Gud, skall lägga alla dessa förbannelser på dina
    fiender och på dem som hata och förfölja dig.
  8. Och du skall åter höra HERRENS röst och göra efter alla hans
    bud, som jag i dag giver dig.
  9. Och HERREN, din Gud, skall giva dig överflöd och lycka i alla
    dina händers verk, i ditt livs frukt och i din boskaps frukt och
    i din marks frukt. Ty såsom HERREN fröjdade sig över dina fäder,
    skall han då åter fröjda sig över dig och göra dig gott,
  10. när du hör HERRENS, din Guds, röst, så att du håller hans bud
    och stadgar, det som är skrivet i denna lagbok, och när du
    vänder åter till HERREN, din Gud, av allt ditt hjärta och av all
    din själ.
  11. Ty det bud som jag i dag giver dig är dig icke för svårt och är
    icke långt borta.
  12. Det är icke i himmelen, så att du skulle behöva säga: »Vem vill
    för oss fara upp till himmelen och hämta det åt oss och låta oss
    höra det, så att vi kunna göra därefter?»
  13. Det är icke heller på andra sidan havet, så att du skulle behöva
    säga: »Vem vill för oss fara över till andra sidan havet och
    hämta det åt oss och låta oss höra det, så att vi kunna göra
    därefter?»
  14. Nej, ordet är dig mycket nära, i din mun och i ditt hjärta, så
    att du kan göra därefter.
  15. Se, jag förelägger dig i dag livet och vad gott är, döden och
    vad lönt är,
  16. då jag nu i dag bjuder dig att älska HERREN, din Gud, att vandra
    på hans vägar och hålla hans bud och stadgar och rätter, för att
    du må leva och föröka dig, och för att HERREN, din Gud, må
    välsigna dig i det land dit du nu kommer, för att taga det i
    besittning.
  17. Men om ditt hjärta vänder sig bort och du icke vill höra, om du
    låter förföra dig, så att du tillbeder andra gudar och tjänar
    dem,
  18. så förkunnar jag eder i dag att I förvisso skolen förgås. I
    skolen då icke länge leva i det land dit du nu drager över
    Jordan, för att komma och taga det i besittning.
  19. Jag tager i dag himmel och jord till vittnen mot eder, att jag
    har förelagt dig liv och död, välsignelse och förbannelse, Så må
    du då välja livet, för att du och dina efterkommande mån leva,
  20. i det att du älskar HERREN, din Gud, och hör hans röst och
    håller dig till honom; ty detta betyder för dig liv och lång
    levnad, så att du får bo i det land som HERREN med ed har lovat
    dina fäder, Abraham, Isak och Jnkob, att giva dem.
    *05/31 Femte Mosebok (Deuteronomium), 31 KapitletFemte Mosebok (Deuteronomium), 31 Kapitlet
               Josua förordnad till Moses efterträdare.
                  Lagboken överlämnad åt leviterna.
  1. Och Mose gick åstad och talade följande till hela Israel;
  2. han sade till dem: »Jag är nu ett hundra tjugu år gammal; jag
    kan icke mer vara ledare och anförare, och HERREN har sagt till
    mig: ‘Du skall icke komma över denna Jordan.’
  3. Men HERREN, din Gud, går framför dig; han skall förgöra dessa
    folk för dig, och du skall fördriva dem, och Josua skall anföra
    dig, såsom HERREN har sagt.
  4. Och HERREN skall göra med dem såsom han gjorde med Sihon och Og,
    amoréernas konungar. vilka han lät förgås, och såsom han gjorde
    med deras land.
  5. HERREN skall giva dem i edert våld, och I skolen göra med dem
    alldeles såsom jag har bjudit eder.
  6. Varen frimodiga och oförfärade, frukten icke och varen icke
    förskräckta för dem; ty HERREN, din Gud, går själv med dig; han
    skall icke lämna dig eller övergiva dig.»
  7. Och Mose kallade Josua till sig och sade till honom inför hela
    Israel: »Var frimodig och oförfärad; ty du skall med detta folk
    gå in i det land som HERREN med ed har lovat deras fäder att
    giva dem; och du skall utskifta det åt dem såsom arv.
  8. Och HERREN är den som går framför dig, han skall vara med dig,
    han skall icke lämna dig eller övergiva dig; du må icke frukta
    och icke vara förfärad.»
  9. Och Mose skrev upp denna lag och gav den åt prästerna, Levi
    söner, som buro HERRENS förbundsark, och åt alla de äldste i
    Israel.
  10. Och Mose bjöd dem och sade: »Vid slutet av vart sjunde år, när
    friåret är inne, vid lövhyddohögtiden,
  11. då hela Israel kommer för att träda fram inför HERRENS, din
    Guds, ansikte, på den plats som han utväljer, då skall du läsa
    upp denna lag inför hela Israel, så att de höra den.
  12. Församla då folket, män, kvinnor och barn, och främlingarna som
    äro hos dig inom dina portar, på det att de må höra och lära,
    och på det att de må frukta HERREN, eder Gud, och hålla och göra
    efter alla denna lags ord;
  13. och på det att deras barn, som då ännu icke känna den, må höra
    den och lära den, så att de frukta HERREN, eder Gud. Detta
    skolen I göra, så länge I leven i det land dit I nu dragen över
    Jordan, för att taga det i besittning.
  14. Och HERREN sade till Mose: »Se, tiden närmar sig att du skall
    dö. Kalla till dig Josua, och inställen eder därefter i i
    uppenbarelsetältet, så vill jag insätta honom i hans ämbete.»
    Och Mose gick åstad med Josua, och de inställde sig i
    uppenbarelsetältet.
  15. Då visade sig HERREN i tältet i en molnstod, och molnstoden blev
    stående vid ingången till tältet.
  16. Och HERREN sade till Mose: »Se, när du vilar hos dina fäder,
    skall detta folk stå upp och i trolös avfällighet löpa efter
    främmande gudar, som dyrkas i det land dit de nu komma, och de
    skola övergiva mig och bryta det förbund som jag har slutit med
    dem.
  17. Och min vrede skall då upptändas mot dem, och jag skall övergiva
    dem och fördölja mitt ansikte för dem, och de skola förgöras,
    och mycken olycka och nöd skall träffa dem; och då skola de
    säga: ‘Förvisso är det därför att vår Gud icke är ibland oss som
    dessa olyckor hava träffat oss.’
  18. Men jag skall på den tiden alldeles fördölja mitt ansikte, för
    allt det ondas skull som de hava gjort, i det att de hava vänt
    sig till andra gudar.
  19. Så tecknen nu upp åt eder följande sång. Och du skall lära
    Israels barn den och lägga den i deras mun. Och så skall denna
    sång vara mig ett vittne mot Israels barn.
  20. Ty jag skall låta dem komma in i det land som jag med ed har
    lovat åt deras fäder, ett land som flyter av mjölk och honung,
    och de skola äta och bliva mätta och feta; men de skola då vända
    sig till andra gudar och tjäna dem och förakta mig och bryta
    mitt förbund.
  21. Och när då mycken olycka och nöd träffar dem, skall denna sång
    avlägga sitt vittnesbörd inför dem; ty den skall icke förgätas
    och försvinna ur deras avkomlingars mun. Jag vet ju med vilka
    tankar de umgås redan nu, innan jag har låtit dem komma in i det
    land som jag med ed lovade dem.»
  22. Så tecknade då Mose upp sången på den dagen och lät Israels barn
    lära den.
  23. Och han insatte Josua, Nuns son, i hans ämbete och sade: »Var
    frimodig och oförfärad; ty du skall föra Israels barn in i det
    land som jag med ed har lovat åt dem, och jag skall vara med
    dig.»
  24. Då nu Mose hade fullständigt tecknat upp denna lags ord i en
    bok,
  25. bjöd han leviterna som buro HERRENS förbundsark och sade:
  26. »Tagen denna lagbok och läggen den vid sidan av HERRENS, eder
    Guds, förbundsark, så att den ligger där till ett vittne mot
    dig.
  27. Ty jag känner din gensträvighet och hårdnackenhet. Se, ännu
    medan jag har levat kvar bland eder, haven I varit gensträviga
    mot HERREN; huru mycket mer skolen I ej då bliva det efter min
    död!
  28. Församlen nu till mig alla de äldste i edra stammar, så ock edra
    tillsyningsmän, för att jag må inför dem tala dessa ord och taga
    himmel och jord till vittnen mot dem.
  29. Ty jag vet att I efter min död skolen taga eder till, vad
    fördärvligt är, och vika av ifrån den väg som jag har bjudit
    eder gå; därför skall olycka träffa eder i kommande dagar, när I
    gören vad ont är i HERRENS ögon, så att I förtörnen honom genom
    edra händers verk.»
  30. Och Mose föredrog inför Israels hela församling följande sång
    från början till slutet.
    *05/32 Femte Mosebok (Deuteronomium), 32 KapitletFemte Mosebok (Deuteronomium), 32 Kapitlet

Moses avskedssång.

  1. Lyssnen, I himlar, ty jag vill tala; och jorden höre min muns
    ord.
  2. Såsom regnet drype min lära. såsom daggen flöde mitt tal, såsom
    rikligt regn på grönska och såsom en regnskur på gräsets
    brodd.
  3. Ty HERRENS namn vill jag förkunna; ja, given ära åt vår Gud.
  4. Vår klippa – ostraffliga äro hans gärningar, ty alla hans vägar
    äro rätta. En trofast Gud och utan svek, rättfärdig och
    rättvis är han.
  5. De åter handlade illa mot honom; de voro icke hans barn, utan en
    skam för Israel, det vrånga och avoga släktet!
  6. Är det så du lönar HERREN, du dåraktiga och ovisa folk? Är han
    då icke din fader, som skapade dig? Han danade ju dig och
    beredde dig.
  7. Tänk på de dagar som fordom voro; akta på förgångna slaktens år.
    fråga din fader, han skall förkunna dig det, dina äldste, de
    skola säga dig det.
  8. När den Högste gav arvslotter åt folken, när han fördelade
    människors barn, då utstakade han gränserna för folken, efter
    antalet av Israels barn.
  9. Ty HERRENS folk är hans del, Jakob är hans arvedels lott.
  10. Han fann honom i öknens land, i ödsligheten, där ökendjuren
    tjöto. Då tog han honom i sitt beskärm och sin vård, han
    bevarade honom såsom sin ögonsten.
  11. Likasom en örn lockar sin avkomma ut till flykt och svävar upp
    ovanför sina ungar, så bredde han ut sina vingar och tog honom
    och bar honom på sina fjädrar.
  12. HERREN allena ledsagade honom, och ingen främmande gud jämte
    honom.
  13. Han förde honom fram över landets höjder och lät honom äta av
    markens gröda; han lät honom suga honung ur hälleberget och
    olja ur den hårda klippan.
  14. Gräddmjölk av kor, söt mjölk av får, fett av lamm fick du ock,
    vädurar från Basan och bockar, därtill fetaste märg av vete;
    och av druvors blod drack du vin.
  15. Då blev Jesurun fet och istadig; du blev fet och tjock och
    stinn. Han övergav Gud, sin skapare, och föraktade sin
    frälsnings klippa.
  16. Ja, de retade honom genom sina främmande gudar, med styggelser
    förtörnade de honom.
  17. De offrade åt onda andar, skengudar, åt gudar som de förut icke
    kände, nya, som nyss hade kommit till, och som edra fäder ej
    fruktade för.
  18. Din klippa, som hade fött dig, övergav du, du glömde Gud, som
    hade givit dig livet.
  19. När HERREN såg detta, förkastade han dem, ty han förtörnades på
    sina söner och döttrar.
  20. Han sade: »Jag vill fördölja mitt ansikte för dem, jag vill se
    vilket slut de få; ty ett förvänt släkte äro de, barn i vilka
    ingen trohet är.
  21. De hava retat mig med gudar som icke äro gudar, förtörnat mig
    med de fåfängligheter de dyrka; därför skall jag reta dem med
    ett folk som icke är ett folk. med ett dåraktigt hednafolk
    skall jag förtörna dem.
  22. Ty eld lågar fram ur min näsa, och den brinner ända till
    dödsrikets djup; den förtär jorden med dess gröda och
    förbränner bergens grundvalar.
  23. Jag skall hopa olyckor över dem, alla mina pilar skall jag
    avskjuta på dem.
  24. De skola utsugas av hunger och förtäras av feberglöd, av
    farsoter som bittert pina; jag skall sända över dem vilddjurs
    tänder och stoftkrälande ormars gift.
  25. Ute skall svärdet förgöra deras barn, och inomhus skall
    förskräckelsen göra det: ynglingar såväl som jungfrur,
    spenabarn tillsammans med gråhårsmän.
  26. Jag skulle säga: ‘Jag vill blåsa bort dem, göra slut på deras
    åminnelse bland människor’,
  27. om jag icke fruktade att deras fiender då skulle vålla mig
    grämelse, att deras ovänner skulle misstyda det. att de
    skulle säga: ‘Vår hand var så stark, det var icke HERREN som
    gjorde allt detta.’»
  28. Ty ett rådlöst folk äro de, och förstånd finnes icke i dem.
  29. Vore de visa, så skulle de begripa detta, de skulle första
    vilket slut de måste få.
  30. Huru kunde en jaga tusen framför sig och två driva tiotusen på
    flykten, om icke deras klippa hade sålt dem, och om icke
    HERREN hade prisgivit dem?
  31. Ty de andras klippa är icke såsom vår klippa; våra fiender kunna
    själva döma därom.
  32. Ty av Sodoms vinträd är deras ett skott, det stammar från
    Gomorras fält; deras druvor äro giftiga druvor, deras klasar
    hava bitter smak.
  33. Deras vin är drakars etter, huggormars gruvligaste gift.
  34. Ja, sådant ligger förvarat hos mig, förseglat i mina förrådshus.
  35. Min är hämnden och vedergällningen, sparad till den tid då deras
    fot skall vackla. Ty nära är deras ofärds dag, och vad dem
    väntar kommer med hast.
  36. Ty HERREN skall skaffa rätt åt sitt folk, och över sina tjänare
    skall han förbarma sig, när han ser att deras kraft är borta,
    och att det är ute med alla och envar.
  37. Då skall han fråga: Var äro nu deras gudar, klippan till vilken
    de togo sin tillflykt?
  38. Var äro de som åto deras slaktoffers fett och drucko deras
    drickoffers vin? Må de stå upp och hjälpa eder, må de vara
    edert beskärm.
  39. Sen nu att jag allena är det, och att ingen Gud finnes jämte
    mig. Jag dödar, och jag gör levande, jag har slagit, men jag
    helar ock. Ingen finnes, som kan rädda ur min hand.
  40. Se, jag lyfter min hand upp mot himmelen, jag säger: Så sant jag
    lever evinnerligen:
  41. när jag har vässt mitt ljungande svärd och min hand tager till
    att skipa rätt, då skall jag utkräva hämnd av mina ovänner och
    vedergällning av dem som hata mig.
  42. jag skall låta mina pilar bliva druckna av blod, och mitt svärd
    skall mätta sig av kött, av de slagnas och fångnas blod, av
    fiendehövdingars huvuden.
  43. Jublen, I hedningar, över hans folk, ty han hämnas sina tjänares
    blod, han utkräver hämnd av sina ovänner och bringar försoning
    för sitt land, för sitt folk.
  44. Och Mose kom med Hosea, Nuns son, och föredrog hela denna sång
    inför folket.
  45. Och när Mose hade föredragit alltsammans till slut för hela
    Israel,
  46. sade han till dem: »Akten på alla de ord som jag i dag gör till
    vittnen mot eder, så att I given edra barn befallning om dem,
    att de skola hålla alla denna lags ord och göra efter dem.
  47. Ty det är icke ett tomt ord, som ej angår eder, utan det gäller
    edert liv; och genom detta ord skolen I länge leva i det land
    dit I nu dragen över Jordan, för att taga det i besittning.»
  48. Och HERREN talade till Mose på denna samma dag och sade:
  49. »Stig upp här på Abarimberget, på berget Nebo i Moabs land, gent
    emot Jeriko, så skall du få se Kanaans land, som jag vill giva
    åt Israels barn till besittning.
  50. Och du skall dö där på berget, dit du stiger upp, och du skall
    samlas till dina fäder, likasom din broder Aron dog på berget
    Hor och blev samlad till sina fäder;
  51. detta därför att I handladen trolöst mot mig bland Israels barn
    vid Meribas vatten vid Kades, i öknen Sin, i det att I icke
    höllen mig helig bland Israels barn.
  52. Mitt framför dig skall du se landet; men du skall icke komma
    dit, in i det land som jag vill giva åt Israels barn.»
    *05/33 Femte Mosebok (Deuteronomium), 33 KapitletFemte Mosebok (Deuteronomium), 33 Kapitlet

Moses välsignelse över Israels stammar.

  1. Och detta är den välsignelse gudsmannen Mose gav Israels barn
    före sin död;
  2. han sade: »HERREN kom från Sinai, och från Seir gick hans sken
    upp för dem; man kom fram i glans från berget Paran, ut ur
    hopen av mångtusen heliga; på hans högra sida brann i eld en
    lag för dem.
  3. Ja, han vårdar sig om folken; folkets heliga äro alla under din
    hand. De ligga vid din fot, de hämta upp av dina ord.
  4. Mose gav åt oss en lag, en arvedel for Jakobs menighet.
  5. Och Jesurun fick en konung, när folkets hövdingar församlades.
    Israels stammar allasammans.»
  6. »Må Ruben leva och icke dö; dock blive hans män en ringa hop.
  7. Och detta sade han om Juda: > Hör, o HERRE, Judas röst, och låt
    honom komma till sitt folk. Med sina händer utförde han dess
    sak; bliv du honom en hjälp mot hans ovänner.»
  8. Och om Levi sade han: »Dina tummim och dina urim, de tillhöra
    din frommes skara, dem du frestade i Massa, dem du tvistade
    med vid Meribas vatten,
  9. dem som sade om fader och moder: ‘Jag ser dem icke’, och som
    icke ville kännas vid sina bröder, ej heller veta av sina
    barn. Ty de aktade på ditt tal, och ditt förbund höllo de.
  10. De lära Jakob dina rätter och Israel din lag, de bära fram
    rökverk för din näsa och heloffer på ditt altare.
  11. Välsigna, HERRE, hans kraft, och låt hans händers verk behaga
    dig. Krossa länderna på hans motståndare, på hans fiender, så
    att de icke kunna resa sig.»
  12. Om Benjamin sade han: »HERRENS vän är han, han skall bo i
    trygghet hos honom, hos honom som överskygger honom alltid,
    och som har sin boning mellan hans höjder.»
  13. Och om Josef sade han: »Välsignat av HERREN vare hans land med
    himmelens ädlaste gåvor, med dagg, med gåvor från djupet som
    utbreder sig därnere,
  14. med solens ädlaste alster och månvarvens ädlaste frukter,
  15. med de uråldriga bergens yppersta skatter och de eviga höjdernas
    ädlaste frukt,
  16. med jordens ädlaste frukt och allt vad hon bär, och med nåd från
    honom som bodde i busken. Detta komme över Josefs huvud, över
    hans hjässa, furstens bland bröder.
  17. Härlig är den förstfödde bland hans tjurar, såsom en vildoxes
    äro hans horn; med dem stångar han ned alla folk, ja ock dem
    som bo vid jordens ändar. Sådana äro Efraims tiotusenden.
    sådana Manasses tusenden.»
  18. Och om Sebulon sade han: »Gläd dig, Sebulon, när du drager ut,
    och du, Isaskar, i dina tält.
  19. Folk inbjuda de till sitt berg; där offra de rätta offer. Ty
    havens rikedom få de suga och de skatter som sanden döljer.»
  20. Och om Gad sade han: »Lovad vare han som gav så rymligt land åt
    Gad! Lik en lejoninna har han lägrat sig, han krossar både
    arm och hjässa.
  21. Han utsåg åt sig förstlingslandet, ty där var hans härskarlott
    förvarad. Dock drog han med bland folkets hövdingar; HERRENS
    rätt utförde han och hans domar, tillsammans med det övriga
    Israel.»
  22. Och om Dan sade han: »Dan är ett ungt lejon, som rusar ned från
    Basan.»
  23. Och om Naftali sade han: »Naftali har fått riklig nåd och
    välsignelse till fyllest av HERREN. Västern och södern tage
    du i besittning.»
  24. Och om Aser sade han: »Välsignad bland söner vare Aser! Han
    blive älskad av sina bröder, och han doppe sin fot i olja.
  25. Av järn och koppar vare dina riglar; och så länge du lever, må
    din kraft bestå.»
  26. »Ingen är lik Gud, o Jesurun; till din hjälp far han fram på
    himmelen och i sin höghet på skyarna.
  27. En tillflykt är han, urtidens Gud, och härnere råda hans eviga
    armar. Han förjagade fienderna för dig, han sade: Förgör dem.
  28. Så fick Israel bo i trygghet, Jakobs källa vara i ro, i ett land
    med säd och vin, under en himmel som dryper av dagg.
  29. Säll är du, Israel; ja, vem är dig lik? Du är ett folk som får
    seger genom HERREN, genom honom som är din skyddande sköld,
    honom som är ditt ärorika svärd. Ja, dina fiender skola visa
    dig underdånighet, och du skall gå fram över deras höjder.»
    *05/34 Femte Mosebok (Deuteronomium), 34 KapitletFemte Mosebok (Deuteronomium), 34 Kapitlet

Moses död.

  1. Och Mose gick från Moabs hedar upp på berget Nebo, på toppen av
    Pisga, gent emot Jeriko. Och HERREN lät honom se hela landet:
    Gilead ända till Dan,
  2. och hela Naftali och Efraims och Manasses land, och hela Juda
    land, ända till Västra havet,
  3. och Sydlandet och Jordanslätten, det är lågslätten vid Jeriko —
    Palmstaden — ända till Soar.
  4. Och HERREN sade till honom: »Detta är det land som jag med ed
    har lovat åt Abraham. Isak och Jakob, i det jag sade: ‘Åt din
    säd skall jag giva det.’ Jag har nu låtit dig se det med dina
    ögon, men ditin skall du icke komma.»
  5. Och HERRENs tjänare Mose dog där i Moabs land, såsom HERREN hade
    sagt.
  6. Och han begrov honom i dalen i Moabs land, mitt emot Bet-Peor;
    men ännu intill denna dag har ingen fått veta var hans grav är.
  7. Och Mose var ett hundra tjugu år gammal, när han dog, men hans
    ögon voro icke skumma, och hans livskraft hade icke försvunnit.
  8. Och Israels barn begräto Mose på Moabs hedar i trettio dagar;
    därmed voro gråtodagarna ute, vid sorgefesten efter Mose.
  9. Och Josua, Nuns son, var full med vishetens ande, ty Mose hade
    lagt sina händer på honom; och Israels barn lydde honom och
    gjorde såsom HERREN hade bjudit Mose.
  10. Men i Israel uppstod icke mer någon profet sådan som Mose, med
    vilken HERREN hade umgåtts ansikte mot ansikte —
  11. ingen, om man tänker på alla de tecken och under som HERREN hade
    sänt honom att göra i Egyptens land, med Farao och alla hans
    tjänare och med hela hans land,
  12. och om man tänker på all den väldiga kraft som Mose visade, och
    på alla de stora och fruktansvärda gärningar som han gjorde
    inför hela Israel.
    *06 Josua
    +06/01 Josua, 1 KapitletJosua, 1 Kapitlet
                 Herrens befallning till Josua att gå
                över Jordan.  Josuas uppmaning till de
                tre östjordanska stammarna att hjälpa
                    sina bröder med erövringen av
                          Västjordanlandet.
+06/02 Josua, 2 Kapitlet
                          Josua, 2 Kapitlet

               Spejare sändas till Jeriko och mottagas
                              av Rahab.
+06/03 Josua, 3 Kapitlet
                          Josua, 3 Kapitlet

                        Övergången av Jordan.
+06/04 Josua, 4 Kapitlet
                          Josua, 4 Kapitlet

                Åminnelsestenar i Gilgal och i Jordan.
+06/05 Josua, 5 Kapitlet
                          Josua, 5 Kapitlet

               Israels barn omskäras.  Påskhögtid hålles
                     i Kanaan, och mannat upphör.
                    Hövitsmannen över Herrens här.
+06/06 Josua, 6 Kapitlet
                          Josua, 6 Kapitlet

                          Jerikos erövring.
+06/07 Josua, 7 Kapitlet
                          Josua, 7 Kapitlet

                      Akan förgriper sig på det
                 tillspillogivna och bliver straffad.
+06/08 Josua, 8 Kapitlet
                          Josua, 8 Kapitlet

                Ai erövrat.  Altaret på Ebal och lagens
                        stenar.  Lagen uppläst.
+06/09 Josua, 9 Kapitlet
                          Josua, 9 Kapitlet

                         Gibeoniternas list.
+06/10 Josua, 10 Kapitlet
                          Josua, 10 Kapitlet

                 Segern vid Gibeon över fem konungar.
                  Erövringen av det sydliga Kanaan.
+06/11 Josua, 11 Kapitlet
                          Josua, 11 Kapitlet

                Det nordliga Kanaan intaget.  Återblick
                      på de gjorda erövringarna.
+06/12 Josua, 12 Kapitlet
                          Josua, 12 Kapitlet

                  De besegrade konungarna uppräknas.
+06/13 Josua, 13 Kapitlet
                          Josua, 13 Kapitlet

                  Herrens befallning till Josua att
               fördela landet.  Rubens och Gads stammars
               och halva Manasse stams områden öster om
                               Jordan.
+06/14 Josua, 14 Kapitlet
                          Josua, 14 Kapitlet

                 Västjordanlandets fördelning.  Kalebs
                               arvedel.
+06/15 Josua, 15 Kapitlet
                          Josua, 15 Kapitlet

                    Juda stams gränser och städer.
+06/16 Josua, 16 Kapitlet
                          Josua, 16 Kapitlet

               Josefs barns och särskilt Efraims barns
                               arvedel.
+06/17 Josua, 17 Kapitlet
                          Josua, 17 Kapitlet

                  Manasse arvedel väster om Jordan.
+06/18 Josua, 18 Kapitlet
                          Josua, 18 Kapitlet

                Uppenbarelsetältet i Silo.  Anordningar
               till fördelning av landområden åt de sju
                 stammar som ännu ej hade fått någon
                  arvedel.  Benjamins stams arvedel.
+06/19 Josua, 19 Kapitlet
                          Josua, 19 Kapitlet

                 Simeons, Sebulons, Isaskars, Asers,
                Naftalis och Dans stammars arvslotter.
                      Josuas särsklida arvedel.
+06/20 Josua, 20 Kapitlet
                          Josua, 20 Kapitlet

                         De sex fristäderna.
+06/21 Josua, 21 Kapitlet
                          Josua, 21 Kapitlet

               Leviternas fyrtioåtta städer; bland dem
                         tretton präststäder.
+06/22 Josua, 22 Kapitlet
                          Josua, 22 Kapitlet

                         Altaret vid Jordan.
+06/23 Josua, 23 Kapitlet
                          Josua, 23 Kapitlet

                        Josua förmanar folket.
+06/24 Josua, 24 Kapitlet
                          Josua, 24 Kapitlet

               Josuas sista tal till folket.  Förnyelse
                av förbundet.  Josuas död.   Josefs ben
                       begravas.  Eleasars död.

*07 Domarboken
+07/01 Domarboken, 1 Kapitlet

Domarboken, 1 Kapitlet

                 Israeliternas strider med kananéerna
                          efter Josuas död.
+07/02 Domarboken, 2 Kapitlet
                        Domarboken, 2 Kapitlet

                 Bestraffning av Israels ohörsamhet.
                    Tillståndet under domartiden.
+07/03 Domarboken, 3 Kapitlet
                        Domarboken, 3 Kapitlet

                       Otniel, Ehud och Samgar.
+07/04 Domarboken, 4 Kapitlet
                        Domarboken, 4 Kapitlet

                  Debora.  Baraks seger över Sisera.
                             Siseras död.
+07/05 Domarboken, 5 Kapitlet
                        Domarboken, 5 Kapitlet

                    Deboras och Baraks segersång.
+07/06 Domarboken, 6 Kapitlet
                        Domarboken, 6 Kapitlet

                   Gideons kallelse.  Begynnelse av
                           befrielseverket.
+07/07 Domarboken, 7 Kapitlet
                        Domarboken, 7 Kapitlet

                   Gideons seger över midjaniterna.
+07/08 Domarboken, 8 Kapitlet
                        Domarboken, 8 Kapitlet

                   Efraimiternas knot.  Segern över
                midjaniterna fullföljd.  Gideons vägran
               att bliva konung.  Hans efod i Ofra.  Hans
                   söner.  Hans död och begravning.
+07/09 Domarboken, 9 Kapitlet
                        Domarboken, 9 Kapitlet

                 Abimeleks ogärningar och undergång.
+07/10 Domarboken, 10 Kapitlet
                       Domarboken, 10 Kapitlet

                  Tola och Jair.  Israel åter i sina
                            fienders hand.
+07/11 Domarboken, 11 Kapitlet
                       Domarboken, 11 Kapitlet

                  Jefta.  Hans seger och löfte.  Hans
                               dotter.
+07/12 Domarboken, 12 Kapitlet
                       Domarboken, 12 Kapitlet

               Efraimiternas knot och nederlag.  Jeftas
                     död.  Ibsan, Elon och Abdon.
+07/13 Domarboken, 13 Kapitlet
                       Domarboken, 13 Kapitlet

                           Simsons födelse.
+07/14 Domarboken, 14 Kapitlet
                       Domarboken, 14 Kapitlet

                    Simsons bröllop och hans gåta.
+07/15 Domarboken, 15 Kapitlet
                       Domarboken, 15 Kapitlet

                Simson och de tre hundra rävarna.  Hans
                        bedrift med åsnekäken.
+07/16 Domarboken, 16 Kapitlet
                       Domarboken, 16 Kapitlet

                Simsons bedrift med Gasas stadsportar.
               Delila.  Simson övervunnen och fängslad.
                   Hans sista bedrift och död.  Hans
                             begravning.
+07/17 Domarboken, 17 Kapitlet
                       Domarboken, 17 Kapitlet

                          Mikas bilddyrkan.
+07/18 Domarboken, 18 Kapitlet
                       Domarboken, 18 Kapitlet

               Daniterna röva Mikas gudabilder, intaga
                   Lais och införa där bilddyrkan.
+07/19 Domarboken, 19 Kapitlet
                       Domarboken, 19 Kapitlet

                     Det skändliga dådet i Gibea.
+07/20 Domarboken, 20 Kapitlet
                       Domarboken, 20 Kapitlet

                    Utrotningskriget mot Benjamin.
+07/21 Domarboken, 21 Kapitlet
                       Domarboken, 21 Kapitlet

                    Benjamins stam upprättas åter.

*08 Rut
+08/01 Rut, 1 Kapitlet

Rut, 1 Kapitlet

               Elimelek utvandrar till Moabs land.  Hans
                hustru återvänder efter hans död till
                  Betlehem och med henne Rut, hennes
                              sonhustru.
+08/02 Rut, 2 Kapitlet
                           Rut, 2 Kapitlet

                    Rut plockar ax på Boas' åker.
+08/03 Rut, 3 Kapitlet
                           Rut, 3 Kapitlet

                        Rut vid Boas' fötter.
+08/04 Rut, 4 Kapitlet
                           Rut, 4 Kapitlet

                Boas tager Rut till hustru.  Hon bliver
                        stammoder till David.

*09 Första Samuelsboken
+09/01 Första Samuelsboken, 1 Kapitlet

Första Samuelsboken, 1 Kapitlet

Samuels födelse.
+09/02 Första Samuelsboken, 2 Kapitlet

Första Samuelsboken, 2 Kapitlet

                Hannas lovsång.  Samuel i Herrens hus.
                   Elis söner.  Domsordet över Eli.
+09/03 Första Samuelsboken, 3 Kapitlet
                   Första Samuelsboken, 3 Kapitlet

                  Herren uppenbarar sig för Samuel.
+09/04 Första Samuelsboken, 4 Kapitlet
                   Första Samuelsboken, 4 Kapitlet

                    Israels nederlag i striden mot
               filistéerna; arken tagen och Elis söner
                      dödade.  Elis död.  I-Kabod.
+09/05 Första Samuelsboken, 5 Kapitlet
                   Första Samuelsboken, 5 Kapitlet

               Herrens ark i Dagons tempel.  Filistéerna
                      hemsökta av Herrens hand.
+09/06 Första Samuelsboken, 6 Kapitlet
                   Första Samuelsboken, 6 Kapitlet

               Herrens ark föres tillbaka till Israels
                                land.
+09/07 Första Samuelsboken, 7 Kapitlet
                   Första Samuelsboken, 7 Kapitlet

               Arken i Kirjat-Jearim.  Vattenösningen i
                Mispa.  Seger över filistéerna.   Samuel
                            såsom domare.
+09/08 Första Samuelsboken, 8 Kapitlet
                   Första Samuelsboken, 8 Kapitlet

               Samuels söner.  Israels barns önskan att
                            få en konung.
+09/09 Första Samuelsboken, 9 Kapitlet
                   Första Samuelsboken, 9 Kapitlet

                Saul utses av Herren till konung genom
                               Samuel.
+09/10 Första Samuelsboken, 10 Kapitlet
                   Första Samuelsboken, 10 Kapitlet

                  Saul smord till konung av Samuel.
                        Konungavalet i Mispa.
+09/11 Första Samuelsboken, 11 Kapitlet
                   Första Samuelsboken, 11 Kapitlet

               Saul besegrar ammoniterna.  Han får sitt
                         konungadöme förnyat.
+09/12 Första Samuelsboken, 12 Kapitlet
                   Första Samuelsboken, 12 Kapitlet

                  Samuel avlägger räkenskap för sin
                  förvaltning och talar till folket.
+09/13 Första Samuelsboken, 13 Kapitlet
                   Första Samuelsboken, 13 Kapitlet

                    Kriget mot filistéerna.  Sauls
                 egenmäktiga offer.  Israels betryck.
+09/14 Första Samuelsboken, 14 Kapitlet
                   Första Samuelsboken, 14 Kapitlet

                Jonatans tappra bedrift.  Filistéernas
                 nederlag.  Sauls obetänksamma förbud.
                  Hans strider med grannfolken.  Hans
                          släktförhållanden.
+09/15 Första Samuelsboken, 15 Kapitlet
                   Första Samuelsboken, 15 Kapitlet

                 Sauls seger över amalekiterna.  Hans
                ohörsamhet och förkastelse.  Samuel och
                                Agag.
+09/16 Första Samuelsboken, 16 Kapitlet
                   Första Samuelsboken, 16 Kapitlet

                David smörjes till konung.  Han kommer
                           till Sauls hov.
+09/17 Första Samuelsboken, 17 Kapitlet
                   Första Samuelsboken, 17 Kapitlet

                    David dödar filistéen Goljat.
+09/18 Första Samuelsboken, 18 Kapitlet
                   Första Samuelsboken, 18 Kapitlet

               Jonatans och Davids vänskap.  Sauls avund
                 och mordiska anslag.  Mikal given åt
                         David såsom hustru.
+09/19 Första Samuelsboken, 19 Kapitlet
                   Första Samuelsboken, 19 Kapitlet

                Jonatans försök att blidka sin fader.
                 Sauls förnyade mordanslag och Davids
               flykt.  David hos Samuel i Rama och bland
                             profeterna.
+09/20 Första Samuelsboken, 20 Kapitlet
                   Första Samuelsboken, 20 Kapitlet

                Jonatans sista försök att försona sin
                fader med David.  Förnyelse av Jonatans
                     och Davids vänskapsförbund.
+09/21 Första Samuelsboken, 21 Kapitlet
                   Första Samuelsboken, 21 Kapitlet

                David hos prästen Ahimelek i Nob.  Hans
                    flykt till konung Akis i Gat.
+09/22 Första Samuelsboken, 22 Kapitlet
                   Första Samuelsboken, 22 Kapitlet

                David flykting i Juda och Moab.  Doegs
                   angivelse.  Mordet på prästerna.
+09/23 Första Samuelsboken, 23 Kapitlet
                   Första Samuelsboken, 23 Kapitlet

                Kegilas räddning genom David.  Jonatan
               hos David.  Sifiternas förräderi.   David
                            i öknen Maon.
+09/24 Första Samuelsboken, 24 Kapitlet
                   Första Samuelsboken, 24 Kapitlet

                      David och Saul i grottan.
+09/25 Första Samuelsboken, 25 Kapitlet
                   Första Samuelsboken, 25 Kapitlet

                Samuels död och begravning.  Nabal och
                       Abigail.  Davids hustrur.
+09/26 Första Samuelsboken, 26 Kapitlet
                   Första Samuelsboken, 26 Kapitlet

               David skonar för andra gången Sauls liv.
+09/27 Första Samuelsboken, 27 Kapitlet
                   Första Samuelsboken, 27 Kapitlet

                  David hos Akis i Gat och i Siklag.
+09/28 Första Samuelsboken, 28 Kapitlet
                   Första Samuelsboken, 28 Kapitlet

                  David i filistéernas här.  Saul hos
                     andebesvärjerskan i En-Dor.
+09/29 Första Samuelsboken, 29 Kapitlet
                   Första Samuelsboken, 29 Kapitlet

                   David misstänkes av filistéernas
                       hövdingar och bortvisas.
+09/30 Första Samuelsboken, 30 Kapitlet
                   Första Samuelsboken, 30 Kapitlet

                Siklags förstöring genom amalekiterna
                       och Davids hämnd på dem.
+09/31 Första Samuelsboken, 31 Kapitlet
                   Första Samuelsboken, 31 Kapitlet

               Sauls och hans söners död i striden mot
                    filistéerna.  Deras begravning.

*10 Andra Samuelsboken
+10/01 Andra Samuelsboken, 1 Kapitlet

Andra Samuelsboken, 1 Kapitlet

               Budskapet om Sauls död.  Davids klagosång
                        över Saul och Jonatan.
+10/02 Andra Samuelsboken, 2 Kapitlet
                    Andra Samuelsboken, 2 Kapitlet

               David kommer över Juda.  Is-Boset konung
                 över Israel.  Krig mellan dem.   Asael
                           dödad av Abner.
+10/03 Andra Samuelsboken, 3 Kapitlet
                    Andra Samuelsboken, 3 Kapitlet

               Davids söner.  Abner går över till David,
               men dödas av Joab.  David sörjer däröver.
+10/04 Andra Samuelsboken, 4 Kapitlet
                    Andra Samuelsboken, 4 Kapitlet

               Is-Boset mördas.  Mördarna bestraffas av
                                David.
+10/05 Andra Samuelsboken, 5 Kapitlet
                    Andra Samuelsboken, 5 Kapitlet

                 David konung över hela Israel.  Hans
               erövring av Jerusalem.  Hans vänskap med
                   Hiram.  Davids hustrur och söner.
                  Filistéernas anfall och nederlag.
+10/06 Andra Samuelsboken, 6 Kapitlet
                    Andra Samuelsboken, 6 Kapitlet

                Guds ark föres från Abinadabs hus och
                sättes in i Obed-Edoms hus.  Den hämtas
               sedan till Jerusalem.  Mikal visar David
                             missaktning.
+10/07 Andra Samuelsboken, 7 Kapitlet
                    Andra Samuelsboken, 7 Kapitlet

               David vill bygga ett hus åt Herren, men
               Herren förkunnar att han i stället skall
                    bygga ett hus åt David.  Davids
                         tacksägelse och bön.
+10/08 Andra Samuelsboken, 8 Kapitlet
                    Andra Samuelsboken, 8 Kapitlet

                  Davids segrar och byte.  Hans inre
                     styrelse och hans ämbetsmän.
+10/09 Andra Samuelsboken, 9 Kapitlet
                    Andra Samuelsboken, 9 Kapitlet

                   David bevisar barmhärtighet mot
                              Mefiboset.
+10/10 Andra Samuelsboken, 10 Kapitlet
                   Andra Samuelsboken, 10 Kapitlet

                 Ammons barn vanära Davids sändebud.
               David slår dem och deras bundsförvanter
                              araméerna.
+10/11 Andra Samuelsboken, 11 Kapitlet
                   Andra Samuelsboken, 11 Kapitlet

               Rabbas belägring.  Davids äktenskapsbrott
                   med Bat-Seba och hans blodskuld.
+10/12 Andra Samuelsboken, 12 Kapitlet
                   Andra Samuelsboken, 12 Kapitlet

                 Natans strafftal till David.  Davids
                 ånger.  Barnets död.  Salomos födelse.
                           Rabbas erövring.
+10/13 Andra Samuelsboken, 13 Kapitlet
                   Andra Samuelsboken, 13 Kapitlet

                   Amnon kränker Tamar och dödas av
                         Absalom; denne flyr.
+10/14 Andra Samuelsboken, 14 Kapitlet
                   Andra Samuelsboken, 14 Kapitlet

               Kvinnan från Tekoa inför David.  Absaloms
                       återkomst och benådning.
+10/15 Andra Samuelsboken, 15 Kapitlet
                   Andra Samuelsboken, 15 Kapitlet

               Absaloms stämplingar och uppror.  Davids
                                flykt.
+10/16 Andra Samuelsboken, 16 Kapitlet
                   Andra Samuelsboken, 16 Kapitlet

                Sibas anklagelse mot Mefiboset.  Simeis
                förbannelser.  Husais list.   Ahitofels
                            skändliga råd.
+10/17 Andra Samuelsboken, 17 Kapitlet
                   Andra Samuelsboken, 17 Kapitlet

                Ahitofels råd förkastas.  Han dödar sig
                       själv.  David i Mahanaim.
+10/18 Andra Samuelsboken, 18 Kapitlet
                   Andra Samuelsboken, 18 Kapitlet

                  Striden mellan David och Absalom.
                   Absaloms död.  Davids klagan vid
                           budskapet därom.
+10/19 Andra Samuelsboken, 19 Kapitlet
                   Andra Samuelsboken, 19 Kapitlet

                 Joabs strafftal till David.  Israels
                ånger.  Juda mäns uppmaning till David
                att vända tillbaka.  Simeis benådning.
               Mefibosets självförsvar.   Barsillai.  Kiv
                       mellan Israel och Juda.
+10/20 Andra Samuelsboken, 20 Kapitlet
                   Andra Samuelsboken, 20 Kapitlet

                Sebas uppror.  Joabs mordiska falskhet
               mot Amasa.  Sebas död.  Davids ämbetsmän.
+10/21 Andra Samuelsboken, 21 Kapitlet
                   Andra Samuelsboken, 21 Kapitlet

               Treårig hungersnöd.  Försoning för Sauls
               blodsdåd mot gibeoniterna.   Strider med
                             filistéerna.
+10/22 Andra Samuelsboken, 22 Kapitlet
                   Andra Samuelsboken, 22 Kapitlet

                    David prisar Herrens frälsande
                             segerkraft.
+10/23 Andra Samuelsboken, 23 Kapitlet
                   Andra Samuelsboken, 23 Kapitlet

                Davids sista ord.  Förteckning på hans
                               hjältar.
+10/24 Andra Samuelsboken, 24 Kapitlet
                   Andra Samuelsboken, 24 Kapitlet

                Folkräkning.  Pest.  Altaret på Araunas
                             tröskplats.

*11 Första Konungaboken
+11/01 Första Konungaboken, 1 Kapitlet

Första Konungaboken, 1 Kapitlet

                 Abisag från Sunem hos konung David.
                 Adonias försök att upphäva sig till
                konung.  Salomo Davids efterträdare på
                               tronen.
+11/02 Första Konungaboken, 2 Kapitlet
                   Första Konungaboken, 2 Kapitlet

                Davids sista ord till Salomo.  Hans död
               och begravning.  Adonias, Ebjatars, Joabs
                          och Simeis straff.
+11/03 Första Konungaboken, 3 Kapitlet
                   Första Konungaboken, 3 Kapitlet

               Salomos förmälning.  Hans offer och dröm
                     i Gibeon.  Hans domarvishet.
+11/04 Första Konungaboken, 4 Kapitlet
                   Första Konungaboken, 4 Kapitlet

                 Salomos ämbetsmän och hovstat.  Hans
                               vishet.
+11/05 Första Konungaboken, 5 Kapitlet
                   Första Konungaboken, 5 Kapitlet

                  Vänskapen mellan Hiram och Salomo.
                 Förberedelser till tempelbyggnaden.
+11/06 Första Konungaboken, 6 Kapitlet
                   Första Konungaboken, 6 Kapitlet

                           Tempelbyggnaden.
+11/07 Första Konungaboken, 7 Kapitlet
                   Första Konungaboken, 7 Kapitlet

                   Salomos palats.  Jakin och Boas;
                kopparhavet; de tio bäckenställen med
                 sina bäcken; andra föremål som hörde
                          till Herrens hus.
+11/08 Första Konungaboken, 8 Kapitlet
                   Första Konungaboken, 8 Kapitlet

               Herrens ark föres in i templet.  Templet
                               inviges.
+11/09 Första Konungaboken, 9 Kapitlet
                   Första Konungaboken, 9 Kapitlet

               Ny uppenbarelse för Salomo.  Uppgörelsen
                  med Hiram.  Salomos arbetsfolk och
                  byggnader.  Hans offerordning.  Hans
                               flotta.
+11/10 Första Konungaboken, 10 Kapitlet
                   Första Konungaboken, 10 Kapitlet

                Drottningens av Saba besök hos Salomo.
                Salomos rikedom och prakt, hans vishet
                 och storhet.  Hans vagnar och hästar.
+11/11 Första Konungaboken, 11 Kapitlet
                   Första Konungaboken, 11 Kapitlet

                 Salomos gemåler och bihustrur; hans
                avfall från Herren.  Uppror mot Salomo;
                     Ahias profetia.  Salomos död.
+11/12 Första Konungaboken, 12 Kapitlet
                   Första Konungaboken, 12 Kapitlet

                  Rehabeam konung.  De tio stammarnas
               avfall från Davids hus.  Jerobeam konung
                över Israel.  Profeten Semajas budskap.
                Jerusalems kalvdyrkan i Dan och Betel.
+11/13 Första Konungaboken, 13 Kapitlet
                   Första Konungaboken, 13 Kapitlet

                Gudsmannen från Juda och hans profetia
               mot altaret i Betel.  Den gamle profeten
                i Betel och gudsmannens död.  Jerobeams
                       fortsatta försyndelser.
+11/14 Första Konungaboken, 14 Kapitlet
                   Första Konungaboken, 14 Kapitlet

                  Ahias profetia mot Jerobeams hus.
                 Jerobeams död.  Rehabeams regering i
               Juda.  Jerusalems plundring genom Sosak.
                            Rehabeams död.
+11/15 Första Konungaboken, 15 Kapitlet
                   Första Konungaboken, 15 Kapitlet

               Abiam konung i Juda.  Asa konung i Juda.
                Asas förbund med Ben-Hadad mot Baesa,
                Israels konung.  Nadab konung i Israel.
                 Baesas sammansvärjning och Jerobeams
                hus' undergång.  Baesa konung i Israel.
+11/16 Första Konungaboken, 16 Kapitlet
                   Första Konungaboken, 16 Kapitlet

                  Jehus profetia mot Baesas hus.  Ela
               konung i Israel.  Simris sammansvärjning
               och Baesas hus' undergång.  Simri konung
                i Israel; inbördes krig.  Omri och Ahab
                          konungar i Israel.
+11/17 Första Konungaboken, 17 Kapitlet
                   Första Konungaboken, 17 Kapitlet

                 Profeten Elia inför Ahab, vid bäcken
                    Kerit och hos änkan i Sarefat.
+11/18 Första Konungaboken, 18 Kapitlet
                   Första Konungaboken, 18 Kapitlet

                Elia och Obadja.  Elias möte med Ahab.
                 Elias och Baalsprofeternas offer på
                    Karmel.  Elias bön om regn och
                             bönhörelse.
+11/19 Första Konungaboken, 19 Kapitlet
                   Första Konungaboken, 19 Kapitlet

               Elias flykt och uppenbarelse vid Horeb.
                           Elias kallelse.
+11/20 Första Konungaboken, 20 Kapitlet
                   Första Konungaboken, 20 Kapitlet

               Ahab besegrar araméerna två gånger.  Han
                 giver deras konung Ben-Hadad fri och
                   bestraffas därför av en profet.
+11/21 Första Konungaboken, 21 Kapitlet
                   Första Konungaboken, 21 Kapitlet

                 Nabots vingård och mordet på Nabot.
                Elias strafftal mot Ahab och hans hus.
                             Ahabs ånger.
+11/22 Första Konungaboken, 22 Kapitlet
                   Första Konungaboken, 22 Kapitlet

                Ahabs och Josafats tåg mot Aram.  Ahabs
                 död.  Josafats regering i Juda.   Hans
                     död.  Ahasja konung i Israel.

*12 Andra Konungaboken
+12/01 Andra Konungaboken, 1 Kapitlet

Andra Konungaboken, 1 Kapitlet

               Ahasjas sjukdom.  Hans budskickning till
                   guden i Ekron.  Eld från himmelen
                   nedkallad av Elia.  Ahasjas död.
+12/02 Andra Konungaboken, 2 Kapitlet
                    Andra Konungaboken, 2 Kapitlet

               Elias sista besök hos profetlärjungarna.
               Hans himmelsfärd.  Elisa vid Jordan och i
                Jeriko.  Vattnet i Jeriko.  Gossarna vid
                                Betel.
+12/03 Andra Konungaboken, 3 Kapitlet
                    Andra Konungaboken, 3 Kapitlet

                 Joram konung i Israel.  Hans krigståg
               tillsammans med Josafat mot konung Mesa
                 i Moab.  Elisas profetia.  Moabiternas
                              nederlag.
+12/04 Andra Konungaboken, 4 Kapitlet
                    Andra Konungaboken, 4 Kapitlet

                   Elisa och änkans olja.  Elisa hos
                sunemitiskan.  Hennes son återuppväckt
                  genom Elisa.  »Döden i grytan.» Ett
                     hundra män mättade av Elisa.
+12/05 Andra Konungaboken, 5 Kapitlet
                    Andra Konungaboken, 5 Kapitlet

               Naaman botad från spetälska genom Elisa.
                 Gehasis oredlighet och hans straff.
+12/06 Andra Konungaboken, 6 Kapitlet
                    Andra Konungaboken, 6 Kapitlet

                Elisa och den tappade yxan.  Kriget med
               araméerna.  Deras här slagen av Elisa med
                   blindhet.  Svår hungersnöd i det
               belägrade Samaria.  Profetia om räddning.
+12/07 Andra Konungaboken, 7 Kapitlet
                    Andra Konungaboken, 7 Kapitlet

                 De spetälska vid Samarias stadsport.
                 Araméernas flykt.  Tvivlarens straff.
+12/08 Andra Konungaboken, 8 Kapitlet
                    Andra Konungaboken, 8 Kapitlet

                 Sunemitiskan och de sju hungeråren.
                  Elisa och Hasael.  Joram och Ahasja
                   konungar i Juda.  Krig med Edom.
+12/09 Andra Konungaboken, 9 Kapitlet
                    Andra Konungaboken, 9 Kapitlet

                Jehu smörjes och utropas till konung.
                 Han dödar Joram, Ahasja och Isebel.
+12/10 Andra Konungaboken, 10 Kapitlet
                   Andra Konungaboken, 10 Kapitlet

               Jehu förgör Ahabs hus och utrotar Baals
                  tjänare.  Hasael intager stycken av
                       Israels land.  Jehu dör.
+12/11 Andra Konungaboken, 11 Kapitlet
                   Andra Konungaboken, 11 Kapitlet

                Atalja upphäver sig till regentinna i
                  Juda.  Prästen Jojada gör Joas till
                       konung och dödar Atalja.
+12/12 Andra Konungaboken, 12 Kapitlet
                   Andra Konungaboken, 12 Kapitlet

                Joas konung i Juda.  Insamling för att
                sätta templet i stånd.  Hasaels tåg mot
                    Jerusalem.  Joas dödad genom en
                           sammansvärjning.
+12/13 Andra Konungaboken, 13 Kapitlet
                   Andra Konungaboken, 13 Kapitlet

               Joahas konung i Israel; Israels betryck
                 och räddning.  Joas konung i Israel.
               Elisas sjukdom, profetia och död.  Undret
                    i hans grav.  Joas' segrar över
                              araméerna.
+12/14 Andra Konungaboken, 14 Kapitlet
                   Andra Konungaboken, 14 Kapitlet

                   Amasja bliver konung i Juda och
                  bestraffar sin faders mördare.  Han
                 segrar över edoméerna.  Han förklarar
                 Israels konung Joas krig, men bliver
                      slagen.  Han dödas genom en
               sammansvärjning.  Asarja bliver konung i
               Juda.  Jerobeam II bliver konung i Israel
                 och återställer sitt rikes gränser.
+12/15 Andra Konungaboken, 15 Kapitlet
                   Andra Konungaboken, 15 Kapitlet

                  Asarja (Ussia) konung i Juda; hans
                 spetälska.  Sakarja konung i Israel;
                       dödad av Sallum genom en
               sammansvärjning.  Sallum konung i Israel;
                  dödad av Menahem.  Menahem konung i
                Israel; Puls infall i Israel.   Pekaja
               konung i Israel; dödad av Peka genom en
                sammansvärjning.  Peka konung i Israel;
                Tiglat-Pilesers infall i Israel; Peka
               dödad av Hosea genom en sammansvärjning.
                         Jotam konung i Juda.
+12/16 Andra Konungaboken, 16 Kapitlet
                   Andra Konungaboken, 16 Kapitlet

               Ahas konung i Juda.  Resins och Pekas tåg
                 mot Jerusalem och Ahas' förbund med
                 Tiglat-Pileser.  Ahas' nya altare och
                     olagliga offer; hans övriga
                            försyndelser.
+12/17 Andra Konungaboken, 17 Kapitlet
                   Andra Konungaboken, 17 Kapitlet

                    Israels rikes undergång genom
                  assyrierna.  Samariterna och deras
                         blandade gudsdyrkan.
+12/18 Andra Konungaboken, 18 Kapitlet
                   Andra Konungaboken, 18 Kapitlet

               Hiskia konung i Juda.  Sanheribs tåg mot
                      Jerusalem.  Rab-Sakes tal.
+12/19 Andra Konungaboken, 19 Kapitlet
                   Andra Konungaboken, 19 Kapitlet

                   Jesajas profetia mot assyrierna.
                           Sanheribs fall.
+12/20 Andra Konungaboken, 20 Kapitlet
                   Andra Konungaboken, 20 Kapitlet

               Hiskias sjukdom.  Sändebuden från Babel.
                             Hiskias död.
+12/21 Andra Konungaboken, 21 Kapitlet
                   Andra Konungaboken, 21 Kapitlet

               Manasse konung i Juda.  Profetiskt ord om
                 Juda rikes undergång.  Amon konung i
                                Juda.
+12/22 Andra Konungaboken, 22 Kapitlet
                   Andra Konungaboken, 22 Kapitlet

               Josia konung i Juda.  Anordningar för att
               sätta templet i stånd.   Lagboken funnen
                av översteprästen Hilkia.  Profetissan
                      Huldas svar till konungen.
+12/23 Andra Konungaboken, 23 Kapitlet
                   Andra Konungaboken, 23 Kapitlet

                   Josias reformation.  Hans död vid
                Megiddo.  Joahas och Jojakim konungar i
                                Juda.
+12/24 Andra Konungaboken, 24 Kapitlet
                   Andra Konungaboken, 24 Kapitlet

                  Jojakims fall.  Jojakin och Sidkia
                           konungar i Juda.
+12/25 Andra Konungaboken, 25 Kapitlet
                   Andra Konungaboken, 25 Kapitlet

                     Jerusalems förstöring genom
               Nebukadnessar och Juda rikes undergång.
                     Gedalja.  Jojakins benådning.
*13 Första Krönikeboken
                         Första Krönikeboken

+13/01 Första Krönikeboken, 1 Kapitlet

Första Krönikeboken, 1 Kapitlet

                Adams, Noas, Sems, Abrahams och Esaus
                        söner.  Edoms konungar.
+13/02 Första Krönikeboken, 2 Kapitlet
                   Första Krönikeboken, 2 Kapitlet

               Jakobs, Judas, Hesrons och Kalebs söner.
+13/03 Första Krönikeboken, 3 Kapitlet
                   Första Krönikeboken, 3 Kapitlet

                 Davids barn.  Juda konungar.  Jekonjas
                                söner.
+13/04 Första Krönikeboken, 4 Kapitlet
                   Första Krönikeboken, 4 Kapitlet

                Tillägg till Judas släkttavla.  Simeons
                                söner.
+13/05 Första Krönikeboken, 5 Kapitlet
                   Första Krönikeboken, 5 Kapitlet

               Rubens och Gads stammar och ena hälften
                 av Manasse stam.  Deras bortförande i
                            fångenskapen.
+13/06 Första Krönikeboken, 6 Kapitlet
                   Första Krönikeboken, 6 Kapitlet

                     Levi stam och dess bostäder.
+13/07 Första Krönikeboken, 7 Kapitlet
                   Första Krönikeboken, 7 Kapitlet

                Isaskars, Benjamins, (Dans,) Naftalis,
                 Manasses, Efraims och Asers stammar.
+13/08 Första Krönikeboken, 8 Kapitlet
                   Första Krönikeboken, 8 Kapitlet

                   Benjamins stam med Sauls släkt.
+13/09 Första Krönikeboken, 9 Kapitlet
                   Första Krönikeboken, 9 Kapitlet

                Jerusalems invånare.  Tjänstgöring vid
               helgedomen.  Ytterligare om Sauls släkt.
+13/10 Första Krönikeboken, 10 Kapitlet
                   Första Krönikeboken, 10 Kapitlet

               Sauls och hans söners död i striden mot
                    filistéerna.  Deras begravning.
+13/11 Första Krönikeboken, 11 Kapitlet
                   Första Krönikeboken, 11 Kapitlet

                 David konung över hela Israel.  Hans
                erövring av Jerusalem.  Förteckning på
                            hans hjältar.
+13/12 Första Krönikeboken, 12 Kapitlet
                   Första Krönikeboken, 12 Kapitlet

                Förteckning på dem som gingo över till
               David i Sauls tid.  Antalet av de krigare
                som gjorde David till konung i Hebron.
+13/13 Första Krönikeboken, 13 Kapitlet
                   Första Krönikeboken, 13 Kapitlet

                Guds ark föres ifrån Kirjat-Jearim och
                     sättes in i Obed-Edoms hus.
+13/14 Första Krönikeboken, 14 Kapitlet
                   Första Krönikeboken, 14 Kapitlet

               Davids vänskap med Hiram.  Davids hustrur
                  och söner.  Filistéernas anfall och
                              nederlag.
+13/15 Första Krönikeboken, 15 Kapitlet
                   Första Krönikeboken, 15 Kapitlet

                Efter nödiga förberedelser föres Guds
               ark till Jerusalem.  Mikal får förakt för
                                David.
+13/16 Första Krönikeboken, 16 Kapitlet
                   Första Krönikeboken, 16 Kapitlet

               Offer och lovsånger, när arken föres in
                     i Jerusalem.  Anordningar för
                       gudstjänsten vid arken.
+13/17 Första Krönikeboken, 17 Kapitlet
                   Första Krönikeboken, 17 Kapitlet

               David vill bygga ett hus åt Herren, men
               Herren förkunnar att han i stället skall
                    bygga ett hus åt David.  Davids
                         tacksägelse och bön.
+13/18 Första Krönikeboken, 18 Kapitlet
                   Första Krönikeboken, 18 Kapitlet

                  Davids segrar och byte.  Hans inre
                     styrelse och hans ämbetsmän.
+13/19 Första Krönikeboken, 19 Kapitlet
                   Första Krönikeboken, 19 Kapitlet

                 Ammons barn vanära Davids sändebud.
               David slår dem och deras bundsförvanter
                              araméerna.
+13/20 Första Krönikeboken, 20 Kapitlet
                   Första Krönikeboken, 20 Kapitlet

                Rabbas belägring och erövring.  Strider
                           med filistéerna.
+13/21 Första Krönikeboken, 21 Kapitlet
                   Första Krönikeboken, 21 Kapitlet

                 Folkräkning.  Pest Altaret på Ornans
                             tröskplats.
+13/22 Första Krönikeboken, 22 Kapitlet
                   Första Krönikeboken, 22 Kapitlet

                      Davids förberedelser till
                           tempelbyggnaden.
+13/23 Första Krönikeboken, 23 Kapitlet
                   Första Krönikeboken, 23 Kapitlet

                   Leviternas antal, indelning och
                            ämbetsgöromål.
+13/24 Första Krönikeboken, 24 Kapitlet
                   Första Krönikeboken, 24 Kapitlet

                Prästernas och leviternas avdelningar.
+13/25 Första Krönikeboken, 25 Kapitlet
                   Första Krönikeboken, 25 Kapitlet

                     Tempelsångarnas avdelningar.
+13/26 Första Krönikeboken, 26 Kapitlet
                   Första Krönikeboken, 26 Kapitlet

                      Dörrvaktarnas avdelningar.
               Tillsyningsmännen över tempelskatterna.
               Innehavarna av de världsliga sysslorna.
+13/27 Första Krönikeboken, 27 Kapitlet
                   Första Krönikeboken, 27 Kapitlet

                  De tolv häravdelningarna.  Israels
                stamhövdingar.  Tillsyningsmännen Över
               konungens skatter och jordegendom.  Andra
                              ämbetsmän.
+13/28 Första Krönikeboken, 28 Kapitlet
                   Första Krönikeboken, 28 Kapitlet

                David ställer Salomo fram för folket;
                    giver honom mönsterbilder och
                    beskrivningar till ledning vid
                            tempelbygget.
+13/29 Första Krönikeboken, 29 Kapitlet
                   Första Krönikeboken, 29 Kapitlet

                   Davids och furstarnas gåvor till
                 templet.  Davids bön och tacksägelse.
                              Hans död.

*14 Andra Krönikeboken
+14/01 Andra Krönikeboken, 1 Kapitlet

Andra Krönikeboken, 1 Kapitlet

                Salomos offer och dröm i Gibeon.  Hans
                          vagnar och hästar.
+14/02 Andra Krönikeboken, 2 Kapitlet
                    Andra Krönikeboken, 2 Kapitlet

                 Förberedelser till tempelbyggnaden.
                  Vänskapen mellan Salomo och Huram.
+14/03 Andra Krönikeboken, 3 Kapitlet
                    Andra Krönikeboken, 3 Kapitlet

                   Tempelbyggnaden.  Jakin och Boas.
+14/04 Andra Krönikeboken, 4 Kapitlet
                    Andra Krönikeboken, 4 Kapitlet

               Brännoffersaltaret; kopparhavet; de tio
                bäckenen; de tio ljusstakarna; de tio
                skådebrödsborden; de två förgårdarna;
                  annat som hörde till Herrens hus.
+14/05 Andra Krönikeboken, 5 Kapitlet
                    Andra Krönikeboken, 5 Kapitlet

                   Herrens ark föres in i templet.
+14/06 Andra Krönikeboken, 6 Kapitlet
                    Andra Krönikeboken, 6 Kapitlet

                   Salomos tal och bön vid templets
                              invigning.
+14/07 Andra Krönikeboken, 7 Kapitlet
                    Andra Krönikeboken, 7 Kapitlet

                  Eld från himmelen.  Fortsättning av
               templets invigning.  Ny uppenbarelse för
                               Salomo.
+14/08 Andra Krönikeboken, 8 Kapitlet
                    Andra Krönikeboken, 8 Kapitlet

                    Salomos byggnadsföretag.  Hans
                 arbetsfolk.  Hans offerordning.  Hans
                               flotta.
+14/09 Andra Krönikeboken, 9 Kapitlet
                    Andra Krönikeboken, 9 Kapitlet

                Drottningens av Saba besök hos Salomo.
                Salomos rikedom och prakt, hans vishet
                      och storhet.  Salomos död.
+14/10 Andra Krönikeboken, 10 Kapitlet
                   Andra Krönikeboken, 10 Kapitlet

                  Rehabeam konung.  De tio stammarnas
                       avfall från Davids hus.
+14/11 Andra Krönikeboken, 11 Kapitlet
                   Andra Krönikeboken, 11 Kapitlet

                 Profeten Semajas budskap.  Rehabeams
                   byggnadsföretag.  Prästernas och
                leviternas invandring från Israel till
                  Juda.  Rehabeams hustrur och barn.
+14/12 Andra Krönikeboken, 12 Kapitlet
                   Andra Krönikeboken, 12 Kapitlet

               Sisaks anfall på Juda.  Semajas profetia.
                  Jerusalems plundring genom Sisak.
                            Rehabeams död.
+14/13 Andra Krönikeboken, 13 Kapitlet
                   Andra Krönikeboken, 13 Kapitlet

                 Abia konung i Juda.  Hans seger över
                              Jerobeam.
+14/14 Andra Krönikeboken, 14 Kapitlet
                   Andra Krönikeboken, 14 Kapitlet

                  Asa konung i Juda.  Hans seger över
                             etiopierna.
+14/15 Andra Krönikeboken, 15 Kapitlet
                   Andra Krönikeboken, 15 Kapitlet

                 Asarjas profetia.  Asas tacksägelse.
+14/16 Andra Krönikeboken, 16 Kapitlet
                   Andra Krönikeboken, 16 Kapitlet

                Asas förbund med Ben-Hadad mot Baesa,
                Israels konung.  Hananis profetia.  Asas
                           sjukdom och död.
+14/17 Andra Krönikeboken, 17 Kapitlet
                   Andra Krönikeboken, 17 Kapitlet

                Josafat konung i Juda.  Hans nitälskan
                 för Herrens lag.  Hans makt och hans
                              hövitsmän.
+14/18 Andra Krönikeboken, 18 Kapitlet
                   Andra Krönikeboken, 18 Kapitlet

                Ahabs och Josafats tåg mot Aram.  Ahabs
                                 död.
+14/19 Andra Krönikeboken, 19 Kapitlet
                   Andra Krönikeboken, 19 Kapitlet

               Profeten Jehus straffande ord.  Josafats
                      omsorg om rättsskipningen.
+14/20 Andra Krönikeboken, 20 Kapitlet
                   Andra Krönikeboken, 20 Kapitlet

               Josafats underbara seger över fientliga
                 grannfolk.  Hans förbund med Ahasja.
+14/21 Andra Krönikeboken, 21 Kapitlet
                   Andra Krönikeboken, 21 Kapitlet

                 Joram konung i Juda.  Krig med Edom.
               Skrivelse från profeten Elia.   Straffdom
                             över Joram.
+14/22 Andra Krönikeboken, 22 Kapitlet
                   Andra Krönikeboken, 22 Kapitlet

                Ahasja bliver konung i Juda.  Han dödas
                  av Jehu.  Atalja upphäver sig till
                          regentinna i Juda.
+14/23 Andra Krönikeboken, 23 Kapitlet
                   Andra Krönikeboken, 23 Kapitlet

               Prästen Jojada gör Joas till konung och
                            dödar Atalja.
+14/24 Andra Krönikeboken, 24 Kapitlet
                   Andra Krönikeboken, 24 Kapitlet

                Joas konung i Juda.  Insamling för att
               sätta templet i stånd.  Joas' avfall från
                Herren.  Sakarjas profetia.  Araméernas
               tåg mot Jerusalem.   Joas dödad genom en
                           sammansvärjning.
+14/25 Andra Krönikeboken, 25 Kapitlet
                   Andra Krönikeboken, 25 Kapitlet

                   Amasja bliver konung i Juda och
                  bestraffar sin faders mördare.  Han
                 sätter upp en krigshär; segrar över
               edoméerna; förklarar Israels konung Joas
               krig, men bliver slagen.  Han dödas genom
                         en sammansvärjning.
+14/26 Andra Krönikeboken, 26 Kapitlet
                   Andra Krönikeboken, 26 Kapitlet

                  Ussia (Asarja) konung i Juda.  Hans
               krigshär och hans makt.  Hans förbrytelse
                    mot Herren och hans spetälska.
+14/27 Andra Krönikeboken, 27 Kapitlet
                   Andra Krönikeboken, 27 Kapitlet

                         Jotam konung i Juda.
+14/28 Andra Krönikeboken, 28 Kapitlet
                   Andra Krönikeboken, 28 Kapitlet

                  Ahas konung i Juda.  Araméernas och
                 israeliternas anfall på Juda.  Ahas'
                  misslyckade försök att få hjälp av
                       Assyrien.  Hans avguderi.
+14/29 Andra Krönikeboken, 29 Kapitlet
                   Andra Krönikeboken, 29 Kapitlet

                     Hiskia bliver konung i Juda.
                      Gudstjänsten återställes.
+14/30 Andra Krönikeboken, 30 Kapitlet
                   Andra Krönikeboken, 30 Kapitlet

                         Hiskias påskhögtid.
+14/31 Andra Krönikeboken, 31 Kapitlet
                   Andra Krönikeboken, 31 Kapitlet

                 Prästernas och leviternas underhåll.
+14/32 Andra Krönikeboken, 32 Kapitlet
                   Andra Krönikeboken, 32 Kapitlet

                Sanheribs tåg mot Juda.  Hans tjänares
                tal.  Sanheribs fall.  Hiskias sjukdom.
               Hans rikedom och sändebuden från Babel.
                             Hiskias död.
+14/33 Andra Krönikeboken, 33 Kapitlet
                   Andra Krönikeboken, 33 Kapitlet

                  Manasse och Amon konungar i Juda.
+14/34 Andra Krönikeboken, 34 Kapitlet
                   Andra Krönikeboken, 34 Kapitlet

               Josia konung i Juda.  Begynnelsen av hans
                reformation.  Anordningar för att sätta
                 templet i stånd.  Lagboken funnen av
                 översteprästen Hilkia.   Profetissan
                      Huldas svar till konungen.
                Fortsättningen av Josias reformation.
+14/35 Andra Krönikeboken, 35 Kapitlet
                   Andra Krönikeboken, 35 Kapitlet

               Josias påskhögtid.  Hans död vid Megiddo.
+14/36 Andra Krönikeboken, 36 Kapitlet
                   Andra Krönikeboken, 36 Kapitlet

                 Joahas, Jojakim, Jojakin och Sidkia
                konungar i Juda.  Jerusalems förstöring
                 genom Nebukadnessar.  och Juda rikes
                       undergång.  Kores' påbud.

*15 Esra
+15/01 Esra, 1 Kapitlet

Esra, 1 Kapitlet

                Kores' påbud.  Judarnas tillredelser för
                       hemfärden.  Tempelkärlen.
+15/02 Esra, 2 Kapitlet
                           Esra, 2 Kapitlet

                 Förteckning på dem som återvände med
                   Serubbabel.  Gåvor till templet.
+15/03 Esra, 3 Kapitlet
                           Esra, 3 Kapitlet

                Brännoffersaltaret.  Lövhyddohögtiden.
                       Templets grundläggning.
+15/04 Esra, 4 Kapitlet
                           Esra, 4 Kapitlet

                       Tempelbygget förhindras.
+15/05 Esra, 5 Kapitlet
                           Esra, 5 Kapitlet

                   Arbetet på tempelbyggnaden ånyo
                upptaget.  Brev till konung Darejaves.
+15/06 Esra, 6 Kapitlet
                           Esra, 6 Kapitlet

                     Svar från konung Darejaves.
                    Tempelbyggnadens fullbordan och
                        invigning.  Påskhögtid.
+15/07 Esra, 7 Kapitlet
                           Esra, 7 Kapitlet

                 Esras avresa till Jerusalem.  Konung
                        Artasastas skrivelse.
+15/08 Esra, 8 Kapitlet
                           Esra, 8 Kapitlet

                 Förteckning på dem som återvände med
                Esra.  Leviter som följde med.   Fasta.
                Guld och silver till templet.  Ankomst
                        till Jerusalem.  Offer.
+15/09 Esra, 9 Kapitlet
                           Esra, 9 Kapitlet

                  Israels äktenskapsförbindelser med
                främmande kvinnor.  Esras klagan inför
                      Gud över folkets otrohet.
+15/10 Esra, 10 Kapitlet
                          Esra, 10 Kapitlet

                Israel renar sig genom att avlägga de
                         främmande kvinnorna.

*16 Nehemja
+16/01 Nehemja, 1 Kapitlet

Nehemja, 1 Kapitlet

                  Nehemjas bön vid underrättelsen om
                       tillståndet i Jerusalem.
+16/02 Nehemja, 2 Kapitlet
                         Nehemja, 2 Kapitlet

                 Nehemja får tillstånd att bygga upp
                    Jerusalems murar och vidtager
                        förberedelser därtill.
+16/03 Nehemja, 3 Kapitlet
                         Nehemja, 3 Kapitlet

                 Jerusalems murar och portar sättas i
                                stånd.
+16/04 Nehemja, 4 Kapitlet
                         Nehemja, 4 Kapitlet

                       Svårigheter vid bygget.
+16/05 Nehemja, 5 Kapitlet
                         Nehemja, 5 Kapitlet

                 Ockrarnas bestraffning.  De rikas och
                      Nehemjas uppoffringar för
                           byggnadsarbetet.
+16/06 Nehemja, 6 Kapitlet
                         Nehemja, 6 Kapitlet

                 Försåtliga anslag mot Nehemja.  Muren
                               färdig.
+16/07 Nehemja, 7 Kapitlet
                         Nehemja, 7 Kapitlet

               Bevakningen av Jerusalem.  Förteckning på
                     de med Serubbabel återkomna.
+16/08 Nehemja, 8 Kapitlet
                         Nehemja, 8 Kapitlet

               Lagen föreläses.  Lövhyddohögtiden firas.
+16/09 Nehemja, 9 Kapitlet
                         Nehemja, 9 Kapitlet

                      Faste-, bot- och bönedag.
+16/10 Nehemja, 10 Kapitlet
                         Nehemja, 10 Kapitlet

                  Förbundets förnyelse och innehåll.
+16/11 Nehemja, 11 Kapitlet
                         Nehemja, 11 Kapitlet

                 Folkets fördelning på Jerusalem och
                        landets övriga orter.
+16/12 Nehemja, 12 Kapitlet
                         Nehemja, 12 Kapitlet

                Förteckning på de präster och leviter
                som återvände med Serubbabel.   Murens
                   invigning.  Prästers och leviters
                      tjänstgöring och avlöning.
+16/13 Nehemja, 13 Kapitlet
                         Nehemja, 13 Kapitlet

                  Israels rening från allt främmande
                väsen.  Nehemjas anordningar härför vid
                  hans andra ankomst till Jerusalem.

*17 Ester
+17/01 Ester, 1 Kapitlet

Ester, 1 Kapitlet

                Konung Ahasveros' gästabud.  Drottning
               Vastis ohörsamhet och domen över henne.
+17/02 Ester, 2 Kapitlet
                          Ester, 2 Kapitlet

                Ester bliver drottning.  Mordokai röjer
                         en sammansvärjning.
+17/03 Ester, 3 Kapitlet
                          Ester, 3 Kapitlet

                   Hamans onda anslag mot judarna.
+17/04 Ester, 4 Kapitlet
                          Ester, 4 Kapitlet

                  Mordokais och judarnas bedrövelse.
                Budskapen till Ester och Esters svar.
+17/05 Ester, 5 Kapitlet
                          Ester, 5 Kapitlet

               Esters gästabud för konungen och Maman.
                    Hamans högmod och förtrytelse.
+17/06 Ester, 6 Kapitlet
                          Ester, 6 Kapitlet

                  Mordokais upphöjelse.  Hamans sorg.
+17/07 Ester, 7 Kapitlet
                          Ester, 7 Kapitlet

                          Hamans undergång.
+17/08 Ester, 8 Kapitlet
                          Ester, 8 Kapitlet

                Judarna få tillåtelse att försvara sig
                     och hämnas på sina fiender.
+17/09 Ester, 9 Kapitlet
                          Ester, 9 Kapitlet

                     Judarnas hämnd.  Purimfesten.
+17/10 Ester, 10 Kapitlet
                          Ester, 10 Kapitlet

                           Mordokais makt.

*18 Job
+18/01 Job, 1 Kapitlet

Job, 1 Kapitlet

Jobs välstånd, olyckor, tålamod.
+18/02 Job, 2 Kapitlet

Job, 2 Kapitlet

                     Job ytterligare prövad.  Hans
                 ståndaktighet under sjukdomen.  Hans
                       hustru och hans vänner.
+18/03 Job, 3 Kapitlet
                           Job, 3 Kapitlet

                  Jobs första tal: Han förbannar sin
                   födelsedag och önskar sig döden.
+18/04 Job, 4 Kapitlet
                           Job, 4 Kapitlet

                Elifas' första tal: Förmaning till Job
                   att vara tålig; allenast syndare
                      straffas; en nattlig syn.
+18/05 Job, 5 Kapitlet
                           Job, 5 Kapitlet

               Fortsättning av Elifas' första tal: Den
                    oförnuftiges undergång och den
                      förnuftiges upprättelse.
+18/06 Job, 6 Kapitlet
                           Job, 6 Kapitlet

               Jobs svar på Elifas' första tal: Tyngden
                     av Jobs olycka; hans vänners
                           obarmhärtighet.
+18/07 Job, 7 Kapitlet
                           Job, 7 Kapitlet

               Job avslutar sitt svar på Elifas' första
                tal, i det han vänder sig till Gud med
               klagan över människolivets vedermöda och
                   över sitt eget tröstlösa elände.
+18/08 Job, 8 Kapitlet
                           Job, 8 Kapitlet

                Bildads första tal: Guds hand drabbar
                 allenast de onda; om Job söker Gud,
                      skall han bliva upprättad.
+18/09 Job, 9 Kapitlet
                           Job, 9 Kapitlet

                Jobs svar på Bildads första tal: Ingen
               kan gå till rätta med Gud, men utan sak
                         har Gud hemsökt Job.
+18/10 Job, 10 Kapitlet
                           Job, 10 Kapitlet

               Job avslutar sitt svar på Bildads första
                tal, i det han vänder sig till Gud med
                    klagan över att Gud handlar så
                skoningslöst mot sit eget verk; bättre
                 vore för Job att aldrig hava blivit
                                född.
+18/11 Job, 11 Kapitlet
                           Job, 11 Kapitlet

                 Sofars första tal: I sin fåkunnighet
                 förstår Job icke Guds vishet; om han
                 omvände sig, så skulle allt åter gå
                              honom väl.
+18/12 Job, 12 Kapitlet
                           Job, 12 Kapitlet

               Jobs svar på Sofars första tal: För den
                allsmäktige och Allvise är människors
                        makt och vishet intet.
+18/13 Job, 13 Kapitlet
                           Job, 13 Kapitlet

                 Fortsättning av Jobs svar på Sofars
               första tal: Job vill lägga fram sin sak
               för den Allsmäktige; ed oärligt tal bör
                ingen försvara Gud; Gud själv må säga
                         vari Job har syndat.
+18/14 Job, 14 Kapitlet
                           Job, 14 Kapitlet

               Job avslutar sitt svar på Sofars första
                tal, i det han vänder sig till Gud med
               klagan över det mänskliga livets elände.
+18/15 Job, 15 Kapitlet
                           Job, 15 Kapitlet

                   Elifas' andra tal: Jobs ord äro
                  oförståndiga och övermodiga; ingen
                människa är rättfärdig; de ogudaktiga
                      undkomma icke sitt straff.
+18/16 Job, 16 Kapitlet
                           Job, 16 Kapitlet

                 Jobs svar på Elifas' andra tal: Jobs
               vänner äro usla tröstare; oförskyllt har
                 han blivit hemsökt; dock har han ett
                vittne i himmelen, till vilket han nu
                             vänder sig.
+18/17 Job, 17 Kapitlet
                           Job, 17 Kapitlet

               Job avslutar sitt svar på Elifas' andra
               tal, i det han beder till Gud om försvar
               mot vännerna.  Själv väntar han sig intet
                           annat än döden.
+18/18 Job, 18 Kapitlet
                           Job, 18 Kapitlet

                Bildads andra tal: Huru än Job rasar,
                 förbliver det så, att den ogudaktige
               kommer på fall och förgås med hela sitt
                                 hus.
+18/19 Job, 19 Kapitlet
                           Job, 19 Kapitlet

               Jobs svar på Bildads andra tal: Gud gör
                 orätt, när han så bryter ned Job och
                låter honom bliva övergiven av dem som
                hava varit hans närmaste; dock vet Job
                      att hans förlossare lever.
+18/20 Job, 20 Kapitlet
                           Job, 20 Kapitlet

                Sofars andra tal: De ogudaktigas jubel
                varar kort, deras orättfångna rikedom
                       förrinner såsom vatten.
+18/21 Job, 21 Kapitlet
                           Job, 21 Kapitlet

               Jobs svar på Sofars andra tal: Vännerna
                borde besinna att lidandet visst icke
                   alltid faller på de ondas lott.
+18/22 Job, 22 Kapitlet
                           Job, 22 Kapitlet

                Elifas' tredje tal: Jobs lidanden äro
                          straffet för forna
                obarmhärtighetssynder; må han omvända
                 sig till Gud, så skall allt åter gå
                              honom väl.
+18/23 Job, 23 Kapitlet
                           Job, 23 Kapitlet

                 Jobs svar på Elifas' tredje tal: Han
                klagar över att han ej får lägga fram
                      för Gud sin rättvisa sak.
+18/24 Job, 24 Kapitlet
                           Job, 24 Kapitlet

                 Fortsättning av Jobs svar på Elifas'
               tredje tal: Klagan över att Gud låter de
                  värnlösa så lida och icke straffar
                     våldsmännens missgärningar.
+18/25 Job, 25 Kapitlet
                           Job, 25 Kapitlet

                Bildads tredje tal: Mot Gud kan ingen
                 hava rätt; ingen är ren i hans ögon.
+18/26 Job, 26 Kapitlet
                           Job, 26 Kapitlet

                 Jobs svar på Bildads tredje tal: Job
                    behöver icke Bildads tröst och
                undervisning; själv kan han både inse
                      och beskriva Guds allmakt.
+18/27 Job, 27 Kapitlet
                           Job, 27 Kapitlet

                Jobs sluttal till vännerna: Han håller
               fast vid sin rättfärdighet och beskriver
               huru den ogudaktige drabbas av straffet.
+18/28 Job, 28 Kapitlet
                           Job, 28 Kapitlet

                  Fortsättning av Jobs sluttal till
                      vännerna: Vishetens gruva.
+18/29 Job, 29 Kapitlet
                           Job, 29 Kapitlet

                   Jobs slutbetraktelse: Med saknad
               påminner han sig huru lycklig och aktad
                           han fordom var.
+18/30 Job, 30 Kapitlet
                           Job, 30 Kapitlet

                Fortsättning av Jobs slutbetraktelse:
                 Klagan över att hans forna lycka har
                   vänt sig, så att till och med de
                  föraktligaste uslingar nu anse sig
                bättre än han; plågorna unna honom ej
                 heller ro; Gud själv har blivit hans
                               fiende.
+18/31 Job, 31 Kapitlet
                           Job, 31 Kapitlet

                Fortsättning av Jobs slutbetraktelse:
                 Han bedyrar att hans vandel i livets
               olika förhållanden har varit ostrafflig.
+18/32 Job, 32 Kapitlet
                           Job, 32 Kapitlet

                  Elihu uppträder.  Han förebrår Jobs
                 vänner att de icke hava kunnat svara
                             honom rätt.
+18/33 Job, 33 Kapitlet
                           Job, 33 Kapitlet

                   Elihu förebrår Job att denne har
               klandrat Gud för orättvis hårdhet, Gud,
                  som dock än genom hemlighetsfulla
               varningar för det onda, än genom sträng
                aga söker bereda människors frälsning.
+18/34 Job, 34 Kapitlet
                           Job, 34 Kapitlet

                 Elihu försvarar Guds rättfärdighet.
+18/35 Job, 35 Kapitlet
                           Job, 35 Kapitlet

                 Elihu förehåller Job att Gud är för
               upphöjd för att hava gagn eller skada av
               människornas gärningar.  Om den betryckte
               får vänta på räddning, så är det därför
               att han ej ödmjukt söker hjälp hos Gud.
+18/36 Job, 36 Kapitlet
                           Job, 36 Kapitlet

               Fortsättning på elihus tal: Guds tuktan
                 avser syndarens förbättring.   Job må
                icke önska sig döden, ej heller mästra
               Gud, vilkens vishet och makt övergå allt
                              förstånd.
+18/37 Job, 37 Kapitlet
                           Job, 37 Kapitlet

               Fortsättning av Elihus tal: Guds vishet
                 och makt bestyrkas ytterligare genom
                hans herravälde över himmelen med dess
                           tordön och regn.
+18/38 Job, 38 Kapitlet
                           Job, 38 Kapitlet

               Herrens svar till Job: Job må icke mäta
               sig med honom som har skapat jorden och
                 havet, ljuset och mörkret, snön och
                        regnet och annat mer.
+18/39 Job, 39 Kapitlet
                           Job, 39 Kapitlet

                  Fortsättning av Herrens tal: Guds
                godhet, vishet och makt intygas genom
               exempel ur djurvärlden: lejonet, korpen,
                   stengeten, vildåsnan, vildoxen,
                   strutsen, hästen, falken, örnen.
+18/40 Job, 40 Kapitlet
                           Job, 40 Kapitlet

                  Herren manar Job ytterligare till
                ödmjukhet, med hänvisning på sina båda
               underskapelser Behemot (flodhästen) och
                        Leviatan (krokodilen).
+18/41 Job, 41 Kapitlet
                           Job, 41 Kapitlet

                   Fortsättning av beskrivningen på
                              Leviatan.
+18/42 Job, 42 Kapitlet
                           Job, 42 Kapitlet

                Job ödmjukar sig för Herren, utverkar
                hans tillgift för de tre vännerna och
                     bliver själv åter upprättad.

*19/ Psaltaren
*19/X0 Psaltaren, ännu ej inskrivna psalmer
+19/01 Psaltaren, 1 Psalmen

Psaltaren, 1 Psalmen

                    De rättfärdigas sällhet och de
                        ogudaktigas undergång.
+19/02 Psaltaren, 2 Psalmen
                         Psaltaren, 2 Psalmen

                  Sions konung och hans vedersakare.
+19/03 Psaltaren, 3 Psalmen
                         Psaltaren, 3 Psalmen

                   Den betrycktes rop till Herren.
+19/04 Psaltaren, 4 Psalmen
                         Psaltaren, 4 Psalmen

                  Förtröstansfull aftonbön i nöden.
+19/05 Psaltaren, 5 Psalmen
                         Psaltaren, 5 Psalmen

                  Morgonpsalm i templet:  Bön mot de
                             ogudaktiga.
+19/06 Psaltaren, 6 Psalmen
                         Psaltaren, 6 Psalmen

                    Bön och bönhörelse i djup nöd.
+19/07 Psaltaren, 7 Psalmen
                         Psaltaren, 7 Psalmen

                  Bön om Herrens dom i rättvis sak.
+19/08 Psaltaren, 8 Psalmen
                         Psaltaren, 8 Psalmen

                          Gud och människa.
+19/09 Psaltaren, 9 Psalmen
                         Psaltaren, 9 Psalmen

                 Tacksägelse för seger över fiender.
+19/10 Psaltaren, 10 Psalmen
                        Psaltaren, 10 Psalmen

                  Klagan och bön mot de ogudaktigas
                               övermod.
+19/11 Psaltaren, 11 Psalmen
                        Psaltaren, 11 Psalmen

                Förtröstan på Herren, den rättfärdige.
+19/12 Psaltaren, 12 Psalmen
                        Psaltaren, 12 Psalmen

                 Bön mot den överhandtagande ondskan.
+19/13 Psaltaren, 13 Psalmen
                        Psaltaren, 13 Psalmen

                          Under djup ångest.
+19/14 Psaltaren, 14 Psalmen
                        Psaltaren, 14 Psalmen

                 Klagan inför Herren över det rådande
                              fördärvet.
+19/15 Psaltaren, 15 Psalmen
                        Psaltaren, 15 Psalmen

                 En rätt medlem av Herrens menighet.
+19/16 Psaltaren, 16 Psalmen
                        Psaltaren, 16 Psalmen

                   Den frommes tillit till Herren.
+19/17 Psaltaren, 17 Psalmen
                        Psaltaren, 17 Psalmen

                 Den oskyldigt förföljdes tillflykt.
+19/18 Psaltaren, 18 Psalmen
                        Psaltaren, 18 Psalmen

                    Herrens frälsande segerkraft.
+19/19 Psaltaren, 19 Psalmen
                        Psaltaren, 19 Psalmen

               Guds uppenbarelse i den skapade världen
                             och i ordet.
+19/20 Psaltaren, 20 Psalmen
                        Psaltaren, 20 Psalmen

                      Lyckönskan över konungen.
+19/21 Psaltaren, 21 Psalmen
                        Psaltaren, 21 Psalmen

                     Konungens kraft till seger.
+19/22 Psaltaren, 22 Psalmen
                        Psaltaren, 22 Psalmen

               Den rättfärdiges lidande och härlighet.
+19/23 Psaltaren, 23 Psalmen
                        Psaltaren, 23 Psalmen

                           Den gode herden.
+19/24 Psaltaren, 24 Psalmen
                        Psaltaren, 24 Psalmen

                 Ärans konungs intåg i sin helgedom.
+19/25 Psaltaren, 25 Psalmen
                        Psaltaren, 25 Psalmen

                  Bön om Herrens hjälp och ledning.
+19/26 Psaltaren, 26 Psalmen
                        Psaltaren, 26 Psalmen

               Den oskyldiges fasta tillit till Herren.
+19/27 Psaltaren, 27 Psalmen
                        Psaltaren, 27 Psalmen

                Längtan efter Herrens umgängelse.  Bön
                         under en tid av nöd.
+19/28 Psaltaren, 28 Psalmen
                        Psaltaren, 28 Psalmen

                   Bön om de gudlösas bestraffning.
+19/29 Psaltaren, 29 Psalmen
                        Psaltaren, 29 Psalmen

               Herrens härlighet uppenbarad i tordönet.
+19/30 Psaltaren, 30 Psalmen
                        Psaltaren, 30 Psalmen

                      Tacksägelse för räddning.
+19/31 Psaltaren, 31 Psalmen
                        Psaltaren, 31 Psalmen

                           Bön om räddning.
+19/32 Psaltaren, 32 Psalmen
                        Psaltaren, 32 Psalmen

                   Syndabekännelse och förlåtelse.
+19/33 Psaltaren, 33 Psalmen
                        Psaltaren, 33 Psalmen

                       Herrens allmakt och nåd.
+19/34 Psaltaren, 34 Psalmen
                        Psaltaren, 34 Psalmen

                  Herrens godhet och räddande hjälp.
+19/35 Psaltaren, 35 Psalmen
                        Psaltaren, 35 Psalmen

                Mot förföljare och otacksamma vänner.
+19/36 Psaltaren, 36 Psalmen
                        Psaltaren, 36 Psalmen

               Den ogudaktiges ondska.  Herrens godhet.
+19/37 Psaltaren, 37 Psalmen
                        Psaltaren, 37 Psalmen

                 De ogudaktigas och de frommas olika
                                lott.
+19/38 Psaltaren, 38 Psalmen
                        Psaltaren, 38 Psalmen

                  Den botfärdiges bön om förskoning.
+19/39 Psaltaren, 39 Psalmen
                        Psaltaren, 39 Psalmen

                 Bön i svår nöd.  Livets fåfänglighet.
+19/40 Psaltaren, 40 Psalmen
                        Psaltaren, 40 Psalmen

                Tacksägelse och bön.  Det rätta offret.
+19/41 Psaltaren, 41 Psalmen
                        Psaltaren, 41 Psalmen

                  Klagan under nöd och förföljelse.
+19/42 Psaltaren, 42 Psalmen
                        Psaltaren, 42 Psalmen

                Den bedrövades och förföljdes längtan
                            till Guds hus.
+19/43 Psaltaren, 43 Psalmen
                        Psaltaren, 43 Psalmen

                  Fortsättning av föregående psalm.
+19/44 Psaltaren, 44 Psalmen
                        Psaltaren, 44 Psalmen

                 Guds trogna folks bön under en svår
                              krigsnöd.
+19/45 Psaltaren, 45 Psalmen
                        Psaltaren, 45 Psalmen

                       Konungen och hans brud.
+19/46 Psaltaren, 46 Psalmen
                        Psaltaren, 46 Psalmen

                    Vår Gud är oss en väldig borg.
+19/47 Psaltaren, 47 Psalmen
                        Psaltaren, 47 Psalmen

                      Gud såsom folkens konung.
+19/48 Psaltaren, 48 Psalmen
                        Psaltaren, 48 Psalmen

               Guds makt bevisad i Jerusalems räddning.
+19/49 Psaltaren, 49 Psalmen
                        Psaltaren, 49 Psalmen

               Förgängligheten av de ogudaktigas lycka.
+19/50 Psaltaren, 50 Psalmen
                        Psaltaren, 50 Psalmen

                      Rätt och orätt gudstjänst.
+19/51 Psaltaren, 51 Psalmen
                        Psaltaren, 51 Psalmen

                         Den botfärdiges bön.
+19/52 Psaltaren, 52 Psalmen
                        Psaltaren, 52 Psalmen

                   Tröst mot våld och onda tungor.
+19/53 Psaltaren, 53 Psalmen
                        Psaltaren, 53 Psalmen

                  Klagan inför Gud över det rådande
                              fördärvet.
+19/54 Psaltaren, 54 Psalmen
                        Psaltaren, 54 Psalmen

                    Bön om räddning ifrån fiender.
+19/55 Psaltaren, 55 Psalmen
                        Psaltaren, 55 Psalmen

                      Klagan över falska vänner.
+19/56 Psaltaren, 56 Psalmen
                        Psaltaren, 56 Psalmen

                Förtröstansfull bön under förföljelse.
+19/57 Psaltaren, 57 Psalmen
                        Psaltaren, 57 Psalmen

                       Bön och lovsång i nöden.
+19/58 Psaltaren, 58 Psalmen
                        Psaltaren, 58 Psalmen

                        Bön mot de ogudaktiga.
+19/59 Psaltaren, 59 Psalmen
                        Psaltaren, 59 Psalmen

               Den oskyldiges bön mot fienders försåt.
+19/60 Psaltaren, 60 Psalmen
                        Psaltaren, 60 Psalmen

                    Hopp om seger efter nederlag.
+19/61 Psaltaren, 61 Psalmen
                        Psaltaren, 61 Psalmen

                  Bön om välsignelse över konungen.
+19/62 Psaltaren, 62 Psalmen
                        Psaltaren, 62 Psalmen

                    Allenast hos Gud är frälsning.
+19/63 Psaltaren, 63 Psalmen
                        Psaltaren, 63 Psalmen

                 Längtan efter Gud och förtröstan på
                                honom.
+19/64 Psaltaren, 64 Psalmen
                        Psaltaren, 64 Psalmen

                     Bön om beskärm emot fiender.
+19/65 Psaltaren, 65 Psalmen
                        Psaltaren, 65 Psalmen

                        Guds godhets rikedom.
+19/66 Psaltaren, 66 Psalmen
                        Psaltaren, 66 Psalmen

                            Tack och lov.
+19/67 Psaltaren, 67 Psalmen
                        Psaltaren, 67 Psalmen

                          Guds välsignelse.
+19/68 Psaltaren, 68 Psalmen
                        Psaltaren, 68 Psalmen

               Israels Guds strider och segrar för sitt
                                folk.
+19/69 Psaltaren, 69 Psalmen
                        Psaltaren, 69 Psalmen

                       Den lidande rättfärdige.
+19/70 Psaltaren, 70 Psalmen
                        Psaltaren, 70 Psalmen

                          Bön om snar hjälp.
+19/71 Psaltaren, 71 Psalmen
                        Psaltaren, 71 Psalmen

                     Bön och förtröstan till Gud.
+19/72 Psaltaren, 72 Psalmen
                        Psaltaren, 72 Psalmen

                  Bön om välsignelse över Guds folks
                               konung.
*19/73 Psaltaren, 73 Psalmen
                       T r e d j e   b o k e n

                        Psaltaren, 73 Psalmen

                 Den frommes tröst vid de ogudaktigas
                                lycka.
  1. En psalm av Asaf.
    Sannerligen, Gud är god mot Israel,
    mot dem som hava rena hjärtan.
  2. Men jag hade så när stapplat med mina fötter,
    mina steg voro nära att slinta;
  3. ty jag upptändes av avund mot de övermodiga,
    när jag såg att det gick dem väl i deras ogudaktighet.
  4. Ty fria ifrån vedermödor äro de till sin död,
    och deras hull är frodigt.
  5. De komma icke i olycka såsom andra dödliga
    och varda icke plågade såsom andra människor.
  6. Därför är högmod deras halsprydnad,
    våld den klädnad som höljer dem.
  7. Ur fetma skåda deras ögon fram,
    deras hjärtans inbillningar hava intet mått.
  8. De håna och tala förtryck i sin ondska;
    med höga åthävor tala de.
  9. Med sin mun stiga de upp i himmelen,
    och deras tunga far fram på jorden;
  10. därför vänder sig deras folk till dem
    och super så in vattnet i fulla drag.
  11. Och de säga: »Huru skulle Gud kunna veta det?
    Skulle sådan kunskap finnas hos den Högste?»
  12. Ja, så är det med de ogudaktiga;
    det går dem alltid väl, och de växa i makt.
  13. Sannerligen, förgäves bevarade jag mitt hjärta rent
    och tvådde mina händer i oskuld;
  14. jag vart dock plågad hela dagen,
    och var morgon kom tuktan över mig.
  15. Om jag hade sagt: »Så vill jag lära»,
    då hade jag svikit dina barns släkte.
  16. När jag nu tänkte efter för att begripa detta,
    syntes det mig alltför svårt,
  17. till dess jag trängde in i Guds heliga rådslut
    och aktade på dess ände.
  18. Sannerligen, på slipprig mark ställer du dem,
    du störtar dem ned i fördärv.
  19. Huru varda de ej till intet i ett ögonblick!
    De förgås och få en ände med förskräckelse.
  20. Såsom det är med en dröm, när man vaknar, o Herre,
    så aktar du dem för intet, såsom skuggbilder, när du vaknar.
  21. När mitt hjärta förbittrades
    och jag kände styng i mitt inre,
  22. då var jag oförnuftig och förstod intet;
    såsom ett oskäligt djur var jag inför dig.
  23. Dock förbliver jag städse hos dig;
    du håller mig vid min högra hand.
  24. Du skall leda mig efter ditt råd
    och sedan upptaga mig med ära.
  25. Vem har jag i himmelen utom dig!
    Och när jag har dig, då frågar jag efter intet på jorden.
  26. Om än min kropp och min själ försmäkta,
    så är dock Gud mitt hjärtas klippa
    och min del evinnerligen.
  27. Ty se, de som hava vikit bort ifrån dig skola förgås;
    du förgör var och en som trolöst avfaller från dig.
  28. Men jag har min glädje i att hålla mig intill Gud;
    jag söker min tillflykt hos Herren, HERREN,
    för att kunna förtälja alla dina gärningar.
    *19/74 Psaltaren, 74 PsalmenPsaltaren, 74 Psalmen
                 Klagan och bön, när Guds tempel hade
                           blivit oskärat.
  1. En sång av Asaf.
        Varför, o Gud,
            har du så alldeles förkastat oss,
        varför ryker din vredes eld
            mot fåren i din hjord?
  2.    Tänk på din menighet,
            som du i fordom tid förvärvade,
        som du förlossade, till att bliva
            din arvedels stam;
        tänk på Sions berg,
            där du har din boning.

3. Vänd dina steg till den plats

            där evig förödelse råder;
        allt har ju fienden
            fördärvat i helgedomen.
  4.    Dina ovänner hava skränat
            inne i ditt församlingshus,
        de hava satt upp sina tecken
            såsom rätta tecken.
  5.    Det var en syn, såsom när man höjer
            yxor mot en tjock skog.

6. Och alla dess snidverk hava de nu krossat

med yxa och bila.
7. De hava satt eld på din helgedom

        och oskärat ända till grunden
            ditt namns boning.
  8.    De hava sagt i sina hjärtan:
            »Vi vilja alldeles kuva dem.»
        Alla Guds församlingshus
            hava de bränt upp här i landet.

9. Våra tecken se vi icke;

            ingen profet finnes mer,
        och hos oss är ingen
            som vet för huru länge.
 10.    Huru länge, och Gud,
            skall ovännen få smäda
        och fienden oavlåtligen
            få förakta ditt namn?
 11.    Varför håller du tillbaka din hand,
            din högra hand?
        Drag den fram ur din barm
            och förgör dem.

12. Gud, du är ju

            min konung av ålder,
        du är den som skaffar
            frälsning på jorden.
 13.    Det var du som delade
            havet genom din makt;
        du krossade drakarnas
            huvuden mot vattnet.
 14.    Det var du som bräckte
            Leviatans huvuden
        och gav honom till mat
            åt öknens skaror.

15. Det var du som lät källa

            och bäck bryta fram;
        du lät ock starka
            strömmar uttorka.
 16.    Din är dagen,
            din är ock natten,
        du har berett
            ljuset och solen.
 17.    Det är du som har fastställt
            alla jordens gränser;
        sommar och vinter
            äro skapade av dig.

18. Så tänk nu på huru fienden

            smädar HERREN,
        och huru ett dåraktigt folk
            föraktar ditt namn.
 19.    Lämna ej ut åt vilddjuren
            din turturduvas själ;
        förgät icke för alltid
            dina betrycktas liv.
 20.    Tänk på förbundet;
            ty i landets smygvrår
            finnes fullt upp av våldsnästen.
 21.    Låt icke den förtryckte
            vika tillbaka med blygd,
        låt den betryckte och den fattige
            lova ditt namn.

22. Stå upp, o Gud;

            utför din sak.
        Betänk huru du varder smädad
            hela dagen av dåren.
 23.    Glöm icke bort
            dina ovänners rop,
        dina motståndares larm,
            som alltjämt höjes.
*19/75 Psaltaren, 75 Psalmen
                        Psaltaren, 75 Psalmen

               Guds frälsande dom och hans vredes kalk.
  1. För sångmästaren; »Fördärva icke»; en psalm, en sång av Asaf.
  2. Vi tacka dig,
    • Gud, vi tacka dig.
      Ditt namn är oss nära;man förtäljer dina under.
  3. »Om jag än bidar min tid,så dömer jag dock rätt.
  4. Om än jorden är i upplösning med alla som bo därpå,
    så håller dock jag dess pelare stadiga.» Sela.
  5. Jag säger till de övermodiga: »Varen icke övermodiga»,
    och till de ogudaktiga: »Upphöjen ej hornet.»
  6. Ja, upphöjen icke så högt edert horn,
    talen ej så hårdnackat vad fräckt är.
  7. Ty icke från öster eller väster,
    ej heller från bergsöknen kommer hjälpen;
  8. nej, Gud är den som dömer;
    den ene ödmjukar han, den andre upphöjer han.
  9. Ty en kalk är i HERRENS hand,
    den skummar av vinoch är full av tillblandad dryck,
    och han skänker i därav;
    sannerligen, alla ogudaktiga på jorden
    måste dricka dess drägg i botten.
  10. Men jag skall förkunna det evinnerligen,
    jag skall lovsjunga Jakobs Gud.
  11. Och de ogudaktigas alla horn skall jag få hugga av;
    men den rättfärdiges horn skola varda upphöjda.
    *19/76 Psaltaren, 76 PsalmenPsaltaren, 76 Psalmen

Israels Guds seger över sina fiender.

  1. För sångmästaren, med strängaspel; en psalm, en sång av Asaf.
  2. Gud är känd i Juda,
    i Israel är hans namn stort;
  3. i Salem vart hans hydda rest
    och hans boning på Sion.
  4. Där bröt han sönder bågens ljungeldar,
    sköld och svärd och vad till kriget hör. Sela.
  5. Full av ljus och härlighet
    går du fram ifrån segerbytenas berg.
  6. De stormodiga äro avväpnade,
    de hava slumrat in och sova;
    alla stridsmännen hava måst låta händerna falla.
  7. För din näpst, du Jakobs Gud,
    ligga domnade både man och häst.
  8. Du, du är fruktansvärd;
    vem kan bestå inför dig, när du vredgas?
  9. Från himmelen lät du höra din dom;
    då förskräcktes jorden och vart stilla,
  10. då när Gud stod upp till dom,
    till att frälsa alla ödmjuka på jorden. Sela.
  11. Ty människors vrede varder dig till pris;
    du har vrede till övers att omgjorda dit med.
  12. Gören löften och infrien demåt HERREN, eder Gud;
    alla de som äro omkring honom

    bäre fram skänker åt den Fruktansvärde.

  13. Ty han stäcker furstarnas övermod;
    fruktansvärd är han för konungarna på jorden.
    *19/77 Psaltaren, 77 PsalmenPsaltaren, 77 Psalmen
                Tröst i nödens tid vid tanken på Guds
                             forna under.
  1. För sångmästaren, till Jedutun; av Asaf; en psalm.
  2. Jag vill höja min röst till Gud och ropa;
    jag vill höja min röst till Gud,för att han må lyssna till mig.
  3. På min nöds dag söker jag Herren;
    min hand är utsträckt om nattenoch förtröttas icke;
    min själ vill icke låta trösta sig.
  4. Jag vill tänka på Gud och klaga;
    jag vill utgjuta mitt bekymmer, ty min ande försmäktar. Sela.
  5. Mina ögonlock håller du öppna;
    jag är full av oro och kan icke tala.
  6. Jag tänker på forntidens dagar,
    på år som längesedan hava gått.
  7. Jag vill om natten komma ihåg mitt strängaspel;
    i mitt hjärta vill jag utgjuta mitt bekymmer,
    och min ande skall eftersinna.
  8. Skall då Herren förkasta evinnerligen
    och ingen nåd mer bevisa?
  9. Är det då ute med hans godhet för beständigt,
    har hans ord blivit till intet för alla tider?
  10. Har Gud förgätit att vara nådig
    eller i vrede tillslutit sin barmhärtighet? Sela.
  11. Jag svarar: Nej, detta är min plågas tid,
    den Högstes högra hand är ej såsom förr.
  12. Jag vill prisa HERRENS gärningar,
    ja, jag vill tänka på dina fordomtima under;
  13. jag vill begrunda alla dina gärningar
    och eftersinna dina verk.
  14. Gud, i helighet går din väg;
    vem är en gud så stor som Gud?
  15. Du är Gud, en Gud som gör under;
    du har uppenbarat din makt bland folken.
  16. Med väldig arm förlossade du ditt folk,
    Jakobs och Josefs barn. Sela.
  17. Vattnen sågo dig, och Gud,
    vattnen sågo dig och våndades,
    själva djupen darrade.
  18. Molnen göto ut strömmar av vatten,
    skyarna läto höra sin röst,
    och dina pilar foro omkring.
  19. Ditt dunder ljöd i stormvirveln,
    ljungeldar lyste upp jordens krets,
    jorden darrade och bävade.
  20. Genom havet gick din väg,
    din stig genom stora vatten,
    och dina fotspår fann man icke.
  21. Så förde du ditt folk såsom en hjord
    genom Moses och Arons hand.
    *19/78 Psaltaren, 78 PsalmenPsaltaren, 78 Psalmen
                   Undervisning hämtad från Israels
                              historia.
  1. En sång av Asaf.
        Lyssna, mitt folk, till min undervisning;
        böjen edra öron till min muns ord.
  2.    Jag vill öppna min mun till lärorikt tal,
        uppenbara förborgade ting ifrån fordom.
  3.    Vad vi hava hört och känna,
        och vad våra fäder hava förtäljt för oss,
  4.    det vilja vi icke dölja för deras barn;
        för ett kommande släkte vilja vi förtälja HERRENS lov
        och hans makt och de under han har gjort.

5. Ty han upprättade ett vittnesbörd i Jakob

        och stiftade en lag i Israel;
        han påbjöd den för våra fäder,
        och de skulle kungöra den för sina barn.
  6.    Så skulle det bliva kunnigt för ett kommande släkte,
        för barn som en gång skulle födas,
        och dessa skulle stå upp och förtälja det för sina barn.

7. Då skulle de sätta sitt hopp till Gud

        och icke förgäta Guds verk,
        utan taga hans bud i akt.
  8.    Och de skulle icke bliva, såsom deras fäder,
        ett gensträvigt och upproriskt släkte,
        ett släkte som icke höll sitt hjärta ståndaktigt,
        och vars ande icke var trofast mot Gud.

9. Efraims barn, välbeväpnade bågskyttar,

vände om på stridens dag.
10. De höllo icke Guds förbund,

och efter hans lag ville de ej vandra.
11. De glömde hans gärningar

och de under han hade låtit dem se.

12. Ja, inför deras fäder hade han gjort under,

i Egyptens land, på Soans mark.
13. Han klöv havet och lät dem gå därigenom

och lät vattnet stå såsom en hög.
14. Han ledde dem om dagen med molnskyn,

och hela natten med eldens sken.
15. Han klöv sönder klippor i öknen

och gav dem rikligen att dricka, såsom ur väldiga hav.
16. Rinnande bäckar lät han framgå ur klippan

och vatten flyta ned såsom strömmar.

17. Likväl syndade de allt framgent mot honom

och voro gensträviga mot den Högste, i öknen.
18. De frestade Gud i sina hjärtan,

i det de begärde mat för sin lystnad.
19. Och de talade mot Gud, de sade:

            »Kan väl Gud
            duka ett bord i öknen?
 20.    Se, visst slog han klippan,
            så att vatten flödade
            och bäckar strömmade fram,
        men kan han ock giva bröd
        eller skaffa kött åt sitt folk?»

21. Så förgrymmades då HERREN, när han hörde det;

        och eld upptändes i Jakob,
        jag, vrede kom över Israel,
 22.    eftersom de icke trodde på Gud
        och ej förtröstade på hans frälsning.

23. Och han gav befallning åt skyarna i höjden

och öppnade himmelens dörrar;
24. han lät manna regna över dem till föda,

och korn från himmelen gav han dem.
25. Änglabröd fingo människor äta;

han sände dem mat till fyllest.

26. Han lät östanvinden fara ut på himmelen,

och genom sin makt förde han sunnanvinden fram.
27. Och han lät kött regna över dem såsom stoft,

bevingade fåglar såsom havets sand;
28. han lät det falla ned i sitt läger,

runt omkring sin boning.

29. Då åto de och blevo övermätta;

han lät dem få vad de hade lystnad efter.
30. Men ännu hade de icke stillat sin lystnad,

ännu var maten i deras mun,
31. då kom Guds vrede över dem;

        han sände död bland deras ypperste
        och slog ned Israels unga män.

32. Likväl syndade de alltjämt

och trodde icke på hans under.
33. Då lät han deras dagar försvinna i förgängelse

och deras år i plötslig undergång.

34. När han dräpte folket, frågade de efter honom

och vände om och sökte Gud.
35. De tänkte då på att Gud var deras klippa,

och att Gud den Högste var deras förlossare;
36. och de talade inställsamt för honom med sin mun

och skrymtade för honom med sin tunga.
37. Men deras hjärtan höllo sig icke ståndaktigt vid honom,

och de voro icke trogna i hans förbund.

38. Dock, han är barmhärtig, han förlåter missgärning,

        och han vill icke fördärva.
        Därför avvände han ofta sin vrede
        och lät ej hela sin förtörnelse bryta fram.
 39.    Ty han tänkte därpå att de voro kött,
        en vind som far bort och icke kommer åter.

40. Huru ofta voro de ej gensträviga mot honom i öknen

och bedrövade honom i ödemarken!
41. Ja, de frestade Gud allt framgent

och förtörnade Israels Helige.
42. De betänkte icke vad hans hand hade uträttat

på den tid då han förlossade dem från ovännen,
43. då han gjorde sina tecken i Egypten

och sina under på Soans mark.

44. Där förvandlade han deras strömmar till blod,

så att de ej kunde dricka ur sina rinnande vatten;
45. han sände bland dem flugsvärmar, som åto dem,

och paddor, som voro dem till fördärv.

46. Han gav deras gröda åt gräsmaskar

och deras arbetes frukt åt gräshoppor;
47. han slog deras vinträd med hagel

och deras fikonträd med hagelstenar;
48. han gav deras husdjur till pris åt hagel

och deras boskap åt ljungeldar.

49. Han sände över dem sin vredes glöd,

        förgrymmelse och ogunst och nöd,
        en skara av olycksänglar.
 50.    Han gav fritt lopp åt sin vrede;
        han skonade icke deras själ från döden,
        utan gav deras liv till pris åt pesten.
 51.    Och han slog allt förstfött i Egypten,
        kraftens förstling i Hams hyddor.

52. Och han lät sitt folk bryta upp såsom en fårhjord

och förde dem såsom en boskapshjord genom öknen.
53. Han ledde dem säkert, så att de icke behövde frukta;

men deras fiender övertäcktes av havet.
54. Och han lät dem komma till sitt heliga land,

till det berg som hans högra hand hade förvärvat.
55. Han förjagade hedningarna för dem

        och gav dem deras land till arvslott
        och lät Israels stammar bo i deras hyddor.

56. Men i sin gensträvighet frestade de Gud den Högste

och höllo icke hans vittnesbörd;
57. de veko trolöst tillbaka, de såsom deras fäder,

de vände om, lika en båge som sviker.
58. De förtörnade honom med sina offerhöjder

och retade honom genom sina beläten.

59. Gud förnam det och vart förgrymmad

och förkastade Israel med harm.
60. Och han försköt sin boning i Silo,

det tält han hade slagit upp bland människorna;
61. han gav sin makt[1] i fångenskap

och sin ära i fiendehand.

62. Ja, han gav sitt folk till pris åt svärdet,

och på sin arvedel förgrymmades han.
63. Deras unga män förtärdes av eld,

och deras jungfrur blevo utan brudsång.
64. Deras präster föllo för svärd,

och inga änkor kunde hålla klagogråt.

65. Då vaknade Herren såsom ur en sömn,

han reste sig, lik en hjälte som hade legat dövad av vin.
66. Och han slog sina ovänner tillbaka,

evig smälek lät han komma över dem.
67. Han förkastade ock Josefs hydda

och utvalde icke Efraims stam.

68. Men han utvalde Juda stam,

Sions berg, som han älskade.
69. Och han byggde sin helgedom hög såsom himmelen,

fast såsom jorden, som han har grundat för evigt.
70. Och han utvalde sin tjänare David

och tog honom ifrån fårhjordens fållor.

71. Ja, ifrån fåren hämtade han honom

        och satte honom till en herde för Jakob, sitt folk,
        och för Israel, sin arvedel.
 72.    Och han var deras herde med redligt hjärta
        och ledde dem med förståndig hand.

[1] Se Makt i Ordförkl.
*19/79 Psaltaren, 79 Psalmen

Psaltaren, 79 Psalmen

Bön i en tid av allmän och stor nöd.

  1. En psalm av Asaf.
        Gud, hedningarna hava fallit in i din arvedel,
        de hava orenat ditt heliga tempel,
        de hava gjort Jerusalem till en stenhop.
  2.    De hava givit dina tjänares kroppar
        till mat åt himmelens fåglar,
        dina frommas kött åt markens djur.
  3.    De hava utgjutit deras blod såsom vatten,
            runt omkring Jerusalem,
        och ingen fanns, som begrov dem.
  4.    Vi hava blivit till smälek för våra grannar,
        till spott och hån för dem som bo omkring oss.

5. Huru länge, o HERRE,

            skall du så oavlåtligen vredgas,
        huru länge skall din nitälskan
            brinna såsom eld?
  6.    Utgjut din förtörnelse
            över hedningarna, som ej känna dig,
        och över de riken
            som icke åkalla ditt namn.
  7.    Ty de hava uppätit Jakob,
            och hans boning hava de förött.

8. Tänk ej, oss till men,

            på förfädernas missgärningar,
        låt din barmhärtighet snarligen
            komma oss till mötes,
            ty vi äro i stort elände.
  9.    Hjälp oss, du vår frälsnings Gud,
            för ditt namns äras skull;
        rädda oss och förlåt oss
            våra synder för ditt namns skull.

10. Varför skulle hedningarna få säga:

            »Var är nu deras Gud?»
        Låt det inför våra ögon
            bliva kunnigt på hedningarna
        huru du hämnas dina tjänares
            utgjutna blod.
 11.    Låt de fångnas klagan
            komma inför ditt ansikte,
        låt efter din arms väldighet
            dödens barn bliva vid liv.
 12.    Och giv våra grannar sjufalt
            tillbaka i deras sköte
        den smädelse varmed de hava
            smädat dig, Herre.

13. Men vi som äro ditt folk

            och får i din hjord,
        vi vilja tacka dig evinnerligen,
        vi vilja förtälja ditt lov
            från släkte till släkte.
*19/80 Psaltaren, 80 Psalmen
                        Psaltaren, 80 Psalmen

               Bön om frälsning för Israel, Gud Sebaots
                               vinträd.
  1. För sångmästaren, efter »Liljor»; ett vittnesbörd; av Asaf; en
    psalm.
  2. Lyssna, du Israels herde,
    du som leder Josef såsom din hjord;
    du som tronar på keruberna, träd fram i glans.
  3. Låt din makt vakna upp
    till att gå framför Efraim och Benjamin och Manasse,
    och kom till vår frälsning.
  4. Gud, upprätta oss,
    och låt ditt ansikte lysa, så att vi varda frälsta.
  5. HERRE Gud Sebaot,
    huru länge skall du vredgasvid ditt folks bön?
  6. Du har låtit dem äta tårebröd
    och givit dem tårar att dricka i fullt mått.
  7. Du gör oss till ett trätoämne för våra grannar,
    och våra fiender bespotta oss.
  8. Gud Sebaot, upprätta oss,
    och låt ditt ansikte lysa, så att vi varda frälsta.
  9. Ett vinträd flyttade du från Egypten,
    du förjagade hedningarna och planterade det.
  10. Du röjde rum för det,
    och det slog rötteroch uppfyllde landet.
  11. Bergen blevo betäckta av dess skugga
    och Guds cedrar av dess rankor;
  12. det utbredde sina revor ända till havet
    och sina telningar intill floden.
  13. Varför har du då brutit ned dess hägnad,
    så att alla vägfarande riva till sig därav?
  14. Vildsvinet från skogen frossar därpå,
    och djuren på marken äta därav.
  15. Gud Sebaot, vänd åter,
    skåda ned från himmelen och se härtill,
    och låt dig vårda om detta vinträd.
  16. Skydda trädet som din högra hand har planterat,
    och den son som du har fostrat åt dig.
  17. Det är förbränt av eld och kringhugget;
    för ditt ansiktes näpst förgås de.
  18. Håll din hand över din högra hands man,
    över den människoson som du har fostrat åt dig.
  19. Då skola vi icke vika ifrån dig;
    behåll oss vid liv, så skola vi åkalla ditt namn.
  20. HERRE Gud Sebaot, upprätta oss;
    låt ditt ansikte lysa, så att vi varda frälsta.
    *19/81 Psaltaren, 81 PsalmenPsaltaren, 81 Psalmen

En högtidspsalm för Israel.

  1. För sångmästaren, till Gittít; av Asaf.
  2. Höjen glädjerop till Gud, vår starkhet,
    höjen jubel till Jakobs Gud.
  3. Stämmen upp lovsång och låten pukor ljuda,
    ljuvliga harpor tillsammans med psaltare.
  4. Stöten i basun vid nymånaden,
    vid fullmånen, på vår högtidsdag.
  5. Ty detta är en stadga för Israel,
    en Jakobs Guds rätt.
  6. Det bestämde han till ett vittnesbörd i Josef,
    när han drog ut mot Egyptens land.

Jag hör ett tal som är mig nytt:
7. »Jag lyfte bördan från hans skuldra,

hans händer blevo fria ifrån lastkorgen.
8. I nöden ropade du, och jag räddade dig;

        jag svarade dig, höljd i tordön,
        jag prövade dig vid Meribas vatten.  Sela.

9. Hör, mitt folk, och låt mig varna dig;

Israel, o att du ville höra mig!
10. Hos dig skall icke finnas någon annan gud,

och du skall ej tillbedja någon främmande gud.
11. Jag är HERREN, din Gud,

        som har fört dig upp ur Egyptens land;
        låt din mun vitt upp, så att jag får uppfylla den.

12. Men mitt folk ville ej höra min röst,

och Israel var mig icke till viljes.
13. Då lät jag dem gå i deras hjärtans hårdhet,

det fingo vandra efter sina egna rådslag.

14. O att mitt folk ville höra mig,

och att Israel ville vandra på mina vägar!
15. Då skulle jag snart kuva deras fiender

och vända min hand mot deras ovänner.

16. De som hata HERREN skulle då visa honom underdånighet,

och hans folks tid skulle vara evinnerligen.
17. Och han skulle bespisa det med bästa vete;

ja, med honung ur klippan skulle jag mätta dig.»
*19/82 Psaltaren, 82 Psalmen

Psaltaren, 82 Psalmen

Guds dom över orättfärdiga »furstar»[1].

  1. En psalm av Asaf.
        Gud står i gudaförsamlingen,
        mitt ibland gudarna håller han dom:

2. »Huru länge skolen I döma orätt

och vara partiska för de ogudaktiga? Sela.
3. Skaffen den arme och faderlöse rätt,

given den betryckte och torftige rättvisa.
4. Befrien den arme och fattige,

rädden honom från de ogudaktigas hand.

5. Men de veta intet och hava intet förstånd,

        de vandra i mörker;
        jordens alla grundvalar vackla.
  6.    Jag har väl sagt att I ären gudar
        och allasammans den Högstes söner;
  7.    men I måsten dock dö, såsom människor dö,
        och falla, likaväl som var furste faller.»

8. Ja, stå upp, o Gud;

            håll dom över jorden,
        ty med arvsrätt råder du
            över alla folk.

[1] Se Änglar i Ordförkl.
*19/83 Psaltaren, 83 Psalmen

Psaltaren, 83 Psalmen

Bön om hjälp mot förenade fiender.

  1. En sång, en psalm av Asaf.
  2. Gud, var icke så tyst,
    tig icke och var icke så stilla, o Gud.
  3. Ty se, dina fiender larma,
    och de som hata dig resa upp huvudet.
  4. Mot ditt folk förehava de listiga anslag
    och rådslå mot dem som du beskyddar.
  5. De säga: »Kom, låt oss utrota dem,så att de ej mer äro ett folk,
    och så att ingen mer tänker

    på Israels namn.»

  6. Ty endräktigt rådslå dem med varandra,
    de sluta mot dig ett förbund:
  7. Edoms tält och ismaeliterna,
    Moab och hagariterna,
  8. Gebal och Ammon och Amalek,
    filistéerna tillika med dem som bo i Tyrus;
  9. Assur har ock slutit sig till dem,
    han har lånat sin arm åt Lots barn. Sela.
  10. Gör med dem såsom du gjorde med Midjan,
    såsom med Sisera och Jabin vid Kisons bäck,
  11. dem som förgjordes vid En-Dor
    och blevo till gödning åt marken.
  12. Låt det gå deras ädlingarsåsom det gick Oreb och Seeb,
    och alla deras furstar

    såsom det gick Seba och Salmunna,

  13. eftersom de säga: »Guds ängdervilja vi intaga åt oss.»
  14. Min Gud, låt dem bliva såsom virvlande löv,
    såsom strå för vinden.
  15. Lik en eld som förbränner skog
    och lik en låga som avsvedjar berg
  16. förfölje du dem med ditt oväder,
    och förskräcke du dem med din storm.
  17. Gör deras ansikten fulla med skam,
    så att de söka ditt namn, o HERRE.
  18. Ja, må de komma på skam och förskräckas till evig tid,
    må de få blygas och förgås.
  19. Och må de förnimma att du allenabär namnet »HERREN»,
    den Högste över hela jorden.
    *19/84 Psaltaren, 84 Psalmen

    Psaltaren, 84 Psalmen

                Den frommes längtan till och glädje i
                        Herren Sebaots gårdar.
  1. För sångmästaren, till Gittít; av Koras söner; en psalm.
  2. Huru ljuvliga äro icke dina boningar,HERRE Sebaot!
  3. Min själ längtar och trängtarefter HERRENS gårdar,
    min själ och min kropp

    jubla mot levande Gud.

  4. Ty sparven har funnit ett husoch svalan ett bo åt sig,
    där hon kan lägga sina ungar[1]:
    dina altaren, HERRE Sebaot,

    min konung och min Gud.

  5. Saliga äro de som bo i ditt hus;
    de lova dig beständigt. Sela.
  6. Saliga äro de människorsom i dig hava sin starkhet,
    de vilkas håg står till dina vägar.
  7. När de vandra genom Tåredalen[2],göra de den rik på källor,
    och höstregnet höljer den med välsignelser.
  8. De gå från kraft till kraft;
    så träda de fram inför Gud på Sion.
  9. HERRE Gud Sebaot,hör min bön,
    lyssna, du Jakobs Gud. Sela.
  10. Gud, vår sköld, ser härtill,
    och akta på din smordes ansikte.
  11. Ty en dag i dina gårdar är bättreän eljest tusen.
    Jag vill hellre vakta dörren

    i min Guds hus
    än dväljas i de ogudaktigas hyddor.

  12. Ty HERREN Gudär sol och sköld[3];
    HERREN giver

    nåd och ära;
    han vägrar icke dem något gott,

    som vandra i ostrafflighet.

  13. HERRE Sebaot,
    salig är den människasom förtröstar på dig.

[1] Eller fastmer: Min själ längtade och trängtade efter HERRENS

     gårdar; nu jubla min själ och min kropp mot levande Gud.  Ja,
     sparven har funnit ett hus och svalan ett bo åt sig, där hon har
     lagt sina ungar osv.

[2] Se Tåredalen i Ordförkl.

[3] Eller: Ty HERREN Gud är värn och sköld osv.
*19/85 Psaltaren, 85 Psalmen

Psaltaren, 85 Psalmen

               Bön och hopp om förnyad nåd över Herres
                                folk.
  1. För sångmästaren; av Koras söner; en psalm.
  2. HERRE, du var förr ditt land nådig,
    du upprättade åter Jakobs hus.
  3. Du förlät ditt folks missgärning,
    du överskylde all dess synd. Sela.
  4. Du lät all din förgrymmelse fara
    och vände dig ifrån din vredes glöd.
  5. Så vänd dig nu åter till oss, du vår frälsnings Gud,
    och upphör med din förtörnelse mot oss.
  6. Vill du då vredgas på oss evinnerligen
    och låta din vrede vara från släkte till släkte?
  7. Vill du icke åter giva oss liv,
    så att ditt folk får glädjas i dig?
  8. HERRE, låt oss se din nåd,
    och giv oss din frälsning.
  9. Jag vill höra vad Gud, HERREN, talar:
    se, han talar frid till sitt folkoch till sina fromma;
    må de blott icke vända åter till dårskap.
  10. Ja, hans frälsning är nära dem som frukta honom,
    och så skall ära bo i vårt land.
  11. Godhet och trofasthet skola där mötas,
    rättfärdighet och frid kyssas;
  12. trofasthet skall växa upp ur jorden
    och rättfärdighet blicka ned från himmelen.
  13. HERREN skall giva oss vad gott är,
    och vårt land skall giva sin gröda.
  14. Rättfärdighet skall gå framför honom,
    den skall ock stadigt följa i hans spår.
    *19/86 Psaltaren, 86 PsalmenPsaltaren, 86 Psalmen

Den frommes bön under förföljelse.

  1. En bön av David.
        HERRE, böj till mig ditt öra
            och svara mig,
        ty jag är betryckt och fattig.
  2.    Bevara min själ,
            ty jag är from;
        du min Gud,
            fräls din tjänare,
            som förtröstar på dig.
  3.    Var mig nådig, o Herre,
            ty hela dagen
            ropar jag till dig.
  4.    Gläd din tjänares själ,
            ty till dig, Herre,
            upplyfter jag min själ.
  5.    Ty du, o Herre,
            är god och förlåtande
        och stor i nåd mot alla
            som åkalla dig.
  6.    Lyssna, HERRE, till mitt bedjande,
        och akta på mina böners ljud.
  7.    På min nöds dag åkallar jag dig,
        ty du skall svara mig.

8. Ingen är dig lik bland gudarna, Herre,

och intet är såsom dina verk.
9. Hedningarna, som du har gjort,

            skola alla komma
            och tillbedja inför dig, Herre,
        och skola ära ditt namn.
 10.    Ty du är stor,
            och du gör stora under;
        du allena är Gud.

11. Visa mig, HERRE, din väg;

        jag vill vandra i din sanning.
        Behåll mitt hjärta vid det ena
            att jag fruktar ditt namn.
 12.    Då vill jag tacka dig, Herre, min Gud,
            av allt mitt hjärta
        och ära ditt namn evinnerligen;
 13.    ty din nåd är stor över mig,
        och du räddar min själ
            ur dödsrikets djup.

14. Gud, fräcka människor

            hava rest sig upp mot mig,
        och våldsverkarnas hop
            står efter mitt liv;
        de hava icke dig för ögonen.
 15.    Men du, Herre,
            är en barmhärtig och nådig Gud,
        långmodig och stor
            i mildhet och trofasthet.

16. Vänd dig till mig och var mig nådig,

        giv åt din tjänare din makt,
        och fräls din tjänarinnas son.
 17.    Gör ett tecken med mig, så att det går mig väl;
        och må de som hata mig se med blygd
        att du, o HERRE,
            hjälper mig och tröstar mig.
*19/87 Psaltaren, 87 Psalmen
                        Psaltaren, 87 Psalmen

                   Sion moderstaden för alla folk.
  1. Av Koras söner; en psalm, en sång.
  2. Den stad han har grundat står på de heliga bergen;
  3. HERREN älskar Sions portar
    mest bland alla Jakobs boningar.
  4. Härliga ting äro talade om dig,
    du Guds stad. Sela.
  5. »Rahab och Babelskall jag nämna bland mina bekännare;
    så ock Filisteen och Tyrus och Kus,
    dessa äro födda där.»
  6. Ja, om Sion skall det sägas:
    »Den ene som den andre är född därinne.»
    Och han, den Högste, skall hålla det vid makt.
  7. Ja, när HERREN tecknar upp folken,då skall han räkna så:
    »Dessa äro födda där.» Sela.
  8. Och under sång och dans skall man säga:
    »Alla mina källor äro i dig.»
    *19/88 Psaltaren, 88 PsalmenPsaltaren, 88 Psalmen

Klagosång i svåraste lidande.

  1. En sång, en psalm av Koras söner; för sångmästaren, till
    Mahalat-Ieannót; en sång av esraiten Heman.
  2. HERRE, min frälsnings Gud,
    dag och natt ropar jag inför dig.
  3. Låt min bön komma inför ditt ansikte,
    böj ditt öra till mitt rop.
  4. Ty min själ är mättad med lidanden,
    och mitt liv har kommit nära dödsriket.
  5. Jag är aktad lik dem som hava farit ned i graven,
    jag är såsom en man utan livskraft.
  6. Jag är övergiven bland de döda,
    lik de slagna som ligga i graven,
    dem på vilka du icke mer tänker,
    och som äro avskilda från din hand.
  7. Ja, du har sänkt mig ned underst i graven,
    ned i mörkret, ned i djupet.
  8. Den vrede vilar tung på mig,
    och alla dina böljors svall låter du gå över mig. Sela.
  9. Du har drivit mina förtrogna långt bort ifrån mig;
    du har gjort mig till en styggelse för dem;
    jag ligger fången och kan icke komma ut.
  10. Mitt öga förtvinar av lidande;
    HERRE, jag åkallar dig dagligen,
    jag uträcker mina händer till dig.
  11. Gör du väl under för de döda,
    eller kunna skuggorna stå upp och tacka dig? Sela.
  12. Förtäljer man i graven om din nåd,
    i avgrunden om din trofasthet?
  13. Känner man i mörkret dina under,
    och din rättfärdighet i glömskans land?
  14. Men jag ropar till dig, HERRE,
    och bittida kommer min bön dig till mötes.
  15. Varför förkastar du, HERRE, min själ,
    varför döljer du ditt ansikte för mig?
  16. Betryckt är jag och döende allt ifrån min ungdom;
    jag måste bära dina förskräckelser, så att jag är nära att förtvivla.
  17. Din vredes lågor gå över mig,
    dina fasor förgöra mig.
  18. De omgiva mig beständigt såsom vatten,
    de kringränna mig allasammans.
  19. Du har drivit vän och frände långt bort ifrån mig;
    i mina förtrognas ställe har jag nu mörkret.
    *19/89 Psaltaren, 89 PsalmenPsaltaren, 89 Psalmen
               Bön om hjälp under åberopande av Herrens
                        nådelöften till David.
  1. En sång av esraiten Etan.
  2. Jag vill sjunga om HERRENSnådegärningar evinnerligen;
    jag vill låta min mun förkunna din trofasthet,

    från släkte till släkte.

  3. Ja, jag säger: För evig tidskall nåd byggas upp;
    i himmelen, där befäster du

    din trofasthet.

  4. »Jag har slutit ett förbund med min utvalde,
    med ed har jag lovat min tjänare David:
  5. ‘Jag skall befästa din säd för evig tid
    och bygga din tron från släkte till släkte.’» Sela.
  6. Av himlarna prisasdina under, o HERRE,
    och i de heligas församling

    din trofasthet.

  7. Ty vilken i skynkan liknas vid HERREN,
    vilken bland Guds söner

    kan aktas lik HERREN?

  8. Ja, Gud är mycket förskräckligi de heligas råd
    och fruktansvärd utöver alla

    som äro omkring honom.

  9. HERRE, härskarornas Gud,vem är dig lik?
    Stark är HERREN;

    och din trofasthet är runt omkring dig.

  10. Du är den som råderöver havets uppror;
    när dess böljor resa sig,

    stillar du dem.

  11. Du krossade Rahab,så att han låg lik en slagen;
    med din mäktiga arm

    förströdde du dina fiender.

  12. Din är himmelen,din är ock jorden;
    du har grundat jordens krets

    med allt vad därpå är.

  13. Norr och söder,dem har du skapat;
    Tabor och Hermon

    jubla i ditt namn.

  14. Du har en armmed hjältekraft,
    mäktig är din hand,

    hög är din högra hand.

  15. Rättfärdighet och rättäro din trons fäste,
    nåd och sanning

    stå inför ditt ansikte.

  16. Saligt är det folksom vet vad jubel är,
    de som vandra, o HERRE,

    i ditt ansiktes ljus.

  17. I ditt namn fröjda de sig alltid,
    och genom din rättfärdighet upphöjas de.
  18. Ty du är deras starkhet och prydnad,
    och genom din nåd upphöjer du vårt horn.
  19. Ty han som är vår sköld tillhör HERREN,
    vår konung tillhör Israels Helige.
  20. På den tiden talade du i en syntill dina fromma och sade:
    »Jag har lagt hjälp i en hjältes hans,
    jag har upphöjt en yngling ur folket.
  21. Jag har funnit min tjänare David
    och smort honom med min helig olja.
  22. Min hand skall stadigt vara med honom,
    och min arm skall styrka honom.
  23. Ingen fiende skall oförtänkt komma över honom,
    och ingen orättfärdig skall förtrycka honom;
  24. nej, jag skall krossa hans ovänner framför honom,
    och jag skall hemsöka dem som hata honom.
  25. Min trofasthet och min nåd skola vara med honom,
    och i mitt namn skall hans horn varda upphöjt.
  26. Jag skall lägga havet under hans hand
    och strömmarna under hans högra hand.
  27. Han skall kalla mig så: ‘Du min fader,
    min Gud och min frälsnings klippa.’
  28. Ja, jag skall göra honom till den förstfödde,
    till den högste bland konungarna på jorden.
  29. Jag skall bevara min nåd åt honom evinnerligen,
    och mitt förbund med honom skall förbliva fast.
  30. Jag skall låta hans säd bestå till evig tid,
    och hans tron, så länge himmelen varar.
  31. Om hans barn övergiva min lag
    och icke vandra efter mina rätter,
  32. om de bryta mot mina stadgar
    och icke hålla mina bud,
  33. då skall jag väl hemsöka deras överträdelse med ris
    och deras missgärning med plågor,
  34. men min nåd skall jag ej taga ifrån honom,
    och jag skall icke svika i trofasthet.
  35. Jag skall icke bryta mitt förbund,
    och vad mina läppar hava talat skall jag ej förändra.
  36. En gång har jag svurit det vid min helighet,
    och mitt löfte till David skall jag icke bryta.
  37. Hans säd skall förbliva evinnerligen
    och hans tron inför mig så länge som solen;
  38. såsom månen skall den bestå evinnerligen.
    Och trofast är vittnet i skyn.» Sela.
  39. Men nu har du förkastat och förskjutit din smorde
    och handlat i vrede mot honom.
  40. Du har upplöst förbundet med din tjänare,
    du har oskärat hans kronaoch kastat den ned till jorden.
  41. Du har brutit ned alla hans murar,
    du har gjort hans fästen till spillror.
  42. Alla som gå vägen fram plundra honom,
    han har blivit till smälek för sina grannar.
  43. Du har upphöjt hans ovänners högra hand
    och berett alla hans fiender glädje.
  44. Ja, du har låtit hans svärdsegg vika tillbaka
    och icke hållit honom uppe i striden.
  45. Du har gjort slut på hans glans
    och slagit hans tron till jorden.
  46. Du har förkortat hans ungdoms dagar,
    du har höljt honom med skam. Sela.
  47. Huru länge, o HERRE,skall du så alldeles fördölja dig?
    Huru länge skall din vrede

    brinna såsom eld?

  48. Tänk på huru kortmitt liv varar,
    och huru förgängliga du har skapat

    alla människors barn.

  49. Ty vilken är den man som får levaoch undgår att se döden?
    Vem räddar din själ

    från dödsrikets våld? Sela.

  50. Herre, var ärodin forna nådegärningar,
    vad du lovade David med ed

    i din trofasthet.

  51. Tänk, Herre,på dina tjänares smälek,
    på vad jag måste fördraga

    av alla de många folken;

  52. tänk på huru dina fiendersmäda, o HERRE,
    huru de smäda

    din smordes fotspår.


  53. Lovad vare HERREN evinnerligen! Amen, Amen.
    *19/90 Psaltaren, 90 PsalmenF j ä r d e b o k e n

Psaltaren, 90 Psalmen

                     Guds evighet och människans
                            förgänglighet.
  1. En bön av gudsmannen Mose.

Herre, du har varit vår tillflykt från släkte till släkte.
2. Förrän bergen blevo till

        och du frambragte jorden och världen,
        ja, från evighet till evighet
            är du, o Gud.

3. Du låter människorna vända åter till stoft,

du säger: »Vänden åter, I människors barn.»
4. Ty tusen år äro i dina ögon

        såsom den dag som förgick i går;
        ja, de äro såsom en nattväkt.

5. Du sköljer dem bort; de äro såsom en sömn.

Om morgonen likna de gräset som frodas;
6. det blomstrar upp och frodas om morgonen,

men om aftonen torkar det bort och förvissnar.

7. Ty vi förgås genom din vrede,

och genom din förtörnelse ryckas vi plötsligt bort.
8. Du ställer våra missgärningar inför dig,

våra förborgade synder i ditt ansiktes ljus.

9. Ja, alla våra dagar försvinna genom din förgrymmelse,

vi lykta våra år såsom en suck.
10. Vårt liv varar sjuttio år

        eller åttio år, om det bliver långt;
        och när det är som bäst, är det möda och fåfänglighet,
        ty det går snart förbi, likasom flöge vi bort.

11. Vem besinnar din vredes makt

och din förgrymmelse, så att han fruktar dig?
12. Lär oss betänka huru få våra dagar äro,

för att vi må undfå visa hjärtan.

13. HERRE, vänd åter. Huru länge dröjer du?

Förbarma dig över dina tjänare.
14. Mätta oss med din nåd, när morgonen gryr,

så att vi få jubla och vara glada i alla våra livsdagar.

15. Giv oss glädje så många dagar som du har plågat oss,

så många år som vi hava lidit olycka.
16. Låt dina gärningar uppenbaras för dina tjänare

och din härlighet över deras barn.

17. Och HERRENS, vår Guds, ljuvlighet

            komme över oss.
        Må du främja för oss
            våra händers verk;
        ja, våra händers verk främje du.
*19/91 Psaltaren, 91 Psalmen
                        Psaltaren, 91 Psalmen

                Tryggheten under den Högstes beskärm.
  1. Den som sitter under den Högstes beskärm
    och vilar under den Allsmäktiges skugga,
  2. han säger: »I HERREN har jag min tillflykt och min borg,
    min Gud, på vilken jag förtröstar.»
  3. Ja, han skall rädda dig ifrån fågelfängarens snara
    och ifrån pesten, som fördärvar.
  4. Med sina fjädrar skall han betäcka dig,
    och under hans vingar skall du finna tillflykt;
    hans trofasthet är sköld och skärm.
  5. Du skall icke behöva frukta nattens fasor,
    icke pilen, som flyger om dagen,
  6. icke pesten, som går fram i mörkret,
    eller farsoten, som ödelägger vid middagens ljus.
  7. Om ock tusen falla vid din sida,
    ja, tio tusen vid din högra sida,
    så skall det dock icke drabba dig.
  8. Dina ögon skola blott skåda därpå med lust,
    och du skall se de ogudaktigas lön.
  9. Ty du har sagt: »Du, HERRE, är mitt skygd»,
    och du har gjort den Högste till din tillflykt.
  10. Ingen olycka skall vederfaras dig,
    och ingen plåga skall nalkas din hydda.
  11. Ty han skall giva sina änglar befallning om dig,
    att de skola bevara dig på alla dina vägar.
  12. De skola bära dig på händerna,
    så att du icke stöter din fot mot någon sten.
  13. Över lejon och huggormar skall du gå fram,
    du skall trampa ned unga lejon och drakar.
  14. »Han håller sig intill mig, därför skall jag befria honom;
    jag skall beskydda honom, därför att han känner mitt namn.
  15. Han åkallar mig, och jag skall svara honom;
    jag är med honom i nöden,
    jag skall rädda honom och låta honom komma till ära.
  16. Jag skall mätta honom med långt liv
    och låta honom se min frälsning.»
    *19/92 Psaltaren, 92 PsalmenPsaltaren, 92 Psalmen

Lovsång.

  1. En psalm, en sång för sabbatsdagen.
  2. Det är gott att tacka HERREN
    och att lovsjunga ditt namn, du den Högste,
  3. att om morgonen förkunna din nåd,
    och när natten har kommit din trofasthet,
  4. med tiosträngat instrument och psaltare,
    med spel på harpa.
  5. Ty du gläder mig, HERRE, med dina gärningar;
    jag vill jubla över dina händers verk.
  6. Huru stora äro icke dina verk, o HERRE!
    Ja, övermåttan djupa äro dina tankar.
  7. En oförnuftig man besinnar det ej,
    och en dåre förstår icke sådant.
  8. Om ock de ogudaktiga grönska såsom gräs
    och ogärningsmännen blomstra allasammans,
    så sker det till fördärv för evig tid.
  9. Men du, HERRE, är hög evinnerligen.
  10. Ty se, dina fiender, HERRE,
    se, dina fiender förgås,
    alla ogärningsmännen bliva förströdda.
  11. Men mitt horn gör du högt såsom vildoxens;
    jag varder övergjuten med frisk olja.
  12. Och med lust får mitt öga skåda på mina förföljare
    och mina öron höra om de ondasom resa sig upp mot mig.
  13. Den rättfärdige grönskar såsom ett palmträd,
    såsom en ceder på Libanon växer han till.
  14. Ja, sådana äro planterade i HERRENS hus;
    de grönska i vår Guds gårdar.
  15. Ännu när de bliva gamla, skjuta de skott,
    de frodas och grönska;
  16. så för att de skola förkunna att HERREN är rättfärdig,
    min klippa, han i vilken orätt icke finnes.
    *19/93 Psaltaren, 93 PsalmenPsaltaren, 93 Psalmen

Guds rikes fasthet.

  1. HERREN är min konung!Han har klätt sig i härlighet.
    HERREN har klätt sig,

    omgjordat sig med makt;
    därför står jordkretsen fast

    och vacklar icke.

  2. Din tron står fast ifrån fordom tid,du är från evighet.
  3. HERRE, strömmarna hava upphävt,
    strömmarna hava upphävt sin röst,
    ja, strömmarna upphäva sitt dån.
  4. Men väldig är HERREN i höjden,
    mer än bruset av stora vatten,
    väldiga vatten, havets bränningar.
  5. Dina vittnesbörd äro fasta alltigenom;
    helighet höves ditt hus,
    HERRE, evinnerligen.
    *19/94 Psaltaren, 94 PsalmenPsaltaren, 94 Psalmen
                  Bön och hotelse mot Herrens folks
                               fiender.
  1. Du hämndens Gud, o HERRE,
    du hämndens Gud, träd fram i glans.
  2. Res dig, du jordens domare,
    vedergäll de högmodiga vad de hava gjort.
  3. Huru länge skola de ogudaktiga, o HERRE,
    huru länge skola de ogudaktiga triumfera?
  4. Deras mun flödar över av fräckt tal;
    de förhäva sig, alla ogärningsmännen.
  5. Ditt folk, o HERRE, krossa de,
    och din arvedel förtrycka de.
  6. Änkor och främlingar dräpa de,
    och faderlösa mörda de.
  7. Och de säga: »HERREN ser det icke,
    Jakobs Gud märker det icke.»
  8. Märken själva, I oförnuftiga bland folket;
    I dårar, när kommen I till förstånd?
  9. Den som har planterat örat,skulle han icke höra?
    Den som har danat ögat,

    skulle han icke se?

  10. Den som håller hedningarna i tukt,skulle han icke straffa,
    han som lär människorna förstånd?
  11. HERREN kännermänniskornas tankar,
    han vet att de själva äro fåfänglighet.
  12. Säll är den mansom du, HERRE, undervisar,
    och som du lär genom din lag,
  13. för att skaffa honom ro för olyckans dagar,
    till dess de ogudaktigas grav varder grävd.
  14. Ty HERREN förskjuter icke sitt folk,
    och sin arvedel övergiver han icke.
  15. Nej, rättfärdighet skall åter gälla i rätten,
    och alla rättsinniga skola hålla sig därtill.
  16. Vem står upp till att försvara mig mot de onda,
    vem bistår mig mot ogärningsmännen?
  17. Om HERREN icke vore min hjälp,
    så bodde min själ snart i det tysta.
  18. När jag tänkte: »Min fot vacklar»,
    då stödde mig din når, o HERRE:
  19. När jag hade mycket bekymmer i mitt hjärta,
    då gladde din tröst min själ.
  20. Kan fördärvets domarsäte hava gemenskap med dig,
    det säte där man över våld i lagens namn,
  21. där de tränga den rättfärdiges själ
    och fördöma oskyldigt blod?
  22. Men HERREN bliver för mig en borg,
    min Gud bliver min tillflykts klippa.
  23. Och han låter deras fördärv vända tillbaka över dem
    och förgör dem för deras ondskas skull.
    Ja, HERREN, vår Gud, förgör dem.
    *19/95 Psaltaren, 95 PsalmenPsaltaren, 95 Psalmen
                 Uppmaning till Israel att prisa och
                           hörsamma HERREN.
  1. Kommen, låtom oss höja glädjerop till HERREN,
    jubel till vår frälsnings klippa.
  2. Låtom oss träda fram för hans ansikte med tacksägelse
    och höja jubel till honom med lovsånger.
  3. Ty HERREN är en stor Gud,
    en stor konung över alla gudar.
  4. Han har jordens djup i sin hand,
    och bergens höjder äro hans;
  5. hans är havet, ty han har gjort det,
    och hans händer hava danat det torra.
  6. Kommen, låtom oss tillbedja och nedfalla,
    låtom oss knäböja för HERREN, vår skapare.
  7. Ty han är vår Gud,
    och vi äro det folk som han har till sin hjord,
    vi äro får som stå under hans vård.
  8. O att I villen i dag höra hans röst!Förhärden icke edra hjärtan såsom i Meriba,
    såsom på Massas dag i öknen,
  9. där edra fäder frestade mig,
    där de prövade mig, fastän de hade sett mina verk.
  10. I fyrtio år var det släktet mig till leda,
    och jag sade: »De äro ett folk som far vilse med sitt hjärta,
    och de vilja icke veta av mina vägar.»
  11. Så svor jag då i min vrede:
    »De skola icke komma in i min vila.»
    *19/96 Psaltaren, 96 PsalmenPsaltaren, 96 Psalmen
                 Uppmaning till alla jordens folk att
                   lovsjunga Herren, världsdomaren.
  1. Sjungen till HERRENS äraen ny sång,
    sjungen till HERRENS ära,

    alla länder.

  2. Sjungen till HERRENS ära,loven hans namn.
    Båden glädje var dag,

    förkunnen hans frälsning.

  3. Förtäljen bland hedningarna hans ära,
    bland alla folk hans under.
  4. Ty stor är HERRENoch högt lovad,
    fruktansvärd är han

    mer än alla gudar.

  5. Ty folkens alla gudar äro avgudar,
    men HERREN är den som har gjort himmelen.
  6. Majestät och härlighet äro inför hans ansikte,
    makt och glans i hans helgedom.
  7. Given åt HERREN,I folkens släkter,
    given åt HERREN

    ära och makt;

  8. given åt HERRENhans namns ära,
    bären fram skänker,

    och kommen i hans gårdar.

  9. Tillbedjen HERRENi helig skrud,
    bäven för hans ansikte,

    alla länder.

  10. Sägen bland hedningarna:»HERREN är nu konung!
    Därför står jordkretsen fast och vacklar icke;
    han dömer folken med rättvisa.»
  11. Himmelen vare glad,och jorden fröjde sig;
    havet bruse

    och allt vad däri är.

  12. Marken glädje sigoch allt som är därpå,
    ja, då juble

    alla skogens träd.

  13. inför HERREN, ty han kommer,
    ty han kommer för att döma jorden.
    Han skall döma jordens krets med rättfärdighet
    och folken med sin trofasthet.
    *19/97 Psaltaren, 97 PsalmenPsaltaren, 97 Psalmen
                 Herrens konungsliga uppenbarelse och
                                makt.
  1. HERREN är nu konung!Därför fröjde sig jorden;
    havsländerna glädje sig, så många som de äro.
  2. Moln och töcken omgiva honom,
    rättfärdighet och rättäro hans trons fäste.
  3. Eld går framför honom
    och förbränner hans ovänner runt omkring.
  4. Hans ljungeldar lysa upp jordens krets;
    jorden ser det och bävar.
  5. Bergen smältasåsom vax för HERREN,
    för hela jordens Herre.
  6. Himlarna förkunna hans rättfärdighet,
    och alla folk se hans ära.
  7. Alla de skola komma på skam, som dyrka beläten,
    de som berömma sig av avgudar.
    Alla gudar skola tillbedja honom.
  8. Sion hör det och gläder sig,
    och Juda döttrar fröjda sig
    för dina domars skull, HERRE.
  9. Ty du, HERRE, är den Högsteöver hela jorden;
    du är högt upphöjd

    över alla gudar.

  10. I som älsken HERREN, haten det onda.
    Han bevarar sina frommas själar,
    ur de ogudaktigas hand räddar han dem.
  11. Ljus är utsått för den rättfärdige
    och glädje för de rättsinniga.
  12. Glädjens, I rättfärdige, i HERREN,
    och prisen hans heliga namn.
    *19/98 Psaltaren, 98 PsalmenPsaltaren, 98 Psalmen

Hela jordens jubel vid Herrens seger.

  1. En psalm.
        Sjungen till HERREN ära
            en ny sång,
        ty han har gjort under.
        Han har vunnit seger med sin högra hand
        och med sin väldiga arm.
  2.    HERREN har låtit sin frälsning bliva kunnig,
        han har uppenbarat sin rättfärdighet
            för hedningarnas ögon.
  3.    Han har tänkt på sin nåd och trofasthet
            mot Israels hus;
        alla jordens ändar hava sett
            huru vår Gud frälsar.

4. Höjen jubel till HERREN, alla länder;

bristen ut i glädjerop och lovsjungen.
5. Lovsjungen HERREN med harpa,

med harpa och med lovsångs ljud.
6. Höjen jubel med trumpeter och med basuners ljud

inför HERREN, konungen.

7. Havet bruse och allt vad däri är,

jordens krets och de som bo därpå.
8. Strömmarna klappe i händerna,

bergen juble med varandra,
9. inför HERREN, ty han kommer

            för att döma jorden.
        Han skall döma jordens krets med rättfärdighet
        och folken med rättvisa.
*19/99 Psaltaren, 99 Psalmen
                        Psaltaren, 99 Psalmen

                         Den trefalt helige.
  1. HERREN är nu konung!Därför darra folken.
    Han som tronar på keruberna!

    Därför skälver jorden.

  2. HERREN är stor i Sion,
    och upphöjd är hanöver alla folk.
  3. Därför prisar man ditt namn,det stora och fruktansvärda.
    Helig är han.
  4. Och konungen i sin maktälskar vad rätt är.
    Ja, du håller rättvisa vid makt,
    rätt och rättfärdighet

    övar du i Jakob.

  5. Upphöjen HERREN, vår Gud,
    och tillbedjen vid hans fotapall.
    Helig är han.
  6. Mose och Aron voro bland hans präster,
    och Samuel bland dem som åkallade hans namn;
    de ropade till HERREN,och han svarade dem.
  7. I molnstoden taladehan då till dem;
    de höllo hans vittnesbörd

    och den lag som han gav dem.

  8. Ja, HERRE, vår Gud,du svarade dem;
    du var mot dem

    en förlåtande Gud —
    och en hämnare över deras gärningar.

  9. Upphöjen HERREN, vår Gud,
    och tillbedjen inför hans heliga berg.
    Ty helig är HERREN, vår Gud.
    *19/a0 Psaltaren, 100 PsalmenPsaltaren, 100 Psalmen

Uppmaning till Herrens lov.

  1. En tacksägelsepsalm.

Höjen jubel till HERREN, alla länder.
2. Tjänen HERREN med glädje,

kommen inför hans ansikte med fröjderop.
3. Förnimmen att HERREN är Gud.

        Han har gjort oss, och icke vi själva,
        till sitt folk och till får i sin hjord.
  4.    Gån in i hans portar med tacksägelse,
        i hans gårdar med lov;
        tacken honom, loven hans namn.
  5.    Ty HERREN är god,
            hans nåd varar evinnerligen
        och hans trofasthet från släkte till släkte.
*19/a1 Psaltaren, 101 Psalmen
                        Psaltaren, 101 Psalmen

                Ostrafflighetens väg för makthavande.
  1. Av David; en psalm.
        Om nåd och rätt vill jag sjunga,
            dig, HERRE, lovsäga.
  2.    Jag vill akta på ostrafflighetens väg --
            när kommer du till mig?

        Jag vill föra en ostrafflig vandel,
            där jag bor i mitt hus.
  3.    Jag vänder mitt öga ej till det
            som fördärvligt är.

        Att öva orättfärdighet hatar jag;
            sådant skall ej låda vid mig.
  4.    Ett vrångt hjärta vare fjärran ifrån mig;
            vad ont är vill jag ej veta av.

5. Den som i hemlighet förtalar sin nästa,

            honom vill jag förgöra;
        den som har stolta ögon och högmodigt hjärta,
            honom lider jag icke.

6. Mina ögon se efter de trogna i landet,

            för att de må bo hos mig;
        den som vandrar på ostrafflighetens väg,
            han får vara min tjänare.

7. Den får icke bo i mitt hus,

            som övar svek;
        den som talar lögn skall ej bestå
            inför mina ögon.

8. Morgon efter morgon skall jag förgöra

            alla ogudaktiga i landet
        och utrota alla ogärningsmän
            ur HERRENS stad.
*19/a2 Psaltaren, 102 Psalmen
                        Psaltaren, 102 Psalmen

                     Klagan och hopp till Herren.
  1. Bön av en betryckt, när han försmäktar och utgjuter sitt
    bekymmer inför HERREN.
  2. HERRE, hör min bön,
    och låt mitt rop komma inför dig.
  3. Dölj icke ditt ansikte för mig,när jag är i nöd.
    Böj ditt öra till mig;
    när jag ropar,

    så skynda att svara mig.

  4. Ty mina dagar hava försvunnit såsom rök,
    benen i min kropp äro förtorkade såsom av eld.
  5. Mitt hjärta är förbränt såsom gräs och förvissnat;
    ty jag förgäter att äta mitt bröd.
  6. För min högljudda suckans skull
    tränga benen i min kropp ut till huden.
  7. Jag är lik en pelikan i öknen,
    jag är såsom en uggla bland ruiner.
  8. Jag får ingen sömn och har blivit liken ensam fågel på taket.
  9. Hela dagen smäda mig mina fiender;
    de som rasa mot mig förbanna med mitt namn.
  10. Ty jag äter aska såsom bröd
    och blandar min dryck med gråt,
  11. för din vredes och förtörnelses skull,
    därför att du har gripit mig och kastat mig bort.
  12. Mina dagar äro såsom skuggan, när den förlänges,
    och jag själv förvissnar såsom gräs.
  13. Men du, o HERRE,tronar evinnerligen,
    och din åminnelse varar från släkte till släkte.
  14. Du skall stå uppoch förbarma dig över Sion;
    se, det är tid att du bevisar det nåd;

    ja, stunden har kommit.

  15. Ty dina tjänare hava dess stenar kära
    och ömka sig över dess grus.
  16. Då skola hedningarna frukta HERRENS namn
    och alla jordens konungar din härlighet,
  17. när en gång HERREN har byggt upp Sion
    och uppenbarat sig i sin härlighet;
  18. när han har vänt sig till de utblottades bön
    och upphört att förakta deras bön.
  19. Det skall tecknas uppför ett kommande släkte,
    och det folk som varder skapat

    skall lova HERREN,

  20. att han har blickat nedfrån sin heliga höjd,
    att HERREN har skådat

    från himmelen ned till jorden,

  21. för att höra den fångnes klagan,
    för att befria dödens barn,
  22. på det att man i Sionmå förkunna HERRENS namn
    och hans lov i Jerusalem,
  23. när alla folk församlas,
    och alla riken, för att tjäna HERREN.
  24. Han har på vägen nedböjt min kraft,
    han har förkortat mina dagar.
  25. Jag säger: Min Gud,tag mig icke bort i mina halva dagar,
    du vilkens år vara från släkte till släkte.
  26. I urtiden lade du jordens grund,
    och himlarna äro dina händer verk:
  27. de skola förgås, men du förbliver,
    de skola alla nötas ut såsom en klädnad;
    du skall förvanda dem såsom man byter om sin dräkt, och de fara hän.
  28. Men du är densamme,
    och dina år skola icke hava någon ände.
  29. Dina tjänares barn skola få bo i landet,
    och deras avkomma skall bestå inför dig.
    *19/a3 Psaltaren, 103 PsalmenPsaltaren, 103 Psalmen
                  Lovsång till Herren för hans stora
                            barmhärtighet.
  1. Av David.
        Lova HERREN, min själ,
        och allt det i mig är hans heliga namn.
  2.    Lova HERREN, min själ,
        och förgät icke vad gott han har gjort,
  3.    han som förlåter dig alla dina missgärningar
        och helar alla dina brister,
  4.    han som förlossar ditt liv från graven
        och kröner dig med nåd och barmhärtighet,
  5.    han som mättar ditt begär med sitt goda,
        så att du bliver ung på nytt såsom en örn.

6. HERREN gör rättfärdighetens verk

och skaffar rätt åt alla förtryckta.
7. Han lät Mose se sina vägar,

Israels barn sina gärningar.
8. Barmhärtig och nådig är HERREN,

långmodig och stor i mildhet.
9. Han går icke ständigt till rätta

och behåller ej vrede evinnerligen.
10. Han handlar icke med oss efter våra synder

och vedergäller oss icke efter våra missgärningar.

11. Ty så hög som himmelen är över jorden,

så väldig är hans nåd över dem som frukta honom.
12. Så långt som öster är från väster

låter han våra överträdelser vara från oss.
13. Såsom en fader förbarmar sig över barnen,

så förbarmar sig HERREN över dem som frukta honom.
14. Ty han vet vad för ett verk vi äro,

han tänker därpå att vi äro stoft.

15. En människas dagar äro såsom gräset,

hon blomstrar såsom ett blomster på marken.
16. När vinden går däröver, då är det icke mer,

och dess plats vet icke mer därav.
17. Men HERRENS nåd varar från evighet till evighet

        över dem som frukta honom,
        och hans rättfärdighet intill barnbarn,
 18.    när man håller hans förbund
        och tänker på hans befallningar och gör efter dem.

19. HERREN har ställt sin tron i himmelen,

och hans konungavälde omfattar allt.
20. Loven HERREN, I hans änglar,

        I starke hjältar, som uträtten hans befallning,
        så snart I hören ljudet av hans befallning.
 21.    Loven HERREN, I alla hans härskaror,
        I hans tjänare, som uträtten hans vilja.
 22.    Loven HERREN, I alla hans verk,
        varhelst hans herradöme är.
        Min själ, lova HERREN.
*19/a4 Psaltaren, 104 Psalmen
                        Psaltaren, 104 Psalmen

                    Lovsång till världens skapare.
  1. Lova HERREN, min själ.
    HERRE, min Gud, du är hög och stor,
    i majestät och härlighet är du klädd.
  2. Du höljer dig i ljus såsom i en mantel,
    du spänner ut himmelen såsom ett tält;
  3. du timrar på vattnen dina salar,
    molnen gör du till din vagn,
    och du far fram på vindens vingar.
  4. Du gör vindar till dina sändebud,
    eldslågor till dina tjänare.
  5. Du grundade jorden på hennes fästen,
    så att hon icke vacklar till evig tid.
  6. Med djupet betäckte du henne såsom med en klädnad;
    uppöver bergen stodo vattnen.
  7. Men för din näpst flydde de;
    för ljudet av ditt dunder hastade de undan.
  8. Berg höjde sig, och dalar sänkte sig,
    på den plats som du hade bestämt för dem.
  9. En gräns satte du, som vattnen ej fingo överskrida,
    så att de icke åter skulle betäcka jorden.
  10. Du lät källor flyta fram i dalarna,
    mellan bergen togo de sin väg.
  11. De vattna alla markens djur,
    vildåsnorna släcka i dem sin törst.
  12. Vid dem bo himmelens fåglar,
    från trädens grenar höja de sin röst.
  13. Du vattnar bergen från dina salar,
    jorden mättas av den frukt du skapar.
  14. Du låter gräs skjuta upp för djuren
    och örter till människans tjänst.
    Så framalstrar du bröd ur jorden
  15. och vin, som gläder människans hjärta;
    så gör du hennes ansikte glänsande av olja,
    och brödet styrker människans hjärta.
  16. HERRENS träd varda ock mättade,
    Libanons cedrar, som han har planterat;
  17. fåglarna bygga där sina nästen,
    hägern gör sitt bo i cypresserna.
  18. Stenbockarna hava fått de höga bergen,
    klyftorna är klippdassarnas tillflykt.
  19. Du gjorde månen till att bestämma tiderna;
    solen vet stunden då den skall gå ned.
  20. Du sänder mörker, och det bliver natt;
    då komma alla skogens djur i rörelse,
  21. de unga lejonen ryta efter rov
    och begära sin föda av Gud.
  22. Solen går upp; då draga de sig tillbaka
    och lägga sig ned i sina kulor.
  23. Människan går då ut till sin gärning
    och till sitt arbete intill aftonen.
  24. Huru mångfaldiga äro icke dina verk, o HERRE!
    Med vishet har du gjort dem alla.
    Jorden är full av vad du har skapat.
  25. Se ock havet, det stora ock vida:
    ett tallöst vimmel rör sig däri,
    djur både stora och små.
  26. Där gå skeppen sin väg fram,
    Leviatan, som du har skapat att leka däri.
  27. Alla vänta de efter dig,
    att du skall giva dem deras mat i rätt tid.
  28. Du giver dem, då samla de in;
    du upplåter din hand,då varda de mättade med goda håvor.
  29. Du fördöljer ditt ansikte, då förskräckas de;
    du tager bort deras ande, då förgås de
    och vända åter till sitt stoft igen.
  30. Du sänder ut din ande, då varda de skapade,
    och du förnyar jordens anlete.
  31. HERRENS ära förblive evinnerligen;
    må HERREN glädja sig över sina verk,
  32. han som skådar på jorden, och hon bävar,
    han som rör vid bergen, och de ryka.
  33. Jag vill sjunga till HERRENS ära, så länge jag lever;
    jag vill lovsjunga min Gud, så länge jag är till.
  34. Mitt tal behage honom väl;
    må jag själv få glädja mig i HERREN.
  35. Men må syndare försvinna ifrån jorden
    och inga ogudaktiga mer vara till.
    Lova HERREN, min själHalleluja!
    *19/a5 Psaltaren, 105 Psalmen

    Psaltaren, 105 Psalmen

                     Lovsång till Herren för hans
                     välgärningar mot sitt folk.
  1. Tacken HERREN,åkallen hans namn,
    gören hans gärningar kunniga bland folken.
  2. Sjungen till hans ära,lovsägen honom,
    talen om alla hans under.
  3. Berömmen eder av hans heliga namn;
    glädje sig av hjärtatde som söka HERREN.
  4. Frågen efter HERREN och hans makt,
    söken hans ansikte beständigt.
  5. Tänken på de underbara verk som han har gjort,
    på hans under och hans muns domar,
  6. I Abrahams, hans tjänares, säd,
    I Jakobs barn, hans utvalda.
  7. Han är HERREN, vår Gud;
    över hela jorden gå hans domar.
  8. Han tänker evinnerligen på sitt förbund,
    intill tusen släkten på vad han har stadgat,
  9. på det förbund han slöt med Abraham
    och på sin ed till Isak.
  10. Han fastställde det för Jakob till en stadga,
    för Israel till ett evigt förbund;
  11. han sade: ȁt dig vill jag giva Kanaans land,
    det skall bliva eder arvedels lott.»
  12. Då voro de ännu en liten hop,
    de voro ringa och främlingar därinne.
  13. Och de vandrade åstad ifrån folk till folk,
    ifrån ett rike bort till ett annat.
  14. Han tillstadde ingen att göra dem skada,
    han straffade konungar för deras skull:
  15. »Kommen icke vid mina smorda,
    och gören ej mina profeter något ont.»
  16. Och när han bjöd hungersnöd komma över landet
    och fördärvade allt deras livsuppehälle,
  17. då sände han åstad en man framför dem:
    Josef blev såld till träl.
  18. Man slog hans fötter i bojor,
    i järn fick han ligga fjättrad,
  19. till den tid då hans ord uppfylldes,
    då HERRENS tal bevisade hans oskuld.
  20. Då sände konungen och lät släppa honom lös,
    folkens behärskare gav honom fri.
  21. Han satte honom till herre över sitt hus,
    till att råda över all hans egendom;
  22. han skulle binda hans furstar efter sin vilja
    och lära hans äldste vishet.
  23. Och Israel kom till Egypten,
    Jakob blev en gäst i Hams land.
  24. Och HERREN gjorde sitt folk mycket fruktsamt
    och mäktigare än dess ovänner voro,
  25. de vilkas hjärtan han vände till att hata hans folk,
    till att lägga onda råd mot hans tjänare.
  26. Han sände Mose, sin tjänare,
    och Aron, som han hade utvalt.
  27. De gjorde hans tecken ibland dem
    och under i Hams land.
  28. Han sände mörker och lät allt bliva mörkt;
    och de stodo icke emot hans ord.
  29. Han förvandlade deras vatten till blod
    och lät så deras fiskar dö.
  30. Deras land kom att vimla av paddor,
    ända in i deras konungars kamrar.
  31. Han bjöd, och flugsvärmar kommo,
    mygg i hela deras land.
  32. Han gav dem hagel för regn,
    eldslågor sände han i deras land.
  33. Och han slog deras vinträd och fikonträd
    och bröt sönder träden i deras land.
  34. Han bjöd, och gräshoppor kommo,
    och gräsmaskar i tallös mängd.
  35. De åto upp alla örter i deras land,
    de åto upp frukten på deras mark.
  36. Och han slog allt förstfött i deras land,
    förstlingen av all deras kraft.
  37. Så förde han dem ut, med silver och guld,
    och i hans stammar var ingen som stapplade.
  38. Egyptierna gladde sig, när de drogo ut;
    ty förskräckelse för Israel hade fallit över dem.
  39. Han bredde ut ett moln till skygd,
    och en eld för att lysa om natten.
  40. De begärde, då lät han vaktlar komma,
    och med bröd från himmelen mättade han dem.
  41. Han öppnade klippan, och vatten flödade;
    det gick genom öknen såsom en ström.
  42. Ty han tänkte på sitt heliga ord,
    på sin tjänare Abraham.
  43. Så förde han ut sitt folk med fröjd,
    med jubel dem som han hade utvalt.
  44. Han gav åt dem hedningarnas länder,
    och folkens förvärv fingo de till besittning,
  45. för att de skulle hålla hans stadgar
    och taga hans lagar i akt.Halleluja!
    *19/a6 Psaltaren, 106 Psalmen

    Psaltaren, 106 Psalmen

Israels otrohet och Herrens trofasthet.

  1. Halleluja!
    Tacken HERREN, ty han är god,
    ty hans nåd varar evinnerligen.
  2. Vem kan uttala HERRENS väldiga gärningar
    och förkunna allt hans lov?
  3. Saliga äro de som akta på vad rätt är,
    de som alltid öva rättfärdighet.
  4. Tänk på mig, HERRE, efter din nåd mot ditt folk,
    besök mig med din frälsning,
  5. så att jag med lust får se dina utvaldas lycka,
    glädja mig med ditt folks glädje,
    berömma mig med din arvedel.
  6. Vi hava syndat likasom våra fäder,
    vi hava gjort illa, vi hava varit ogudaktiga.
  7. Våra fäder i Egypten aktade icke på dina under;
    de tänkte icke på dina många nådegärningar,
    utan voro gensträviga vid havet, invid Röda havet.
  8. Men han frälste dem för sitt namns skull,
    för att göra sin makt kunnig.
  9. Han näpste Röda havet, så att det blev torrt,
    och förde dem genom djupen såsom genom en öken.
  10. Han frälste dem från deras motståndares hand
    och förlossade dem ifrån fiendens hand.
  11. Vattnet övertäckte deras ovänner;
    icke en enda av dem blev kvar.
  12. Då trodde de på hans ord,
    då sjöngo de hans lov.
  13. Men snart glömde de hans gärningar,
    de förbidade icke hans råd.
  14. De grepos av lystnad i öknen
    och frestade Gud i ödemarken.
  15. Då gav han dem vad de begärde,
    men sände tärande sjukdom över dem.
  16. Och de upptändes av avund mot Mose i lägret,
    mot Aron, HERRENS helige.
  17. Men jorden öppnade sig och uppslukade Datan
    och övertäckte Abirams hop.
  18. Och eld begynte brinna i deras hop,
    en låga brände upp de ogudaktiga.
  19. De gjorde en kalv vid Horeb
    och tillbådo ett gjutet beläte;
  20. sin ära bytte de bort
    mot bilden av en oxe, som äter gräs.
  21. De glömde Gud, sin frälsare,
    som hade gjort så stora ting i Egypten,
  22. så underbara verk i Hams land,
    så fruktansvärda gärningar vid Röda havet.
  23. Då hotade han att förgöra dem;
    men Mose, den man som han hade utvalt,
    trädde fram såsom medlare inför honom
    till att avvända hans vrede, så att den icke skulle fördärva.
  24. De föraktade det ljuvliga landet
    och trodde icke på hans ord.
  25. De knorrade i sina tält
    och lyssnade icke till HERRENS röst.
  26. Då lyfte han upp sin hand mot dem
    och svor att slå ned dem i öknen,
  27. att slå ned deras barn ibland hedningarna
    och förströ dem i länderna.
  28. Och de slöto sig till Baal-Peor
    och åto det som var offrat åt döda.
  29. De förtörnade Gud med sina gärningar,
    och en hemsökelse bröt in över dem.
  30. Men Pinehas trädde fram och skipade rätt,
    och så upphörde hemsökelsen;
  31. det vart honom räknat till rättfärdighet
    från släkte till släkte, för evig tid.
  32. De förtörnade honom ock vid Meribas vatten,
    och det gick Mose illa för deras skull.
  33. Ty de voro gensträviga mot hans Ande,
    och han talade obetänksamt med sina läppar.
  34. De förgjorde icke de folk
    om vilka HERREN hade givit dem befallning,
  35. utan beblandade sig med hedningarna
    och lärde sig deras gärningar.
  36. De tjänade deras avgudar,
    och dessa blevo dem till en snara.
  37. Och de offrade sina söner och döttrar
    till offer åt onda andar.
  38. Ja, de utgöto oskyldigt blod,
    sina söners och döttrars blod
    och offrade dessa åt Kanaans avgudar;
    och landet vart ohelgat genom blodskulder.
  39. Så blevo de orena genom sina gärningar
    och betedde sig trolöst i sina verk.
  40. Då upptändes HERRENS vrede mot hans folk,
    och hans arvedel blev honom en styggelse.
  41. Och han gav dem i hedningars hand,
    så att de som hatade dem fingo råda över dem.
  42. Deras fiender trängde dem,
    och de blevo kuvade under deras hand.
  43. Många gånger räddade han dem,
    men de voro gensträviga i sin egenvilja
    och förgingos så genom sin missgärning.
  44. Men han såg till dem i deras nöd,
    när han hörde deras rop.
  45. Och han tänkte, dem till fromma, på sitt förbund
    och ömkade sig efter sin stora nåd.
  46. Och han lät dem finna barmhärtighet
    inför alla dem som hade fört dem i fångenskap.
  47. Fräls oss, HERRE, vår Gud,
    och församla oss från hedningarna,
    så att vi få prisa ditt heliga namn
    och berömma oss av ditt lov.


  48. Lovad vare HERREN, Israels Gud, från evighet till evighet! Och
    allt folket säge: »Amen, Halleluja!»
    *19/a7 Psaltaren, 107 PsalmenF e m t e b o k e n

Psaltaren, 107 Psalmen

                  Israels förlossades tacksamhet mot
                               HERREN.
  1. Tacken HERREN, ty han är god,
    ty hans nåd varar evinnerligen.
  2. Så säge HERRENS förlossade,
    de som han har förlossat ur nöden,
  3. de som han har församlat ifrån länderna,
    från öster och från väster,
    från norr och från havssidan.
  4. De irrade omkring i öknen på öde stigar,
    de funno ingen stad där de kunde bo;
  5. de hungrade och törstade,
    deras själ försmäktade i dem.
  6. Men de ropade till HERREN i sin nöd,
    och han räddade dem ur deras trångmål.
  7. Och han ledde dem på en rätt väg,
    så att de kommo till en stad där de kunde bo.
  8. De må tacka HERREN för hans nåd
    och för hans under med människors barn,
  9. att han mättade den försmäktande själen
    och uppfyllde den hungrande själen med sitt goda.
  10. De sutto i mörker och dödsskugga,
    fångna i elände och järnbojor,
  11. därför att de hade varit gensträviga mot Guds ord
    och hade föraktat den Högstes råd.
  12. Han kuvade deras hjärtan med olycka;
    de kommo på fall och hade ingen hjälpare.
  13. Men de ropade till HERREN i sin nöd,
    och han frälste dem ur deras trångmål;
  14. han förde dem ut ur mörkret och dödsskuggan,
    och deras bojor slet han sönder.
  15. De må tacka HERREN för hans nåd
    och för hans under med människors barn,
  16. att han krossade kopparportarna
    och bröt sönder järnbommarna.
  17. De voro oförnuftiga, ty de vandrade i överträdelse,
    och blevo nu plågade för sina missgärningars skull;
  18. deras själ vämjdes vid all mat,
    och de voro nära dödens portar.
  19. Men de ropade till HERREN i sin nöd,
    och han frälste dem ur deras trångmål.
  20. Han sände sitt ord och botade dem
    och räddade dem från graven.
  21. De må tacka HERREN för hans nåd
    och för hans under med människors barn;
  22. de må offra lovets offer
    och förtälja hans verk med jubel.
  23. De foro på havet med skepp
    och drevo sin handel på stora vatten;
  24. där fingo de se HERRENS gärningar
    och hans under på havsdjupet.
  25. Med sitt ord uppväckte han stormvinden,
    så att den hävde upp dess böljor.
  26. De foro upp mot himmelen, ned i djupen;
    deras själ upplöstes av ångest.
  27. De raglade och stapplade såsom druckna,
    och all deras vishet blev till intet.
  28. Men de ropade till HERREN i sin nöd,
    och han förde dem ut ur deras trångmål.
  29. Han förbytte stormen i lugn,
    så att böljorna omkring dem tystnade.
  30. Och de blevo glada att det vart stilla,
    och han förde dem till den hamn dit de ville.
  31. De må tacka HERREN för hans nåd
    och för hans under med människors barn;
  32. de må upphöja honom i folkets församling
    och lova honom där de äldste sitta.
  33. Han gjorde strömmar till öken,
    källsprång till torr mark,
  34. bördigt land till salthed,
    för dess inbyggares ondskas skull.
  35. Han gjorde öknen till en vattenrik sjö
    och torrt land till källsprång.
  36. Och han lät de hungrande bo där,
    och de byggde en stad där de kunde bo.
  37. De besådde åkrar och planterade vingårdar,
    som gåvo dem sin frukt i avkastning.
  38. Han välsignade dem, och de förökades storligen,
    och deras boskapshjordar lät han icke förminskas.
  39. Väl blevo de sedan ringa och nedböjda,
    i det olycka och bedrövelse tryckte dem,
  40. men han som utgjuter förakt över furstar
    och låter dem irra omkring i väglösa ödemarker,
  41. han upphöjde då den fattige ur eländet
    och lät släkterna växa till såsom fårhjordar.
  42. De redliga se det och glädja sig,
    och all orättfärdighet måste tillsluta sin mun.
  43. Den som är vis, han akte härpå
    och besinne HERRENS nådegärningar.
    *19/a8 Psaltaren, 108 PsalmenPsaltaren, 108 Psalmen

Lovsång och bön om seger över fiender.

  1. En sång, en psalm av David.
  2. Mitt hjärta är frimodigt, o Gud,
    jag vill sjunga och lova; ja, så vill min ära [1].
  3. Vakna upp, psaltare och harpa;jag vill väcka morgonrodnaden.
  4. Jag vill tacka dig bland folken, HERREN,och lovsjunga dig bland folkslagen.
  5. Ty din nåd är stor ända uppöver himmelen,och din trofasthet allt upp till skyarna.
  6. Upphöjd vare du, Gud, över himmelen,och över hela jorden sträcke sig din ära.
  7. På det att dina vänner må varda räddade,
    må du giva seger med din högra hand och bönhöra mig.
  8. Gud har talat i sin helgedom:
    »Jag skall triumfera, jag skall utskifta Sikem
    och skall avmäta Suckots dal.
  9. Mitt är Gilead, mitt är Manasse,
    Efraim är mitt huvuds värn,
  10. Juda min härskarstav;
    Moab är mitt tvagningskärl,
    på Edom kastar jag min sko;
    över filistéernas land höjer jag jubelrop.»
  11. Vem skall föra mig till den fasta staden,
    vem leder mig till Edom?
  12. Har icke du, o Gud, förkastat oss,
    så att du ej drager ut med våra härar, o Gud?
  13. Giv oss hjälp mot ovännen;
    ty människors hjälp är fåfänglighet.
  14. Med Gud kunna vi göra mäktiga ting;
    han skall förtrampa våra ovänner.

[1] Se Ära i Ordförkl.
*19/a9 Psaltaren, 109 Psalmen

Psaltaren, 109 Psalmen

Mot förrädiska motståndare.

  1. För sångmästaren; av David; en psalm.

Min lovsångs Gud, tig icke.
2. Ty sin ogudaktiga mun,

            sin falska mun
            hava de upplåtit mot mig,
        de hava talat mot mig
            med lögnaktig tunga.
  3.    Med hätska ord
            hava de omgivit mig,
        de hava begynt strid
            mot mig utan sak.
  4.    Till lön för min kärlek
            stå de mig emot,
        men jag beder allenast.
  5.    De hava bevisat mig
            ont för gott
        och hat för min kärlek.

6. Låt en ogudaktig man träda upp emot honom,

och låt en åklagare stå på hans högra sida.
7. När han kommer inför rätta, må han dömas skyldig,

och hans bön vare synd.
8. Blive hans dagar få,

hans ämbete tage en annan.
9. Varde hans barn faderlösa

och hans hustru änka.
10. Må hans barn alltid

            gå husvilla och tigga
        och söka sitt bröd fjärran ifrån ödelagda hem.
 11.    Må ockraren få i sin snara
            allt vad han äger,
        och må främmande plundra hans gods.
 12.    Må ingen finnas,
            som hyser misskund med honom,
        och ingen, som förbarmar sig
            över hans faderlösa.
 13.    Hans framtid varde avskuren,
        i nästa led vare sådanas
            namn utplånat.
 14.    Hans fäders missgärning
            varde ihågkommen inför HERREN,
        och hans moders synd
            varde icke utplånad.
 15.    Må den alltid stå
            inför HERRENS ögon;
        ja, sådana mäns åminnelse
            må utrotas från jorden.
 16.    Ty han tänkte ju icke
            på att öva misskund,
        utan förföljde den
            som var betryckt och fattig
        och den vilkens hjärta var bedrövat,
            för att döda dem.
 17.    Han älskade förbannelse,
            och den kom över honom;
        han hade icke behag till välsignelse,
            och den blev fjärran ifrån honom.
 18.    Han klädde sig i förbannelse såsom i en klädnad,
        och såsom vatten trängde den in i hans liv
        och såsom olja in i hans ben.
 19.    Den varde honom såsom en mantel att hölja sig i,
        och såsom en gördel att alltid omgjorda sig med.
 20.    Detta vare mina motståndares
            lön från HERREN,
        och deras som tala ont mot min själ.

21. Men du, HERRE, Herre,

        stå mig bi för ditt namn skull;
        god är ju din nåd, så må du då rädda mig.
 22.    Ty jag är betryckt och fattig,
        och mitt hjärta är genomborrat i mitt bröst.
 23.    Såsom skuggan, när den förlänges, går jag bort;
        jag ryckes bort såsom en gräshoppssvärm.
 24.    Mina knän äro vacklande av fasta,
        och min kropp förlorar sitt hull.
 25.    Till smälek har jag blivit inför dem;
        när de se mig, skaka de huvudet.

26. Hjälp mig, HERRE, min Gud;

fräls mig efter din nåd;
27. och må de förnimma att det är din hand,

att du, HERRE, har gjort det.
28. Om de förbanna,

            så välsigna du;
        om de resa sig upp,
            så komme de på skam,
        men må din tjänare få glädja sig.
 29.    Mina motståndare varde klädda i blygd
        och höljda i skam såsom i en mantel.

30. Min mun skall storligen

        tacka HERREN;
        mitt ibland många vill jag lova honom.
 31.    Ty han står på den fattiges högra sida
        för att frälsa honom från dem som fördöma hans själ.
*19/b0 Psaltaren, 110 Psalmen
                        Psaltaren, 110 Psalmen

               Sions konung en präst efter Melki-Sedeks
                                sätt.
  1. Av David; en psalm.
        HERREN sade till min herre:
        »Sätt dig på min högra sida,
        till dess jag har lagt dina fiender
            dig till en fotapall.»
  2.    Din makts spira skall HERREN
            utsträcka från Sion;
        du skall härska mitt ibland dina fiender.
  3.    Villigt kommer ditt folk,
            när du samlar din här;
        i helig skrud kommer
            din unga skara inför dig,
        såsom daggen kommer
            ur morgonrodnadens sköte.

4. HERREN har svurit

        och skall icke ångra sig:
        »Du är en präst till evig tid
        efter Melki-Sedeks sätt.»
  5.    Herren är på din högra sida,
        han skall krossa konungar
            på sin vredes dag.
  6.    Han skall hålla dom bland hedningarna,
            överallt skola döda ligga;
        han skall sönderkrossa huvuden
            vida omkring på jorden.
  7.    Ur bäcken skall han dricka på vägen;
        därför skall han upplyfta huvudet.
*19/b1 Psaltaren, 111 Psalmen
                        Psaltaren, 111 Psalmen [1]

                 Herrens stora välgärningar mot sitt
                            förbundsfolk.
  1. Halleluja!
    Jag vill tacka HERREN av allt hjärta
    i de rättsinnigas råd och församling.
  2. Stora äro HERRENS verk,
    de begrundas av alla som hava sin lust i dem.
  3. Majestät och härlighet är vad han gör,
    och hans rättfärdighet förbliver evinnerligen.
  4. Han har så gjort, att hans under äro i åminnelse;
    nådig och barmhärtig är HERREN.
  5. Han giver mat åt dem som frukta honom,
    han tänker evinnerligen på sitt förbund.
  6. Sina gärningars kraft har han gjort kunnig för sitt folk,
    i det han gav dem hedningarnas arvedel.
  7. Hans händers verk äro trofasthet och rätt,
    oryggliga äro alla hans ordningar.
  8. De stå fasta för alltid och för evigt,
    de fullbordas med trofasthet och rättvisa.
  9. Han har sänt sitt folk förlossning,
    han har stadgat sitt förbund för evig tid;
    heligt och fruktansvärt är hans namn.
  10. HERRENS fruktan är vishetens begynnelse,
    ett gott förstånd få alla de som göra därefter.
    Hans lov förbliver evinnerligen.

[1] Alfabetisk psalm; se Poesi i Ordförkl.
*19/b2 Psaltaren, 112 Psalmen

Psaltaren, 112 Psalmen [1]

Den gudfruktiges lycka.

  1. Halleluja!
    Säll är den man som fruktar HERREN
    och har sin stora lust i hans bud.
  2. Hans efterkommande skola bliva väldiga på jorden;
    de redligas släkte skall varda välsignat.
  3. Gods och rikedom skall finnas i hans hus,
    och hans rättfärdighet består evinnerligen.
  4. För de redliga går han upp såsom ett ljus i mörkret,
    nådig och barmhärtig och rättfärdig.
  5. Väl den som är barmhärtig och giver lån,
    den som stöder all sin sak på rätt!
  6. Ty han skall icke vackla till evig tid;
    den rättfärdige skall vara i evig åminnelse.
  7. För ont budskap fruktar han icke;
    hans hjärta är frimodigt, det förtröstar på HERREN.
  8. Hans hjärta är fast, det fruktar icke,
    till dess han får se med lust på sina ovänner.
  9. Han utströr, han giver åt de fattiga,
    hans rättfärdighet förbliver evinnerligen;
    hans horn skall varda upphöjt med ära.
  10. Den ogudaktige skall se det och harmas;
    han skall bita sina tänder samman och täras bort.
    Vad de ogudaktiga önska bliver till intet.

[1] Alfabetisk psalm; se Poesi i Ordförkl.
*19/b3 Psaltaren, 113 Psalmen

Psaltaren, 113 Psalmen

                Lov till Herren för hans omsorg om den
                                ringe.
  1. Halleluja!
    Loven, I HERRENS tjänare,
    loven HERRENS namn.
  2. Välsignat vare HERRENS namn
    från nu och till evig tid.
  3. Från solens uppgång ända till dess nedgång
    vare HERRENS namn högtlovat.
  4. HERREN är hög över alla folk,
    hans ära når över himmelen.
  5. Ja, vem är såsom HERREN, vår Gud,
    han som sitter så högt,
  6. han som ser ned så djupt —
    ja, vem i himmelen och på jorden?
  7. Han som upprättar den ringe ur stoftet,
    han som lyfter den fattige ur dyn,
  8. för att sätta honom bredvid furstar,
    bredvid sitt folks furstar;
  9. han som låter den ofruktsamma hustrun
    sitta med glädje såsom moder, omgiven av barn!Halleluja!
    *19/b4 Psaltaren, 114 Psalmen

    Psaltaren, 114 Psalmen

Israels underbara räddning ur Egypten.

  1. När Israel drog ut ur Egypten,
    Jakobs hus ut ifrån folket med främmande tunga,
  2. då vart Juda hans helgedom,
    Israel hans herradöme.
  3. Havet såg det och flydde,
    Jordan vände tillbaka.
  4. Bergen hoppade såsom vädurar,
    höjderna såsom lamm.
  5. Varför flyr du undan, du hav?
    Du Jordan, varför vänder du tillbaka?
  6. I berg, varför hoppen I såsom vädurar,
    I höjder, såsom lamm?
  7. För Herren må du väl bäva, du jord,
    för Jakobs Guds ansikte,
  8. för honom som förvandlar klippan till en vattenrik sjö,
    hårda stenen till en vattenkälla.
    *19/b5 Psaltaren, 115 PsalmenPsaltaren, 115 Psalmen

Åt Herre allena äran.

  1. Icke åt oss, HERRE, icke åt oss,
    utan åt ditt namn giv äran,
    för din nåds, för din sannings skull.
  2. Varför skulle hedningarna få säga:
    »Var är nu deras Gud?»
  3. Vår Gud är ju i himmelen;
    han kan göra allt vad han vill.
  4. Men deras avgudar äro silver och guld,
    verk av människohänder.
  5. De hava mun och tala icke,
    de hava ögon och se icke,
  6. de hava öron och höra icke,
    de hava näsa och lukta icke.
  7. Med sina händer taga de icke,
    med sina fötter gå de icke;
    de hava intet ljud i sin strupe.
  8. De som hava gjort dem skola bliva dem lika,
    ja, alla som förtrösta på dem.
  9. I av Israel, förtrösten på HERREN.
    Ja, han är deras hjälp och sköld.
  10. I av Arons hus, förtrösten på HERREN.
    Ja, han är deras hjälp och sköld.
  11. I som frukten HERREN [1], förtrösten på HERREN.
    Ja, han är deras hjälp och sköld.
  12. HERREN har tänkt på oss, han skall välsigna,
    han skall välsigna Israels hus,
    han skall välsigna Arons hus,
  13. han skall välsigna dem som frukta HERREN,
    de små såväl som de stora.
  14. Ja, HERREN föröke eder,
    seder själva och edra barn.
  15. Varen välsignade av HERREN,
    av honom som har gjort himmel och jord.
  16. Himmelen är HERRENS himmel,
    och jorden har han givit åt människors barn.
  17. De döda prisa icke HERREN,
    ingen som har farit ned i det tysta.
  18. Men vi, vi skola lova HERREN
    från nu och till evig tid.Halleluja!

[1] Se Frukta Gud i Ordförkl.
*19/b6 Psaltaren, 116 Psalmen

Psaltaren, 116 Psalmen

Den frälstes lovoffer.

  1. Jag har HERREN kär, ty han hör
    min röst och mina böner.
  2. Ja, han har böjt sitt öra till mig;
    i hela mitt liv skall jag åkalla honom.
  3. Dödens band omvärvde mig,
    och dödsrikets ångest grep mig;
    jag kom i nöd och bedrövelse.
  4. Men jag åkallade HERRENS namn:
    »Ack HERRE, rädda min själ.»
  5. HERREN är nådig och rättfärdig,
    vår Gud är barmhärtig.
  6. HERREN bevarar de enfaldiga;
    jag var i elände, och han frälste mig.
  7. Vänd nu åter till din ro, min själ,
    ty HERREN har gjort väl mot dig.
  8. Ja, du har räddat min själ från döden,
    mitt öga från tårar, min fot ifrån fall;
  9. jag skall få vandra inför HERREN
    i de levandes land.
  10. Jag tror, ty därför talar jag,
    jag som var storligen plågad,
  11. jag som måste säga i min ångest:
    »Alla människor äro lögnaktiga.»
  12. Huru skall jag vedergälla HERREN
    alla hans välgärningar mot mig?
  13. Jag vill taga frälsningens bägare
    och åkalla HERRENS namn.
  14. Jag vill infria åt HERREN mina löften,
    ja, i hela hans folks åsyn.
  15. Dyrt aktad i HERRENS ögon
    är hans frommas död.
  16. Ack HERRE, jag är ju din tjänare,
    jag är din tjänare, din tjänarinnas son;
    du har lossat mina band.
  17. Dig vill jag offra lovets offer,
    och HERRENS namn vill jag åkalla.
  18. Jag vill infria åt HERREN mina löften,
    ja, i hela hans folks åsyn,
  19. i gårdarna till HERRENS hus,
    mitt i dig, Jerusalem.Halleluja!
    *19/b7 Psaltaren, 117 Psalmen

    Psaltaren, 117 Psalmen

Alla folk uppmanas att lova Herren.

  1. Loven HERREN, alla hedningar,
    prisen honom, alla folk.
  2. Ty hans nåd är väldig över oss,
    och HERRENS sanning varar i evighet.Halleluja!
    *19/b8 Psaltaren, 118 Psalmen

    Psaltaren, 118 Psalmen

Tacksägelse- och högtidssång.

  1. Tacken HERREN, ty han är god,
    ty hans nåd varar evinnerligen.
  2. Så säge Israel,
    ty hans nåd varar evinnerligen.
  3. Så säge Arons hus,
    ty hans nåd varar evinnerligen.
  4. Så säge de som frukta HERREN [1],
    ty hans nåd varar evinnerligen.
  5. I mitt trångmål åkallade jag HERREN,
    och HERREN svarade mig och ställde mig på rymlig plats.
  6. HERREN står mig bi, jag skall icke frukta;
    vad kunna människor göra mig?
  7. HERREN står mig bi, han är min hjälpare,
    och jag skall få se med lust på dem som hata mig.
  8. Bättre är att taga sin tillflykt till HERREN
    än att förlita sig på människor.
  9. Bättre är att taga sin tillflykt till HERREN
    än att förlita sig på furstar.
  10. Alla hedningar omringa mig,
    men i HERRENS namn skall jag förgöra dem.
  11. De omringa mig, ja, de omringa mig,
    men i HERRENS namn skall jag förgöra dem.
  12. De omringa mig såsom bin,
    men de slockna såsom eld i törne;
    i HERRENS namn skall jag förgöra dem.
  13. Man stöter mig hårdeligen, för att jag skall falla,
    men HERREN hjälper mig.
  14. HERREN är min starkhet och min lovsång,
    och han blev mig till frälsning.
  15. Man sjunger med jubel om frälsning
    i de rättfärdigas hyddor:
    »HERRENS högra hand gör mäktiga ting.
  16. HERRENS högra han upphöjer,
    HERRENS högra hand gör mäktiga ting.»
  17. Jag skall icke dö, utan leva
    och förtälja HERRENS gärningar.
  18. Väl tuktade mig HERREN,
    men han gav mig icke åt döden.
  19. Öppnen för mig rättfärdighetens portar;
    jag vill gå in genom dem och tacka HERREN.
  20. Detta är HERRENS port,
    de rättfärdiga skola gå in genom den.
  21. Jag tackar dig för att du svarade mig
    och blev mig till frälsning.
  22. Den sten som byggningsmännen förkastade
    har blivit en hörnsten.
  23. Av HERREN har den blivit detta;
    underbart är det i våra ögon.
  24. Detta är den dag som HERREN har gjort;
    låtom oss på den fröjdas och vara glada.
  25. Ack HERRE, fräls!
    Ack HERRE, låt väl gå!
  26. Välsignad vare han som kommer,i HERRENS namn.
    Vi välsigna eder

    från HERRENS hus.

  27. HERREN är Gud,och han gav oss ljus.
    Ordnen eder i högtidsled,

    med lövrika kvistar i händerna,
    fram till altarets horn.

  28. Du är min Gud, och jag vill tacka dig;
    min Gud, jag vill upphöja dig.
  29. Tacka HERREN, ty han är god,
    ty hans nåd varar evinnerligen.

[1] Se Frukta Gud i Ordförkl.
*19/b9 Psaltaren, 119 Psalmen

Psaltaren, 119 Psalmen [1]

Den frommes rika tröst i Herrens ord.

  1. Saliga äro de vilkas väg är ostrafflig,
    de som vandra efter HERRENS lag.
  2. Saliga äro de som taga hans vittnesbörd i akt,
    de som av allt hjärta söka honom,
  3. de som icke göra vad orätt är,
    utan vandra på hans vägar.
  4. Du har givit befallningar,
    för att de skola hållas med all flit.
  5. O att mina vägar vore rätta,
    så att jag hölle dina stadgar!
  6. Då skulle jag icke komma på skam,
    när jag skådade på alla dina bud.
  7. Jag vill tacka dig av uppriktigt hjärta,
    när jag får lära din rättfärdighets rätter.
  8. Dina stadgar vill jag hålla;
    övergiv mig icke så helt och hållet.
  9. Huru skall en yngling bevara sin väg obesmittad?
    När han håller sig efter ditt ord.
  10. Jag söker dig av allt mitt hjärta;
    låt mig icke fara vilse från dina bud.
  11. Jag gömmer ditt tal i mitt hjärta,
    för att jag icke skall synda mot dig.
  12. Lovad vare du, HERRE!
    Lär mig dina stadgar.
  13. Med mina läppar förtäljer jag
    alla din muns rätter.
  14. Jag fröjdar mig över dina vittnesbörds väg
    såsom över alla skatter.
  15. Jag vill begrunda dina befallningar
    och skåda på dina stigar.
  16. Jag har min lust i dina stadgar,
    jag förgäter icke ditt ord.
  17. Gör väl mot din tjänare, så att jag får leva,
    då vill jag hålla ditt ord.
  18. Öppna mina ögon, så att jag kan skåda
    undren i din lag.
  19. Jag är en främling på jorden;
    fördölj icke dina bud för mig.
  20. Min själ är sönderkrossad
    av ständig trängtan efter dina rätter.
  21. Du näpser de fräcka, de förbannade,
    dem som fara vilse från dina bud.
  22. Tag bort ifrån mig smälek och förakt,
    ty jag tager i akt dina vittnesbörd.
  23. Ja, furstar sitta och lägga råd mot mig,
    men din tjänare begrundar dina stadgar;
  24. ja, dina vittnesbörd äro min lust,
    de äro mina rådgivare.
  25. Min själ ligger nedtryckt i stoftet;
    behåll mig vid liv efter ditt ord.
  26. Jag förtäljde om mina vägar, och du svarade mig;
    lär mig dina stadgar.
  27. Lär mig att förstå dina befallningars väg,
    så vill jag begrunda dina under.
  28. Min själ gråter av bedrövelse;
    upprätta mig efter ditt ord.
  29. Låt lögnens väg vara fjärran ifrån mig,
    och förunna mig din undervisning.
  30. Jag har utvalt sanningens väg,
    dina rätter har jag ställt framför mig.
  31. Jag håller mig till dina vittnesbörd;
    HERRE, låt mig icke komma på skam.
  32. Jag vill löpa dina buds väg,
    ty du tröstar mitt hjärta.
  33. Visa mig, HERRE, dina stadgars väg,
    så vill jag taga den i akt intill änden.
  34. Giv mig förstånd, så vill jag taga din lag i akt
    och hålla den av allt hjärta.
  35. Led mig på dina buds stig,
    ty till den har jag behag.
  36. Böj mitt hjärta till dina vittnesbörd,
    och låt det icke vika av till orätt vinning.
  37. Vänd bort mina ögon, så att de icke se efter fåfänglighet;
    behåll mig vid liv på dina vägar.
  38. Uppfyll på din tjänare ditt tal,
    ty det leder till din fruktan.
  39. Vänd bort ifrån mig den smälek som jag fruktar;
    ty dina rätter äro goda.
  40. Se, jag längtar efter dina befallningar;
    behåll mig vid liv genom din rättfärdighet.
  41. Din nåd komme över mig, HERRE,
    din frälsning efter ditt tal;
  42. Så kan jag giva den svar, som smädar mig;
    ty jag förtröstar på ditt ord.
  43. Ryck icke sanningens ordså helt och hållet bort ifrån min mun,
    ty jag hoppas på dina domar.
  44. Så vill jag hålla din lag beständigt,
    ja, alltid och evinnerligen.
  45. Låt mig gå fram på rymlig plats,
    ty jag begrundar dina befallningar.
  46. Jag vill tala om dina vittnesbörd inför konungar,
    och jag skall icke komma på skam.
  47. Jag vill hava min lust i dina bud,
    ty de äro mig kära;
  48. jag vill lyfta mina händer upp till dina bud,ty de äro mig kära,
    och jag vill begrunda dina stadgar.
  49. Tänk på ordet till din tjänare,
    eftersom du har givit mig hopp.
  50. Det är min tröst i mitt lidande
    att ditt tal behåller mig vid liv.
  51. De fräcka bespotta mig övermåttan;
    likväl viker jag icke ifrån din lag.
  52. Jag tänker på dina domar i forna tider,
    HERRE, och jag varder tröstar.
  53. Glödande harm griper mig för de ogudaktigas skull,
    därför att de övergiva din lag.
  54. Dina stadgar äro lovsånger för mig
    i det hus där jag dväljes.
  55. Jag tänker om natten på ditt namn,
    HERRE, och jag håller din lag.
  56. Detta har blivit mig beskärt:
    att jag får taga dina befallningar i akt.
  57. Min del är HERREN;
    jag har beslutit att hålla dina ord.
  58. Jag bönfaller inför dig av allt hjärta;
    var mig nådig efter ditt tal.
  59. Jag betänker mina vägar
    och vänder mina fötter till dina vittnesbörd.
  60. Jag skyndar mig och dröjer icke
    att hålla dina bud.
  61. De ogudaktigas snaror omgiva mig,
    men jag förgäter icke din lag.
  62. Mitt i natten står jag upp för att tacka dig
    för din rättfärdighets rätter.
  63. Jag sluter mig till alla dem som frukta dig
    och till dem som hålla dina befallningar.
  64. Jorden är full av din nåd, o HERRE;
    lär mig dina stadgar.
  65. Du gör din tjänare gott,
    HERRE, efter ditt ord.
  66. Lär mig gott förstånd och kunskap,
    ty jag tror på dina bud.
  67. Förrän jag fick lida, for jag vilse,
    men nu håller jag mig vid ditt tal.
  68. Du är god och gör vad gott är;
    lär mig dina stadgar.
  69. De fräcka hopspinna lögn mot mig,
    men jag vill av allt hjärta taga dina befallningar i akt.
  70. Deras hjärtan äro okänsliga såsom fett,
    men jag har min lust i din lag.
  71. Det var mig gott att jag vart tuktad,
    så att jag fick lära mig dina stadgar.
  72. Din muns lag är mig bättre
    än tusentals stycken guld och silver.
  73. Dina händer hava gjort och berett mig;
    giv mig förstånd, så att jag kan lära dina bud.
  74. De som frukta dig skola se mig och glädjas,
    ty jag hoppas på ditt ord.
  75. HERRE, jag vet att dina domar äro rättfärdiga,
    och att du har tuktat mig i trofasthet.
  76. Din nåd vare min tröst,
    såsom du har lovat din tjänare.
  77. Din barmhärtighet komme över mig, så att jag får leva;
    ty din lag är min lust.
  78. På skam komme de fräcka,ty de hava gjort mig orätt utan sak;
    men jag vill begrunda dina befallningar.
  79. Till mig må de vända sig, som frukta dig,
    och de om känna dina vittnesbörd.
  80. Mitt hjärta vare ostraffligt i dina stadgar,
    så att jag icke kommer på skam.
  81. Min själ trängtar efter din frälsning,
    jag hoppas på ditt ord.
  82. Mina ögon trängta efter ditt tal,
    och jag säger: »När vill du trösta mig?»
  83. Ty jag är såsom en vinlägel i rök,
    men jag förgäter icke dina stadgar.
  84. Huru få äro icke din tjänares dagar!
    När vill du hålla dom över mina förföljare?
  85. De fräcka gräva gropar för mig,
    de som icke leva efter din lag.
  86. Alla dina bud äro sanning;
    utan sak förföljer man mig; hjälp mig.
  87. De hava så när fördärvat mig på jorden,
    fastän jag icke har övergivit dina befallningar.
  88. Behåll mig vid liv efter din nåd,
    så vill jag hålla din muns vittnesbörd.
  89. Evinnerligen, HERRE,
    står ditt ord fast i himmelen.
  90. Från släkte till släkte varar din trofasthet;
    du har grundat jorden, och den består.
  91. Till att utföra dina rätter består allt än i dag,
    ty allting måste tjäna dig.
  92. Om din lag icke hade varit min lust,
    så hade jag förgåtts i mitt elände.
  93. Aldrig skall jag förgäta dina befallningar,
    ty genom dem har du behållit mig vid liv.
  94. Jag är din, fräls mig;
    ty jag begrundar dina befallningar.
  95. På mig vakta de ogudaktiga för att förgöra mig;
    men jag aktar på dina vittnesbörd.
  96. På all annan fullkomlighet har jag sett en ände,
    men ditt bud är omätligt i vidd.
  97. Huru kär har jag icke din lag!
    Hela dagen begrundar jag den.
  98. Visare än mina fiender äro, göra mig dina bud,
    ty de tillhöra mig för evig tid.
  99. Jag är klokare än alla mina lärare,
    ty jag begrundar dina vittnesbörd.
  100. Jag är förståndigare än de gamle,
    ty jag tager dina befallningar i akt.
  101. Jag avhåller mina fötter ifrån alla onda vägar,
    för att jag må hålla ditt ord.
  102. Jag viker icke ifrån dina rätter,
    ty du undervisar mig.
  103. Huru ljuvt för min tunga är icke ditt tal!
    Det är ljuvare än honung för min mun.
  104. Av dina befallningar får jag förstånd;
    därför hatar jag alla lögnens vägar.
  105. Ditt ord är mina fötters lykta
    och ett ljus på min stig.
  106. Jag har svurit och hållit det:
    att taga din rättfärdighets rätter i akt.
  107. Jag är storligen plågad;
    HERRE, behåll mig vid liv efter ditt ord.
  108. Låt min muns frivilliga offer behaga dig, HERRE,
    och lär mig dina rätter.
  109. Jag bär min själ [2] alltid i min hand,
    men jag förgäter icke din lag.
  110. De ogudaktiga lägga ut snaror för mig,
    men jag far icke vilse från dina befallningar.
  111. Jag har dina vittnesbörd till min eviga arvedel,
    ty de äro mitt hjärtas fröjd.
  112. Jag har böjt mitt hjärta till att göra efter dina stadgar,
    alltid och intill änden.
  113. Jag hatar dem som halta på båda sidor,
    men din lag har jag kär.
  114. Du är mitt beskärm och min sköld;
    jag hoppas på ditt ord.
  115. Viken bort ifrån mig, I onde;
    jag vill taga min Guds bud i akt.
  116. Uppehåll mig efter ditt tal, så att jag får leva,
    och låt mig icke komma på skam med mitt hopp.
  117. Stöd mig, så att jag varder frälst,
    så vill jag alltid se med lust på dina stadgar.
  118. Du aktar för intet alla som fara vilse från dina stadgar,
    ty förgäves är deras svek.
  119. Du förkastar såsom slagg alla ogudaktiga på jorden;
    därför har jag dina vittnesbörd kära.
  120. Av fruktan för dig ryser mitt kött,
    och jag rädes för dina domar.
  121. Jag övar rätt och rättfärdighet;
    du skall icke överlämna mig åt mina förtryckare.
  122. Tag dig an din tjänares sak, och låt det gå honom väl;
    låt icke de fräcka förtrycka mig.
  123. Mina ögon trängta efter din frälsning
    och efter din rättfärdighets tal.
  124. Gör med din tjänare efter din nåd,
    och lär mig dina stadgar.
  125. Jag är din tjänare; giv mig förstånd,
    så att jag kan känna dina vittnesbörd.
  126. Det är tid för HERREN att handla,
    ty de hava gjort din lag om intet.
  127. Därför har jag dina bud kära
    mer än guld, jag, mer än fint guld.
  128. Därför håller jag alla dina befallningar i allo för rätta,
    men alla lögnens vägar hatar jag.
  129. Underbara äro dina vittnesbörd,
    därför tager min själ dem i akt.
  130. När dina ord upplåtas, giva de ljus
    och skänka förstånd åt de enfaldiga.
  131. Jag spärrar upp min mun och flämtar,
    ty jag längtar ivrigt efter dina bud.
  132. Vänd dig till mig och var mig nådig,
    såsom rätt är mot dem som hava ditt namn kärt.
  133. Gör mina steg fasta genom ditt tal,
    och låt ingen orätt varda mig övermäktig.
  134. Förlossa mig från människors förtryck,
    så vill jag hålla dina befallningar.
  135. Låt ditt ansikte lysa över din tjänare,
    och lär mig dina stadgar.
  136. Vattenbäckar rinna ned från mina ögon,
    därför att man icke håller din lag.
  137. HERRE, du är rättfärdig,
    och dina domar äro rättvisa.
  138. Du har påbjudit dina vittnesbörd i rättfärdighet
    och i stor trofasthet.
  139. Jag förtäres av nitälskan,
    därför att mina ovänner förgäta dina ord.
  140. Ditt tal är väl luttrat,
    och din tjänare har det kärt.
  141. Jag är ringa och föraktad,
    men jag förgäter icke dina befallningar.
  142. Din rättfärdighet är en evig rättfärdighet,
    och din lag är sanning.
  143. Nöd och trångmål hava träffat mig,
    men dina bud äro min lust.
  144. Dina vittnesbörd äro rättfärdiga evinnerligen;
    giv mig förstånd, så att jag får leva.
  145. Jag ropar av allt hjärta, svara mig, HERRE;
    jag vill taga dina stadgar i akt.
  146. Jag ropar till dig, fräls mig,
    så vill jag hålla dina vittnesbörd.
  147. Jag kommer tidigt i morgongryningen och ropar;
    jag hoppas på dina ord.
  148. Mina ögon hasta före nattens väkter
    till att begrunda ditt tal.
  149. Hör min röst efter din nåd;
    HERRE, behåll mig vid liv efter dina rätter.
  150. Nära äro de som jaga efter skändlighet,
    de som äro långt ifrån din lag.
  151. Nära är ock du, HERRE,
    och alla dina bud äro sanning.
  152. Längesedan vet jag genom dina vittnesbörd
    att du har stadgat dem för evig tid.
  153. Se till mitt lidande och rädda mig,
    ty jag förgäter icke din lag.
  154. Utför min sak och förlossa mig;
    behåll mig vid liv efter ditt tal.
  155. Frälsning är långt borta från de ogudaktiga,
    ty de fråga icke efter dina stadgar.
  156. HERRE, din barmhärtighet är stor;
    behåll mig vid liv efter dina rätter.
  157. Mina förföljare och ovänner äro många,
    men jag viker icke ifrån dina vittnesbörd.
  158. När jag ser de trolösa, känner jag leda vid dem,
    därför att de icke hålla sig vid ditt tal.
  159. Se därtill att jag har dina befallningar kära;
    HERRE, behåll mig vid liv efter din nåd.
  160. Summan av ditt ord är sanning,
    och alla din rättfärdighets rätter vara evinnerligen.
  161. Furstar förfölja mig utan sak,
    men mitt hjärta fruktar för dina ord.
  162. Jag fröjdar mig över ditt tal
    såsom den som vinner stort byte.
  163. Jag hatar lögnen, den skall vara mig en styggelse;
    men din lag har jag kär.
  164. Jag lovar dig sju gånger om dagen
    för din rättfärdighets rätter.
  165. Stor frid äga de som hava din lag kär,
    och intet finnes, som bringar dem på fall.
  166. Jag väntar efter din frälsning, HERRE,
    och jag gör efter dina bud.
  167. Min själ håller dina vittnesbörd,
    och jag har dem storligen kära.
  168. Jag håller dina befallningar och vittnesbörd,
    ty du känner alla mina vägar.
  169. HERRE, mitt rop komme inför ditt ansikte;
    giv mig förstånd efter ditt ord.
  170. Min bön komme inför ditt ansikte;
    rädda mig efter ditt tal.
  171. Mina läppar må flöda över av lov,
    ty du lär mig dina stadgar.
  172. Min tunga sjunge om ditt ord,
    ty alla dina bud äro rättfärdiga.
  173. Din hand vare mig till hjälp,
    ty jag har utvalt dina befallningar.
  174. Jag längtar efter din frälsning, HERRE,
    och din lag är min lust.
  175. Låt min själ leva, så skall hon lova dig;
    och låt dina rätter hjälpa mig.
  176. Om jag far vilse, så uppsök din tjänaresåsom ett förlorat får,
    ty jag förgäter icke dina bud.

[1] Alfabetisk psalm; se Poesi i Ordförkl.
[2] Se Själ i Ordförkl.
*19/c0 Psaltaren, 120 Psalmen

Psaltaren, 120 Psalmen

Bönerop mot fienders falskhet.

  1. En vallfartssång.
        Jag ropar till HERREN i min nöd,
        och han svarar mig.
  2.    HERRE, rädda min själ
            från lögnaktiga läppar,
            från en falsk tunga.
  3.    Varmed bliver du lönad,
            både nu och allt framgent,
            du falska tunga?
  4.    Jo, med en våldsverkares skarpa pilar
            och med glödande ginstkol.

5. Ve mig, att jag måste dväljas i Meseks land

och bo ibland Kedars hyddor!
6. Länge nog har min själ måst bo

ibland dem som hata friden.
7. Jag själv håller frid, men säger jag blott ett ord,

äro de redo till strid.
*19/c1 Psaltaren, 121 Psalmen

Psaltaren, 121 Psalmen

Förtröstan på Herrens beskydd.

  1. En vallfartssång.
        Jag lyfter mina ögon upp till bergen:
        varifrån skall min hjälp komma?
  2.    Min hjälp kommer från HERREN,
        som har gjort himmel och jord.

3. Icke skall han låta din fot vackla,

icke slumrar han som bevarar dig!
4. Nej, han som bevarar Israel,

            han slumrar icke,
            han sover icke.

5. HERREN är den som bevarar dig,

            HERREN är ditt skygd
            på din högra sida.
  6.    Solen skall icke
            skada dig om dagen,
            ej heller månen om natten.

7. HERREN skall bevara dig

            för allt ont,
            han skall bevara din själ.
  8.    HERREN skall bevara
            din utgång och din ingång,
            från nu och till evig tid.
*19/c2 Psaltaren, 122 Psalmen
                        Psaltaren, 122 Psalmen

                    Välönskningar över Jerusalem.
  1. En vallfartssång; av David.
        Jag gladdes, när man sade till mig:
        »Vi skola gå till HERRENS hus.»

2. Våra fötter fingo träda in

i dina portar, Jerusalem,
3. Jerusalem, du nyuppbyggda stad,

där hus sluter sig väl till hus,
4. dit stammarna draga upp,

            HERRENS stammar,
            efter lagen för Israel,
        till att prisa HERRENS namn.
  5.    Ty där äro ställda
            domarstolar,
        stolar för Davids hus.

6. Önsken Jerusalem frid;

ja, dem gånge väl, som älska dig.
7. Frid vare inom dina murar,

välgång i dina palats!
8. För mina bröders och vänners skull

vill jag tillsäga dig frid.
9. För HERRENS, vår Guds, hus’ skull

vill jag söka din välfärd.
*19/c3 Psaltaren, 123 Psalmen

Psaltaren, 123 Psalmen

Bön om hjälp mot föraktare.

  1. En vallfartssång.
        Jag lyfter mina ögon upp till dig,
            du som bor i himmelen.
  2.    Ja, såsom tjänares ögon skåda
            på deras herres hand,
        såsom en tjänarinnas ögon
            på hennes frus hand,
        så skåda våra ögon
            upp till HERREN, vår Gud,
            till dess han varder oss nådig.

3. Var oss nådig, HERRE, var oss nådig,

ty vi äro rikligen mättade med förakt.
4. Rikligen mättad är vår själ

            med de säkras bespottelse,
            med de högmodigas förakt.
*19/c4 Psaltaren, 124 Psalmen
                        Psaltaren, 124 Psalmen

                Tacksägelse för räddning ur stor fara.
  1. En vallfartssång; av David.
        Om HERREN icke hade varit med oss
        -- så säge Israel --
  2.    om HERREN icke hade varit med oss,
        när människorna reste sig upp emot oss,
  3.    då hade de uppslukat oss levande,
        när deras vrede upptändes mot oss;
  4.    då hade vattnen fördränkt oss,
        strömmen gått över vår själ;
  5.    ja, då hade de gått över vår själ,
        de svallande vattnen.

6. Lovad vare HERREN

        för att han ej gav oss
            till rov åt deras tänder!
  7.    Vår själ kom undan såsom en fågel
            ur fågelfängarnas snara;
        snaran gick sönder,
            och vi kommo undan.

8. Vår hjälp är i HERRENS namn,

hans som har gjort himmel och jord.
*19/c5 Psaltaren, 125 Psalmen

Psaltaren, 125 Psalmen

HERREN beskyddar Israel.

  1. En vallfartssång.
        De som förtrösta på HERREN,
        de likna Sions berg, som icke vacklar,
            utan förbliver evinnerligen.
  2.    Jerusalem omhägnas av berg,
        och HERREN omhägnar sitt folk,
            ifrån nu och till evig tid.
  3.    Ty ogudaktighetens spira skall icke förbliva
            över de rättfärdigas arvslott,
        på det att de rättfärdiga ej må uträcka
            sina händer till orättfärdighet.

4. Gör gott, o HERRE, mot de goda

och mot dem som hava redliga hjärtan.
5. Men dem som vika av på vrånga vägar,

        dem rycke HERREN bort
            tillika med ogärningsmännen.
        Frid vare över Israel!
*19/c6 Psaltaren, 126 Psalmen
                        Psaltaren, 126 Psalmen

                     Tåreutsäde och glädjeskörd.
  1. En vallfartssång.
        När HERREN åter
            upprättade Sion,
        då voro vi såsom drömmande.
  2.    Då blev vår mun
            uppfylld med löje
        och vår tunga med jubel;
        då sade man bland hedningarna:
            »HERREN har gjort
            stora ting med dem.»
  3.    Ja, HERREN hade gjort
            stora ting med oss;
        däröver voro vi glada.

4. HERRE, upprätta oss igen,

        såsom du återför
            bäckarna i Sydlandet.
  5.    De som så med tårar
            skola skörda med jubel.
  6.    De gå åstad gråtande
            och bära sitt utsäde;
        de komma åter med jubel
            och bära sina kärvar.
*19/c7 Psaltaren, 127 Psalmen
                        Psaltaren, 127 Psalmen

                 All välsignelse kommer från HERREN.
  1. En vallfartssång; av Salomo.
        Om HERREN icke bygger huset,
        så arbeta de fåfängt, som bygga därpå.
        Om HERREN icke bevarar staden,
        så vakar väktaren fåfängt.
  2.    Det är fåfängt att I bittida stån upp
        och sent gån till vila,
        och äten eder bröd med vedermöda;
        detsamma giver han åt sina vänner,
            medan de sova.

3. Se, barn äro en HERRENS gåva,

livsfrukt en lön.
4. Likasom pilar i en hjältes hand,

så äro söner som man får vid unga år.
5. Säll är den man som har sitt koger

            fyllt av sådana.
        De komma icke på skam, när de mot fiender
            föra sin talan i porten.
*19/c8 Psaltaren, 128 Psalmen
                        Psaltaren, 128 Psalmen

                   Den gudfruktiges husliga lycka.
  1. En vallfartssång.
        Säll är envar som fruktar HERREN
            och vandrar på hans vägar.
  2.    Ja, av dina händers arbete
            får du njuta frukten;
            säll är du, och väl dig!
  3.    Lik ett fruktsamt vinträd varder din hustru,
            därinne i ditt hus,
        lika olivtelningar dina barn,
            omkring ditt bord.
  4.    Ty se, så varder den man välsignad,
            som fruktar HERREN.

5. HERREN välsigne dig från Sion;

        må du få se Jerusalems välgång
            i alla dina livsdagar,
  6.    och må du få se barn av dina barn.
            Frid över Israel!
*19/c9 Psaltaren, 129 Psalmen
                        Psaltaren, 129 Psalmen

                       Sions fienders vanmakt.
  1. En vallfartssång.
        Mycken nöd hava de vållat mig allt ifrån min ungdom
            -- så säge Israel --
  2.    mycken nöd hava de vållat mig allt ifrån min ungdom,
            dock blevo de mig ej övermäktiga.
  3.    På min rygg hava plöjare plöjt
            och dragit upp långa fåror.
  4.    Men HERREN är rättfärdig och har huggit av
            de ogudaktigas band.

5. De skola komma på skam och vika tillbaka,

så många som hata Sion.
6. De skola bliva lika gräs på taken,

som vissnar, förrän det har vuxit upp;
7. ingen skördeman fyller därmed sin hand,

ingen kärvbindare sin famn,
8. och de som gå där fram kunna icke säga:

        »HERRENS välsignelse vare över eder!
        Vi välsigna eder
            i HERRENS namn.»
*19/d0 Psaltaren, 130 Psalmen
                        Psaltaren, 130 Psalmen

                   Bön ur djupen om förlåtelse och
                             förlossning.
  1. En vallfartssång.

Ur djupen ropar jag till dig, HERRE.
2. Herre, hör min röst,

        låt dina öron akta på
            mina böners ljud.

3. Om du, HERRE, vill tillräkna missgärningar,

Herre, vem kan då bestå?
4. Dock, hos dig är ju förlåtelse,

på det att man må frukta dig.

5. Jag väntar efter HERREN,

            min själ väntar,
            och jag hoppas på hans ord.
  6.    Min själ väntar efter Herren
            mer än väktarna efter morgonen,
            ja, mer än väktarna efter morgonen.

7. Hoppas på HERREN, Israel;

            ty hos HERREN är nåd,
        och mycken förlossning är hos honom.
  8.    Och han skall förlossa Israel
            från alla dess missgärningar.
*19/d1 Psaltaren, 131 Psalmen
                        Psaltaren, 131 Psalmen

                        Stilla undergivenhet.
  1. En vallfartssång; av David.
        HERRE, mitt hjärta står icke efter vad högt är,
        och mina ögon se ej efter vad upphöjt är,
        och jag umgås icke med stora ting,
        med ting som äro mig för svåra.
  2.    Nej, jag har lugnat och stillat min själ;
        såsom ett avvant barn i sin moders famn,
        ja, såsom ett avvant barn, så är min själ i mig.

3. Hoppas på HERREN, Israel,

från nu och till evig tid.
*19/d2 Psaltaren, 132 Psalmen

Psaltaren, 132 Psalmen

                 Davids löfte till HERREN och HERRENS
                          löfte till David.
  1. En vallfartssång.
        Tänk, HERRE, David till godo,
        på allt vad han fick lida,
  2.    han som svor HERREN en ed
        och gjorde ett löfte åt den Starke i Jakob;
  3.    »Jag skall icke gå in i den hydda där jag bor,
        ej heller bestiga mitt viloläger,
  4.    jag skall icke unna mina ögon sömn
        eller mina ögonlock slummer,
  5.    förrän jag har funnit en plats åt HERREN,
        en boning åt den Starke i Jakob.»

6. Ja, vi hörde därom i Efrata,

vi förnummo det i skogsbygden.
7. Låtom oss gå in i hans boning,

tillbedja vid hans fotapall.

8. Stå upp, HERRE, och kom till din vilostad,

du och din makts ark.
9. Dina präster vare klädda i rättfärdighet,

och dina fromma juble.
10. För din tjänare Davids skull

må du icke visa tillbaka din smorde.

11. HERREN har svurit David

        en osviklig ed, som han icke skall rygga:
        »Av ditt livs frukt skall jag sätta konungar på din tron.
 12.    Om dina barn hålla mitt förbund
        och hålla mitt vittnesbörd, som jag skall lära dem,
        så skola ock deras barn till evig tid
        få sitta på din tron.
 13.    Ty HERREN har utvalt Sion,
        där vill han hava sin boning.
 14.    Detta är min vilostad till evig tid;
        här skall jag bo, ty till detta ställe har jag lust.
 15.    Dess förråd skall jag rikligen välsigna,
        åt dess fattiga skall jag giva bröd till fyllest.
 16.    Dess präster skall jag kläda i frälsning,
        och dess fromma skola jubla högt.
 17.    Där skall jag låta ett horn [1] skjuta upp åt David;
        där har jag rett till en lampa åt min smorde.
 18.    Hans fiender skall jag kläda i skam,
        men på honom skall hans krona glänsa.»

[1] Se Horn i Ordförkl.
*19/d3 Psaltaren, 133 Psalmen

Psaltaren, 133 Psalmen

                      Välsignelsen av de frommas
                           brödragemenskap.
  1. En vallfartssång; av David.
        Se huru gott och ljuvligt det är
        att bröder bo endräktigt tillsammans.
  2.    Det är likt den dyrbara oljan på huvudet,
            som flyter ned i skägget,
        ned i Arons skägg, som flyter ned
            över linningen på hans kläder.
  3.    Det är likt Hermons dagg, som faller ned
            på Sions-bergen.
        Ty där beskär HERREN välsignelse,
            liv till evig tid.
*19/d4 Psaltaren, 134 Psalmen
                        Psaltaren, 134 Psalmen

                 Välsignelse från HERREN över dem som
                           välsigna HERREN.
  1. En vallfartssång.
        Upp, välsignen HERREN,
            alla I HERRENS tjänare,
        I som stån om natten
            i HERRENS hus.
  2.    Lyften edra händer upp mot helgedomen
            och välsignen HERREN.

3. HERREN välsigne dig från Sion,

han som har gjort himmel och jord.
*19/d5 Psaltaren, 135 Psalmen

Psaltaren, 135 Psalmen

Lov till Herren för hans stora under.

  1. Halleluja!
    Loven HERRENS namn,
    loven det, i HERRENS tjänare,
  2. I som stån i HERRENS hus,
    i gårdarna till vår Guds hus.
  3. Loven HERREN, ty HERREN är god,
    lovsjungen hans namn, ty det är ljuvligt.
  4. Se, HERREN har utvalt Jakob åt sig,
    Israel till sin egendom.
  5. Ty jag vet att HERREN är stor,
    att vår Herre är förmer än alla gudar.
  6. HERREN kan göraallt vad han vill,
    i himmelen och på jorden,
    i haven och i alla djup;
  7. han som låter regnskyar stiga uppfrån jordens ända,
    han som låter ljungeldar komma med regn
    och för vinden ut ur dess förvaringsrum;
  8. han som slog de förstfödda i Egypten,
    både människor och boskap;
  9. han som sände tecken och underöver dig, Egypten,
    över Farao och alla hans tjänare;
  10. han som slog stora folk
    och dräpte mäktiga konungar:
  11. Sihon, amoréernas konung,
    och Og, konungen i Basan,
    med alla Kanaans riken,
  12. och gav deras land till arvedel,
    till arvedel åt sitt folk Israel.
  13. HERRE, ditt namn varar evinnerligen,
    HERRE, din åminnelse från släkte till släkte.
  14. Ty HERREN skaffar rätt åt sitt folk,
    och över sina tjänare förbarmar han sig.
  15. Hedningarnas avgudar äro silver och guld,
    verk av människohänder.
  16. De hava mun och tala icke,
    de hava ögon och se icke,
  17. de hava öron och lyssna icke till,
    och ingen ande är i deras mun.
  18. De som hava gjort dem skola bliva dem lika,
    ja, alla som förtrösta på dem.
  19. I av Israels hus, loven HERREN;
    I av Arons hus, loven HERREN;
  20. I av Levis hus, loven HERREN;
    I som frukten HERREN [1], loven HERREN.
  21. Lovad vare HERREN från Sion,
    han som bor i Jerusalem!Halleluja!

[1] Se Frukta Gud i Ordförkl.
*19/d6 Psaltaren, 136 Psalmen

Psaltaren, 136 Psalmen

                Tacksägelse till HERREN för hans stora
                         under och eviga nåd.
  1. Tacken HERREN, ty han är god,ty hans nåd varar evinnerligen.
  2. Tacken gudarnas Gud,ty hans nåd varar evinnerligen.
  3. Tacken herrarnas HERRE,ty hans nåd varar evinnerligen;
  4. honom som allena gör stora under,ty hans nåd varar evinnerligen;
  5. honom som har gjort himmelen med förstånd,ty hans nåd varar evinnerligen;
  6. honom som har utbrett jorden över vattnen,ty hans nåd varar evinnerligen;
  7. honom som har gjort de stora ljusen,ty hans nåd varar evinnerligen:
  8. solen till att råda över dagen,ty hans nåd varar evinnerligen,
  9. månen och stjärnorna till att råda över natten,ty hans nåd varar evinnerligen;
  10. honom som slog Egypten i dess förstfödda,ty hans nåd varar evinnerligen,
  11. och som förde Israel ut därifrån,ty hans nåd varar evinnerligen,
  12. med stark hand och uträckt arm,ty hans nåd varar evinnerligen;
  13. honom som delade Röda havet itu,ty hans nåd varar evinnerligen,
  14. och lät Israel gå mitt därigenom,ty hans nåd varar evinnerligen,
  15. och kringströdde Farao och hans här i Röda havet,ty hans nåd varar evinnerligen;
  16. honom som förde sitt folk genom öknen,ty hans nåd varar evinnerligen,
  17. honom som slog stora konungar,ty hans nåd varar evinnerligen,
  18. och dräpte väldiga konungar,ty hans nåd varar evinnerligen:
  19. Sihon, amoréernas konung,ty hans nåd varar evinnerligen,
  20. och Og, konungen i Basan,ty hans nåd varar evinnerligen;
  21. och som gav deras land till arvedel,ty hans nåd varar evinnerligen,
  22. till arvedel åt sin tjänare Israel,ty hans nåd varar evinnerligen;
  23. honom som tänkte på oss i vår förnedring,ty hans nåd varar evinnerligen,
  24. och som ryckte oss ur våra ovänners våld,ty hans nåd varar evinnerligen;
  25. honom som giver mat åt allt levande,ty hans nåd varar evinnerligen.
  26. Tacken himmelens Gud,ty hans nåd varar evinnerligen.
    *19/d7 Psaltaren, 137 Psalmen

    Psaltaren, 137 Psalmen

Vid Babels floder.

  1. Vid Babels floder,där sutto vi och gräto,
    när vi tänkte på Sion.
  2. I pilträden som där vorohängde vi upp våra harpor.
  3. Ty de som höllo oss fångnabådo oss där att sjunga,
    och våra plågare

    bådo oss vara glada:
    »Sjungen för oss

    en av Sions sånger.»

  4. Huru skulle vi kunna sjungaHERRENS sång
    i främmande land?
  5. Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem,så förgäte min högra hand sin tjänst.
  6. Min tunga låde vid min gom,om jag upphör att tänka på dig,
    om jag icke låter Jerusalem

    vara min allra högsta glädje.

  7. Tänk, HERRE, på Jerusalems dag,och straffa Edoms barn,
    dem som ropade: »Riven ned, riven ned det

    ända till grunden.»

  8. Dotter Babel, du ödeläggelsens stad,
    säll är den som får vedergälla dig
    allt vad du har gjort oss.
  9. Säll är den som får gripa dina späda barn
    och krossa dem mot klippan.
    *19/d8 Psaltaren, 138 PsalmenPsaltaren, 138 Psalmen
                Tacksägelse till HERREN, den store och
                               nådige.
  1. Av David.
        Jag vill tacka dig av allt mitt hjärta;
        inför gudarna vill jag lovsjunga dig.
  2.    Jag vill tillbedja, vänd mot ditt heliga tempel,
        och prisa ditt namn
            för din nåd och sanning,
        ty du har gjort ditt löftesord stort
        utöver allt vad ditt namn hade sagt.
  3.    När jag ropade, svarade du mig;
        du gav mig frimodighet, och min själ fick kraft.

4. HERRE, alla jordens konungar skola tacka dig,

när de få höra din muns tal.
5. De skola sjunga om HERRENS vägar,

ty HERRENS ära är stor.
6. Ja, HERREN är hög, men han ser till det låga,

och han känner den högmodige fjärran ifrån.

7. Om ock min väg går genom nöd,

            så behåller du mig vid liv;
        du räcker ut din hand till värn
            mot mina fienders vrede,
        och din högra hand frälsar mig.
  8.    HERREN skall fullborda sitt verk för mig.
        HERRE, din nåd varar evinnerligen;
        övergiv icke dina händers verk.
*19/d9 Psaltaren, 139 Psalmen
                        Psaltaren, 139 Psalmen

                      HERREN, den allvetande och
                        allestädesnärvarande.
  1. För sångmästaren; av David; en psalm.

HERRE, du utrannsakar mig och känner mig.
2. Evad jag sitter eller uppstår, vet du det;

du förstår mina tankar fjärran ifrån.
3. Evad jag går eller ligger, utforskar du det,

och med alla mina vägar är du förtrogen.
4. Ty förrän ett ord är på min tunga,

se, så känner du, HERRE, det till fullo.
5. Du omsluter mig på alla sidor

och håller mig i din hand.
6. En sådan kunskap är mig alltför underbar;

den är mig för hög, jag kan icke begripa den.

7. Vart skall jag gå för din Ande,

och vart skall jag fly för ditt ansikte?
8. Fore jag upp till himmelen, så är du där,

och bäddade jag åt mig i dödsriket, se, så är du ock där.

9. Toge jag morgonrodnadens vingar,

gjorde jag mig en boning ytterst i havet,
10. så skulle också där din hand leda mig

och din högra hand fatta mig.
11. Och om jag sade: »Mörker må betäcka mig

och ljuset bliva natt omkring mig»,
12. så skulle själva mörkret icke vara mörkt för dig,

        natten skulle lysa såsom dagen:
        ja, mörkret skulle vara såsom ljuset.

13. Ty du har skapat mina njurar,

du sammanvävde mig i min moders liv.
14. Jag tackar dig för att jag är danad så övermåttan underbart;

        ja, underbara äro dina verk,
        min själ vet det väl.
 15.    Benen i min kropp voro icke förborgade för dig,
        när jag bereddes i det fördolda,
        när jag bildades i jordens djup.
 16.    Dina ögon sågo mig, när jag ännu knappast var formad;
        alla mina dagar blevo uppskrivna i din bok,
        de voro bestämda, förrän någon av dem hade kommit.

17. Huru outgrundliga äro icke för mig dina tankar, o Gud,

huru stor är icke deras mångfald!
18. Skulle jag räkna dem, så vore de flera än sanden;

när jag uppvaknade, vore jag ännu hos dig.

19. Gud, o att du ville dräpa de ogudaktiga!

Ja, måtte de blodgiriga vika bort ifrån mig,
20. de som tala om dig med ränker i sinnet,

de som hava bragt dina städer i fördärv!
21. Skulle jag icke hata dem som hata dig, HERRE?

Skulle jag icke känna leda vid dem som stå dig emot?
22. Jag hatar dem med starkaste hat;

ja, mina fiender hava de blivit.

23. Utrannsaka mig, Gud, och känn mitt hjärta;

pröva mig och känn mina tankar,
24. och se till, om jag är stadd på en olycksväg,

och led mig på den eviga vägen.
*19/e0 Psaltaren, 140 Psalmen

Psaltaren, 140 Psalmen

Bön om skydd mot våld och onda tungor.

  1. För sångmästaren; en psalm av David.
  2. Rädda mig, HERRE,från onda människor,
    bevara mig från våldets män,
  3. för dem som uttänkaont i sina hjärtan
    och dagligen rota sig samman till strid.
  4. De vässa sina tungorlikasom ormar,
    huggormsgift är inom deras läppar. Sela.
  5. Bevara mig, HERRE,för de ogudaktigas händer,
    beskydda mig för våldets män,
    som uttänka planer

    för att bringa mig på fall.

  6. Stolta människor lägga ut för migsnaror och garn;
    de breda ut nät

    invid vägens rand,
    giller sätta de för mig. Sela.

  7. Jag säger till HERREN:»Du är min Gud.»
    Lyssna, o HERRE,

    till mina böners ljud.

  8. HERRE, Herre,du min starka hjälp,
    du beskärmar mitt huvud,

    på stridens dag.

  9. Tillstäd icke, HERRE;vad de ogudaktiga begära;
    låt deras anslag ej lyckas,

    de skulle eljest förhäva sig. Sela.

  10. Över de mäns huvuden,som omringa mig,
    må den olycka komma,

    som deras läppar bereda.

  11. Eldsglöd må regna över dem;
    må de kastas i eld,
    i djup som de ej komma upp ur.
  12. En förtalets manskall ej bestå i landet;
    en ond våldsman skall jagas,

    med slag på slag.

  13. Jag vet att HERREN skall utföraden betrycktes sak
    och skaffa de fattiga rätt.
  14. Ja, de rättfärdiga skola prisa ditt namn
    och de redliga bo inför ditt ansikte.
    *19/e1 Psaltaren, 141 PsalmenPsaltaren, 141 Psalmen

Bön om hjälp mot frestelser och fiender.

  1. En psalm av David.
        HERRE, jag ropar till dig,
            skynda till mig;
        lyssna till min röst,
            då jag nu ropar till dig.
  2.    Min bön gälle inför dig
            såsom ett rökoffer,
        mina händers upplyftande
            såsom ett aftonoffer.

3. Sätt, o HERRE,

            en vakt för min mun,
        bevaka mina läppars dörr.
  4.    Låt icke mitt hjärta
            vika av till något ont,
        till att öva ogudaktighetens gärningar
        tillsammans med män som göra vad orätt är;
        av deras läckerheter vill jag icke äta.

5. Må den rättfärdige slå mig

            i kärlek och straffa mig;
        det är såsom olja på huvudet,
            och mitt huvud skall icke försmå det.

        Ty ännu en tid, så skall min bön uppfyllas,
        genom att det går dem illa;
  6.    deras ledare skola störtas
            ned utför klippan,
        och man skall då höra
            att mina ord äro ljuvliga.

7. Såsom när man har plöjt

            och ristat upp jorden,
        så ligga våra ben kringströdda
            vid dödsrikets rand.
  8.    Ja, till dig, HERRE,
            Herre, se mina ögon;
        till dig tager jag min tillflykt,
            förkasta icke min själ.

9. Bevara mig för de snaror

            som de lägga ut på min väg
        och för ogärningsmännens giller.
 10.    De ogudaktiga falle i sina egna garn,
        medan jag går oskadd förbi.
*19/e2 Psaltaren, 142 Psalmen
                        Psaltaren, 142 Psalmen

               Rop om räddning ifrån förföljares våld.
  1. En sång av David; en bön, när han var i grottan.
  2. Jag höjer min röst och ropar till HERREN,
    jag höjer min röst och beder till HERREN.
  3. Jag utgjuter inför honom mitt bekymmer,
    min nöd kungör jag för honom.
  4. När min ande försmäktar i mig,
    är du den som känner min stig.
        På den väg där jag skall gå
        hava de lagt ut snaror för mig.
  5.    Skåda på min högra sida och se:
        där finnes ingen som kännes vid mig.
        Ingen tillflykt återstår för mig,
        ingen finnes, som frågar efter min själ.

6. Jag ropar till dig, o HERRE,

        jag säger:  »Du är min tillflykt,
        min del i de levandes land.»
  7.    Akta på mitt rop,
        ty jag är i stort elände;
        rädda mig från mina förföljare,
        ty de äro mig övermäktiga.
  8.    För min själ ut ur fängelset,
        så att jag får prisa ditt namn.
        Omkring mig skola de rättfärdiga församlas,
        när du gör väl mot mig.
*19/e3 Psaltaren, 143 Psalmen
                        Psaltaren, 143 Psalmen

                         Klagan och åkallan.
  1. En psalm av David.
        HERRE, hör min bön,
        lyssna till min åkallan,
        svara mig i din rättfärdighet, för din trofasthets skull.
  2.    Och gå icke till doms med din tjänare,
        ty inför dig är ingen levande rättfärdig.

3. Se, fienden förföljer min själ,

        han trampar mitt liv till jorden;
        han lägger mig i mörker
        såsom de längesedan döda.
  4.    Och min ande försmäktar i mig,
        mitt hjärta är stelnat i mitt bröst.

5. Jag tänker på forna dagar,

        jag begrundar alla dina gärningar,
        dina händers verk eftersinnar jag.
  6.    Jag uträcker mina händer till dig;
        såsom ett törstigt land
            längtar min själ efter dig.  Sela.

7. HERRE, skynda att svara mig,

            ty min ande förgås;
        dölj icke ditt ansikte för mig,
        må jag ej varda lik dem
            som hava farit ned i graven.
  8.    Låt mig bittida förnimma din nåd,
            ty jag förtröstar på dig.
        Kungör mig den väg som jag bör vandra,
        ty till dig upplyfter jag min själ.

9. Rädda mig från mina fiender, HERRE;

hos dig söker jag skygd.
10. Lär mig att göra din vilja,

            ty du är min Gud;
        din gode Ande lede mig
            på jämn mark.

11. HERRE, behåll mig vid liv

            för ditt namns skull;
        tag min själ ut ur nöden
            för din rättfärdighets skull.
 12.    Utrota mina fiender för din nåds skull,
        och förgör alla dem som tränga min själ;
        ty jag är din tjänare.
*19/e4 Psaltaren, 144 Psalmen
                        Psaltaren, 144 Psalmen

                 Tacksägelse och bön om räddning och
                               välgång.
  1. Av David.
        Lovad vare HERREN, min klippa,
        han som lärde mina armar att kriga,
        mina händer att strida;
  2.    min nåds Gud och min borg,
        mitt värn och min räddare,
        min sköld och min tillflykt,
        han som lägger mitt folk under mig.

3. HERRE, vad är en människa, att du vill veta av henne,

en människoson, att du tänker på honom?
4. En människa är lik en fläkt,

hennes dagar såsom en försvinnande skugga.

5. HERRE, sänk din himmel och far ned,

rör vid bergen, så att de ryka.
6. Låt ljungeldar ljunga och skingra dem,

skjut dina pilar och förvirra dem.
7. Räck ut dina händer från höjden,

        fräls mig och rädda mig
            ur de stora vattnen,
            ur främlingarnas hand,
  8.    vilkas mun talar lögn
            och vilkas högra hand
            är en falskhetens hand.

9. Gud, en ny sång

            vill jag sjunga till din ära,
        till tiosträngad psaltare
            vill jag lovsjunga dig,
 10.    dig som giver seger åt konungarna,
        dig som frälste din tjänare David
            från det onda svärdet.
 11.    Fräls mig och rädda mig
            ur främlingarnas hand,
        vilkas mun talar lögn,
            och vilkas högra hand
            är en falskhetens hand.

12. När våra söner stå i sin ungdom

            såsom högväxta plantor,
        våra döttrar lika hörnstoder,
            huggna såsom för palatser;
 13.    när våra visthus äro fulla
            och skänka förråd på förråd;
        när våra får öka sig tusenfalt,
            ja, tiotusenfalt på våra utmarker;
 14.    när våra oxar gå rikt lastade;
        när ingen rämna har brutits i muren
            och ingen nödgas draga ut såsom fånge,
        när intet klagorop höres på våra gator --
 15.    saligt är det folk som det så går;
        ja, saligt är det folk vars Gud HERREN är.
*19/e5 Psaltaren, 145 Psalmen
                        Psaltaren, 145 Psalmen

                     HERRENS storhet och godhet. [1]
  1. En lovsång av David.
        Jag vill upphöja dig, min Gud, du konung,
        och lova ditt namn alltid och evinnerligen.

2. Jag vill dagligen lova dig och prisa

ditt namn alltid och evinnerligen

3. Stor är HERREN och högtlovad,

ja, hans storhet är outrannsaklig.

4. Det ena släktet prisar för det andra dina verk,

de förkunna dina väldiga gärningar.

5. Ditt majestäts härlighet och ära vill jag begrunda

och dina underfulla verk.

6. Man skall tala om dina fruktansvärda gärningars makt;

dina storverk skall jag förtälja.

7. Man skall utbreda ryktet om din stora godhet

och jubla över din rättfärdighet.

8. Nådig och barmhärtig är HERREN,

långmodig och stor i mildhet.

9. HERREN är god mot alla

och förbarmar sig över alla sina verk.

10. Alla dina verk, HERRE, skola tacka dig,

och dina fromma skola lova dig.

11. De skola tala om ditt rikes ära,

och din makt skola de förkunna.

12. Så skola de kungöra för människors barn dina väldiga gärningar

och ditt rikes ära och härlighet.

13. Ditt rike är ett rike för alla evigheter,

och ditt herradöme varar från släkte till släkte.

14. HERREN uppehåller alla dem som äro på väg att falla,

och han upprättar alla nedböjda.

15. Allas ögon vänta efter dig,

och du giver dem deras mat i rätt tid.

16. Du upplåter din hand

och mättar allt levande med nåd.

17. HERREN är rättfärdig i alla sina vägar

och nådig i alla sina verk.

18. HERREN är nära alla dem som åkalla honom,

alla dem som åkalla honom uppriktigt.

19. Han gör vad de gudfruktiga begära

och hör deras rop och frälsar dem.

20. HERREN bevarar alla dem som älska honom,

men alla ogudaktiga skall han förgöra.

21. Min mun skall uttala HERREN lov,

        och allt kött skall prisa hans heliga namn
            alltid och evinnerligen.

[1] Alfabetisk psalm; se Poesi i Ordförkl.
*19/e6 Psaltaren, 146 Psalmen

Psaltaren, 146 Psalmen

                    Lovsång till Herren, den rätte
                              hjälparen.
  1. Halleluja!
    Lova HERREN, min själ.
  2. Jag vill lova HERREN, så länge jag lever,
    jag vill lovsjunga min Gud, så länge jag är till.
  3. Förliten eder icke på furstar,
    icke på en människoson, han kan icke hjälpa.
  4. Hans ande måste sin väg,han vänder tillbaka till den jord
    varav han är kommen;
    då varda hans anslag om intet.
  5. Säll är den vilkens hjälp är Jakobs Gud,
    den vilkens hopp står till HERREN, hans Gud,
  6. till honom som har gjort himmelen och jorden
    och havet och allt vad i dem är,
    till honom som håller tro evinnerligen,
  7. som skaffar rätt åt de förtryckta,
    som giver bröd åt de hungrande.HERREN löser de fångna,
  8. HERREN öppnar de blindas ögon,
    HERREN upprättar de nedböjda,
    HERREN älskar de rättfärdiga,
  9. HERREN bevarar främlingar,
    faderlösa och änkor uppehåller han;
    men de ogudaktigas väg vänder han i villa.
  10. HERREN är konung evinnerligen,
    din Gud, Sion, från släkte till släkte.Halleluja!
    *19/e7 Psaltaren, 147 Psalmen

    Psaltaren, 147 Psalmen

               Lovsång till HERREN, den allsmäktige och
                               allgode.
  1. Halleluja!
    Ja, det är gott att lovsjunga vår Gud,
    ja, det är ljuvligt; lovsång höves oss.
  2. HERREN är den som bygger upp Jerusalem,
    Israels fördrivna samlar han tillhopa.
  3. Han helar dem som hava förkrossade hjärtan,
    och deras sår förbinder han.
  4. Han bestämmer stjärnornas mängd,
    han nämner dem alla vid namn.
  5. Vår Herre är stor och väldig i kraft,
    hans förstånd har ingen gräns.
  6. HERREN uppehåller de ödmjuka,
    men de ogudaktiga slår han till jorden.
  7. Höjen sång till HERREN med tacksägelse,
    lovsjungen vår Gud till harpa,
  8. honom som betäcker himmelen med moln,
    honom som bereder regn åt jorden,
    honom som låter gräs skjuta upp på bergen,
  9. honom som giver föda åt djuren,
    åt korpens ungar som ropa.
  10. Han har icke sin lust i hästens styrka,
    hans behag står ej till mannens snabbhet.
  11. HERRENS behag står till dem som frukta honom,
    till dem som hoppas på hans nåd.
  12. Jerusalem, prisa HERREN;
    Sion, lova din Gud.
  13. Ty han har gjort bommarna för dina portar fasta;
    han har välsignat dina barn i dig.
  14. Han skaffar dina gränser frid,
    han mättar dig med bästa vete.
  15. Han låter sitt tal gå ut till jorden,
    hans ord löper åstad med hast.
  16. Han låter snö falla såsom ull,
    rimfrost strör han ut såsom aska.
  17. Han kastar sitt hagel såsom smulor;
    vem kan bestå för hans frost?
  18. Åter sänder han sitt ord, då smälter det frusna;
    sin vind låter han blåsa, då strömmar vatten.
  19. Han har förkunnat för Jakob sitt ord,
    för Israel sina stadgar och rätter.
  20. Så har han icke gjort för något hednafolk;
    och hans rätter, dem känna de icke.Halleluja!
    *19/e8 Psaltaren, 148 Psalmen

    Psaltaren, 148 Psalmen

                  Himmel och jord uppmanas att lova
                               HERREN.
  1. Halleluja!Loven HERREN från himmelen,
    loven honom i höjden.
  2. Loven honom, alla hans änglar,
    loven honom, all hans här.
  3. Loven honom, sol och måne,
    loven honom, alla lysande stjärnor.
  4. Loven honom, I himlars himlar
    och I vatten ovan himmelen.
  5. Ja, de må lova HERRENS namn,
    ty han bjöd, och de blevo skapade.
  6. Och han gav dem deras platsför alltid och för evigt;
    han gav dem en lag,

    och ingen överträder den.

  7. Loven HERREN från jorden,
    I havsdjur och alla djup,
  8. eld och hagel,snö och töcken,
    du stormande vind,

    som uträttar hans befallning,

  9. I berg och alla höjder,
    I fruktträd och alla cedrar,
  10. I vilda djur och all boskap,
    I kräldjur och bevingade fåglar,
  11. I jordens konungar och alla folk,
    I furstar och alla domare på jorden,
  12. I ynglingar, så ock I jungfrur,
    I gamle med de unga.
  13. Ja, de må lova HERRENS namn,
    ty hans namn allena är högt,
    hans majestät når över jorden och himmelen.
  14. Och han har upphöjt ett horn åt sitt folk —
    ett ämne till lovsångför alla hans fromma,
    för Israels barn,

    det folk som står honom nära.

    Halleluja!
    *19/e9 Psaltaren, 149 Psalmen

    Psaltaren, 149 Psalmen

Uppfordran till HERRENS lov.

  1. Halleluja!Sjungen till HERRENS ära en ny sång,
    hans lov i de frommas församling.
  2. Israel glädje sig över sin skapare,
    Sions barn fröjde sig över sin konung.
  3. Må de lova hans namn under dans,
    till puka och harpa må de lovsjunga honom.
  4. Ty HERREN har behag till sitt folk,
    han smyckar de ödmjuka med frälsning.
  5. De fromma fröjde sig och give honom ära,
    de juble på sina läger.
  6. Guds lov skall vara i deras mun
    och ett tveeggat svärd i deras hand,
  7. för att utkräva hämnd på hedningarna
    och hemsöka folken med tuktan,
  8. för att binda deras konungar med kedjor
    och deras ädlingar med järnbojor,
  9. för att utföra på dem den dom som är skriven.
    En härlighet bliver det för alla hans fromma.Halleluja!
    *19/f0 Psaltaren, 150 Psalmen

    Psaltaren, 150 Psalmen

Guds lov.

  1. Halleluja!Loven Gud i hans helgedom,
    loven honom i hans makts fäste.
  2. Loven honom för hans väldiga gärningar,
    loven honom efter hans stora härlighet
  3. Loven honom med basunklang,
    loven honom med psaltare och harpa.
  4. Loven honom med puka och dans,
    loven honom med strängaspel och pipa.
  5. Loven honom med ljudande cymbaler,
    loven honom med klingande cymbaler.
  6. Allt vad anda har love HERREN.Halleluja!
    *20 Ordspråksboken
    +20/01 Ordspråksboken, 1 Kapitlet

    Ordspråksboken, 1 Kapitlet

                Inledning (kap.  1--9): Varning för de
               ondas lockelser och förmaning att lyssna
                         till vishetens röst.
+20/02 Ordspråksboken, 2 Kapitlet
                      Ordspråksboken, 2 Kapitlet

                Fortsättning av inledningen: Vishetens
                               frukter.
+20/03 Ordspråksboken, 3 Kapitlet
                      Ordspråksboken, 3 Kapitlet

                Fortsättning av inledningen: Förmaning
                   till gudsfruktan; vishetens lov;
                  barmhärtighetens och redlighetens
                             välsignelse.
+20/04 Ordspråksboken, 4 Kapitlet
                      Ordspråksboken, 4 Kapitlet

                Fortsättning av inledningen: En faders
                              lärdomar.
+20/05 Ordspråksboken, 5 Kapitlet
                      Ordspråksboken, 5 Kapitlet

               Fortsättning av inledningen: Varning för
                             lösaktighet.
+20/06 Ordspråksboken, 6 Kapitlet
                      Ordspråksboken, 6 Kapitlet

               Fortsättning av inledningen: Varning för
                borgensförbindelser, lättja, falskhet
                           och lösaktighet.
+20/07 Ordspråksboken, 7 Kapitlet
                      Ordspråksboken, 7 Kapitlet

               Fortsättning av inledningen: Ytterligare
                       varning för lösaktighet.
+20/08 Ordspråksboken, 8 Kapitlet
                      Ordspråksboken, 8 Kapitlet

                Fortsättning av inledningen: Vishetens
                             maningsrop.
+20/09 Ordspråksboken, 9 Kapitlet
                      Ordspråksboken, 9 Kapitlet

                Fortsättning av inledningen: Vishetens
                och fåkunnighetens olika inbjudningar.
+20/10 Ordspråksboken, 10 Kapitlet
                     Ordspråksboken, 10 Kapitlet

               Första samlingen av salomoniska ordspråk
                          (kap.  10--22:16).
+20/11 Ordspråksboken, 11 Kapitlet
                     Ordspråksboken, 11 Kapitlet

               Fortsättning av den första samlingen av
                        salomoniska ordspråk.
+20/12 Ordspråksboken, 12 Kapitlet
                     Ordspråksboken, 12 Kapitlet

               Fortsättning av den första samlingen av
                        salomoniska ordspråk.
+20/13 Ordspråksboken, 13 Kapitlet
                     Ordspråksboken, 13 Kapitlet

               Fortsättning av den första samlingen av
                        salomoniska ordspråk.
+20/14 Ordspråksboken, 14 Kapitlet
                     Ordspråksboken, 14 Kapitlet

               Fortsättning av den första samlingen av
                        salomoniska ordspråk.
+20/15 Ordspråksboken, 15 Kapitlet
                     Ordspråksboken, 15 Kapitlet

               Fortsättning av den första samlingen av
                        salomoniska ordspråk.
+20/16 Ordspråksboken, 16 Kapitlet
                     Ordspråksboken, 16 Kapitlet

               Fortsättning av den första samlingen av
                        salomoniska ordspråk.
+20/17 Ordspråksboken, 17 Kapitlet
                     Ordspråksboken, 17 Kapitlet

               Fortsättning av den första samlingen av
                        salomoniska ordspråk.
+20/18 Ordspråksboken, 18 Kapitlet
                     Ordspråksboken, 18 Kapitlet

               Fortsättning av den första samlingen av
                        salomoniska ordspråk.
+20/19 Ordspråksboken, 19 Kapitlet
                     Ordspråksboken, 19 Kapitlet

               Fortsättning av den första samlingen av
                        salomoniska ordspråk.
+20/20 Ordspråksboken, 20 Kapitlet
                     Ordspråksboken, 20 Kapitlet

               Fortsättning av den första samlingen av
                        salomoniska ordspråk.
+20/21 Ordspråksboken, 21 Kapitlet
                     Ordspråksboken, 21 Kapitlet

               Fortsättning av den första samlingen av
                        salomoniska ordspråk.
+20/22 Ordspråksboken, 22 Kapitlet
                     Ordspråksboken, 22 Kapitlet

                  Slutet av den första samlingen av
                 salomoniska ordspråk.  »De vises ord»
                           (22:17--24:22).
+20/23 Ordspråksboken, 23 Kapitlet
                     Ordspråksboken, 23 Kapitlet

                   Fortsättning av »De vises ord».
+20/24 Ordspråksboken, 24 Kapitlet
                     Ordspråksboken, 24 Kapitlet

                Slutet av »De vises ord» jämte tillägg
                             (v.  23--34).
+20/25 Ordspråksboken, 25 Kapitlet
                     Ordspråksboken, 25 Kapitlet

                 Hiskias mäns samling av salomoniska
                       ordspråk (kap.  25--29).
+20/26 Ordspråksboken, 26 Kapitlet
                     Ordspråksboken, 26 Kapitlet

                Fortsättning av Hiskias mäns samling.
+20/27 Ordspråksboken, 27 Kapitlet
                     Ordspråksboken, 27 Kapitlet

                Fortsättning av Hiskias mäns samling.
+20/28 Ordspråksboken, 28 Kapitlet
                     Ordspråksboken, 28 Kapitlet

                Fortsättning av Hiskias mäns samling.
+20/29 Ordspråksboken, 29 Kapitlet
                     Ordspråksboken, 29 Kapitlet

                   Slutet av Hiskias mäns samling.
+20/30 Ordspråksboken, 30 Kapitlet
                     Ordspråksboken, 30 Kapitlet

                              Agurs ord.
+20/31 Ordspråksboken, 31 Kapitlet
                     Ordspråksboken, 31 Kapitlet

                  Lemuels ord.  En idog hustrus lov.

*21/ Predikaren
*21/01 Predikaren, 1 Kapitlet

Predikaren, 1 Kapitlet

                Allting är fåfänglighet och ett evigt
               enahanda.  Också strävandet efter vishet
                      är ett jagande efter vind.

Pred. 1:1. Detta är predikarens ord, Davids sons, konungens

i Jerusalem.

Pred. 1:2. Fåfängligheters fåfänglighet! säger Predikaren.

              Fåfängligheters fåfänglighet! Allt är
              fåfänglighet!

Pred. 1:3. Vad förmån har människan av all möda som hon gör

sig under solen?

Pred. 1:4. Släkte går, och släkte kommer, och jorden står

evinnerligen kvar.

Pred. 1:5. Och solen går upp, och solen går ned, och har

              sedan åter brått att komma till den ort där hon
              går upp.

Pred. 1:6. Vinden far mot söder och vänder sig så mot norr;

              den vänder sig och vänder sig, allt under det
              att den far fram, och så begynner den åter sitt
              kretslopp.

Pred. 1:7. Alla floder rinna ut i havet, och ändå bliver

              havet aldrig fullt; där floderna förut hava
              runnit, dit rinna de ständigt åter.

Pred. 1:8. Alla arbetar utan rast; ingen kan utsäga det.

              Ögat mättas icke av att se, och örat bliver icke
              fullt av att höra.

Pred. 1:9. Vad som har varit är vad som kommer att vara,

              och vad som har hänt är vad som kommer att
              hänta; intet nytt sker under solen.

Pred. 1:10. Inträffar något varom man ville säga: “Se, detta

              är nytt", så har detsamma ändå skett redan
              förut, i gamla tider, som voro före oss.

Pred. 1:11. Man kommer icke ihåg dem som levde före oss. Och

              dem som skola uppstå efter oss skall man icke
              heller komma ihåg bland dem som leva ännu
              senare.

Pred. 1:12. Jag, Predikaren, var konung över Israel i

Jerusalem.

Pred. 1:13. Och jag vände mitt hjärta till att begrunda och

              utrannsaka genom vishet allt vad som händer
              under himmelen; sådant är ett uselt besvär, som
              Gud har givit människors barn till att plåga sig
              med.

Pred. 1:14. När jag nu såg på allt vad som händer under

              himmelen, se, då var det allt fåfänglighet och
              ett jagande efter vind.

Pred. 1:15. Det som är krokigt kan icke bliva rakt, och det

som ej finnes kan ej komma med i någon räkning.

Pred. 1:16. Jag sade i mitt hjärta: “Se, jag har förvärvat

              mig stor vishet, och jag har förökat den, så att
              den övergår allas som före mig hava regerat över
              Jerusalem; ja, vishet och insikt har mitt hjärta
              inhämtat i rikt mått."

Pred. 1:17. Men när jag nu vände mitt hjärta till att förstå

              vishet och till att förstå oförnuft och dårskap,
              då insåg jag att också detta var ett jagande
              efter vind.

Pred. 1:18. Ty där mycken vishet är, där är mycken grämelse;

              och den som förökar sin insikt, han förökar sin
              plåga.
*21/02 Predikaren, 2 Kapitlet
                        Predikaren, 2 Kapitlet

                Glädjen och arbetet för att bereda sig
               glädje är fåfänglighet.  Det går den vise
                             såsom dåren.

Pred. 2:1. Jag sade i mitt hjärta: “Välan, jag vill pröva

              huru glädje kommer dig, gör dig nu goda dagar."
              Men se, också detta var fåfänglighet.

Pred. 2:2. Jag måste säga om löjet: “Det är dårskap”, och

om glädjen: “Vad gagnar den till?”

Pred. 2:3. I mitt hjärta begrundade jag huru jag skulle

              pläga min kropp med vin - allt under det att
              mitt hjärta ägnade sig åt vishet - och huru jag
              skulle hålla fast vid dårskap, till dess jag
              finge se vad som vore bäst för människors barn
              att göra under himmelen, de dagar de leva.

Pred. 2:4. Jag företog mig stora arbeten, jag byggde hus åt

mig, jag planterade vingårdar åt mig.

Pred. 2:5. Jag anlade åt mig lustgårdar och parker och

planterade i dem alla slags fruktträd.

Pred. 2:6. Jag anlade vattendammar åt mig för att ur dem

vattna den skog av träd, som växte upp.

Pred. 2:7. Jag köpte trälar och trälinnor, och hemfödda

              tjänare fostrades åt mig; jag fick ock boskap,
              fäkreatur och får, i större myckenhet än någon
              som före mig hade varit i Jerusalem.

Pred. 2:8. Jag samlade mig jämväl silver och guld och allt

              vad konungar och länder kunna äga; jag skaffade
              mig sångare och sångerskor och vad som är
              människors lust: en hustru, ja, många.

Pred. 2:9. Så blev jag stor, allt mer och mer, större än

              någon som före mig hade varit i Jerusalem; och
              under detta bevarade jag ändå min vishet.

Pred. 2:10. Intet som mina ögon begärde undanhöll jag dem,

              och ingen glädje nekade jag mitt hjärta. Ty mitt
              hjärta fann glädje i all min möda, och detta var
              min behållna del av all min möda.

Pred. 2:11. Men när jag så vände mig till att betrakta alla

              de verk som mina händer hade gjort, och den möda
              som jag hade nedlagt på dem, se, då var det allt
              fåfänglighet och ett jagande efter vind. Ja,
              under solen finnes intet som kan räknas för
              vinning.

Pred. 2:12. När jag alltså vände mig till att jämföra vishet

              med oförnuft och dårskap - ty vad kunna de
              människor göra, som komma efter konungen, annat
              än detsamma som man redan förut har gjort? -

Pred. 2:13. då insåg jag att visheten väl har samma

              företräde framför dårskapen, som ljuset har
              framför mörkret:

Pred. 2:14. Den vise har ögon i sitt huvud, men dåren

              vandrar i mörker. Dock märkte jag att det går
              den ene som den andre.

Pred. 2:15. Då sade jag i mitt hjärta: “Såsom det går dåren,

              så skall det ock gå mig; vad gagn har då därav
              att jag är förmer i vishet?" Och jag sade i mitt
              hjärta att också detta var fåfänglighet.

Pred. 2:16. Ty den vises minne varar icke evinnerligen, lika

              litet som dårens; i kommande dagar skall ju
              alltsammans redan vara förgätet. Och måste icke
              den vise dö såväl som dåren?

Pred. 2:17. Och jag blev led vid livet, ty illa behagade mig

              vad som händer under solen, eftersom allt är
              fåfänglighet och ett jagande efter vind.

Pred. 2:18. Ja, jag blev led vid all den möda som jag hade

              gjort mig under solen, eftersom jag åt någon
              annan som skall komma efter mig måste lämna vad
              jag ar gjort.

Pred. 2:19. Och vem vet om denne skall vara en vis man eller

              en dåre? Men ändå skall han få råda över allt
              det varpå jag har nedlagt min möda och min
              vishet under solen. Också detta är fåfänglighet.

Pred. 2:20. Så begynte jag då att åter förtvivla i mitt

              hjärta över all den möda som jag hade gjort mig
              under solen.

Pred. 2:21. Ty om en människa med vishet och insikt och

              skicklighet har utstått sin möda, så måste hon
              dock lämna sin del åt en annan som icke har haft
              någon möda därmed. Också detta är fåfänglighet
              och ett stort elände.

Pred. 2:22. Ja, vad gagn har människan av all möda och

hjärteoro som hon gör sig under solen?

Pred. 2:23. Alla hennes dagar äro ju fulla av plåga, och det

              besvär hon har är fullt av grämelse; icke ens om
              natten får hennes hjärta någon ro. Också detta
              är fåfänglighet.

Pred. 2:24. Det är icke en lycka som beror av människan

              själv, att hon kan äta och dricka och göra sig
              goda dagar under sin möda. Jag insåg att också
              detta kommer från Guds hand, hans som har sagt:

Pred. 2:25. “Vem kan äta, och vem kan njuta, mig förutan?”

Pred. 2:26. Ty åt den människa som täckes honom giver han

              vishet och insikt och glädje; men åt syndaren
              giver han besväret at samla in och lägga
              tillhopa, för att det sedan må tillfalla någon
              som täckes Gud. Också detta är fåfänglighet och
              ett jagande efter vind.
*21/03 Predikaren, 3 Kapitlet
                        Predikaren, 3 Kapitlet

                 Allt går sin givna gång, och allt är
                 fåfänglighet.  Människorna äro såsom
                               fänaden.

Pred. 3:1. Allting har sin tid, och vart företag under

himmelen har sin stund.

Pred. 3:2. Födas har sin tid, och dö har sin tid. Plantera

              har sin tid, och rycka upp det planterade har
              sin tid.

Pred. 3:3. Dräpa har sin tid, och läka har sin tid. Bryta

ned har sin tid, och bygga upp har sin tid.

Pred. 3:4. Gråta har sin tid, och le har sin tid. Klaga har

sin tid, och dansa har sin tid.

Pred. 3:5. Kasta undan stenar har sin tid, och samla ihop

              stenar har sin tid. Taga i famn har sin tid, och
              avhålla sig från famntag har sin tid.

Pred. 3:6. Söka upp har sin tid, och tappa bort har sin

              tid. Förvara har sin tid, och kasta bort har sin
              tid.

Pred. 3:7. Riva sönder har sin tid, och sy ihop har sin

tid. Tiga har sin tid, och tala har sin tid.

Pred. 3:8. Älska har sin tid, och hata har sin tid. Krig

har sin tid, och fred har sin tid.

Pred. 3:9. Vad förmån av sin möda har då den som arbetar?

Pred. 3:10. Jag såg vilket besvär Gud har givit människors

barn till att plåga sig med.

Pred. 3:11. Allt har han gjort skönt för sin tid, ja, han

              har ock lagt evigheten i människornas hjärtan,
              dock så, att de icke förmå att till fullo, ifrån
              begynnelsen intill änden, fatta det verk som Gud
              har gjort.

Pred. 3:12. Jag insåg att intet är bättre för dem, än att de

              äro glada och göra sig goda dagar, så länge de
              leva.

Pred. 3:13. Men om någon kan äta och dricka och njuta vad

              gott är under all sin möda, så är också detta en
              Guds gåva.

Pred. 3:14. Jag insåg att allt vad Gud gör skall förbliva

              evinnerligen; man kan icke lägga något därtill,
              ej heller taga något därifrån. Och Gud har så
              gjort, för att man skall frukta honom.

Pred. 3:15. Vad som är, det var redan förut, och vad som

              kommer att ske, det skedde ock redan förut; Gud
              söker blott fram det förgångna.

Pred. 3:16. Ytterligare såg jag under solen att på

              domarsätet rådde orättfärdighet, och på
              rättfärdighetens säte orättfärdighet.

Pred. 3:17. Då sade jag i mitt hjärta: Både den rättfärdige

              och den orättfärdige skall Gud döma; ty vart
              företag och allt vad man gör har sin tid hos
              honom.

Pred. 3:18. Jag sade i mitt hjärta: För människornas skull

              sker detta, på det att Gud må pröva dem, och på
              det att de själva må inse att de äro såsom
              fänad.

Pred. 3:19. Ty det går människors barn såsom det går

              fänaden, dem alla går det lika. Såsom fänaden
              dör, så dö ock de; enahanda ande hava de ock
              alla. Ja, människorna hava intet framför
              fänaden, ty allt är fåfänglighet.

Pred. 3:20. Alla går de till samma mål; alla have de kommit

av stoft, och alla skola de åter varda stoft.

Pred. 3:21. Vem kan veta om människornas ande att den stiger

              uppåt, och om fänadens ande att den far ned
              under jorden?

Pred. 3:22. Och jag såg att intet är bättre för människan,

              än att hon är glad under sitt arbete; ty detta
              är den del hon får. Ty vem kan föra henne
              tillbaka, så att hon får se och hava glädje av
              vad som skall ske efter henne?
*21/04 Predikaren, 4 Kapitlet
                        Predikaren, 4 Kapitlet

                Orättrådigheten på jorden.  Den ensamme
                           och den fattige.

Pred. 4:1. Och ytterligare såg jag på alla de

              våldsgärningar som förövas under solen. Jag såg
              förtryckta fälla tårar, och ingen fanns, som
              tröstade dem; jag såg dem lida övervåld av sina
              förtryckares hand, och ingen fanns, som tröstade
              dem.

Pred. 4:2. Då prisade jag de döda, som redan hade fått dö,

lyckliga framför de levande, som ännu leva;

Pred. 4:3. Men lycklig framför båda prisade jag den som

              ännu icke hade kommit till, den som hade sluppit
              att se vad ont som göres under solen.

Pred. 4:4. Och jag såg att all möda och all skicklighet i

              vad som göres icke är annat än den enes avund
              mot den andre. Också detta är fåfänglighet och
              ett jagande efter vind.

Pred. 4:5. Dåren lägger händerna i kors och tär så sitt

eget kött.

Pred. 4:6. Ja, bättre är en handfull ro än båda händerna

fulla med möda och med jagande efter vind.

Pred. 4:7. Och ytterligare såg jag något som är

fåfänglighet under solen:

Pred. 4:8. mången finnes, som står ensam och icke har någon

              jämte sig, varken son eller broder; och likväl
              är det ingen ände på all hans möda, och hans
              ögon bliva icke mätta på rikedom. Och för vem
              mödar jag mig då och nekar mig själv vad gott
              är? Också detta är fåfänglighet och ett uselt
              besvär.

Pred. 4:9. Bättre är att vara två än en, ty de två få

större vinning av sin möda.

Pred. 4:10. Om någondera faller, så kan ju den andre resa

              upp sin medbroder. Men ve den ensamme, om han
              faller och icke en annan finnes, som kan resa
              upp honom.

Pred. 4:11. Likaledes, om två ligga tillsammans, så hava de

              det varmt; men huru skall den ensamme bliva
              varm?

Pred. 4:12. Och om någon kan slå ned den som är ensam, så

              hålla dock två stånd mot angriparen. Och en
              tretvinnad tråd brister icke så snart.

Pred. 4:13. Bättre är en gammal konung som är dåraktig och

              ej har förstånd nog att låta varna sig är en
              fattig yngling med vishet.

Pred. 4:14. Ty ifrån fängelset gick en gång en sådan till

              konungavälde, fastän han var född i fattigdom
              inom den andres rike.

Pred. 4:15. Jag såg huru alla som levde och rörde sig under

              solen följde ynglingen, denne nye som skulle
              träda i den förres ställe;

Pred. 4:16. det var ingen ände på hela skaran av alla dem

              som han gick i spetsen för. Men ändå hava de
              efterkommande ingen glädje av honom. Ty också
              detta är fåfänglighet och ett jagande efter
              vind.

Pred. 4:17. Bevara din fot, när du går till Guds hus; att

              komma dit för att höra är bättre än något
              slaktoffer som dårarna frambära; ty de äro
              oförståndiga och göra så vad ont är.
*21/05 Predikaren, 5 Kapitlet
                        Predikaren, 5 Kapitlet

                Förhastade löften inför Gud.  Fåfänglig
                       undran; fåfänglig ävlan.

Pred. 5:1. Var icke obetänksam med din mun, och låt icke

              ditt hjärta förhasta sig med att uttala något
              ord inför Gud. Gud är ju i himmelen, och du är
              på jorden; låt därför dina ord vara få.

Pred. 5:2. Ty tanklöshet har med sig mångahanda besvär, och

en dåres röst har överflöd på ord.

Pred. 5:3. När du har gjort ett löfte åt Gud, så dröj icke

              att infria det; ty till dårar har han icke
              behag. Det löfte du har givit skall du infria.

Pred. 5:4. Det är bättre att du intet lovar, än att du gör

ett löfte och icke infriar det.

Pred. 5:5. Låt icke din mun draga skuld över hela din

              kropp; och säg icke inför Guds sändebud att det
              var ett förhastande. Icke vill du att Gud skall
              förtörnas för ditt tals skull, så att han
              fördärvar sina händers verk?

Pred. 5:6. Se, där mycken tanklöshet och fåfänglighet är,

              där är ock en myckenhet av ord. Ja, Gud må du
              frukta.

Pred. 5:7. Om du ser att den fattige förtryckes, och att

              rätt och rättfärdighet våldföres i landet, så
              förundra dig icke däröver; ty på den höge vaktar
              en högre, och andra ännu högre vakta på dem
              båda.

Pred. 5:8. Och vid allt detta är det en förmån för ett land

              att hava en konung som så styr, att marken
              bliver brukad.

Pred. 5:9. Den som så älskar penningar bliver icke mätt på

              penningar, och den som älskar rikedom har ingen
              vinning därav. Också detta är fåfänglighet.

Pred. 5:10. När ägodelarna förökas, bliva ock de som äta av

              dem många; och till vad gagn äro de då för
              ägaren, utom att hans ögon få se dem?

Pred. 5:11. Söt är arbetarens sömn, vare sig han har litet

              eller mycket att äta; men den rikes överflöd
              tillstädjer honom icke att sova.

Pred. 5:12. Ett bedrövligt elände som jag har sett under

              solen är det att hopsparad rikedom kan bliva sin
              ägare till skada.

Pred. 5:13. Och om rikedomen har gått förlorad för någon

              genom en olycka, så får hans son, om han har
              fött en son, alls intet därav.

Pred. 5:14. Sådan som han kom ur sin moders liv måste han

              själv åter gå bort, lika naken som han kom, och
              för sin möda får han alls intet som han kan taga
              med sig.

Pred. 5:15. Också det är ett bedrövligt elände. Om han måste

              gå bort alldeles sådan som han kom, vad förmån
              har han då därav att han så mödar sig - för
              vind?

Pred. 5:16. Nej, alla sina livsdagar framlever han i mörker;

              och mycken grämelse har han, och plåga och
              förtret.

Pred. 5:17. Se, vad jag har funnit vara bäst och skönast för

              människan, det är att hon äter och drikcker och
              gör sig goda dagar vid den möda som hon har
              under solen, medan de livsdagar vara, som Gud
              giver henne; ty detta är den del hon får.

Pred. 5:18. Och om Gud åt någon har givit rikedom och

              skatter, och därtill förunnat honom makt att
              njuta härav och att göra sig till godo sin del
              och att vara glad under sin möda, så är också
              detta en Guds gåva.

Pred. 5:19. Ty man tänker då icke så mycket på sina

              livsdagars gång, när Gud förlänar glädje i
              hjärtat.
*21/06 Predikaren, 6 Kapitlet
                        Predikaren, 6 Kapitlet

                       Rikedomens fåfänglighet.

Pred. 6:1. Ett elände som jag har sett under solen, och som

kommer tungt över människorna är det,

Pred. 6:2. när Gud åt någon har givit rikedom och skatter

              och ära, så att denne för sin räkning intet
              saknar av allt det han önskar sig, och Gud sedan
              icke förunnar honom makt att själv njuta därav,
              utan låter en främling få njuta därav; detta är
              fåfänglighet och en usel plåga.

Pred. 6:3. Om en man än finge hundra barn och finge leva i

              många år, ja, om hans livsdagar bleve än så
              många, men hans själ icke finge njuta sig mätt
              av hans goda, och om han så bleve utan
              begravning, då säger jag: lyckligare än han är
              ett ofullgånget foster.

Pred. 6:4. Ty såsom ett fåfängligt ting har detta kommit

              till världen, och i mörker går det bort, och i
              mörker höljes dess namn;

Pred. 6:5. det fick ej ens se solen, och det vet av intet.

Ett sådant har bättre ro än han.

Pred. 6:6. Ja, om han än levde i två gånger tusen år utan

              att få njuta något gott - gå icke ändå alla till
              samma mål?

Pred. 6:7. All människans möda är för hennes mun, och

likväl bliver hennes hunger icke mättad.

Pred. 6:8. Ty vad förmån har den vise framför dåren? Vad

              båtar det den fattige, om han förstår att skicka
              sig inför de levande?

Pred. 6:9. Bättre är att se något för ögonen än att fara

              efter något med begäret. Också detta är
              fåfänglighet och ett jagande efter vind.

Pred. 6:10. Vad som är, det var redan förut nämnt vid namn;

              förutbestämt var vad en människa skulle bliva.
              Och hon kan icke gå till rätta med honom som är
              mäktigare än hon själv.

Pred. 6:11. Ty om man ock ordar än så mycket och därmed

              förökar fåfängligheten, vad förmån har man
              därav?
*21/07 Predikaren, 7 Kapitlet
                        Predikaren, 7 Kapitlet

                  Sorg och glädje, rättfärdighet och
               orättfärdighet, vishet, kvinnors ondska
                                 m.m.

Pred. 7:1. Ty vem vet vad gott som skall hända en människa

              i livet, under de fåfängliga livsdagar som hon
              får framleva, lik en skugga? Och vem kan säga en
              människa vad som efter henne skall ske under
              solen?

Pred. 7:2. Bättre är gott namn än god salva, och bättre är

dödens dag än födelsedagen.

Pred. 7:3. Bättre än att gå i gästabudshus är det att gå i

              sorgehus; ty där är änden för alla människor,
              och den efterlevande må lägga det på hjärtat.

Pred. 7:4. Bättre är grämelse än löje, ty av det som gör

ansiktet sorgset far hjärtat väl.

Pred. 7:5. De visas hjärtan äro i sorgehus, och dårarnas

hjärtan i hus där man glädes.

Pred. 7:6. Bättre är att höra förebråelser av en vis man än

att få höra sång av dårar.

Pred. 7:7. Ty såsom sprakandet av törne under grytan, så är

dårarnas löje. Också detta är fåfänglighet.

Pred. 7:8. Ty vinningslystnad gör den vise till en dåre,

och mutor fördärva hjärtat.

Pred. 7:9. Bättre är slutet på en sak än dess begynnelse;

bättre är en tålmodig man än en högmodig.

Pred. 7:10. Var icke för hastig i ditt sinne till att gräma

dig, ty grämelse bor i dårars bröst.

Pred. 7:11. Spörj icke: “Varav kommer det att forna dagar

              voro bättre än våra?" Ty icke av vishet kan du
              fråga så.

Pred. 7:12. Jämgod med arvgods är vishet, ja, hon är förmer

i värde för dom som se solen.

Pred. 7:13. Ty under vishetens beskärm är man såsom under

              penningens beskärm, men den förståndiges förmån
              är att visheten behåller sin ägare vid liv.

Pred. 7:14. Se på Guds verk; vem kan göra rakt vad han har

gjort krokigt?

Pred. 7:15. Var alltså vid gott mod under den goda dagen,

              och betänk under den onda dagen att Gud har
              gjort denna såväl som den andra, för att
              människan icke skall kunna utfinna något om det
              som skall ske, när hon är borta.

Pred. 7:16. Det ena som det andra har jag sett under mina

              fåfängliga dagar: mången rättfärdig som har
              förfåtts i sin rättfärdighet, och mången
              orättfärdig som länge har fått leva i sin
              ondska.

Pred. 7:17. Var icke alltför rättfärdighet, och var icke

              alltför mycket vis; icke vill du fördärva dig
              själv?

Pred. 7:18. Var icke alltför orättfärdig, och var icke en

dåre; icke vill du dö i förtid?

Pred. 7:19. Det är bäst att du håller fast vid det ena, utan

              att ändå släppa det andra; ty den som fruktar
              Gud finner en utväg ur allt detta.

Pred. 7:20. Visheten gör den vise starkare än tio väldiga i

staden.

Pred. 7:21. Ty ingen människa är så rättfärdig på jorden,

              att hon gör vad gott är och icke begår någon
              synd.

Pred. 7:22. Akta icke heller på alla ord som man talar,

              eljest kunde du få höra din egen tjänare uttala
              förbannelser över dig.

Pred. 7:23. Ditt hjärta vet ju att du själv mången gång har

uttalat förbannelser över andra.

Pred. 7:24. Detta allt har jag försökt att utröna genom

              vishet. Jag sade: "Jag vill bliva vis", men
              visheten förblev fjärran ifrån mig.

Pred. 7:25. Ja, tingens väsen ligger i fjärran, djupt nere i

djupet; vem kan utgrunda det?

Pred. 7:26. När jag vände mig med mitt hjärta till att

              eftersinna och begrunda, och till att söka
              visheten och det som är huvudsumman, och till
              att förstå ogudaktigheten i dess dårskap och
              dåraktigheten i dess oförnuft,

Pred. 7:27. då fann jag något som var bittrare än döden:

              kvinnan, hon som själv är ett nät, och har ett
              hjärta som är en snare, och armar som äro bojor.
              Den som täckes Gud kan undkomma henne, men
              syndaren bliver hennes fånge.

Pred. 7:28. Se, detta fann jag, säger Predikaren, i det jag

              lade det ena till det andra för att komma till
              huvudsumman.

Pred. 7:29. Något gives, som min själ beständigt har sökt,

              men som jag icke har funnit: väl har jag funnit
              en man bland tusen, men en kvinna har jag icke
              funnit i hela hopen.

Pred. 7:30. Dock se, detta har jag funnit, att Gud har gjort

              människorna sådana de borde vara, men själva
              tänka de ut mångahanda funder.
*21/08 Predikaren, 8 Kapitlet
                        Predikaren, 8 Kapitlet

               Levnadsregler och tänkespråk.  Orättvisor
                              i världen.

Pred. 8:1. Vem är lik den vise, och vem förstår att så

              uttyda en sak? Visheten gör människans ansikte
              ljust, genom den förvandlas det råa i hennes
              uppsyn.

Pred. 8:2. Jag säger er: Akta på konungens bud, ja, gör det

för den eds skull som du har svurit vid Gud.

Pred. 8:3. Förhasta dig icke att övergiva honom, inlåt dig

              ej på något som är ont; han kan ju göra allt vad
              han vill.

Pred. 8:4. Ty en konungs ord är mäktigt, och vem kan säga

till honom: “Vad gör du?”

Pred. 8:5. Den som håller budet skall icke veta av något

              ont; och tid och sätt skall den vises hjärta
              lära känna.

Pred. 8:6. Ty vart företag har sin tid och sitt sätt, och

en människas ondska kommer tungt över henne.

Pred. 8:7. Hon vet ju icke vad som kommer att ske; vem kan

säga henne huru något kommer att ske?

Pred. 8:8. Ingen människa har makt över vinden, till att

              hejda den, ej heller har någon makt över döens
              dag, ej heller finns undanflykt i krig; så kan
              ogudaktigheten icke rädda sin man.

Pred. 8:9. Allt detta såg jag, när jag gav akt på allt vad

              som händer under solen, i en tid då den ena
              människan har makt över den andra, henne till
              olycka.

Pred. 8:10. Ock likaledes såg jag att de ogudaktiga fingo

              komma i sin grav och gå till vila, under det att
              sådana som hade gjort vad rätt var måste draga
              bort ifrån den Heliges boning och blevo förgätna
              i staden. Också detta är fåfänglighet.

Pred. 8:11. Därför att dom icke strax går över vad ont som

              göres, få människors barn dristighet att göra
              det ont är,

Pred. 8:12. eftersom syndaren hundra gånger kan göra vad ont

              är och likväl får länge leva. Dock vet jag ju
              att det skall gå de gudfruktiga väl, därför att
              de frukta Gud,

Pred. 8:13. men att det icke skall gå den ogudaktige väl,

              och att hans dagar icke skola förlängas, såsom
              skuggan förlänges, eftersom han icke fruktar
              Gud.

Pred. 8:14. En fåfänglighet som händer här på jorden är det

              att rättfärdiga finnas, vilka det går såsom hade
              de gjort de ogudaktigas gärningar, och att
              ogudaktiga finnas, vilka det går såsom hade de
              gjort de rättfärdigas gärningar. Jag sade: Också
              detta är fåfänglighet.

Pred. 8:15. Så prisade jag då glädjen och fann att intet är

              bättre för människan under solen, än att hon
              äter ock dricker och är glad, så att detta får
              följa henne vid hennes möda, under de livsdagar
              som Gud giver henne under solen.

Pred. 8:16. När jag vände mitt hjärta till att förstå

              vishet, och till att betrakta det besvär som man
              gör sig på jorden utan att få sömn i sina ögon,
              varken dag eller natt,

Pred. 8:17. då insåg jag att det är så med alla Guds verk,

              att människan icke förmår fatta vad som händer
              under solen; ty huru mycket en människa än mödar
              sig för att utforska det, fattar hon det ändå
              icke. Och om någon vis man tänker att han skall
              kunna förstå det, så kommer han ändå icke att
              kunna fatta det.
*21/09 Predikaren, 9 Kapitlet
                        Predikaren, 9 Kapitlet

                 Människornas öde beror icke av deras
                    gärningar.  Visheten föraktas.

Pred. 9:1. Ja, allt detta har jag besinnat, och jag har

              sökt pröva allt detta, huru de rättfärdiga och
              de visa och deras verk äro i Guds våld. Varken
              om kärlek eller hat kan en människa veta något
              förut; allt kan förestå henne.

Pred. 9:2. Ja, allt kan vederfaras alla; det går den

              rättfärdige såsom den ogudaktige, den gode och
              rene såsom den orene, den som offrar såsom den
              vilken icke offrar; den gode räknas lika med
              syndaren, den som svär bliver lik den som har
              försyn för att svärja.

Pred. 9:3. Ett elände vid allt som händer under solen är

              detta, att det går alla lika. Därför äro ock
              människornas hjärtan fulla med ondska, och
              oförnuft är i deras hjärtan, så länge de leva;
              och sedan måste de ned bland de döda.

Pred. 9:4. För den som utkoras att vara i de levandes skara

              finnes ju ännu något att hoppas; ty bättre är
              att vara en levande hund än ett dött lejon.

Pred. 9:5. Och väl veta de som leva att de måste dö, men de

              döda vet alls intet, och de hava ingen vinning
              mer att vänta, utan deras åminnelse är förgäten.

Pred. 9:6. Både deras kärlek och deras hat och deras avund

              hava redan nått sin ände, och aldrig någonsin få
              de mer någon del i vad som händer under solen.

Pred. 9:7. Välan, så ät då ditt bröd med glädje, och drick

              ditt vin med glatt hjärta, ty Gud har redan i
              förväg givit sitt bifall till vad du gör.

Pred. 9:8. Låt dina kläder alltid vara vita, och låt aldrig

olja fattas på ditt huvud.

Pred. 9:9. Njut livet med någon kvinna som du älskar, så

              länge de fåfängliga livsdagar vara, som förlänas
              dig under solen, ja, under alla dina fåfängliga
              dagar; ty detta är den del du får i livet vid
              den möda som du gör dig under solen.

Pred. 9:10. Allt vad du förmår uträtta med din kraft må du

              söka uträtta; ty i dödsriket, dit du går, kan
              man icke verka eller tänka, där finnes ingen
              insikt eller vishet.

Pred. 9:11. Ytterligare såg jag under solen att det icke

              beror av de snabba huru de lyckas i löpandet,
              icke av hjältarna huru striden utfaller, icke av
              de visa huru de få sitt bröd, icke av de kloka
              vad rikedom de förvärva, eller av de förståndiga
              vad ynnest de vinna, utan att allt för dem beror
              av tid och lägenhet.

Pred. 9:12. Ty människan känner icke sin tid, lika litet som

              fiskarna, vilka fångas i olycksnätet, eller
              fåglarna, vilka fastna i snaran. Såsom dessa, så
              snärjas ock människornas barn på olyckans tid,
              när ofärd plötsligt faller över dem.

Pred. 9:13. Också detta såg jag under solen, ett

visdomsverk, som tycktes mig stort:

Pred. 9:14. Det fanns en liten stad med få invånare, och mot

              den kom en stor konung och belägrade den och
              byggde stora bålverk mot den.

Pred. 9:15. Men därinne fanns en fattig man som var vis; och

              denne räddade staden genom sin vishet. Dock,
              sedan tänkte ingen människa på denne fattige
              man.

Pred. 9:16. Då sade jag: Väl är vishet bättre än styrka, men

              den fattiges vishet bliver icke föraktad, och
              hans ord varda icke hörda.

Pred. 9:17. De vises ord, om de ock höras helt stilla, äro

förmer än allt ropande av en dårarnas överste.

Pred. 9:18. Bättre är vishet än krigsredskap; ty en enda som

felar kan fördärva mycket gott.
*21/10 Predikaren, 10 Kapitlet

Predikaren, 10 Kapitlet

Levnadsregler och tänkespråk.

Pred. 10:1. Giftflugor vålla stank och jäsning i

              salvoberedarens salva; så uppväger ett grand av
              dårskap både vishet och ära.

Pred. 10:2. Den vise har sitt hjärta åt höger, men dåren har

sitt hjärta åt vänster.

Pred. 10:3. Ja, varhelst dåren går kommer hans förstånd till

              korta, och till alla säger han ifrån, att han är
              en dåre.

Pred. 10:4. Om hos en furste vrede uppstår mot dig, så håll

              dig dock stilla, ty saktmod gör stora synder
              ogjorda.

Pred. 10:5. Ett elände gives, som jag har sett under solen,

ett fel som beror av den som har makten:

Pred. 10:6. att dårskap sättes på höga platser, medan

förnämliga män få sitta i förnedring.

Pred. 10:7. Jag har sett trälar färas till häst och

hövdingar få gå till fots såsom trälar.

Pred. 10:8. Den som gräver en grop, han faller själv däri,

              och den som bryter ned en mur, honom stinger
              ormen.

Pred. 10:9. Den som vältrar bort stenar bliver skadad av

dem, den som hugger ved kommer i fara därvid.

Pred. 10:10. Om man icke slipar eggen, när ett järn har

              blivit slött, så måste man anstränga krafterna
              dess mer; och vishet är att göra allt på bästa
              sätt.

Pred. 10:11. Om ormen får stinga, innan han har blivit

              tjusad, så har besvärjaren intet gagn av sin
              konst.

Pred. 10:12. Med sin muns ord förvärvar den vise ynnest, men

dårens läppar fördärva honom själv.

Pred. 10:13. Begynnelsen på hans muns ord är dårskap, och

änden på hans tal är uselt oförnuft.

Pred. 10:14. Och dåren är rik på ord; dock vet ingen människa

              vad som skall ske; vem kan säga en människa vad
              som efter henne skall ske?

Pred. 10:15. Dårens möda bliver honom tung, ty icke ens till

staden hittar han fram.

Pred. 10:16. Ve dig, du land vars konung är ett barn, och

vars furstar hålla måltid redan på morgonen!

Pred. 10:17. Väl dig, du land vars konung är en ädling, och

              vars furstar hålla måltig i tillbörlig tid, med
              måttlighet, och icke för att överlasta sig!

Pred. 10:18. Genom lättja förfalla husets bjälkar, och genom

försumlighet dryper det in i huset.

Pred. 10:19. Till sin förlustelse håller man gästabud, och

              vinet gör livet glatt; men penningen är det som
              förlänar alltsammans.

Pred. 10:20. Uttala ej ens i din tanke förbannelser över en

              konung, och ej ens i din sovkammare förbannelser
              över en rik man; ty himmelens fåglar böra fram
              ditt tal, och de bevingade förkunna vad du har
              sagt.
*21/11 Predikaren, 11 Kapitlet
                       Predikaren, 11 Kapitlet

                    Levnadsregler och tänkespråk.

Pred. 11:1. Sänd ditt bröd över vattnet, ty i tidens längd

får du det tillbaka.

Pred. 11:2. Dela vad du har i sju delar, ja, i åtta, ty du

vet icke vilken olycka som kan gå över landet.

Pred. 11:3. Om molnen äro fulla av regn, så tömma de ut det

              på jorden; och om ett träd faller omkull, det må
              falla mot söder eller mot norr, så ligger det på
              den plats där det har fallit.

Pred. 11:4. En vindspejare får aldrig så, och en molnspanare

får aldrig skörda.

Pred. 11:5. Lika litet som du vet vart vinden far, eller

              huru benen bildas i den havandes liv, lika litet
              förstår du Guds verk, hans som verkar
              alltsammans.

Pred. 11:6. Så ut om morgonen din säd, och underlåt det ej

              heller om aftonen, ty du vet icke vilketdera som
              är gagneligast, eller om det ena jämte det andra
              är bäst.

Pred. 11:7. Och ljuset är ljuvligt, och det är gott för

ögonen att få se solen.

Pred. 11:8. Ja, om en människa får leva än så många år, så

              må hon vara glad under dem alla, men betänka,
              att eftersom mörkrets dagar bliva så många, är
              ändå allt som händer fåfänglighet.

Pred. 11:9. Gläd dig, du yngling, i din ungdom, och låt ditt

              hjärta unna dig fröjd i din ungdomstid; ja,
              vandra de vägar ditt hjärta lyster och så, som
              det behagar dina ögon. Men vet att Gud för allt
              detta skall draga dig till doms.

Pred. 11:10. Ja, låt grämelse vika ur ditt hjärta, och håll

              plåga borta från din kropp. Ty ungdom och
              blomstring är fåfänglighet.
*21/12 Predikaren, 12 Kapitlet
                       Predikaren, 12 Kapitlet

                    Ungdom och ålderdom.  Slutord.

Pred. 12:1. Så tänk då på din Skapare i din ungdomstid,

              förrän de onda dagarna komma och de år nalkas,
              om vilka du skall säga: "Jag finner icke behag i
              dem";

Pred. 12:2. Ja, förrän solen bliver förmörkad, och

              dagsljuset och månen och stjärnorna; före den
              ålder då molnen komma igen efter regnet,

Pred. 12:3. den tid då väktarna i huset darra och de starka

              männen kröka sig; då malerskorna sitta fåfänga,
              så få som de nu hava blivit, och skåderskorna
              hava det mörkt i sina fönster;

Pred. 12:4. då dörrarna åt gatan stängas till, medan ljudet

              från kvarnen försvagas; då man står upp, när
              fågeln begynner kvittra, och alla sångens tärnor
              sänka rösten;

Pred. 12:5. då man fruktar för var backe och förskräckelser

              bo på vägarna; då mandelträder blommar och
              gräshoppan släpar sig fram och kaprisknoppen
              bliver utan kraft, nu då människan skall fara
              till sin eviga boning och gråtarna redan gå och
              vänta på gatan;

Pred. 12:6. ja, förrän silversnöret ryckes bort och den

              gyllene skålen slås sönder, och förrän ämbaret
              vid källan krossas och hjulet slås sönder och
              faller i brunnen

Pred. 12:7. och stoftet vänder åter till jorden, varifrån

              det har kommit, och anden vänder åter till Gud,
              som har givit den.

Pred. 12:8. Fåfängligheters fåfänglighet! säger Predikaren.

Allt är fåfänglighet!

Pred. 12:9. För övrigt är att säga att Predikaren var en vis

              man, som också annars lärde folket insikt och
              övervägde och rannsakade; många ordspråk
              författade han.

Pred. 12:10. Predikaren sökte efter att finna välbehagliga

              ord, sådant som med rätt kunde skrivas, och
              sådant som med sanning kunde sägas.

Pred. 12:11. De visas ord äro såsom uddar, och lika indrivna

              spikar äro deras tänkespråk. De äro gåvor från
              en och samma Herde.

Pred. 12:12. Och för övrigt är utom detta att säga: Min son,

              låt varna dig! Ingen ände är på det myckna
              bokskrivandet, och mycket studerande gör kroppen
              trött.

Pred. 12:13. Änden på talet, om vi vilja höra huvudsumman, är

              detta: Frukta Gud och håll hans bud, ty det hör
              alla människor till.

Pred. 12:14. Ty Gud skall draga alla gärningar till doms, när

              han dömer allt vad förborgat är, evad det är
              gott eller ont.

*22 Höga Visan
+22/01 Höga Visan, 1 Kapitlet

Höga Visan, 1 Kapitlet

                Bruden talar om och till brudgummen v.
                2--4.  -- Bruden talar om sig själv v.
                   5--6 -- Bruden stämmer möte med
               brudgummen v.  7--8.  -- Brudgummen talar
                 till bruden v.  9--11, hon svarar v.
               12--14, han talar v.  15, hon svarar åter
                              v.  16--17.
+22/02 Höga Visan, 2 Kapitlet
                        Höga Visan, 2 Kapitlet

               Bruden talar v.  1, brudgummen svarar v.
               2, bruden talar åter v.  3--5.   -- Bruden
                talar till Jerusalems döttrar v.  6--7.
                   -- Bruden talar v.   8--9, anför
                brudgummens ord v.  10--14.  -- Vers om
                 vingårdens fiender v.  15.  -- Bruden
                           talar v.  16--17.
+22/03 Höga Visan, 3 Kapitlet
                        Höga Visan, 3 Kapitlet

                 Bruden berättar en dröm v.  1--4.  --
               Bruden talar till Jerusalems döttrar v.
                 5.  -- Brudtåget beskrives v.  6--11.
+22/04 Höga Visan, 4 Kapitlet
                        Höga Visan, 4 Kapitlet

               Brudgummen beskriver bruden v.  1--7.  --
               Brudgummen vill hämta bruden från bergen
               v.  8.  -- Brudgummen talar till bruden v.
                9--11.  -- Brudgummen talar v.  12--15,
                bruden svarar v.  16, brudgummen svarar
                åter 5:1a.  -- Lyckönskan till brud och
                            brudgum 5:1b.
+22/05 Höga Visan, 5 Kapitlet
                        Höga Visan, 5 Kapitlet

                Bruden talar v.  2a, anför brudgummens
                 ord v.  2b och sitt svar v.  3, talar
               vidare v.  4--8.  Jerusalems döttrar tala
                v.  9, bruden svarar och beskriver sin
                  brudgum för Jerusalems döttrar v.
               10--16, Jerusalems döttrar fråga v.  17,
                        bruden svarar 6:1--2.
+22/06 Höga Visan, 6 Kapitlet
                        Höga Visan, 6 Kapitlet

               Brudgummen beskriver bruden v.  3--6.  --
               Brudgummen jämför sin brud med andra v.
               7--8.  -- Brudgummen talar om bruden och
                         sig själv v.  9--11.
+22/07 Höga Visan, 7 Kapitlet
                        Höga Visan, 7 Kapitlet

               Den dansande bruden beskrives 6:12--7:5.
               -- Brudgummen talar om sin kärlek och om
                  bruden v.  6--9a, bruden svarar v.
                  9b--10.  -- Bruden talar v.  11--13.
+22/08 Höga Visan, 8 Kapitlet
                        Höga Visan, 8 Kapitlet

                Bruden talar v.  1--2.  -- Bruden talar
                 till Jerusalems döttrar v.  3--4.   --
                  Brudens uppträdande omtalas v.  5a.
                 Bruden talar 5b--7.  -- En av brudens
               bröder talar v.  8, en annan broder v.  9,
               bruden själv v.  10.   -- Brudgummen talar
                v.  11--12.  -- Brudgummen talar v.  13,
                            bruden v.  14.

*23/ Jesaja
*23/01 Jesaja, 1 Kapitlet

Jesaja, 1 Kapitlet

Botpredikan för det avfälliga Juda.

  1. Detta är Jesajas, Amos’ sons, syner, vad han skådade angående
    Juda och Jerusalem i Ussias, Jotams, Ahas’ och Hiskias, Juda
    konungars, tid.
  2. Hören, I himlar,och lyssna, du jord;
    ty HERREN talar.
    Barn har jag uppfött och fostrat,
    men de hava avfallit från mig.
  3. En oxe känner sin ägare
    och en åsna sin herres krubba,
    men Israel känner intet,
    mitt folk förstår intet.
  4. Ve dig, du syndiga släkte,
    du skuldbelastade folk,
    du ogärningsmäns avföda,I vanartiga barn,
    som haven övergivit HERREN,
    föraktat Israels Helige

    och vikit bort ifrån honom!

  5. Var skall man mer slå eder,då I så fortgån i avfällighet?
    Hela huvudet är ju krankt,

    och hela hjärtat är sjukt.

  6. Ifrån fotbladet ända upp till huvudetfinnes intet helt,
    blott sårmärken och blånader

    och friska sår,
    icke utkramade eller förbundna

    eller lenade med olja.

  7. Edert land är en ödemark,edra städer äro uppbrända i eld,
    edra åkrar bliva i eder åsyn

    förtärda av främlingar;
    en ödeläggelse är det,

    såsom där främlingar hava omstörtat allt.

  8. Allenast dottern Sion står kvar där,såsom en hydda i en vingård,
    såsom ett vaktskjul på ett gurkfält,

    såsom en inspärrad stad.

  9. Om HERREN Sebaot icke hade lämnaten liten återstod kvar åt oss,
    då vore vi såsom Sodom,

    vi vore Gomorra lika.

  10. Hören HERRENS ord,I Sodomsfurstar,
    lyssna till vår Guds lag,

    du Gomorra-folk.

  11. Vad skall jag med edra många slaktoffer?säger HERREN.
    Jag är mätt på brännoffer av vädurar

    och på gödkalvars fett,
    och till blod av tjurar och lamm

    och bockar har jag intet behag.

  12. När I kommen för att träda framinför mitt ansikte,
    vem begär då av eder det,

    att mina förgårdar trampas ned?

  13. Bären ej vidare framfåfängliga spisoffer;
    ångan av dem är

    en styggelse för mig.
    Nymånader och sabbater

    och utlysta fester,
    ondska i förening med högtidsförsamlingar,

    sådant kan jag icke lida.

  14. Edra nymånader och högtiderhatar min själ;
    de hava blivit mig en börda,

    jag orkar ej bära den.

  15. Ja, huru I än uträcken edra händer,så gömmer jag mina ögon för eder,
    och om I än mycket bedjen,

    så hör jag icke därpå.
    Edra händer äro fulla av blod;

  16. tvån eder då, och renen eder.
    Skaffen edert onda väsendebort ifrån mina ögon.
    Hören upp att göra, vad ont är.
  17. Lären att göra vad gott är,
    faren efter det rätt är,visen förtryckaren på bättre vägar,
    skaffen den faderlöse rätt,

    utfören änkans sak.

  18. Kom, låt oss gå till rättamed varandra, säger HERREN.
    Om edra synder än äro blodröda,

    så kunna de bliva snövita,
    och om de äro röda såsom scharlakan,

    så kunna de bliva såsom vit ull.

  19. Om I ären villiga att höra,skolen I få äta av landets goda.
  20. Men ären I ovilliga och gensträviga,skolen I förtäras av svärd;
    ty så har HERRENS mun talat.
  21. Huru har hon icke blivit en sköka,den trogna staden!
    Den var full av rätt,

    rättfärdighet bodde därinne,
    men nu bo där mördare.

  22. Ditt silver har blivit slagg,
    ditt ädla vin är utspätt med vatten.
  23. Dina styresmän äro upprorsmänoch tjuvars stallbröder.
    Alla älskar de mutor

    och fara efter vinning.
    Den faderlöse skaffa de icke rätt,
    och änkans sak

    kommer icke inför dem.

  24. Därför säger Herren,HERREN Sebaot,
    den Starke i Israel:
    Ve! Jag vill släcka

    min harm på mina ovänner
    och hämnas på mina fiender.

  25. Jag vill vända min hand emot dig
    och bortrensa ditt slagg såsom med lutsalt
    och skaffa bort all din oädla malm.
  26. Jag vill åter giva digsådana domare som tillförne,
    och sådana rådsherrar

    som du förut ägde.
    Därefter skall du kallas

    »rättfärdighetens stad»,
    »en trogen stad».

  27. Sion skall genom rätt bliva förlossadoch dess omvända genom rättfärdighet.
  28. Men fördärv skall drabbaalla överträdare och syndare,
    och de som övergiva HERREN,

    de skola förgås.

  29. Ja, de skola komma på skam med de terebintersom voro eder fröjd;
    och I skolen få blygas över de lustgårdar [1]

    som I haden så kära.

  30. Ty I skolen bliva såsom en terebintmed vissnade löv
    och varda lika en lustgård

    utan något vatten.

  31. Och de väldige skola varda såsom blår,och deras verk såsom en gnista,
    och de skola tillsammans brinna,

    och ingen skall kunna släcka.

[1] Se Lustgård i Ordförkl.
*23/02 Jesaja, 2 Kapitlet

Jesaja, 2 Kapitlet

                Sions framtida storhet.  Dess nuvarande
               syndfullhet.  Domen genom en Herrens dag.
  1. Detta är vad Jesaja, Amos’ son, skådade angående Juda och
    Jerusalem.
  2. Och det skall ske i kommande dagaratt det berg där HERRENS hus är
    skall stå där fast grundat
    och vara det yppersta ibland bergen

    och upphöjt över andra höjder;
    och alla hednafolk skola strömma dit,

  3. ja, många folk skola gå åstadoch skola säga:
    »Upp, låt oss draga åstad

    till HERRENS berg,
    upp till Jakobs Guds hus,
    för att han må undervisa oss om sina vägar,

    så att vi kunna vandra på hans stigar.»
    Ty från Sion skall lag utgå,

    och HERRENS ord från Jerusalem.

  4. Och han skall döma mellan hednafolken
    och skipa rätt åt många folk.
    Då skola de smida sina svärd till plogbillar
    och sina spjut till vingårdsknivar.
    Folken skola ej mer lyfta svärd mot varandra
    och icke mer lära sig att strida.
  5. I av Jakobs hus, kommen,
    låtom oss vandra i HERRENS ljus.
  6. Ty du har förskjutit ditt folk,Jakobs hus,
    därför att de äro fulla av Österlandets väsende

    och öva teckentyderi såsom filistéerna;
    ja, med främlingar förbinda de sig.

  7. Deras land är fullt av silver och guld,
    och på deras skatter är ingen ände;
    deras land är fullt av hästar,
    och på deras vagnar är ingen ände;
  8. deras land är ock fullt av avgudar,
    och sina egna händers verk tillbedja de,
    det som deras fingrar hava gjort.
  9. Därför bliva människorna nedböjdaoch männen ödmjukade;
    du kan icke förlåta dem.
  10. Fly in i klippan,och göm dig i jorden,
    för HERRENS fruktansvärda makt

    och för hans höga majestät.

  11. Ty människornas högmodiga ögonskola bliva ödmjukade,
    och männens övermod skall bliva nedböjt,

    och HERREN allena
    skall vara hög på den dagen.

  12. Ty en dag har HERREN Sebaot bestämt,
    som skall komma över allt stolt och övermodigt
    och över allt som är upphöjt,och det skall bliva ödmjukat,
  13. ja, över alla Libanons cedrar,de höga och stolta,
    och över alla Basans ekar;
  14. över alla höga berg
    och alla stolta höjder,
  15. över alla höga torn
    och alla fasta murar,
  16. över alla Tarsis-skepp,
    ja, över allt som är skönt att skåda.
  17. Och människornas högmod skall bliva nedböjt
    och männens övermod nedbrutet,
    och HERREN allenaskall vara hög på den dagen.
  18. Men avgudarna skola alldeles förgås.
  19. Och man skall fly in i klippgrottoroch in i jordhålor,
    för HERRENS fruktansvärda makt

    och för hans höga majestät,
    när han står upp för att förskräcka jorden.

  20. På den dagen skola människorna kasta bortåt mullvadar och flädermöss
    de avgudar av silver

    och de avgudar av guld,
    som de hava gjort åt sig för att tillbedja.

  21. Ja, de skola fly in i klipprämnoroch in i bergsklyftor,
    för HERRENS fruktansvärda makt

    och för hans höga majestät,
    när han står upp för att förskräcka jorden.

  22. Så förliten eder nu ej mer på människor,i vilkas näsa är allenast en fläkt;
    ty huru ringa äro icke de att akta!
    *23/03 Jesaja, 3 Kapitlet

    Jesaja, 3 Kapitlet

                    Straffdom över Juda, över dess
                 orättrådiga ledare och dess fåfänga
                               kvinnor.
  1. Ty se, Herren, HERREN Sebaot skall taga bort ifrån Jerusalem och
    Juda allt slags stöd och uppehälle — all mat till uppehälle
    och all dryck till uppehälle —
  2. hjältar och krigsmän, domare och profeter, spåmän och äldste,
  3. underhövitsmän och högtuppsatta män, rådsherrar och slöjdkunnigt
    folk och män som äro förfarna i besvärjelsekonst.
  4. Och jag skall giva dem ynglingar till furstar, och barnsligt
    självsvåld skall få råda över dem.
  5. Av folket skall den ene förtrycka den andre, var och en sin
    nästa; den unge skall sätta sig upp mot den gamle, den ringe mot
    den högt ansedde.
  6. När då så sker, att någon fattar tag i en annan i hans faders
    hus och säger: »Du äger en mantel, du skall bliva vår styresman;
    tag du hand om detta vacklande rike» —
  7. då skall denne svara och säga: »Jag kan icke skaffa bot; i mitt
    hus finnes varken bröd eller mantel. Mig skolen I icke sätta
    till styresman över folket.»
  8. Ty Jerusalem vacklar, och Juda faller, då de nu med sitt tal och
    sina gärningar stå emot HERREN och äro gensträviga mot hans
    härlighets blickar.
  9. Deras uppsyn vittnar emot dem; och likasom Sodoms folk bedriva
    de sina synder uppenbart och dölja dem icke. Ve över deras
    själar, ty själva hava de berett sig olycka!
  10. Om den rättfärdige mån I tänka att det skall gå honom väl, ty
    sådana skola äta sina gärningars frukt.
  11. Men ve över den ogudaktige! Honom skall det gå illa, ty efter
    hans gärningar skall hans vedergällning bliva.
  12. Mitt folks behärskare är ett barn,
    och kvinnor råda över det.
    Mitt folk, dina ledare föra dig vilse
    och fördärva den väg, som du skulle gå.
  13. Men HERREN står redo att gå till rätta,
    han träder fram för att döma folken;
  14. HERREN vill gå till doms
    med sitt folks äldste och med dess furstar.
    »I haven skövlat vingården;
    rov från de fattiga är i edra hus.
  15. Huru kunnen I så krossa mitt folk
    och söndermala de fattiga?»
    Så säger Herren, HERREN Sebaot.
  16. Och HERREN säger: Eftersom Sions döttrar äro så högmodiga, och
    gå med rak hals och spela med ögonen, och gå där och trippa och
    pingla med sina fotringar,
  17. därför skall Herren låta Sions döttrars hjässor bliva fulla
    av skorv, och HERREN skall blotta deras blygd.
  18. På den dagen skall Herren taga bort all deras ståt:
    fotringar, pannband och halsprydnader,
  19. örhängen, armband och slöjor,
  20. huvudprydnader, fotstegskedjor, gördlar, luktflaskor och
    amuletter,
  21. fingerringar och näsringar,
  22. högtidsdräkter, kåpor, mantlar och pungar,
  23. speglar, fina linneskjortor, huvudbindlar och flor.
  24. Och där skall vara stank i stället för vällukt, rep i stället
    för bälte, skalligt huvud i stället för krusat hår, hölje av
    säcktyg i stället för högtidsmantel, märken av brännjärn i stället
    för skönhet.
  25. Dina män skola falla för svärd
    och dina hjältar i krig:
  26. hennes portar skola klaga och sörja,
    och övergiven skall hon sitta på marken.

4:1. [1]

[1] Jes 4:1 hör egentligen hit, men återfinns nedan. –Red för den

elektroniska utgåvan.
*23/04 Jesaja, 4 Kapitlet

  1. Och på den tiden skola sju kvinnor fatta i en och samma man och
    säga: »Vi vilja själva föda oss och själva kläda oss; låt oss
    allenast få bära ditt namn, och tag så bort vår smälek.»

Jesaja, 4 Kapitlet

Det renade Sions härlighet och trygghet.

2. På den tiden skall det som HERREN låter växa bliva till prydnad

      och härlighet, och vad landet alstrar bliva till berömmelse och
      ära, för den räddade skaran i Israel.
  3.  Och det skall ske att den som lämnas övrig i Sion och den som
      bliver kvar i Jerusalem, han skall då kallas helig, var och en
      som är upptecknad till liv i Jerusalem ---
  4.  när en gång Herren har avtvått Sions döttrars orenlighet och
      bortsköljt ur Jerusalem dess blodskulder, genom rättens och
      reningens ande.
  5.  Och HERREN skall över hela Sions bergs område och över dess
      högtidsskaror skapa en molnsky och en rök om dagen, och skenet
      av en lågande eld om natten; ty ett beskärmande täckelse skall
      vila över all dess härlighet.
  6.  Och ett skygd skall vara däröver till skugga under dagens hetta,
      och till en tillflykt och ett värn mot störtskurar och regn.
*23/05 Jesaja, 5 Kapitlet
                          Jesaja, 5 Kapitlet

                    Herrens vingård.  Domsord över
                           ogudaktigheten.
  1. Jag vill sjunga om min vän, min väns sång om hans vingård.
        Min vän hade en vingård
            på en bördig bergskull.
  2.    Och han hackade upp den
            och rensade den från stenar
            och planterade där ädla vinträd;
        han byggde ett vakttorn därinne,
            han högg ock ut ett presskar däri.
        Så väntade han att den skulle bära äkta druvor,
            men den bar vilddruvor.
  3.    Och nu, I Jerusalems invånare
            och I Juda män,
        fällen nu eder dom
            mellan mig och min vingård.
  4.    Vad kunde mer göras för min vingård,
            än vad jag har gjort för den?
        Varför bar den då vilddruvor,
            när jag väntade att den skulle bära äkta druvor?
  5.    Så vill jag nu kungöra för eder
            vad jag skall göra med min vingård:
        Jag skall taga bort dess hägnad,
            och den skall givas till skövling;
        jag skall bryta ned dess mur,
            och den skall bliva nedtrampad.
  6.    Jag skall i grund fördärva den,
            ingen skall skära den eller gräva däri.
        Den skall fyllas med tistel och törne;
        och molnen skall jag förbjuda
            att sända ned regn på den.

7. Ty HERREN Sebaots vingård,

            det är Israels hus;
        och Juda folk
            är hans älsklingsplantering.
        Men när han väntade laglydnad,
            då fann han lagbrott,
        och när han väntade rättfärdighet,
            fann han skriande orättfärdighet.  ---

8. Ve eder som läggen hus till hus

        och fogen åker till åker,
        intill dess att rum ej mer finnes
        och I ären de enda som bo i landet!
  9.    Från HERREN Sebaot
            ljuder det så i mina öron:
        Sannerligen, de många husen
            skola bliva öde;
        huru stora och sköna de än äro,
            skola de bliva tomma på invånare.
 10.    Ty en vingård på tio plogland
            skall giva allenast ett batmått,
        och en homers utsäde
            skall giva blott en efa.

11. Ve dem som stå bittida upp

            för att hasta till starka drycker,
        och som sitta intill sena natten
            för att upphetta sig med vin!
 12.    Harpor och psaltare,
            pukor och flöjter och vin
            hava de vid sina dryckeslag,
        men på HERRENS gärningar
            akta de icke,
        på hans händers verk
            se de icke.
 13.    Därför skall mitt folk oförtänkt
            föras bort i fångenskap;
        dess ädlingar skola lida hunger
        och dess larmande skaror försmäkta av törst.
 14.    Ja, därför spärrar dödsriket
            upp sitt gap,
        det öppnar sina käftar
            utan allt mått,
        och stadens yperste
            måste fara ditned,
        jämte dess larmande och sorlande skaror,
            envar som fröjdar sig därinne.
 15.    Så bliva människorna nedböjda
            och männen ödmjukade,
        ja, ödmjukade varda
            de högmodigas ögon.
 16.    Men HERREN Sebaot
            bliver hög genom sin dom,
        Gud, den helige,
            bevisar sig helig genom rättfärdighet.
 17.    Och lamm gå där i bet
            såsom på sin egen mark,
        och på de rikas ödetomter
            söka vandrande herdar sin föda.

18. Ve dem som draga fram missgärningsstraff

            med lögnens tåg
        och syndastraff
            såsom med vagnslinor,
 19.    dem som säga:  »Må han hasta,
            må han skynda med sitt verk,
            så att vi få se det;
        må det som Israels Helige har beslutit
            nalkas och komma,
            så att vi förnimma det!»

20. Ve dem som kalla det onda gott,

            och det goda ont,
        dem som göra mörker till ljus,
            och ljus till mörker,
        dem som göra surt till sött,
            och sött till surt!

21. Ve dem som äro visa i sina egna ögon

och hålla sig själva för kloka!
22. Ve dem som äro hjältar

            i att dricka vin
        och som äro tappra
            i att blanda starka drycker,
 23.    dem som giva den skyldige rätt
            för mutors skull,
        men beröva den oskyldige
            vad som är hans rätt!

24. Därför, såsom eldsflamman förtär strå,

            och såsom halm sjunker tillsammans i lågan,
        så skall deras rot förruttna,
        och deras löv skola flyga bort såsom stoft,
        eftersom de förkastade HERREN Sebaots lag
        och föraktade Israels Heliges ord.

25. Därför har HERRENS vrede

            upptänts mot hans folk,
        och han uträcker sin hand
            emot det och slår det,
        så att bergen darra,
        och så att döda kroppar ligga
            såsom orenlighet på gatorna.
        Vid allt detta vänder hans vrede icke åter,
        hans hand är ännu uträckt.

26. Och han reser upp ett baner

            för hednafolken i fjärran,
        och lockar på dem att de skola komma
            från jordens ända;
        och se, snart och med hast
            komma de dit.
 27.    Ingen finnes bland dem, som är trött,
            ingen som är stapplande.
        Ingen unnar sig slummer
            och ingen sömn;
        på ingen lossnar bältet
            omkring hans länder,
        och för ingen brister
            en skorem sönder.
 28.    Deras pilar äro skarpa,
            och deras bågar äro alla spända;
        deras hästars hovar
            äro såsom av flinta,
        och deras vagnshjul likna stormvinden.
 29.    Deras skriande är såsom en lejoninnas;
            de skria såsom unga lejon,
        rytande gripa de sitt rov och bära bort det,
            och ingen finnes, som räddar.
 30.    Ett rytande över folket
            höres på den dagen,
            likt rytandet av ett hav;
        och skådar man ned på jorden,
            se, då är där mörker och nöd,
        och ljuset är förmörkat genom töcken.
*23/06 Jesaja, 6 Kapitlet
                          Jesaja, 6 Kapitlet

                         Profetens kallelse.
  1. I det år då konung Ussia dog såg jag Herren sitta på en hög och
    upphöjd tron, och släpet på hans mantel uppfyllde templet.
  2. Serafer stodo omkring honom. Var och en av dem hade sex vingar:
    med två betäckte de sina ansikten, med två betäckte de sina
    fötter, och med två flögo de.
  3. Och den ene ropade till den andre och sade:
        »Helig, helig, helig är HERREN Sebaot;
        hela jorden är full av hans härlighet.»

4. Och dörrtrösklarnas fästen darrade, när ropet ljöd; och huset

blev uppfyllt av rök.

5. Då sade jag: »Ve mig, jag förgås! Ty jag har orena läppar,

      och jag bor ibland ett folk som har orena läppar, och mina ögon
      hava sett Konungen, HERREN Sebaot.»
  6.  Men en av seraferna flög fram till mig, och han hade i sin
      hand ett glödande kol, som han med en tång hade tagit på altaret.
  7.  Och han rörde därmed vid min mun.  Därefter sade han:  »Se, då
      nu detta har rört vid dina läppar, har din missgärning blivit
      tagen ifrån dig, och din synd är försonad.»

8. Och jag hörde Herren tala, och han sade: »Vem skall jag sända,

      och vem vill vara vår budbärare?» Och jag sade:  »Se, här är jag,
      sänd mig.»

9. Då sade han: »Gå åstad och säg till detta folk:

        'Hören alltjämt, men förstån intet;
        sen alltjämt, men förnimmen intet'.
 10.    Förstocka detta folks hjärta,
            och tillslut dess öron,
            och förblinda dess ögon,
        så att det icke kan se med sina ögon,
            eller höra med sina öron,
            eller förstå med sitt hjärta,
        och omvända sig och bliva helat.»

11. Men jag sade: »För huru lång tid, Herre?» Han svarade:

      »Till dess att städerna bliva öde och utan någon invånare,
      och husen utan folk, och till dess att fälten ligga öde och
      förhärjade.
 12.  Och när HERREN har fört folket bort i fjärran och ödsligheten
      bliver stor i landet,
 13.  och allenast en tiondedel ännu är kvar däri, då skall denna
      ytterligare förödas såsom en terebint eller en ek av vilken en
      stubbe har lämnats kvar, när den fälldes.  Den stubben skall vara
      en helig säd.»
*23/07 Jesaja, 7 Kapitlet
                          Jesaja, 7 Kapitlet

                Profetia med anledning av Efraims och
                    Arams tåg mot Juda.  Immanuel.
  1. Och i Ahas’, Jotams sons, Ussias sons, Juda konungs, tid hände
    sig att Resin, konungen i Aram, och Peka, Remaljas son, Israels
    konung, drogo upp mot Jerusalem för att erövra det (vilket de
    likväl icke förmådde göra).
  2. Och när det blev berättat för Davids hus att araméerna hade
    lägrat sig i Efraim, då skälvde hans och hans folks hjärtan,
    såsom skogens träd skälva för vinden.
  3. Men HERREN sade till Jesaja: »Gå åstad med din son Sear-Jasub
    och möt Ahas vid ändan av Övre dammens vattenledning, på vägen
    till Valkarfältet,
  4. och säg till honom: Tag dig till vara och håll dig stilla;
    frukta icke och var icke försagd i ditt hjärta för dessa två
    rykande brandstumpar, för Resin med araméerna och för Remaljas
    son, i deras förgrymmelse.
  5. Eftersom Aram med Efraim och Remaljas son hava gjort upp onda
    planer mot dig och sagt:
  6. ‘Vi vilja draga upp mot Juda och slå det med skräck och erövra
    det åt oss och göra Tabals son till konung där’,
  7. därför säger Herren, HERREN: Det skall icke lyckas, det skall
    icke ske.
  8. Ty Damaskus är Arams huvud, och Resin är Damaskus’ huvud; och om
    sextiofem år skall Efraim vara krossat, så att det icke mer är
    ett folk.
  9. Och Samaria är Efraims huvud, och Remaljas son är Samarias
    huvud. Om I icke haven tro, skolen I icke hava ro.»
  10. Och HERREN talade ytterligare till Ahas och sade:
  11. »Begär ett tecken från HERREN, din Gud; du må begära det vare
    sig nedifrån djupet eller uppifrån höjden.»
  12. Men Ahas svarade: »Jag begär intet, jag vill icke fresta
    HERREN.»
  13. Då sade han: »Så hören då, I av Davids hus: Är det eder icke
    nog att I sätten människors tålamod på prov? Viljen I ock pröva
    min Guds tålamod?
  14. Så skall då Herren själv giva eder ett tecken: Se, den unga
    kvinnan skall varda havande och föda en son, och hon skall giva
    honom namnet Immanuel. [1]
  15. Gräddmjölk och honung skall bliva hans mat inemot den tid då han
    förstår att förkasta vad ont är och utvälja vad gott är.
  16. Ty innan gossen förstår att förkasta vad ont är och utvälja vad
    gott är, skall det land för vars båda konungar du gruvar dig
    vara öde.
  17. Och över dig och över ditt folk och över din faders hus skall
    HERREN låta dagar komma, sådana som icke hava kommit allt ifrån
    den tid då Efraim skilde sig från Juda: konungen i Assyrien.
  18. Ty på den tiden skall HERREN locka på flugorna längst borta vid
    Egyptens strömmar och på bisvärmarna i Assyriens land;
  19. och de skola komma och slå ned, alla tillhopa, i bergsdälder och
    stenklyftor, i alla törnsnår och på alla betesmarker.
  20. På den tiden skall HERREN med en rakkniv som tingas på andra
    sidan floden — nämligen med konungen i Assyrien — raka av allt
    hår både på huvudet och nedtill; ja, också skägget skall den
    taga bort.
  21. På den tiden skall en kviga och två tackor vara vad en man föder
    upp.
  22. Men han skall få mjölk i sådan myckenhet att han kan leva av
    gräddmjölk; ja, alla som finnas kvar i landet skola leva av
    gräddmjölk och honung.
  23. Och det skall ske på den tiden, att där nu tusen vinträd stå,
    värda tusen siklar silver, där skall överallt växa tistel och
    törne.
  24. Med pilar och båge skall man gå dit, ty hela landet skall vara
    tistel och törne.
  25. Och alla de berg där man nu arbetar med hackan, dem skall man ej
    mer beträda, av fruktan för tistel och törne; de skola bliva
    platser dit oxar drivas, och marker som trampas ned av får.»

[1] D.ä. Gud med oss.
*23/08 Jesaja, 8 Kapitlet

Jesaja, 8 Kapitlet

Profetia om domen över Israel.

  1. Och HERREN sade till mig: »Tag dig en stor tavla och skriv på
    den med tydlig stil Maher-salal Has-bas [1].
  2. Och jag vill taga mig pålitliga vittnen: prästen Uria och
    Sakarja, Jeberekjas son.»
  3. Och jag gick in till profetissan, och hon blev havande och födde
    en son. Och HERREN sade till mig: »Giv honom namnet
    Maher-salal Has-bas.
  4. Ty förrän gossen kan säga ‘fader’ och ‘moder’ skall man bära
    Damaskus’ skatter och byte från Samaria fram för konungen i
    Assyrien.»
  5. Och HERREN talade vidare till mig och sade:
  6. »Eftersom detta folk föraktar Siloas vatten, som flyter så
    stilla, och har sin fröjd med Resin och Remaljas son,
  7. se, därför skall HERREN låta komma över dem flodens vatten, de
    väldiga och stora, nämligen konungen i Assyrien med all hans
    härlighet. Och den skall stiga över alla sina bräddar och gå
    över alla sina stränder.
  8. Den skall tränga fram i Juda, svämma över och utbreda sig och
    räcka ända upp till halsen; och med sina utbredda vingar, skall
    den uppfylla ditt land, Immanuel, så vitt det är.»
  9. Rasen, I folk; I skolen dock krossas.
    Lyssnen, alla I fjärran länder.
    Rusten eder; I skolen dock krossas.
    Ja, rusten eder; I skolen dock krossas.
  10. Gören upp planer; de varda dock om intet.
    Avtalen, vad I viljen; det skall dock ej lyckas.
    Ty Gud är med oss.
  11. Ty så sade HERREN till mig, när hans hand kom över mig med makt
    och han varnade mig för att vandra på detta folks väg:
  12. I skolen icke kalla för sammansvärjning allt vad detta folk
    kallar sammansvärjning, ej heller skolen I frukta vad det
    fruktar, I skolen icke förskräckas därför.
  13. Nej, HERREN Sebaot skolen I hålla helig; honom skolen I frukta,
    och för honom skolen I förskräckas.
  14. Så skall han varda för eder något heligt; men för de två Israels
    hus skall han bliva en stötesten och en klippa till fall och för
    Jerusalems invånare en snara och ett giller.
  15. Många av dem skola stupa därpå, de skola falla och krossas, de
    skola snärjas och varda fångade.
  16. Lägg vittnesbördet ombundet och lagen förseglad i mina
    lärjungars hjärtan.
  17. Så vill jag förbida HERREN, då han nu döljer sitt ansikte för
    Jakobs hus; jag vill vänta efter honom.
  18. Se, jag och barnen som HERREN har givit mig, vi äro tecken och
    förebilder i Israel, från HERREN Sebaot, som bor på Sions berg.
  19. Och när man säger till eder: »Frågen andebesvärjare och
    spåmän, dem som viska och mumla», så svaren: »Skall icke
    ett folk fråga sin Gud? Skall man fråga de döda för de
    levande?»
  20. »Nej, hållen eder till lagen, till vittnesbördet!» Så
    skola förviss en gång de nödgas mana, för vilka nu ingen
    morgonrodnad finnes.
  21. De skola draga omkring i landet, nedtryckta och hungrande, och i
    sin hunger skola de förbittras och skola förbanna sin konung och
    sin Gud. Och de skola vända blicken uppåt, de skola ock skåda
    ned på jorden;
  22. men se, där är nöd och mörker och natt av ångest. Ja, tjockt
    mörker är de fördrivnas liv.

[1] D.ä. rovet hastar, bytet skyndar.
*23/09 Jesaja, 9 Kapitlet

Jesaja, 9 Kapitlet

                Den kommande fridsfursten.  HERRENS ord
                  mot Israel; Israels obotfärdighet.
  1. Dock, natt skall icke förbliva där nu ångest råder. I den
    förgångna tiden har har han låtit Sebulons och Naftalis land
    vara ringa aktat, men i framtiden skall han låta det komma till
    ära, trakten utmed Havsvägen, landet på andra sidan Jordan,
    hedningarnas område.
  2. Det folk som vandrar i mörkret
    skall se ett stort ljus;
    ja, över dem som bo i dödsskuggans land
    skall ett ljus skina klart.
  3. Du skall göra folket talrikt,du skall göra dess glädje stor;
    inför dig skola de glädja sig,

    såsom man glädes under skördetiden,
    såsom man fröjdar sig,

    när man utskiftar byte.

  4. Ty du skall bryta sönder deras bördors okoch deras skuldrors gissel
    och deras plågares stav,

    likasom i Midjans tid.

  5. Och skon som krigaren bar i stridslarmet,
    och manteln som sölades i blod,
    allt sådant skall brännas uppoch förtäras av eld.
  6. Ty ett barn varder oss fött,en son bliver oss given,
    och på hans skuldror

    skall herradömet vila;
    och hans namn skall vara:
    Underbar i råd,

    Väldig Gud,
    Evig fader,

    Fridsfurste.

  7. Så skall herradömet varda stortoch friden utan ände
    över Davids tron

    och över hans rike;
    så skall det befästas och stödjas

    med rätt och rättfärdighet,
    från nu och till evig tid.
    HERREN Sebaots nitälskan

    skall göra detta.

  8. Ett ord sänder Herren mot Jakob,
    och det slår ned i Israel,
  9. och allt folket får förnimma det,
    Efraim och Samarias invånare,
    de som säga i sitt övermodoch i sitt hjärtas stolthet:
  10. »Tegelmurar hava fallit,men med huggen sten bygga vi upp nya;
    mullbärsfikonträd har man huggit ned,

    men cederträd sätta vi i deras ställe.»

  11. Och HERREN uppreser mot dem Resins ovänner
    och uppeggar deras fiender,
  12. araméerna från den ena sidanoch filistéerna från den andra,
    och de äta upp Israel med glupska gap.
    Vid allt detta vänder hans vrede icke åter,
    hans hand är ännu uträckt.
  13. Men folket vänder ej återtill honom som slår dem;
    Herren Sebaot

    söka de icke.

  14. Därför avhugger HERREN på Israelbåde huvud och svans,
    han hugger av både palmtopp och sävstrå,

    allt på en dag —

  15. de äldste och högst uppsattede äro huvudet,
    och profeterna, de falska vägvisarna,

    de äro svansen.

  16. Ty detta folks ledare föra det vilse,
    och de som låta leda sig gå i fördärvet.
  17. Därför kan Herren icke glädja sigöver dess unga män,
    ej heller hava förbarmande

    med dess faderlösa och änkor;
    ty de äro allasammans gudlösa ogärningsmän,
    och var mun talar dårskap.
    Vid allt detta vänder hans vrede icke åter,
    hans hand är ännu uträckt.

  18. Ty ogudaktigheten förbränner såsom en eld,
    den förtär tistel och törne;
    den tänder på den tjocka skogen,
    så att den går upp i höga virvlar av rök.
  19. Genom HERREN Sebaots förgrymmelsehar landet råkat i brand,
    och folket är likasom eldsmat;
    den ene skonar icke den andre.
  20. Man river åt sig till höger och förbliver dock hungrig,
    man tager för sig till vänster och bliver dock ej mätt;
    envar äter köttet på sin egen arm:
  21. Manasse äter Efraim,och Efraim Manasse,
    och båda tillhopa vända sig mot Juda.
    Vid allt detta vänder hans vrede icke åter,
    hans hand är ännu uträckt.
    *23/10 Jesaja, 10 Kapitlet

    Jesaja, 10 Kapitlet

               Fortsättning av Herrens ord mot Israels
                          folk.  Assurs fall.
  1. Ve eder som stadgen orättfärdiga stadgar!
    I skriven, men våldslagar skriven I
  2. för att vränga de ringas sak
    och beröva de fattiga i mitt folk deras rätt,
    för att göra änkor till edert byte
    och plundra de faderlösa.
  3. Vad viljen I göra på hemsökelsens dag,
    när ovädret kommer fjärran ifrån?
    Till vem viljen I fly för att få hjälp,
    och var viljen I lämna edra skatter i förvar?
  4. Om man ej böjer knä såsom fånge,
    så måste man falla bland de dräpta.
    Vid allt detta vänder hans vrede icke åter,
    hans hand är ännu uträckt.
  5. Ve över Assur, min vredes ris,
    som bär min ogunst såsom en stav i sin hand!
  6. Mot ett gudlöst folk sänder jag honom,
    och mot min förgrymmelses folk bjuder jag honom gå,
    för att taga rov och göra byte,
    och för att nedtrampa det såsom orenlighet på gatorna.
  7. Men så menar icke han,
    och i sitt hjärta tänker han ej så,
    utan hans hjärta står efter att förgöra
    och efter att utrota folk i mängd.
  8. Han säger: »Äro mina hövdingar ej allasammans konungar?
  9. Har det icke gått Kalno såsom Karkemis,
    och Hamat såsom Arpad,
    och Samaria såsom Damaskus?
  10. Då min hand har träffat de andra gudarnas riken,
    vilkas beläten voro förmer än Jerusalems och Samarias,
  11. skulle jag då ej kunna göra med Jerusalem och dess gudabilder
    vad jag har gjort med Samaria och dess gudar?»
  12. Men när Herren har fullbordat allt sitt verk på Sions berg
    och i Jerusalem, då skall jag hemsöka den assyriske konungens
    hjärtas högmodsfrukt och hans stolta ögons förhävelse.
  13. Ty han säger:»Med min hands kraft har jag utfört detta
    och genom min vishet, ty jag har förstånd.
    Jag flyttade folkens gränser,
    deras förråd utplundrade jag,
    och i min väldighet stötte jag härskarna från tronen.
  14. Och min hand grep efter folkens skatter
    såsom efter fågelnästen,
    och såsom man samlar övergivna ägg,
    så samlade jag jordens alla länder;
    ingen fanns, som rörde vingen
    eller öppnade näbben till något ljud.»
  15. Skall då yxan berömma sig mot honom som hugger med den,
    eller sågen förhäva sig mot honom som sätter den i rörelse?
    Som om käppen satte i rörelse honom som lyfter den,
    eller staven lyfte en som dock är förmer än ett stycke trä!
  16. Så skall då Herren, HERREN Sebaot
    sända tärande sjukdom i hans feta kropp,
    och under hans härlighet skall brinna en brand
    likasom en brinnande eld.
  17. Och Israels ljus skall bliva en eld
    och hans Helige en låga,
    och den skall bränna upp och förtära dess törnen
    och dess tistlar, allt på en dag.
  18. Och på hans skogars och parkers härlighet
    skall han alldeles göra en ände;
    det skall vara, såsom när en sjuk täres bort.
  19. De träd som bliva kvar i hans skogskola vara lätt räknade;
    ett barn skall kunna teckna upp dem.
  20. På den tiden skall kvarlevan av Israel
    och den räddade skaran av Jakobs hus
    ej vidare stödja sig vid honom som slog dem;
    i trohet skola de stödja sig
    vid HERREN, Israels Helige.
  21. En kvarleva skall omvända sig [1],en kvarleva av Jakob,
    till Gud, den väldige.
  22. Ty om än ditt folk, Israel,
    vore såsom sanden i havet,
    så skall dock allenast en kvarleva där omvända sig.
    Förödelsen är oryggligt besluten,
    den kommer med rättfärdighet såsom en flod.
  23. Ty förstöring och oryggligt besluten straffdom
    skall Herren, HERREN Sebaot
    låta komma över hela jorden.
  24. Därför säger Herren, HERREN Sebaot så: Frukta icke, mitt
    folk, du som bor i Sion, för Assur, när han slår dig med riset
    och upplyfter sin stav mot dig, såsom man gjorde i Egypten.
  25. Ty ännu allenast en liten tid, och ogunsten skall hava en
    ände, och min vrede skall vända sig till deras fördärv.
  26. Och HERREN Sebaot skall svänga sitt gissel över dem, såsom
    när han slog Midjan vid Orebsklippan; och sin stav, som han räckte
    ut över havet, skall han åter upplyfta, såsom han gjorde i
    Egypten.
  27. På den tiden skall hans börda tagas bort ifrån din skuldra
    och hans ok ifrån din hals, ty oket skall brista sönder för fetmas
    skull.
  28. Han kommer över Ajat,han drager fram genom Migron;
    i Mikmas lämnar han sin tross.
  29. De draga fram över passet;i Geba taga de nattkvarter.
    Rama bävar;

    Sauls Gibea flyr.

  30. Ropa högt,du dotter Gallim.
    Giv akt, du Laisa.

    Arma Anatot!

  31. Madmena flyktar;Gebims invånare bärga sitt gods.
  32. Ännu samma dagstår han i Nob;
    han lyfter sin hand

    mot dottern Sions berg,
    mot Jerusalems höjd.

  33. Men se, då avhugger Herren, HERREN Sebaot
    den lummiga kronan, med förskräckande makt;
    de resliga stammarna ligga fällda,
    de höga träden störta ned.
  34. Den tjocka skogen nedhugges med järnet;
    Libanons skogar falla för den väldige.

[1] En anspelning på namnet Sear-Jasub (Jes. 7:3) som betyder en

kvarleva skall omvända sig.
*23/11 Jesaja, 11 Kapitlet

Jesaja, 11 Kapitlet

                  Telningen från Isais rot och hans
                              fridsrike.
  1. Men ett skott skall skjuta upp ur Isais avhuggna stam, och en
    telning från dess rötter skall bära frukt.
  2. Och på honom skall HERRENSAnde vila,
    vishets och förstånds Ande,
    råds och starkhets Ande,
    HERRENS kunskaps

    och fruktans Ande.

  3. Han skall hava sitt välbehag i HERRENS fruktan;
    och han skall icke döma efter som ögonen se
    eller skipa lag efter som öronen höra.
  4. Utan med rättfärdighet skall han döma de arma
    och med rättvisa skipa lagåt de ödmjuka på jorden.
    Och han skall slå jorden

    med sin muns stav,
    och med sina läppars anda

    döda de ogudaktiga.

  5. Rättfärdighet skall vara bältetomkring hans länder
    och trofasthet bältet

    omkring hans höfter.

  6. Då skola vargar bo tillsammans med lamm
    och pantrar ligga tillsammans med killingar;
    och kalvar och unga lejonoch gödboskap skola sämjas tillhopa,
    och en liten gosse

    skall valla dem.

  7. Kor och björnar skola gå och beta,
    deras ungar skola ligga tillhopa,
    och lejon skola äta halmlikasom oxar.
  8. Ett spenabarn skall lekainvid en huggorms hål
    och ett avvant barn sträcka ut sin hand

    efter basiliskens öga.

  9. Ingenstädes på mitt heliga berg skall man då göravad ont och fördärvligt är,
    ty landet skall vara fullt

    av HERRENS kunskap,
    likasom havsdjupet är fyllt av vattnet.

  10. Och det skall ske på den tiden att hednafolken skola söka
    telningen från Isais rot, där han står såsom ett baner för folken;
    och hans boning skall vara idel härlighet.
  11. Och HERREN skall på den tiden ännu en gång räcka ut sin hand,
    för att förvärva åt sig kvarlevan av sitt folk, vad som har blivit
    räddat från Assyrien, Egypten, Patros, Etiopien, Elam, Sinear,
    Hamat och havsländerna.
  12. Och han skall resa upp ett baner för hednafolken
    och samla Israels fördrivna män;
    och Juda förskingrade kvinnor skall han hämta
    tillhopa från jordens fyra hörn.
  13. Då skall Efraims avund upphöra
    och Juda ovänskap bliva utrotad;
    Efraim skall ej hysa avund mot Juda,
    och Juda icke ovänskap mot Efraim.
  14. Men såsom rovfåglar skola de slå nedpå filistéernas skuldra västerut,
    tillsammans skola de taga byte

    av österlänningarna;
    Edom och Moab

    skola gripas av deras hand,
    och Ammons barn

    skola bliva dem hörsamma.

  15. Och HERREN skall giva till spilloEgyptens havsvik
    och lyfta sin hand

    mot floden i förgrymmelse;
    och han skall klyva den i sju bäckar
    och göra så, att man torrskodd kan gå däröver.

  16. Så skall där bliva en banad vägför den kvarleva av hans folk,
    som har blivit räddad från Assur,
    likasom det var för Israel

    på den dag då de drogo upp
    ur Egyptens land.
    *23/12 Jesaja, 12 Kapitlet

    Jesaja, 12 Kapitlet

Det frälsta Israels lovsång.

  1. På den tiden skall du säga:
        »Jag tackar dig, HERRE,
            ty väl var du vred på mig,
        men din vrede har upphört,
            och du tröstar mig.
  2.    Se, Gud är min frälsning,
            jag är trygg och fruktar icke;
        ty HERREN, HERREN
            är min starkhet och min lovsång,
        och han blev mig till frälsning.»

3. Och I skolen ösa vatten med fröjd

ur frälsningens källor
4. och skolen säga på den tiden:

        »Tacken HERREN,
            åkallen hans namn,
        gören hans gärningar kunniga bland folken;
            förtäljen att hans namn är högt.
  5.    Lovsjungen HERREN,
            ty han har gjort härliga ting;
        detta vare kunnigt
            över hela jorden.
  6.    Ropen av fröjd och jublen,
            I Sions invånare,
        ty Israels Helige
            är stor bland eder.
*23/13 Jesaja, 13 Kapitlet
                         Jesaja, 13 Kapitlet

                         Domsord över Babel.
  1.  Detta är en utsaga om Babel, vad som uppenbarades för Jesaja,
      Amos' son.

2. Resen upp ett baner på ett kalt berg,

            ropen högt till dem;
        viften med handen att de må draga in
            genom de mäktiges portar.
  3.    Jag själv har bådat upp mina invigda,
            ja, kallat mina hjältar till mitt vredesverk,
      min stolta skara, som jublar.

4. Hör, det larmar på bergen

            såsom av ett stort folk.
        Hör, det sorlar av riken
            med hopade hednafolk.
        HERREN Sebaot mönstrar
            sin krigarskara.
  5.    Ifrån fjärran land komma de,
            ifrån himmelens ända,
        HERREN och hans vredes redskap,
            för att fördärva hela jorden.
  6.    Jämren eder, ty nära är HERRENS dag;
        såsom våld från den Allsvåldige kommer den.
  7.    Därför sjunka alla händer ned,
        och alla människohjärtan förfäras.
  8.    Man förskräckes, man gripes
            av ångest och kval,
        ja, våndas såsom en barnaföderska.
        Häpen stirrar den ene på den andre;
        röda såsom eldslågor äro deras ansikten.
  9.    Se, HERRENS dag kommer,
            gruvlig och med förgrymmelse
            och med vredesglöd,
        för att göra jorden till en ödemark
        och utrota syndarna som där bo.
 10.    Ty himmelens stjärnor och stjärnbilder
        sända ej mer ut sitt ljus,
        solen går mörk upp,
        och månens ljus skiner icke.
 11.    Jag skall hemsöka jordens krets för dess ondska
        och de ogudaktiga för deras missgärning;
        jag skall göra slut på de fräckas övermod
        och slå ned våldsverkarnas högmod.
 12.    Jag skall göra en man mer sällsynt än fint guld,
        en människa mer sällsynt än guld från Ofir.
 13.    Därför skall jag komma himmelen att darra,
        och jorden skall bäva och vika från sin plats --
        genom HERREN Sebaots förgrymmelse,
        på hans glödande vredes dag.

14. Och likasom jagade gaseller

        och en hjord som ingen samlar
        vända de då hem, var och en till sitt folk,
        och fly, var och en till sitt land.
 15.    Men envar som upphinnes bliver genomborrad,
        och envar som gripes faller för svärd.
 16.    Deras späda barn krossas
            inför deras ögon,
        deras hus plundras,
            och deras kvinnor skändas.

17. Ty se, jag vill uppväcka mot dem mederna,

        som akta silver för intet
        och icke fråga efter guld.
 18.    Deras bågar skola fälla de unga männen,
        med frukten i moderlivet hava de intet förbarmande,
        och barnen skona de icke.
 19.    Och det skall gå med Babel, rikenas krona,
        kaldéernas ära och stolthet,
        likasom när Gud omstörtade Sodom och Gomorra.
 20.    Aldrig mer skall det bliva bebyggt,
        från släkte till släkte skall det ligga obebott;
        ingen arab skall där slå upp sitt tält,
        ingen herde lägra sig där med sin hjord.
 21.    Nej, öknens djur skola lägra sig där,
        och dess hus skola fyllas av uvar;
        strutsar skola bo där,
        och gastar skola hoppa där.
 22.    Schakaler skola tjuta i dess palatser
        och ökenhundar i praktbyggnaderna.
        Snart kommer dess tid;
        dess dagar skola ej fördröjas.
*23/14 Jesaja, 14 Kapitlet
                         Jesaja, 14 Kapitlet

               Sång över Babels konungs fall.  Profetia
               mot Assyrien.  Utsaga angående Filisteen.
  1. Ty HERREN skall förbarma sig över Jakob och ännu en gång
    utvälja Israel och låta dem komma till ro i deras land; och
    främlingar skola sluta sig till dem och hålla sig till Jakobs hus.
  2. Och folk skola taga dem och föra dem hem igen; men Israels hus
    skall lägga dem under sig såsom sin arvedel i HERRENS land, och
    skall göra dem till trälar och trälinnor. Så skola de få sina
    fångvaktare till fångar och råda över sina plågare.
  3. Och på den dag då HERREN låter dig få ro från din vedermöda
    och ångest, och från den hårda träldom som har varit dig pålagd,
  4. då skall du stämma upp denna visa över konungen i Babel, du
    skall säga:
        »Vilken ände har icke plågaren fått,
            vilken ände pinoorten!
  5.    HERREN har brutit sönder
            de ogudaktigas stav,
        tyrannernas ris,
  6.    det ris som i grymhet slog folken
            med slag på slag,
        och i vrede härskade över folkslagen
            med skoningslös förföljelse.
  7.    Hela jorden har nu fått vila och ro;
            man brister ut i jubel.
  8.    Själva cypresserna glädja sig över ditt fall,
            så ock Libanons cedrar:
        'Sedan du nu ligger där, drager ingen hitupp
            för att hugga ned oss.


9. Dödsriket därnere störes i sin ro för din skull,

            när det måste taga emot dig.
        Skuggorna där väckas upp för din skull,
            jordens alla väldige;
        folkens alla konungar måste stå upp
            från sina troner.
 10.    De upphäva alla sin röst
            och säga till dig:
        'Så har då också du blivit maktlös såsom vi,
            ja, blivit vår like.'
 11.    Ned till dödsriket har din härlighet måst fara,
            och dina harpors buller;
        förruttnelse är bädden under dig,
            och maskar äro ditt täcke.

12. Huru har du icke fallit ifrån himmelen,

            du strålande morgonstjärna!
        Huru har du icke blivit fälld till jorden,
            du folkens förgörare!
 13.    Det var du som sade i ditt hjärta:
            'Jag vill stiga upp till himmelen;
        högt ovanför Guds stjärnor
            vill jag ställa min tron;
        jag vill sätta mig på gudaförsamlingens berg
            längst uppe i norr.
 14.    Jag vill stiga upp över molnens höjder,
            göra mig lik den Högste.'

15. Nej, ned till dödsriket måste du fara,

längst ned i graven.
16. De som se dig stirra på dig,

            de betrakta dig och säga:
        'Är detta den man som kom jorden att darra
            och riken att bäva,
 17.    den som förvandlade jordkretsen till en öken
            och förstörde dess städer,
        den som aldrig frigav sina fångar,
            så att de fingo återvända hem?'

18. Folkens alla konungar

            ligga allasammans med ära
            var och en i sitt vilorum;
 19.    men du ligger obegraven och bortkastad,
            lik en föraktad gren;
        du ligger där överhöljd av dräpta,
            av svärdsslagna män,
        av döda som hava farit ned i gravkammaren,
            lik ett förtrampat as.
 20.    Du skulle icke såsom de
            få vila i en grav,
        ty du fördärvade ditt land
            och dräpte ditt folk.

        Om ogärningsmännens avföda
            skall man aldrig mer tala.
 21.    Anställen ett blodbad på hans söner
            för deras fäders missgärning.
        De få ej stå upp och besitta jorden
            och fylla jordkretsens yta med städer.»

22. Nej, jag skall stå upp emot dem, säger HERREN Sebaot; och jag

      skall utrota ur Babel både namn och kvarleva, både barn och
      efterkommande, säger HERREN.
 23.  Och jag skall göra det till ett tillhåll för rördrommar och
      fylla det med sumpsjöar; ja, jag skall bortsopa det med
      ödeläggelsens kvast, säger HERREN Sebaot.

24. HERREN Sebaot har svurit och sagt:

        Sannerligen, såsom jag har tänkt,så skall det ske,
        och vad jag har beslutit, det skall fullbordas.
 25.    Jag skall krossa Assur i mitt land,
        och på mina berg skall jag förtrampa honom.
        Så skall hans ok bliva borttaget ifrån dem
        och hans börda tagas av deras skuldra.
 26.    Detta är det beslut som är fattat
            mot hela jorden;
        detta är den hand som är uträckt
            mot alla folk.
 27.    Ty HERREN Sebaot har beslutit det;
            vem kan då göra det om intet?
        Hans hand är det som är uträckt;
            vem kan avvända den?

28. I det år då konung Ahas dog förkunnades följande utsaga:

29. Gläd dig icke, du filistéernas hela land,

        över att det ris som slog dig är sönderbrutet;
        ty från ormens rot skall en basilisk komma fram,
        och dennes avkomma bliver en flygande drake.
 30.    De utarmade skola sedan få bete
        och de fattiga få lägra sig i trygghet;
        men telningarna från din rot skall jag döda genom hunger,
        och vad som bliver kvar av dig skall dräpas.
 31.    Jämra dig, du port; ropa, du stad;
        försmält av ångest, du filistéernas hela land.
        Ty norrifrån kommer en rök;
        i fiendeskarornas tåg bliver ingen efter.

32. Vad skall man då svara

det främmande folkets sändebud?

        Jo, att det är HERREN som har grundat Sion,
        och att de betryckta bland hans folk där hava sin tillflykt.
*23/15 Jesaja, 15 Kapitlet
                         Jesaja, 15 Kapitlet

                          Profetia om Moab.
  1. Utsaga om Moab.
        Ja, med Ar-Moab är det ute den natt då det förstöres.
        Ja, med Kir-Moab är det ute den natt då det förstöres.
  2.    Habbait och Dibon stiga upp
            på offerhöjderna för att gråta;
        uppe i Nebo och Medeba
            jämrar sig Moab;
        alla huvuden där äro skalliga,
            alla skägg avskurna.
  3.    På dess gator bär man sorgdräkt,
            så ock på dess tak;
        på dess torg jämra sig alla
            och flyta i tårar.
  4.    Hesbon och Eleale höja klagorop,
            så att det höres ända till Jahas.
        Därför skria ock Moabs krigare;
            hans själ våndas i honom.
  5.    Mitt hjärta klagar över Moab,
            ty hans flyktingar fly ända till Soar,
            till Eglat-Selisia;
        uppför Halluhits höjd
            stiger man under gråt,
        och på vägen till Horonaim
            höjas klagorop över förstörelsen.
  6.    Nimrims vatten
            bliva torr ökenmark,
        gräset förtorkas, brodden vissnar,
            intet grönt lämnas kvar.
  7.    Återstoden av sitt förvärv,
            sitt sparda gods,
        bär man därför nu bort
            över Pilträdsbäcken.
  8.    Ja, klagoropen ljuda
            runtom i Moabs land;
        till Eglaim når dess jämmer
            och till Beer-Elim dess jämmer.
  9.    Dimons vatten
            äro fulla av blod.
        Ja, ännu något mer
            skall jag låta komma över Dimon;
        ett lejon över Moabs räddade,
            över det som bliver kvar av landet.
*23/16 Jesaja, 16 Kapitlet
                         Jesaja, 16 Kapitlet

                 Fortsättning av föregående profetia.
  1. »Sänden åstad de lamm
    som landets herre bör hava
    från Sela genom öknentill dottern Sions berg.»
  2. Och såsom flyktande fåglar,lika skrämda fågelungar
    komma Moabs döttrar

    till Arnons vadställen.

  3. De säga: »Giv oss råd,bliv medlare för oss.
    Låt din skugga vara såsom natten,

    nu mitt i middagshettan.
    Skydda de fördrivna;

    röj icke de flyktande.

  4. Låt mina fördrivnafinna härbärge hos dig,
    var för Moab ett beskärm

    mot fördärvaren,
    till dess att utpressaren ej mer är till

    och fördärvet får en ände
    och förtryckarna försvinna

    bort ur landet.

  5. Så skall genom eder mildheteder tron bliva befäst,
    och på den skall sitta trygg

    i Davids hydda
    en furste som far efter vad rätt är

    och främjar rättfärdighet.»

  6. Vi hava hört om Moabs högmod,det övermåttan höga,
    om hans högfärd, högmod och övermod

    och opålitligheten i hans lösa tal.

  7. Därför måste nu Moab jämra sig över Moab,hela landet måste jämra sig.
    Över Kir-Haresets druvkakor måsten I sucka

    i djup bedrövelse.

  8. Ty Hesbons fält äro förvissnade,så ock Sibmas vinträd,
    vilkas ädla druvor

    slogo folkens herrar till marken,
    vilkas rankor nådde till Jaeser

    och förirrade sig i öknen,
    vilkas skott bredde ut sig

    och gingo över havet.

  9. Därför gråter jag över Sibmas vinträd,såsom Jaeser gråter;
    med mina tårar vattnar jag dig, Hesbon,

    och dig, Eleale.
    Ty mitt i din sommar och din bärgningstid

    har ett skördeskri slagit ned.

  10. Glädje och fröjd är nu avbärgadfrån de bördiga fälten,
    och i vingårdarna höjes intet glädjerop,

    höres intet jubel;
    ingen trampar vin i pressarna,

    på skördeskriet har jag gjort slut.

  11. Därför klagar mitt hjärtasåsom en harpa över Moab,
    ja, mitt innersta över Kir-Heres.
  12. Ty huru än Moab ävlas att träda upp på offerhöjden
    och huru han än går in i sin helgedom och beder,så uträttar han intet därmed.
  13. Detta är det ord, som HERREN tillförne talade till Moab.
  14. Men nu har HERREN åter talat och sagt: Inom tre år, såsom
    dagakarlen räknar åren, skall Moab i sin härlighet, med alla
    sina stora skaror, varda aktad för intet; och vad som bliver
    kvar skall vara litet och ringa, icke mycket värt.
    *23/17 Jesaja, 17 KapitletJesaja, 17 Kapitlet
                  Domsord över Damaskus och Israel.
                            Folkens larm.
  1. Utsaga om Damaskus.
        Se, Damaskus skall upphöra att vara en stad;
        det skall falla och bliva en stenhop.
  2.    Aroers städer varda övergivna;
            de bliva tillhåll för hjordar,
            som lägra sig där ostörda.
  3.    Det är förbi med Efraims värn,
            med Damaskus' konungadöme
            och med kvarlevan av Aram.
        Det skall gå med dem såsom med Israels barns härlighet,
            säger HERREN Sebaot.

4. Och det skall ske på den tiden

        att Jakobs härlighet vändes i armod,
        och att hans feta kropp bliver mager.
  5.    Det går, såsom när skördemannen samlar ihop säden
        och med sin arm skördar axen;
        det går, såsom när man plockar ax
        i Refaims-dalen:
  6.    en ringa efterskörd lämnas kvar där,
            såsom när man slår ned oliver,
        två eller tre bär lämnas kvar
            högst uppe i toppen,
        fyra eller fem
            på trädets kvistar,
        säger HERREN, Israels Gud.

7. På den tiden skola människorna

            blicka upp till sin Skapare
        och deras ögon se upp
            till Israels Helige.
  8.    Människorna skola ej vända sin blick till de altaren
            som deras händer hava gjort;
        på sina fingrars verk
            skola de icke se,
            icke på Aserorna eller på solstoderna.

9. På den tiden skola deras fasta städer bliva lika de övergivna

      fästen i skogarna och på bergstopparna, som övergåvos, när
      Israels barn drogo in; allt skall bliva ödelagt.

10. Ty du har förgätit din frälsnings Gud,

        och du tänker icke på din fasta klippa.
        Därför planterar du ljuvliga planteringar [1]
        och sätter i dem främmande vinträd.
 11.    Och väl får du dem att växa högt samma dag du planterar dem,
        och morgonen därefter får du dina plantor att blomma,
        men skörden försvinner på hemsökelsens dag,
        då plågan bliver olidlig.

12. Hör, det brusar av många folk,

        det brusar, såsom havet brusar.
        Det dånar av folkslag,
        det dånar, såsom väldiga vatten dåna.
 13.    Ja, det dånar av folkslag,
        såsom stora vatten dåna.
        Men han näpser dem, och de fly bort i fjärran;
        de jagas bort såsom agnar för vinden, uppe på bergen,
        och såsom virvlande löv för stormen.
 14.    När aftonen är inne, se, då kommer förskräckelsen,
        och förrän morgonen gryr, äro de sin kos.
        Detta bliver våra skövlares del,
        våra plundrares lott.

[1] Se Plantering i Ordförkl.
*23/18 Jesaja, 18 Kapitlet

Jesaja, 18 Kapitlet

Svar till budbärarna från Etiopien.

  1. Hör, du land där flygfän surra,du land bortom Etiopiens strömmar,
  2. du som har sänt budbärare över havet,i rörskepp hän över vattnet!

    Gån åstad, I snabba sändebud,
    till det resliga folket med glänsande hy,
    till folket som är så fruktat vida omkring,
    det starka och segerrika folket,
    vars land genomskäres av strömmar.

  3. I jordkretsens alla inbyggare,I som bon på jorden:
    sen till, när man reser upp

    baner på bergen,
    och när man stöter i basun,

    så lyssnen därtill.

  4. Ty så har HERREN sagt till mig:
    »I stillhet vill jag skåda ned från min boning,
    såsom solglans glöderfrån en klar himmel,
    såsom molnet utgjuter dagg

    under skördetidens hetta.»

  5. Ty förrän skördetiden är inne,just när blomningen är slut
    och blomman förbytes

    i mognad druva,
    skall han avskära rankorna

    med vingårdskniv
    och hugga av rotskotten

    och skaffa dem bort.

  6. Alltsammans skall lämnas till prisåt rovfåglarna på bergen
    och åt djuren på marken;
    rovfåglarna skola där hava sina nästen över sommaren
    och markens alla djur ligga där om vintern.
  7. På den tiden skola skänker bäras fram till HERREN Sebaot från
    det resliga folket med glänsande hy, från folket som är så
    fruktat vida omkring, det starka och segerrika folket, vars land
    genomskäres av strömmar — till den plats där HERREN Sebaots
    namn bor, till Sions berg.
    *23/19 Jesaja, 19 KapitletJesaja, 19 Kapitlet
                 Profetior om Egyptens förnedring och
                             upprättelse.
  1. Utsaga om Egypten.
        Se, HERREN far fram
            på ett ilande moln
        och kommer till Egypten.
        Egyptens avgudar
            bäva då för honom,
        och egyptiernas hjärtan
            förfäras i deras bröst.
  2.    Och jag skall uppegga egyptier mot egyptier,
        så att broder skall strida mot broder
            och vän mot vän,
        stad mot stad
            och rike mot rike.
  3.    Och egyptiernas förstånd
            skall försvinna ur deras hjärtan,
        och deras råd skall jag göra om intet;
        de skola då fråga sina avgudar och signare,
        sina andebesvärjare och spåmän.
  4.    Men jag skall giva egyptierna
        i en hård herres hand,
        och en grym konung skall få råda över dem,
        säger Herren, HERREN Sebaot.
  5.    Och vattnet skall försvinna ur havet,
        och floden skall sina bort och uttorka.
  6.    Strömmarna skola utbreda stank,
        Egyptens kanaler
            skola förminskas och sina bort;
        rör och vass skall förvissna.
  7.    Ängarna vid Nilfloden,
            längs flodens strand,
        och alla sädesfält vid floden,
        de skola förtorka, fördärvas och varda till intet.
  8.    Dess fiskare skola klaga,
        alla som kasta ut krok i floden skola sörja;
        och de som lägga ut nät i vattnet
        skola stå där modlösa.
  9.    De som arbeta i häcklat lin
            skola komma på skam,
            så ock de som väva fina tyger.
 10.    Landets stödjepelare skola bliva krossade
        och alla de som arbeta för lön
            gripas av ångest.
 11.    Såsom idel dårar
            stå då Soans furstar;
        Faraos visaste rådgivare
            giva blott oförnuftiga råd.
        Huru kunnen I då säga till Farao:
        »Jag är en son av visa män,
            en son av forntidens konungar»?
 12.    Ja, var är dina vise?
        Må de förkunna för dig -- ty de veta det ju --
        vad HERREN Sebaot
        har beslutit över Egypten.
 13.    Nej, Soans furstar hava blivit dårar,
        Nofs furstar äro bedragna,
        Egypten föres vilse
            av dem som voro hörnstenar i dess stammar.
 14.    HERREN har där utgjutit
            en förvirringens ande,
        så att de komma Egypten att ragla,
            vadhelst det företager sig,
        såsom en drucken raglar i sina spyor.
 15.    Och Egypten skall icke hava framgång
            i vad någon där gör,
        evad han är huvud eller svans,
            evad han är palmtopp eller sävstrå.

16. På den tiden skola egyptierna vara såsom kvinnor: de skola bäva

      och förskräckas för HERREN Sebaots upplyfta hand, när han lyfter
      den mot dem.
 17.  Och Juda land skall bliva en skräck för egyptierna; så ofta man
      nämner det för dem, skola de förskräckas, för det besluts skull
      som HERREN Sebaot har fattat över dem.

18. På den tiden skola i Egyptens land finnas fem städer som tala

      Kanaans tungomål, och som svärja vid HERREN Sebaot; en av dem
      skall heta Ir-Haheres.

19. På den tiden skall ett altare vara rest åt HERREN mitt i

Egyptens land, så ock en stod åt HERREN vid landets gräns.
20. Och de skola vara till tecken och vittnesbörd för HERREN Sebaot

      i egyptiernas land:  när de ropa till HERREN om hjälp mot
      förtryckare, då skall han sända dem en frälsare och försvarare,
      och han skall rädda dem.
 21.  Och HERREN skall göra sig känd för egyptierna, ja, egyptierna
      skola lära känna HERREN på den tiden; och de skola tjäna honom
      med slaktoffer och spisoffer, de skola göra löften åt HERREN och
      få infria dem.

22. Så skall då HERREN slå Egypten — slå, men ock hela; när de

omvända sig till HERREN, skall han bönhöra dem och hela dem.

23. På den tiden skall en banad väg leda från Egypten till Assyrien,

      och assyrierna skola komma in i Egypten, och egyptierna in i
      Assyrien; och egyptierna skola hålla gudstjänst tillsammans med
      assyrierna.
 24.  På den tiden skall Israel, såsom den tredje i förbundet, stå vid
      sidan av Egypten och Assyrien, till en välsignelse på jorden.

25. Och HERREN Sebaot skall välsigna dem och säga:

        Välsignad vare du Egypten, mitt folk,
        och du Assyrien, mina händer verk,
        och du Israel, min arvedel!

*23/20 Jesaja, 20 Kapitlet

Jesaja, 20 Kapitlet

Profetia om Egypten och Etiopien.

  1. I det år då Tartan kom till Asdod, utsänd av Sargon, konungen i
    Assyrien — varefter han ock belägrade Asdod och intog det —
  2. på den tiden talade HERREN genom Jesaja, Amos’ son, och sade:
    »Upp, lös säcktygsklädnaden från dina länder, och drag dina
    skor av dina fötter.» Och denne gjorde så och gick naken och
    barfota.
  3. Sedan sade HERREN: »Likasom min tjänare Jesaja har gått naken
    och barfota och nu i tre år varit till tecken och förebild
    angående Egypten och Etiopien,
  4. så skall konungen i Assyrien låta fångarna ifrån Egypten och de
    bortförda från Etiopien, både unga och gamla, vandra åstad nakna
    och barfota, med blottad bak, Egypten till blygd.
  5. Då skola de häpna och blygas över Etiopien, som var deras hopp,
    och över Egypten, som var deras stolthet.
  6. På den dagen skola inbyggarna här i kustlandet säga: ‘Se, så
    gick det med dem som voro vårt hopp, med dem till vilka vi
    flydde, för att få hjälp och bliva räddade undan konungen i
    Assyrien; huru skola vi då själva kunna undkomma?’»
    *23/21 Jesaja, 21 KapitletJesaja, 21 Kapitlet
                Profetior om Öknen vid havet (Babel),
                       Duma (Edom) och Arabien.
  1. Utsaga om Öknen vid havet.
        Likasom en storm
            som far fram i Sydlandet
        kommer det från öknen,
            från det fruktansvärda landet.
  2.    En gruvlig syn
            har blivit mig kungjord:
        »Härjare härja,
            rövare röva.
        Drag upp, du Elam!
            Träng på, du Mediens folk!
        På all suckan
            vill jag göra slut.»
  3.    Fördenskull darra
            nu mina länder,
        ångest griper mig,
            lik en barnaföderskas ångest;
        förvirring kommer över mig,
            så att jag icke kan höra,
        förskräckelse fattar mig,
            så att jag icke kan se.
  4.    Mitt hjärta är utom sig,
            jag kväljes av förfäran;
        skymningen, som jag längtade efter,
            vållar mig nu skräck.

5. Man dukar bord,

            man breder ut täcken,
            man äter och dricker.
        Nej, stån upp, I furstar;
            smörjen edra sköldar!

6. Ty så har Herren

            sagt till mig:
        »Gå och ställ ut en väktare;
        vad han får se, det må han förkunna.
  7.    Och om han ser ett tåg,
            ryttare par efter par,
        ett tåg av åsnor,
            ett tåg av kameler,
        då må han giva akt,
            noga giva akt.»

8. Och denne ropade,

            såsom ett lejon ryter:
        »Herre, här står jag
            på vakt beständigt,
            dagen igenom,
        och jag förbliver
            här på min post
            natt efter natt.
  9.    Och se, nu kommer här
            ett tåg av män,
            ryttare par efter par!»
        Och åter talade han och sade:
            »Fallet, fallet är Babel!
        Alla dess gudabeläten
            äro nedbrutna till jorden.»

10. O du mitt krossade,

            mitt söndertröskade folk,
        vad jag har hört
            av HERREN Sebaot,
        Israels Gud,
            det har jag förkunnat för eder.

11. Utsaga om Duma.

        Man ropar till mig från Seir:
        »Väktare, vad lider natten?
        Väktare, vad lider natten?»
 12.    Väktaren svarar:
            »Morgon har kommit,
            och likväl är det natt.
        Viljen I fråga mer, så frågen;
            kommen tillbaka igen.»

13. Utsaga över Arabien.

        Tagen natthärbärge i Arabiens vildmark,
        I karavaner från Dedan.
 14.    Må man komma emot de törstande
        och giva dem vatten.
        Ja, inbyggarna i Temas land
        gå de flyktande till mötes med bröd.
 15.    Ty de fly undan svärd,
        undan draget svärd,
        och undan spänd båge
        och undan krigets tunga.

16. Ty så har Herren sagt till mig: Om ett år, såsom dagakarlen

räknar året, skall all Kedars härlighet vara förgången,
17. och föga skall då vara kvar av Kedars hjältars bågar, så många

de äro. Ty så har HERREN, Israels Gud, talat.
*23/22 Jesaja, 22 Kapitlet

Jesaja, 22 Kapitlet

                Profetia om Synernas dal (Jerusalem).
                          Sebna och Eljakim.
  1. Utsaga om Synernas dal.
        Vad är då på färde,
            eftersom allt ditt folk
            stiger upp på taken?
  2.    Du larmuppfyllda,
            du bullrande stad,
            du glada stad!
        Dina slagna hava icke
            blivit slagna med svärd,
            ej dödats i strid.
  3.    Alla dina furstar
            hava samfällt flytt undan,
            utan bågskott blevo de fångar.
        Ja, så många som påträffades hos dig
            blevo allasammans fångar,
            huru långt bort de än flydde.
  4.    Därför säger jag:
            Vänden blicken ifrån mig,
            jag måste gråta bitterligen;
        trugen icke på mig tröst
            för att dottern mitt folk
            har blivit förstörd.
  5.    Ty en dag med förvirring, nedtrampning och bestörtning
            kommer från Herren, HERREN Sebaot,
        i Synernas dal,
            med nedbrutna murar
            och med rop upp mot berget.

6. Elam hade fattat kogret,

        vagnskämpar och ryttare följde honom;
        Kir hade blottat skölden.
  7.    Dina skönaste dalar voro fyllda med vagnar,
        och ryttarna hade fattat stånd vid porten.

8. Juda blev blottat och låg utan skydd. Då skådade du bort efter

vapnen i Skogshuset.
9. Och I sågen att Davids stad hade många rämnor, och I samladen

upp vattnet i Nedre dammen.
10. Husen i Jerusalem räknaden I, och I bröten ned husen för att

befästa muren.
11. Och mellan de båda murarna gjorden I en behållare för vattnet

      från Gamla dammen.  Men I skådaden icke upp till honom som hade
      verkat detta; till honom som för länge sedan hade bestämt det
      sågen I icke.
 12.  Herren, HERREN Sebaot kallade eder på den dagen till gråt och
      klagan, till att raka edra huvuden och hölja eder i sorgdräkt.
 13.  Men i stället hängåven I eder åt fröjd och glädje; I dödaden
      oxar och slaktaden får, I åten kött och drucken vin, I saden:
      »Låtom oss äta och dricka, ty i morgon måste vi dö.»
 14.  Därför ljuder från HERREN Sebaot denna uppenbarelse i mina öron:
      Sannerligen, denna eder missgärning skall icke bliva försonad,
      så länge I leven, säger Herren, HERREN Sebaot.

15. Så sade Herren, HERREN Sebaot: Gå bort till honom där,

förvaltaren, överhovmästaren Sebna, och säg till honom:
16. Vad gör du här, och vem tänker du lägga här, eftersom du här

      hugger ut en grav åt dig?  Du som hugger ut din grav så högt uppe,
      du som i klippan urholkar en boning åt dig,
 17.  du må veta att HERREN skall slunga dig långt bort, en sådan
      man som du är.  Han skall rulla dig tillhopa till en klump,
 18.  han skall hopnysta dig såsom ett nystan, och kasta dig såsom en
      boll bort till ett land som har utrymme nog för dig; där skall
      du dö, och dit skola dina härliga vagnar komma, du skamfläck för
      din herres hus.

19. Ja, jag skall stöta dig bort ifrån din plats, och från din

tjänst skall du bliva avsatt.
20. Och på den dagen skall jag kalla på min tjänare Eljakim,

Hilkias son;
21. honom skall jag ikläda din livklädnad, och med ditt bälte skall

      jag omgjorda honom, och skall lägga ditt välde i hans hand, så
      att han bliver en fader för Jerusalems invånare och för Juda
      hus.
 22.  Och jag skall giva honom Davids hus' nyckel att bära; när han
      upplåter, skall ingen tillsluta, och när han tillsluter, skall
      ingen upplåta.
 23.  Och jag skall slå in honom till en stadig spik i en fast vägg,
      och han skall bliva ett äresäte för sin faders hus.
 24.  Men om då hans faderas hus, så tungt det är, hänger sig på
      honom, med ättlingar och avkomlingar -- alla slags småkärl av
      vad slag som helst, skålar eller allahanda krukor --
 25.  då, på den dagen, säger HERREN Sebaot, skall spiken som var
      inslagen i den fasta väggen lossna; den skall gå sönder och
      falla ned, och bördan som hängde därpå, skall krossas.  Ty så har
      HERREN talat.
*23/23 Jesaja, 23 Kapitlet
                         Jesaja, 23 Kapitlet

                          Profetia om Tyrus.
  1. Utsaga om Tyrus.Jämren eder, I Tarsisskepp! Ty det är ödelagt, utan hus och utan
    gäster; från kittéernas land når dem budskapet härom.
  2. Sitten stumma, I kustlandets invånare!Köpmän från Sidon, sjöfarande män, uppfyllde dig;
  3. av Sihors säd och Nilflodens skördar skaffade du dig vinning, i
    det du for över stora vatten och drev handel därmed bland folken.
  4. Men stå där nu med skam, du Sidon; ty så säger havet, havets
    fäste: »Så är jag då utan avkomma och har icke fött några
    barn, icke uppfött ynglingar, icke fostrat jungfrur.»
  5. När man får höra detta i Egypten, då bävar man vid ryktet om
    Tyrus.
  6. Dragen bort till Tarsis och jämren eder,I kustlandets invånare.
  7. Är detta eder glada stad,hon den urgamla,
    som av sina fötter bars till fjärran land,

    för att gästa där?

  8. Vem beslöt detta över Tyrus,henne som delade ut kronor,
    vilkens köpmän voro furstar,

    vilkens krämare voro stormän på jorden?

  9. HERREN Sebaot var den som beslöt det,för att slå ned all den stolta härligheten
    och ödmjuka alla stormän på jorden.
  10. Bred nu ut dig över ditt land såsom Nilfloden,du dotter Tarsis;
    du bär ingen boja mer.
  11. Han räckte ut sin hand över havet,han kom konungariken att darra;
    HERREN bjöd om Kanaans fästen

    att de skulle ödeläggas.

  12. Han sade: »Du skall ej allt framgentfå leva i fröjd,
    du kränkta jungfru,

    du dotter Sidon.
    Stå upp och drag bort till kittéernas land;

    dock, ej heller där får du ro.

  13. Se, kaldéernas land,folket som förr ej var till,
    de vilkas land Assyrien gjorde till boning

    åt öknens djur,
    de resa där sina belägringstorn

    och omstörta stadens platser
    och göra den till en grushög.

  14. Jämren eder, I Tarsisskepp,ty edert fäste är förstört.»
  15. På den tiden skall Tyrus ligga förgätet i sjuttio år, såsom
    rådde där alltjämt en och samma konung; men efter sjuttio år
    skall det gå med Tyrus, såsom det heter i visan om skökan:
  16. »Tag din harpaoch gå omkring i staden,
    du förgätna sköka;
    spela vackert

    och sjung flitigt,
    så att man kommer ihåg dig.»

  17. Ty efter sjuttio år skall HERREN se till Tyrus, och det skall
    åter få begynna att taga emot skökolön och bedriva otukt med
    jordens alla konungariken i den vida världen.
  18. Men hennes handelsförvärv och vad hon får såsom skökolön skall
    vara helgat åt HERREN; det skall icke läggas upp och icke
    gömmas, utan de som bo inför HERRENS ansikte skola av hennes
    handelsförvärv hava mat till fyllest och präktiga kläder.
    *23/24 Jesaja, 24 KapitletJesaja, 24 Kapitlet
                  Den stora hemsökelsen över jorden.
                Kvarlevans räddning och Guds herradöme
                               på Sion.
  1. Se, HERREN ödelägger jordenoch förödar den;
    han omvälver vad därpå är,

    och förstör dess innbyggare.

  2. Och det går prästen såsom folket,husbonden såsom tjänaren,
    husfrun såsom tjänarinnan,

    säljaren såsom köparen,
    låntagaren såsom långivaren,

    gäldenären såsom borgenären.

  3. Jorden bliver i grund ödelagdoch i grund utplundrad;
    ty HERREN har talat

    detta ord.

  4. Jorden sörjer och tvinar bort,
    jordkretsen försmäktar och tvinar bort,
    vad högt är bland jordens folk försmäktar.
  5. Ty jorden har blivit ohelgadunder sina inbyggare;
    de hava överträtt lagarna,

    de hava förvandlat rätten,
    brutit det eviga förbundet.

  6. Därför uppfräter förbannelse jorden,
    och de som bo där måste lida, vad de hava förskyllt;
    därför förtäras jordens inbyggare av hetta,
    så att ej många människor finnas kvar.
  7. Vinmusten sörjer,vinträdet försmäktar;
    de som voro så hjärteglada sucka nu alla.
  8. Det är förbi med fröjden vid pukornas ljud,
    de gladas larm ha tystnat;
    det är förbi med fröjden vid harpans klang.
  9. Vin dricker man icke mer under sång,
    rusdrycken kännes biter för dem som dricka den.
  10. Nedbruten ligger den öde staden;
    vart hus är stängt, så att ingen kommer därin.
  11. Därute höres klagorop över vinet;
    all glädje är såsom en nedgånen sol,
    all jordens fröjd har flyktat.
  12. Ödeläggelse allenast är vkar i staden,
    och porten är slagen i spillror.
  13. Ty det måste så gå på jorden bland folken, såsom det går, när
    man slår ned oliver, såsom när man gör en efterskörd, sedan
    vinbärgningen är slut.
  14. Dessa häva då upp sin röst och jubla; fröjderop över HERRENS
    höghet ljuda borta i väster:
  15. »Ären därför HERREN i österns bygder, även i havsländerna
    HERRENS, Israels Guds, namn.»
  16. Från jordens ända höra vi lovsånger: »En härlig lott får den
    rättfärdige!» Men jag säger: Jag arme, jag arme, ve mig!
    Härjare härja, ja härjande fara härjare fram.
  17. Faror, fallgropar och fällor vänta eder, I jordens inbyggare.
  18. Och om någon flyr undan farlighetsropen, så störtar han i
    fallgropen, och om han kommer upp ur fallgropen, så fångas han i
    fällan. Ty fönstren i höjden äro öppnade, och jordens grundvalar
    bäva.
  19. Jorden brister, ja, den brister; jorden rämnar, ja, den rämnar;
    jorden vacklar, ja, den vacklar;
  20. jorden raglar, ja, den raglar såsom en drucken; den gungar såsom
    vaktsjulet i trädets topp. Dess överträdelse vilar tung på den,
    och den faller och kan icke mer stå upp.
  21. På den tiden skall HERREN hemsöka höjdens här uppe i höjden och
    jordens konungar nere på jorden.
  22. Och de skola samlas tillhopa, såsom fångar hopsamlas i
    fånggropen, och skola inneslutas i fängelse; sent omsider når
    dem hemsökelsen.
  23. Då skall månen blygas och solen skämmas; ty HERREN Sebaot skall
    då vara konung på Sions berg och i Jerusalem, och hans äldste
    skola skåda härlighet.
    *23/25 Jesaja, 25 KapitletJesaja, 25 Kapitlet
                Herrens segermakt.  Gästabudet på Sions
                  berg.  Fiendernas tillintetgörelse.
  1. HERRE, du är min Gud;
    jag vill upphöja dig, jag vill prisa ditt namn,
    ty du gör underfulla ting,
    du utför rådslut ifrån fordom tid,
    fasta och beståndande.
  2. Ja, du har gjort staden till en stenhop,
    den befästa staden till en grushög;
    främlingarnas palats står ej mer där såsom en stad,
    aldrig skall det byggas upp igen.
  3. Därför måste nu det vilda folket ära dig,
    den grymma hednastaden frukta dig.
  4. Ty du har varit ett värn för den arme,
    ett värn för den fattige i hans nöd,
    en tillflykt mot störtskurar,ett skygd under hettan.
    Ty våldsverkarnas raseri

    är likasom en störtskur mot en vägg.

  5. Och såsom du kuvar hettan, när det är som torrast,
    så kuvar du främlingarnas larm;
    ja, såsom hettan dämpas genom molnens skugga,
    så dämpas de grymmas segersång.
  6. Och HERREN Sebaot skall på detta berg
    göra ett gästabud för alla folk,
    ett gästabud med feta rätter,ett gästabud med starkt vin,
    ja, med fetta, märgfulla rätter,

    med starkt vin, väl klarat.

  7. Och han skall på detta berg göra om intet
    det dok som höljer alla folk,
    och det täckelse som betäcker alla folkslag.
  8. Han skall för alltid göra döden om intet;
    och Herren, HERRENskall avtorka tårarna
    från alla ansikten,
    och skall taga bort

    sitt folks smälek
    överallt på jorden.
    Ty så har HERREN talat.

  9. På den tiden skall man säga:
    Se, där är vår Gud,som vi förbidade
    och som skulle frälsa oss.
    Ja, där är HERREN, som vi förbidade;
    låtom oss fröjdas och vara glada över hans frälsning.
  10. Ty HERRENS hand skall vila över detta berg,
    men Moab skall bliva nedtrampad i sitt eget land,
    likasom strå trampas ned i gödselpölen.
  11. Och huru han än där breder ut sina händer,
    lik simmaren, när han simmar,
    så skall dock hans högmod bliva nedbrutet,
    trots hans händers alla konster.
  12. Ja, dina murars höga fäste
    störtar han omkull och ödmjukar,
    han slår det till jorden, ned i stoftet.
    *23/26 Jesaja, 26 KapitletJesaja, 26 Kapitlet
                Juda segersång.  Dess strider och dess
                   återuppståndelse till nytt liv.
  1. På den tiden skall man sjunga denna sång i Juda land:
        »Vår stad giver oss styrka;
        murar och värn
            bereda oss frälsning.
  2.    Låten upp portarna,
        så att ett rättfärdigt folk
            får draga därin,
            ett som håller tro.
  3.    Den som är fast i sitt sinne
        bevarar du i frid, i frid;
            ty på dig förtröstar han.
  4.    Förtrösten då på HERREN
            till evig tid;
        ty HERREN, HERREN
            är en evig klippa.
  5.    Ty dem som trona i höjden,
            dem störtar han ned,
            ja, den höga staden;
        han ödmjukar den,
            ödmjukar den till jorden,
        han slår den ned i stoftet.
  6.    Den trampas under fötterna,
            under de förtrycktas fötter,
            under de armas steg.»

7. Men den rättfärdiges väg är jämn;

        åt den rättfärdige bereder du
            en jämnad stig.
  8.    Ja, på dina domars väg,
            HERRE, förbida vi dig;
        till ditt namn och ditt pris
            står vår själs trängtan.
  9.    Min själ trängtar efter dig om natten,
        och anden i mig söker dig bittida;
        ty när dina domar drabbar jorden,
        lära sig jordkretsens
            inbyggare rättfärdighet.
 10.    Om nåd bevisas mot den ogudaktige,
            så lär han sig icke rättfärdighet;
        i det land där rätt skulle övas
            gör han då vad orätt är
        och ser icke HERRENS höghet.

11. HERRE, din hand är upplyft,

            men de se det icke;
        må de nu med blygsel
            se din nitälskan för folket;
        ja, må eld förtära
            dina ovänner.
 12.    HERRE, du skall skaffa
            frid åt oss,
        ty allt vad vi hava uträttat
            har du utfört åt oss.
 13.    HERREN, vår Gud,
        andra herrar än du
            hava härskat över oss,
        men allenast dig prisa vi,
            allenast ditt namn.
 14.    De döda få icke liv igen,
        skuggorna stå ej åter upp;
        därför hemsökte och förgjorde du dem
        och utrotade all deras åminnelse.

15. Du förökade en gång folket, HERRE;

        du förökade folket och bevisade dig härlig;
        du utvidgade landets alla gränser.
 16.    HERRE, i nöden hava de nu sökt dig,
        de hava utgjutit tysta böner,
            när din tuktan kom över dem.
 17.    Såsom en havande kvinna,
            då hon är nära att föda,
        våndas och ropar
            i sina kval,
        så var det med oss
            inför ditt anskite, o HERRE.
 18.    Vi voro också havande och våndades;
            men när vi födde, var det vind.
        Vi kunde icke bereda
            frälsning åt landet;
        inga människor födas mer
            till att bo på jordens krets.
 19.    Men dina döda må få liv igen;
            mina dödas kroppar må åter stå upp.
        Vaknen upp och jublen,
            I som liggen i graven;
        ty din dagg är en ljusets dagg,
        och jorden skall giva igen de avsomnade.
 20.    Välan då, mitt folk,
            gå in i dina kamrar
        och stäng igen dörrarna om dig;
        göm dig ett litet ögonblick,
        till dess att vreden har gått förbi.
 21.    Ty se, HERREN
            träder ut ur sin boning,
        för att hemsöka jordens inbyggare
            för deras missgärning;
        och jorden skall låta komma i dagen
            allt blod som där har blivit utgjutet,
        och skall icke längre betäcka
            dem som där hava blivit dräpta.
*23/27 Jesaja, 27 Kapitlet
                         Jesaja, 27 Kapitlet

                   Sång om HERRENS vingård.  Israels
                     förskingring och inbärgning.
  1. På den tiden skall HERREN
    med sitt svärd, det hårda,det stora och starka,
    hemsöka Leviatan,

    den snabbe ormen,
    och Leviatan,

    den ringlande ormen,
    och skall dräpa draken,

    som ligger i havet.

  2. På den tiden skall finnasen vingård, rik på vin,
    och man skall sjunga om den:
  3. Jag, HERREN, är dess vaktar,åter och åter vattnar jag den.
    För att ingen skall skada den,

    vaktar jag den natt och dag.

  4. Jag vredgas icke på den;
    nej, om tistel och törneville begynna strid,
    så skulle jag gå löst därpå

    och bränna upp alltsammans.

  5. Eller ock måste man söka skydd hos migoch göra fred med mig;
    ja, fred måste man göra med mig.
  6. I tider som komma skall Jakob skjuta rötter
    och Israel grönska och blomstra;
    jordkretsen skola de uppfylla med sin frukt.
  7. Har man väl plågat dem så, som han plågade deras plågare?
    Eller dräptes de så, som deras dräpta fiender blevo dräpta?
  8. Nej, väl näpste han folket, när han förkastade och försköt det,
    väl ryckte han bort det med sin hårda vind,på östanstormens dag;
  9. men därför kan ock Jakobs missgärningdå bliva försonad
    och deras synds borttagande

    då giva fullmogen frukt,
    när alla stenar i deras altaren äro förstörda
    — såsom då man krossar sönder kalkstycken —
    och när Aseror och solstoder ej mer resas upp.

  10. Se, den fasta staden ligger öde,
    den har blivit en folktom plats,övergiven såsom en öken,
    kalvar gå där i bet
    och lägra sig där

    och avbita de kvisstar där finnas.

  11. Och när grenarna äro torra, bryter man av dem,
    och kvinnor kommaoch göra upp eld med dem.
    Ty detta är icke ett folk med förstånd;
    därför visar deras skapare dem intet förbarmande,
    och deras danare dem ingen misskund.
  12. Och det skall ske på den tiden
    att HERREN anställer en inbärgning,
    från den strida floden intill Egyptens bäck;
    och I skolen varda insamlade,
    en och en, I Israels barn.
  13. Och det skall ske på den tiden
    att man stöter i en stor basun;
    och de som hava varit borttappade i Assyriens land
    och fördrivna till Egyptens land,de skola då komma;
    och de skola tillbedja HERREN
    på det heliga berget i Jerusalem.
    *23/28 Jesaja, 28 Kapitlet

    Jesaja, 28 Kapitlet

               Efraims fall.  Juda obotfärdighet, straff
                  och räddning.  Liknelse hämtad från
                          åkermannens verk.
  1. Ve dig, du Efraimsdruckna mäns stolta krona,
    du hans strålande härlighets

    vissnande blomster
    på berghjässan ovan de vinberusades

    bördiga dal!

  2. Se, från Herren kommer
    en som är stark och väldig,
    lik en hagelskur,en förödande storm,
    lik en störtsur med väldiga,

    översvämmande vatten,
    som slår allt till jorden med mat.

  3. Under fötterna bliver den då trampad,Efraims druckna mäns
    stolta krona.
  4. Och det går med hans strålande härlighetsvissnande blomma
    på bergshjässan ovan

    den bördiga dalen,
    såsom det går med ett fion därnere,

    ett som har mognat före sommarsörden:
    så snart någon får syn därpå, slukar han det,
    medan han ännu har det i sin hand.

  5. På den tiden skall HERREN Sebaotbliva en härlig rona
    och en strålande krans

    för kvarlevan av sitt folk;

  6. och han sall bliva en rättens andeförö den som skipar rätt,
    och en starkhetsmakt

    för dem som driva fienden på porten.

  7. Men också härraglar man av vin,
    stapplar man av starka drycker;
    både präster och profeter

    ragla av starka drycker,
    de äro överlastade av vin,

    de stappla av starka drycker;
    de ragla, när de profetera,

    de vackla, när de skipa rätt.

  8. Ja, alla bord äro fullaav vämjeliga spyor,
    ingen ren fläck finnes.
  9. — »Vem är det då han vill lära förstånd,
    och vem skall han få att giva akt på sin predikan?
    Äro vi då nyss avvanda från modersmjölen,nyss tagna från modersbröstet?
  10. Det är ju gnat på gnat, gnat på gnat,
    prat på prat, prat på prat,
    litet här, litet där!»
  11. — Ja väl, genom stammande läpparoch på ett främmande tungomål
    skall han tala till detta folk,
  12. han som en gång sade till dem:
    »Här är vilostaden,låten den trötte få vila;
    här är vederkvickellsens ort.»
    Men sådant ville de icke höra.
  13. Så skall då HERRENS ord bliva för dem
    »gnat på gnat, gnat på gnat,prat på prat, prat på prat,
    litet här, litet där».
    Och så skola de, bäst de gå där,

    falla baklänges och krossas,
    varda snärjda och fångade.

  14. HÖren därför HERRENS ord,I bespottare,
    I som råden över folket

    här i Jerusalem.

  15. Eftersom I sägen: »Vi hava slutitett förbund med döden,
    med ddödsriket havav vi

    ingått ett fördrag;
    om ock gisslet far fram likt en översvämmande flod,

    skall det icke nå oss,
    ty vi hava gjort lögnen till vår tillflykt

    och falskkkheten till vårt beskärm»,

  16. därför säger Herren, HERREN så:
    Se, jag har lagt i Sion en grundsten,en beprövad sten,
    en dyrbar hörnsten, fast grundad;

    den som tror på den behöver icke fly.

  17. Och jag skall låta rätten vara mätsnöretoch rättfärdigheten sänklodet.
    Och hagel skall slå ned eder lögntillflykt,

    och vatten skall skölja bort edert beskärm.

  18. Och edert förbund med dödenskall bliva utplånat,
    och edert fördrag med dödsriet

    skall icke bestå;
    när gisslet far fram likt en översvämmande flod,

    då solen I varda nedtrampade.

  19. Så ofta det far fram,skall det träffa eder;
    ty morgon efter morgon skall det fara fram,

    ja, både dag och natt.
    Idel förskräckelse bliver det,

    när I måsten akta på den predikan.

  20. Ty sängen bliver då för kortatt sträca ut sig på
    och täcket för knappt

    att svepa in sig i.

  21. Ty HERREN skall stå uppliasom på Perasims berg,
    och han skall låta se sin vrede

    likasom i Gibeons dal.
    Han skall utföra sitt verk,

    ett sällsamt verk;
    han skall förrätta sitt arbete,

    ett förunderligt arbete.

  22. Så hören nu upp med eder bespottelse,för att edra band ej må bliva än hårdare;
    ty om förstöring och oryggligt besluten straffdom
    över hela jorden har jag hört från Herren, HERREN Sebaot.
  23. Lyssnen och hören min röst,
    akten härpå och hören mitt tal.
  24. När åkermannen vill så,plöjer han då beständigt
    och hackar upp och harvar sin mark?
  25. Nej, fastmer: sedan han har jämnat fältet,
    strör han ju där svartkumminoch astar dit kryddkummin
    och sår vete i rader
    och korn på dess särskilda plats

    och spält i kanten.

  26. Ty hans Gud har undervisat honomoch lärt honom det rätta sättet.
  27. Man tröskar ju ej heller svartkummin med trösvagn
    och låter ej vagnshjul gå över kryddkummin,
    utan lappar ut svartummin med stav
    och ryddummin med äpp.
  28. Och brödsäden, tröskar man sönder den?
    Nej, man plägar ice oavlåtligt tröska den
    och driva sina vagnshjul och hästar däröver;
    man vill ju icke tröska sönder den.
  29. Också detta ommerfrån HERREN Sebaot;
    han är underbar i råd

    och stor i vishet.
    *23/29 Jesaja, 29 Kapitlet

    Jesaja, 29 Kapitlet

                     Ariels (Jerusalems) fall och
                             upprättelse.
  1. Ve dig, Ariel, Ariel
    du stad där David slog upp sitt läger!
    Läggen år till år
    och låten högtiderna fullborda sitt kretslopp,
  2. så skall jag bringa Ariel i trångmål;
    jämmer skall följa på jämmer,
    och då bliver det för mig ett verkligt Ariel. [1]
  3. Jag skall slå läger runt omkring dig
    och omsluta dig med vallar
    och resa upp bålverk emot dig.
  4. Då skall du tala djupt nedifrån joroden,
    och dina ord skola dämpade komma fram ur stoftet;
    din röst skall höras såsom en andes ur jorden,
    och ur stoftet skall du viska fram dina ord.
  5. Men främlingshopen skall bliva såsom fint damm
    och våldsverkarhopen såsom bortflyende agnar;
    plötsligt och med hast skall detta ske.
  6. Från HERREN Sebaot skall hemsökelsen komma,
    med tordön och jordbävning och stort dunder,
    med storm och oväder
    och med lågor av förtärande eld.
  7. Och hela hopen av alla de folk
    som drogo i strid mot Ariel,
    de skola vara såsom en drömsyn om natten,
    alla som drogo i strid mot det och dess borg
    och bragte det i trångmål.
  8. Såsom när den hungrige drömmer att han äter,
    men vaknar och känner sin buk vara tom,
    och såsom när den törstande drömmer att han dricker,
    men vaknar och känner sig törstig och försmäktande,
    så skall det gå med hela hopen av alla de folk
    som drogo i strid mot Sions berg.
  9. Stån där med häpnad, ja, varen häpna;stirren eder blinda, ja, varen blinda,
    I som ären druckna, men icke av vin,

    I som raglen, men icke av starka drycker.

  10. Ty HERREN har utgjutit över ederen tung sömns ande
    och har tillslutit edra ögon;
    han har höljt mörker över profeterna

    och över siarna, edra ledare.

  11. Och så har profetsynen om allt detta blivit för eder lik orden i
    en förseglad bok: om man räcker en sådan åt någon som kan läsa
    och säger: »Läs detta», så svarar han: »Jag kan det icke, den är
    ju förseglad»,
  12. och om man räcker den åt någon som icke kan läsa och säger: »Läs
    detta», så svarar han: »Jag kan icke läsa.»
  13. Och HERREN har sagt:
    Eftersom detta folk nalkas mig med sin mun
    och ärar mig med sina läppar,
    men låter sitt hjärta vara långt ifrån mig,
    ~så att deras fruktan för mig
    består i inlärda människobud,
  14. därför skall jag ännu en gånggöra underbara ting mot detta folk,
    ja, underbara och förunderliga;
    de visas vishet skall förgås,
    och de förståndigas förstånd skall bliva förmörkat.
  15. Ve eder, I som söken att dölja edra rådslag för HERREN i djupet,
    och som bedriven edra verk i mörkret, I som sägen: »Vem ser oss,
    och vem känner oss?»
  16. Huru förvända ären I icke! Skall då leret aktas lika med
    krukmakaren? Skall verket säga om sin mästare: »Han har icke
    gjort mig»? Eller skall bilden säga om honom som har format
    den: »Han förstår intet»?
  17. Se, ännu allenast en liten tid,
    och Libanon skall förvandlas till ett bördigt fält
    och det bördiga fältet räknas såsom vildmark.
  18. De döva skola på den tiden
    höra vad som läses för de,
    och de blindas ögon skola se
    och vara fria ifrån dunkel och mörker;
  19. och de ödmjuka skola då kännaallt sötrre glädje i HERREN;
    och de fattigaste bland människor

    skola fröjda sig i Israels Helige.

  20. Ty våldsverkarna äro då icke mer till,bespottarna hava fått en ände,
    och de som stodo efter fördärv äro alla utrotade,
  21. de som genom sitt tal gjorde att oskyldiga blevo fällda
    och snärjde den som skulle skipa rätt i porten
    och genom lögn värngde rätten för den rättfärdige.
  22. Därför säger HERREN så till Jakbos hus,
    han som förlossade Abraham:
    Nu skall Jakob icke mer bhöva blygas,
    nu skall hans ansikte ej vidare blekna;
  23. ty när han — hans barn — få se mina händer verk ibland sig,
    då skola de hålla mitt namn heligt,
    de skola hålla Jakobs Helige helig
    och förskräckas för Israels Gud.
  24. De förvillade skola då få förstånd,
    och de knorrande skola taga emot lärdom.
    *23/30 Jesaja, 30 KapitletJesaja, 30 Kapitlet
                Egyptens hjälp fåfänglig.  HERREN sitt
                  folks sanna hjälp.  Dom över Assur.
  1. Ve eder, I vanartiga barn,säger HERREN,
    I som gören upp rådslag

    som icke komma från mig,
    och sluten förbund,

    utan att min Ande är med,
    så att I därigenom hopen

    synd på synd,

  2. I som dragen ned till Egypten,
    utan att hava rådfrågat min mun,
    för att söka eder ett värn hos Farao
    och en tillflykt under Egyptens skuggga!
  3. Se, Faraos värnskall bliva eder till skam,
    och tillflykten udner Egyptens skugga

    skall bliva eder till blygd.

  4. Ty om ock hans furstar äro i Soan,
    och om än hans sändebud komma ända till Hanes,
  5. så skall dock var man få blygas över detta folk,
    som icke kan hjälpa ddem,
    icke vara till bistånd och hjälp,
    utan allenast till skam och smälek.
  6. Utsaga om Söderlandets odjur.Genom ett farornas och ångestens land,
    där lejoninnor och lejon hava sitt tillhåll,
    jämte huggormar och flygande drakar,
    där föra de på åsnors ryggar sina rikedomar
    och på~ kamelers pucklar sina skatter
    till ett folk som icke kan hjälpa dem.
  7. Ty Egyptens bistånd är fåfänglighet och tomhet;
    därför kallar jag det landet
    »Rahab, som ingenting uträttar»[1]
  8. Så gå nu in och skriv detta på en tavla, som må förvaras bland
    dem, och teckna upp det i en bok, så att det bevaras för
    kommande dagar, alltid och evinnerligen.
  9. Ty det är ett gensträvigt folk, trolösa barn, barn som icke
    vilja höra HERRENS lag,
  10. utan säga till siarna: »Upphören med edra syner», och till
    profeterna: »Profeteren icke för oss vad sant är; talen till oss
    sådant som är oss välbehagligt, profeteren bedrägliga ting;
  11. viken av ifrån vägen, gån åt sidan från stigen, skaffen bort ur
    vår åsyn Israel Helige.»
  12. Därför säger Israels Helige så: »Eftersom I förakten detta ord
    och förtrösten på våld och vrånghet och stödjen edder på sådant,
  13. därför skall denna missgärning bliva för eder såsom ett
    fallfärdigt stycke på en hög mur, vilket mer och mer giver sig
    ut, till des att muren plötsligt och med hat törtar ned och
    krossas;
  14. den krossa, såsom när man våldsamt slår en lerkruka i bitar, så
    våldsamt att man bland bitarna icke kan finna en skärva stor nog
    att därmed taga eld från eldstaden eller ösa upp vatten ur
    dammen.»
  15. Ty så säger Herren, HERREN, Israels Helige: »Om i vänden om och
    ären stilla, skolen I bliva frälsta, genom stillhet och
    förtröstan varden I starka.» Men i viljen icke.
  16. I sägen: »Nej, på hästar vilja vi jaga fram» — därför skolen I
    också bliva jagade; »på snabba springare vilja vi rida åstad» —
    därför skola ock edra förföljare vara snabba.
  17. Tusen av eder skola fly för en enda mans hot eller för fem mäns
    hot, till des att vad som är kvar av eder bliver såsom en ensam
    stång på bergets toppp, såsom ett baner på höjden.
  18. Ja, därför väntar HERREN, till dess att han kan vara eder nådig;
    därför tronar han i höghet, till dess att han kan förbarma si
    över eder. Ty en domens Gud är HERREN; saliga äro alla de som
    vänta efter honom.
  19. Ja, du folk som bor på Sion, i Jerusalem, ingalunda må du gråta.
    Han skall förvisso vara dig nådig, när du ropar; så snart han
    hör din röst, skall han svara dig.
  20. Ty väl skall Herren giva eder nödens bröd och fångenskapens
    dryck, men sedan skola dina lärare icke mer sättas å sido, utan
    dina ögon skola se upp till dina lärare.
  21. Och om du viker av, vare sig åt höger eller åt vänster, så skola
    dina öron höra detta ord ljuda bakom dig; »Här är vägen, vandren
    på en.»
  22. Då skolen I akta för orent silvret varmedd edra skurna beläten
    äro överdragna, och guldet varmed edra gjutna beläten äro
    belagda; du skall kasta ut det såsom orenlighet och säga till
    det: »Bort härifrån!»
  23. Och han skall giva regn åt säden som du har sått på din mark,
    och han skall av markens gröda giva dig bröd som är kraftigt och
    närande; och din boskap skall på den tiden gå i bet på vida
    ängar.
  24. Och oxarna och åsnorna med vilka man brukar jorden, de skola äta
    saltad blandsäd om man har kastat medd vanna och kastskovel.
  25. Och på alla höga berg och alla stora höjder skola bäckar rinna
    upp med strömmande vatten — när den stora slaktningens dag
    kommer, då torn skola falla.
  26. Och månens ljus skall bliva såsom solens ljus, och solens ljus
    skall varda sju gånger klarare, såsom ett sjufaldigt dagsljus,
    när den tid kommer, då HERREN förbinder sitt folks skador och
    helar såren efter slagen som det har fått.
  27. Se, HERRENS namnkommer fjärran ifrån,
    med brinnande vrede

    och me tunga rökmoln;
    hans läppar äro fulla av förgrymmelse,
    och hans tunga är såsom förtärande eld;

  28. hans andedräkt är lik en ström som svämmar över,
    så att den når ändå upp till halsen.
    Ty han vill sålla folkeni förintelsens såll
    och lägga i folkslagens mun

    ett betsel, till att leda dem vilse.

  29. Då skolen I sjunga såsom i en nattdå man firar helig högtid,
    och edra hjärtan skola glädja sig,

    såsom när man under flöjters ljud
    tågar upp på HERRENS berg,

    upp till Iraels klippa.

  30. Och HERREN skall låta hörasin röst i majestät
    och visa huru hans arm drabbar,

    i vredesförgrymmelse
    och med förtärande eldslåga,

    med storm och störtskurar
    och hagelstenar.

  31. Ty för HERRENS röstskall Assur bliva förfärad,
    när han slår honom med sitt ris.
  32. Och så ofta staven far framoch HERREN efter sitt rådslut
    låter den falla på honom

    skola pukor och harpor ljuda.
    Gång på gång skall han lyfta sin arm

    till att strida mot honom.

  33. Ty en Tofetplatsär långesedan tillredd,
    ja ock för konungen är den gjord redo,

    och djup och vid är den;
    dess rund är fylld av eld

    och av ved i myckenhet,
    och lik en svavelström

    skall HERRENS Ande
    sätta den i brand.

    [1] Rahab uttydes såsom stortalighet; jfr Ps. 87:4. Jes. 51:9.

*23/X0 Jesaja, ännu ej inskrivna kapitel
+23/31 Jesaja, 31 Kapitlet

Jesaja, 31 Kapitlet

                Egyptens vanmakt.  Herrens omvårdnad om
                     Sion.  Assurs stundande fall.
+23/32 Jesaja, 32 Kapitlet
                         Jesaja, 32 Kapitlet

                    Rättfärdighetens rike.  Landets
                 förödelse.  Andeutgjutelsen och dess
                               frukter.
+23/33 Jesaja, 33 Kapitlet
                         Jesaja, 33 Kapitlet

                      Sions fienders straff.  Det
                återupprättade Sions rättfärdighet och
                              trygghet.
+23/34 Jesaja, 34 Kapitlet
                         Jesaja, 34 Kapitlet

                    Edoms undergång och förödelse.
+23/35 Jesaja, 35 Kapitlet
                         Jesaja, 35 Kapitlet

                    Ödemarkens blomstring.  Herrens
                   förlossades återkomst till Sion.
+23/36 Jesaja, 36 Kapitlet
                         Jesaja, 36 Kapitlet

                Sanheribs tåg mot Jerusalem.  Rab-Sakes
                                 tal.
+23/37 Jesaja, 37 Kapitlet
                         Jesaja, 37 Kapitlet

                   Jesajas profetia mot assyrierna.
                           Sanheribs fall.
+23/38 Jesaja, 38 Kapitlet
                         Jesaja, 38 Kapitlet

                    Hiskias sjukdom.  Hans lovsång.
+23/39 Jesaja, 39 Kapitlet
                         Jesaja, 39 Kapitlet

                        Sändebuden från Babel.
+23/40 Jesaja, 40 Kapitlet
                         Jesaja, 40 Kapitlet

                  Trösteord till Guds folk.  Herrens
                          storhet och makt.
+23/41 Jesaja, 41 Kapitlet
                         Jesaja, 41 Kapitlet

                        Herren och avgudarna.
+23/42 Jesaja, 42 Kapitlet
                         Jesaja, 42 Kapitlet

                Herrens rätte tjänare och dennes värv.
                Herrens framträdande till strid.  Hans
                       blinde tjänares straff.
+23/43 Jesaja, 43 Kapitlet
                         Jesaja, 43 Kapitlet

                     Israels förlossning.  Herrens
                   rättfärdighet och Israels synd.
+23/44 Jesaja, 44 Kapitlet
                         Jesaja, 44 Kapitlet

                   Herrens välsignelse över Israel.
                  Avgudamakarnas dårskap.  Syndernas
                 utplåning.  Upprättelsen genom Kores.
+23/45 Jesaja, 45 Kapitlet
                         Jesaja, 45 Kapitlet

                Kores Herrens redskap.  Herren den ende
               Guden.  Hela världens underkastelse under
                                honom.
+23/46 Jesaja, 46 Kapitlet
                         Jesaja, 46 Kapitlet

                   Babels gudars fall.  Varning till
                            överträdarna.
+23/47 Jesaja, 47 Kapitlet
                         Jesaja, 47 Kapitlet

                  De stolta Babels förnedring.  Dess
                        trollkarlars vanmakt.
+23/48 Jesaja, 48 Kapitlet
                         Jesaja, 48 Kapitlet

                 Guds sannfärdighet och barmhärtighet
                  bekräftade genom frälsningen ifrån
                                Babel.
+23/49 Jesaja, 49 Kapitlet
                         Jesaja, 49 Kapitlet

                 Herrens tjänares kamp och lön.  Sions
                          klagan och tröst.
+23/50 Jesaja, 50 Kapitlet
                         Jesaja, 50 Kapitlet

               Sions skuld och Herrens frälsande makt.
               Herrens tjänares tålamod och tillförsikt
                  under smäleken.  Tröst och hotelse.
+23/51 Jesaja, 51 Kapitlet
                         Jesaja, 51 Kapitlet

                 Ytterligare tröst för det betryckta
                                Sion.
+23/52 Jesaja, 52 Kapitlet
                         Jesaja, 52 Kapitlet

                Glädjebudskapet om Sions förlossning.
+23/53 Jesaja, 53 Kapitlet
                         Jesaja, 53 Kapitlet

                     Herrens tjänares lidande och
                            förhärligande.
+23/54 Jesaja, 54 Kapitlet
                         Jesaja, 54 Kapitlet

               Det övergivna Sions återupprättelse och
                       tillkommande härlighet.
+23/55 Jesaja, 55 Kapitlet
                         Jesaja, 55 Kapitlet

                 Inbjudning till Herrens nådeförbund.
               Maning till omvändelse.  Herrens löftens
                        underbara fullbordan.
+23/56 Jesaja, 56 Kapitlet
                         Jesaja, 56 Kapitlet

                 Sabbatsbudet.  Blinda och egennyttiga
                               herdar.
+23/57 Jesaja, 57 Kapitlet
                         Jesaja, 57 Kapitlet

                De rättfärdigas död.  Strafftal mot det
                avgudiska släktet.  Herrens nådelöften
                          till de betryckta.
+23/58 Jesaja, 58 Kapitlet
                         Jesaja, 58 Kapitlet

                     Rätt fasta.  Sabbatsfirandets
                             välsignelse.
+23/59 Jesaja, 59 Kapitlet
                         Jesaja, 59 Kapitlet

               Israels skuld.  Frälsningens fördröjande.
                     Den slutliga förlossningen.
+23/60 Jesaja, 60 Kapitlet
                         Jesaja, 60 Kapitlet

                      Sions kommande härlighet.
+23/61 Jesaja, 61 Kapitlet
                         Jesaja, 61 Kapitlet

                 Förkunnelse om de fångnas frälsning.
                           Glädje i Herren.
+23/62 Jesaja, 62 Kapitlet
                         Jesaja, 62 Kapitlet

               Dottern Sions frälsning ur fångenskpen.
+23/63 Jesaja, 63 Kapitlet
                         Jesaja, 63 Kapitlet

               Vintramparen.  Guds folks klagan och bön.
+23/64 Jesaja, 64 Kapitlet
                         Jesaja, 64 Kapitlet

                           Israels klagan.
+23/65 Jesaja, 65 Kapitlet
                         Jesaja, 65 Kapitlet

                Herrens långmodighets mått.  Tröst för
               Herrens tjänare.  Straff för de otrogna.
                      Nya himlar och en ny jord.
+23/66 Jesaja, 66 Kapitlet
                         Jesaja, 66 Kapitlet

               Slutdomen över det falska och det sanna
                  Israel.  Frälsningsförkunnelse för
                     hedningarna.  De förskingrade
                       israeliternas återkomst.

*24 Jeremia
+24/01 Jeremia, 1 Kapitlet

Jeremia, 1 Kapitlet

Profetens kallelse.
+24/02 Jeremia, 2 Kapitlet

Jeremia, 2 Kapitlet

                Israels otacksamhet och trolöshet mot
                               sin Gud.
+24/03 Jeremia, 3 Kapitlet
                         Jeremia, 3 Kapitlet

               Judas och Israels obotfärdighet.  Maning
                           till omvändelse.
+24/04 Jeremia, 4 Kapitlet
                         Jeremia, 4 Kapitlet

                 Förnyad maning till omvändelse.  Den
                  kommande domen.  Profetens klagan.
+24/05 Jeremia, 5 Kapitlet
                         Jeremia, 5 Kapitlet

                   Domens orsaker: folkets otrohet,
                   förblindelse och orättfärdighet.
+24/06 Jeremia, 6 Kapitlet
                         Jeremia, 6 Kapitlet

                   Fienden inför Jerusalem.  Folkets
                   obotfärdighet.  Fruktlösheten av
                        profetens verksamhet.
+24/07 Jeremia, 7 Kapitlet
                         Jeremia, 7 Kapitlet

                   Dom över skrymtaktig gudstjänst.
+24/08 Jeremia, 8 Kapitlet
                         Jeremia, 8 Kapitlet

                      Dom över obotfärdigheten.
+24/09 Jeremia, 9 Kapitlet
                         Jeremia, 9 Kapitlet

                 Dom över folkets allmänna trolöshet.
                 Rätt berömmelse.  Hemsökelsen över de
                              oomskurna.
+24/10 Jeremia, 10 Kapitlet
                         Jeremia, 10 Kapitlet

                Avgudaväsendets fåfänglighet.  Herrens
               storhet.  Judalandets förödelse.   Bön om
                        lindring av straffet.
+24/11 Jeremia, 11 Kapitlet
                         Jeremia, 11 Kapitlet

                 Juda förbundsbrott och den kommande
               straffdomen.  Mordanslag mot profeten av
                             Anatots män.
+24/12 Jeremia, 12 Kapitlet
                         Jeremia, 12 Kapitlet

                 Profetens undran över Herrens vägar.
               Straffdom över Herrens arvedel.   Israels
                               grannar.
+24/13 Jeremia, 13 Kapitlet
                         Jeremia, 13 Kapitlet

                Profetens gördel.  Juda under bilden av
                 ett vinkärl.  Fångenskapen såsom ett
                straff för folkets ondska och otrohet.
+24/14 Jeremia, 14 Kapitlet
                         Jeremia, 14 Kapitlet

                Den stora torkan och profetens förbön.
+24/15 Jeremia, 15 Kapitlet
                         Jeremia, 15 Kapitlet

                     Herrens samtal med profeten.
+24/16 Jeremia, 16 Kapitlet
                         Jeremia, 16 Kapitlet

                     Straffdomar och nådelöften.
+24/17 Jeremia, 17 Kapitlet
                         Jeremia, 17 Kapitlet

                       Juda synd.  Sabbatsbudet.
+24/18 Jeremia, 18 Kapitlet
                         Jeremia, 18 Kapitlet

               Lärdom hämtad från krukmakarens arbete.
                   Strafftal.  Anslag mot profeten.
                    Profetens bön om motståndarnas
                            bestraffning.
+24/19 Jeremia, 19 Kapitlet
                         Jeremia, 19 Kapitlet

                Juda skall krossas såsom en lerkruka.
+24/20 Jeremia, 20 Kapitlet
                         Jeremia, 20 Kapitlet

                  Jeremia och Pashur.  Profetkallets
               vedervärdigheter.  Profeten förbannar sin
                             födelsedag.
+24/21 Jeremia, 21 Kapitlet
                         Jeremia, 21 Kapitlet

                   Konung Sidkias bud till Jeremia.
                            Jeremias svar.
+24/22 Jeremia, 22 Kapitlet
                         Jeremia, 22 Kapitlet

                 Profetior mot judakonungarna Sallum
                 (joahas), Jojakim och Konja (Jekonja
                           eller Jojakin).
+24/23 Jeremia, 23 Kapitlet
                         Jeremia, 23 Kapitlet

                Ve över otrogna herdar.  Löfte om goda
               herdar och om »en rättfärdig telning» av
                  Davids ätt.  Falska profeters dom.
+24/24 Jeremia, 24 Kapitlet
                         Jeremia, 24 Kapitlet

                        De två fikonkorgarna.
+24/25 Jeremia, 25 Kapitlet
                         Jeremia, 25 Kapitlet

               Profetia om en sjuttioårig fångenskap i
                     Babel.  Herrens vredes kalk.
+24/26 Jeremia, 26 Kapitlet
                         Jeremia, 26 Kapitlet

                  Domsprofetia över Juda.  Anslag mot
                     Jeremias liv.  Profeten Uria.
+24/27 Jeremia, 27 Kapitlet
                         Jeremia, 27 Kapitlet

               Profetia om Babels ok över Juda och över
                             andra folk.
+24/28 Jeremia, 28 Kapitlet
                         Jeremia, 28 Kapitlet

               Jeremia och den falske profeten Hananja.
+24/29 Jeremia, 29 Kapitlet
                         Jeremia, 29 Kapitlet

               Brev från Jeremia till de fångna judarna
               i Babel.  Två falska profeter.   Straffdom
                             över Semaja.
+24/30 Jeremia, 30 Kapitlet
                         Jeremia, 30 Kapitlet

                      Förlossningen ifrån Babel.
+24/31 Jeremia, 31 Kapitlet
                         Jeremia, 31 Kapitlet

                 Israels frälsning i kommande dagar.
+24/32 Jeremia, 32 Kapitlet
                         Jeremia, 32 Kapitlet

                    Jeremias återköp under stadens
                  belägring.  Profetia om Judafolkets
                           återupprättelse.
+24/33 Jeremia, 33 Kapitlet
                         Jeremia, 33 Kapitlet

                     Löften om Judas och Israels
                återupprättelse och om »en rättfärdig
                       telning» av Davids ätt.
+24/34 Jeremia, 34 Kapitlet
                         Jeremia, 34 Kapitlet

                  Sidkias blivande öde.  Friårsbrott.
+24/35 Jeremia, 35 Kapitlet
                         Jeremia, 35 Kapitlet

               Rekabiternas trofasthet och Judafolkets
                              trolöshet.
+24/36 Jeremia, 36 Kapitlet
                         Jeremia, 36 Kapitlet

               Jeremia låter uppteckna sina profetior.
                    De brännas upp av Jojakim, men
                   upptecknas på nytt.  Profetia mot
                               Jojakim.
+24/37 Jeremia, 37 Kapitlet
                         Jeremia, 37 Kapitlet

               På konung Sidkias tillfrågan profeterar
                  Jeremia om Jerusalems förstöring.
                          Profeten fängslas.
+24/38 Jeremia, 38 Kapitlet
                         Jeremia, 38 Kapitlet

                  Profeten sättes fången i en brunn.
               Konungen låter hämta honom upp därur och
                       frågar honom till råds.
+24/39 Jeremia, 39 Kapitlet
                         Jeremia, 39 Kapitlet

                Uppfyllelse av profetian om Jerusalems
                  förstöring och Sidkias fångenskap.
                 Nebukadressars omvårdnad om Jeremia.
                  Profetia om etiopiern Ebed-Meleks
                              räddning.
+24/40 Jeremia, 40 Kapitlet
                         Jeremia, 40 Kapitlet

                  Nebusaradan och Jeremia.  Gedalja.
+24/41 Jeremia, 41 Kapitlet
                         Jeremia, 41 Kapitlet

                      Gedalja dräpes av Ismael.
+24/42 Jeremia, 42 Kapitlet
                         Jeremia, 42 Kapitlet

                Jeremia avråder från utvandringen till
                               Egypten.
+24/43 Jeremia, 43 Kapitlet
                         Jeremia, 43 Kapitlet

                  Judarnas utvandring till Egypten.
                   Profetia om Egyptens erövring av
                            Nebukadressar.
+24/44 Jeremia, 44 Kapitlet
                         Jeremia, 44 Kapitlet

                  Strafftal till judarna i Egypten.
+24/45 Jeremia, 45 Kapitlet
                         Jeremia, 45 Kapitlet

                        Trösteord till Baruk.
+24/46 Jeremia, 46 Kapitlet
                         Jeremia, 46 Kapitlet

                         Profetia om Egypten.
+24/47 Jeremia, 47 Kapitlet
                         Jeremia, 47 Kapitlet

                       Profetia om filistéerna.
+24/48 Jeremia, 48 Kapitlet
                         Jeremia, 48 Kapitlet

                          Profetia om Moab.
+24/49 Jeremia, 49 Kapitlet
                         Jeremia, 49 Kapitlet

                   Profetior om Ammons barn, Edom,
               Damaskus, Kedar, Hasors riken och Elam.
+24/50 Jeremia, 50 Kapitlet
                         Jeremia, 50 Kapitlet

                          Profetia om Babel.
+24/51 Jeremia, 51 Kapitlet
                         Jeremia, 51 Kapitlet

                 Fortsättning på profetian om Babel.
+24/52 Jeremia, 52 Kapitlet
                         Jeremia, 52 Kapitlet

                   Sidkia konung i Juda.  Jerusalems
               förstöring genom Nebukadressar och Juda
                 rikes undergång.  Jojakins benådning.

*25 Klagovisorna
+25/01 Klagovisorna, 1 Kapitlet

Klagovisorna, 1 Kapitlet

+25/02 Klagovisorna, 2 Kapitlet

Klagovisorna, 2 Kapitlet

+25/03 Klagovisorna, 3 Kapitlet

Klagovisorna, 3 Kapitlet

+25/04 Klagovisorna, 4 Kapitlet

Klagovisorna, 4 Kapitlet

+25/05 Klagovisorna, 5 Kapitlet

Klagovisorna, 5 Kapitlet

*26 Hesekiel
+26/01 Hesekiel, 1 Kapitlet

Hesekiel, 1 Kapitlet

               Profeten skådar i en syn Herren på hans
                           härlighets tron.
+26/02 Hesekiel, 2 Kapitlet
                         Hesekiel, 2 Kapitlet

               Profetens sändning till det gensträviga
                          Israel.  Bokrullen.
+26/03 Hesekiel, 3 Kapitlet
                         Hesekiel, 3 Kapitlet

                Profeten äter upp bokrullen och sändes
                 åstad att tala till det gensträviga
                  Israel.  En lärares ansvar för sina
                      åhörare.  Ny uppenbarelse.
+26/04 Hesekiel, 4 Kapitlet
                         Hesekiel, 4 Kapitlet

                   Jerusalems belägring förebildad.
+26/05 Hesekiel, 5 Kapitlet
                         Hesekiel, 5 Kapitlet

                   Förebildlig framställning av den
                 undergång som skall drabba profetens
                                folk.
+26/06 Hesekiel, 6 Kapitlet
                         Hesekiel, 6 Kapitlet

                  Domsord över Israels berg för den
                    avgudadyrkan som där bedrives.
+26/07 Hesekiel, 7 Kapitlet
                         Hesekiel, 7 Kapitlet

                            Änden kommer.
+26/08 Hesekiel, 8 Kapitlet
                         Hesekiel, 8 Kapitlet

                   Avgudastyggelserna i Jerusalem.
+26/09 Hesekiel, 9 Kapitlet
                         Hesekiel, 9 Kapitlet

                 Syn i vilken profeten ser Jerusalems
                 invånare, dem som icke äro tecknade,
                        drabbas av hemsökelse.
+26/10 Hesekiel, 10 Kapitlet
                        Hesekiel, 10 Kapitlet

                 Herrens härlighet, med keruberna och
               hjulen, visar sig för profeten i en syn
                 genom vilken Jerusalems uppbränning
                              påbjudes.
+26/11 Hesekiel, 11 Kapitlet
                        Hesekiel, 11 Kapitlet

               Ytterligare domsord, åtföljda av löften
                  om en kommande återupprättelse för
                Israels folk.  Herrens härlighet viker
                           bort ur staden.
+26/12 Hesekiel, 12 Kapitlet
                        Hesekiel, 12 Kapitlet

                 Förebildlig framställning av folkets
               landsflykt.  Profetians uppfyllelse viss
                        och nära förestående.
+26/13 Hesekiel, 13 Kapitlet
                        Hesekiel, 13 Kapitlet

                 Mot falska profeter och profetissor.
+26/14 Hesekiel, 14 Kapitlet
                        Hesekiel, 14 Kapitlet

               Herrens svar på avgudatjänarnas frågor.
                     Straffdomens allmännelighet.
+26/15 Hesekiel, 15 Kapitlet
                        Hesekiel, 15 Kapitlet

                  Det torra vinträdet Israel är icke
                        förmer än andra träd.
+26/16 Hesekiel, 16 Kapitlet
                        Hesekiel, 16 Kapitlet

               Jerusalems trohetsbrott, dess straff och
                           dess benådning.
+26/17 Hesekiel, 17 Kapitlet
                        Hesekiel, 17 Kapitlet

               Konung Sidkias förbundsbrott framställt
                 i en liknelse.  Den nya telningen på
                            Israels berg.
+26/18 Hesekiel, 18 Kapitlet
                        Hesekiel, 18 Kapitlet

               Den gudomliga vedergällningens ordning.
+26/19 Hesekiel, 19 Kapitlet
                        Hesekiel, 19 Kapitlet

                   Klagosång över Juda konungahus.
+26/20 Hesekiel, 20 Kapitlet
                        Hesekiel, 20 Kapitlet

                Israels gensträvighet, förkastelse och
               slutliga återupprättelse.  Elden i skogen
                               söderut.
+26/21 Hesekiel, 21 Kapitlet
                        Hesekiel, 21 Kapitlet

                Herrens svärd.  Straffet över Juda med
                  dess konung och över Ammons barn.
+26/22 Hesekiel, 22 Kapitlet
                        Hesekiel, 22 Kapitlet

                 Jerusalems syndalista.  Dess straff.
+26/23 Hesekiel, 23 Kapitlet
                        Hesekiel, 23 Kapitlet

                De båda systrarna Ohola (Samaria) och
                         Oholiba (Jerusalem).
+26/24 Hesekiel, 24 Kapitlet
                        Hesekiel, 24 Kapitlet

                 Jerusalem under bilden av en rostig
                    gryta.  Profetens förebildliga
                 uppträdande efter hans hustrus död.
+26/25 Hesekiel, 25 Kapitlet
                        Hesekiel, 25 Kapitlet

               Profetia om Ammons barn, Moab, Edom och
                             filistéerna.
+26/26 Hesekiel, 26 Kapitlet
                        Hesekiel, 26 Kapitlet

                         Profetia mot Tyrus.
+26/27 Hesekiel, 27 Kapitlet
                        Hesekiel, 27 Kapitlet

                    Tyrus såsom ett förlist skepp.
+26/28 Hesekiel, 28 Kapitlet
                        Hesekiel, 28 Kapitlet

                           Tyrus och Sidon.
+26/29 Hesekiel, 29 Kapitlet
                        Hesekiel, 29 Kapitlet

                        Profetia mot Egypten.
+26/30 Hesekiel, 30 Kapitlet
                        Hesekiel, 30 Kapitlet

                        Profetia mot Egypten.
+26/31 Hesekiel, 31 Kapitlet
                        Hesekiel, 31 Kapitlet

                Egypten lik en härlig ceder, som dock
                            skall fällas.
+26/32 Hesekiel, 32 Kapitlet
                        Hesekiel, 32 Kapitlet

                 Klagosånger över Farao och Egypten.
+26/33 Hesekiel, 33 Kapitlet
                        Hesekiel, 33 Kapitlet

               En lärares ansvar för sina åhörare.  Den
                 gudomliga vedergällningens ordning.
                    Profetia vid underrättelsen om
               Jerusalems fall.  Folkets lättfärdighet.
+26/34 Hesekiel, 34 Kapitlet
                        Hesekiel, 34 Kapitlet

               Profetia mot Israels herdar och löfte om
                            en rätt herde.
+26/35 Hesekiel, 35 Kapitlet
                        Hesekiel, 35 Kapitlet

                          Profetia mot Edom.
+26/36 Hesekiel, 36 Kapitlet
                        Hesekiel, 36 Kapitlet

                       Israels återupprättelse.
+26/37 Hesekiel, 37 Kapitlet
                        Hesekiel, 37 Kapitlet

                De förtorkade ebnen som få liv.  De två
                     stavarna som fogas tillhopa.
+26/38 Hesekiel, 38 Kapitlet
                        Hesekiel, 38 Kapitlet

                           Gogs härnadståg.
+26/39 Hesekiel, 39 Kapitlet
                        Hesekiel, 39 Kapitlet

                           Gogs undergång.
+26/40 Hesekiel, 40 Kapitlet
                        Hesekiel, 40 Kapitlet

                Det nya templet.  Dess yttre portar och
                              förgårdar.
+26/41 Hesekiel, 41 Kapitlet
                        Hesekiel, 41 Kapitlet

                             Tempelhuset.
+26/42 Hesekiel, 42 Kapitlet
                        Hesekiel, 42 Kapitlet

                        Templets omgivningar.
+26/43 Hesekiel, 43 Kapitlet
                        Hesekiel, 43 Kapitlet

                Herrens härlighet drager in i det nya
                 templet.  Altaret och dess invigning.
+26/44 Hesekiel, 44 Kapitlet
                        Hesekiel, 44 Kapitlet

                   Det nya templets tjänare.  Deras
                    skyldigheter och rättigheter.
+26/45 Hesekiel, 45 Kapitlet
                        Hesekiel, 45 Kapitlet

                 Avskiljande av land för helgedomen,
                     staden och fursten.  Furstens
                     förpliktelser.  Offergärder.
                            Högtidsoffer.
+26/46 Hesekiel, 46 Kapitlet
                        Hesekiel, 46 Kapitlet

               Furstens offer.  Det dagliga brännoffret.
                 Furstens arvsbesittning.  Offerköken.
+26/47 Hesekiel, 47 Kapitlet
                        Hesekiel, 47 Kapitlet

                   Tempelkällan.  Det heliga landets
                               gränser.
+26/48 Hesekiel, 48 Kapitlet
                        Hesekiel, 48 Kapitlet

                   De tolv stammarnas områden samt
                  offergärdsområdet med stadens och
                furstens besittningar.  Stadens omfång
                        och dess portars namn.

*27 Daniel
+27/01 Daniel, 1 Kapitlet

Daniel, 1 Kapitlet

                Daniels och hans medbröders fångenskap
                       och uppfostran i Babel.
+27/02 Daniel, 2 Kapitlet
                          Daniel, 2 Kapitlet

                    Nebukadnessars dröm om de fyra
                            världsrikena.
+27/03 Daniel, 3 Kapitlet
                          Daniel, 3 Kapitlet

                 De tre männen i den brinnande ugnen.
+27/04 Daniel, 4 Kapitlet
                          Daniel, 4 Kapitlet

                 Skrivelse från konung Nebukadnessar
                  rörande hans dröm om det avhuggna
                               trädet.
+27/05 Daniel, 5 Kapitlet
                          Daniel, 5 Kapitlet

                         Belsassars gästabud.
+27/06 Daniel, 6 Kapitlet
                          Daniel, 6 Kapitlet

                        Daniel i lejongropen.
+27/07 Daniel, 7 Kapitlet
                          Daniel, 7 Kapitlet

                  De fyra djuren och människosonen.
+27/08 Daniel, 8 Kapitlet
                          Daniel, 8 Kapitlet

                         Väduren och bocken.
+27/09 Daniel, 9 Kapitlet
                          Daniel, 9 Kapitlet

                 Daniels bön.  De sjuttio årsveckorna.
+27/10 Daniel, 10 Kapitlet
                         Daniel, 10 Kapitlet

                  Uppenbarelsen vid floden Hiddekel
                              (Tigris).
+27/11 Daniel, 11 Kapitlet
                         Daniel, 11 Kapitlet

               Fortsättning av föregående uppenbarelse:
                    Persiens, Javans (Greklands),
               Söderlandets (Egyptens) och Nordlandets
                (Syriens) konungavälden.   Hemsökelser
                över »det härliga landet» (Palestina).
+27/12 Daniel, 12 Kapitlet
                         Daniel, 12 Kapitlet

               Fortsättning av föregående uppenbarelse:
               Mikaels strid för Israel; uppståndelsen
                           och ändens tid.

*28 Hosea
+28/01 Hosea, 1 Kapitlet

Hosea, 1 Kapitlet

                 Förebildlig framställning av Israels
                    avfall, straff och benådning.
+28/02 Hosea, 2 Kapitlet
                          Hosea, 2 Kapitlet

                Israels trolöshet, Herrens trofasthet.
+28/03 Hosea, 3 Kapitlet
                          Hosea, 3 Kapitlet

                 Förebildlig framställning av Israels
                        straff- och väntetid.
+28/04 Hosea, 4 Kapitlet
                          Hosea, 4 Kapitlet

                 Straffpredikan mot folk och präster.
+28/05 Hosea, 5 Kapitlet
                          Hosea, 5 Kapitlet

                 Israel och Juda hotas med undergång.
+28/06 Hosea, 6 Kapitlet
                          Hosea, 6 Kapitlet

               Herrens lust till barmhärtighet.  Israels
                              trolöshet.
+28/07 Hosea, 7 Kapitlet
                          Hosea, 7 Kapitlet

                    Efraims och Samariens ondska.
+28/08 Hosea, 8 Kapitlet
                          Hosea, 8 Kapitlet

                   Fienden skall komma över Israel.
+28/09 Hosea, 9 Kapitlet
                          Hosea, 9 Kapitlet

                     Stora synder.  Svåra straff.
+28/10 Hosea, 10 Kapitlet
                          Hosea, 10 Kapitlet

                 Dom över Israels forna och nuvarande
                               synder.
+28/11 Hosea, 11 Kapitlet
                          Hosea, 11 Kapitlet

               Guds hjärtelag mot det avfälliga Israel.
+28/12 Hosea, 12 Kapitlet
                          Hosea, 12 Kapitlet

                   Efraims trolöshet.  Drag ur hans
                         stamfaders historia.
+28/13 Hosea, 13 Kapitlet
                          Hosea, 13 Kapitlet

                Israels avguderi och otacksamhet.  Dess
                                 dom.
+28/14 Hosea, 14 Kapitlet
                          Hosea, 14 Kapitlet

               Förmaning till omvändelse.  Löfte om nåd.

*29 Joel
+29/01 Joel, 1 Kapitlet

Joel, 1 Kapitlet

                  Gräshoppor hava förött landet.  Bot
                              påbjudes.
+29/02 Joel, 2 Kapitlet
                           Joel, 2 Kapitlet

               Herrens dag är förskräcklig, men omsider
                   sänder Herren ny välsignelse och
                  utgjuter sin Ande över alla folk.
+29/03 Joel, 3 Kapitlet
                           Joel, 3 Kapitlet

               Dom över folken.  Sions återupprättelse.

*30/ Amos
*30/01 Amos, 1 Kapitlet

Amos, 1 Kapitlet

               Profetior om Damaskus, Filisteen, Tyrus,
                        Edom och Ammons barn.
  1. Detta är vad som talades av Amos, en bland herdarna från Tekoa,
    vad han skådade angående Israel i Ussias, Juda konungs, och
    Jerobeams, Joas’ sons, Israels konungs, tid, två år före
    jordbävningen.
  2. Han sade:
        HERREN upphäver ett rytande från Sion,
        och från Jerusalem låter han höra sin röst.
        Då försänkas herdarnas betesmarker i sorg,
        och Karmels topp förtorkas.

3. Så säger HERREN:

        Eftersom Damaskus har trefalt förbrutit sig,
        ja, fyrfalt, skall jag icke rygga mitt beslut:
        eftersom de hava tröskat Gilead
        med sina tröskvagnar av järn.
  4.    Därför skall jag sända en eld mot Hasaels hus,
        och den skall förtära Ben-Hadads palatser.
  5.    Jag skall bryta sönder Damaskus' bommar
        och utrota invånarna i Bikeat-Aven
        och spirans bärare i Bet-Eden; 
        och Arams folk skall bliva bortfört till Kir, säger HERREN.

6. Så säger HERREN:

        Eftersom Gasa har trefalt förbrutit sig,
        ja, fyrfalt, skall jag icke rygga mitt beslut:
        eftersom de hava fört bort allt folket såsom fångar 
        och överlämnat dem åt Edom.
  7.    Därför skall jag sända en eld mot Gasas murar,
        och den skall förtära dess palatser.
  8.    Jag skall utrota invånarna i Asdod
        och spirans bärare i Askelon;
        och jag skall vända min hand mot Ekron, 
        så att filistéernas sista kvarleva förgås,
        säger Herren, HERREN.

9. Så säger HERREN:

        Eftersom Tyrus har trefalt förbrutit sig,
        ja, fyrfalt, skall jag icke rygga mitt beslut:
        eftersom de hava överlämnat allt folket såsom fångar åt Edom,
        utan att tänka på sitt brödraförbund.
 10.    Därför skall jag sända en eld mot Tyrus' murar,
        och den skall förtära dess palatser.

11. Så säger HERREN:

        Eftersom Edom har trefalt förbrutit sig,
        ja, fyrfalt, skall jag icke rygga mitt beslut:
        eftersom han har förföljt sin broder med svärd
        och förkvävt all barmhärtighet, 
        och eftersom han oupphörligt har låtit sin vrede rasa
        och ständigt behållit sin förgrymmelse.
 12.    Därför skall jag sända en eld mot Teman,
        och den skall förtära Bosras palatser.

13. Så säger HERREN:

        Eftersom Ammons barn hava trefalt förbrutit sig,
        ja, fyrfalt, skall jag icke rygga mitt beslut:
        eftersom de hava uppristat havande kvinnor i Gilead,
        när de ville utvidga sitt område.
 14.    Därför skall jag tända upp en eld mot Rabbas murar,
        och den skall förtära dess palatser,
        under härskri på stridens dag,
        under storm på ovädrets dag.
 15.    Och deras konung skall vandra bort i fångenskap,
        han själv och hans hövdingar med honom, säger HERREN.
*30/02 Amos, 2 Kapitlet
                           Amos, 2 Kapitlet

                 Profetior om Moab, Juda och Israel.
  1. Så säger HERREN:
    Eftersom Moab har trefalt förbrutit sig,
    ja, fyrfalt, skall jag icke rygga mitt beslut:
    eftersom han har förbränt
    Edoms konungs ben till aska.
  2. Därför skall jag sända en eld mot Moab,
    och den skall förtära Keriots palatser;
    och Moab skall omkomma under stridslarm,
    under härskri vid basuners ljud,
  3. Och jag skall utrota ur landet den som är domare där,
    och alla dess furstar skall jag dräpa jämte honom
    säger HERREN.
  4. Så säger HERREN:
    Eftersom Juda har trefalt förbrutit sig,
    ja, fyrfalt, skall jag icke rygga mitt beslut:
    eftersom de hava förkastat HERRENS lag
    och icke hållit hans stadgar,
    utan låtit förleda sig av sina lögngudar,
    dem som ock deras fäder vandrade efter.
  5. Därför skall jag sända en eld mot Juda,
    och den skall förtära Jerusalems palatser.
  6. Så säger HERREN:
    Eftersom Israel har trefalt förbrutit sig,
    ja, fyrfalt, skall jag icke rygga mitt beslut:
    eftersom de sälja den oskyldige för penningar
    och den fattige för ett par skor.
  7. Ty de längta efter att se stoft på de armas huvuden,
    och de vränga de ödmjukas sak.
    Son och fader gå tillsammans till tärnan
    och ohelga så mitt heliga namn.
  8. På pantade kläder sträcker man siginvid vart altare,
    och bötfälldas vin dricker man

    i sin Guds hus

  9. Och dock var det jag som förgjorde för dem amoreérna,
    ett folk så högrest som cedrar
    och så väldigt som ekar;
    jag förgjorde deras frukt ovantill
    och deras rötter nedantill.
  10. Det var jag som förde eder uppur Egyptens land,
    och som ledde eder

    i öknen i fyrtio år,
    så att I intogen amoréernas land.

  11. Och jag uppväckte somliga bland edra söner till profeteroch somliga bland edra unga män till nasirer.
    Är det icke så, I Israels barn?

    säger HERREN.

  12. Men I gåven nasirerna vin att dricka,och profeterna bjöden I:
    »Profeteren icke.»
  13. Se därför skall jag låta ett gnissel uppstå i edert land,
    likt gnisslet av en vagn
    som är fullastad med kärvar.
  14. Då skall ej ens den snabbaste finna någon undflykt,
    den starkaste har då intet gagn av sin kraft,
    och hjälten kan icke rädda sitt liv.
  15. Bågskytten håller då icke stånd,
    den snabbfotade kan icke rädda sitt liv,
    ej heller kan ryttaren rädda sitt.
  16. Ja, den som var modigast bland hjältarna
    skall på den dagen fly undan naken, säger HERREN.
    *30/03 Amos, 3 KapitletAmos, 3 Kapitlet

Israel utvald och förkastad.

  1. Hören följande ord, som HERREN har talat mot eder, I Israels
    barn, ja, mot hela det släkte som jag har fört upp ur Egyptens
    land. Så har han sagt:
  2. Eder allena har jag utvalt
    bland alla släkter på jorden;
    därför skall jag ock hemsöka på eder
    alla edra missgärningar.
  3. Färdas väl två tillsammans,utan att de hava blivit ense därom?
  4. Ryter ett lejon i skogen,om det ej har funnit något rov?
    Upphäver ett ungt lejon sin röst i kulan,

    utan att det har tagit ett byte?

  5. Faller en fågel i snaran på marken,om intet garn har blivit utlagt för den?
    Springer snaran upp från marken,

    utom när den gör någon fångst?

  6. Eller stöter man i basun i en stad,utan att folket förskräckes?
    Eller drabbas en stad av något ont,

    utan att HERREN har skickat det?

  7. Sannerligen, Herren HERRENgör alls intet
    utan att hava uppenbarat sitt råd

    för sina tjänare profeterna.

  8. När lejonet ryter,vem skall då icke frukta?
    När Herren, HERREN talar,

    vem skall då icke profetera?

  9. Ropen ut över Asdods palatser
    och över palatsen i Egyptens land;
    sägen: Församlen eder till Samarias berg,
    och sen huru stor förvirring där råder,
    och huru man övar förtryck därinne.
  10. Man förstår icke där att göra vad rätt är,säger HERREN;
    man hopar våld och fördärv

    i sina palats.

  11. Därför säger Herren, HERREN så:
    Trångmål skall komma och omvärva landet,
    ditt starka fäste skall du mista,
    det skall störtas ned;
    och dina palats skola varda utplundrade.
  12. Så säger HERREN: Likasom när en herde ur lejonets gap räddar
    allenast ett par benpipor eller snibben av ett öra, så skola
    Israels barn bliva räddade, desamma som nu i Samaria sitta i
    sina soffors hörn och på sina bäddars sidendamast.
  13. Hören och betygen inför Jakobs hus, säger Herren, HERREN,
    härskarornas Gud:
  14. Den dag då jag på Israel hemsöker dess överträdelser, då skall
    jag ock hemsöka Betels altaren, så att altarhornen bliva
    avhuggna och falla till jorden.
  15. Och jag skall slå ned både vinterhus och sommarhus, och
    elfenbenshusen skola bliva förstörda, ja, en myckenhet av hus
    skall då få en ände, säger HERREN.
    *30/04 Amos, 4 KapitletAmos, 4 Kapitlet
                  Domsord över Samarias kvinnor (här
                   liknade vid Basans-kor).  Israels
                            obotfärdighet.
  1. Hören detta ord, I Basans-kor på Samarias berg, I som förtrycken
    de arma och öven våld mot de fattiga, I som sägen till edra män:
    »Skaffen hit, så att vi få dricka,»
  2. Herren, HERREN har svurit vid sin helighet: Se, dagar skola
    komma över eder, då man skall hämta upp eder med metkrokar och
    eder sista kvarleva med fiskkrokar.
  3. Då skolen I söka eder ut, var och en genom närmaste rämna i
    muren, och eder Harmonsbild skolen I då kasta bort, säger
    HERREN.
  4. Kommen till Betel och bedriven eder synd
    till Gilgal och bedriven än värre synd;
    frambären där på morgonen edra slaktoffer,
    på tredje dagen eder tionde.
  5. Förbrännen syrat bröd till lovoffer,
    lysen ut och kungören frivilliga offer.
    Ty sådant älsken I ju, I Israels barn,
    säger Herren, HERREN.
  6. Jag lät eder gå med tomma munnar i alla edra städer, jag lät
    eder sakna bröd på alla edra orter. Och likväl haven I icke
    omvänt eder till mig, säger HERREN.
  7. Jag förhöll regnet för eder, när ännu tre månader återstodo till
    skördetiden; jag lät det regn över en stad, men icke över en
    annan; en åker fick regn, men en annan förtorkades, i det att
    regn icke kom därpå.
  8. Ja, två, tre städer måste stappla bort till en och samma stad
    för att få vatten att dricka utan att de ändå kunde släcka sin
    törst. Och likväl haven I icke omvänt eder till mig, säger
    HERREN.
  9. Jag slog eder säd med sot och rost; edra många trädgårdar och
    vingårdar, edra fikonträd och olivträd åto gräsgnagarna upp.
    Och likväl haven I icke omvänt eder till mig, säger HERREN.
  10. Jag sände ibland eder pest, likasom i Egypten; jag dräpte edra
    unga män med svärd och lät edra hästar bliva tagna såsom byte;
    och stanken av edra fallna skaror lät jag stiga upp och komma
    eder i näsan. Och likväl haven I icke omvänt eder till mig,
    säger HERREN.
  11. Jag lät omstörtning drabba eder, likasom när Gud omstörtade
    Sodom och Gomorra; och I voren såsom en brand, ryckt ur elden.
    Och likväl haven I icke omvänt eder till mig, säger HERREN.
  12. Därför skall jag göra så med dig, Israel; och eftersom jag nu
    skall göra så med dig, därför bered dig, Israel, att möta din
    Gud.
  13. Ty se, han som har danat bergen och skapat vinden, han som kan
    yppa för människan hennes hemligaste tankar, han som kan göra
    morgonrodnaden till mörker, och som går fram över jordens höjder
    — HERREN, härskarornas Gud, är hans namn.
    *30/05 Amos, 5 KapitletAmos, 5 Kapitlet
                 Klagosång över Israels fall.  Domsord
               över dem som övergiva Herren eller dyrka
                   honom med fåfänglig gudstjänst.
  1. Hören följande ord, som jag vill uppstämma såsom klagosång över
    eder, I av Israels hus:
  2. »Fallen är hon och kan icke mer stå upp,jungfrun Israel!
    Hon ligger slagen till marken i sitt land;

    och ingen reser henne upp.»

  3. Ty så säger Herren, HERREN:
    Den stad varifrån tusen plägade draga utskall få behålla hundra kvar,
    och den stad varifrån hundra plägade draga ut

    skall få behålla tio kvar,
    i Israels hus.

  4. Ty så sägen HERREN till Israels hus:
    Söken mig, så fån I leva.
  5. Men söken icke Betel,
    kommen icke till Gilgal,och dragen ej bort till Beer-Seba;
    ty Gilgal skall bliva bortfört i fångenskap,
    och Betel skall hemfalla åt fördärvet.
  6. Söken HERREN så fån I leva;
    varom icke, så skall han komma över Josefs hus lik en eld;
    och elden skall bränna, och ingen skall släcka den,
    till att rädda Betel.
  7. I som förvandlen rätten till malört
    och slån rättfärdigheten ned till jorden, veten:
  8. han som har gjort Sjustjärnorna och Orion,
    han som kan förvandla svarta mörkret till morgon
    och göra dagen mörk såsom natten,
    han som kallar på havets vatten
    och gjuter det ut över jorden —
    HERREN är hans namn.
  9. Och han låter fördärv ljunga ned över starka fästen;
    ja, över fasta borgar kommer fördärv.
  10. Dessa hata i porten den som försvarar vad rätt är
    och räkna såsom en styggelse den som talar sanning.
  11. Därför, eftersom I trampen på den arme
    och tagen ifrån honom hans säd såsom skatt, därför hören;
    om I än byggen hus av huggen sten,
    skolen I icke få bo i dem,
    och om I än planteren sköna vingårdar,
    skolen I icke få dricka vin från dem.
  12. Ty jag vet att edra överträdelser äro många
    och edra synder talrika.
    I den rättfärdiges förtryckare, som tagen mutor
    och vrängen rätten för de fattiga i porten.
  13. Därför måste den förståndige tiga stilla i denna tid;
    ty det är en ond tid.
  14. Söken vad gott är, och icke vad ont är,
    på det att I mån leva.
    Då skall Herren, härskarornas Gud,
    vara med eder, såsom I menen honom vara.
  15. Haten vad ont är, och älsken vad gott är,
    och hållen rätten vid makt i porten;
    kanhända skall då Herren, härskarornas Gud, vara
    nådig mot Josefs kvarleva.
  16. Därför, så säger HERREN,
    härskarornas Gud, Herren:
    På alla torg skall dödsklagan ljuda,
    och på alla gator skall man ropa: »Ack ve! Ack ve!»
    Åkermännen skall man mana att brista ut i jämmer,
    och dödsklagan skall höjas av dem som äro förfarna i sorgesång;
  17. ja, i alla vingårdar skall dödsklagan ljuda,
    ty jag skall gå fram mitt ibland eder, säger HERREN.
  18. Ve eder som åstunden HERRENS dag!
    Vad viljen I med HERRENS dag?
    Den är mörker och icke ljus.
  19. Då går det, såsom när någon flyr för ett lejon,
    men därvid mötes av en björn,
    och när han då söker tillflykt i sitt hus,
    bliver han stungen av en orm,
    vid det han sätter handen mot väggen.
  20. Ja, HERRENS dag är mörker och icke ljus,
    den är töcken utan något solsken.
  21. Jag hatar edra fester, jag är led vid dem,
    och jag finner intet behag i edra högtidsförsamlingar.
  22. Ty om I än offren åt mig brännoffer, jämte edra spisoffer,
    så har jag dock ingen lust till dem,
    ej heller gitter jag se edra tackoffer av gödda kalvar.
  23. Hav bort ifrån mig dina sångers buller;
    jag gitter icke höra ditt psaltarspel.
  24. Men må rätten flöda fram såsom vatten,
    och rättfärdigheten lik en bäck som aldrig sinar.
  25. Framburen I väl åt mig slaktoffer och spisoffer
    under de fyrtio åren i öknen,
    I av Israels hus?
  26. Så skolen I nu nödgas taga med eder Sickut, eder konung,
    och Kiun, eder avgudabild,
    stjärnguden, som I haven gjort åt eder;
  27. och jag skall låta eder föras åstad i fångenskapända bortom Damaskus,
    säger han vilkens namn är HERREN,

    härskarornas Gud.
    *30/06 Amos, 6 Kapitlet

    Amos, 6 Kapitlet

Folkets sorglöshet och ogudaktighet.

  1. Ve eder, I säkre på Sion,
    I sorglöse på Samarias berg,
    I ädlingar bland förstlingsfolket,
    I som Israels hus plägar vända sig till!
  2. Gån åstad till Kalne och sen efter,
    dragen därifrån till Stora Hamat,
    och faren så ned till filistéernas Gat:
    äro de bättre än rikena här,
    eller är deras område större än edert område?
  3. Ve eder, I som menen att olycksdagen skall vara fjärran,
    men likväl inbjuden våldet att trona hos eder;
  4. I som liggen på soffor av elfenben
    och haven det makligt på edra bäddar;
    I som äten lamm, utvalda ur hjorden,
    och kalvar, hämtade från gödstallet;
  5. I som skrålen visor till harpans ljud
    och tänken ut åt eder musikinstrumenter såsom David;
  6. I som dricken vin ur stora bålar
    och bruken salvor av yppersta olja,
    men icke bekymren eder om Josefs skada!
  7. Fördenskull skola nu dessa främst föras bort i fångenskap;
    de som nu hava det så makligt få då sluta med sitt skrål.
  8. Herren, HERREN har svurit vid sig själv, säger HERREN,
    härskarornas gud: Jakobs stolthet är mig en styggelse, och hans
    palatser hatar jag; jag skall giva staden till pris med allt vad
    däri är.
  9. Och det skall ske, att om än tio män finnas kvar i ett och samma
    hus, så skola de likväl alla dö.
  10. När sedan en frände till någon av de döda med förbrännarens
    hjälp vill skaffa benen ut ur huset, och därvid ropar till en
    som är i det inre av huset: »Finnes här någon mer än du?», då
    måste denne svara: »Ingen»; och den förre skall då säga: »Rätt
    så, stillhet må råda; ty HERRENS namn får icke bliva nämnt.»
  11. Ty se, på HERRENS bud
    skola de stora husen bliva slagna i spillror
    och de små husen i splittror.
  12. Kunna väl hästar springa uppför en klippbrant,
    eller plöjer man där med oxar? –
    eftersom I viljen förvandla rätten till en giftplanta
    och rättfärdighetens frukt till malört,
  13. I som glädjen eder över det som är intet värt
    och sägen: »Genom vår egen styrka
    hava vi ju berett oss horn.»
  14. Ty se, jag skall uppväcka ett folk mot eder, I av Israels hus,
    säger Herren, härskarornas Gud; och de skola förtrycka edert
    land, från det ställe där vägen går till Hamat ända till
    Hedmarksbäcken.
    *30/07 Amos, 7 KapitletAmos, 7 Kapitlet
               Gräshopporna.  Elden.  Sänklodet.  Amos och
                           prästen i Betel.
  1. Följande syn lät Herren, HERREN mig se; Jag såg gräshoppor
    skapas, när sommargräset begynte växa upp; och det var
    sommargräset efter kungsslåttern.
  2. När så dessa hade ätit upp alla markens örter, sade jag:
    »Herre, HERRE, förlåt. Huru skall Jakob kunna bestå, han som är
    så ringa?»
  3. Då ångrade HERREN detta. »Detta skall icke ske», sade HERREN.
  4. Följande syn lät Herren, HERREN mig se: Jag såg Herren, HERREN
    nalkas för att utföra sin sak genom eld; och elden förtärde det
    stora djupet och höll på att förtära arvedelslandet.
  5. Då sade jag: »Herre, HERRE, håll upp. Huru skall Jakob kunna
    bestå, han som är så ringa?»
  6. Då ångrade HERREN detta. »Icke heller detta skall ske», sade
    Herren, HERREN.
  7. Följande syn lät han mig se: Jag såg Herren stå på en mur,
    uppförd efter sänklod, och i sin hand höll han ett sänklod.
  8. Och HERREN sade till mig: »Vad ser du, Amos?» Jag svarade:
    »Ett sänklod.» Då sade Herren: ‘Se, jag skall hänga upp ett
    sänklod mitt ibland mitt folk Israel; jag kan icke vidare
    tillgiva dem.
  9. Isaks offerhöjder skola bliva ödelagda och Israels helgedomar
    förstörda, och mot Jerobeams hus skall jag uppresa mig med
    svärdet.’
  10. Men Amasja, prästen i Betel, sände till Jerobeam, Israels
    konung, och lät säga: »Amos förehar en sammansvärjning mot
    dig, mitt i Israels hus. Landet kan icke härda ut med allt hans
    ordande.
  11. Ty så har Amos sagt: ‘Jerobeam skall dö för svärd, och Israel
    skall föras bort i fångenskap ur sitt land.’»
  12. Och Amasja sade till Amos: »Du siare, gå din väg och sök din
    tillflykt i Juda land; där må du äta ditt bröd, och där må du
    profetera.
  13. Men i Betel får du icke vidare profetera, ty det är en
    konungslig helgedom och ett rikets tempel.»
  14. Då svarade Amos och sade till Amasja: »Jag är varken en profet
    eller en profetlärljunge, jag är en boskapsherde, som lever av
    mullbärsfikon.
  15. Men HERREN tog mig från hjorden; HERREN sade till mig: ‘Gå
    åstad och profetera för mitt folk Israel.’
  16. Så hör nu HERRENS ord. Du säger: ‘Profetera icke mot Israel
    och predika icke mot Isaks hus.’ Därför säger HERREN så:
  17. Din hustru skall bliva en sköka i staden,
    dina söner och döttrar skola falla för svärd,
    ditt land skall bliva utskiftat med mätsnöre,
    själv skall du dö i ett orent land,
    och Israel skall föras bort i fångenskap ur sitt land.»
    *30/08 Amos, 8 KapitletAmos, 8 Kapitlet

Fruktkorgen. Ytterligare domsord.

  1. Följande syn lät Herren, HERREN mig se; Jag såg en korg med
    mogen frukt.
  2. Och han sade: »Vad ser du Amos?» Jag svarade: »En korg med
    mogen frukt.» Då sade HERREN till mig: »Mitt folk Israel är
    moget till undergång; jag kan icke vidare tillgiva dem.
  3. Och sångerna i palatset skola på den dagen förbytas i jämmer,
    säger Herren, HERREN; man skall få se lik i mängd, överallt
    skola de ligga kastade; ja, stillhet må råda!»
  4. Hören detta, I som stån den fattige efter livet
    och viljen göra slut på de ödmjuka i landet,
  5. I som sägen: »När är då nymånadsdagen förbi,
    så att vi få sälja säd,
    och sabbaten, så att vi få öppna vårt sädesförråd?
    Då vilja vi göra efa-måttet mindre och priset högre
    och förfalska vågen, så att den visar orätt vikt.
  6. Då vilja vi köpa de arma för penningar
    och den fattige för ett par skor;
    och avfall av säden vilja vi då sälja såsom säd.»
  7. HERREN har svurit vid Jakobs stolthet:
    Aldrig skall jag förgäta detta allt som de hava gjort.
  8. Skulle jorden icke darra, när sådant sker,
    och skulle icke alla dessa inbyggare sörja?
    Skulle icke hela jorden höja sig såsom Nilen
    och röras upp och åter sjunka såsom Egyptens flod?
  9. Och det skall ske på den dagen,
    säger Herren, HERREN,
    att jag skall låta solen gå ned i dess middagsglans
    och låta jorden sjunka i mörker mitt på ljusa dagen.
  10. Jag skall förvandla edra högtider till sorgetider
    och alla edra sånger till klagovisor.
    Jag skall hölja säcktyg kring allas länder
    och göra alla huvuden skalliga.
    Jag skall låta det bliva, såsom när man sörjer ende sonen,
    och låta det sluta med en bedrövelsens dag.
  11. Se dagar skola komma,
    säger Herren, HERREN,
    då jag skall sända hunger i landet:
    icke en hunger efter bröd,
    icke en törst efter vatten,
    utan efter att höra HERRENS ord.
  12. Då skall man driva omkring från hav till hav,
    och från norr till öster,
    och färdas hit och dit för att söka efter HERRENS ord.
    men man skall icke finna det.
  13. På den dagen skola de försmäkta av törst,
    edra sköna jungfrur och edra unga män,
  14. desamma som nu svärja vid Samariens syndaskuld
    och säga: »Så sant din gud lever, o Dan»,
    och: »Så sant den lever, som man dyrkar i Beer-Seba.»
    De skola falla och icke mer stå upp.
    *30/09 Amos, 9 KapitletAmos, 9 Kapitlet
               Helgedomens fall.  Upprättelsen av Davids
                                 hus.
  1. Jag såg HERREN stå invid altaret, och han sade:
    Slå till pelarhuvudena, så att trösklarna bäva,
    och låt spillrorna falla över huvudet på alla där.
    Deras sista kvarleva skall jag sedan dräpa med svärd.
    Ingen av dem skall kunna undfly,
    ingen av dem kunna rädda sig.
  2. Om de än bröte sig in i dödsriket,
    så skulle min hand hämta dem fram därifrån;
    och fore de än upp till himmelen,
    så skulle jag störta dem ned därifrån.
  3. Gömde de sig än på toppen av Karmel,
    så skulle jag där leta fram dem och hämta dem ned;
    och dolde de sig än undan min åsynpå havets botten,
    så skulle jag där mana ormen fram

    att stinga dem.

  4. Om de läte föra sig borti fångenskap av sina fiender,
    skulle jag bjuda svärdet

    att där komma och dräpa dem.
    Ja, jag skall låta mitt öga vila på dem,
    till deras olycka och icke till deras lycka.

  5. Ty Herren, HERREN Sebaot.
    han som rör vid jorden, då försmälter den av ångest
    och alla dess inbyggare sörja,
    ja, hela jorden höjer sig såsom Nilen
    och sjunker åter såsom Egyptens flod;
  6. han som bygger sin sal i himmelen
    och befäster sitt valv över jorden,
    han som kallar på havets vatten
    och gjuter det ut över jorden,
    HERREN är hans namn.
  7. Ären I icke för mig lika med etiopiernas barn,I Israels barn?
    säger HERREN.
    Förde jag icke Israel upp

    ur Egyptens land
    och filistéerna ifrån Kaftor

    och araméerna ifrån Kir?

  8. Se, Herrens, HERRENS ögon äro vändamot detta syndiga rike,
    och jag skall förgöra det

    från jordens yta.
    Dock vill jag icke alldeles

    förgöra Jakobs hus,
    säger HERREN.

  9. Ty se, jag skall låta ett bud utgå,
    att Israels hus må bliva siktat bland alla hednafolken,
    såsom siktades det i ett såll;
    icke det minsta korn skall falla på jorden.
  10. Alla syndare i mitt folk skola dö för svärdet,
    de som nu säga: »Oss skall olyckan ej nalkas,
    över oss skall den icke komma.»
  11. På den dagen skall jag upprätta
    Davids förfallna hydda;
    jag skall mura igen dess revor
    och upprätta dess ruiner
    och bygga upp den, sådan den var i forna dagar;
  12. så att de få taga i besittning vad som är kvar av Edom
    och av alla hedningar som hava uppkallats efter mitt namn,
    säger HERREN, han som skall göra detta.
  13. Se dagar skola komma, säger HERREN,
    då plöjaren skall följa skördemannen i spåren,
    och druvtramparen såningsmannen,
    då bergen skola drypa av druvsaft
    och alla höjder skola försmälta.
  14. Då skall jag åter upprätta mitt folk Israel;
    när de bygga upp sina ödelagda städer,skola de ock få bo i dem;
    när de plantera vingårdar,

    skola de ock få dricka vin från dem;
    när de anlägga trädgårdar,

    skola de ock få äta deras frukt.

  15. Jag skall då plantera dem i deras eget land,
    och de skola icke mer ryckas upp
    ur det land som jag har givit dem,
    säger HERREN, din Gud.
    *31/ Obadja
    *31/01 ObadjaObadja

Domsord över Edom. Räddningen på Sion.

  1. Detta är Obadjas syn. Så säger Herren, HERREN om Edom:
        Ett budskap hava vi hört från HERREN,
            och en budbärare är utsänd bland folken:
        »Upp, ja, låt oss stå upp
            och strida mot det!»

2. Se jag skall göra dig ringa bland folken,

djupt föraktad skall du bliva.
3. Ditt hjärtas övermod har bedragit dig,

        där du sitter ibland bergsklyftorna
            i den höga boning
        och säger i ditt hjärta:
            »Vem kan störta mig ned till jorden?»
  4.    Om du än byggde ditt näste så högt uppe som örnen,
        ja, om det än bleve förlagt mitt ibland stjärnorna,
            så skulle jag dock störta dig ned därifrån, säger HERREN.

5. När tjuvar komma över dig,

            och rövare om natten,
            ja då är det förbi med dig.
        Sannerligen, de skola stjäla så mycket dem lyster.
        När vinbärgare komma över dig,
            sannerligen, en ringa efterskörd skola de lämna kvar.
  6.    Huru genomsökt skall icke Esau bliva,
            huru skola ej hans dolda skatter letas fram!
  7.    Ut till gränsen skola de driva dig,
            alla dina bundsförvanter;
        dina vänner skola svika dig
            och skola taga väldet över dig.
        I stället för att giva dig bröd
            skola de lägga en snara på din väg,
            där du icke kan märka den.

8. Sannerligen, på den dagen, säger HERREN

        skall jag förgöra de vise i Edom
        och allt förstånd på Esaus berg.
  9.    Dina hjältar, o Teman, skola då bliva slagna av förfäran;
        och så skall var man på Esaus berg
        bliva utrotad och dräpt.

10. Ja, för det våld du övade mot din broder Jakob

            skall du höljas med skam
            och bliva utrotad till evig tid.
 11.    På den dag då du lämnade honom i sticket,
            på den dag då främlingar
            förde bort hans gods
        och utlänningar drogo in genom hans port
        och kastade lott om Jerusalem,
        då var ju ock du såsom en av dem.

12. Men se icke så med lust på din broders dag,

            på hans motgångs dag;
        gläd dig icke så över Juda barn
            på deras undergångs dag;
        spärra icke upp munnen så stort
            på nödens dag.
 13.    Drag icke in genom mitt folks port
            på deras ofärds dag;
        se ej så hans olycka med lust, också du,
            på hans ofärds dag;
        och räck icke ut din hand efter hans gods
            på hans ofärds dag.
 14.    Ställ dig icke vid vägskälet
            för att nedgöra hans flyktingar,
        och giv icke hans undsluppna till pris
            på nödens dag.

15. Ty HERRENS dag är nära

            för alla hednafolk.
        Såsom du har gjort,
            så skall man ock göra mot dig;
        dina gärningar skola komma tillbaka
            över ditt eget huvud.
 16.    Ja, såsom I haven druckit
            på mitt heliga berg,
        så skola ock alla hednafolk
            få dricka beständigt,
        de skola få dricka kalken i botten
            och bliva såsom hade de ej varit till.

17. Men på Sions berg skall finnas en räddad skara,

            och det skall vara en helig plats;
        och Jakobs hus skall åter få råda
            över sina besittningar.
 18.    Då skall Jakobs hus bliva en eld
            och Josefs hus en låga,
        och Esaus hus skall varda såsom strå,
            och de skola antända det och förtära det,
        och ingen skall slippa undan av Esaus hus;
            ty så har HERREN talat.

19. Och Sydlandets folk skall taga Esaus berg i besittning, och

      Låglandets folk skall taga filistéernas land; ja, också Efraims
      mark skall man taga i besittning, så ock Samariens mark. Och
      Benjamin skall taga Gilead.
 20.  Och de bortförda av denna Israels barns här, de som bo i Kanaan
      allt intill Sarefat, så ock de bortförda från Jerusalem, de som
      leva i Sefarad, dessa skola taga Sydlandets städer i besittning.
 21.  Och frälsare skola draga upp på Sions berg till att döma Esaus
      berg.  Och så skall riket vara HERRENS.

*32/ Jona
*32/01 Jona, 1 Kapitlet

Jona, 1 Kapitlet

Jonas kallelse och flykt.

  1. Och HERRENS ord kom till Jona, Amittais son; han sade:
  2. »Stå upp och begiv dig till Nineve, den stora staden, och
    predika för den; ty deras ondska har kommit upp inför mitt
    ansikte.»
  3. Men Jona stod upp och ville fly till Tarsis, undan HERRENS
    ansikte. Och han for ned till Jafo och fann där ett skepp som
    skulle gå till Tarsis. Och sedan han hade erlagt betalning för
    resan, steg han ombord därpå för att fara med till Tarsis,
    undan HERRENS ansikte.
  4. Men HERREN sände en stark vind ut över havet, så att en stark
    storm uppstod på havet; och skeppet var nära att krossas.
  5. Då betogos sjömännen av fruktan och ropade var och en till sin
    gud; och vad löst som fanns i skeppet kastade de i havet för att
    bereda sig lättnad. Men Jona hade gått ned i det inre av
    fartyget och låg där i djup sömn.
  6. Då gick skepparen till honom och sade till honom: »Huru kan du
    sova så? Stå upp och åkalla din Gud. Kanhända skall den Guden
    tänka på oss, så att vi icke förgås.»
  7. Och folket sade till varandra: »Välan, låt oss kasta lott, så
    att vi få veta för vems skull denna olycka har kommit över oss.»
    När de så kastade lott, föll lotten på Jona.
  8. Då sade de till honom: »Säg oss för vems skull denna olycka har
    kommit över oss. Vad är ditt ärende, och varifrån kommer du?
    Från vilket land och av vad folk är du?»
  9. Han svarade den; »Jag är en hebré, och jag dyrkar HERREN,
    himmelens Gud, som har gjort havet och det torra.»
  10. Då betogos männen av stor fruktan och sade till honom: »Vad är
    det du har gjort!» Ty männen fingo genom det han berättade dem
    veta att han flydde undan HERRENS ansikte.
  11. Och de sade till honom: »Vad skola vi göra med dig, så att
    havet stillar sig för oss?» Ty havet stormade mer och mer.
  12. Då svarade han dem: »Tagen mig och kasten mig i havet, så skall
    havet stillas för eder; ty jag vet att det är för min skull som
    denna starka storm har kommit över eder.»
  13. Och männen strävade med all makt att komma tillbaka till land,
    men de kunde icke; ty havet stormade mer och mer emot dem.
  14. Då ropade de till HERREN och sade: »Ack HERRE, låt oss icke
    förgås för denne mans själs skull, och låt icke oskyldigt blod
    komma över oss. Ty du, HERRE, har gjort såsom dig täckes.»
  15. Därefter togo de Jona och kastade honom i havet. Då lade sig
    havets raseri.
  16. Och männen betogos av stor fruktan för HERREN, och de offrade
    slaktoffer åt HERREN och gjorde löften.
    *32/02 Jona, 2 KapitletJona, 2 Kapitlet

Jonas bön i fiskens buk.

  1. Men HERREN sände en stor fisk, som slukade upp Jona. Och Jona
    var i fiskens buk tre dagar och tre nätter.
  2. Och Jona bad till HERREN, sin Gud, i fiskens buk.
  3. Han sade:
        »Jag åkallade HERREN i min nöd,
            och han svarade mig;
        från dödsrikets buk ropade jag,
            och du hörde min röst.

4. Du kastade mig i djupet, mitt i havet,

            och strömmen omslöt mig,
        alla dina svallande böljor
            gingo över mig.
  5.    Jag tänkte då: 'Jag är bortdriven
            ifrån dina ögon.'
        Men jag skall åter få skåda upp
            mot ditt heliga tempel.
  6.    Vatten omvärvde mig in på livet,
            djupet omslöt mig;
        sjögräs omsnärjde mitt huvud.
  7.    Till bergens grund sjönk jag ned,
        jordens bommar slöto sig bakom mig för evigt.

        Men du förde min själ upp ur graven,
            HERRE, min Gud.
  8.    När min själ försmäktade i mig,
            då tänkte jag på HERREN,
        och min bön kom till dig,
            i ditt heliga tempel.

9. De som hålla sig till fåfängliga avgudar,

de låta sin nåds Gud fara.
10. Men jag vill offra åt dig,

            med högljudd tacksägelse;
        vad jag har lovat vill jag infria;
            frälsningen är hos HERREN!»

11. Och på HERRENS befallning kastade fisken upp Jona på land.
*32/03 Jona, 3 Kapitlet

Jona, 3 Kapitlet

Jona i Nineve.

  1. Och HERRENS ord kom för andra gången till Jona; han sade:
  2. »Stå upp och begiv dig till Nineve, den stora staden, och
    predika för den vad jag skall tala till dig.»
  3. Då stod Jona upp och begav sig till Nineve, såsom HERREN hade
    befallt. Men Nineve var en stor stad inför Gud, tre dagsresor
    lång.
  4. Och Jona begav sig på väg in i staden, en dagsresa, och
    predikade och sade: »Det dröjer ännu fyrtio dagar, så skall
    Nineve bliva omstörtat.»
  5. Då trodde folket i Nineve på Gud, och lyste ut en fasta och
    klädde sig i sorgdräkt, både stora och små.
  6. Och när saken kom för konungen i Nineve, stod han upp från sin
    tron och lade av sin mantel och höljde sig i sorgdräkt och satte
    sig i aska.
  7. Sedan utropade och förkunnade man i Nineve, enligt konungens och
    hans stores påbud, och sade: »Ingen människa må smaka något,
    icke heller något djur, vare sig av fäkreaturen eller
    småboskapen; de må icke föras i bet, ej heller vattnas.
  8. Och både människor och djur skola hölja sig i sorgdräkt och ropa
    till Gud med all makt. Och var och en må vända om från sin onda
    väg och från den orätt som han har haft för händer.
  9. Vem vet, kanhända vänder Gud då om och ångrar sig och vänder sig
    ifrån sin vredes glöd, så att vi icke förgås.»
  10. Då nu Gud såg vad de gjorde, att de vände om från sin onda väg,
    ångrade han det onda som han hade hotat att göra mot dem, och
    han gjorde icke så.
    *32/04 Jona, 4 KapitletJona, 4 Kapitlet

Jonas otålighet. Guds hjärtelag.

  1. Men detta förtröt Jonas högeligen, och hans vrede upptändes.
  2. Och han bad till HERREN och sade: »Ack Herre, var det icke
    detta jag tänkte, när jag ännu var i mitt land! Därför ville
    jag ock i förväg fly undan till Tarsis. Jag visste ju att du är
    en nådig och barmhärtig Gud, långmodig och stor i mildhet, och
    sådan att du ångrar det onda.
  3. Så tag nu, Herre, mitt liv ifrån mig; ty jag vill hellre vara
    död än leva.»
  4. Men HERREN sade: »Menar du att du har skäl till att vredgas?»
  5. Och Jona gick ut ur staden och stannade öster om staden: där
    gjorde han sig en hydda och satt i skuggan därunder, för att se
    huru det skulle gå med staden.
  6. Och HERREN Gud lät en ricinbuske skjuta upp över Jona, för att
    den skulle giva skugga åt hans huvud och hjälpa honom ur hans
    förtrytelse; och Jona gladde sig högeligen över ricinbusken.
  7. Men dagen därefter, när morgonrodnaden gick upp, sände Gud
    maskar som frätte ricinbusken, så att den vissnade.
  8. När sedan solen hade gått upp, sände Gud en brännande östanvind,
    och solen stack Jona på huvudet, så att han försmäktade. Då
    önskade han sig döden och sade: »Jag vill hellre vara död än
    leva.»
  9. Men Gud sade till Jona: »Menar du att du har skäl till att
    vredgas för ricinbuskens skull?» Han svarade; »Jag må väl hava
    skäl att vredgas till döds.»
  10. Då sade HERREN: »Du ömkar dig över ricinbusken, som du icke har
    haft någon möda med och icke har dragit upp, som kom till på en
    natt och förgicks efter en natt.
  11. Och jag skulle icke ömka mig över Nineve, den stora staden, där
    mer än ett hundra tjugu tusen människor finnas, som icke förstå
    att skilja mellan höger och vänster, och därtill djur i
    myckenhet!»
    *33/ Mika
    *33/01 Mika, 1 KapitletMika, 1 Kapitlet

Domsord över Juda och Israel.

  1. Detta är HERRENS ord som kom till morastiten Mika i Jotams,
    Ahas’ och Hiskias, Juda konungars, tid, vad han skådade angående
    Samaria och Jerusalem.
  2. Hören, I folk, allasammans;
    akta härpå, du jord med allt vad på dig är.
    Och vare Herren, HERREN ett vittne mot eder,
    Herren i sitt heliga tempel.
  3. Ty se, HERREN träderut ur sin boning,
    han far ned och går fram

    över jordens höjder.

  4. Bergen smälta under hans fötter,
    och dalar bryta sig fram —
    såsom vaxet gör för elden,
    såsom vattnet, när det störtar utför branten.
  5. Genom Jakobs överträdelse sker allt dettaoch genom Israels hus’ synder.
    Vem är då upphovet till Jakobs överträdelse?

    Är det icke Samaria?
    Och vem till Juda offerhöjder?

    Är det icke Jerusalem?

  6. Så skall jag då göra Samaria till en stenhop på marken,till en plats för vingårdsplanteringar;
    jag skall vräka hennes stenar ned i dalen,

    och hennes grundvalar skall jag blotta.

  7. Alla hennes beläten skola bliva krossade,
    alla hennes skökoskänker uppbrända i eld,
    alla hennes avgudar skall jag förstöra;
    ty av skökolön har hon hopsamlat dem,
    och skökolön skola de åter bliva.
  8. Fördenskull måste jag klaga och jämra mig,
    jag måste gå barfota och naken;
    jag måste upphäva klagoskri såsom en schakal
    och sorgelåt såsom en struts.
  9. Ty ohelbara äro hennes sår;slaget har nått ända till Juda,
    det har drabbat ända till mitt folks port,

    ända till Jerusalem.

  10. Förkunnen det icke i Gat;gråten icke så bittert.
    I Bet-Leafra

    vältrar jag mig i stoftet.

  11. Dragen åstad,I Safirs invånare,
    i nakenhet och skam.
    Saanans invånare

    våga sig icke ut.
    Klagolåten i Bet-Haesel

    tillstädjer eder ej att dröja där.

  12. Ty Marots invånarevåndas efter tröst;
    ned ifrån HERREN

    har ju en olycka kommit,
    intill Jerusalems port.

  13. Spännen travare för vagnen,I Lakis’ invånare,
    I som voren upphovet

    till dottern Sions synd;
    ty hos eder var det

    som Israels överträdelser först funnos.

  14. Därför måste du giva skiljebrevåt Moreset-Gat.
    Husen i Aksib

    hava för Israels konungar
    blivit såsom en försinande bäck.

  15. Ännu en gång skall jag låtaerövraren komma över eder,
    I Maresas invånare.
    Ända till Adullam

    skall Israels härlighet komma.

  16. Raka dig skallig och skär av ditt hår,i sorg över barnen, som voro din lust;
    gör ditt huvud så kalt som gamens,

    ty de skola föras bort ifrån dig.
    *33/02 Mika, 2 Kapitlet

    Mika, 2 Kapitlet

                Domsord över förtryckare och profetians
                 föraktare.  Löfte om en vägbrytare för
                           Israels hjord.
  1. Ve dessa som tänka ut vad fördärvligt äroch bereda vad ont är på sina läger,
    och som sätta det i verket, så snart morgonen gryr,
    allenast det står i deras makt;
  2. dessa som hava begärelse till sin nästas åkrar och röva dem,eller till hans hus och tillägna sig dem;
    dessa som öva våld mot både människor och hus,

    mot både ägare och egendom!

  3. Därför säger HERREN så: Se, jag tänker ut mot detta släkte vad
    ont är; och I skolen icke kunna draga eder hals därur, ej heller
    skolen I sedan gå så stolta, ty det bliver en ond tid.
  4. På den dagen skall man stämma upp en visa över eder och sjunga
    en sorgesång; man skall säga:»Det är ute med oss, vi äro förstörda i grund!
    Mitt folks arvslott bliver nu given åt en annan.
    Ja i sanning, den ryckes ifrån mig,
    och åt avfällingar utskiftas våra åkrar.»
  5. Så sker det att hos dig icke mer finnes någon som får spänna
    mätsnöre över en lott i HERRENS församling.»Hören då upp att predika», så är deras predikan;

    »om sådant får man icke predika;
    det är ju ingen ände på smädelser!»

  6. Är detta ett tillbörligt tal, du Jakobs hus?
    Har då HERREN varit snar till vrede?Hava hans gärningar visat något sådant?
    Äro icke fastmer mina ord milda

    mot den som vandrar redligt?

  7. Men nu sedan en tiduppreser sig mitt folk såsom en fiende.
    I sliten manteln bort

    ifrån kläderna på människor
    som trygga gå sin väg fram

    och ej vilja veta av strid.

  8. Mitt folks kvinnor driven I utfrån de hem där de hade sin lust;
    deras barn beröven I för alltid

    den berömmelse de hade av mig.

  9. Stån upp och gån eder väg!Här skolen I icke hava någon vilostad,
    för eder orenhets skull, som drager i fördärv,

    ja, i gruvligt fördärv.

  10. Om någon som foremed munväder och falskhet
    sade i sin lögnaktighet:
    »Jag vill predika för dig

    om vin och starka drycker» —
    det vore en predikare

    för detta folk!

  11. Jag vill församla dig, Jakob,ja, hela ditt folk.
    Jag vill hämta tillhopa

    Israels kvarlevor,
    jag vill föra dem tillsammans

    såsom fåren till fållan,
    såsom en hjord till dess betesmark,

    så att där uppstår ett gny av människor.

  12. En vägbrytare drager ut framför dem;de bryta sig igenom och tåga fram,
    genom porten vandra de ut.
    Deras konung tågar framför dem,

    HERREN går i spetsen för dem.
    *33/03 Mika, 3 Kapitlet

    Mika, 3 Kapitlet

                Fördärvet bland Israels hövdingar och
                      profeter.  Domen över Sion.
  1. Och jaga sade:
    Hören, I Jakobs hövdingar
    och I furstar av Israels hus.
    Tillkommer det ej eder att veta vad rätt är,
  2. I som haten det godaoch älsken det onda,
    I som sliten huden av kroppen på människorna

    och köttet från deras ben?

  3. Men eftersom dessa äta mitt folks kött
    och riva huden av deras kropp
    och bryta sönder deras ben,
    för att stycka dem likasom det man kastar i grytan,
    ja, likasom kött som lägges i kitteln,
  4. därför skall HERREN icke svara dem,
    när de ropa till honom;
    han skall dölja sitt ansikte för dem på den tiden,
    för deras onda väsendes skull.
  5. Så talar HERREN mot de profeter
    som föra mitt folk vilse,
    mot dem som ropa: »Allt står väl till!»,
    så länge de hava något att tugga med sina tänder,
    men båda upp folket till helig strid
    mot den som ej giver dem något i gapet.
  6. Därför skall natt komma över eder, så att det bliver slut påedra syner,
    och mörker, så att det bliver slut på edra spådomar.

    Ja, solen skall gå ned över profeterna
    och dagen varda mörk över dem.

  7. Siarna skola stå där med skam,och spåmännen skola få blygas;
    de skola alla nödgas skyla sitt skägg,
    då nu intet svar mer kommer från Gud.
  8. Men jag, jag är uppfylld med kraft,ja, med HERRENS Ande,
    med rättsinne och frimodighet,
    så att jag kan förkunna för Jakob hans överträdelse

    och för Israel hans synd.

  9. Hören då detta,I hövdingar av Jakobs hus
    och I furstar av Israels hus,
    I som hållen för styggelse vad rätt är

    och gören krokigt allt vad rakt är,

  10. I som byggen upp Sion med blodsdåd
    och Jerusalem med orättfärdighet —
  11. den stad vars hövdingar döma för mutor,
    vars präster undervisa för betalning,
    och vars profeter spå för penningar,
    allt under det de stödja sig på HERREN och säga:
    Ȁr icke HERREN mitt ibland oss?
    Olycka skall ej komma över oss.»
  12. Därför skall för eder skull Sion varda upplöjt till en åker
    och Jerusalem bliva en stenhop
    och tempelberget en skogbevuxen höjd.
    *33/04 Mika, 4 KapitletMika, 4 Kapitlet
                Sions framtida storhet, dess vånda och
                          dess förlossning.
  1. Men det skall ske i kommande dagar
    att det berg där HERRENS hus är
    skall stå där fast grundat, ypperst ibland bergen,
    och vara upphöjt över andra höjder;
    och folk skall strömma ditupp,
  2. ja, många hednafolk skola gå åstadoch skola säga:
    »Upp, låt oss draga åstad

    till HERRENS berg,
    upp till Jakobs Guds hus,
    för att han må undervisa oss om sina vägar,

    så att vi kunna vandra på hans stigar.»
    Ty från Sion skall lag utgå,
    och HERRENS ord från Jerusalem.

  3. Och han skall döma mellan många folk
    och skipa rätt åt mäktiga hednafolk,ända bort i fjärran land.
    Då skola de smida sina svärd till plogbillar
    och sina spjut till vingårdsknivar.
    Folken skola ej mer lyfta svärd mot varandra
    och icke mer lära sig att strida.
  4. Och var och en skall sitta under sitt vinträd
    och sitt fikonträd, och ingen skall förskräcka honom;
    ty så har HERREN Sebaots mun talat.
  5. Ja, alla andra folk vandra
    vart och ett i sin guds namn,
    men vi vilja vandra i HERRENS, vår Guds, namn,
    alltid och evinnerligen.
  6. På den dagen, säger HERREN,skall jag församla de haltande
    och hämta tillhopa de fördrivna

    och dem som jag har hemsökt med olyckor.

  7. Och jag skall låta de haltande bliva en kvarleva
    och de långt bort förjagade ett mäktigt folk;
    och HERREN skall vara konung över dempå Sions berg
    från nu och till evig tid.
  8. Och du Herdetorn,du dotter Sions kulle,
    till dig skall det komma,
    ja, till dig skall det återvända, det forna herradömet,
    dottern Jerusalems konungavälde.
  9. Men varför skriar du nu så högt?
    Finnes då ingen konung i dig,
    har du icke mer någon rådklok man,
    eftersom ångest, lik en barnaföderskas, har gripit dig?
  10. Ja, väl må du vrida dig i födslosmärtorsåsom en barnaföderska, du dotter Sion;
    ty nu måste du ut ur staden,

    du måste bo på öppna fältet;
    ja, du skall komma ända till Babel —

    där skall du finna räddning,
    där skall HERREN förlossa dig

    ur dina fienders hand.

  11. Nu hava många hednafolkförsamlat sig mot dig,
    och de säga: »Må hon varda skändad,

    så att våra ögon få skåda med lust på Sion.»

  12. Men dessa känna ickeHERRENS tankar,
    de förstå icke hans rådslut,
    att han har samlat dem såsom kärvar till tröskplatsen.
  13. Upp då och tröska, du dotter Sion!
    Ty jag skall giva dig horn av järn
    och giva dig klövar av koppar,
    för att du må sönderkrossa många folk.
    Och deras byte skall du giva till spillo åt HERREN
    och deras skatter åt hela jordens HERRE.
    *33/05 Mika, 5 KapitletMika, 5 Kapitlet
                Fursten av Davids stad och hans segrar.
                    Israels rensning från krig och
                            avgudadyrkan.
  1. Nu må du samla dina skaror, du skarornas stad.
    Bålverk har man rest upp mot oss;
    Israels domare slår manmed ris på kinden.
  2. Men du Bet-Lehem Efrata,
    som är så ringa för att vara bland Juda släkter,
    av dig skall åt mig utgå
    en som skall bliva en furste i Israel,
    en vilkens härkomst tillhör förgångna åldrar,forntidens dagar.
  3. Därför skola de prisgivas
    intill den tid då hon som skall föda har fött;
    då skall återstoden av hans bröder
    få vända tillbaka till Israels barn.
  4. Och han skall träda fram och vakta sin hjordi HERRENS kraft,
    i HERRENS, sin Guds,

    namns höghet;
    och den skall hava ro, ty han skall då vara stor

    intill jordens ändar.

  5. Och tryggheten skall vara sådan,
    att om Assur vill falla in i vårt land
    och tränga in i våra palats,
    så kunna vi ställa upp mot honom sju herdar,
    ja, åtta furstliga herrar;
  6. och dessa skola avbeta Assurs land med svärd
    och Nimrods land ända in i dess portar.
    Så skall han rädda oss från Assurom denne vill falla in i vårt land
    och tränga fram över våra gränser.
  7. Då skall Jakobs kvarleva
    vara bland många folk
    såsom dagg från HERREN,
    såsom en regnskur på gräs,
    vilken icke dröjer för någon mans skull
    eller väntar för människobarns skull.
  8. Och Jakobs kvarleva skall då vara bland hedningarna,
    mitt ibland många folk,
    såsom ett lejon bland boskap i skogen,
    såsom ett ungt lejon bland fårhjordar,
    vilket förtrampar, var det går fram,
    och griper sitt rov utan räddning.
  9. Ja, må din hand vara upplyft över dina ovänner,
    och må alla dina fiender bliva utrotade!
  10. Och det skall ske på den dagen, säger HERREN,
    att jag skall utrota dina hästar ur ditt land
    och förstöra dina vagnar;
  11. jag skall utrota städerna i ditt land
    och riva ned alla dina fästen;
  12. jag skall utrota all trolldom hos dig,
    och inga teckentydare skola mer träffas hos dig;
  13. jag skall utrota dina belätenoch dina stoder ur ditt land,
    så att du icke mer skall tillbedja

    dina händers verk;

  14. jag skall omstörta dina Aseroroch skaffa dem bort ur ditt land;
    och dina städer skall jag ödelägga
  15. och i vrede och förtörnelseskall jag utkräva hämnd av hednafolken,
    dem som icke hava varit hörsamma.
    *33/06 Mika, 6 Kapitlet

    Mika, 6 Kapitlet

                 Herrens sak mot Israel.  Rätt offer.
                       Orättrådighetens straff.
  1. Hören vad HERREN säger:
    Stå upp och utför din sak inför bergen,
    och låt höjderna höra din röst.
  2. Ja hören HERRENS sak, I berg
    och I fasta klippor, jordens grundvalar!
    Ty HERREN har sak mot sitt folk,
    och med Israel vill han gå till rätta.
  3. Mitt folk, vad har jag gjort mot dig,
    och varmed har jag betungat dig? Svara mig!
  4. Jag förde dig ju upp ur Egyptens land,
    och ur träldomshuset förlossade jag dig;
    och Mose, Aron och Mirjam
    lät jag gå framför dig.
  5. Mitt folk, kom ihåg vad Balak,
    konungen i Moab, hade i sinnet,
    och vad Bileam, Beors son, svarade honom;
    kom ihåg huru det var mellan Sittim och Gilgal,
    och lär dig så förstå HERRENS rättfärdighets gärningar.
  6. Varmed skall jag träda fram inför HERREN,
    och varmed böja mig ned inför Gud i höjden?
    Skall jag träda fram inför honom med brännoffer,
    med årsgamla kalvar?
  7. Har HERREN behag till vädurar i tusental,
    till oljeströmmar i tiotusental?
    Skall jag giva min förstfödde till offer för min överträdelse,
    min livsfrukt till syndoffer för min själ?
  8. Nej, vad gott är har han kungjort för dig, o människa.
    Ty vad annat begär HERREN av dig,
    än att du gör vad rätt är och vinnlägger dig om kärlek
    och vandrar i ödmjukhet inför din Gud?
  9. Hör huru HERREN ropar till staden!
    Ja, säll är den som aktar på ditt namn.
    Hören om straffet, och vem han är, som har bestämt det.
  10. Kunna ogudaktighetens skatter framgent
    få stanna i den ogudaktiges hus?
    Kan där få finnas ett undermåligt efa-mått,
    värt att förbannas?
  11. Vore jag rättfärdig, om jag fördroge orätt våg
    och falska vikter i pungen,
  12. om de rika i staden finge vara fulla av orättrådighet,
    om dess invånare finge tala lögn
    och hava falsk tunga i sin mun?
  13. Nej, och därför måste jag slå dig med oläkliga sår,
    hemsöka dig med förödelse för dina synders skull.
  14. När du äter något,skall du icke bliva mätt,
    och tomhet skall råda i din buk.
    Vad du skaffar undan

    skall du ändå icke kunna rädda,
    och vad du räddar

    skall jag giva åt svärdet.

  15. Du skall så,men icke få skörda;
    du skall pressa oliver,

    men icke få smörja din kropp med oljan,
    du skall pressa ut druvmust,

    men icke få dricka vinet.

  16. Vid Omris stadgar håller man fast,
    man efterföljer alla Ahabs hus’ gärningar;
    ty efter dessas rådslag är det I vandren.
    Därför skall jag göra dig till ett föremål för häpnad,
    och invånarna i staden till ett mål för begabberi;
    ja, mitt folks smälek skolen I få bära.
    *33/07 Mika, 7 KapitletMika, 7 Kapitlet
                  Fördärvet i Israel.  Hopp om bättre
                                tider.
  1.    Ve mig! Det är mig,
        såsom när frukten är insamlad om sommaren,
        eller såsom när efterskörden efter vinbärgningen är slut 
        och ingen druvklase mer finnes att äta,
        intet förstlingsfikon av dem jag hade haft lust till.
  2.    De fromma äro försvunna ur landet,
        och ingen redlig man finnes bland människorna.
        Alla ligga de på lur efter blod;
        envar vill fånga den andre i sitt nät.
  3.    Till att främja det onda äro deras händer redo:
        fursten begär gåvor,
            och domaren står efter vinning;
        den mäktige kräver öppet
            vad honom lyster;
        så bedriva de vrånghet.
  4.    Den bäste ibland dem är såsom ett törnsnår,
            den redligaste värre än en taggig häck.
        Men när dina siares dag är inne,
            ja, när hemsökelsen når dig,
        då skall bestörtning komma ibland dem.

5. Man får icke tro på någon vän,

            icke lita på någon förtrogen;
        för henne som vilar i din famn
            måste du vakta din muns dörrar.
  6.    Ty sonen föraktar sin fader,
        dottern sätter sig upp mot sin moder,
        sonhustrun mot sin svärmoder,
        och envar har sitt eget husfolk till fiender.

7. Men jag vill skåda efter HERREN,

        jag vill hoppas på min frälsnings Gud;
        min Gud skall höra mig.
  8.    Glädjens icke över mig, I mina fiender.
            Om jag än har fallit, skall jag dock stå upp igen;
        om jag än sitter i mörkret,
            är dock HERREN mitt ljus.
  9.    Eftersom jag har syndat mot HERREN,
            vill jag bära hans vrede,      
        till dess att han utför min sak
            och skaffar mig rätt,
        till dess att han för mig ut i ljuset,
            så att jag med lust får se på hans rättfärdighet.
 10.    När mina fiender se det,
            skola de höljas med skam,
        desamma som säga till  mig:
            »Var är nu HERREN, din Gud?»
        Mina ögon skola se med lust på dem;
        ty då skola de bliva nedtrampade
             såsom orenlighet på gatan.

11. En dag skall komma, då dina murar skola byggas upp;

på den dagen skola dina gränser sträcka sig vida.
12. På den dagen

            skall man komma till dig
        både från Assur
            och från Egyptens städer,
        ja från Egypten
            och ända ifrån floden,
        och från hav till hav,
            och från berg till berg.
 13.    Men eljest skall jorden bliva en ödemark
            för sina inbyggares skull;
        det skall vara deras gärningars frukt.

14. Vakta med din stav ditt folk,

            din arvedels hjord,
        så att den får hava sin avskilda boning
            i skogen på Karmel;
        låt den gå i bet i Basan och i Gilead,
            likasom under forna dagar.

15. Ja, likasom i de dagar då du drog ut ur Egyptens land

skall jag låta dem se underbara ting.
16. Hedningarna skola se det och komma på skam

            med all sin makt.
        De skola nödgas lägga handen på munnen,
            deras öron skola vara bedövade.
 17.    De skola slicka stoftet såsom ormar;
            lika maskar som kräla på jorden
            skola de med bävan övergiva sina borgar.
        Med förskräckelse skola de söka HERREN, vår Gud;
            Ja, för dig skola de frukta.

18. Vem är en sådan Gud som du? —

            du som förlåter
        kvarlevan av din arvedel dess missgärning
            och tillgiver den dess överträdelse,
        du som icke behåller vrede evinnerligen,
        ty du har lust till nåd,
 19.    och du skall åter förbarma dig över oss
            och trampa våra missgärningar under fötterna.
        Ja, du skall kasta alla deras synder
            i havets djup.
 20.    Du skall bevisa trofasthet mot Jakob
            och nåd mot Abraham,
        såsom du med ed har lovat våra fäder
            i forntidens dagar.

*34 Nahum
+34/01 Nahum, 1 Kapitlet

Nahum, 1 Kapitlet

                Sång om Herrens nitälskan och Herrens
               nåd, Nineves straff och Juda frälsning.
+34/02 Nahum, 2 Kapitlet
                          Nahum, 2 Kapitlet

                            Nineves fall.
+34/03 Nahum, 3 Kapitlet
                          Nahum, 3 Kapitlet

                   Nineves övermod och dess straff.

*35 Habackuk
+35/01 Habackuk, 1 Kapitlet

Habackuk, 1 Kapitlet

                Klagan över folkets ondska.  Hemsökelse
                           genom kaldéerna.
+35/02 Habackuk, 2 Kapitlet
                         Habackuk, 2 Kapitlet

                Den kaldeiske förtryckarens undergång.
+35/03 Habackuk, 3 Kapitlet
                         Habackuk, 3 Kapitlet

                           Bön och lovsång.

*36 Sefanja
+36/01 Sefanja, 1 Kapitlet

Sefanja, 1 Kapitlet

Herrens stora vredesdag.
+36/02 Sefanja, 2 Kapitlet

Sefanja, 2 Kapitlet

                Varning för Herrens folk.  Domsord över
                            dess fiender.
+36/03 Sefanja, 3 Kapitlet
                         Sefanja, 3 Kapitlet

                   Det närvarande och det framtida
                              Jerusalem.

*37 Haggai
+37/01 Haggai, 1 Kapitlet

Haggai, 1 Kapitlet

                Folket bestraffas för sin försumlighet
                          vid tempelbygget.
+37/02 Haggai, 2 Kapitlet
                          Haggai, 2 Kapitlet

               Det nya templet tillkommande härlighet.
                En bättre tid.  Serubbabels utkorelse.

*38 Sakarja
+38/01 Sakarja, 1 Kapitlet

Sakarja, 1 Kapitlet

                 Uppmaning till omvändelse.  Ryttarna.
                          Hornen.  Smederna.
+38/02 Sakarja, 2 Kapitlet
                         Sakarja, 2 Kapitlet

                        Mannen med mätsnöret.
+38/03 Sakarja, 3 Kapitlet
                         Sakarja, 3 Kapitlet

                  Översteprästen Josua inför Herrens
                                ängel.
+38/04 Sakarja, 4 Kapitlet
                         Sakarja, 4 Kapitlet

                  Den gyllene ljusstaken och de två
                             olivträden.
+38/05 Sakarja, 5 Kapitlet
                         Sakarja, 5 Kapitlet

                  Den flygande bokrullen.  Kvinnan i
                               skäppan.
+38/06 Sakarja, 6 Kapitlet
                         Sakarja, 6 Kapitlet

               De fyra vagnarna.  Översteprästen Josuas
                               kröning.
+38/07 Sakarja, 7 Kapitlet
                         Sakarja, 7 Kapitlet

                             Rätt fasta.
+38/08 Sakarja, 8 Kapitlet
                         Sakarja, 8 Kapitlet

                Sion upprättas åter.  Också hedningarna
                    söka gemenskap med Guds folk.
+38/09 Sakarja, 9 Kapitlet
                         Sakarja, 9 Kapitlet

                 Domsord över Israels fiender.  Sions
               konung.  Israels tillkommande härlighet.
+38/10 Sakarja, 10 Kapitlet
                         Sakarja, 10 Kapitlet

                     Herren den rätte hjälparen.
+38/11 Sakarja, 11 Kapitlet
                         Sakarja, 11 Kapitlet

               De härliga trädens fall.  Israels herdar.
+38/12 Sakarja, 12 Kapitlet
                         Sakarja, 12 Kapitlet

                    Jerusalems räddning och ånger.
+38/13 Sakarja, 13 Kapitlet
                         Sakarja, 13 Kapitlet

                Jerusalems rening.  Herden slagen, hans
                    hjord förskingrad och luttrad.
+38/14 Sakarja, 14 Kapitlet
                         Sakarja, 14 Kapitlet

                 Herrens dag.  Jerusalems tillkommande
                       härlighet och helighet.

*39 Malaki
+39/01 Malaki, 1 Kapitlet

Malaki, 1 Kapitlet

               Israels otacksamhet mot Herren och dess
                       förakt för hans altare.
+39/02 Malaki, 2 Kapitlet
                          Malaki, 2 Kapitlet

               Prästernas synd.  Äktenskap med hedniska
                     kvinnor.  Äktenskapsskillnad.
+39/03 Malaki, 3 Kapitlet
                          Malaki, 3 Kapitlet

                  Herrens dag skall snart komma, med
                       straff och med luttring.
+39/04 Malaki, 4 Kapitlet
                          Malaki, 4 Kapitlet

                     Herrens dag.  Profeten Elias
                            tillkommelse.

*40/ Evangelium enligt Matteus
*40/01 Evangelium enligt Matteus, 1 Kapitlet

Evangelium enligt Matteus, 1 Kapitlet

                Jesu släkttavla.  Hans födelse och hans
                                namn.
  1. Detta är Jesu Kristi, Davids sons, Abrahams sons, släkttavla.
  2. Abraham födde Isak, Isak födde Jakob, Jakob födde Judas och hans
    bröder;
  3. Judas födde Fares och Sara med Tamar, Fares födde Esrom, Esrom
    födde Aram;
  4. Aram födde Aminadab, Aminadab födde Naasson, Naasson födde
    Salmon;
  5. Salmon födde Boes med Rakab, Boes födde Jobed med Rut, Jobed
    födde Jessai;
  6. Jessai födde David, konungen, David födde Salomo med Urias’
    hustru;
  7. Salomo födde Roboam, Roboam födde Abia. Abia födde Asaf;
  8. Asaf födde Josafat, Josafat födde Joram, Joram födde Osias;
  9. Osias födde Joatam, Joatam födde Akas, Akas födde Esekias;
  10. Esekias födde Manasses, Manasses födde Amos, Amos födde Josias;
  11. Josias födde Jekonias och hans bröder, vid den tid då folket
    blev bortfört i fångenskap till Babylonien.
  12. Sedan folket hade blivit bortfört i fångenskap till Babylonien,
    födde Jekonias Salatiel, Salatiel födde Sorobabel;
  13. Sorobabel födde Abiud, Abiud födde Eljakim, Eljakim födde Asor;
  14. Asor födde Sadok, Sadok födde Akim, Akim födde Eliud;
  15. Eliud födde Eleasar, Eleasar födde Mattan, Mattan födde Jakob;
  16. Jakob födde Josef, Marias man, och av henne föddes Jesus, som
    kallas Kristus.
  17. Så utgöra släktlederna från Abraham intill David tillsammans
    fjorton leder, och från David intill dess att folket blev
    bortfört i fångenskap till Babylonien fjorton leder, och från
    det att folket blev bortfört i fångenskap till Babylonien intill
    Kristus fjorton leder.
  18. Med Jesu Kristi födelse gick det så till.Sedan Maria, hans moder, hade blivit trolovad med Josef, befanns
    hon, förrän de kommo tillsammans, vara havande av helig ande.
  19. Nu var Josef, hennes man, en rättsinnig man och ville icke
    utsätta henne for vanära; därför beslöt han att hemligen skilja
    sig från henne.
  20. Men när han hade fått detta i sinnet, se, då visade sig i
    drömmen en Herrens ängel för honom och sade: »Josef, Davids son,
    frukta icke att taga till dig Maria, din hustru; ty det som är
    avlat i henne är av helig ande.
  21. Och hon skall föda en son, och honom skall du giva namnet Jesus
    [1], ty han skall frälsa sitt folk ifrån deras synder.»
  22. Allt detta har skett, för att det skulle fullbordas, som var
    sagt av Herren genom profeten som sade:
  23. »Se, jungfrun skall bliva havande och föda en son, och man skall
    giva honom namnet Emmanuel» (det betyder Gud med oss).
  24. När Josef hade vaknat upp ur sömnen, gjorde han som Herrens
    ängel hade befallt honom och tog sin hustru till sig.
  25. Och han kände henne icke, förrän hon hade fött en son; och honom
    gav han namnet Jesus.

[1] Jämför hebr. jeschuá, som betyder frälsning.
*40/02 Evangelium enligt Matteus, 2 Kapitlet

Evangelium enligt Matteus, 2 Kapitlet

                De vise männen.  Flykten till Egypten.
                   Herodes' barnamord.  Återkomsten.
  1. När nu Jesus var född i Betlehem i Judeen, på konung Herodes’
    tid, då kommo vise män från österns länder till Jerusalem
  2. och sade: »Var är den nyfödde judakonungen? Vi hava nämligen
    sett hans stjärna i östern och hava kommit för att giva honom
    vår hyllning.»
  3. När konung Herodes hörde detta, blev han förskräckt, och hela
    Jerusalem med honom.
  4. Och han församlade alla överstepräster och skriftlärde bland
    folket och frågade dem var Messias skulle födas.
  5. De svarade honom: »I Betlehem i Judeen; ty så är skrivet genom
    profeten
  6. ‘Och du Betlehem, du judiska bygd,ingalunda är du minst bland Juda furstar,
    ty av dig skall utgå en furste
    som skall vara en herde för mitt folk Israel.’»
  7. Då kallade Herodes hemligen till sig de vise männen och
    utfrågade dem noga om tiden då stjärnan hade visat sig.
  8. Sedan lät han dem fara till Betlehem och sade: »Faren åstad och
    forsken noga efter barnet; och när I haven funnit det, så låten
    mig veta detta, för att också jag må komma och giva det min
    hyllning.»
  9. När de hade hört konungens ord, foro de åstad; och se, stjärnan
    som de hade sett i östern gick framför dem, till dess att den
    kom över det ställe där barnet var. Där stannade den.
  10. Och när de sågo stjärnan, uppfylldes de av mycket stor glädje.
  11. Och de gingo in i huset och fingo se barnet med Maria, dess
    moder. Då föllo de ned och gåvo det sin hyllning; och de togo
    fram sina skatter och framburo åt det skänker: guld, rökelse och
    myrra.
  12. Sedan fingo de, genom en uppenbarelse i drömmen, befallning att
    icke återvända till Herodes; och de drogo så en annan väg
    tillbaka till sitt land.
  13. Men när de hade dragit åstad, se, då visade sig i drömmen en
    Herrens ängel för Josef och sade: »Stå upp och tag barnet och
    dess moder med dig, och fly till Egypten, och bliv kvar där,
    till dess jag säger dig till; ty Herodes tänker söka efter
    barnet för att förgöra det.»
  14. Då stod han upp och tog barnet och dess moder med sig om natten,
    och drog bort till Egypten.
  15. Där blev han kvar intill Herodes’ död, för att det skulle
    fullbordas, som var sagt av Herren genom profeten som sade:
    »Ut ur Egypten kallade jag min son.»
  16. När Herodes nu såg att han hade blivit gäckad av de vise männen,
    blev han mycket vred. Och han sände åstad och lät döda alla de
    gossebarn i Betlehem och hela området däromkring, som voro två år
    gamla och därunder, detta enligt den uppgift om tiden, som han
    hade fått genom att utfråga de vise männen.
  17. Då fullbordades det som var sagt genom profeten Jeremias, när
    han sade:
  18. »Ett rop hördes i Rama,
    gråt och mycken jämmer;
    det var Rakel som begrät sina barn,
    och hon ville icke låta trösta sig,
    eftersom de icke mer voro till.»
  19. Men när Herodes var död, se, då visade sig i drömmen en Herrens
    ängel for Josef, i Egypten,
  20. och sade: »Stå upp och tag barnet och dess moder med dig, och
    begiv dig till Israels land; ty de som traktade efter barnets
    liv äro nu döda.»
  21. Då stod han upp och tog barnet och dess moder med sig, och
    kom så till Israels land.
  22. Men när han hörde att Arkelaus regerade över Judeen; efter sin
    fader Herodes, fruktade han att begiva sig dit; och på grund av
    en uppenbarelse i drömmen drog han bort till Galileens bygder.
  23. Och när han hade kommit dit, bosatte han sig i en stad som hette
    Nasaret, för att det skulle fullbordas, som var sagt genom
    profeterna, att han skulle kallas nasaré.
    *40/03 Evangelium enligt Matteus, 3 KapitletEvangelium enligt Matteus, 3 Kapitlet
                  Johannes predikar och döper.  Jesus
                                döpes.
  1. Vid den tiden uppträdde Johannes döparen och predikade i Judeens
    öken
  2. och sade: »Gören bättring, ty himmelriket är nära.»
  3. Det var om denne som profeten Esaias talade, när han sade:
    »Hör rösten av en som ropar i öknen:
    ‘Bereden vägen för Herren,
    gören stigarna jämna för honom.’»
  4. Och Johannes hade kläder av kamelhår och bar en lädergördel om
    sina länder, och hans mat var gräshoppor och vildhonung.
  5. Och från Jerusalem och hela Judeen och hela trakten omkring
    Jordan gick då folket ut till honom
  6. och lät döpa sig av honom i floden Jordan, och bekände därvid
    sina synder.
  7. Men när han såg många fariséer och sadducéer komma för att låta
    döpa sig, sade han till dem: »I huggormars avföda, vem har
    ingivit eder att söka komma undan den tillstundande vredesdomen?
  8. Bären då ock sådan frukt som tillhör bättringen.
  9. Och menen icke att I kunnen säga vid eder själva: ‘Vi hava ju
    Abraham till fader’; ty jag säger eder att Gud av dessa stenar
    kan uppväcka barn åt Abraham.
  10. Och redan är yxan satt till roten på träden; så bliver då vart
    träd som icke bär god frukt avhugget och kastat i elden.
  11. Jag döper eder i vatten till bättring, men den som kommer efter
    mig, han är starkare än jag, och jag är icke ens värdig att bära
    hans skor; han skall döpa eder i helig ande och eld.
  12. Han har sin kastskovel i handen, och han skall noga rensa sin
    loge och samla in sitt vete i ladan; men agnarna skall han
    bränna upp i en eld som icke utsläckes.»
  13. Därefter kom Jesus från Galileen till Johannes, vid Jordan, för
    att låta döpa sig av honom;
  14. men denne ville hindra honom och sade: »Jag behövde döpas av
    dig, och du kommer till mig?»
  15. Då svarade Jesus och sade till honom: »Låt det nu så ske; ty det
    höves oss att så uppfylla all rättfärdighet. Då tillstadde han
    honom det.
  16. Och när Jesus var döpt, steg han strax upp ur vattnet; och se,
    då öppnades himmelen, och han såg Guds Ande sänka sig ned såsom
    en duva och komma över honom.
  17. Och från himmelen kom en röst, som sade: »Denne är min älskade
    Son, i vilken jag har funnit behag.»
    *40/04 Evangelium enligt Matteus, 4 KapitletEvangelium enligt Matteus, 4 Kapitlet
               Jesus frestas av djävulen, bosätter sig
                i Kapernaum, begynner predika, kallar
                       lärjungar, botar sjuka.
  1. Därefter blev Jesus av Anden förd upp i öknen, för att han
    skulle frestas av djävulen.
  2. Och när han hade fastat i fyrtio dagar och fyrtio nätter, blev
    han omsider hungrig.
  3. Då trädde frestaren fram och sade till honom: »Är du Guds Son,
    så bjud att dessa stenar bliva bröd.»
  4. Men han svarade och sade: »Det är skrivet: ‘Människan skall leva
    icke allenast av bröd, utan av allt det som utgår av Guds mun.’»
  5. Därefter tog djävulen honom med sig till den heliga staden och
    ställde honom uppe på helgedomens mur
  6. och sade till honom: »Är du Guds Son, så kasta dig ned; det är
    ju skrivet:
    ‘Han skall giva sina änglar befallning om dig,
    och de skola bära dig på händerna,
    så att du icke stöter din fot mot någon sten.’»
  7. Jesus sade till honom: »Det är ock skrivet: ‘Du skall icke
    fresta Herren, din Gud.’»
  8. Åter tog djävulen honom med sig, upp på ett mycket högt berg,
    och visade honom alla riken i världen och deras härlighet
  9. och sade till honom: »Allt detta vill jag giva dig, om du faller
    ned och tillbeder mig.»
  10. Då sade Jesus till honom: »Gå bort, Satan; ty det är skrivet:
    ‘Herren, din Gud, skall du tillbedja, och honom allena skall du
    tjäna.’»
  11. Då lämnade djävulen honom; och se, änglar trädde fram och
    betjänade honom.
  12. Men när han hörde att Johannes hade blivit satt i fängelse, drog
    han sig tillbaka till Galileen.
  13. Och han lämnade Nasaret och begav sig till Kapernaum, som ligger
    vid sjön, på Sabulons och Neftalims område, och bosatte sig där,
  14. för att det skulle fullbordas, som var sagt genom profeten
    Esaias, när han sade:
  15. »Sabulons land och Neftalims land,
    trakten åt havet till,
    landet på andra sidan Jordan,
    hedningarnas Galileen —
  16. det folk som där satt i mörker
    fick se ett stort ljus;
    ja, de som sutto i dödens ängd och skugga,
    för dem gick upp ett ljus.»
  17. Från den tiden begynte Jesus predika och säga: »Gören bättring,
    ty himmelriket är nära.»
  18. Då han nu vandrade utmed Galileiska sjön, fick han se två bröder,
    Simon, som kallas Petrus, och Andreas, hans broder, kasta ut nät
    i sjön, ty de voro fiskare.
  19. Och han sade till dem: »Följen mig så skall jag göra eder till
    människofiskare.»
  20. Strax lämnade de näten och följde honom.
  21. När han hade gått därifrån ett stycke längre fram, fick han se
    två andra bröder, Jakob, Sebedeus’ son, och Johannes, hans
    broder, där de jämte sin fader Sebedeus sutto i båten och
    ordnade sina nät; och han kallade dem till sig.
  22. Och strax lämnade de båten och sin fader och följde honom.
  23. Och han gick omkring i hela Galileen och undervisade i deras
    synagogor och predikade evangelium om riket och botade alla
    slags sjukdomar och allt slags skröplighet bland folket.
  24. Och ryktet om honom gick ut över hela Syrien, och man förde till
    honom alla sjuka som voro hemsökta av olika slags lidanden och
    plågor, alla som voro besatta eller månadsrasande eller lama;
    och han botade dem.
  25. Och honom följde mycket folk ifrån Galileen och Dekapolis och
    Jerusalem och Judeen och från landet på andra sidan Jordan.
    *40/05 Evangelium enligt Matteus, 5 KapitletEvangelium enligt Matteus, 5 Kapitlet

Början av Jesu bergspredikan.

  1. När han nu såg folket, gick han upp på berget; och sedan han
    hade satt sig ned, trädde hans lärjungar fram till honom.
  2. Då öppnade han sin mun och undervisade dem och sade:
  3. »Saliga äro de som äro fattiga i anden, ty dem hör himmelriket
    till.
  4. Saliga äro de som sörja, ty de skola bliva tröstade.
  5. Saliga äro de saktmodiga, ty de skola besitta jorden.
  6. Saliga äro de som hungra och törsta efter rättfärdighet, ty de
    skola bliva mättade.
  7. Saliga äro de barmhärtiga, ty dem skall vederfaras
    barmhärtighet.
  8. Saliga äro de renhjärtade, ty de skola se Gud.
  9. Saliga äro de fridsamma, ty de skola kallas Guds barn.
  10. Saliga äro de som lida förföljelse för rättfärdighets skull, ty
    dem hör himmelriket till.
  11. Ja, saliga ären I, när människorna för min skull smäda och
    förfölja eder och sanningslöst säga allt ont mot eder.
  12. Glädjens och fröjden eder, ty eder lön är stor i himmelen. Så
    förföljde man ju ock profeterna, som voro före eder.
  13. I ären jordens salt; men om saltet mister sin sälta, varmed
    skall man då giva det sälta igen? Till intet annat duger det än
    till att kastas ut och trampas ned av människorna.
  14. I ären världens ljus. Icke kan en stad döljas, som ligger uppe
    på ett berg?
  15. Ej heller tänder man ett ljus och sätter det under skäppan, utan
    man sätter det på ljusstaken, så att det lyser for alla dem som
    äro i huset.
  16. På samma sätt må ock edert ljus lysa inför människorna, så att
    de se edra goda gärningar och prisa eder Fader, som är i
    himmelen.
  17. I skolen icke mena att jag har kommit för att upphäva lagen
    eller profeterna. Jag har icke kommit för att upphäva, utan för
    att fullborda.
  18. Ty sannerligen säger jag eder: Intill dess himmel och jord
    förgås, skall icke den minsta bokstav, icke en enda prick av
    lagen förgås, förrän det allt har fullbordats.
  19. Därför, den som upphäver ett av de minsta bland dessa bud och
    lär människorna så, han skall räknas för en av de minsta i
    himmelriket; men den som håller dem och lär människorna så, han
    skall räknas för stor i himmelriket.
  20. Ty jag säger eder, att om eder rättfärdighet icke övergår de
    skriftlärdes och fariséernas, så skolen I icke komma in i
    himmelriket.
  21. I haven hört att det är sagt till de gamle: ‘Du skall icke
    dräpa; och den som dräper, han är hemfallen åt Domstolens[1]
    dom.’
  22. Men jag säger eder: Var och en som vredgas på sin broder, han är
    hemfallen åt Domstolens dom; men den som säger till sin broder:
    ‘Du odåga’, han är hemfallen åt Stora rådets dom; och den som
    säger: ‘Du dåre’, han är hemfallen åt ett brinnande Gehenna.
  23. Därför, om du kommer med din gåva till altaret, och där drager
    dig till minnes att din broder har något emot dig,
  24. så lägg ned din gåva där framför altaret, och gå först bort och
    förlik dig med din broder, och kom sedan och bär fram din gåva.
  25. Var villig till snar förlikning med din motpart, medan du ännu
    är med honom på vägen, så att din motpart icke drager dig inför
    domaren, och domaren överlämnar dig åt rättstjänaren, och du
    bliver kastad i fängelse.
  26. Sannerligen säger jag dig: Du skall icke slippa ut därifrån,
    förrän du har betalt den yttersta skärven.
  27. I haven hört att det är sagt: ‘Du skall icke begå
    äktenskapsbrott.’
  28. Men jag säger eder: Var och en som med begärelse ser på en
    annans hustru, han har redan begått äktenskapsbrott med henne i
    sitt hjärta.
  29. Om nu ditt högra öga är dig till förförelse, så riv ut det och
    kasta det ifrån dig; ty det är bättre för dig att en av dina
    lemmar fördärvas, än att hela din kropp kastas i Gehenna.
  30. Och om din högra hand är dig till förförelse, så hugg av den och
    kasta den ifrån dig; ty det är bättre för dig att en av dina
    lemmar fördärvas, än att hela din kropp kommer till Gehenna.
  31. Det är ock sagt: ‘Den som vill skilja sig från sin hustru han
    skall giva henne skiljebrev.’
  32. Men jag säger eder: Var och en som skiljer sig från sin hustru
    för någon annan saks skull än för otukt, han bliver orsak till
    att äktenskapsbrott begås med henne. Och den som tager en
    frånskild kvinna till hustru, han begår äktenskapsbrott.
  33. Ytterligare haven I hört att det är sagt till de gamle: ‘Du
    skall icke svärja falskt’ och ‘Du skall hålla din ed inför
    Herren.’
  34. Men jag säger eder att I alls icke skolen svärja, varken vid
    himmelen, ty den är ‘Guds tron’,
  35. ej heller vid jorden, ty den är ‘hans fotapall’, ej heller vid
    Jerusalem, ty det är ‘den store Konungens stad’;
  36. ej heller må du svärja vid ditt huvud, ty du kan icke göra ett
    enda hår vare sig vitt eller svart;
  37. utan sådant skall edert tal vara, att ja är ja, och nej är nej.
    Vad därutöver är, det är av ondo.
  38. I haven hört att det är sagt: ‘Öga för öga och tand för tand.’
  39. Men jag säger eder att I icke skolen stå emot en oförrätt; utan
    om någon slår dig på den högra kinden, så vänd ock den andra
    till åt honom;
  40. och om någon vill gå till rätta med dig för att beröva dig din
    livklädnad, så låt honom få manteln med;
  41. och om någon tvingar dig att till hans tjänst gå med en mil, så
    gå två med honom.
  42. Giv åt den som beder dig, och vänd dig icke bort ifrån den som
    vill låna av dig.
  43. I haven hört att det är sagt: ‘Du skall älska din nästa och hata
    din ovän.’
  44. Men jag säger eder: Älsken edra ovänner, och bedjen för dem som
    förfölja eder,
  45. och varen så eder himmelske Faders barn; han låter ju sin sol gå
    upp över både onda och goda och låter det regna över både
    rättfärdiga och orättfärdiga.
  46. Ty om I älsken dem som älska eder, vad lön kunnen I få därför?
    Göra icke publikanerna detsamma?
  47. Och om I visen vänlighet mot edra bröder allenast, vad
    synnerligt gören I därmed? Göra icke hedningarna detsamma?
  48. Varen alltså I fullkomliga, såsom eder himmelske Fader är
    fullkomlig.»

[1] Se Domstol i Ordförkl.
*40/06 Evangelium enligt Matteus, 6 Kapitlet

Evangelium enligt Matteus, 6 Kapitlet

Fortsättning av Jesu bergspredikan.

  1. »Tagen eder till vara för att öva eder rättfärdighet inför
    människorna, för att bliva sedda av dem; annars haven I ingen
    lön hos eder Fader, som är i himmelen.
  2. Därför, när du giver en allmosa, så låt icke stöta i basun för
    dig, såsom skrymtarna göra i synagogorna och på gatorna, för att
    de skola bliva prisade av människorna. Sannerligen säger jag
    eder: De hava fått ut sin lön.
  3. Nej, när du giver en allmosa, låt då din vänstra hand icke få
    veta vad den högra gör,
  4. så att din allmosa gives i det fördolda. Då skall din Fader,
    som ser i det fördolda, vedergälla dig.
  5. Och när I bedjen, skolen I icke vara såsom skrymtarna, vilka
    gärna stå i synagogorna och i gathörnen och bedja, för att bliva
    sedda av människorna. Sannerligen säger jag eder: De hava fått
    ut sin lön.
  6. Nej, när du vill bedja, gå då in i din kammare, och stäng igen
    din dörr, och bed till din Fader i det fördolda. Då skall din
    Fader, som ser i det fördolda, vedergälla dig.
  7. Men i edra böner skolen I icke hopa tomma ord såsom hedningarna,
    vilka mena att de skola bliva bönhörda för sina många ords
    skull.
  8. Så varen då icke lika dem; eder Fader vet ju vad I behöven,
    förrän I bedjen honom.
  9. I skolen alltså bedja sålunda:’Fader vår, som är i himmelen! Helgat varde ditt namn [1];
  10. tillkomme ditt rike; ske din vilja, såsom i himmelen, så ock på
    jorden;
  11. vårt dagliga bröd giv oss i dag;
  12. och förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss
    skyldiga äro;
  13. och inled oss icke i frestelse, utan fräls oss ifrån ondo.’
  14. Ty om I förlåten människorna deras försyndelser, så skall ock
    eder himmelske Fader förlåta eder;
  15. men om I icke förlåten människorna, så skall ej heller eder
    Fader förlåta edra försyndelser.
  16. Och när I fasten, skolen I icke visa en bedrövad uppsyn såsom
    skrymtarna, vilka vanställa sina ansikten för att bliva sedda av
    människorna med sin fasta. Sannerligen säger jag eder: De hava
    fått ut sin lön.
  17. Nej, när du fastar, smörj då ditt huvud och två ditt ansikte,
  18. för att du icke må bliva sedd av människorna med din fasta, utan
    allenast av din Fader, som är i det fördolda. Då skall din
    Fader, som ser i det fördolda, vedergälla dig.
  19. Samlen eder icke skatter på jorden, där mott och mal förstöra,
    och där tjuvar bryta sig in och stjäla,
  20. utan samlen eder skatter i himmelen, där mott och mal icke
    förstöra, och där inga tjuvar bryta sig in och stjäla.
  21. Ty där din skatt är, där kommer ock ditt hjärta att vara.
  22. Ögat är kroppens lykta. Om nu ditt öga är friskt, så får hela
    din kropp ljus.
  23. Men om ditt öga är fördärvat, då bliver hela din kropp höljd i
    mörker. Är det nu så, att ljuset, som du har i dig, är mörker,
    huru djupt bliver då icke mörkret!
  24. Ingen kan tjäna två herrar; ty antingen kommer han då att hata
    den ene och älska den andre, eller kommer han att hålla sig till
    den förre och förakta den senare. I kunnen icke tjäna både Gud
    och Mamon. [2]
  25. Därför säger jag eder: Gören eder icke bekymmer för edert liv,
    vad I skolen äta eller dricka, ej heller för eder kropp, vad I
    skolen kläda eder med. Är icke livet mer än maten, och kroppen
    mer än kläderna?
  26. Sen på fåglarna under himmelen: de så icke, ej heller skörda de,
    ej heller samla de in i lador; och likväl föder eder himmelske
    Fader dem. Ären I icke mycket mer än de?
  27. Vilken av eder kan, med allt sitt bekymmer, lägga en enda aln
    till sin livslängd?
  28. Och varför bekymren I eder för kläder? Beskåden liljorna på
    marken, huru de växa: de arbeta icke, ej heller spinna de;
  29. och likväl säger jag eder att icke ens Salomo i all sin
    härlighet var så klädd som en av dem.
  30. Kläder nu Gud så gräset på marken, vilket i dag står och i
    morgon kastas i ugnen, skulle han då icke mycket mer kläda eder,
    I klentrogne?
  31. Så gören eder nu icke bekymmer, och sägen icke: ‘Vad skola vi
    äta?’ eller: ‘Vad skola vi dricka?’ eller: ‘Vad skola vi kläda
    oss med?’
  32. Efter allt detta söka ju hedningarna, och eder himmelske Fader
    vet att I behöven allt detta.
  33. Nej, söken först efter hans rike och hans rättfärdighet, så
    skall också allt detta andra tillfalla eder.
  34. Gören eder alltså icke bekymmer för morgondagen, ty morgondagen
    skall själv bära sitt bekymmer. Var dag har nog av sin egen
    plåga.»

[1] Se Fader vår i Ordförklaringarna
[2] Se Mamon i Ordförkl.
*40/07 Evangelium enligt Matteus, 7 Kapitlet

Evangelium enligt Matteus, 7 Kapitlet

Slutet av Jesu bergspredikan.

  1. »Dömen icke, på det att I icke mån bliva dömda;
  2. ty med den dom varmed I dömen skolen I bliva dömda, och med det
    mått som I mäten med skall ock mätas åt eder.
  3. Huru kommer det till, att du ser grandet i din broders öga, men
    icke bliver varse bjälken i ditt eget öga?
  4. Eller huru kan du säga till din broder: ‘Låt mig taga ut grandet
    ur ditt öga’, du som har en bjälke i ditt eget öga?
  5. Du skrymtare, tag först ut bjälken ur ditt eget öga; därefter må
    du se till, att du kan taga ut grandet ur din broders öga.
  6. Given icke åt hundarna vad heligt är, och kasten icke edra
    pärlor för svinen, på det att dessa icke må trampa dem under
    fötterna och sedan vända sig om och sarga eder.
  7. Bedjen, och eder skall varda givet; söken, och I skolen finna;
    klappen, och för eder skall varda upplåtet.
  8. Ty var och en som beder, han får; och den som söker, han finner;
    och för den som klappar skall varda upplåtet.
  9. Eller vilken är den man bland eder, som räcker sin son en sten,
    när han beder honom om bröd,
  10. eller som räcker honom en orm, när han beder om fisk?
  11. Om nu I, som ären onda, förstån att giva edra barn goda gåvor,
    huru mycket mer skall icke då eder Fader, som är i himmelen,
    giva vad gott är åt dem som bedja honom!
  12. Därför, allt vad I viljen att människorna skola göra eder, det
    skolen I ock göra dem; ty detta är lagen och profeterna.
  13. Gån in genom den trånga porten. Ty vid och bred är den väg som
    leder till fördärvet, och många äro de som gå fram på den;
  14. och den port är trång och den väg är smal, som leder till livet,
    och få äro de som finna den.
  15. Tagen eder till vara för falska profeter, som komma till eder i
    fårakläder, men invärtes äro glupande ulvar.
  16. Av deras frukt skolen I känna dem. Icke hämtar man väl
    vindruvor från törnen, eller fikon från tistlar?
  17. Så bär vart och ett gott träd god frukt, men ett dåligt träd bär
    ond frukt.
  18. Ett gott träd kan icke bära ond frukt, ej heller kan ett dåligt
    träd bära god frukt.
  19. Vart träd som icke bär god frukt bliver avhugget och kastat i
    elden.
  20. Alltså skolen I känna dem av deras frukt. —
  21. Icke kommer var och en in i himmelriket, som säger till mig:
    ‘Herre, Herre’, utan den som gör min himmelske Faders vilja.
  22. Många skola på ‘den dagen’ [1] säga till mig: ‘Herre, Herre,
    hava vi icke profeterat i ditt namn och genom ditt namn drivit
    ut onda andar och genom ditt namn gjort många kraftgärningar?’
  23. Men då skall jag betyga för dem: ‘Jag har aldrig känt eder; gån
    bort ifrån mig, I ogärningsmän.’
  24. Därför, var och en som hör dessa mina ord och gör efter dem, han
    må liknas vid en förståndig man som byggde sitt hus på
    hälleberget.
  25. Och slagregn föll, och vattenströmmarna kommo, och vindarna
    blåste och kastade sig mot det huset; och likväl föll det icke
    omkull, eftersom det var grundat på hälleberget.
  26. Men var och en som hör dessa mina ord och icke gör efter dem,
    han må liknas vid en oförståndig man som byggde sitt hus på
    sanden.
  27. Och slagregn föll, och vattenströmmarna kommo, och vindarna
    blåste och slogo mot det huset; och det föll omkull, och dess
    fall var stort.»
  28. När Jesus hade slutat detta tal, häpnade folket över hans
    förkunnelse;
  29. ty han förkunnade sin lära för dem med makt och myndighet, och
    icke såsom deras skriftlärde.

[1] Se Dagen i Ordförklaringarna
*40/08 Evangelium enligt Matteus, 8 Kapitlet

Evangelium enligt Matteus, 8 Kapitlet

                  Jesus botar en spetälsk man och en
                  hövitsmans tjänare, så ock Petrus'
               svärmoder och andra sjuka, undervisar om
                sin efterföljelse, stillar en storm på
                       sjön, botar två besatta.
  1. Sedan han hade kommit ned från berget, följde honom mycket folk.
  2. Då trädde en spetälsk man fram och föll ned för honom och sade:
    »Herre, vill du, så kan du göra mig ren.»
  3. Då räckte han ut handen och rörde vid honom och sade: »Jag vill;
    bliv ren.» Och strax blev han ren från sin spetälska.
  4. Och Jesus sade till honom: »Se till, att du icke säger detta för
    någon; men gå bort och visa dig för prästen, och frambär den
    offergåva som Moses har påbjudit, till ett vittnesbörd för dem.»
  5. När han därefter kom in i Kapernaum, trädde en hövitsman fram
    till honom och bad honom
  6. och sade: »Herre, min tjänare ligger därhemma lam och lider
    svårt.»
  7. Han sade till honom: »Skall då jag komma och bota honom?»
  8. Hövitsmannen svarade och sade: »Herre, jag är icke värdig att du
    går in under mitt tak. Men säg allenast ett ord, så bliver min
    tjänare frisk.
  9. Jag är ju själv en man som står under andras befäl: jag har ock
    krigsmän under mig, och om jag säger till en av dem: ‘Gå’, så
    går han, eller till en annan: ‘Kom’, så kommer han; och om jag
    säger till min tjänare: ‘Gör det’, då gör han så.»
  10. När Jesus hörde detta, förundrade han sig och sade till dem som
    följde honom: »Sannerligen säger jag eder: I Israel har jag icke
    hos någon funnit så stor tro.
  11. Och jag säger eder: Många skola komma från öster och väster och
    få vara med Abraham, Isak och Jakob till bords i himmelriket,
  12. men rikets barn skola bliva utkastade i mörkret därutanför; där
    skall vara gråt och tandagnisslan.»
  13. Och Jesus sade till hövitsmannen: »Gå; såsom du tror, så må det
    ske dig.» Och i samma stund blev tjänaren frisk.
  14. När Jesus sedan kom in i Petrus’ hus, fick han se hans svärmoder
    ligga sjuk i feber.
  15. Då rörde han vid hennes hand, och febern lämnade henne; och hon
    stod upp och betjänade honom.
  16. Men när det hade blivit afton, förde man till honom många som
    voro besatta; och han drev ut andarna med sitt blotta ord, och
    alla som voro sjuka botade han,
  17. för att det skulle fullbordas, som var sagt genom profeten
    Esaias, när han sade:
    »Han tog på sig våra krankheter,
    och våra sjukdomar bar han.»
  18. Då nu Jesus såg mycket folk omkring sig, bjöd han att man skulle
    fara över till andra stranden.
  19. Och en skriftlärd kom fram och sade till honom: »Mästare, jag
    vill följa dig varthelst du går.»
  20. Då svarade Jesus honom: »Rävarna hava kulor, och himmelens
    fåglar hava nästen; men Människosonen har ingen plats där han
    kan vila sitt huvud.»
  21. Och en annan av hans lärjungar sade till honom: »Herre, tillstäd
    mig att först gå bort och begrava min fader.»
  22. Då svarade Jesus honom: »Följ du mig, och låt de döda begrava
    sina döda.»
  23. Och han steg i båten, och hans lärjungar följde honom.
  24. Och se, då uppstod en häftig storm på sjön, så att vågorna
    slogo över båten; men han låg och sov.
  25. Då gingo de fram och väckte honom och sade: »Herre, hjälp oss;
    vi förgås.»
  26. Han sade till dem: »I klentrogne, varför rädens I?» Därefter
    stod han upp och näpste vindarna och sjön, och det blev alldeles
    lugnt.
  27. Och människorna förundrade sig och sade: »Vad är denne för en,
    eftersom både vindarna och sjön äro honom lydiga?»
  28. När han så hade kommit över till gadarenernas land på andra
    stranden, kommo två besatta emot honom, ut från gravarna där.
    Och de voro mycket våldsamma, så att ingen kunde färdas den
    vägen fram.
  29. Dessa ropade då och sade: »Vad har du med oss att göra, du Guds
    Son? Har du kommit hit för att plåga oss, förrän tid är?»
  30. Nu gick där långt ifrån dem en stor svinhjord i bet.
  31. Och de onda andarna bådo honom och sade: »Om du vill driva ut
    oss så låt oss fara in i svinhjorden.»
  32. Då sade han till dem: »Faren åstad.» Och de gåvo sig åstad och
    foro in i svinen. Och se, då störtade sig hela hjorden utför
    branten ned i sjön och omkom i vattnet.
  33. Men herdarna flydde; och när de hade kommit in i staden,
    omtalade de alltsammans, och särskilt vad som hade skett med de
    besatta.
  34. Då gick hela staden ut för att möta Jesus; och när de fingo se
    honom, bådo de att han skulle begiva sig bort ifrån deras
    område.
    *40/09 Evangelium enligt Matteus, 9 KapitletEvangelium enligt Matteus, 9 Kapitlet
               Jesus botar en lam man, kallar Matteus,
               undervisar om fasta, botar en kvinna som
               lider av blodgång, uppväcker från döden
               en synagogföreståndares dotter, öppnar
                 två blindas ögon, botar en dövstum,
                     vandrar omkring i Galileen.
  1. Och han steg i en båt och for över och kom till sin egen stad.
  2. Då förde de till honom en lam man, som låg på en säng. När
    Jesus såg deras tro sade han till den lame: »Var vid gott mod,
    min son; dina synder förlåtas dig.»
  3. Då sade några av de skriftlärde vid sig själva: »Denne hädar.»
  4. Men Jesus förstod deras tankar och sade: »Varför tänken I i edra
    hjärtan vad ont är?
  5. Vilket är lättare, att säga: ‘Dina synder förlåtas dig’ eller
    att säga: ‘Stå upp och gå’?
  6. Men för att I skolen veta att Människosonen har makt här på
    jorden att förlåta synder, så stå upp» — sade han nu till den
    lame — »och tag din säng och gå hem.»
  7. Då stod han upp och gick hem.
  8. När folket såg detta, blevo de häpna och prisade Gud, som hade
    givit sådan makt åt människor.
  9. När Jesus därifrån gick vidare fram, fick han se en man, som
    hette Matteus, sitta vid tullhuset. Och han sade till denne:
    »Följ mig.» Då stod han upp och följde honom.
  10. När han därefter låg till bords i hans hus, kommo många
    publikaner och syndare dit och voro bordsgäster där, jämte Jesus
    och hans lärjungar.
  11. Men då fariséerna sågo detta, sade de till hans lärjungar: »Huru
    kan eder mästare äta med publikaner och syndare?»
  12. När han hörde detta, sade han: »Det är icke de friska som behöva
    läkare, utan de sjuka.
  13. Men gån I åstad och lären eder vad de orden betyda: ‘Jag har
    behag till barmhärtighet, och icke till offer.’ Ty jag har icke
    kommit för att kalla rättfärdiga, utan för att kalla syndare.»
  14. Därefter kommo Johannes’ lärjungar till honom och sade: »Varför
    fasta icke dina lärjungar då vi och fariséerna ofta fasta?»
  15. Jesus svarade dem: »Icke kunna väl bröllopsgästerna sörja, så
    länge brudgummen är hos dem? Men den tid skall komma, då
    brudgummen tages ifrån dem, och då skola de fasta.
  16. Ingen sätter en lapp av okrympt tyg på en gammal mantel, ty det
    isatta stycket skulle riva bort ännu mer av manteln, och hålet
    skulle bliva värre.
  17. Ej heller slår man nytt vin I gamla skinnläglar; om någon så
    gjorde, skulle läglarna sprängas sönder och vinet spillas ut,
    jämte det att läglarna fördärvades. Nej, man slår nytt vin i
    nya läglar, så bliva båda delarna bevarade.»
  18. Medan han talade detta till dem, trädde en synagogföreståndare
    fram och föll ned för honom och sade: »Min dotter har just nu
    dött, men kom och lägg din hand på henne, så bliver hon åter
    levande.»
  19. Då stod Jesus upp och följde honom med sina lärjungar.
  20. Men en kvinna, som i tolv år hade lidit av blodgång, närmade sig
    honom bakifrån och rörde vid hörntofsen på hans mantel.
  21. Ty hon sade vid sig själv: »Om jag allenast får röra vid hans
    mantel, så bliver jag hulpen.»
  22. Då vände Jesus sig om, och när han fick se henne, sade han: »Var
    vid gott mod, min dotter; din tro har hjälpt dig.» Och kvinnan
    var hulpen från den stunden.
  23. När Jesus sedan kom in i föreståndarens hus och fick se
    flöjtblåsarna och folket som höjde klagolåt,
  24. sade han: »Gån bort härifrån; ty flickan är icke död, hon
    sover.» Då hånlogo de åt honom.
  25. Men sedan folket hade blivit utvisat, gick han in och tog
    flickan vid handen. Då stod hon upp.
  26. Och ryktet härom gick ut över hela det landet.
  27. När Jesus gick därifrån, följde honom två blinda som ropade och
    sade: »Davids son, förbarma dig över oss.»
  28. Och då han kom hem, trädde de blinda fram till honom; och Jesus
    frågade dem: »Tron I att jag kan göra detta?» De svarade honom:
    »Ja, Herre.»
  29. Då rörde han vid deras ögon och sade: »Ske eder efter eder tro.»
  30. Och deras ögon öppnades. Och Jesus tillsade dem strängeligen
    att se till, att ingen finge veta detta.
  31. Men de gingo åstad och utspridde ryktet om honom över hela det
    landet.
  32. När dessa voro på väg ut, förde man till honom en dövstum som
    var besatt.
  33. Och när den onde anden hade blivit utdriven, talade den
    dövstumme. Och folket förundrade sig och sade: »Sådant bar
    aldrig förut varit sett i Israel.»
  34. Men fariséerna sade: »Det är med de onda andarnas furste som han
    driver ut de onda andarna.»
  35. Och Jesus gick omkring i alla städer och byar och undervisade i
    deras synagogor och predikade evangelium om riket och botade
    alla slags sjukdomar och allt slags skröplighet.
  36. Och när han såg folkskarorna, ömkade han sig över dem, eftersom
    de voro så illa medfarna och uppgivna, »lika får som icke hava
    någon herde.»
  37. Därför sade han till sina lärjungar: »Skörden är mycken, men
    arbetarna äro få.
  38. Bedjen fördenskull skördens Herre att han sänder ut arbetare
    till sin skörd.»
    *40/10 Evangelium enligt Matteus, 10 KapitletEvangelium enligt Matteus, 10 Kapitlet

Jesus sänder ut sina tolv lärjungar.

  1. Och han kallade till sig sina tolv lärjungar och gav dem makt
    över orena andar, till att driva ut dem, så ock makt att bota
    alla slags sjukdomar och allt slags skröplighet.
  2. Och dessa äro de tolv apostlarnas namn: först Simon, som kallas
    Petrus, och Andreas, hans broder; vidare Jakob, Sebedeus’ son,
    och Johannes, hans broder;
  3. Filippus och Bartolomeus; Tomas och Matteus, publikanen; Jakob,
    Alfeus’ son, och Lebbeus;
  4. Simon ivraren och Judas Iskariot, densamme som förrådde honom.
  5. Dessa tolv sände Jesus ut; och han bjöd dem och sade:»Ställen icke eder färd till hedningarna, och gån icke in i
    någon samaritisk stad,
  6. utan gån hellre till de förlorade fåren av Israels hus.
  7. Och där I gån fram skolen I predika och säga: ‘Himmelriket är
    nära.’
  8. Boten sjuka, uppväcken döda, gören spetälska rena, driven ut
    onda andar. I haven fått för intet; så given ock för intet.
  9. Skaffen eder icke guld eller silver eller koppar i edra bälten,
  10. icke någon ränsel för eder färd, ej heller dubbla livklädnader,
    ej heller skor eller stav; ty arbetaren är värd sin mat.
  11. Men när I haven kommit in i någon stad eller by, så utforsken
    vilken därinne som är värdig, och stannen hos honom, till dess I
    lämnen den orten.
  12. Och när I kommen in i ett hus, så hälsen det.
  13. Om då det huset är värdigt, så må den frid I tillönsken det
    komma däröver; men om det icke är värdigt, då må den frid I
    tillönsken det vända tillbaka till eder.
  14. Och om man på något ställe icke tager emot eder och icke hör på
    edra ord, så gån ut ur det huset eller den staden, och skudden
    stoftet av edra fötter.
  15. Sannerligen säger jag eder: För Sodoms och Gomorras land skall
    det på domens dag bliva drägligare än för den staden.
  16. Se, jag sänder eder åstad såsom får mitt in ibland ulvar. Varen
    fördenskull kloka såsom ormar och menlösa såsom duvor.
  17. Tagen eder till vara för människorna; ty de skola draga eder
    inför domstolar, och i sina synagogor skola de gissla eder;
  18. och I skolen föras fram också inför landshövdingar och konungar,
    för min skull, till ett vittnesbörd för dem och för hedningarna.
  19. Men när man drager eder inför rätta, gören eder då icke bekymmer
    för huru eller vad I skolen tala; ty vad I skolen tala skall
    bliva eder givet i den stunden.
  20. Det är icke I som skolen tala, utan det är eder Faders Ande som
    skall tala i eder.
  21. Och den ene brodern skall då överlämna den andre till att dödas,
    ja ock fadern sitt barn; och barn skola sätta sig upp mot sina
    föräldrar och skola döda dem.
  22. Och I skolen bliva hatade av alla, för mitt namns skull. Men
    den som är ståndaktig intill änden, han skall bliva frälst. —
  23. När de nu förfölja eder i en stad, så flyn till en annan; och om
    de också där förfölja eder, så flyn till ännu en annan. Ty
    sannerligen säger jag eder: I skolen icke hava hunnit igenom
    alla Israels städer, förrän Människosonen kommer.
  24. Lärjungen är icke förmer än sin mästare, ej heller är tjänaren
    förmer än sin herre.
  25. Det må vara lärjungen nog, om det går honom såsom hans mästare,
    och tjänaren, om det går honom såsom hans herre. Om de hava
    kallat husbonden för Beelsebul, huru mycket mer skola de icke så
    kalla hans husfolk!
  26. Frukten alltså icke för dem; ty intet är förborgat, som icke
    skall bliva uppenbarat, och intet är fördolt, som icke skall
    bliva känt.
  27. Vad jag säger eder i mörkret, det skolen säga i ljuset, och vad
    I hören viskas i edert öra, det skolen I predika på taken.
  28. Och frukten icke för dem som väl kunna dräpa kroppen, men icke
    hava makt att dräpa själen, utan frukten fastmer honom som har
    makt att förgöra både själ och kropp i Gehenna. —
  29. Säljas icke två sparvar för en skärv? [1] Och icke en av dem
    faller till jorden utan eder Faders vilja.
  30. Men på eder äro till och med huvudhåren allasammans räknade.
  31. Frukten alltså icke; I ären mer värda än många sparvar.
  32. Därför, var och en som bekänner mig inför människorna, honom
    skall och jag kännas vid inför min Fader, som är i himmelen.
  33. Men den som förnekar mig inför människorna, honom skall och
    jag förneka inför min Fader, som är i himmelen.
  34. I skolen icke mena att jag har kommit för att sända frid på
    jorden. Jag har icke kommit för att sända frid, utan svärd.
  35. Ja, jag har kommit för att uppväcka söndring, så att
    ‘sonen sätter sig upp mot sin fader
    och dottern mot sin moder
    och sonhustrun mot sin svärmoder,
  36. och envar får sitt eget husfolk till fiender’.
  37. Den som älskar fader eller moder mer än mig, han är mig icke
    värdig, och den som älskar son eller dotter mer än mig, han är
    mig icke värdig;
  38. och den som icke tager sitt kors på sig och efterföljer mig, han
    är mig icke värdig.
  39. Den som finner sitt liv, han skall mista det, och den som mister
    sitt liv, för min skull, han skall finna det.
  40. Den som tager emot eder, han tager emot mig, och den som tager
    emot mig, han tager emot honom som har sänt mig.
  41. Den som tager emot en profet, därför att det är en profet, han
    skall få en profets lön; och den som tager emot en rättfärdig
    man, därför att det är en rättfärdig man, han skall få en
    rättfärdig mans lön.
  42. Och den som giver en av dessa små allenast en bägare friskt
    vatten att dricka, därför att det är en lärjunge — sannerligen
    säger jag eder: Han skall ingalunda gå miste om sin lön.»

[1] Se Skärv i Ordförkl.
*40/11 Evangelium enligt Matteus, 11 Kapitlet

Evangelium enligt Matteus, 11 Kapitlet

                 Jesus vittnar om sig och om Johannes
               döparen, bestraffar folkets otro, prisar
               sin Faders frälsningsråd, inbjuder till
                   sig de arbetande och betungade.
  1. När Jesus hade givit sina tolv lärjungar alla dessa bud, gick
    han därifrån vidare, för att undervisa och predika i deras
    städer.
  2. Men när Johannes i sitt fängelse fick höra om Kristi gärningar,
    sände han bud med sina lärjungar
  3. och lät fråga honom: »Är du den som skulle komma, eller skola vi
    förbida någon annan?»
  4. Då svarade Jesus och sade till dem: »Gån tillbaka och omtalen
    för Johannes vad I hören och sen:
  5. blinda få sin syn, halta gå, spetälska bliva rena, döva höra,
    döda uppstå, och ‘för fattiga förkunnas glädjens budskap’.
  6. Och salig är den för vilken jag icke bliver en stötesten.»
  7. När dessa sedan gingo bort, begynte Jesus tala till folket om
    Johannes
    »Varför var det I gingen ut i öknen? Var det för att se ett rör
    som drives hit och dit av vinden?
  8. Eller varför gingen I ut? Var det för att se en människa kläddi fina kläder? De som bära fina kläder, dem finnen I ju i
    konungapalatsen.
  9. Varför gingen I då ut? Var det för att se en profet? Ja, jag
    säger eder: Ännu mer än en profet är han.
  10. Han är den om vilken det är skrivet:
    ‘Se, jag sänder ut min ängel framför dig,
    och han skall bereda vägen för dig.’
  11. Sannerligen säger jag eder: Bland dem som äro födda av kvinnor
    har ingen uppstått, som har varit större än Johannes döparen;
    men den som är minst i himmelriket är likväl större än han.
  12. Och från Johannes döparens dagar intill denna stund tränger
    himmelriket fram med storm, och människor storma fram och rycka
    det till sig.
  13. Ty alla profeterna och lagen hava profeterat intill Johannes;
  14. och om I viljen tro det: han är Elias, den som skulle komma.
  15. Den som har öron, han höre.
  16. Men vad skall jag likna detta släkte vid? Det är likt barn som
    sitta på torgen och ropa till andra barn
  17. och säga:
    ‘Vi hava spelat för eder,
    och I haven icke dansat;
    vi hava sjungit sorgesång,
    och I haven icke jämrat eder.’
  18. Ty Johannes kom, och han varken äter eller dricker, och så säger
    man: ‘Han är besatt av en ond ande.’
  19. Människosonen kom, och han både äter och dricker, och nu säger
    man: ‘Se vilken frossare och vindrinkare han är, en publikaners
    och syndares vän!’ Men Visheten har fått rätt av sina barn.»
  20. Därefter begynte han tala bestraffande ord till de städer i
    vilka han hade utfört så många av sina kraftgärningar, och
    förehålla dem att de icke hade gjort bättring:
  21. »Ve dig, Korasin! Ve dig, Betsaida! Ty om de kraftgärningar
    som äro gjorda i eder hade blivit gjorda i Tyrus och Sidon, så
    skulle de för länge sedan hava gjort bättring i säck och aska.
  22. Men jag säger eder: För Tyrus och Sidon skall det på domens dag
    bliva drägligare än för eder.
  23. Och du, Kapernaum, skall väl du bliva upphöjt till himmelen?
    Nej, ned till dödsriket måste du fara. Ty om de kraftgärningar
    som äro gjorda i dig hade blivit gjorda i Sodom, så skulle det
    hava stått ännu i dag.
  24. Men jag säger eder att det för Sodoms land skall på domens dag
    bliva drägligare än för dig.»
  25. Vid den tiden talade Jesus och sade: »Jag prisar dig, Fader, du
    himmelens och jordens Herre, för att du väl har dolt detta för
    de visa och kloka, men uppenbarat det för de enfaldiga.
  26. Ja, Fader; så har ju varit ditt behag.
  27. Allt har av min Fader blivit förtrott åt mig. Och ingen känner
    Sonen utom Fadern, ej heller känner någon Fadern utom Sonen och
    den för vilken Sonen vill göra honom känd. —
  28. Kommen till mig, I alla som arbeten och ären betungade, så skall
    jag giva eder ro.
  29. Tagen på eder mitt ok och lären av mig, ty jag är saktmodig och
    ödmjuk i hjärtat; ‘så skolen I finna ro för edra själar’.
  30. Ty mitt ok är milt, och min börda är lätt.»
    *40/12 Evangelium enligt Matteus, 12 KapitletEvangelium enligt Matteus, 12 Kapitlet
               Jesus undervisar om sabbatsbudet, botar
                en man som har en förvissnad hand, så
                   ock en besatt, försvarar sig mot
                fariséerna, varnar för hädelse mot den
                helige Ande, avvisar några som begära
                tecken, giver till känna vilka som äro
                         hans rätta fränder.
  1. Vid den tiden tog Jesus på sabbaten vägen genom ett sädesfält;
    och hans lärjungar blevo hungriga och begynte rycka av ax och
    äta.
  2. När fariséerna sågo detta, sade de till honom: »Se, dina
    lärjungar göra vad som icke är lovligt att göra på en sabbat.»
  3. Han svarade dem: »Haven I icke läst vad David gjorde, när han
    och de som följde honom blevo hungriga:
  4. huru han då gick in i Guds hus, och huru de åto skådebröden,
    fastän det ju varken för honom eller för dem som följde honom
    var lovligt att äta sådant bröd, utan allenast för prästerna?
  5. Eller haven I icke läst i lagen att prästerna på sabbaten bryta
    sabbaten i helgedomen, och likväl äro utan skuld?
  6. Men jag säger eder: Här är vad som är förmer än helgedomen.
  7. Och haden I förstått vad det är: ‘Jag har behag till
    barmhärtighet, och icke till offer’, så skullen I icke hava dömt
    dem skyldiga, som äro utan skuld.
  8. Ty Människosonen är herre över sabbaten.»
  9. Och han gick därifrån vidare och kom in i deras synagoga.
  10. Och se, där var en man som hade en förvissnad hand. Då frågade
    de honom och sade: »Är det lovligt att bota sjuka på sabbaten?»
    De ville nämligen få något att anklaga honom för.
  11. Men han sade till dem: »Om någon bland eder har ett får, och
    detta på sabbaten faller i en grop, fattar han icke då i det och
    drager upp det?
  12. Huru mycket mer värd är nu icke en människa än ett får! Alltså
    är det lovligt att på sabbaten göra vad gott är.»
  13. Därefter sade han till mannen: »Räck ut din hand.» Och han
    räckte ut den, och den blev frisk igen och färdig såsom den
    andra. —
  14. Då gingo fariséerna bort och fattade det beslutet om honom, att
    de skulle förgöra honom.
  15. Men när Jesus fick veta detta, gick han bort därifrån; och många
    följde honom, och han botade dem alla,
  16. men förbjöd dem strängeligen att utbreda ryktet om honom.
  17. Ty det skulle fullbordas, som var sagt genom profeten Esaias,
    när han sade:
  18. »Se, över min tjänare, som jag har utvalt,
    min älskade, i vilken min själ har funnit behag,
    över honom skall jag låta min Ande komma,
    och han skall förkunna rätten bland folken.
  19. Han skall icke kiva eller skria,
    och hans röst skall man icke höra på gatorna,
  20. Ett brutet rör skall han icke sönderkrossa,
    och en rykande veke skall han icke utsläcka,
    intill dess att han har fört rätten fram till seger.
  21. Och till hans namn skola folken sätta sitt hopp.»
  22. Då förde man till honom en besatt, som var blind och dövstum.
    Och han botade honom, så att den dövstumme talade och såg.
  23. Och allt folket uppfylldes av häpnad och sade: »Månne icke
    denne är Davids son?»
  24. Men när fariséerna hörde detta, sade de: »Det är allenast med
    Beelsebul, de onda andarnas furste, som denne driver ut de onda
    andarna.»
  25. Men han förstod deras tankar och sade till dem:»Vart rike som har kommit i strid med sig självt bliver förött,
    och intet samhälle eller hus som har kommit i strid med sig
    självt kan hava bestånd.
  26. Om nu Satan driver ut Satan, så har han kommit i strid med
    sig själv.
  27. Huru kan då hans rike hava bestånd? Och om det är med Beelsebul
    som jag driver ut de onda andarna, med vem driva då edra egna
    anhängare ut dem? De skola alltså vara edra domare.
  28. Om det åter är med Guds Ande som jag driver ut de onda
    andarna, så har ju Guds rike kommit till eder. —
  29. Eller huru kan någon gå in i en stark mans hus och beröva honom
    hans bohag, såframt han icke förut har bundit den starke? Först
    därefter kan han plundra hans hus.
  30. Den som icke är med mig, han är emot mig, och den som icke
    församlar med mig, han förskingrar.
  31. Därför säger jag eder: All annan synd och hädelse skall bliva
    människorna förlåten, men hädelse mot Anden skall icke bliva
    förlåten.
  32. Ja, om någon säger något mot Människosonen, så skall det bliva
    honom förlåtet; men om någon säger något mot den helige Ande, så
    skall det icke bliva honom förlåtet, varken i denna tidsåldern
    eller i den tillkommande.
  33. I måsten döma så: antingen är trädet gott, och då måste dess
    frukt vara god; eller är trädet dåligt, och då måste dess frukt
    vara dålig. Ty av frukten känner man trädet.
  34. I huggormars avföda, huru skullen I kunna tala något gott, då I
    själva ären onda? Vad hjärtat är fullt av, det talar ju munnen.
  35. En god människa bär ur sitt goda förråd fram vad gott är, och en
    ond människa bär ur sitt onda förråd fram vad ont är.
  36. Men jag säger eder, att för vart fåfängligt ord som människorna
    tala skola de göra räkenskap på domens dag.
  37. Ty efter dina ord skall du dömas rättfärdig, och efter dina ord
    skall du dömas skyldig.»
  38. Då togo några av de skriftlärde och fariséerna till orda och
    sade till honom: »Mästare, vi skulle vilja se något tecken av
    dig.»
  39. Men han svarade och sade till dem:»Ett ont och trolöst släkte är detta! Det åstundar ett tecken,
    men intet annat tecken skall givas det än profeten Jonas’
    tecken.
  40. Ty likasom Jonas tre dagar och tre nätter var i den stora
    fiskens buk, så skall ock Människosonen tre dagar och tre nätter
    vara i jordens sköte.
  41. Ninevitiska män skola vid domen träda fram tillsammans med detta
    släkte och bliva det till dom. Ty de gjorde bättring vid Jonas’
    predikan; och se, här är vad som är mer än Jonas.
  42. Drottningen av Söderlandet skall vid domen träda fram
    tillsammans med detta släkte och bliva det till dom. Ty hon kom
    från jordens ända för att höra Salomos visdom; och se, här är
    vad som är mer än Salomo.
  43. När en oren ande har farit ut ur en människa, vandrar han
    omkring i ökentrakter och söker efter ro, men finner ingen.
  44. Då säger han: ‘Jag vill vända tillbaka till mitt hus, som jag
    gick ut ifrån.’ Och när han kommer dit och finner det stå
    ledigt och vara fejat och prytt,
  45. då går han åstad och tager med sig sju andra andar, som äro
    värre än han själv, och de gå ditin och bo där; och så bliver
    för den människan det sista värre än det första. Så skall det
    ock gå med detta onda släkte.»
  46. Medan han ännu talade till folket, kommo hans moder och hans
    bröder och stannade därutanför och ville tala med honom.
  47. Då sade någon till honom: »Se, din moder och dina bröder stå
    härutanför och vilja tala med dig.»
  48. Men han svarade och sade till den som omtalade detta för honom:
    »Vilken är min moder, och vilka äro mina bröder?»
  49. Och han räckte ut handen mot sina lärjungar och sade: »Se här är
    min moder, och här äro mina bröder!
  50. Ty var och en som gör min himmelske Faders vilja, den är min
    broder och min syster och min moder.»
    *40/13 Evangelium enligt Matteus, 13 KapitletEvangelium enligt Matteus, 13 Kapitlet
                   Jesus undervisar i liknelser om
                himmelriket, bemötes i sin fädernestad
                             med förakt.
  1. Samma dag gick Jesus ut från huset där han bodde och satte sig
    vid sjön.
  2. Då församlade sig mycket folk omkring honom. Därför steg han i
    en båt; och han satt i den, medan allt folket stod på stranden.
  3. Och han talade till dem mycket i liknelser; han sade:»En såningsman gick ut för att så.
  4. Och när han sådde, föll somt vid vägen, och fåglarna kommo och
    åto upp det.
  5. Och somt föll på stengrund, där det icke hade mycket jord, och
    det kom strax upp, eftersom det icke hade djup jord;
  6. men när solen hade gått upp, förbrändes det, och eftersom det
    icke hade någon rot, torkade det bort.
  7. Och somt föll bland törnen, och törnena sköto upp och förkvävde
    det.
  8. Men somt föll i god jord, och det gav frukt, dels hundrafalt,
    dels sextiofalt, dels trettiofalt.
  9. Den som har öron, han höre.»
  10. Då trädde lärjungarna fram och sade till honom: »Varför talar du
    till dem i liknelser?»
  11. Han svarade och sade:»Eder är givet att lära känna himmelrikets hemligheter, men dem
    är det icke givet.
  12. Ty den som har, åt honom skall varda givet, så att han får över
    nog; men en som icke har, från honom skall tagas också det han
    har.
  13. Därför talar jag till dem i liknelser, eftersom de med seende
    ögon intet se, och med hörande öron intet höra, och intet heller
    förstå.
  14. Så fullbordas på dem Esaias’ profetia, den som säger:
        'Med hörande öron skolen I höra,
        och dock alls intet förstå,
        och med seende ögon skolen I se,
        och dock alls intet förnimma.
 15.    Ty detta folks hjärta har blivit förstockat,
        och med öronen höra de illa,
        och sina ögon hava de tillslutit,
        så att de icke se med sina ögon,
        eller höra med sina öron,
        eller förstå med sina hjärtan,
        och omvända sig och bliva helade av mig.

16. Men saliga äro edra ögon, som se, och edra öron, som höra.
17. Ty sannerligen säger jag eder: Många profeter och rättfärdiga

      män åstundade att se det som I sen, men fingo dock icke se det,
      och att höra det som I hören, men fingo dock icke höra det.

18. Hören alltså I vad som menas med liknelsen om såningsmannen.
19. När någon hör ordet om riket, men icke förstår det, då kommer

      den onde och river bort det som såddes i hans hjärta.  Om en
      sådan människa kan det sägas att säden såddes vid vägen.
 20.  Och att den såddes på stengrunden, det är sagt om den som väl
      hör ordet och strax tager emot det med glädje,
 21.  men som icke har någon rot i sig, utan bliver beståndande
      allenast till en tid, och när bedrövelse eller förföljelse
      påkommer för ordets skull, då kommer han strax på fall.
 22.  Och att den såddes bland törnena, det är sagt om den som väl hör
      ordet, men låter tidens omsorger och rikedomens bedrägliga
      lockelse förkväva det, så att han bliver utan frukt.
 23.  Men att den såddes i den goda jorden, det är sagt om den som
      både hör ordet och förstår det, och som jämväl bär frukt och
      giver dels hundrafalt, dels sextiofalt, dels trettiofalt.»

24. En annan liknelse framställde han för dem; han sade: »Med

himmelriket är det, såsom när en man sådde god säd i sin åker;
25. men när folket sov, kom hans ovän och sådde ogräs mitt ibland

vetet och gick sedan sin väg.
26. När nu säden sköt upp och satte frukt, så visade sig ock

ogräset.

27. Då trädde husbondens tjänare fram och sade till honom: ‘Herre,

du sådde ju god säd i din åker; varifrån har den då fått ogräs?
28. Han svarade dem: ‘En ovän har gjort detta.’ Tjänarna sade till

      honom: 'Vill du alltså att vi skola gå åstad och samla det
      tillhopa?'
 29.  Men han svarade: 'Nej; ty då kunden I rycka upp vetet jämte
      ogräset, när I samlen detta tillhopa.
 30.  Låten båda slagen växa tillsammans intill skördetiden; och när
      skördetiden är inne, vill jag säga till skördemännen: 'Samlen
      först tillhopa ogräset, och binden det i knippor till att
      brännas upp, och samlen sedan in vetet i min lada.'»

31. En annan liknelse framställde han för dem; han sade:

      »Himmelriket är likt ett senapskorn som en man tager och lägger
      ned i sin åker.
 32.  Det är minst av alla frön, men när det har växt upp, är det
      störst bland kryddväxter; ja, det bliver ett träd, så att
      himmelens fåglar komma och bygga sina nästen på dess grenar.»

33. En annan liknelse framställde han för dem: »Himmelriket är likt

      en surdeg som en kvinna tager och blandar in i tre skäppor [1]
      mjöl, till dess alltsammans bliver syrat.»

34. Allt detta talade Jesus i liknelser till folket, och utan

liknelse talade han intet till dem.
35. Ty det skulle fullbordas, som var sagt genom profeten som sade:

        »Jag vill öppna min mun till liknelser,
        uppenbara vad förborgat har varit från världens begynnelse.»

36. Därefter lät han folket gå och gick själv hem. Och hans

      lärjungar trädde fram till honom och sade: »Uttyd för oss
      liknelsen om ogräset i åkern.»

37. Han svarade och sade:

»Den som sår den goda säden är Människosonen.
38. Åkern är världen. Den goda säden, det är rikets barn, men

ogräset är ondskans barn.
39. Ovännen, som sådde det, är djävulen. Skördetiden är tidens

ände. Skördemännen är änglar.
40. Såsom nu ogräset samlas tillhopa och brännes upp i eld, så skall

det ock ske vid tidens ände.
41. Människosonen skall då sända ut sina änglar, och de skola samla

      tillhopa och föra bort ur hans rike alla dem som äro andra till
      fall, och dem som göra vad orätt är,
 42.  och skola kasta dem i den brinnande ugnen; där skall vara gråt
      och tandagnisslan.
 43.  Då skola de rättfärdiga lysa såsom solen, i sin Faders rike.
      Den som har öron, han höre.

44. Himmelriket är likt en skatt som har blivit gömd i en åker. Och

      en man finner den, men håller det hemligt; och i sin glädje går
      han bort och säljer allt vad han äger och köper den åkern.

45. Ytterligare är det med himmelriket, såsom när en köpman söker

efter goda pärlor;
46. och då han har funnit en dyrbar pärla, går han bort och säljer

vad han äger och köper den.

47. Ytterligare är det med himmelriket, såsom när en not kastas i

havet och samlar tillhopa fiskar av alla slag.
48. När den så bliver full, drager man upp den på stranden och

      sätter sig ned och samlar de goda i kärl, men de dåliga kastar
      man bort.  --
 49.  Så skall det ock ske vid tidens ände: änglarna skola gå ut och
      skilja de onda från de rättfärdiga
 50.  och kasta dem i den brinnande ugnen; där skall vara gråt och
      tandagnisslan.

51. Haven I förstått allt detta?»

De svarade honom: »Ja.»
52. Då sade han till dem: »Så är nu var skriftlärd, som har blivit

      en lärjunge för himmelriket, lik en husbonde som ur sitt förråd
      bär fram nytt och gammalt.»

53. När Jesus hade framställt alla dessa liknelser, drog han bort

därifrån.
54. Och han kom till sin fädernestad, och där undervisade han folket

      i deras synagoga, så att de häpnade och sade: »Varifrån har han
      fått denna vishet?  Och hans kraftgärningar, varifrån komma de?
 55.  Är då denne icke timmermannens son?  Heter icke hans moder
      Maria, och heta icke hans bröder Jakob och Josef och Simon och
      Judas?
 56.  Och hans systrar, bo de icke alla hos oss?  Varifrån har han då
      fått allt detta?»
 57.  Så blev han för dem en stötesten.  Men Jesus sade till dem: »En
      profet är icke föraktad utom i sin fädernestad och i sitt eget
      hus.»
 58.  Och för deras otros skull gjorde han där icke många
      kraftgärningar.

[1] Se Skäppa i Ordförklaringarna
*40/14 Evangelium enligt Matteus, 14 Kapitlet

Evangelium enligt Matteus, 14 Kapitlet

                  Johannes döparen halshugges.  Jesus
               bespisar fem tusen män, går på vattnet,
                   botar sjuka i Gennesarets land.
  1. Vid den tiden fick Herodes, landsfursten, höra ryktet om Jesus.
  2. Då sade han till sina tjänare: »Det är Johannes döparen. Han
    har uppstått från de döda, och därför verka dessa krafter i
    honom.»
  3. Herodes hade nämligen låtit gripa Johannes och binda honom och
    sätta honom i fängelse, för Herodias’, sin broder Filippus’
    hustrus, skull.
  4. Ty Johannes hade sagt till honom: »Det är icke lovligt för dig
    att hava henne.»
  5. Och han hade velat döda honom, men han fruktade för folket,
    eftersom de höll honom för en profet.
  6. Men så kom Herodes’ födelsedag. Då dansade Herodias’ dotter
    inför dem; och hon behagade Herodes så mycket,
  7. att han med en ed lovade att giva henne vad helst hon begärde.
  8. Hon sade då, såsom hennes moder ingav henne: »Giv mig här på ett
    fat Johannes döparens huvud.»
  9. Då blev konungen bekymrad, men för edens och för bordsgästernas
    skull bjöd han att man skulle giva henne det,
  10. och sände åstad och lät halshugga Johannes i fängelset.
  11. Och hans huvud blev framburet på ett fat och givet åt flickan;
    och hon bar det till sin moder.
  12. Men hans lärjungar kommo och togo hans döda kropp och begrovo
    honom. Sedan gingo de och omtalade det för Jesus.
  13. Då Jesus hörde detta, for han i en båt därifrån bort till en öde
    trakt, där de kunde vara allena. Men när folket fick höra
    härom, kommo de landvägen efter honom från städerna.
  14. Och då han steg i land, fick han se att där var mycket folk; och
    han ömkade sig över dem och botade deras sjuka.
  15. Men när det led mot aftonen, trädde hans lärjungar fram till
    honom och sade: »Trakten är öde, och tiden är redan framskriden.
    Låt folket skiljas åt, så att de kunna gå bort i byarna och köpa
    sig mat.»
  16. Men Jesus sade till dem: »De behöva icke gå bort; given I dem
    att äta.»
  17. De svarade honom: »Vi hava här icke mer än fem bröd och två
    fiskar.»
  18. Då sade han: »Bären dem hit till mig.»
  19. Därefter tillsade han folket att lägga sig ned i gräset. Och
    han tog de fem bröden och de två fiskarna och såg upp till
    himmelen och välsignade dem. Och han bröt bröden och gav dem åt
    lärjungarna, och lärjungarna gåvo åt folket.
  20. Och de åto alla och blevo mätta Sedan samlade man upp de
    överblivna styckena, tolv korgar fulla.
  21. Men de som hade ätit voro vid pass fem tusen män, förutom
    kvinnor och barn.
  22. Strax därefter nödgade han sina lärjungar att stiga i båten och
    före honom fara över till andra stranden, medan han tillsåg att
    folket skildes åt.
  23. Och sedan detta hade skett, gick han upp på berget för att vara
    allena och bedja. När det så hade blivit afton, var han där
    ensam.
  24. Båten var då redan många stadier [1] från land och hårt ansatt
    av vågorna, ty vinden låg emot.
  25. Men under fjärde nattväkten kom Jesus till dem, gående fram över
    sjön.
  26. När då lärjungarna fingo se honom gå på sjön, blevo de förfärade
    och sade: »Det är en vålnad», och ropade av förskräckelse.
  27. Men Jesus begynte strax tala till dem och sade: »Varen vid gott
    mod; det är jag, varen icke förskräckta.»
  28. Då svarade Petrus honom och sade: »Herre, är det du, så bjud mig
    att komma till dig på vattnet.»
  29. Han sade: »Kom.» Då steg Petrus ut ur båten och begynte gå på
    vattnet och kom till Jesus.
  30. Men när han såg huru stark vinden var, blev han förskräckt; och
    då han nu begynte sjunka, ropade han och sade: »Herre, hjälp
    mig.»
  31. Och strax räckte Jesus ut handen och fattade i honom och sade
    till honom: »Du klentrogne, varför tvivlade du?»
  32. När de sedan hade kommit upp i båten, lade sig vinden.
  33. Men de som voro i båten föllo ned för honom och sade: »Förvisso
    är du Guds Son.»
  34. När de hade farit över, kommo de till Gennesarets land.
  35. Då nu folket där på orten kände igen honom, sände de ut bud i
    hela trakten däromkring, och man förde till honom alla som voro
    sjuka.
  36. Och de bådo honom att allenast få röra vid hörntofsen på hans
    mantel; och alla som rörde vid den blevo hulpna.

[1] Se Stadie i Ordförkl
*40/15 Evangelium enligt Matteus, 15 Kapitlet

Evangelium enligt Matteus, 15 Kapitlet

                     Jesus bestraffar fariséernas
                skrymtaktiga nit, bönhör en kananeisk
               kvinna, botar många sjuka, bespisar fyra
                              tusen män.
  1. Härefter kommo fariséer och skriftlärde från Jerusalem till
    Jesus och sade:
  2. »Varför överträda dina lärjungar de äldstes stadgar? De två ju
    icke sina händer, när de skola äta.»
  3. Men han svarade och sade till dem : »Varför överträden I själva
    Guds bud, för edra stadgars skull?
  4. Gud har ju sagt: ‘Hedra din fader och din moder’ och: ‘Den som
    smädar sin fader eller sin moder, han skall döden dö.’
  5. Men I sägen, att om någon säger till sin fader eller sin moder:
    ‘Vad du av mig kunde hava fått till hjälp, det giver jag i
    stället såsom offergåva’, då behöver han alls icke hedra sin
    fader eller sin moder.
  6. I haven så gjort Guds budord om intet, för edra stadgars skull.
  7. I skrymtare, rätt profeterade Esaias om eder, när han sade:
  8. ‘Detta folk ärar mig med sina läppar,
    men deras hjärtan äro långt ifrån mig;
  9. och fåfängt dyrka de mig,
    eftersom de läror de förkunna äro människobud.’»
  10. Och han kallade folket till sig och sade till dem: »Hören och
    förstån.
  11. Icke vad som går in i munnen orenar människan, men vad som går
    ut ifrån munnen, det orenar människan.»
  12. Då trädde hans lärjungar fram och sade till honom: »Vet du, att
    när fariséerna hörde det du nu sade, var det för dem en
    stötesten?»
  13. Men han svarade och sade: »Var planta som min himmelske Fader
    icke har planterat skall ryckas upp med rötterna.
  14. Frågen icke efter dem. De äro blinda ledare; och om en blind
    leder en blind, så falla de båda i gropen.»
  15. Då tog Petrus till orda och sade till honom: »Uttyd för oss
    detta bildliga tal.»
  16. Han sade: »Ären då också I ännu utan förstånd?
  17. Insen I icke att allt som går in i munnen, det går ned i buken
    och har sin naturliga utgång?
  18. Men vad som går ut ifrån munnen, det kommer från hjärtat, och
    det är detta som orenar människan.
  19. Ty från hjärtat komma onda tankar, mord, äktenskapsbrott, otukt,
    tjuveri, falskt vittnesbörd, hädelse.
  20. Det är detta som orenar människan; men att äta med otvagna
    händer, det orenar icke människan.»
  21. Och Jesus begav sig bort därifrån och drog sig undan till
    trakten av Tyrus och Sidon.
  22. Då kom en kananeisk kvinna från det området och ropade och sade:
    »Herre, Davids son, förbarma dig över mig. Min dotter plågas
    svårt av en ond ande.»
  23. Men han svarade henne icke ett ord. Då trädde hans lärjungar
    fram och bådo honom och sade: »Giv henne besked; hon förföljer
    oss ju med sitt ropande.»
  24. Han svarade och sade: »Jag är icke utsänd till andra än till de
    förlorade fåren av Israels hus.»
  25. Men hon kom fram och föll ned för honom och sade: »Herre, hjälp
    mig.»
  26. Då svarade han och sade: »Det är otillbörligt att taga brödet
    från barnen och kasta det åt hundarna.»
  27. Hon sade: »Ja, Herre. Också äta ju hundarna allenast av de
    smulor som falla ifrån deras herrars bord.»
  28. Då svarade Jesus och sade till henne: »O kvinna, din tro är
    stor. Ske dig såsom du vill.» Och hennes dotter var frisk ifrån
    den stunden.
  29. Men Jesus gick därifrån vidare och kom till Galileiska sjön.
    Och han gick upp på berget och satte sig där.
  30. Då kom mycket folk till honom, och de hade med sig halta,
    blinda, dövstumma, lytta och många andra; dem lade de ned för
    hans fötter, och han botade dem,
  31. så att folket förundrade sig, när de funno dövstumma tala, lytta
    vara friska och färdiga, halta gå och blinda se. Och man
    prisade Israels Gud.
  32. Och Jesus kallade sina lärjungar till sig och sade: »Jag ömkar
    mig över folket, ty det är redan tre dagar som de hava dröjt
    kvar hos mig, och de hava intet att äta; och jag vill icke låta
    dem gå ifrån mig fastande, för att de icke skola uppgivas på
    vägen.»
  33. Då sade lärjungarna till honom: »Varifrån skola vi här, i en
    öken, få så mycket bröd, att vi kunna mätta så mycket folk?»
  34. Jesus frågade dem: »Huru många bröd haven I?» De svarade: »Sju,
    och därtill några få småfiskar.»
  35. Då tillsade han folket att lägra sig på marken.
  36. Och han tog de sju bröden, så ock fiskarna, och tackade Gud och
    bröt bröden och gav åt lärjungarna, och lärjungarna gåvo åt
    folket.
  37. Så åto de alla och blevo mätta. Och de överblivna styckena
    samlade man sedan upp, sju korgar fulla.
  38. Men de som hade ätit voro fyra tusen män, förutom kvinnor och
    barn.
  39. Sedan lät han folket skiljas åt och steg i båten och for till
    Magadans område.
    *40/16 Evangelium enligt Matteus, 16 KapitletEvangelium enligt Matteus, 16 Kapitlet
                Jesus avvisar några som begära tecken
                från himmelen, varnar för fariséernas
                 och sadducéernas surdeg, bekännes av
                    Petrus vara Messias, Guds Son,
                förutsäger sitt lidande, talar om sin
                            efterföljelse.
  1. Och fariséerna och sadducéerna kommo dit och ville sätta honom
    på prov; de begärde att han skulle låta dem se något tecken från
    himmelen.
  2. Men han svarade och sade till dem: »Om aftonen sägen I: ‘Det
    bliver klart väder, ty himmelen är röd’,
  3. och om morgonen: ‘Det bliver oväder i dag, ty himmelen är mulen
    och röd.’ Ja, om himmelens utseende förstån I att döma, men om
    tidernas tecken kunnen I icke döma.
  4. Ett ont och trolöst släkte är detta! Det åstundar ett tecken,
    men intet annat tecken skall givas det än Jonas’ tecken.» Och så
    lämnade han dem och gick sin väg.
  5. När sedan lärjungarna foro åstad, över till andra stranden, hade
    de förgätit att taga med sig bröd.
  6. Och Jesus sade till dem: »Sen till, att I tagen eder till vara
    för fariséernas och sadducéernas surdeg.»
  7. Då talade de med varandra och sade: »Det är därför att vi icke
    hava tagit med oss bröd.»
  8. Men när Jesus märkte detta, sade han: »I klentrogne, varför
    talen I eder emellan om att I icke haven bröd med eder?
  9. Förstån I ännu ingenting? Och kommen I icke ihåg de fem bröden
    åt de fem tusen, och huru många korgar I då togen upp?
  10. Ej heller de sju bröden åt de fyra tusen, och huru många korgar
    I då togen upp?
  11. Huru kommer det då till, att I icke förstån att det ej var om
    bröd som jag talade till eder? Tagen eder till vara för
    fariséernas och sadducéernas surdeg.»
  12. Då förstodo de att det icke var för surdeg i bröd som han hade
    bjudit dem att taga sig till vara, utan för fariséernas och
    sadducéernas lära.
  13. Men när Jesus kom till trakten av Cesarea Filippi, frågade han
    sina lärjungar och sade: »Vem säger folket Människosonen vara?»
  14. De svarade: »Somliga säga Johannes döparen, andra Elias, andra
    åter Jeremias eller en annan av profeterna.»
  15. Då frågade han dem: »Vem sägen då I mig vara?»
  16. Simon Petrus svarade och sade: »Du är Messias, den levande
    Gudens Son.»
  17. Då svarade Jesus och sade till honom: »Salig är du, Simon,
    Jonas’ son; ty kött och blod har icke uppenbarat detta för dig,
    utan min Fader, som är i himmelen.
  18. Så säger ock jag dig att du är Petrus; och på denna klippa [1]
    skall jag bygga min församling, och dödsrikets portar skola icke
    bliva henne övermäktiga.
  19. Jag skall giva dig himmelrikets nycklar: allt vad du binder på
    jorden, det skall vara bundet i himmelen; och allt vad du löser
    på jorden, det skall vara löst i himmelen.»
  20. Därefter förbjöd han lärjungarna att för någon säga att han var
    Messias.
  21. Från den tiden begynte Jesus förklara för sina lärjungar, att
    han måste gå till Jerusalem och lida mycket av de äldste och
    översteprästerna och de skriftlärde, och att han skulle bliva
    dödad, men att han på tredje dagen skulle uppstå igen.
  22. Då tog Petrus honom avsides och begynte ivrigt motsäga honom och
    sade: »Bevare dig Gud, Herre! Ingalunda får detta vederfaras
    dig.»
  23. Men han vände sig om och sade till Petrus: »Gå bort, Satan, och
    stå mig icke i vägen; du är för mig en stötesten, ty dina tankar
    äro icke Guds tankar, utan människotankar.»
  24. Därefter sade Jesus till sina lärjungar: »Om någon vill
    efterfölja mig, så försake han sig själv och tage sitt kors på
    sig: så följe han mig.
  25. Ty den som vill bevara sitt liv, han skall mista det; men den
    som mister sitt liv, för min skull, han skall finna det.
  26. Och vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen, men
    förlorar sin själ? Eller vad kan en människa giva till lösen
    för sin själ?
  27. Människosonen skall komma i sin Faders härlighet med sina
    änglar, och då skall han vedergälla var och en efter hans
    gärningar.
  28. Sannerligen säger jag eder: Bland dem som här stå finnas några
    som icke skola smaka döden, förrän de få se Människosonen komma
    i sitt rike.»

[1] Klippa heter på grekiska petra.
*40/17 Evangelium enligt Matteus, 17 Kapitlet

Evangelium enligt Matteus, 17 Kapitlet

               Jesus förklaras, botar en månadsrasande
               gosse, förutsäger på nytt sitt lidande,
                        betalar tempelskatten.
  1. Sex dagar därefter tog Jesus med sig Petrus och Jakob och
    Johannes, Jakobs broder, och förde dem upp på ett högt berg, där
    de voro allena.
  2. Och hans utseende förvandlades inför dem: hans ansikte sken
    såsom solen, och hans kläder blevo vita såsom ljuset.
  3. Och se, för dem visade sig Moses och Elias, i samtal med honom.
  4. Då tog Petrus till orda och sade till Jesus: »Herre, här är oss
    gott att vara; vill du, så skall jag här göra tre hyddor, åt dig
    en och åt Moses en och åt Elias en.» [1]
  5. Och se, medan han ännu talade, överskyggade dem en ljus sky, och
    ur skyn kom en röst som sade: »Denne är min älskade son, i
    vilken jag har funnit behag; hören honom.»
  6. När lärjungarna hörde detta, föllo de ned på sina ansikten i
    stor förskräckelse.
  7. Men Jesus gick fram och rörde vid dem och sade: »Stån upp, och
    varen icke förskräckta.»
  8. När de då lyfte upp sina ögon, sågo de ingen utom Jesus allena.
  9. Då de sedan gingo ned från berget, bjöd Jesus dem och sade:
    »Omtalen icke för någon denna syn, förrän Människosonen har
    uppstått från de döda.»
  10. Men lärjungarna frågade honom och sade: »Huru kunna då de
    skriftlärde säga att Elias först måste komma?»
  11. Han svarade och sade: »Elias måste visserligen komma och
    upprätta allt igen;
  12. men jag säger eder att Elias redan har kommit. Men de ville
    icke veta av honom, utan förforo mot honom alldeles såsom de
    ville. Sammalunda skall ock Människosonen få lida genom dem.»
  13. Då förstodo lärjungarna att det var om Johannes döparen som han
    talade till dem.
  14. När de därefter kommo till folket, trädde en man fram till honom
    och föll på knä för honom
  15. och sade: »Herre, förbarma dig över min son ty han är
    månadsrasande och plågas svårt; ofta faller han i elden och ofta
    i vattnet.
  16. Och jag förde honom till dina lärjungar, men de kunde icke bota
    honom.»
  17. Då svarade Jesus och sade: »O du otrogna och vrånga släkte, huru
    länge måste jag vara bland eder? Huru länge måste jag härda ut
    med eder? Fören honom hit till mig.»
  18. Och Jesus tilltalade honom strängt, och den onde anden for ut ur
    honom; och gossen var botad från den stunden.
  19. Sedan, när de voro allena, trädde lärjungarna fram till Jesus
    och frågade: »Varför kunde icke vi driva ut honom?»
  20. Han svarade dem: »För eder otros skull. Ty sannerligen säger
    jag eder: Om I haven tro, vore den ock blott såsom ett
    senapskorn, så skolen I kunna säga till detta berg: ‘Flytta dig
    härifrån dit bort’, och det skall flytta sig; ja, intet skall då
    vara omöjligt för eder.»
  21. [2]
  22. Medan de nu tillsammans vandrade omkring i Galileen, sade Jesus
    till dem: »Människosonen skall bliva överlämnad i människors
    händer,
  23. och man skall döda honom, men på tredje dagen skall han uppstå
    igen.» Då blevo de mycket bedrövade.
  24. Och när de hade kommit till Kapernaum, trädde de som uppburo
    tempelskatten fram till Petrus och sade: »Plägar icke eder
    mästare betala tempelskatt?»
  25. Han svarade: »Jo.» När han sedan hade kommit hem, förekom honom
    Jesus med frågan: »Vad synes dig, Simon? Av vilka taga jordens
    konungar tull eller skatt, av sina söner eller av andra
    människor?»
  26. Han svarade: »Av andra människor.» Då sade Jesus till honom:
    »Alltså äro då sönerna fria.
  27. Men för att vi icke skola bliva dem till en stötesten, så gå ned
    till sjön och kasta ut en krok. Tag så den första fisk som du
    drager upp, och när du öppnar munnen på den skall du där finna
    en silverpenning [3]. Tag den, och giv den åt dem for mig och
    dig.»

[1] Eller: Då tog Petrus till orda och sade till Jesus: »Herre, det är
gott att i äro här tillstädes» osv.

[2] Se Nya testamentets text i Ordförklaringarna.

[3] Se Silverpenning i Ordförklaringarna.
*40/18 Evangelium enligt Matteus, 18 Kapitlet

Evangelium enligt Matteus, 18 Kapitlet

               Jesus undervisar om ödmjukhet, talar om
                   faran av förförelser och om rätt
                     beteende mot felande bröder.
  1. I samma stund trädde lärjungarna fram till Jesus och frågade:
    »Vilken är den störste i himmelriket?»
  2. Då kallade han fram ett barn och ställde det mitt ibland dem
  3. och sade: »sannerligen säger jag eder: Om I icke omvänden eder
    och bliven såsom barn, skolen I icke komma in i himmelriket.
  4. Den som nu så ödmjukar sig, att han bliver såsom detta barn, han
    är den störste i himmelriket.
  5. Och den som tager emot ett sådant barn I mitt namn, han tager
    emot mig.
  6. Men den som förför en av dessa små som tro på mig, för honom
    vore det bättre att en kvarnsten hängdes om hans hals och han
    sänktes ned i havets djup.
  7. Ve världen för förförelsers skull! Förförelser måste ju komma;
    men ve den människa genom vilken förförelsen kommer!
  8. Om nu din hand eller din fot är dig till förförelse, så hugg av
    den och kasta den ifrån dig. Det är bättre för dig att ingå i
    livet lytt eller halt, än att hava båda händerna eller båda
    fötterna i behåll och kastas i den eviga elden.
  9. Och om ditt öga är dig till förförelse, så riv ut det och kasta
    det ifrån dig. Det är bättre för dig att ingå i livet enögd, än
    att hava båda ögonen i behåll och kastas i det brinnande
    Gehenna.
  10. Sen till, att I icke förakten någon av dessa små; ty jag säger
    eder att deras änglar i himmelen alltid se min himmelske Faders
    ansikte.
  11. [1]
  12. Vad synes eder? Om en man har hundra får, och ett av dem har
    kommit vilse, lämnar han icke då de nittionio på bergen och går
    åstad och söker efter det som har kommit vilse?
  13. Och händer det då att han finner det — sannerligen säger jag
    eder: då gläder han sig mer över det fåret än över de nittionio
    som icke hade kommit vilse.
  14. Så är det ej heller eder himmelske Faders vilja att någon av
    dessa små skall gå förlorad.
  15. Men om din broder försyndar sig, så gå åstad och förehåll honom
    det enskilt. Om han då lyssnar till dig, så har du vunnit din
    broder.
  16. Men om han icke lyssnar till dig, så tag med dig ännu en eller
    två, för att ‘var sak må avgöras efter två eller tre vittnens
    utsago’.
  17. Lyssnar han icke till dem, så säg det till församlingen.
    Lyssnar han ej heller till församlingen, så vare han för dig
    såsom en hedning och en publikan.
  18. Sannerligen säger jag eder: Allt vad I binden på jorden, det
    skall vara bundet i himmelen; och allt vad I lösen på jorden,
    det skall vara löst i himmelen.
  19. Ytterligare säger jag eder, att om två av eder här på jorden
    komma överens att bedja om något, vad det vara må, så skall det
    beskäras dem av min Fader, som är i himmelen.
  20. Ty var två eller tre är församlade i mitt namn, där är jag mitt
    ibland dem.»
  21. Då trädde Petrus fram och sade till honom: »Herre, huru många
    gånger skall jag förlåta min broder, om han försyndar sig mot
    mig? Är sju gånger nog?»
  22. Jesus svarade honom: »Jag säger dig: Icke sju gånger, utan
    sjuttio gånger sju gånger.
  23. Alltså är det med himmelriket, såsom när en konung ville hålla
    räkenskap med sina tjänare.
  24. Och när han begynte hålla räkenskap, förde man fram till honom
    en som var skyldig honom tio tusen pund. [2]
  25. Men då denna icke kunde betala, bjöd hans herre att han skulle
    säljas, så ock hans hustru och barn och allt vad han ägde, för
    att skulden måtte bliva betald.
  26. Då föll tjänaren ned för hans fötter och sade: ‘Hav tålamod med
    mig, så skall jag betala dig alltsammans.’
  27. Och tjänarens herre ömkade sig över honom och gav honom fri och
    efterskänkte honom hans skuld.
  28. Men när samme tjänare kom ut, träffade han på en av sina
    medtjänare, som var skyldig honom hundra silverpenningar [3];
    och han tog fast denne och grep honom vid strupen och sade:
    ‘Betala vad du är skyldig.’
  29. Då föll hans medtjänare ned och bad honom och sade: ‘Hav tålamod
    med mig, så skall jag betala dig.’
  30. Men han ville icke, utan gick åstad och lät sätta honom i
    fängelse, till dess han hade betalt vad han var skyldig.
  31. Då nu hans medtjänare sågo det som skedde, togo de mycket illa
    vid sig och gingo och berättade för sin herre allt som hade
    skett.
  32. Då kallade hans herre honom till sig och sade till honom: ‘Du
    onde tjänare, allt vad du var skyldig efterskänkte jag dig,
    eftersom du bad mig därom.
  33. Borde då icke också du hava förbarmat dig över din medtjänare,
    såsom jag förbarmade mig över dig?’
  34. Och i sin vrede överlämnade hans herre honom i fångknektarnas
    våld, intill dess han hade betalt allt vad han var skyldig.
  35. Så skall ock min himmelske Fader göra med eder, om I icke av
    hjärtat förlåten var och en sin broder.»

[1] Se Nya testamentets text i Ordförklaringarna.

[2] Se Pund i Ordförklaringarna.

[3] Se Silverpenningar i Ordförklaringarna.
*40/19 Evangelium enligt Matteus, 19 Kapitlet

Evangelium enligt Matteus, 19 Kapitlet

               Jesus lämnar Galileen, besvarar en fråga
               om äktenskapsskillnad, välsignar barnen,
               undervisar en rik ung man om livets väg
                     och lärjungarna om den sanna
                          försakelsens lön.
  1. När Jesus hade slutat detta tal, drog han bort ifrån Galileen
    och begav sig, genom landet på andra sidan Jordan, till Judeens
    område.
  2. Och mycket folk följde honom, och han botade där de sjuka.
  3. Då ville några fariséer snärja honom och trädde fram till honom
    och sade: »Är det lovligt att skilja sig från sin hustru av
    vilken orsak som helst?»
  4. Men han svarade och sade: »Haven I icke läst att Skaparen redan
    i begynnelsen ‘gjorde dem till man och kvinna’
  5. och sade: ‘Fördenskull skall en man övergiva sin fader och sin
    moder och hålla sig till sin hustru, och de tu skola varda ett
    kött’?
  6. Så äro de icke mer två, utan ett kött. Vad nu Gud har
    sammanfogat, det må människan icke åtskilja.»
  7. Då sade de till honom: »Huru kunde då Moses bjuda att man skulle
    giva hustrun skiljebrev och så skilja sig från henne?»
  8. Han svarade dem: »För edra hjärtans hårdhets skull tillstadde
    Moses eder att skiljas från edra hustrur, men från begynnelsen
    har det icke varit så.
  9. Och jag säger eder: Den som för någon annan orsaks skull än för
    otukt skiljer sig från sin hustru och tager sig en annan hustru,
    han begår äktenskapsbrott.»
  10. Då sade lärjungarna till honom: »Är det så med mannens ställning
    till hustrun, då är det icke rådligt att gifta sig.»
  11. Men han svarade dem: »icke alla kunna taga emot det ordet, utan
    allenast de åt vilka sådant är givet.
  12. Ty visserligen finnas somliga som genom födelsen, allt ifrån
    moderlivet, äro oskickliga till äktenskap, andra åter som av
    människor hava gjorts oskickliga därtill, men somliga finnas
    ock, som för himmelrikets skull självmant hava gjort sig
    oskickliga därtill. Den som kan taga emot detta, han tage emot
    det.»
  13. Därefter buros barn fram till honom, för att han skulle lägga
    händerna på dem och bedja; men lärjungarna visade bort dem.
  14. Då sade Jesus: »Låten barnen vara, och förmenen dem icke att
    komma till mig; ty himmelriket hör sådana till.»
  15. Och han lade händerna på dem och gick sedan därifrån.
  16. Då trädde en man fram till honom och sade: »Mästare, vad gott
    skall jag göra för att få evigt liv?»
  17. Han sade till honom: »Varför frågar du mig om vad som är gott?
    En finnes som är god. Men vill du ingå i livet, så håll buden.»
  18. Han frågade: »Vilka?» Jesus svarade: »’Du skall icke dräpa’, ‘Du
    skall icke begå äktenskapsbrott’, ‘Du skall icke stjäla’, ‘Du
    skall icke bära falskt vittnesbörd’,
  19. ‘Hedra din fader och din moder’ och ‘Du skall älska din nästa
    såsom dig själv.’»
  20. Då sade den unge mannen till honom: »Allt detta har jag hållit.
    Vad fattas mig ännu?»
  21. Jesus svarade honom: »Vill du vara fullkomlig, så gå bort och
    sälj vad du äger och giv åt de fattiga; då skall du få en skatt
    i himmelen. Och kom sedan och följ mig.»
  22. Men när den unge mannen hörde detta, gick han bedrövad bort, ty
    han hade många ägodelar.
  23. Då sade Jesus till sina lärjungar: »Sannerligen säger jag eder:
    För en som är rik är det svårt att komma in i himmelriket.
  24. Ja, jag säger eder: Det är lättare för en kamel att komma in
    genom ett nålsöga, än för den som är rik att komma in i Guds
    rike.»
  25. När lärjungarna hörde detta, blevo de mycket häpna och sade:
    »Vem kan då bliva frälst?»
  26. Men Jesus såg på dem och sade till dem: »För människor är detta
    omöjligt, men för Gud är allting möjligt.»
  27. Då tog Petrus till orda och sade till honom: »Se, vi hava
    övergivit allt och följt dig; vad skola vi få därför?»
  28. Jesus svarade dem: »Sannerligen säger jag eder: När världen
    födes på nytt, då när Människosonen sätter sig på sin härlighets
    tron, då skolen också I, som haven efterföljt mig, få sitta på
    tolv troner såsom domare över Israels tolv stammar.
  29. Och var och en som har övergivit hus, eller bröder eller
    systrar, eller fader eller moder, eller barn, eller jordagods,
    för mitt namns skull, han skall få mångfaldigt igen, och skall
    få evigt liv till arvedel.
  30. Men många som äro de första skola bliva de sista, och många som
    äro de sista skola bliva de första.»
    *40/20 Evangelium enligt Matteus, 20 KapitletEvangelium enligt Matteus, 20 Kapitlet
               Jesus framställer liknelsen om arbetarna
                 i vingården, förutsäger ännu en gång
                sitt lidande, tillrättavisar Sebedeus'
                  söner, giver två blinda deras syn.
  1. »Ty med himmelriket är det, såsom när en husbonde bittida om
    morgonen gick ut för att leja åt sig arbetare till sin vingård.
  2. Och när han hade kommit överens med arbetarna om en viss
    dagspenning [1], sände han dem till sin vingård.
  3. När han sedan gick ut vid tredje timmen, fick han se några andra
    stå sysslolösa på torget;
  4. och han sade till dem: ‘Gån ock I till min vingård, så skall jag
    giva eder vad skäligt är.’
  5. Och de gingo. Åter gick han ut vid sjätte timmen och vid nionde
    och gjorde sammalunda.
  6. Också vid elfte timmen gick han ut och fann då några andra stå
    där; och han sade till dem: ‘varför stån i här hela dagen
    sysslolösa?’
  7. De svarade honom: ‘Därför att ingen har lejt oss.’ Då sade han
    till dem: ‘Gån ock I till min vingård.’
  8. När det så hade blivit afton, sade vingårdens herre till sin
    förvaltare: ‘Kalla fram arbetarna och giv dem deras lön, men
    begynn med de sista och gå så tillbaka ända till de första.’
  9. Då nu de kommo fram, som voro lejda vid elfte timmen, fick var
    och en av dem full dagspenning.
  10. När sedan de första kommo, trodde de att de skulle få mer, men
    också var och en av dem fick samma dagspenning.
  11. När de så fingo, knorrade de mot husbonden.
  12. och sade: ‘Dessa sista hava arbetat allenast en timme, och du
    har ändå ställt dem lika med oss, som hava burit dagens tunga
    och solens hetta?’
  13. Då svarade han en av dem och sade: ‘Min vän, jag gör dig ingen
    orätt. Kom du icke överens med mig om den dagspenningen?
  14. Tag vad dig tillkommer och gå. Men åt denne siste vill jag giva
    lika mycket som åt dig.
  15. Har jag icke lov att göra såsom jag vill med det som är mitt?
    Eller skall du med onda ögon se på att jag är så god?’ —
  16. Så skola de sista bliva de första, och de första bliva de
    sista.»
  17. Då nu Jesus ville gå upp till Jerusalem, tog han till sig de
    tolv, så att de voro allena; och under vägen sade han till dem:
  18. »Se, vi gå nu upp till Jerusalem, och Människosonen skall bliva
    överlämnad åt översteprästerna och de skriftlärde, och de skola
    döma honom till döden
  19. och överlämna honom åt hedningarna till att begabbas och gisslas
    och korsfästas; men på tredje dagen skall han uppstå igen.»
  20. Då trädde Sebedeus’ söners moder fram till honom med sina söner
    och föll ned för honom och ville begära något av honom.
  21. Han frågade henne: »Vad vill du?» Hon svarade honom: »Säg att i
    ditt rike den ene av dessa mina två söner skall få sitta på din
    högra sida, och den andre på din vänstra.»
  22. Men Jesus svarade och sade: »I veten icke vad I begären. Kunnen
    I dricka den kalk som jag skall dricka?» De svarade honom: »Det
    kunna vi.»
  23. Då sade han åt dem: »Ja, väl skolen I få dricka min kalk, men
    platsen på min högra sida och platsen på min vänstra tillkommer
    det icke mig att bortgiva, utan de skola tillfalla dem för vilka
    så är bestämt av min Fader.»
  24. När de tio andra hörde detta, blevo de misslynta på de två
    bröderna.
  25. Då kallade Jesus dem till sig och sade: »I veten att furstarna
    uppträda mot sina folk såsom herrar, och att de mäktige låta
    folken känna sin myndighet.
  26. Så är det icke bland eder; utan den som vill bliva störst bland
    eder, han vare de andras tjänare,
  27. och den som vill vara främst bland eder, han vare de andras
    dräng,
  28. likasom Människosonen har kommit, icke för att låta tjäna sig,
    utan för att tjäna och giva sitt liv till Lösen för många.»
  29. När de sedan gingo ut ifrån Jeriko, följde honom mycket folk.
  30. Och se, två blinda sutto där vid vägen. När dessa hörde att det
    var Jesus som gick där fram, ropade de och sade: »Herre,
    förbarma dig över oss, du Davids son.»
  31. Och folket tillsade dem strängeligen att de skulle tiga; men de
    ropade dess mer och sade: »Herre, förbarma dig över oss, du
    Davids son.»
  32. Då stannade Jesus och kallade dem till sig och sade: »Vad viljen
    I att jag skall göra eder?»
  33. De svarade honom: »Herre, låt våra ögon bliva öppnade.»
  34. Då förbarmade sig Jesus över dem och rörde vid deras ögon, och
    strax fingo de sin syn och följde honom.

[1] Se Dagspenning i Ordförklaringarna.
*40/21 Evangelium enligt Matteus, 21 Kapitlet

Evangelium enligt Matteus, 21 Kapitlet

                  Jesus rider in i Jerusalem, rensar
                 helgedomen, förbannar ett fikonträd,
                tillspörjes om sin makt, bestraffar i
                  två liknelser översteprästerna och
                             fariséerna.
  1. När de nu nalkades Jerusalem och kommo till Betfage vid
    Oljeberget, då sände Jesus åstad två lärjungar
  2. och sade till dem: »Gån in i byn som ligger mitt framför eder,
    så skolen I strax finna en åsninna stå där bunden och en fåle
    bredvid henne; lösen dem och fören dem till mig.
  3. Och om någon säger något till eder, så skolen I svara: ‘Herren
    behöver dem’; då skall han strax släppa dem.»
  4. Detta har skett, för att det skulle fullbordas, som var sagt
    genom profeten som sade:
  5. »Sägen till dottern Sion:
    ‘Se, din konung kommer till dig,
    saktmodig, ridande på en åsna,
    på en arbetsåsninnas fåle.’»
  6. Och lärjungarna gingo åstad och gjorde såsom Jesus hade befallt
    dem
  7. och ledde till honom åsninnan och fålen; och de lade sina
    mantlar på denne, och han satte sig därovanpå.
  8. Och folkskaran, som var mycket stor, bredde ut sina mantlar på
    vägen; men somliga skuro kvistar av träden och strödde på vägen.
  9. Och folket, både de som gingo före honom och de som följde
    efter, ropade och sade:
    »Hosianna Davids son!
    Välsignad vare han som kommer,
    i Herrens namn.
    Hosianna i höjden!» [1]
  10. När han så drog in i Jerusalem, kom hela staden i rörelse, och
    man frågade: »Vem är denne?»
  11. Och folket sade: »Det är Jesus, profeten, från Nasaret i
    Galileen.»
  12. Och Jesus gick in i helgedomen. Och han drev ut alla dem som
    sålde och köpte i helgedomen, och han stötte omkull växlarnas
    bord och duvomånglarnas säten.
  13. Och han sade till dem: »Det är skrivet: ‘Mitt hus skall kallas
    ett bönehus.’ Men I gören det till en rövarkula.»
  14. Och blinda och halta kommo fram till honom i helgedomen, och han
    botade dem.
  15. Men när översteprästerna och de skriftlärde sågo de under som
    han gjorde, och sågo barnen som ropade i helgedomen och sade:
    »Hosianna Davids son!», då förtröt detta dem;
  16. och de sade till honom: »Hör du vad dessa säga?» Då svarade
    Jesus dem: »Ja; haven I aldrig läst:
    ‘Av barns och spenabarns mun har du berett dig lov’?»
  17. Därefter lämnade han dem och gick ut ur staden till Betania och
    stannade där över natten.
  18. När han sedan på morgonen gick in till staden igen, blev han
    hungrig.
  19. Och då han fick se ett fikonträd vid vägen, gick han fram till
    det, men fann intet därpå, utom allenast löv. Då sade han till
    det: »Aldrig någonsin mer skall frukt växa på dig.» Ock strax
    förtorkades fikonträdet.
  20. När lärjungarna sågo detta, förundrade de sig och sade: »Huru
    kunde fikonträdet så i hast förtorkas?»
  21. Då svarade Jesus och sade till dem: »Sannerligen säger jag eder:
    Om I haven tro och icke tvivlen, så skolen I icke allenast kunna
    göra sådant som skedde med fikonträdet, utan I skolen till och
    med kunna säga till detta berg: ‘Häv dig upp och kasta dig i
    havet’, och det skall ske.
  22. Och allt vad I med tro bedjen om i eder bön, det skolen I få.»
  23. När han därefter hade kommit in i helgedomen, trädde
    översteprästerna och folkets äldste fram till honom, där han
    undervisade; och de sade: »Med vad myndighet gör du detta? Och
    vem har givit dig sådan myndighet?»
  24. Jesus svarade och sade till dem: »Också jag vill ställa en fråga
    till eder; om I svaren mig på den, så skall ock jag säga eder
    med vad myndighet jag gör detta».
  25. Johannes’ döpelse, varifrån var den: från himmelen eller från
    människor?» Då överlade de med varandra och sade: »Om vi svara:
    ‘Från himmelen’, så frågar han oss: ‘Varför trodden I honom då
    icke?’
  26. Men om vi svara: ‘Från människor’, då måste vi frukta för
    folket, ty alla hålla de Johannes för en profet.»
  27. De svarade alltså Jesus och sade: »Vi veta det icke.» Då sade
    ock han till dem: »Så säger icke heller jag eder med vad
    myndighet jag gör detta.
  28. Men vad synes eder? En man hade två söner. Och han kom till
    den förste och sade: ‘Min son, gå i dag och arbeta i vingården.’
  29. Han svarade och sade: ‘Jag vill icke’; men efteråt ångrade han
    sig och gick.
  30. Och han kom till den andre och sade sammalunda. Då svarade
    denne och sade: ‘Ja, herre’; men han gick icke,
  31. Vilken av de två gjorde vad fadern ville?» De svarade: »Den
    förste.» Jesus sade till dem: »Ja, sannerligen säger jag eder:
    Publikaner och skökor skola förr gå in i Guds rike än I.
  32. Ty Johannes kom och lärde eder rättfärdighetens väg, och I
    trodden honom icke, men publikaner och skökor trodde honom. Och
    fastän I sågen detta, ångraden I eder icke heller efteråt, så
    att I trodden honom.
  33. Hören nu en annan liknelse: En husbonde planterade en vingård,
    och han satte stängsel omkring den och högg ut ett presskar
    därinne och byggde ett vakttorn; därefter lejde han ut den åt
    vingårdsmän och for utrikes.
  34. När sedan frukttiden nalkades, sände han sina tjänare till
    vingårdsmännen för att uppbära frukten åt honom.
  35. Men vingårdsmännen togo fatt på hans tjänare, och en
    misshandlade de, en annan dräpte de, en tredje stenade de.
  36. Åter sände han åstad andra tjänare, flera än de förra, men de
    gjorde med dem sammalunda.
  37. Slutligen sände han till dem sin son, ty han tänkte: ‘De skola
    väl hava försyn för min son.’
  38. Men när vingårdsmännen fingo se hans son, sade de till varandra:
    ‘Denne är arvingen; kom, låt oss dräpa honom, så få vi hans
    arv.’
  39. Och de togo fatt på honom och förde honom ut ur vingården och
    dräpte honom.
  40. När nu vingårdens herre kommer, vad skall han då göra med de
    vingårdsmännen?
  41. De svarade honom: »Eftersom de hava illa gjort, skall han illa
    förgöra dem, och vingården skall han lämna åt andra vingårdsmän,
    som giva honom frukten, när tiden därtill är inne.»
  42. Jesus sade till dem: »Ja, haven I aldrig läst i skrifterna:
    ‘Den sten som byggningsmännen förkastade.
    den har blivit en hörnsten;
    av Herren har den blivit detta,
    och underbar är den i våra ögon’?
  43. Därför säger jag eder att Guds rike skall tagas ifrån eder, och
    givas åt ett folk som bär dess frukt.»
  44. [2]
  45. Då nu översteprästerna och fariséerna hörde hans liknelser,
    förstodo de att det var om dem som han talade.
  46. Och de hade gärna velat gripa honom, men de fruktade för folket,
    eftersom man höll honom för en profet.

[1] Se Messias i Ordförklaringarna.

[2] Se Nya testamentets text i Ordförklaringarna.
*40/22 Evangelium enligt Matteus, 22 Kapitlet

Evangelium enligt Matteus, 22 Kapitlet

                    Jesus framställer liknelsen om
                konungasonens bröllop, besvarar frågor
               om skattepenningen, om uppståndelsen och
                 om det yppersta budet, ställer sedan
                  själv till fariséerna en fråga om
                      Messias såsom Davids son.
  1. Och Jesus begynte åter tala till dem i liknelser och sade:
  2. »Med himmelriket är det, såsom när en konung gjorde bröllop åt
    sin son.
  3. Han sände ut sina tjänare för att kalla till bröllopet dem som
    voro bjudna; men de ville icke komma.
  4. Åter sände han ut andra tjänare och befallde dem att säga till
    dem som voro bjudna: ‘Jag har nu tillrett min måltid, mina oxar
    och min gödboskap äro slaktade, och allt är redo; kommen till
    bröllopet.’
  5. Men de aktade icke därpå, utan gingo bort, den ene till sitt
    jordagods, den andre till sin köpenskap.
  6. Och de övriga grepo hans tjänare och misshandlade och dräpte
    dem.
  7. Då blev konungen vred och sände ut sitt krigsfolk och förgjorde
    dråparna och brände upp deras stad.
  8. Därefter sade han till sina tjänare: ‘Bröllopet är tillrett, men
    de som voro bjudna voro icke värdiga.
  9. Gån därför ut till vägskälen och bjuden till bröllopet alla som
    I träffen på.’
  10. Och tjänarna gingo ut på vägarna och samlade tillhopa alla som
    de träffade på, både onda och goda, och bröllopssalen blev full
    av bordsgäster.
  11. Men när konungen nu kom in för att se på gästerna, fick han där
    se en man som icke var klädd i bröllopskläder.
  12. Då sade han till honom: ‘Min vän, huru har du kommit hitin, då
    du icke bär bröllopskläder?’ Och han kunde intet svara.
  13. Då sade konungen till tjänarna: ‘Gripen honom vid händer och
    fötter, och kasten honom ut i mörkret härutanför.’ Där skall
    vara gråt och tandagnisslan.
  14. Ty många äro kallade, men få utvalda.»
  15. Därefter gingo fariséerna bort och fattade det beslutet att de
    skulle söka snärja honom genom något hans ord.
  16. Och de sände till honom sina lärjungar, tillika med
    herodianerna, och läto dem säga: »Mästare, vi veta att du är
    sannfärdig och lär om Guds väg vad sant är, utan att fråga efter
    någon; ty du ser icke till personen.
  17. Så säg oss då: Vad synes dig? Är det lovligt att giva kejsaren
    skatt, eller är det icke lovligt?»
  18. Men Jesus märkte deras ondska och sade: »Varför söken I att
    snärja mig, I skrymtare?
  19. Låten mig se skattepenningen.» Då lämnade de honom en penning.
    [1]
  20. Därefter frågade han dem: »Vems bild och överskrift är detta?»
  21. De svarade: »Kejsarens.» Då sade han till dem: »Så giv då
    kejsaren vad kejsaren tillhör, och Gud vad Gud tillhör.»
  22. När de hörde detta, förundrade de sig. Och de lämnade honom och
    gingo sin väg.
  23. Samma dag trädde några sadducéer fram till honom och ville påstå
    att det icke gives någon uppståndelse; de frågade honom
  24. och sade: »Mästare, Moses har sagt: ‘Om någon dör barnlös, så
    skall hans broder I hans ställe äkta hans hustru och skaffa
    avkomma åt sin broder.’
  25. Nu voro hos oss sju bröder. Den förste tog sig hustru och dog,
    och eftersom han icke hade någon avkomma, lämnade han sin hustru
    efter sig åt sin broder.
  26. Sammalunda ock den andre och den tredje, allt intill den sjunde.
  27. Sist av alla dog hustrun.
  28. Vilken av de sju skall då vid uppståndelsen få henne till
    hustru? De hade ju alla äktat henne.»
  29. Jesus svarade och sade till dem: »I faren vilse, ty I förstån
    icke skrifterna, ej heller Guds kraft.
  30. Vid uppståndelsen taga män sig icke hustrur, ej heller givas
    hustrur åt män, utan de äro då såsom änglarna i himmelen.
  31. Men vad nu angår de dödas uppståndelse, haven I icke läst vad
    eder är sagt av Gud:
  32. ‘Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud’? Han är en
    Gud icke för döda, utan för levande.»
  33. När folket hörde detta, häpnade de över hans undervisning.
  34. Men när fariséerna fingo höra att han hade stoppat munnen till
    på sadducéerna, samlade de sig tillhopa;
  35. och en av dem, som var lagklok, ville snärja honom och frågade:
  36. »Mästare, vilket är det yppersta budet i lagen?»
  37. Då svarade han honom: »’Du skall älska HERREN, din Gud, av allt
    ditt hjärta och av all din själ och av allt ditt förstånd.’
  38. Detta är det yppersta och förnämsta budet.
  39. Därnäst kommer ett som är detta likt: ‘Du skall älska din nästa
    såsom dig själv.’
  40. På dessa två bud hänger hela lagen och profeterna.
  41. Men då nu fariséerna voro församlade, frågade Jesus dem
  42. och sade: »Vad synes eder om Messias, vems son är han?» De
    svarade honom: »Davids.»
  43. Då sade han till dem: »Huru kan då David, genom andeingivelse,
    kalla honom ‘herre’? Han säger ju:
  44. ‘Herren sade till min herre:
    Sätt dig på min högra sida,
    till dess jag har lagt dina fiender
    under dina fötter.’
  45. Om nu David kallar honom ‘herre’, huru kan han då vara hans
    son?»
  46. Och ingen förmådde svara honom ett ord. Ej heller dristade sig
    någon från den dagen att vidare ställa någon fråga till honom.

[1] Se Penning i Ordförklaringarna.
*40/23 Evangelium enligt Matteus, 23 Kapitlet

Evangelium enligt Matteus, 23 Kapitlet

                  Jesu verop över de skriftlärde och
                   fariséerna och hans klagan över
                      Jerusalems obotfärdighet.
  1. Därefter talade Jesus till folket och till sina lärjungar
  2. och sade:»På Moses’ stol hava de skriftlärde och fariséerna satt sig.
  3. Därför, allt vad de säga eder, det skolen I göra och hålla, men
    efter deras gärningar skolen I icke göra; ty de säga, men göra
    icke.
  4. De binda ihop tunga bördor och lägga dem på människornas
    skuldror, men själva vilja de icke röra ett finger för att
    flytta dem.
  5. Och alla sina gärningar göra de för att bliva sedda av
    människorna. De göra sina böneremsor breda och hörntofsarna på
    sina mantlar stora.
  6. De vilja gärna hava de främsta platserna vid gästabuden och
    sitta främst i synagogorna
  7. och vilja gärna bliva hälsade på torgen och av människorna
    kallas ‘rabbi’.
  8. Men I skolen icke låta kalla eder ‘rabbi’, ty en är eder
    Mästare, och I ären alla bröder.
  9. Ej heller skolen I kalla någon på jorden eder ‘fader’, ty en är
    eder Fader [1], han som är i himmelen.
  10. Ej heller skolen I låta kalla eder ‘läromästare’, ty en är eder
    läromästare, Kristus.
  11. Den som är störst bland eder, han vare de andras tjänare.
  12. Men den som upphöjer sig, han skall bliva förödmjukad, och den
    som ödmjukar sig, han skall bliva upphöjd.
  13. Ve eder, I skriftlärde och fariséer, I skrymtare, som tillsluten
    himmelriket för människorna! Själva kommen I icke ditin, och
    dem som vilja komma dit tillstädjen I icke att komma in.
  14. [2]
  15. Ve eder, I skriftlärde och fariséer, I skrymtare, som faren
    omkring över vatten och land för att göra en proselyt, och när
    någon har blivit det, gören honom till ett Gehennas barn,
    dubbelt värre än I själva ären!
  16. Ve eder, I blinde ledare, som sägen: ‘Om någon svär vid templet,
    så betyder det intet; men om någon svär vid guldet i templet, då
    är han bunden av sin ed’!
  17. I dåraktige och blinde, vilket är då förmer, guldet eller
    templet, som har helgat guldet?
  18. Så ock: ‘Om någon svär vid altaret, så betyder det intet; men om
    någon svär vid offergåvan som ligger därpå, då är han bunden av
    sin ed.’
  19. I blinde, vilket är då förmer, offergåvan eller altaret, som
    helgar offergåvan?
  20. Den som svär vid altaret, han svär alltså både vid detta och vid
    allt som ligger därpå.
  21. Och den som svär vid himmelen, han svär både vid detta och vid
    honom som bor däri.
  22. Och den som svär vid templet, han svär både vid Guds tron och
    vid honom som sitter därpå.
  23. Ve eder, I skriftlärde och fariséer. I skrymtare, som given
    tionde av mynta och dill och kummin, men underlåten det som är
    viktigast i lagen, nämligen rätten och barmhärtigheten och
    troheten! Det ena borden I göra, men icke underlåta det andra.
  24. I blinde ledare, som silen bort myggan och sväljen kamelen.
  25. Ve eder, I skriftlärde och fariséer, I skrymtare, som gören det
    yttre av bägaren och fatet rent, medan de inuti äro fulla av vad
    I haven förvärvat genom rofferi och omättlig ondska!
  26. Du blinde farisé, gör först insidan av bägaren ren, för att
    sedan också dess utsida må bliva ren.
  27. Ve eder, I skriftlärde och fariséer, I skrymtare, som ären lika
    vitmenade gravar, vilka väl utanpå synas prydliga, men inuti äro
    fulla av de dödas ben och allt slags orenlighet!
  28. Så synens ock I utvärtes för människorna rättfärdiga, men
    invärtes ären I fulla av skrymteri och orättfärdighet.
  29. Ve eder, I skriftlärde och fariséer, I skrymtare, som byggen upp
    profeternas gravar och pryden de rättfärdigas grifter
  30. och sägen: ‘Om vi hade levat på våra fäders tid, så skulle vi
    icke hava varit delaktiga med dem i profeternas blod’!
  31. Så vittnen I då om eder själva, att I ären barn av dem som
    dräpte profeterna.
  32. Nåväl, uppfyllen då I edra fäders mått.
  33. I ormar, I huggormars avföda, huru skullen I kunna söka undgå
    att dömas till Gehenna?
  34. Se, därför sänder jag till eder profeter och vise och
    skriftlärde. Somliga av dem skolen I dräpa och korsfästa, och
    somliga av dem skolen I gissla i edra synagogor och förfölja
    ifrån den ena staden till den andra.
  35. Och så skall över eder komma allt rättfärdigt blod som är
    utgjutet på jorden, ända ifrån den rättfärdige Abels blod intill
    Sakarias’, Barakias’ sons blod, hans som I dräpten mellan
    templet och altaret.
  36. Sannerligen säger jag eder: Allt detta skall komma över detta
    släkte.
  37. Jerusalem, Jerusalem, du som dräper profeterna och stenar dem
    som äro sända till dig! Huru ofta har jag icke velat församla
    dina barn, likasom hönan församlar sina kycklingar under sina
    vingar! Men I haven icke velat.
  38. Se, edert hus skall komma att stå övergivet och öde.
  39. Ty jag säger eder: Härefter skolen I icke få se mig, intill den
    tid då I sägen:
    ‘Välsignad vare han som kommer, i Herrens namn.’» [3]

[1] Se Fader i Ordförklaringarna.

[2] Se Nya testamentets text i Ordförklaringarna.

[3] Se Messias i Ordförklaringarna.
*40/24 Evangelium enligt Matteus, 24 Kapitlet

Evangelium enligt Matteus, 24 Kapitlet

                Jesus förutsäger Jerusalems förstöring
                        och sin tillkommelse.
  1. Och Jesus gick därifrån, ut ur helgedomen. Hans lärjungar
    trädde då fram och bådo honom giva akt på helgedomens byggnader.
  2. Då svarade han och sade till dem: »Ja, I sen nu allt detta; men
    sannerligen säger jag eder: Här skall icke lämnas sten på sten;
    allt skall bliva nedbrutet.»
  3. När han sedan satt på Oljeberget, trädde hans lärjungar fram
    till honom, medan de voro allena, och sade: »Säg oss när detta
    skall ske, och vad som bliver tecknet till din tillkommelse och
    tidens ände.»
  4. Då svarade Jesus och sade till dem:»Sen till, att ingen förvillar eder.
  5. Ty många skola komma under mitt namn och säga: ‘Jag är Messias’
    och skola förvilla många.
  6. Och I skolen få höra krigslarm och rykten om krig; sen då till,
    att I icke förloren besinningen, ty sådant måste komma, men
    därmed är ännu icke änden inne.
  7. Ja, folk skall resa sig upp mot folk och rike mot rike, och det
    skall bliva hungersnöd och jordbävningar på den ena orten efter
    den andra;
  8. men allt detta är allenast begynnelsen till ‘födslovåndorna’.
    [1]
  9. Då skall man prisgiva eder till misshandling, och man skall
    dräpa eder, och I skolen bliva hatade av alla folk, för mitt
    namns skull.
  10. Och då skola många komma på fall, och den ene skall förråda den
    andre, och den ene skall hata den andre.
  11. Och många falska profeter skola uppstå och skola förvilla många.
  12. och därigenom att laglösheten förökas, skall kärleken hos de
    flesta kallna.
  13. Men den som är ståndaktig intill änden, han skall bliva frälst.
  14. Och detta evangelium om riket skall bliva predikat i hela
    världen, till ett vittnesbörd för alla folk. Och sedan skall
    änden komma.
  15. När I nu fån se ‘förödelsens styggelse’, [2] om vilken är talat
    genom profeten Daniel, stå på helig plats — den som läser
    detta, han give akt därpå —
  16. då må de som äro i Judeen fly bort till bergen,
  17. och den som är på taket må icke stiga ned för att hämta vad som
    finnes i hans hus,
  18. och den som är ute på marken må icke vända tillbaka för att
    hämta sin mantel.
  19. Och ve dem som äro havande, eller som giva di på den tiden!
  20. Men bedjen att eder flykt icke må ske om vintern eller på
    sabbaten.
  21. Ty då skall det bliva ‘en stor vedermöda, vars like icke har
    förekommit allt ifrån världens begynnelse intill nu’, ej heller
    någonsin skall förekomma.
  22. Och om den tiden icke bleve förkortad, så skulle intet kött
    bliva frälst; men för de utvaldas skull skall den tiden bliva
    förkortad.
  23. Om någon då säger till eder: ‘Se här är Messias’, eller: ‘Där är
    han’, så tron det icke.
  24. Ty människor som falskeligen säga sig vara Messias skola uppstå,
    så ock falska profeter, och de skola göra stora tecken och
    under, för att, om möjligt förvilla jämväl de utvalda.
  25. Jag har nu sagt eder det förut.
  26. Därför, om man säger till eder: ‘Se, han är i öknen’, så gån
    icke ditut, eller: ‘Se, han är inne i huset’, så tron det icke.
  27. Ty såsom ljungelden, när den går ut från öster, synes ända till
    väster, så skall Människosonens tillkommelse vara. —
  28. Där åteln är, dit skola rovfåglarna församla sig.
  29. Men strax efter den tidens vedermöda skall solen förmörkas och
    månen upphöra att giva sitt sken, och stjärnorna skola falla
    ifrån himmelen, och himmelens makter [3] skola bäva.
  30. Och då skall Människosonens tecken visa sig på himmelen, och
    alla släkter på jorden skola då jämra sig. Och man skall få se
    ‘Människosonen komma på himmelens skyar’ med stor makt och
    härlighet.
  31. Och han skall sända ut sina änglar med starkt basunljud, och de
    skola församla hans utvalda från de fyra väderstrecken, från
    himmelens ena ända till den andra.
  32. Ifrån fikonträdet mån I här hämta en liknelse. När dess kvistar
    begynna att få save och löven spricka ut, då veten I att
    sommaren är nära.
  33. Likaså, när I sen allt detta, då kunnen I ock veta att han är
    nära och står för dörren.
  34. Sannerligen säger jag eder: Detta släkte skall icke förgås,
    förrän allt detta sker.
  35. Himmel och jord skola förgås, men mina ord skola aldrig förgås.
  36. Men om den dagen och den stunden vet ingen något, icke ens
    änglarna i himmelen, ingen utom Fadern allena.
  37. Ty såsom det skedde på Noas tid, så skall det ske vid
    Människosonens tillkommelse.
  38. Såsom människorna levde på den tiden, före floden: de åto och
    drucko, män togo sig hustrur, och hustrur gåvos åt män, ända
    till den dag då Noa gick in i arken;
  39. och de visste av intet, förrän floden kom och tog dem
    allasammans bort — så skall det ske vid Människosonens
    tillkommelse.
  40. Då skola två män vara tillsammans ute på marken; en skall bliva
    upptagen, och en skall lämnas kvar.
  41. Två kvinnor skola mala på samma kvarn; en skall bliva upptagen,
    och en skall lämnas kvar.
  42. Vaken fördenskull; ty I veten icke vilken dag vår Herre kommer.
  43. Men det förstån I väl, att om husbonden visste under vilken
    nattväkt tjuven skulle komma, så vakade han och tillstadde icke
    att någon bröt sig in i hans hus.
  44. Varen därför ock I redo; ty i en stund då I icke vänten det
    skall Människosonen komma.
  45. Finnes nu någon trogen och förståndig tjänare, som av sin herre
    har blivit satt över hans husfolk för att giva dem mat i rätt
    tid —
  46. salig är då den tjänaren, om hans herre, när han kommer, finner
    honom göra så.
  47. Sannerligen säger jag eder: Han skall sätta honom övar allt vad
    han äger.
  48. Men om så är, att tjänaren är en ond man, som säger i sitt
    hjärta: ‘Min herre kommer icke så snart’,
  49. och han begynner slå sina medtjänare och äter och dricker med
    dem som äro druckna,
  50. då skall den tjänarens herre komma på en dag då han icke väntar
    det, och i en stund då han icke tänker sig det,
  51. och han skall låta hugga honom i stycken och låta honom få sin
    del med skrymtare. Där skall vara gråt och tandagnisslan.»

[1] Se Födslovåndor i Ordförklaringarna.

[2] Se Förödelsens styggelse i Ordförklaringarna.

[3] Se Makter i Ordförklaringarna.
*40/25 Evangelium enligt Matteus, 25 Kapitlet

Evangelium enligt Matteus, 25 Kapitlet

               Jesus framställer liknelserna om de tio
               jungfrurna och om de anförtrodda punden,
               talar om Människosonens dom över folken.
  1. »Då skall det vara med himmelriket, såsom när tio jungfrur togo
    sina lampor och gingo ut för att möta brudgummen.
  2. Men fem av dem voro oförståndiga, och fem voro förståndiga.
  3. De oförståndiga togo väl sina lampor, men togo ingen olja med
    sig.
  4. De förståndiga åter togo olja i sina kärl, tillika med lamporna.
  5. Då nu brudgummen dröjde, blevo de alla sömniga och somnade.
  6. Men vid midnattstiden ljöd ett anskri: ‘Se brudgummen kommer!
    Gån ut och möten honom.’
  7. Då stodo alla jungfrurna upp och redde till sina lampor.
  8. Och de oförståndiga sade till de förståndiga: ‘Given oss av eder
    olja, ty våra lampor slockna.’
  9. Men de förståndiga svarade och sade: ‘Nej, den skulle ingalunda
    räcka till för både oss och eder. Gån hellre bort till dem som
    sälja, och köpen åt eder.’
  10. Men när de gingo bort för att köpa, kom brudgummen, och de som
    voro redo gingo in med honom till bröllopet, och dörren stängdes
    igen.
  11. Omsider kommo ock de andra jungfrurna och sade: ‘Herre, herre,
    låt upp för oss.
  12. en han svarade och sade: ‘Sannerligen säger jag eder: Jag känner
    eder icke.’
  13. Vaken fördenskull; ty I veten icke dagen, ej heller stunden.
  14. Ty det skall ske, likasom när en man som ville fara utrikes
    kallade till sig sina tjänare och överlämnade åt dem sina
    ägodelar;
  15. åt en gav han fem pund [1], åt en annan två och åt en tredje ett
    pund, åt var och en efter hans förmåga, och for utrikes.
  16. Strax gick då den som hade fått de fem punden bort och
    förvaltade dem så, att han med dem vann andra fem pund.
  17. Den som hade fått de två punden vann på samma sätt andra två.
  18. Men den som hade fått ett pund gick bort och grävde en grop i
    jorden och gömde där sin herres penningar.
  19. En lång tid därefter kom tjänarnas herre hem och höll räkenskap
    med dem.
  20. Då trädde den fram, som hade fått de fem punden, och bar fram
    andra fem pund och sade: ‘Herre, de överlämnade åt mig fem pund;
    se, andra fem pund har jag vunnit.’
  21. Hans herre svarade honom: ‘Rätt så, du gode och trogne tjänare!
    När du var satt över ett som ringa är, var du trogen; jag skall
    sätta dig över mycket. Gå in i din herres glädje.’
  22. Så trädde ock den fram, som hade fått de två punden, och sade:
    ‘Herre, du överlämnade åt mig två pund; se, andra två pund har
    jag vunnit.’
  23. Hans herre svarade honom: ‘Rätt så, du gode och trogne tjänare!
    När du var satt över det som ringa är, var du trogen; jag skall
    sätta dig över mycket. Gå in i din herres glädje.’
  24. Sedan trädde ock den fram, som hade fått ett pund, och sade:
    ‘Herre, jag hade lärt känna dig såsom en sträng man, som vill
    skörda, där du icke har sått, och inbärga, där du icke har
    utstrött;
  25. och av fruktan för dig gick jag bort och gömde ditt pund i
    jorden. Se här har du vad dig tillhör.’
  26. Då svarade hans herre och sade till honom: ‘Du onde och late
    tjänare, du visste att jag vill skörda, där jag icke har sått,
    och inbärga, där jag icke har utstrött?
  27. Då borde du också hava satt in mina penningar i en bank, så att
    jag hade fått igen mitt med ränta, när jag kom hem.
  28. Tagen därför ifrån honom hans pund, och given det åt den som har
    de tio punden.
  29. Ty var och en som har, åt honom skall varda givet, så att han
    får över nog; men den som icke har, från honom skall tagas också
    det han har.
  30. Och kasten den oduglige tjänaren ut i mörkret härutanför.’ Där
    skall vara gråt och tandagnisslan.
  31. Men när Människosonen kommer I sin härlighet, och alla änglar
    med honom, då skall han sätta sig på sin härlighets tron.
  32. Och inför honom skola församlas alla folk och han skall skilja
    dem från varandra, såsom en herde skiljer fåren ifrån getterna.
  33. Och fåren skall han ställa på sin högra sida, och getterna på
    den vänstra.
  34. Därefter skall Konungen säga till dem som stå på hans högra
    sida: ‘Kommen, I min Faders välsignade, och tagen i besittning
    det rike som är tillrett åt eder från världens begynnelse.
  35. Ty jag var hungrig, och I gåven mig att äta; jag var törstig,
    och I gåven mig att dricka; jag var husvill, och I gåven mig
    härbärge,
  36. naken, och I klädden mig; jag var sjuk, och I besökten mig; jag
    var i fängelse, och I kommen till mig.’
  37. Då skola de rättfärdiga svara honom och säga: ‘Herre, när sågo
    vi dig hungrig och gåvo dig mat, eller törstig och gåvo dig att
    dricka?
  38. Och när sågo vi dig husvill och gåvo dig härbärge, eller naken
    och klädde dig?
  39. Och när sågo vi dig sjuk eller i fängelse och kommo till dig?’
  40. Då skall Konungen svara och säga till dem: ‘Sannerligen säger
    jag eder: Vadhelst I haven gjort mot en av dessa mina minsta
    bröder, det haven I gjort mot mig.’
  41. Därefter skall han ock säga till dem som stå på hans vänstra
    sida: ‘Gån bort ifrån mig, I förbannade, till den eviga elden,
    som är tillredd åt djävulen och hans änglar. [2]
  42. Ty jag var hungrig, och I gåven mig icke att äta; jag var
    törstig, och I gåven mig icke att dricka;
  43. jag var husvill, och I gåven mig icke härbärge, naken, och I
    klädden mig icke, sjuk och i fängelse, och I besökten mig icke.’
  44. Då skola också de svara och säga: ‘Herre, när sågo vi dig
    hungrig eller törstig eller husvill eller naken eller sjuk eller
    i fängelse och tjänade dig icke?’
  45. Då skall han svara dem och säga: ‘Sannerligen säger jag eder:
    Vadhelst I icke haven gjort mot en av dessa minsta, det haven I
    ej heller gjort mot mig.’
  46. Och dessa skola då då bort till evigt straff, men de rättfärdiga
    till evigt liv.»

[1] Se Pund i Ordförklaringarna.

[2] Eller: Därefter skall han ock säga till dem som stå på hans

vänstra sida: ‘Gån bort ifrån mig i förbannelse’ osv.
*40/26 Evangelium enligt Matteus, 26 Kapitlet

Evangelium enligt Matteus, 26 Kapitlet

                    Jesus förutsäger sitt lidande.
                Översteprästerna och de äldste besluta
               att gripa och döda honom.  Han smörjes i
                  Betania, förrådes av Judas, håller
                påskmåltid med lärjungarna, instiftar
                nattvarden, beder i Getsemane, gripes,
               förhöres inför Stora rådet, förnekas av
                               Petrus.
  1. När nu Jesus hade talat allt detta till slut, sade han till sina
    lärjungar:
  2. »I veten att det två dagar härefter är påsk; då skall
    Människosonen bliva förrådd och utlämnad till att korsfästas.»
  3. Därefter församlade sig översteprästerna och folkets äldste hos
    översteprästen, som hette Kaifas, i hans hus,
  4. och rådslogo om att låta gripa Jesus med list och döda honom.
  5. Men de sade: »Icke under högtiden, för att ej oroligheter skola
    uppstå bland folket.»
  6. Men när Jesus var i Betania, i Simon den spetälskes hus,
  7. framträdde till honom en kvinna som hade med sig en
    alabasterflaska med dyrbar smörjelse; denna göt hon ut över hans
    huvud, där han låg till bords.
  8. Då lärjungarna sågo detta, blevo de misslynta och sade: »Varför
    skulle detta förspillas?
  9. Man hade ju kunnat sälja det för mycket penningar och giva dessa
    åt de fattiga.»
  10. När Jesus märkte detta, sade han till dem: »Varför oroen I
    kvinnan? Det är en god gärning som hon har gjort mot mig.
  11. De fattiga haven I ju alltid ibland eder, men mig haven I icke
    alltid.
  12. När hon göt ut denna smörjelse på min kropp, gjorde hon det
    såsom en tillredelse till min begravning.
  13. Sannerligen säger jag eder: Varhelst i hela världen detta
    evangelium bliver predikat, där skall ock det som hon nu har
    gjort bliva omtalat, henne till åminnelse.»
  14. Därefter gick en av de tolv, den som hette Judas Iskariot, bort
    till översteprästerna
  15. och sade: »Vad viljen I giva mig för att jag skall överlämna
    honom åt eder?» Då vägde de upp åt honom trettio
    silverpenningar. [1]
  16. Och från den stunden sökte han efter lägligt tillfälle att
    förråda honom.
  17. Men på första dagen i det osyrade brödets högtid trädde
    lärjungarna fram till Jesus och frågade: »Var vill du att vi
    skola reda till åt dig att äta påskalammet?»
  18. Han svarade: »Gån in i staden till den och den och sägen till
    honom: ‘Mästaren låter säga: Min tid är nära; hos dig vill jag
    hålla påskhögtid med mina lärjungar.’»
  19. Och lärjungarna gjorde såsom Jesus hade befallt dem och redde
    till påskalammet.
  20. När det nu hade blivit afton, lade han sig till bords med de
    tolv.
  21. Och medan de åto, sade han: »Sannerligen säger jag eder: En av
    eder skall förråda mig.»
  22. Då blevo de mycket bedrövade och begynte fråga honom, var efter
    annan: »icke är det väl jag, Herre?»
  23. Då svarade han och sade: »Den som jämte mig nu doppade handen i
    fatet, han skall förråda mig.
  24. Människosonen skall gå bort, såsom det är skrivet om honom; men
    ve den människa genom vilken Människosonen bliver förrådd! Det
    hade varit bättre för den människan, om hon icke hade blivit
    född.»
  25. Judas, han som förrådde honom, tog då till orda och frågade:
    »Rabbi, icke är det väl jag?» Han svarade honom: »Du har själv
    sagt det.»
  26. Medan de nu åto, tog Jesus ett bröd och välsignade det och bröt
    det och gav åt lärjungarna och sade : »Tagen och äten; detta är
    min lekamen.»
  27. Och han tog en kalk och tackade Gud och gav åt dem och sade:
    »Dricken härav alla;
  28. ty detta är mitt blod, förbundsblodet, som varder utgjutet för
    många till syndernas förlåtelse.
  29. Och jag säger eder: Härefter skall jag icke mer dricka av det
    som kommer från vinträd, förrän på den dag då jag dricker det
    nytt med eder i min Faders rike.»
  30. När de sedan hade sjungit lovsången, gingo de ut till
    Oljeberget.
  31. Då sade Jesus till dem: »I denna natt skolen I alla komma på
    fall för min skull, ty det är skrivet:
    ‘Jag skall slå herden,
    och fåren i hjorden skola förskingras.’
  32. Men efter min uppståndelse skall jag före eder gå till
    Galileen.»
  33. Då svarade Petrus och sade till honom: »Om än alla andra komma
    på fall för din skull, så skall dock jag aldrig komma på fall.»
  34. Jesus sade till honom: »Sannerligen säger jag dig: I denna natt,
    förrän hanen har galit, skall du tre gånger förneka mig.»
  35. Petrus svarade honom: »Om jag än måste dö med dig, så skall jag
    dock förvisso icke förneka dig.» Sammalunda sade ock alla de
    andra lärjungarna.
  36. Därefter kom Jesus med dem till ett ställe som hette Getsemane.
    Och han sade till lärjungarna: »Bliven kvar här, medan jag går
    dit bort och beder.»
  37. Och han tog med sig Petrus och Sebedeus’ två söner; och han
    begynte bedrövas och ängslas.
  38. Då sade han till dem: »Min själ är djupt bedrövad, ända till
    döds; stannen kvar här och vaken med mig.»
  39. Därefter gick han litet längre bort och föll ned på sitt ansikte
    och bad och sade: »Min Fader, om det är möjligt, så gånge denna
    kalk ifrån mig. Dock icke såsom jag vill, utan såsom du vill!»
  40. Sedan kom han tillbaka till lärjungarna och fann dem sovande.
    Då sade han till Petrus: »Så litet förmådden I då vaka en kort
    stund med mig!
  41. Vaken, och bedjen att I icke mån komma i frestelse. Anden är
    villig, men köttet är svagt.»
  42. Åter gick han bort, för andra gången, och bad och sade: »Min
    Fader, om detta icke kan gå ifrån mig, utan jag måste dricka
    denna kalk, så ske din vilja.»
  43. När han sedan kom tillbaka, fann han dem åter sovande, ty deras
    ögon voro förtyngda.
  44. Då lät han dem vara och gick åter bort och bad, för tredje
    gången, och sade återigen samma ord.
  45. Därefter kom han tillbaka till lärjungarna och sade till dem:
    »Ja, I soven ännu alltjämt och vilen eder! Se, stunden är nära
    då Människosonen skall bliva överlämnad i syndares händer.
  46. Stån upp, låt oss gå; se, den är nära, som förråder mig.»
  47. Och se, medan han ännu talade, kom Judas, en av de tolv, och
    jämte honom en stor folkskara, med svärd och stavar, utsänd från
    översteprästerna och folkets äldste.
  48. Men förrädaren hade givit dem ett tecken; han hade sagt: »Den
    som jag kysser, den är det; honom skolen I gripa.»
  49. Och han trädde nu strax fram till Jesus och sade: »Hell dig,
    rabbi!» och kysste honom häftigt.
  50. Jesus sade till honom: »Min vän, gör vad du är här för att
    göra.» Då stego de fram och grepo Jesus och togo honom fången.
  51. Men en av dem som voro med Jesus förde handen till sitt svärd
    och drog ut det och högg till översteprästens tjänare och högg
    så av honom örat.
  52. Då sade Jesus till honom: »Stick ditt svärd tillbaka i skidan:
    ty alla som taga till svärd skola förgöras genom svärd.
  53. Eller menar du att jag icke kunde utbedja mig av min Fader, att
    han nu sände till min tjänst mer än tolv legioner änglar?
  54. Men huru bleve då skrifterna fullbordade, som säga att så måste
    ske?»
  55. I samma stund sade Jesus till folkskaran: »Såsom mot en rövare
    haven I gått ut med svärd och stavar för att fasttaga mig. Var
    dag har jag suttit i helgedomen och undervisat, utan att I haven
    gripit mig.
  56. Men allt detta har skett, för att profeternas skrifter skola
    fullbordas.»Då övergåvo alla lärjungarna honom och flydde.
  57. Men de som hade gripit Jesus förde honom bort till
    översteprästen Kaifas, hos vilken de skriftlärde och de äldste
    hade församlat sig.
  58. Och Petrus följde honom på avstånd ända till översteprästens
    gård; där gick han in och satte sig bland rättstjänarna för att
    se vad slutet skulle bliva.
  59. Och översteprästerna och hela Stora rådet sökte efter något
    falskt vittnesbörd mot Jesus, för att kunna döda honom;
  60. men fastän många falska vittnen trädde fram, funno de likväl
    intet. Slutligen trädde dock två män fram
  61. och sade: »Denne har sagt: ‘Jag kan bryta ned Guds tempel och på
    tre dagar bygga upp det igen.’»
  62. Då stod översteprästen upp och sade till honom: »Svarar du
    intet? Huru är det med det som dessa vittna mot dig?»
  63. Men Jesus teg. Då sade översteprästen till honom: »Jag besvär
    dig vid den levande Guden, att du säger oss om du är Messias,
    Guds Son.»
  64. Jesus svarade honom: »Du har själv sagt det. Men jag säger
    eder: Härefter skolen I få se Människosonen sitta på Maktens
    högra sida och komma på himmelens skyar.»
  65. Då rev översteprästen sönder sina kläder och sade: »Han har
    hädat. Vad behöva vi mer några vittnen? I haven nu hört
    hädelsen.
  66. Vad synes eder?» De svarade och sade: »Han är skyldig till
    döden.»
  67. Därefter spottade man honom i ansiktet och slog honom på
    kinderna, den ene med knytnäven, den andre med flata handen,
  68. och sade: »Profetera för oss, Messias: vem var det. som slog
    dig?»
  69. Men Petrus satt utanför på gården. Då kom en tjänstekvinna fram
    till honom och sade: »Också du var med Jesus från Galileen.»
  70. Men han nekade inför alla och sade: »Jag förstår icke vad du
    menar.»
  71. När han sedan hade kommit ut i porten, fick en annan kvinna se
    honom och sade till dem som voro där: »Denne var med Jesus från
    Nasaret.»
  72. Åter nekade han med en ed och sade: »Jag känner icke den
    mannen.»
  73. Litet därefter kommo de kringstående fram och sade till Petrus:
    »Förvisso är också du en av dem; redan ditt uttal röjer dig ju.»
  74. Då begynte han förbanna sig och svärja: »Jag känner icke den
    mannen.» Och i detsamma gol hanen.
  75. Då kom Petrus ihåg Jesu ord, huru han hade sagt: »Förrän hanen
    gal, skall du tre gånger förneka mig.» Och han gick ut och grät
    bitterligen.

[1] Se Silverpenning i Ordförklaringarna.
*40/27 Evangelium enligt Matteus, 27 Kapitlet

Evangelium enligt Matteus, 27 Kapitlet

                Jesus föres till Pilatus.  Judas tager
                  sig själv av daga.  Jesus förhöres,
                dömes, gisslas, begabbas, korsfästes,
               uppgiver andan, begraves.  Vakt utsättes
                            vid hans grav.
  1. Men när det hade blivit morgon, fattade alla översteprästerna
    och folkets äldste det beslutet angående Jesus, att de skulle
    döda honom.
  2. Och de läto binda honom och förde honom bort och överlämnade
    honom åt Pilatus, landshövdingen.
  3. När då Judas, som hade förrått honom, såg att han var dömd,
    ångrade han sig och bar de trettio silverpenningarna [1]
    tillbaka till översteprästerna och de äldste
  4. och sade: »Jag har syndat därigenom att jag har förrått
    oskyldigt blod.» Men de svarade: »Vad kommer det oss vid? Du
    får själv svara därför.»
  5. Då kastade han silverpenningarna i templet och gick sin väg.
    Sedan gick han bort och hängde sig.
  6. Men översteprästerna togo silverpenningarna och sade: »Det är
    icke lovligt att lägga dem i offerkistan, eftersom det är
    blodspenningar.»
  7. Och sedan de hade fattat sitt beslut, köpte de för dem
    Krukmakaråkern till begravningsplats för främlingar.
  8. Därför kallas den åkern ännu i dag Blodsåkern.
  9. Så fullbordades det som var sagt genom profeten Jeremias, när
    han sade: »Och jag tog de trettio silverpenningarna — priset
    för den man vilkens värde hade blivit bestämt, den som
    israelitiska män hade värderat —
  10. och jag gav dem till betalning för Krukmakaråkern, i enlighet
    med Herrens befallning till mig.»
  11. Men Jesus ställdes fram inför landshövdingen. Och
    landshövdingen frågade honom och sade: »Är du judarnas konung?»
    Jesus svarade honom: »Du säger det själv.»
  12. Men när översteprästerna och de äldste framställde sina
    anklagelser mot honom, svarade han intet.
  13. Då sade Pilatus till honom: »Hör du icke huru mycket de hava att
    vittna mot dig?»
  14. Men han svarade honom icke på en enda fråga, så att
    landshövdingen mycket förundrade sig.
  15. Nu var det sed att landshövdingen vid högtiden gav folket en
    fånge lös, vilken de ville.
  16. Och man hade då en beryktad fånge, som hette Barabbas.
  17. När de nu voro församlade, frågade Pilatus dem: »Vilken viljen i
    att jag skall giva eder Lös, Barabbas eller Jesus, som kallas
    Messias?»
  18. Han visste nämligen att det var av avund som man hade dragit
    Jesus inför rätta.
  19. Och medan han satt på domarsätet, hade hans hustru sänt bud till
    honom och låtit säga: »Befatta dig icke med denne rättfärdige
    man; ty jag har i natt lidit mycket i drömmen för hans skull.»
  20. Men översteprästerna och de äldste hade övertalat folket att
    begära Barabbas och låta förgöra Jesus.
  21. När alltså landshövdingen nu frågade dem och sade: »Vilken av de
    två viljen I att jag skall giva eder lös?», så svarade de:
    »Barabbas.»
  22. Då frågade Pilatus dem: »Vad ont har han då gjort?» De svarade
    alla: »Låt korsfästa honom.»
  23. Men han frågade: »Vad ont har han då gjort?» Då skriade de ännu
    ivrigare: »Låt korsfästa honom.»
  24. När nu Pilatus såg att han intet kunde uträtta, utan att larmet
    blev allt starkare, lät han hämta vatten och tvådde sina händer
    i folkets åsyn och sade: »Jag är oskyldig till denne mans blod.
    I fån själva svara därför.»
  25. Och allt folket svarade och sade: »Hans blod komme över oss och
    över våra barn.»
  26. Då gav han dem Barabbas lös; men Jesus lät han gissla och
    utlämnade honom sedan till att korsfästas.
  27. Då togo landshövdingens krigsmän Jesus med sig in i pretoriet
    och församlade hela den romerska vakten omkring honom.
  28. Och de togo av honom hans kläder och satte på honom en röd
    mantel
  29. och vredo samman en krona av törnen och satte den på hans huvud,
    och i hans högra hand satte de ett rör. Sedan böjde de knä
    inför honom och begabbade honom och sade: »Hell dig, judarnas
    konung!»
  30. Och de spottade på honom och togo röret och slogo honom därmed i
    huvudet.
  31. Och när de så hade begabbat honom, klädde de av honom manteln
    och satte på honom hans egna kläder och förde honom bort till
    att korsfästas.
  32. Då de nu voro på väg ditut, träffade de på en man från Cyrene,
    som hette Simon. Honom tvingade de att gå med och bära hans
    kors.
  33. Och när de hade kommit till en plats som kallades Golgata (det
    betyder huvudskalleplats),
  34. räckte de honom vin att dricka, blandat med galla; men då han
    hade smakat därpå, ville han icke dricka det.
  35. Och när de hade korsfäst honom, delade de hans kläder mellan sig
    genom att kasta lott om dem.
  36. Sedan sutto de där och höllo vakt om honom.
  37. Och över hans huvud hade man satt upp en överskrift, som angav
    vad han var anklagad för, och den lydde så: »Denne är Jesus,
    judarnas konung.»
  38. Med honom korsfästes då ock två rövare, den ene på högra sidan
    och den andre på vänstra.
  39. Och de som gingo där förbi bespottade honom och skakade huvudet
  40. och sade: »Du som bryter ned templet och inom tre dagar bygger
    upp det igen, hjälp dig nu själv, om du är Guds Son, och stig
    ned från korset.»
  41. Sammalunda talade ock översteprästerna, jämte de skriftlärde och
    de äldste, begabbande ord och sade:
  42. »Andra har han hjälpt; sig själv kan han icke hjälpa. Han är ju
    Israels konung; han stige nu ned från korset, så vilja vi tro på
    honom.
  43. Han har satt sin förtröstan på Gud, må nu han frälsa honom, om
    han har behag till honom, han har ju sagt: ‘Jag är Guds Son.’»
  44. På samma sätt smädade honom också rövarna som voro korsfästa med
    honom.
  45. Men vid sjätte timmen kom över hela landet ett mörker, som
    varade ända till nionde timmen.
  46. Och vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst och sade: »Eli,
    Eli, lema sabaktani?» [2]; det betyder: »Min Gud, min Gud,
    varför har du övergivit mig?»
  47. Men när några av dem som stodo där borde detta, sade de: »Han
    kallar på Elias.»
  48. Och strax skyndade en av dem fram och tog en svamp och fyllde
    den med ättikvin och satte den på ett rör och gav honom att
    dricka.
  49. Men de andra sade: »Låt oss se om Elias kommer och hjälper
    honom.»
  50. Åter ropade Jesus med hög röst och gav upp andan.
  51. Och se, då rämnade förlåten i templet i två stycken, uppifrån
    och ända ned, och jorden skalv, och klipporna rämnade,
  52. och gravarna öppnades, och många avsomnade heligas kroppar stodo
    upp.
  53. De gingo ut ur sina gravar och kommo efter hans uppståndelse in
    i den heliga staden och uppenbarade sig för många.
  54. Men när hövitsmannen och de som med honom höllo vakt om Jesus
    sågo jordbävningen och det övriga som skedde, blevo de mycket
    förskräckta och sade: »Förvisso var denne Guds Son.»
  55. Och många kvinnor som hade följt Jesus från Galileen och tjänat
    honom, stodo där på avstånd och sågo vad som skedde.
  56. Bland dessa voro Maria från Magdala och den Maria som var Jakobs
    och Joses’ moder, så ock Sebedeus’ söners moder.
  57. Men när det hade blivit afton, kom en rik man från Arimatea, vid
    namn Josef, som ock hade blivit en Jesu lärjunge;
  58. denne gick till Pilatus och utbad sig att få Jesu kropp. Då
    bjöd Pilatus att man skulle lämna ut den åt honom.
  59. Och Josef tog hans kropp och svepte den i en ren linneduk
  60. och lade den i den nya grav som han hade låtit hugga ut åt sig i
    klippan; och sedan han hade vältrat en stor sten för ingången
    till graven, gick han därifrån.
  61. Men Maria från Magdala och den andra Maria voro där, och de
    sutto gent emot graven.
  62. Följande dag, som var dagen efter tillredelsedagen, församlade
    sig översteprästerna och fariséerna och gingo till Pilatus
  63. och sade: »Herre, vi hava dragit oss till minnes att den
    villoläraren sade, medan han ännu levde: ‘Efter tre dagar skall
    jag uppstå.’
  64. Bjud fördenskull att man skyddar graven intill tredje dagen, så
    att hans lärjungar icke komma och stjäla bort honom, och sedan
    säga till folket att han har uppstått från de döda. Då bliver
    den sista villan värre än den första.»’
  65. Pilatus svarade dem: »Där haven I vakt; gån åstad och skydden
    graven så gott I kunnen.»
  66. Och de gingo åstad och skyddade graven, i det att de icke
    allenast satte ut vakten, utan ock förseglade stenen.

[1] Se Silverpenning i Ordförklaringarna.

[2] Se Betoning i Ordförklaringarna.
*40/28 Evangelium enligt Matteus, 28 Kapitlet

Evangelium enligt Matteus, 28 Kapitlet

                Jesus uppstår från de döda, visar sig
                för de sörjande kvinnorna, uppenbarar
                sig i Galileen för sina lärjungar och
               befaller dem att såsom hans sändebud gå
                         ut bland alla folk.
  1. När sabbaten hade gått till ända, i gryningen till första
    veckodagen, kommo Maria från Magdala och den andra Maria för att
    se graven.
  2. Då blev det en stor jordbävning; ty en Herrens ängel steg ned
    från himmelen och gick fram och vältrade bort stenen och satte
    sig på den.
  3. Och han var att skåda såsom en ljungeld, och hans kläder voro
    vita såsom snö.
  4. Och väktarna skälvde av förskräckelse för honom och blevo såsom
    döda.
  5. Men ängeln talade och sade till kvinnorna: »Varen I icke
    förskräckta; jag vet att I söken Jesus, den korsfäste.
  6. Han är icke här, ty han är uppstånden, såsom han hade förutsagt.
    Kommen hit, och sen platsen där han har legat.
  7. Och gån så åstad med hast, och sägen till hans lärjungar att han
    är uppstånden från de döda. Och han skall före eder gå till
    Galileen; där skolen I få se honom. Jag har nu sagt eder det.»
  8. Och de gingo med hast bort ifrån graven, under fruktan och med
    stor glädje, och skyndade åstad för att omtala det för hans
    lärjungar.
  9. Men se, då kom Jesus emot dem och sade: »Hell eder!» Och de
    gingo fram och fattade om hans fötter och tillbådo honom.
  10. Då sade Jesus till dem: »Frukten icke; gån åstad och omtalen
    detta för mina bröder, på det att de må gå till Galileen; där
    skola de få se mig.»
  11. Men under det att de voro på vägen, kommo några av väktarna till
    staden och underrättade översteprästerna om allt det som hade
    hänt.
  12. Då församlade sig dessa jämte de äldste; och sedan de hade
    fattat sitt beslut, gåvo de en ganska stor summa penningar åt
    krigsmännen
  13. och sade: »Så skolen I säga: ‘Hans lärjungar kommo om natten och
    stulo bort honom, medan vi sovo.’
  14. Och om saken kommer för landshövdingens öron, så skola vi ställa
    honom till freds och sörja för, att I kunnen vara utan
    bekymmer.»
  15. Och de togo emot penningarna och gjorde såsom man hade lärt dem.
    Och det talet utspriddes bland judarna och är gängse bland dem
    ännu i denna dag.
  16. Men de elva lärjungarna begåvo sig till det berg i Galileen, dit
    Jesus hade bjudit dem att gå.
  17. Och när de fingo se honom, tillbådo de honom. Dock funnos några
    som tvivlade.
  18. Då trädde Jesus fram och talade till dem och sade: »Mig är given
    all makt i himmelen och på jorden.
  19. Gån fördenskull ut och gören alla folk till lärjungar, döpande
    dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn,
  20. lärande dem att hålla allt vad jag har befallt eder. Och se,
    jag är med eder alla dagar intill tidens ände.»
    *41/ Evangelium enligt Markus
    *41/01 Evangelium enligt Markus, 1 KapitletEvangelium enligt Markus, 1 Kapitlet
                  Johannes predikar och döper.  Jesus
                 döpes, frestas av djävulen, begynner
               predika, kallar lärjungar, driver ut en
                oren ande, botar Simons svärmoder och
                  andra sjuka, predikar i Galileens
                  synagogor, botar en spetälsk man.
  1. Detta är begynnelsen av evangelium om Jesus Kristus, Guds Son.
  2. Så är skrivet hos profeten Esaias:
    »Se, jag sänder ut min ängel framför dig,
    och han skall bereda vägen för dig.
  3. Hör rösten av en som ropar i öknen:
    ‘Bereden vägen för Herren,
    gören stigarna jämna för honom.’»
  4. I enlighet härmed uppträdde Johannes döparen i öknen och
    predikade bättringens döpelse till syndernas förlåtelse.
  5. Och hela judiska landet och alla Jerusalems invånare gingo ut
    till honom och läto döpa sig av honom i floden Jordan, och
    bekände därvid sina synder.
  6. Och Johannes hade kläder av kamelhår och bar en lädergördel om
    sina länder och levde av gräshoppor och vildhonung.
  7. Och han predikade och sade: »Efter mig kommer den som är
    starkare än jag; jag är icke ens värdig att böja mig ned för att
    upplösa hans skorem.
  8. Jag döper eder med vatten, men han skall döpa eder med helig
    ande.»
  9. Och det hände sig vid den tiden att Jesus kom från Nasaret i
    Galileen. Och han lät döpa sig i Jordan av Johannes.
  10. Och strax då han steg upp ur vattnet, såg han himmelen dela sig
    och Anden såsom en duva sänka sig ned över honom.
  11. Och en röst kom från himmelen: »Du är min älskade Son; i dig har
    jag funnit behag.»
  12. Strax därefter förde Anden honom ut i öknen.
  13. Och han var i öknen i fyrtio dagar och frestades av Satan och
    levde bland vilddjuren; och änglarna betjänade honom.
  14. Men sedan Johannes hade blivit satt i fängelse, kom Jesus till
    Galileen och predikade Guds evangelium
  15. och sade: »Tiden är fullbordad, och Guds rike är nära; gören
    bättring, och tron evangelium.»
  16. När han nu gick fram utmed Galileiska sjön, fick han se Simon
    och Simons broder Andreas kasta ut nät i sjön, ty de voro
    fiskare.
  17. Och Jesus sade till dem: »Följen mig, så skall jag göra eder
    till människofiskare.»
  18. Strax lämnade de näten och följde honom.
  19. När han hade gått litet längre fram, fick han se Jakob,
    Sebedeus’ son, och Johannes, hans broder, där de sutto i båten,
    också de, och ordnade sina nät.
  20. Och strax kallade han dem till sig; och de lämnade sin fader
    Sebedeus med legodrängarna kvar i båten och följde honom.
  21. Sedan begåvo de sig in i Kapernaum; och strax, på sabbaten, gick
    han in i synagogan och undervisade.
  22. Och folket häpnade över hans förkunnelse; ty han förkunnade sin
    lära för dem med makt och myndighet, och icke såsom de
    skriftlärde.
  23. Strax härefter befann sig i deras synagoga en man som var besatt
    av en oren ande. Denne ropade
  24. och sade: »Vad har du med oss att göra, Jesus från Nasaret? Har
    du kommit för att förgöra oss? Jag vet vem du är, du Guds
    Helige.»
  25. Men Jesus tilltalade honom strängt och sade: »Tig, och far ut ur
    honom.»
  26. Då slet och ryckte den orene anden honom och ropade med hög röst
    och for ut ur honom.
  27. Och alla häpnade, så att de begynte fråga varandra och säga:
    »Vad är detta? Det är ju en ny lära, med makt och myndighet.
    Till och med de orena andarna befaller han, och de lyda honom.»
  28. Och ryktet om honom gick strax ut överallt i hela den
    kringliggande trakten av Galileen.
  29. Och strax då de hade kommit ut ur synagogan, begåvo de sig med
    Jakob och Johannes till Simons och Andreas’ hus.
  30. Men Simons svärmoder låg sjuk i feber, och de talade strax med
    honom om henne.
  31. Då gick han fram och tog henne vid handen och reste upp henne;
    och febern lämnade henne, och hon betjänade dem.
  32. Men när solen hade gått ned och det hade blivit afton, förde man
    till honom alla som voro sjuka eller besatta;
  33. och hela staden var församlad utanför dörren.
  34. Och han botade många som ledo av olika slags sjukdomar; och han
    drev ut många onda andar, men tillstadde icke de onda andarna
    att tala, eftersom de kände honom.
  35. Och bittida om morgonen, medan det ännu var mörkt, stod han upp
    och gick åstad bort till en öde trakt, och bad där.
  36. Men Simon och de som voro med honom skyndade efter honom.
  37. Och när de funno honom, sade de till honom: »Alla fråga efter
    dig.»
  38. Då sade han till dem: »Låt oss draga bort åt annat håll, till de
    närmaste småstäderna, för att jag också där må predika; ty
    därför har jag begivit mig ut.»
  39. Och han gick åstad och predikade i hela Galileen, i deras
    synagogor, och drev ut de onda andarna.
  40. Och en spetälsk man kom fram till honom och föll på knä och bad
    honom och sade till honom: »Vill du, så kan du göra mig ren.»
  41. Då förbarmade han sig och räckte ut handen och rörde vid honom
    och sade till honom: »Jag vill; bliv ren.»
  42. Och strax vek spetälskan ifrån honom, och han blev ren.
  43. Sedan vände Jesus strax bort honom med stränga ord
  44. och sade till honom: »Se till, att du icke säger något härom för
    någon; men gå bort och visa dig för prästen, och frambär för din
    rening det offer som Moses har påbjudit, till ett vittnesbörd
    för dem.»
  45. Men när han kom ut, begynte han ivrigt förkunna och utsprida vad
    som hade skett, så att Jesus icke mer kunde öppet gå in i någon
    stad, utan måste hålla sig ute i öde trakter; och dit kom man
    till honom från alla håll.
    *41/02 Evangelium enligt Markus, 2 KapitletEvangelium enligt Markus, 2 Kapitlet
                 Jesus botar en lam man, kallar Levi,
               undervisar om fasta och om sabbatsbudet.
  1. Några dagar därefter kom han åter till Kapernaum; och när det
    spordes att han var hemma,
  2. församlade sig så mycket folk, att icke ens platsen utanför
    dörren mer kunde rymma dem; och han förkunnade ordet för dem.
  3. Då kommo de till honom med en lam man, som bars dit av fyra män.
  4. Och då de för folkets skull icke kunde komma fram till honom med
    mannen, togo de bort taket över platsen där han var; och sedan
    de så hade gjort en öppning, släppte de ned sängen, som den lame
    låg på.
  5. När Jesus såg deras tro, sade han till den lame: »Min son, dina
    synder förlåtas dig.»
  6. Nu sutto där några skriftlärde, och dessa tänkte i sina hjärtan:
  7. »Huru kan denne tala så? Han hädar ju. Vem kan förlåta synder,
    utom Gud allena?»
  8. Strax förnam då Jesus i sin ande att de tänkte så vid sig
    själva; och han sade till dem: »Huru kunnen I tänka sådant i
    edra hjärtan?
  9. Vilket är lättare, att säga till den lame: ‘Dina synder förlåtas
    dig’ eller att säga: ‘Stå upp, tag din säng och gå’?
  10. Men för att I skolen veta att Människosonen har makt här på
    jorden att förlåta synder,
  11. så säger jag dig» (och härmed vände han sig till den lame): »Stå
    upp, tag din säng och gå hem.»
  12. Då stod han upp och tog strax sin säng och gick ut i allas åsyn,
    så att de alla uppfylldes av häpnad och prisade Gud och sade:
    »Sådant hava vi aldrig sett.»
  13. Åter begav han sig ut och gick längs med sjön. Och allt folket
    kom till honom, och han undervisade dem.
  14. När han nu gick där fram, fick han se Levi, Alfeus’ son, sitta
    vid tullhuset. Och han sade till denne: »Följ mig.» Då steg han
    upp och följde honom.
  15. När Jesus därefter låg till bords i hans hus, voro där såsom
    bordsgäster, jämte Jesus och hans lärjungar, också många
    publikaner och syndare; ty många sådana funnos bland dem som
    följde honom.
  16. Men när de skriftlärde bland fariséerna sågo att han åt med
    publikaner och syndare, sade de till hans lärjungar: »Huru kan
    han äta med publikaner och syndare?»
  17. När Jesus hörde detta, sade han till dem: »Det är icke de friska
    som behöva läkare, utan de sjuka. Jag har icke kommit för att
    kalla rättfärdiga, utan för att kalla syndare.»
  18. Och Johannes’ lärjungar och fariséerna höllo fasta. Och man kom
    och sade till honom: »Varför fasta icke dina lärjungar, då
    Johannes’ lärjungar och fariséernas lärjungar fasta?»
  19. Jesus svarade dem: »Kunna väl bröllopsgästerna fasta, medan
    brudgummen ännu är hos dem? Nej, så länge de hava brudgummen
    hos sig, kunna de icke fasta.
  20. Men den tid skall komma, då brudgummen tages ifrån dem, och då,
    på den tiden, skola de fasta. —
  21. Ingen syr en lapp av okrympt tyg på en gammal mantel; om någon
    så gjorde, skulle det isatta nya stycket riva bort ännu mer av
    den gamla manteln, och hålet skulle bliva värre.
  22. Ej heller slår någon nytt vin i gamla skinnläglar; om någon så
    gjorde, skulle vinet spränga sönder läglarna, så att både vinet
    och läglarna fördärvades. Nej, nytt vin slår man i nya läglar.»
  23. Och det hände sig på sabbaten att han tog vägen genom ett
    sädesfält; och hans lärjungar begynte rycka av axen, medan de
    gingo.
  24. Då sade fariséerna till honom: »Se! Huru kunna de på sabbaten
    göra vad som icke är lovligt?»
  25. Han svarade dem: »Haven I aldrig läst vad David gjorde, när han
    själv och de som följde honom kommo i nöd och blevo hungriga:
  26. huru han då, på den tid Abjatar var överstepräst, gick in i Guds
    hus och åt skådebröden — fastän det ju icke är lovligt för
    andra än för prästerna att äta sådant bröd — och huru han
    jämväl gav åt dem som följde honom?»
  27. Därefter sade han till dem: »Sabbaten blev gjord för människans
    skull, och icke människan för sabbatens skull.
  28. Så år då Människosonen herre också över sabbaten.»
    *41/03 Evangelium enligt Markus, 3 KapitletEvangelium enligt Markus, 3 Kapitlet
               Jesus botar en man som har en förvissnad
               hand, så ock andra sjuka, förordnar tolv
                    apostlar, försvarar sig mot de
               skriftlärde, varnar för hädelse mot den
               helige Ande, giver till känna vilka som
                       äro hans rätta fränder.
  1. Och han gick åter in i en synagoga. Där var då en man som hade
    en förvissnad hand.
  2. Och de vaktade på honom, för att se om han skulle bota denne på
    sabbaten; de ville nämligen få något att anklaga honom för.
  3. Då sade han till mannen som hade den förvissnade handen: »Stå
    upp, och kom fram.»
  4. Sedan sade han till dem: »Vilketdera är lovligt på sabbaten: att
    göra vad gott är, eller att göra vad ont är, att rädda någons
    liv, eller att döda?» Men de tego.
  5. Då såg han sig omkring på dem med vrede, bedrövad över deras
    hjärtans förstockelse, och sade till mannen: »Räck ut din hand.»
    Och han räckte ut den; och hans hand blev frisk igen. —
  6. Då gingo fariséerna bort och fattade strax, tillsammans med
    herodianerna, det beslutet att de skulle förgöra honom.
  7. Och Jesus drog sig med sina lärjungar undan till sjön, och en
    stor hop folk följde honom från Galileen.
  8. Och från Judeen och Jerusalem och Idumeen och från landet på
    andra sidan Jordan och från trakterna omkring Tyrus och Sidon
    kom en stor hop folk till honom, när de fingo höra huru stora
    ting han gjorde.
  9. Och han tillsade sina lärjungar att en båt skulle hållas
    tillreds åt honom, för folkets skull, för att de icke skulle
    tränga sig inpå honom.
  10. Ty han botade många och blev därför överlupen av alla som hade
    någon plåga och fördenskull ville röra vid honom.
  11. Och när de orena andarna sågo honom, föllo de ned för honom och
    och ropade och sade: »Du är Guds Son.»
  12. Men han förbjöd dem strängeligen, åter och åter, att röja honom.
  13. Och han gick upp på berget och kallade till sig några som han
    själv utsåg; och de kommo till honom.
  14. Så förordnade han tolv som skulle följa honom, och som han ville
    sända ut till att predika,
  15. och de skulle hava makt att bota sjuka och driva ut onda andar.
  16. Han förordnade alltså dessa tolv: Simon, åt vilken han gav
    tillnamnet Petrus;
  17. vidare Jakob, Sebedeus’ son, och Johannes, Jakobs broder, åt
    vilka han gav tillnamnet Boanerges (det betyder tordönsmän);
  18. vidare Andreas och Filippus och Bartolomeus och Matteus och
    Tomas och Jakob, Alfeus’ son, och Taddeus och Simon ivraren
  19. och Judas Iskariot, densamme som förrådde honom.
  20. Och när han kom hem, församlade sig folket åter, så att de icke
    ens fingo tillfälle att äta.
  21. Då nu hans närmaste fingo höra härom, gingo de åstad för att
    taga vara på honom; ty de menade att han var från sina sinnen.
  22. Och de skriftlärde som hade kommit ned från Jerusalem sade att
    han var besatt av Beelsebul, och att det var med de onda
    andarnas furste som han drev ut de onda andarna.
  23. Då kallade han dem till sig och sade till dem i liknelser:»Huru skulle Satan kunna driva ut Satan?
  24. Om ett rike har kommit i strid med sig självt, så kan det riket
    ju icke hava bestånd;
  25. och om ett hus har kommit i strid med sig självt, så skall icke
    heller det huset kunna äga bestånd.
  26. Om alltså Satan har satt sig upp mot sig själv och kommit i
    strid med sig själv, så kan han icke äga bestånd, utan det är då
    ute med honom. —
  27. Nej, ingen kan gå in i en stark mans hus och plundra honom på
    hans bohag, såframt han icke förut har bundit den starke. Först
    därefter kan han plundra hans hus.
  28. Sannerligen säger jag eder: Alla andra synder skola bliva
    människors barn förlåtna, ja ock alla andra hädelser, huru
    hädiskt de än må tala;
  29. men den som hädar den helige Ande, han får icke någonsin
    förlåtelse, utan är skyldig till evig synd.»
  30. De hade ju nämligen sagt att han var besatt av en oren ande.
  31. Så kommo nu hans moder och hans bröder; och de stannade
    därutanför och sände bud in till honom för att kalla honom ut.
  32. Och mycket folk satt där omkring honom; och man sade till honom:
    »Se, din moder och dina bröder stå härutanför och fråga efter
    dig.»
  33. Då svarade han dem och sade: Vilken är min moder, och vilka äro
    mina bröder?»
  34. Och han såg sig omkring på dem som sutto där runt omkring honom,
    och han sade: »Se här är min moder, och här äro mina bröder!
  35. Den som gör Guds vilja, den är min broder och min syster och min
    moder.»
    *41/04 Evangelium enligt Markus, 4 KapitletEvangelium enligt Markus, 4 Kapitlet
                   Jesus undervisar i liknelser om
                 himmelriket och stillar en storm på
                                sjön.
  1. Och han begynte åter undervisa vid sjön. Och där församlade sig
    en stor hop folk omkring honom. Därför steg han i en båt; och
    han satt i den ute på sjön, under det att allt folket stod på
    land utmed sjön.
  2. Och han undervisade dem mycket i liknelser och sade till dem i
    sin undervisning:
  3. »Hören! En såningsman gick ut för att så.
  4. Då hände sig, när han sådde, att somt föll vid vägen, och
    fåglarna kommo och åto upp det.
  5. Och somt föll på stengrund, där det icke hade mycket jord, och
    det kom strax upp, eftersom det icke hade djup jord;
  6. men när solen hade gått upp, förbrändes det, och eftersom det icke
    hade någon rot, torkade det bort.
  7. Och somt föll bland törnen, och törnena sköto upp och förkvävde
    det, så att det icke gav någon frukt.
  8. Men somt föll i god jord, och det sköt upp och växte och gav
    frukt och bar trettiofalt och sextiofalt och hundrafalt.»
  9. Och han tillade: »Den som har öron till att höra, han höre.»
  10. När han sedan hade dragit sig undan ifrån folket, frågade honom
    de tolv, och med dem de andra som följde honom, om liknelserna.
  11. Då sade han till dem: »Åt eder är Guds rikes hemlighet given,
    men åt dem som stå utanför meddelas alltsammans i liknelser,
  12. för att de ‘med seende ögon skola se, och dock intet förnimma,
    och med hörande öron höra, och dock intet förstå, så att de icke
    omvända sig och undfå förlåtelse’.»
  13. Sedan sade han till dem: »Förstån I icke denna liknelse, huru
    skolen I då kunna fatta alla de andra liknelserna? —
  14. Vad såningsmannen sår är ordet.
  15. Och att säden såddes vid vägen, det är sagt om dem i vilka ordet
    väl bliver sått, men när de hava hört det, kommer strax Satan
    ock tager bort ordet som såddes i dem.
  16. Sammalunda förhåller det sig med det som sås på stengrunden: det
    är sagt om dem, som när de få höra ordet, väl strax taga emot
    det med glädje,
  17. men icke hava någon rot i sig, utan bliva beståndande allenast
    till en tid; när sedan bedrövelse eller förföljelse påkommer för
    ordets skull, då komma de strax på fall.
  18. Annorlunda förhåller det sig med det som sås bland törnena: det
    är sagt om dem som väl höra ordet,
  19. men låta tidens omsorger och rikedomens bedrägliga lockelse, och
    begärelser efter andra ting, komma därin och förkväva ordet, så
    att det bliver utan frukt.
  20. Men att det såddes i den goda jorden, det är sagt om dem som
    både höra ordet och taga emot det, och som bära frukt,
    trettiofalt och sextiofalt och hundrafalt.»
  21. Och han sade till dem: »Icke tager man väl fram ett ljus, för
    att det skall sättas under skäppan eller under bänken; man gör
    det ju, för att det skall sättas på ljusstaken.
  22. Ty intet är fördolt, utom för att det skall bliva uppenbarat; ej
    heller har något blivit undangömt, utom för att det skall komma
    i dagen.
  23. Om någon har öron till att höra, så höre han.»
  24. Och han sade till dem: »Akten på vad I hören. Med det mått som
    I mäten med skall ock mätas åt eder, och ännu mer skall bliva
    eder tilldelat.
  25. Ty den som har, åt honom skall varda givet; men den som icke
    har, från honom skall tagas också det han har.»
  26. Och han sade: »Så är det med Guds rike, som när en man sår säd i
    jorden;
  27. och han sover, och han vaknar, och nätter och dagar gå, och
    säden skjuter upp och växer i höjden, han vet själv icke huru.
  28. Av sig själv bär jorden frukt, först strå och sedan ax, och
    omsider finnes fullbildat vete i axet.
  29. När så frukten är mogen, låter han strax lien gå, ty skördetiden
    är då inne.»
  30. Och han sade: »Vad skola vi likna Guds rike vid, eller med
    vilken liknelse skola vi framställa det?
  31. Det är såsom ett senapskorn, som när det lägges ned i jorden, är
    minst av alla frön på jorden;
  32. men sedan det är nedlagt, skjuter det upp och bliver störst
    bland alla kryddväxter och får så stora grenar, att himmelens
    fåglar kunna bygga sina nästen i dess skugga.»
  33. I många sådana liknelser förkunnade han ordet för dem, efter
    deras förmåga att fatta det;
  34. och utan liknelse talade han icke till dem. Men för sina
    lärjungar uttydde han allt, när de voro allena.
  35. Samma dag, om aftonen, sade han till dem: »Låt oss fara över
    till andra stranden.»
  36. Så läto de folket gå och togo honom med i båten, där han redan
    förut var; och jämväl andra båtar följde med honom.
  37. Då kom en häftig stormvind, och vågorna slogo in i båten, så att
    båten redan begynte fyllas.
  38. Men han själv låg i bakstammen och sov, lutad mot huvudgärden.
    Då väckte de honom och sade till honom: »Mästare, frågar du icke
    efter att vi förgås?»
  39. När han så hade vaknat, näpste han vinden och sade till sjön:
    »Tig, var stilla.» Och vinden lade sig, och det blev alldeles
    lugnt.
  40. Därefter sade han till dem: »Varför rädens I? Haven I ännu
    ingen tro?»
  41. Och de hade blivit mycket häpna och sade till varandra: »Vem är
    då denne, eftersom både vinden och sjön äro honom lydiga?»
    *41/05 Evangelium enligt Markus, 5 KapitletEvangelium enligt Markus, 5 Kapitlet
               Jesus botar en besatt och en kvinna som
                 lider av blodgång, uppväcker Jairus'
                          dotter från döden.
  1. Så kommo de över till gerasenernas land, på andra sidan sjön.
  2. Och strax då han hade stigit ur båten, kom en man, som var
    besatt av en oren ande, emot honom från gravarna där;
  3. han hade nämligen sitt tillhåll bland gravarna. Och icke ens
    med kedjor kunde man numera fängsla honom;
  4. ty väl hade han många gånger blivit fängslad med fotbojor och
    kedjor, men han hade slitit itu kedjorna och brutit sönder
    fotbojorna, och ingen kunde få makt med honom.
  5. Och han vistades alltid, dag och natt, bland gravarna och på
    bergen och skriade och sargade sig själv med stenar.
  6. När denne nu fick se Jesus på avstånd, skyndade han fram och
    föll ned för honom
  7. och ropade med hög röst och sade: »Vad har du med mig att göra,
    Jesus, du Guds, den Högstes, Son? Jag besvär dig vid Gud, plåga
    mig icke.»
  8. Jesus skulle nämligen just säga till honom: »Far ut ur mannen,
    du orena ande.»
  9. Då frågade han honom: »Vad är ditt namn?» Han svarade honom:
    »Legion är mitt namn, ty vi äro många.»
  10. Och han bad honom enträget att icke driva dem bort ifrån den
    trakten.
  11. Nu gick där vid berget en stor svinhjord i bet.
  12. Och de bådo honom och sade: »Sänd oss åstad in i svinen; låt oss
    få fara in i dem.»
  13. Och han tillstadde dem det. Då gåvo sig de orena andarna åstad
    och foro in i svinen. Och hjorden, vid pass två tusen svin,
    störtade sig utför branten ned i sjön och drunknade i sjön.
  14. Men de som vaktade dem flydde och berättade härom i staden och
    på landsbygden; och folket gick åstad för att se vad det var som
    hade skett.
  15. När de då kommo till Jesus, fingo de se den som hade varit
    besatt, mannen som hade haft legionen i sig, sitta där klädd och
    vid sina sinnen; och de betogos av häpnad.
  16. Och de som hade åsett händelsen förtäljde för dem vad som hade
    vederfarits den besatte, och vad som hade skett med svinen.
  17. Då begynte folket bedja honom att han skulle gå bort ifrån deras
    område.
  18. När han sedan steg i båten, bad honom mannen som hade varit
    besatt, att han skulle få följa honom.
  19. Men han tillstadde honom det icke, utan sade till honom: »Gå hem
    till de dina, och berätta för dem huru stora ting Herren har
    gjort med dig, och huru han har förbarmat sig över dig.»
  20. Då gick han åstad och begynte förkunna i Dekapolis hur stora
    ting Jesus hade gjort med honom; och alla förundrade sig.
  21. Och när Jesus hade farit över i båten, tillbaka till andra
    stranden, församlade sig mycket folk omkring honom, där han stod
    vid sjön.
  22. Då kom en synagogföreståndare, vid namn Jairus, dit; och när
    denne fick se honom, föll han ned för hans fötter
  23. och bad honom enträget och sade: »Min dotter ligger på sitt
    yttersta. Kom och lägg händerna på henne, så att hon bliver
    hulpen och får leva.»
  24. Då gick han med mannen; och honom följde mycket folk, som
    trängde sig inpå honom.
  25. Nu var där en kvinna som hade haft blodgång i tolv år,
  26. och som hade lidit mycket hos många läkare och kostat på sig
    allt vad hon ägde, utan att det hade varit henne till något
    gagn; snarare hade det blivit värre med henne.
  27. Hon hade fått höra om Jesus och kom nu i folkhopen, bakom honom,
    och rörde vid hans mantel.
  28. Ty hon tänkte: »Om jag åtminstone får röra vid hans kläder, så
    bliver jag hulpen.»
  29. Och strax uttorkade hennes blods källa, och hon kände i sin
    kropp att hon var botad från sin plåga.
  30. Men strax då Jesus inom sig förnam vilken kraft som hade gått ut
    ifrån honom, vände han sig om i folkhopen och frågade: »Vem
    rörde vid mina kläder?»
  31. Hans lärjungar sade till honom: »Du ser huru folket tränger på,
    och ändå frågar du: ‘Vem rörde vid mig?’»
  32. Då såg han sig omkring för att få se den som hade gjort detta.
  33. Men kvinnan fruktade och bävade, ty hon visste vad som hade
    skett med henne; och hon kom fram och föll ned för honom och
    sade honom hela sanningen.
  34. Då sade han till henne: »Min dotter, din tro har hjälpt dig. Gå
    i frid, och var botad från din plåga.»
  35. Medan han ännu talade, kommo några från synagogföreståndarens
    hus och sade: »Din dotter är död; du må icke vidare göra
    mästaren omak.»
  36. Men när Jesus märkte vad som talades, sade han till
    synagogföreståndaren : »Frukta icke, tro allenast.»
  37. Och han tillstadde ingen att följa med, utom Petrus och Jakob
    och Johannes, Jakobs broder.
  38. Så kommo de till synagogföreståndarens hus, och han fick där se
    en hop människor som höjde klagolåt och gräto och jämrade sig
    högt.
  39. Och han gick in och sade till dem: »Varför klagen I och gråten?
    Flickan är icke död, hon sover.»
  40. Då hånlogo de åt honom. Men han visade ut dem allasammans; och
    han tog med sig allenast flickans fader och moder och dem som
    hade fått följa med honom, och gick in dit där flickan låg.
  41. Och han tog flickan vid handen och sade till henne: »Talita,
    kum» (det betyder: »Flicka, jag säger dig, stå upp»).
  42. Och strax stod flickan upp och begynte gå omkring (hon var
    nämligen tolv år gammal); och de blevo strax uppfyllda av stor
    häpnad.
  43. Men han förbjöd dem strängeligen att låta någon få veta vad som
    hade skett. Därefter tillsade han att man skulle giva henne
    något att äta.
    *41/06 Evangelium enligt Markus, 6 KapitletEvangelium enligt Markus, 6 Kapitlet
                 Jesus bemötes i sin fädernestad med
                förakt, sänder ut sina tolv apostlar.
                  Johannes döparen halshugges.  Jesus
               bespisar fem tusen män, går på vattnet,
                   botar sjuka i Gennesarets land.
  1. Och han gick bort därifrån och begav sig till sin fädernestad;
    och hans lärjungar följde honom.
  2. Och när det blev sabbat, begynte han undervisa i synagogan. Och
    folket häpnade, när de hörde honom; de sade: »Varifrån har han
    fått detta? Och vad är det för vishet som har blivit honom
    given? Och dessa stora kraftgärningar som göras genom honom,
    varifrån komma de?
  3. Är då denne icke timmermannen, han som är Marias son och broder
    till Jakob och Joses och Judas och Simon? Och bo icke hans
    systrar här hos oss?» Så blev han för dem en stötesten.
  4. Då sade Jesus till dem: »En profet är icke föraktad utom i sin
    fädernestad och bland sina fränder och i sitt eget hus.»
  5. Och han kunde icke där göra någon kraftgärning, utom att han
    botade några få sjuka, genom att lägga händerna på dem.
  6. Och han förundrade sig över deras otro.Sedan gick han omkring i byarna, från den ena byn till den
    andra, och undervisade.
  7. Och han kallade till sig de tolv och sände så ut dem, två och
    två, och gav dem makt över de orena andarna.
  8. Och han bjöd dem att icke taga något med sig på vägen, utom
    allenast en stav: icke bröd, icke ränsel, icke penningar i
    bältet.
  9. Sandaler finge de dock hava på fötterna, men de skulle icke bära
    dubbla livklädnader.
  10. Och han sade till dem: »När I haven kommit in i något hus, så
    stannen där, till dess I lämnen den orten.
  11. Och om man på något ställe icke tager emot eder och icke hör på
    eder, så gån bort därifrån, och skudden av stoftet som är under
    edra fötter, till ett vittnesbörd mot dem.»
  12. Och de gingo ut och predikade att man skulle göra bättring;
  13. och de drevo ut många onda andar och smorde många sjuka med olja
    och botade dem.
  14. Och konung Herodes fick höra om honom, ty hans namn hade blivit
    känt. Man sade: »Det är Johannes döparen, som har uppstått från
    de döda, och därför verka dessa krafter i honom.»
  15. Men andra sade: »Det är Elias.» Andra åter sade: »Det är en
    profet, lik de andra profeterna.»
  16. Men när Herodes hörde detta, sade han: »Det är Johannes, den som
    jag lät halshugga. Han bar uppstått från de döda.»
  17. Herodes hade nämligen sänt åstad och låtit gripa Johannes och
    binda honom och sätta honom i fängelse, för Herodias’, sin
    broder Filippus’ hustrus, skull. Ty henne hade Herodes tagit
    till äkta,
  18. och Johannes hade då sagt till honom: »Det är icke lovligt för
    dig att hava din broders hustru.»
  19. Därför hyste nu Herodes agg till honom och ville döda honom, men
    han hade icke makt därtill.
  20. Ty Herodes förstod att Johannes var en rättfärdig och helig man,
    och han fruktade för honom och gav honom sitt beskydd. Och när
    han hade hört honom, blev han betänksam i många stycken; och han
    hörde honom gärna.
  21. Men så kom en läglig dag, i det att Herodes på sin födelsedag
    gjorde ett gästabud för sina stormän och för krigsöverstarna och
    de förnämsta männen i Galileen.
  22. Då gick Herodias’ dotter ditin och dansade; och hon behagade
    Herodes och hans bordsgäster. Och konungen sade till flickan:
    »Begär av mig vadhelst du vill, så skall jag giva dig det.»
  23. Ja, han lovade henne detta med ed och sade: »Vadhelst du begär
    av mig, det skall jag giva dig, ända till hälften av mitt rike.»
  24. Då gick hon ut och frågade sin moder: »Vad skall jag begära?»
    Hon svarade: »Johannes döparens huvud.»
  25. Och strax skyndade hon in till konungen och framställde sin
    begäran och sade: »Jag vill att du nu genast giver mig på ett
    fat Johannes döparens huvud.»
  26. Då blev konungen mycket bekymrad, men för edens och för
    bordsgästernas skull ville han icke avvisa henne.
  27. Alltså sände konungen strax en drabant med befallning att hämta
    hans huvud. Och denne gick åstad och halshögg honom i fängelset
  28. och bar sedan fram hans huvud på ett fat och gav det åt flickan,
    och flickan gav det åt sin moder.
  29. Men när hans lärjungar fingo höra härom, kommo de och togo hans
    döda kropp och lade den i en grav.
  30. Och apostlarna församlade sig hos Jesus och omtalade för honom
    allt vad de hade gjort, och allt vad de hade lärt folket.
  31. Då sade han till dem: »Kommen nu I med mig bort till en öde
    trakt, där vi få vara allena, och vilen eder något litet.» Ty de
    fingo icke ens tid att äta; så många voro de som kommo och
    gingo.
  32. De foro alltså i båten bort till en öde trakt, där de kunde vara
    allena.
  33. Men man såg dem fara sin väg, och många fingo veta det; och från
    alla städer strömmade då människor tillsammans dit landvägen och
    kommo fram före dem.
  34. När han så steg i land, fick han se att där var mycket folk. Då
    ömkade han sig över dem, eftersom de voro »lika får som icke
    hade någon herde»; och han begynte undervisa dem i mångahanda
    stycken.
  35. Men när det redan var långt lidet på dagen, trädde hans
    lärjungar fram till honom och sade: »Trakten är öde, och det är
    redan långt lidet på dagen.
  36. Låt dem skiljas åt, så att de kunna gå bort i gårdarna och
    byarna häromkring och köpa sig något att äta.»
  37. Men han svarade och sade till dem: »Given I dem att äta.» De
    svarade honom: »Skola vi då gå bort och köpa bröd för två hundra
    silverpenningar [1] och giva dem att äta?»
  38. Men han sade till dem: »Huru många bröd haven I? Gån och sen
    efter.» Sedan de hade gjort så, svarade de: »Fem, och därtill
    två fiskar.»
  39. Då befallde han dem att låta alla i skilda matlag lägga sig ned
    i gröna gräset.
  40. Och de lägrade sig där i skilda hopar, hundra eller femtio i
    var.
  41. Därefter tog han de fem bröden och de två fiskarna och såg upp
    till himmelen och välsignade dem. Och han bröt bröden och gav
    dem åt lärjungarna, för att de skulle lägga fram åt folket;
    också de två fiskarna delade han mellan dem alla.
  42. Och de åto alla och blevo mätta.
  43. Sedan samlade man upp överblivna brödstycken, tolv korgar fulla,
    därtill ock kvarlevor av fiskarna.
  44. Och det var fem tusen män som hade ätit.
  45. Strax därefter nödgade han sina lärjungar att stiga i båten och
    i förväg fara över till Betsaida på andra stranden, medan han
    själv tillsåg att folket skildes åt.
  46. Och när han hade tagit avsked av folket, gick han därifrån upp
    på berget för att bedja.
  47. När det så hade blivit afton, var båten mitt på sjön, och han
    var ensam kvar på land.
  48. Och han såg dem vara hårt ansatta, där de rodde fram, ty vinden
    låg emot dem. Vid fjärde nattväkten kom han då till dem, gående
    på sjön, och skulle just gå förbi dem.
  49. Men när de fingo se honom gå på sjön, trodde de att det var en
    vålnad och ropade högt;
  50. ty de sågo honom alla och blevo förfärade. Men han begynte
    strax tala med dem och sade till dem: »Varen vid gott mod; det
    är jag, varen icke förskräckta.»
  51. Därefter steg han upp till dem i båten, och vinden lade sig.
    Och de blevo uppfyllda av stor häpnad;
  52. ty de hade icke kommit till förstånd genom det som hade skett
    med bröden, utan deras hjärtan voro förstockade.
  53. När de hade farit över till andra stranden, kommo de till
    Gennesarets land och lade till där.
  54. Och när de stego ur båten, kände man strax igen honom;
  55. och man skyndade omkring med bud i hela den trakten, och folket
    begynte då överallt bära de sjuka på sängar dit där man hörde
    att han var.
  56. Och varhelst han gick in i någon by eller någon stad eller någon
    gård, där lade man de sjuka på de öppna platserna. Och de bådo
    honom att åtminstone få röra vid hörntofsen på hans mantel; och
    alla som rörde vid den blevo hulpna.

[1] Se Silverpenning i Ordförklaringarna.
*41/07 Evangelium enligt Markus, 7 Kapitlet

Evangelium enligt Markus, 7 Kapitlet

                 Jesus bestraffar fariséernas och de
               skriftlärdes skrymtaktiga nit, bönhör en
                 kananeisk kvinna, botar en dövstum.
  1. Och fariséerna, så ock några skriftlärde som hade kommit från
    Jerusalem, församlade sig omkring honom;
  2. och de fingo då se några av hans lärjungar äta med »orena», det
    är otvagna, händer.
  3. Nu är det så med fariséerna och alla andra judar, att de icke
    äta något utan att förut, till åtlydnad av de äldstes stadgar,
    noga hava tvagit sina händer,
  4. likasom de icke heller, när de komma från torget, äta något utan
    att förut hava tvagit sig; många andra stadgar finnas ock, som
    de av ålder pläga hålla, såsom att skölja bägare och träkannor
    och kopparskålar.
  5. Därför frågade honom nu fariséerna och de skriftlärde: »Varför
    vandra icke dina lärjungar efter de äldstes stadgar, utan äta
    med orena händer?»
  6. Men han svarade dem: »Rätt profeterade Esaias om eder, I
    skrymtare, såsom det är skrivet:
    ‘Detta folk ärar mig med sina läppar,
    men deras hjärtan äro långt ifrån mig;
  7. och fåfängt dyrka de mig,
    eftersom de läror de förkunna äro människobud.’
  8. I sätten Guds bud å sido och hållen människors stadgar.»
  9. Ytterligare sade han till dem: »Rätt så; I upphäven Guds bud för
    att hålla edra egna stadgar!
  10. Moses har ju sagt: ‘Hedra din fader och din moder’ och ‘Den som
    smädar sin fader eller sin moder, han skall döden dö.’
  11. Men I sägen: om en son säger till sin fader eller sin moder:
    ‘Vad du av mig kunde hava fått till hjälp, det giver jag i
    stället såsom korban’ (det betyder offergåva),
  12. då kunnen I icke tillstädja honom att vidare göra något för sin
    fader eller sin moder.
  13. På detta sätt gören I Guds budord om intet genom edra
    fäderneärvda stadgar. Och mycket annat sådant gören I.»
  14. Därefter kallade han åter folket till sig och sade till dem:
    »Hören mig alla och förstån.
  15. Intet som utifrån går in i människan kan orena henne, men vad
    som går ut ifrån människan, detta är det som orenar henne.»
  16. [1]
  17. När han sedan hade lämnat folket och kommit inomhus, frågade
    hans lärjungar honom om detta bildliga tal.
  18. Han svarade dem: »Ären då också I så utan förstånd? Insen I
    icke att intet som utifrån går in i människan kan orena henne,
  19. eftersom det icke går in i hennes hjärta, utan ned i buken, och
    har sin naturliga utgång?» Härmed förklarade han all mat för
    ren.
  20. Och han tillade: »Vad som går ut ifrån människan, detta är det
    som orenar människan.
  21. Ty inifrån, från människornas hjärtan, utgå deras onda tankar,
    otukt, tjuveri, mord,
  22. äktenskapsbrott, girighet, ondska, svek, lösaktighet, avund,
    hädelse, övermod, oförsynt väsende.
  23. Allt detta onda går inifrån ut, och det orenar människan.»
  24. Och han stod upp och begav sig bort därifrån till Tyrus’ område.
    Där gick han in i ett hus och ville icke att någon skulle få
    veta det. Dock kunde han icke förbliva obemärkt,
  25. utan en kvinna, vilkens dotter var besatt av en oren ande, kom,
    strax då hon hade fått höra om honom, och föll ned för hans
    fötter;
  26. det var en grekisk kvinna av syrofenicisk härkomst. Och hon bad
    honom att han skulle driva ut den onde anden ur hennes dotter.
  27. Men han sade till henne: »Låt barnen först bliva mättade; det är
    ju otillbörligt att taga brödet från barnen och kasta det åt
    hundarna.»
  28. Hon svarade och sade till honom : »Ja, Herre; också äta hundarna
    under bordet allenast av barnens smulor.»
  29. Då sade han till henne: »För det ordets skull säger jag dig: Gå;
    den onde anden har farit ut ur din dotter.»
  30. Och när hon kom hem, fann hon flickan ligga på sängen och såg
    att den onde anden hade farit ut.
  31. Sedan begav han sig åter bort ifrån Tyrus’ område och tog vägen
    över Sidon och kom, genom Dekapolis’ område, till Galileiska
    sjön.
  32. Och man förde till honom en som var döv och nästan stum och bad
    honom att lägga handen på denne.
  33. Då tog han honom avsides ifrån folket och satte sina fingrar i
    hans öron och spottade och rörde vid hans tunga
  34. och såg upp till himmelen, suckade och sade till honom: »Effata»
    (det betyder: »Upplåt dig»).
  35. Då öppnades hans öron, och hans tungas band löstes, och han
    talade redigt och klart.
  36. Och Jesus förbjöd dem att omtala detta för någon; men ju mer han
    förbjöd dem, dess mer förkunnade de det.
  37. Och folket häpnade övermåttan och sade: »Allt har han väl
    beställt: de döva låter han höra och de stumma tala.»

[1] Se Nya testamentets text i Ordförklaringarna.
*41/08 Evangelium enligt Markus, 8 Kapitlet

Evangelium enligt Markus, 8 Kapitlet

                Jesus bespisar fyra tusen män, avvisar
                några som begära tecken från himmelen,
                 varnar för fariséernas och Herodes'
                 surdeg, giver en blind man hans syn,
                   bekännes av Petrus som Messias,
                förutsäger sitt lidande, talar om sin
                            efterföljelse.
  1. Då vid samma tid åter mycket folk hade kommit tillstädes, och de
    icke hade något att äta, kallade han sina lärjungar till sig och
    sade till dem:
  2. »Jag ömkar mig över folket, ty det är redan tre dagar som de
    hava dröjt kvar hos mig, och de hava intet att äta.
  3. Om jag nu låter dem fastande gå ifrån mig hem, så uppgivas de på
    vägen; somliga av dem hava ju kommit långväga ifrån.»
  4. Då svarade hans lärjungar honom: »Varifrån skall man här i en
    öken kunna få bröd till att mätta dessa med?»
  5. Han frågade dem: »Huru många bröd haven I?» De svarade: »Sju.»
  6. Då tillsade han folket att lägra sig på marken. Ock han tog de
    sju bröden, tackade Gud och bröt dem och gav åt sina lärjungar,
    för att de skulle lägga fram dem; och de lade fram åt folket.
  7. De hade ock några få småfiskar; och när han hade välsignat
    dessa, bjöd han att man likaledes skulle lägga fram dem.
  8. Så åto de och blevo mätta. Och man samlade sedan upp sju korgar
    med överblivna stycken.
  9. Men antalet av dem som voro tillstädes var vid pass fyra tusen.
    Sedan lät han dem skiljas åt.
  10. Och strax därefter steg han i båten med sina lärjungar och for
    till trakten av Dalmanuta.
  11. Och fariséerna kommo ditut och begynte disputera med honom; de
    ville sätta honom på prov och begärde av honom något tecken från
    himmelen.
  12. Då suckade han ur sin andes djup och sade: »Varför begär detta
    släkte ett tecken? Sannerligen säger jag eder: Åt detta släkte
    skall intet tecken givas.»
  13. Så lämnade han dem och steg åter i båten och for över till andra
    stranden.
  14. Och de hade förgätit att taga med sig bröd; icke mer än ett enda
    bröd hade de med sig i båten.
  15. Och han bjöd dem och sade: »Sen till, att I tagen eder till vara
    för fariséernas surdeg och för Herodes’ surdeg.»
  16. Då talade de med varandra om att de icke hade bröd med sig.
  17. Men när han märkte detta, sade han till dem: »Varför talen I om
    att I icke haven bröd med eder? Fatten och förstån I då ännu
    ingenting? Äro edra hjärtan så förstockade?
  18. I haven ju ögon; sen I då icke? I haven ju öron; hören I då
    icke?
  19. Och kommen I icke ihåg huru många korgar fulla av stycken I
    samladen upp, när jag bröt de fem bröden åt de fem tusen?» De
    svarade honom: »Tolv.»
  20. »Och när jag bröt de sju bröden åt de fyra tusen, huru många
    korgar fulla av stycken samladen I då upp?» De svarade: »Sju.»
  21. Då sade han till dem: »Förstån I då ännu ingenting?»
  22. Därefter kommo de till Betsaida. Och man förde till honom en
    som var blind och bad honom att han skulle röra vid denne.
  23. Då tog han den blinde vid handen och ledde honom utanför byn;
    sedan spottade han på hans ögon och lade händerna på honom och
    frågade honom: »Ser du något?»
  24. Han såg då upp och svarade: »Jag kan urskilja människorna; jag
    ser dem gå omkring, men de likna träd.»
  25. Därefter lade han åter händerna på hans ögon, och nu såg han
    tydligt och var botad och kunde jämväl på långt håll se allting
    klart.
  26. Och Jesus bjöd honom gå hem och sade: »Gå icke ens in i byn.»
  27. Och Jesus gick med sina lärjungar bort till byarna vid Cesarea
    Filippi. På vägen dit frågade han sina lärjungar och sade till
    dem: »Vem säger folket mig vara?»
  28. De svarade och sade: »Johannes döparen; andra säga dock Elias,
    andra åter säga: ‘Det är en av profeterna.’»
  29. Då frågade han dem: »Vem sägen då I mig vara?» Petrus svarade
    och sade till honom: »Du är Messias.»
  30. Då förbjöd han dem strängeligen att för någon säga detta om
    honom.
  31. Sedan begynte han undervisa dem om att Människosonen måste lida
    mycket, och att han skulle bliva förkastad av de äldste och
    översteprästerna och de skriftlärde, och att han skulle bliva
    dödad, men att han tre dagar därefter skulle uppstå igen.
  32. Och han talade detta i oförtäckta ordalag. Då tog Petrus honom
    avsides och begynte ivrigt motsäga honom.
  33. Men han vände sig om, och när han då såg sina lärjungar, talade
    han strängt till Petrus och sade: »Gå bort, Satan, och stå mig
    icke i vägen; ty dina tankar äro icke Guds tankar, utan
    människotankar.»
  34. Och han kallade till sig folket jämte sina lärjungar och sade
    till dem: »Om någon vill efterfölja mig, så försake han sig
    själv och tage sitt kors på sig; så följe han mig.
  35. Ty den som vill bevara sitt liv, han skall mista det; men den
    som mister sitt liv, för min och för evangelii skull, han skall
    bevara det.
  36. Och vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen, men
    förlorar sin själ?
  37. Och vad kan en människa giva till lösen för sin själ?
  38. Den som blyges för mig och för mina ord, i detta trolösa och
    syndiga släkte, för honom skall ock Människosonen blygas, när
    han kommer i sin Faders härlighet med de heliga änglarna.»

9:1. [1]

[1] Mark. 9:1 hör eventuellt hit, men finns i nästa kapitel.
*41/09 Evangelium enligt Markus, 9 Kapitlet

  1. Ytterligare sade han till dem: »Sannerligen säger jag eder:
    Bland dem som här stå finnas några som icke skola smaka döden,
    förrän de få se Guds rike vara kommet i sin kraft.»

Evangelium enligt Markus, 9 Kapitlet

               Jesus förklaras, botar en månadsrasande
               gosse, förutsäger på nytt sitt lidande,
                bestraffar lärjungarnas storhetstankar
                  och falska nit, talar om faran av
                             förförelser.

2. Sex dagar därefter tog Jesus med sig Petrus och Jakob och

      Johannes och förde dem ensamma upp på ett högt berg, där de voro
      allena.  Och hans utseende förvandlades inför dem;
  3.  och hans kläder blevo glänsande och mycket vita, så att ingen
      valkare på jorden kan göra kläder så vita.
  4.  Och för dem visade sig Elias jämte Moses, och dessa samtalade
      med Jesus.
  5.  Då tog Petrus till orda och sade till Jesus: »Rabbi, här är oss
      gott att vara; låt oss göra tre hyddor, åt dig en och åt Moses
      en och åt Elias en.» [1]
  6.  Han visste nämligen icke vad han skulle säga; så stor var deras
      förskräckelse.
  7.  Då kom en sky som överskyggde dem, och ur skyn kom en röst:
      »Denne är min älskade Son; hören honom.»
  8.  Och plötsligt märkte de, när de sågo sig omkring, att där icke
      mer fanns någon hos dem utom Jesus allena.

9. Då de sedan gingo ned från berget, bjöd han dem att de icke,

      förrän Människosonen hade uppstått från de döda, skulle för
      någon omtala vad de hade sett.
 10.  Och de lade märke till det ordet och begynte tala med varandra
      om vad som kunde menas med att han skulle uppstå från de döda.
 11.  Och de frågade honom och sade: »De skriftlärde säga ju att Elias
      först måste komma?»
 12.  Han svarade dem: »Elias måste visserligen först komma och
      upprätta allt igen.  Men huru kan det då vara skrivet om
      Människosonen att han skall lida mycket och bliva föraktad?
 13.  Dock, jag säger eder att Elias redan har kommit; och de förforo
      mot honom alldeles såsom de ville, och såsom det var skrivet att
      det skulle gå honom.»

14. När de därefter kommo till lärjungarna, sågo de att mycket folk

      var samlat omkring dem, och att några skriftlärde disputerade
      med dem.
 15.  Och strax då allt folket fick se honom, blevo de mycket häpna
      och skyndade fram och hälsade honom.

16. Då frågade han dem: »Varom disputeren I med dem?»
17. Och en man i folkhopen svarade honom: »Mästare, jag har fört

till dig min son, som är besatt av en stum ande.
18. Och varhelst denne får fatt i honom kastar han omkull honom, och

      fradgan står gossen om munnen, och han gnisslar med tänderna och
      bliver såsom livlös.  Nu bad jag dina lärjungar att de skulle
      driva ut honom, men de förmådde det icke.»
 19.  Då svarade han dem och sade: »O du otrogna släkte, huru länge
      måste jag vara hos eder?  Huru länge måste jag härda ut med
      eder?  Fören honom till mig.»
 20.  Och de förde honom till Jesus.  Och strax då han fick se Jesus,
      slet och ryckte anden honom, och han föll ned på jorden och
      vältrade sig, under det att fradgan stod honom om munnen.
 21.  Jesus frågade då hans fader: »Huru länge har det varit så med
      honom?» Han svarade: »Alltsedan han var ett litet barn;
 22.  och det har ofta hänt att han har kastat honom än i elden, än i
      vattnet, för att förgöra honom.  Men om du förmår något, så
      förbarma dig över oss och hjälp oss.»
 23.  Då sade Jesus till honom: »Om jag förmår, säger du.  Allt förmår
      den som tror.»
 24.  Strax ropade gossens fader och sade: »Jag tror!  Hjälp min
      otro.»
 25.  Men när Jesus såg att folk strömmade tillsammans dit, tilltalade
      han den orene anden strängt och sade till honom: »Du stumme och
      döve ande, jag befaller dig: Far ut ur honom, och kom icke mer
      in i honom.»
 26.  Då skriade han och slet och ryckte gossen svårt och for ut; och
      gossen blev såsom död, så att folket menade att han verkligen
      var död.
 27.  Men Jesus tog honom vid handen och reste upp honom; och han stod
      då upp.

28. När Jesus därefter hade kommit inomhus, frågade hans lärjungar

      honom, då de nu voro allena: »Varför kunde icke vi driva ut
      honom?»
 29.  Han svarade dem: »Detta slag kan icke drivas ut genom något
      annat än bön och fasta.»

30. Och de gingo därifrån och vandrade genom Galileen; men han ville

icke att någon skulle få veta det.
31. Han undervisade nämligen sina lärjungar och sade till dem:

      »Människosonen skall bliva överlämnad i människors händer, och
      man skall döda honom; men tre dagar efter det att han har blivit
      dödad skall han uppstå igen.»
 32.  Och de förstodo icke vad han sade, men de fruktade att fråga
      honom.

33. Och de kommo till Kapernaum. Och när han hade kommit dit där

      han bodde, frågade han dem: »Vad var det I samtaladen om på
      vägen?»
 34.  Men de tego, ty de hade på vägen talat med varandra om vilken
      som vore störst.
 35.  Då satte han sig ned och kallade till sig de tolv och sade till
      dem: »Om någon vill vara den förste, så vare han den siste av
      alla och allas tjänare.»
 36.  Och han tog ett barn och ställde det mitt ibland dem; sedan tog
      han det upp i famnen och sade till dem:
 37.  »Den som tager emot ett sådant barn i mitt namn, han tager emot
      mig, och den som tager emot mig, han tager icke emot mig, utan
      honom som har sänt mig.»

38. Johannes sade till honom: »Mästare, vi sågo huru en man som icke

      följer oss drev ut onda andar genom ditt namn; och vi ville
      hindra honom, eftersom han icke följde oss.»
 39.  Men Jesus sade: »Hindren honom icke; ty ingen som genom mitt
      namn har gjort en kraftgärning kan strax därefter tala illa om
      mig.

40. Ty den som icke är emot oss, han är för oss.
41. Ja, den som giver eder en bägare vatten att dricka, därför att I

      hören Kristus till -- sannerligen säger jag eder: Han skall
      ingalunda gå miste om sin lön.
 42.  Och den som förför en av dessa små som tro, för honom vore det
      bättre, om en kvarnsten hängdes om hans hals och han kastades i
      havet.

43. Om nu din hand är dig till förförelse, så hugg av den. Det är

      bättre för dig att ingå i livet lytt, än att hava båda händerna
      i behåll och komma till Gehenna, till den eld som icke
      utsläckes.

44. [2]
45. Och om din fot är dig till förförelse, så hugg av den. Det är

      bättre för dig att ingå i livet halt, än att hava båda fötterna
      i behåll och kastas i Gehenna.

46. [2]
47. Och om ditt öga är dig till förförelse, så riv ut det. Det är

      bättre för dig att ingå i Guds rike enögd, än att hava båda
      ögonen i behåll och kastas i Gehenna,

48. där ‘deras mask icke dör och elden icke utsläckes’.
49. Ty var människa måste saltas med eld.
50. Saltet är en god sak; men om saltet mister sin sälta, varmed

      skolen I då återställa dess kraft?  -- Haven salt i eder och
      hållen frid inbördes.»

[1] Eller: Då tog Petrus till orda och sade till Jesus: »Rabbi, det är

gott att vi äro här tillstädes» osv.

[2] Se Nya testamentets text i Ordförklaringarna.
*41/10 Evangelium enligt Markus, 10 Kapitlet

Evangelium enligt Markus, 10 Kapitlet

               Jesus lämnar Galileen, besvarar en fråga
               om äktenskapsskillnad, välsignar barnen,
               undervisar en rik man om livets väg och
               sina lärjungar om den sanna försakelsens
                  lön, förutsäger ännu en gång sitt
               lidande, tillrättavisar Sebedeus' söner,
                     giver en blind man hans syn.
  1. Och han stod upp och begav sig därifrån, genom landet på andra
    sidan Jordan, till Judeens område. Och mycket folk församlades
    åter omkring honom, och åter undervisade han dem, såsom hans sed
    var.
  2. Då ville några fariséer snärja honom, och de trädde fram och
    frågade honom om det vore lovligt för en man att skilja sig från
    sin hustru.
  3. Men han svarade och sade till dem: »Vad har Moses bjudit eder?»
  4. De sade: »Moses tillstadde att en man fick skriva skiljebrev åt
    sin hustru och så skilja sig från henne.»
  5. Då sade Jesus till dem: »För edra hjärtans hårdhets skull skrev
    han åt eder detta bud.
  6. Men redan vid världens begynnelse ‘gjorde Gud dem till man och
    kvinna’.
  7. ‘Fördenskull skall en man övergiva sin fader och sin moder.
  8. Och de tu skola varda ett kött.’ Så äro de icke mer två, utan
    ett kött.
  9. Vad nu Gud har sammanfogat, det må människan icke åtskilja.»
  10. När de sedan hade kommit hem, frågade hans lärjungar honom åter
    om detsamma.
  11. Och han svarade dem: »Den som skiljer sig från sin hustru och
    tager sig en annan hustru, han begår äktenskapsbrott mot henne.
  12. Och om en hustru skiljer sig från sin man och tager sig en annan
    man, då begår hon äktenskapsbrott.
  13. Och man bar fram barn till honom, för att han skulle röra vid
    dem; men lärjungarna visade bort dem.
  14. När Jesus såg detta, blev han misslynt och sade till dem: »Låten
    barnen komma till mig, och förmenen dem det icke; ty Guds rike
    hör sådana till.
  15. Sannerligen säger jag eder: Den som icke tager emot Guds rike
    såsom ett barn, han kommer aldrig ditin.»
  16. Och han tog dem upp i famnen och lade händerna på dem och
    välsignade dem.
  17. När han sedan begav sig åstad för att fortsätta sin väg,
    skyndade en man fram och föll på knä för honom och frågade
    honom: »Gode Mästare, vad skall jag göra för att få evigt liv
    till arvedel?»
  18. Jesus sade till honom: »Varför kallar du mig god? Ingen är god
    utom Gud allena.
  19. Buden känner du: ‘Du skall icke dräpa’, ‘Du skall icke begå
    äktenskapsbrott’, ‘Du skall icke stjäla’, ‘Du skall icke bära
    falskt vittnesbörd’, ‘Du skall icke undanhålla någon vad honom
    tillkommer’, Hedra din fader och din moder.’»
  20. Då svarade han honom: »Mästare, allt detta har jag hållit från
    min ungdom.»
  21. Då såg Jesus på honom och fick kärlek till honom och sade till
    honom: »Ett fattas dig: gå bort och sälj allt vad du äger och
    giv åt de fattiga; då skall du få en skatt i himmelen. Och kom
    sedan och följ mig.»
  22. Men han blev illa till mods vid det talet och gick bedrövad
    bort, ty han hade många ägodelar.
  23. Då såg Jesus sig omkring och sade till sina lärjungar: »Huru
    svårt är det icke för dem som hava penningar att komma in i Guds
    rike!»
  24. Men lärjungarna häpnade vid hans ord. Då tog Jesus åter till
    orda och sade till dem: »Ja, mina barn, huru svårt är det icke
    att komma in i Guds rike!
  25. Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga, än för
    den som är rik att komma in i Guds rike.»
  26. Då blevo de ännu mer häpna och sade till varandra: »Vem kan då
    bliva frälst?»
  27. Jesus såg på dem och sade: »För människor är det omöjligt, men
    icke för Gud, ty för Gud är allting möjligt.»
  28. Då tog Petrus till orda och sade till honom: »Se, vi hava
    övergivit allt och följt dig.»
  29. Jesus svarade: »Sannerligen säger jag eder: Ingen som för min
    och evangelii skull har övergivit hus, eller bröder eller
    systrar, eller moder eller fader, eller barn, eller jordagods,
  30. ingen sådan finnes, som icke skall få hundrafalt igen: redan här
    i tiden hus, och bröder och systrar, och mödrar och barn, och
    jordagods, mitt under förföljelser, och i den tillkommande
    tidsåldern evigt liv.
  31. Men många som äro de första skola bliva de sista, medan de sista
    bliva de första.»
  32. Och de voro på vägen upp till Jerusalem. Och Jesus gick före
    dem, och de gingo där bävande; och de som följde med dem voro
    uppfyllda av fruktan. Då tog han åter till sig de tolv och
    begynte tala till dem om vad som skulle övergå honom:
  33. »Se, vi gå nu upp till Jerusalem, och Människosonen skall bliva
    överlämnad åt översteprästerna och de skriftlärde, och de skola
    döma honom till döden och överlämna honom åt hedningarna,
  34. och dessa skola begabba honom och bespotta honom och gissla
    honom och döda honom; men tre dagar därefter skall han uppstå
    igen.»
  35. Då trädde Jakob och Johannes, Sebedeus’ söner, fram till honom
    och sade till honom: »Mästare, vi skulle vilja att du läte oss
    få vad vi nu tänka begära av dig.»
  36. Han frågade dem: »Vad viljen I då att jag skall låta eder få?»
  37. De svarade honom: »Låt den ene av oss i din härlighet få sitta
    på din högra sida, och den andre på din vänstra.»
  38. Men Jesus sade till dem: »I veten icke vad I begären. Kunnen I
    dricka den kalk som jag dricker, eller genomgå det dop som jag
    genomgår?»
  39. De svarade honom: »Det kunna vi.» Då sade Jesus till dem: »Ja,
    den kalk jag dricker skolen I få dricka, och det dop jag
    genomgår skolen I genomgå,
  40. men platsen på min högra sida och platsen på min vänstra
    tillkommer det icke mig att bortgiva, utan de skola tillfalla
    dem för vilka så är bestämt.»
  41. När de tio andra hörde detta, blevo de misslynta på Jakob och
    Johannes.
  42. Då kallade Jesus dem till sig och sade till dem: »I veten att de
    som räknas för folkens furstar uppträda mot dem såsom herrar,
    och att deras mäktige låta dem känna sin myndighet.
  43. Men så är det icke bland eder; utan den som vill bliva störst
    bland eder, han vare de andras tjänare,
  44. och den som vill vara främst bland eder, han vare allas dräng.
  45. Också Människosonen har ju kommit, icke för att låta tjäna sig,
    utan för att tjäna och giva sitt liv till lösen för många.»
  46. Och de kommo till Jeriko. Men när han åter gick ut ifrån
    Jeriko, följd av sina lärjungar och en ganska stor hop folk,
    satt där vid vägen en blind tiggare, Bartimeus, Timeus’ son.
  47. När denne hörde att det var Jesus från Nasaret, begynte han ropa
    och säga: »Jesus, Davids son, förbarma dig över mig.»
  48. Och många tillsade honom strängeligen att han skulle tiga; men
    han ropade ännu mycket mer: »Davids son, förbarma dig över mig.»
  49. Då stannade Jesus och sade: »Kallen honom hit.» Och de kallade
    på den blinde och sade till honom: »Var vid gott mod, stå upp;
    han kallar dig till sig.»
  50. Då kastade han av sig sin mantel och stod upp med hast och kom
    fram till Jesus.
  51. Och Jesus talade till honom och sade: »Vad vill du att jag skall
    göra dig?» Den blinde svarade honom: »Rabbuni, låt mig få min
    syn.»
  52. Jesus sade till honom: »Gå; din tro har hjälpt dig.» Och strax
    fick han sin syn och följde honom på vägen.
    *41/11 Evangelium enligt Markus, 11 KapitletEvangelium enligt Markus, 11 Kapitlet
               Jesus rider in Jerusalem, förbannar ett
               fikonträd, rensar helgedomen, undervisar
               om trons kraft, tillspörjes om sin makt.
  1. När de nu nalkades Jerusalem och voro nära Betfage och Betania
    vid Oljeberget, sände han åstad två av sina lärjungar
  2. och sade till dem: »Gån in i byn som ligger mitt framför eder,
    så skolen I, strax då I kommen ditin, finna en åsnefåle stå där
    bunden, som ännu ingen människa har suttit på; lösen den och
    fören den hit.
  3. Och om någon frågar eder varför I gören detta, så skolen I
    svara: ‘Herren behöver den, men han skall strax sända den
    tillbaka hit.»
  4. Då gingo de åstad och funno en åsnefåle stå där bunden utanför
    en port vid vägen, och de löste den.
  5. Och några som stodo där bredvid sade till dem: »Vad gören I?
    Varför lösen I fålen?»
  6. Men de svarade dem såsom Jesus hade bjudit. Då lät man dem
    vara.
  7. Och de förde fålen till Jesus och lade sina mantlar på den,
    och han satte sig upp på den.
  8. Och många bredde ut sina mantlar på vägen, andra åter skuro av
    kvistar och löv på fälten och strödde på vägen.
  9. Och de som gingo före och de som följde efter ropade:
        »Hosianna!
        Välsignad vare han som kommer, [1]
        i Herrens namn.
 10.    Välsignat vare vår fader Davids rike,
        som nu kommer.
        Hosianna i höjden!»

11. Så drog han in i Jerusalem och kom in i helgedomen; och när han

      hade sett sig omkring överallt och det redan var sent på dagen,
      gick han med de tolv ut till Betania.

12. När de dagen därefter voro på väg tillbaka från Betania, blev

han hungrig.
13. Och då han på avstånd fick se ett fikonträd som hade löv, gick

      han dit för att se om han till äventyrs skulle finna något
      därpå; men när han kom fram till det, fann han intet annat än
      löv, det var icke då fikonens tid.
 14.  Då talade han och sade till trädet: »Aldrig någonsin mer äte
      någon frukt av dig.» Och hans lärjungar hörde detta.

15. När de sedan kommo fram till Jerusalem, gick han in i helgedomen

      och begynte driva ut dem som sålde och köpte i helgedomen.  Och
      han stötte omkull växlarnas bord och duvomånglarnas säten;
 16.  han tillstadde icke heller att man bar någonting genom
      helgedomen.
 17.  Och han undervisade dem och sade: »Det är ju skrivet: 'Mitt hus
      skall kallas ett bönehus för alla folk.'  Men I haven gjort det
      till en rövarkula.»

18. Då översteprästerna och de skriftlärde fingo höra härom, sökte

      de efter tillfälle att förgöra honom; ty de fruktade för honom,
      eftersom allt folket häpnade över hans undervisning.

19. När det blev afton, begåvo de sig ut ur staden.
20. Men då de nu på morgonen åter gingo där fram, fingo de se

fikonträdet vara förtorkat ända från roten.
21. Då kom Petrus ihåg vad som hade skett och sade till honom:

»Rabbi, se, fikonträdet som du förbannade är förtorkat.»
22. Jesus svarade och sade till dem: »Haven tro på Gud.
23. Sannerligen säger jag eder: Om någon säger till detta berg: ‘Häv

      dig upp, och kasta dig i havet' och därvid icke tvivlar i sitt
      hjärta, utan tror att det han säger skall ske, då skall det ske
      honom så.
 24.  Därför säger jag eder: Allt vad I bedjen om och begären, tron
      att det är eder givet; och det skall ske eder så.
 25.  Och när I stån och bedjen, så förlåten, om I haven något emot
      någon, för att också eder Fader, som är i himmelen, må förlåta
      eder edra försyndelser.»

26. [2]

27. Så kommo de åter till Jerusalem. Och medan han gick omkring i

      helgedomen, kommo översteprästerna och de skriftlärde och de
      äldste fram till honom;
 28.  och de sade till honom: »Med vad myndighet gör du detta?  Och
      vem har givit dig myndighet att göra detta?»
 29.  Jesus svarade dem: »Jag vill ställa en fråga till eder; svaren
      mig på den, så skall ock jag säga eder med vad myndighet jag gör
      detta.
 30.  Johannes' döpelse, var den från himmelen eller från människor?
      Svaren mig härpå.»
 31.  Då överlade de med varandra och sade: »Om vi svara: 'Från
      himmelen', så frågar han: 'Varför trodden I honom då icke?'
 32.  Eller skola vi svara: 'Från människor'?» -- det vågade de icke
      av fruktan för folket, ty alla höllo före att Johannes verkligen
      var en profet.
 33.  De svarade alltså Jesus och sade: »Vi veta det icke.» Då sade
      Jesus till dem: »Så säger icke heller jag eder med vad myndighet
      jag gör detta.»

[1] Se Messias i Ordförklaringarna.

[2] Se Nya testamentets text i Ordförklaringarna.
*41/12 Evangelium enligt Markus, 12 Kapitlet

Evangelium enligt Markus, 12 Kapitlet

                 Jesus bestraffar i en liknelse om en
               vingård sina motståndare, besvarar deras
                    frågor om skattepenningen, om
               uppståndelsen och om det yppersta budet,
                  ställer själv till dem en fråga om
               Messias såsom Davids son, varnar för de
                 skriftlärde, uttalar sig om en änkas
                              offergåva.
  1. Och han begynte tala till dem i liknelser: »En man planterade en
    vingård och satte stängsel däromkring och högg ut ett presskar
    och byggde ett vakttorn; därefter lejde han ut den åt
    vingårdsmän och for utrikes.
  2. När sedan rätta tiden var inne, sände han en tjänare till
    vingårdsmännen, för att denne av vingårdsmännen skulle uppbära
    någon del av vingårdens frukt.
  3. Men de togo fatt på honom och misshandlade honom och läto honom
    gå tomhänt tillbaka.
  4. Åter sände han till dem en annan tjänare. Honom slogo de i
    huvudet och skymfade.
  5. Sedan sände han åstad ännu en annan, men denne dräpte de.
    Likaså gjorde de med många andra: somliga misshandlade de, och
    andra dräpte de.
  6. Nu hade han ock en enda son, vilken han älskade. Honom sände
    han slutligen åstad till dem, ty han tänkte: ‘De skola väl hava
    försyn för min son.’
  7. Men vingårdsmännen sade till varandra: ‘Denne är arvingen; kom,
    låt oss dräpa honom, så bliver arvet vårt.’
  8. Och de togo fatt på honom och dräpte honom och kastade honom ut
    ur vingården. —
  9. Vad skall nu vingårdens herre göra? Jo, han skall komma och
    förgöra vingårdsmännen och lämna vingården åt andra.
  10. Haven I icke läst detta skriftens ord:
    ‘Den sten som byggningsmännen förkastade,
    den har blivit en hörnsten;
  11. av Herren har den blivit detta,
    och underbar är den i våra ögon’?»
  12. De hade nu gärna velat gripa honom, men de fruktade för folket;
    ty de förstodo att det var om dem som han hade talat i denna
    liknelse. Så läto de honom vara och gingo sin väg.
  13. Därefter sände de till honom några fariséer och herodianer, för
    att dessa skulle fånga honom genom något hans ord.
  14. Dessa kommo nu och sade till honom: »Mästare, vi veta att du är
    sannfärdig och icke frågar efter någon, ty du ser icke till
    personen, utan lär om Guds väg vad sant är. Är det lovligt att
    giva kejsaren skatt, eller är det icke lovligt? Skola vi giva
    skatt, eller icke giva?»
  15. Men han förstod deras skrymteri och sade till dem: »Varför söken
    I att snärja mig? Tagen hit en penning [1], så att jag får se
    den.»
  16. Då lämnade de fram en sådan. Därefter frågade han dem: »Vems
    bild och överskrift är detta?» De svarade honom: »Kejsarens.»
  17. Då sade Jesus till dem: »Så given kejsaren vad kejsaren tillhör,
    och Gud vad Gud tillhör.» Och de förundrade sig högeligen över
    honom.
  18. Sedan kommo till honom några av sadducéerna, vilka mena att det
    icke gives någon uppståndelse. Dessa frågade honom och sade:
  19. »Mästare, Moses har givit oss den föreskriften, att om någon har
    en broder som dör, och som efterlämnar hustru, men icke lämnar
    barn efter sig, så skall han taga sin broders hustru till äkta
    och skaffa avkomma åt sin broder.
  20. Nu voro här sju bröder. Den förste tog sig en hustru, men dog
    utan att lämna någon avkomma efter sig.
  21. Då tog den andre i ordningen henne, men också han dog utan att
    lämna någon avkomma efter sig; sammalunda den tredje.
  22. Så skedde med alla sju: ingen av dem lämnade någon avkomma efter
    sig. Sist av alla dog ock hustrun.
  23. Vilken av dem skall nu vid uppståndelsen, när de uppstå, få
    henne till hustru? De hade ju alla sju tagit henne till
    hustru.»
  24. Jesus svarade dem: »Visar icke eder fråga att I faren vilse och
    varken förstån skrifterna, ej heller Guds kraft?
  25. Efter uppståndelsen från de döda taga män sig icke hustrur, ej
    heller givas hustrur åt män, utan de äro då såsom änglarna i
    himmelen.
  26. Men vad nu det angår, att de döda uppstå, haven I icke läst i
    Moses’ bok, på det ställe där det talas om törnbusken, huru Gud
    sade till honom så: ‘Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och
    Jakobs Gud’?
  27. Han är en Gud icke för döda, utan för levande. I faren mycket
    vilse.»
  28. Då trädde en av de skriftlärde fram, en som hade hört deras
    ordskifte och förstått att han hade svarat dem väl. Denne
    frågade honom: »Vilket är det förnämsta av alla buden?»
  29. Jesus svarade: »Det förnämsta är detta: ‘Hör, Israel! Herren,
    vår Gud, Herren är en.
  30. Och du skall älska Herren, din Gud, av allt ditt hjärta och av
    all din själ och av allt ditt förstånd och av all din kraft.’
  31. Därnäst kommer detta: ‘Du skall älska din nästa såsom dig
    själv.’ Intet annat bud är större än dessa.»
  32. Då svarade den skriftlärde honom: »Mästare, du har i sanning
    rätt i vad du säger, att han är en, och att ingen annan är än
    han.
  33. Och att älska honom av allt sitt hjärta och av allt sitt
    förstånd och av all sin kraft och att älska sin nästa såsom sig
    själv, det är ‘förmer än alla brännoffer och slaktoffer’.»
  34. Då nu Jesus märkte att han hade svarat förståndigt, sade han
    till honom: »Du är icke långt ifrån Guds rike.» Sedan dristade
    sig ingen att vidare ställa någon fråga på honom.
  35. Medan Jesus undervisade i helgedomen, framställde han denna
    fråga: »Huru kunna de skriftlärde säga att Messias är Davids
    son?
  36. David själv har ju sagt genom den helige Andes ingivelse:
    ‘Herren sade till min herre:
    Sätt dig på min högra sida,
    till dess jag har lagt dina fiender
    dig till en fotapall.’
  37. Så kallar nu David själv honom ‘herre’; huru kan han då vara
    hans son?»Och folkskarorna hörde honom gärna.
  38. Och han undervisade dem och sade till dem: »Tagen eder till vara
    för de skriftlärde, som gärna gå omkring i fotsida kläder och
    gärna vilja bliva hälsade på torgen
  39. och gärna sitta främst i synagogorna och på de främsta platserna
    vid gästabuden —
  40. detta under det att de utsuga änkors hus, medan de för syns
    skull hålla långa böner. De skola få en dess hårdare dom.»
  41. Och han satte sig mitt emot offerkistorna och såg huru folket
    lade ned penningar i offerkistorna. Och många rika lade dit
    mycket.
  42. Men en fattig änka kom och lade ned två skärvar [2], det är ett
    öre.
  43. Då kallade han sina lärjungar till sig och sade till dem:
    »Sannerligen säger jag eder: Denna fattiga änka lade dit mer än
    alla de andra som lade något i offerkistorna.
  44. Ty dessa lade alla dit av sitt överflöd, men hon lade dit av
    sitt armod allt vad hon hade, så mycket som fanns i hennes ägo.»

[1] Se Penning i Ordförklaringarna.

[2] Se Skärv i Ordförklaringarna.
*41/13 Evangelium enligt Markus, 13 Kapitlet

Evangelium enligt Markus, 13 Kapitlet

                   Jesu förutsägelse om Jerusalems
                 förstöring och om sin tillkommelse.
  1. Då han nu gick ut ur helgedomen, sade en av hans lärjungar till
    honom: »Mästare, se hurudana stenar och hurudana byggnader!»
  2. Jesus svarade honom: »Ja, du ser nu dessa stora byggnader; men
    här skall förvisso icke lämnas sten på sten; allt skall bliva
    nedbrutet.»
  3. När han sedan satt på Oljeberget, mitt emot helgedomen, frågade
    honom Petrus och Jakob och Johannes och Andreas, då de voro

    allena
  4. »Säg oss när detta skall ske, och vad som bliver tecknet tillatt tiden är inne, då allt detta skall gå i fullbordan.»
  5. Då begynte Jesus tala till dem och sade:»Sen till, att ingen förvillar eder.
  6. Många skola komma under mitt namn och säga: ‘Det är jag’ och
    skola förvilla många.
  7. Men när I fån höra krigslarm och rykten om krig, så förloren
    icke besinningen; sådant måste komma, men därmed är ännu icke
    änden inne.
  8. Ja, folk skall resa sig upp mot folk och rike mot rike, och det
    skall bliva jordbävningar på den ena orten efter den andra, och
    hungersnöd skall uppstå; detta är begynnelsen till
    ‘födslovåndorna’. [1]
  9. Men tagen I eder till vara. Man skall då draga eder inför
    domstolar, och I skolen bliva gisslade i synagogor och ställas
    fram inför landshövdingar och konungar, för min skull, till ett
    vittnesbörd för dem.
  10. Men evangelium måste först bliva predikat för alla folk.
  11. När man nu för eder åstad och drager eder inför rätta, så gören
    eder icke förut bekymmer om vad I skolen tala; utan vad som
    bliver eder givet i den stunden, det mån I tala. Ty det är icke
    I som skolen tala, utan den helige Ande.
  12. Och den ene brodern skall då överlämna den andre till att dödas,
    ja ock fadern sitt barn; och barn skola sätta sig upp mot sina
    föräldrar och skola döda dem.
  13. Och I skolen bliva hatade av alla, för mitt namns skull. Men
    den som är ståndaktig intill änden, han skall bliva frälst.
  14. Men när I fån se ‘förödelsens styggelse’ [2] stå där han icke
    borde stå — den som läser detta, han give akt därpå — då må de
    som äro i Judeen fly bort till bergen,
  15. och den som är på taket må icke stiga ned och gå in för att
    hämta något ur sitt hus,
  16. och den som är ute på marken må icke vända tillbaka för att
    hämta sin mantel.
  17. Och ve de som äro havande, eller som giva di på den tiden!
  18. Men bedjen att det icke må ske om vintern.
  19. Ty den tiden skall bliva ‘en tid av vedermöda, så svår att dess
    like icke har förekommit allt ifrån världens begynnelse, från
    den tid då Gud skapade världen, intill nu’, ej heller någonsin
    skall förekomma.
  20. Och om Herren icke förkortade den tiden, så skulle intet kött
    bliva frälst; men för de utvaldas skull, för de människors
    skull, som han har utvalt, har han förkortat den tiden.
  21. Och om någon då säger till eder: ‘Se här är Messias’, eller: ‘Se
    där är han’, så tron det icke.
  22. Ty människor som falskeligen säga sig vara Messias skola uppstå,
    så ock falska profeter, och de skola göra tecken och under, för
    att, om möjligt, förvilla de utvalda.
  23. Men tagen I eder till vara. Jag har nu sagt eder allt förut.
  24. Men på den tiden, efter den vedermödan, skall solen förmörkas
    och månen upphöra att giva sitt sken,
  25. och stjärnorna skola falla ifrån himmelen, och makterna [3] i
    himmelen skola bäva.
  26. Och då skall man få se ‘Människosonen komma i skyarna’ med stor
    makt och härlighet.
  27. Och han skall då sända ut sina änglar och församla sina utvalda
    från de fyra väderstrecken, från jordens ända till himmelens
    ända.
  28. Ifrån fikonträdet mån I här hämta en liknelse. När dess kvistar
    begynna att få save och löven spricka ut, då veten I att
    sommaren är nära.
  29. Likaså, när I sen detta ske, då kunnen I ock veta att han är
    nära och står för dörren.
  30. Sannerligen säger jag eder: Detta släkte skall icke förgås,
    förrän allt detta sker.
  31. Himmel och jord skola förgås, men mina ord skola icke förgås.
  32. Men om den dagen och den stunden vet ingen något, icke änglarna
    i himmelen, icke ens Sonen — ingen utom Fadern.
  33. Tagen eder till vara, vaken; ty I veten icke när tiden är inne.
  34. Såsom när en man reser utrikes och lämnar sitt hus och giver
    sina tjänare makt och myndighet däröver, åt var och en hans
    särskilda syssla, och därvid ock bjuder portvaktaren att vaka.
  35. likaså bjuder jag eder: Vaken; ty I veten icke när husets herre
    kommer, om han kommer på aftonen eller vid midnattstiden eller i
    hanegället eller på morgonen;
  36. vaken, så att han icke finner eder sovande, när han oförtänkt
    kommer.
  37. Men vad jag säger till eder, det säger jag till alla: Vaken!»

[1] Se Födslovåndor i Ordförklaringarna.

[2] Se Förödelsens styggelse i Ordförklaringarna.

[3] Se Makter i Ordförklaringarna.
*41/14 Evangelium enligt Markus, 14 Kapitlet

Evangelium enligt Markus, 14 Kapitlet

                 Översteprästerna och de skriftlärde
                 lägga råd mot Jesus.  Han smörjes i
                  Betania, förrådes av Judas, håller
                påskmåltid med lärjungarna, instiftar
                nattvarden, beder i Getsemane, gripes,
               förhöres inför Stora rådet, förnekas av
                               Petrus.
  1. Två dagar därefter var det påsk och det osyrade brödets högtid.
    Och översteprästerna och de skriftlärde sökte efter tillfälle
    att gripa honom med list och döda honom.
  2. De sade nämligen: »Icke under högtiden, för att ej oroligheter
    skola uppstå bland folket.»
  3. Men när han var i Betania, i Simon den spetälskes hus, och där
    låg till bords, kom en kvinna som hade med sig en
    alabasterflaska med smörjelse av dyrbar äkta nardus. Och hon
    bröt sönder flaskan och göt ut smörjelsen över hans huvud.
  4. Några som voro där blevo då misslynta och sade till varandra:
    »Varför skulle denna smörjelse förspillas?
  5. Man hade ju kunnat sälja den för mer än tre hundra
    silverpenningar [1] och giva dessa åt de fattiga.» Och de talade
    hårda ord till henne.
  6. Men Jesus sade: »Låten henne vara. Varför oroen I henne? Det
    är en god gärning som hon har gjort mot mig.
  7. De fattiga haven I ju alltid ibland eder, och närhelst I viljen
    kunnen I göra dem gott, men mig haven I icke alltid.
  8. Vad hon kunde, det gjorde hon. Hon har i förväg smort min kropp
    såsom en tillredelse till min begravning.
  9. Och sannerligen säger jag eder: Varhelst i hela världen
    evangelium bliver predikat, där skall ock det som hon nu har
    gjort bliva omtalat, henne till åminnelse.»
  10. Och Judas Iskariot, han som var en av de tolv, gick bort till
    översteprästerna och ville förråda honom åt dem.
  11. När de hörde detta, blevo de glada och lovade att giva honom en
    summa penningar. Sedan sökte han efter tillfälle att förråda
    honom, då lägligt var.
  12. På första dagen i det osyrade brödets högtid, när man slaktade
    påskalammet, sade hans lärjungar till honom: »Vart vill du att
    vi skola gå och reda till, så att du kan äta påskalammet?»
  13. Då sände han åstad två av sina lärjungar och sade till dem: »Gån
    in i staden; där skolen I möta en man som bär en kruka vatten.
    Följen honom.
  14. Och sägen till husbonden i det hus där han går in: ‘Mästaren
    frågar: Var finnes härbärget där jag skall äta påskalammet med
    mina lärjungar?’
  15. Då skall han visa eder en stor sal i övre våningen, tillredd och
    ordnad för måltid; reden till åt oss där.»
  16. Och lärjungarna begåvo sig i väg och kommo in i staden och funno
    det så som han hade sagt dem; och de redde till påskalammet.
  17. När det sedan hade blivit afton, kom han dit med de tolv.
  18. Och medan de lågo till bords och åto, sade Jesus: »Sannerligen
    säger jag eder: En av eder skall förråda mig, ‘den som äter med
    mig’.»
  19. Då begynte de bedrövas och fråga honom, den ene efter den andre:
    »Icke är det väl jag?»
  20. Och han sade till dem: »Det är en av de tolv, den som jämte mig
    doppar i fatet.
  21. Ja, Människosonen skall gå bort, såsom det är skrivet om honom;
    men ve den människa genom vilken Människosonen bliver förrådd!
    Det hade varit bättre för den människan, om hon icke hade blivit
    född.»
  22. Medan de nu åto, tog han ett bröd och välsignade det och bröt
    det och gav åt dem och sade: »Tagen detta; detta är min
    lekamen.»
  23. Och han tog en kalk och tackade Gud ock gav åt dem; och de
    drucko alla därav.
  24. Och han sade till dem: »Detta är mitt blod, förbundsblodet, som
    varder utgjutet för många.
  25. Sannerligen säger jag eder: Jag skall icke mer dricka av det som
    kommer från vinträd, förrän på den dag då jag dricker det nytt i
    Guds rike.»
  26. När de sedan hade sjungit lovsången, gingo de ut till
    Oljeberget.
  27. Då sade Jesus till dem: »I skolen alla komma på fall; ty det är
    skrivet
    ‘Jag skall slå herden,
    och fåren skola förskingras.’
  28. Men efter min uppståndelse skall jag före eder gå tillGalileen.»
  29. Då svarade Petrus honom: »Om än alla andra komma på fall, så
    skall dock jag det icke.»
  30. Jesus sade till honom: »Sannerligen säger jag dig: Redan i denna
    natt, förrän hanen har galit två gånger, skall du tre gånger
    förneka mig.»
  31. Då försäkrade han ännu ivrigare: »Om jag än måste dö med dig, så
    skall jag dock icke förneka dig.» Sammalunda sade ock alla de
    andra. Och de kommo till ett ställe som kallades Getsemane.
  32. Då sade han till sina lärjungar: »Bliven kvar här, medan jag
    beder.»
  33. Och han tog med sig Petrus och Jakob och Johannes; och han
    begynte bäva och ängslas.
  34. Och han sade till dem: »Min själ är djupt bedrövad, ända till
    döds; stannen kvar här och vaken.»
  35. Därefter gick han litet längre bort och föll ned på jorden och
    bad, att om möjligt vore, den stunden skulle bliva honom
    besparad.
  36. Och han sade: »Abba, Fader, allt är möjligt för dig. Tag denna
    kalk ifrån mig. Dock icke vad jag vill, utan vad du vill!»
  37. Sedan kom han tillbaka och fann dem sovande. Då sade han till
    Petrus: »Simon, sover du? Förmådde du då icke vaka en kort
    stund?
  38. Vaken, och bedjen att I icke mån komma i frestelse. Anden är
    villig, men köttet är svagt.»
  39. Och han gick åter bort och bad och sade samma ord.
  40. När han sedan kom tillbaka, fann han dem åter sovande, ty deras
    ögon voro förtyngda. Och de visste icke vad de skulle svara
    honom.
  41. För tredje gången kom han tillbaka och sade då till dem: »Ja, I
    soven ännu alltjämt och vilen eder! Det är nog. Stunden är
    kommen. Människosonen skall nu bliva överlämnad i syndarnas
    händer.
  42. Stån upp, låt oss gå; se, den som förråder mig är nära.»
  43. Och i detsamma, medan han ännu talade, kom Judas, en av de tolv,
    och jämte honom en folkskara med svärd och stavar, utsänd från
    översteprästerna och de skriftlärde och de äldste.
  44. Men förrädaren hade kommit överens med dem om ett tecken och
    sagt: »Den som jag kysser, den är det; honom skolen I gripa och
    föra bort under säker bevakning.»
  45. Och när han nu kom dit, trädde han strax fram till honom och
    sade: »Rabbi!» och kysste honom häftigt.
  46. Då grepo de Jesus och togo honom fången.
  47. Men en av dem som stodo där bredvid drog sitt svärd och högg
    till översteprästens tjänare och högg så av honom örat.
  48. Och Jesus talade till dem och sade: »Såsom mot en rövare haven I
    gått ut med svärd och stavar för att fasttaga mig.
  49. Var dag har jag varit ibland eder i helgedomen och undervisat,
    utan att I haven gripit mig. Men skrifterna skulle ju
    fullbordas.»
  50. Då övergåvo de honom alla och flydde.
  51. Och bland dem som hade följt med honom var en ung man, höljd i
    ett linnekläde, som var kastat över blotta kroppen; honom grepo
    de.
  52. Men han lämnade linneklädet kvar och flydde undan naken.
  53. Så förde de nu Jesus bort till översteprästen, och där
    församlade sig alla översteprästerna och de äldste och de
    skriftlärde.
  54. Och Petrus följde honom på avstånd ända in på översteprästens
    gård; där satt han sedan tillsammans med tjänarna och värmde sig
    vid elden.
  55. Och översteprästerna och hela Stora rådet sökte efter något
    vittnesbörd mot Jesus, för att kunna döda honom; men de funno
    intet.
  56. Ty väl vittnade många falskt mot honom, men vittnesbörden stämde
    icke överens.
  57. Och några stodo upp och vittnade falskt mot honom och sade:
  58. »Vi hava själva hört honom säga: ‘Jag skall bryta ned detta
    tempel, som är gjort med händer, och skall sedan på tre dagar
    bygga upp ett annat, som icke är gjort med händer.’»
  59. Men icke ens i det stycket stämde deras vittnesbörd överens.
  60. Då stod översteprästen upp ibland dem och frågade Jesus och
    sade: »Svarar du intet? Huru är det med det som dessa vittna
    mot dig?»
  61. Men han teg och svarade intet. Åter frågade översteprästen
    honom och sade till honom: »Är du Messias, den Högtlovades Son?»
  62. Jesus svarade: »Jag är det. Och I skolen få se Människosonen
    sitta på Maktens högra sida och komma med himmelens skyar.»
  63. Då rev översteprästen sönder sina kläder och sade: »Vad behöva
    vi mer några vittnen?
  64. I hörden hädelsen. Vad synes eder?» Då dömde de alla honom
    skyldig till döden.
  65. Och några begynte spotta på honom; och sedan de hade höljt över
    hans ansikte, slogo de honom på kinderna med knytnävarna och
    sade till honom: »Profetera.» Också rättstjänarna slogo honom på
    kinderna.
  66. Medan nu Petrus befann sig därnere på gården, kom en av
    översteprästens tjänstekvinnor dit.
  67. Och när hon fick se Petrus, där han satt och värmde sig, såg hon
    på honom och sade: »Också du var med nasaréen, denne Jesus.»
  68. Men han nekade och sade: »Jag varken vet eller förstår vad du
    menar.» Sedan gick han ut på den yttre gården.
  69. När tjänstekvinnan då fick se honom där, begynte hon åter säga
    till dem som stodo bredvid: »Denne är en av dem.»
  70. Då nekade han åter. Litet därefter sade återigen de som stodo
    där bredvid till Petrus: »Förvisso är du en av dem; du är ju
    också en galilé.»
  71. Då begynte han förbanna sig och svärja: »Jag känner icke den man
    som I talen om.»
  72. Och i detsamma gol hanen för andra gången. Då kom Petrus ihåg
    Jesu ord, huru han hade sagt till honom: »Förrän hanen har galit
    två gånger, skall du tre gånger förneka mig.» Och han brast ut i
    gråt.

[1] Se Silverpenning i Ordförklaringarna.
*41/15 Evangelium enligt Markus, 15 Kapitlet

Evangelium enligt Markus, 15 Kapitlet

                 Jesus föres till Pilatus, förhöres,
                dömes, gisslas, begabbas, korsfästes,
                      uppgiver andan, begraves.
  1. Sedan nu översteprästerna, tillsammans med de äldste och de
    skriftlärde, hela Stora rådet, på morgonen hade fattat sitt
    beslut, läto de strax binda Jesus och förde honom bort och
    överlämnade honom åt Pilatus.
  2. Då frågade Pilatus honom: »Är du judarnas konung?» Han svarade
    honom och sade: »Du säger det själv.»
  3. Och översteprästerna framställde många anklagelser mot honom.
  4. Pilatus frågade honom då åter och sade: »Svarar du intet? Du
    hör ju huru mycket det är som de anklaga dig för.»
  5. Men Jesus svarade intet mer, så att Pilatus förundrade sig.
  6. Nu plägade han vid högtiden giva dem en fånge lös, den som de
    begärde.
  7. Och där fanns då en man, han som kallades Barabbas, vilken satt
    fängslad jämte de andra som hade gjort upplopp och under
    upploppet begått dråp.
  8. Folket kom ditupp och begynte begära att han skulle göra åt dem
    såsom han plägade göra.
  9. Pilatus svarade dem och sade: »Viljen I att jag skall giva eder
    ‘judarnas konung’ lös?»
  10. Han förstod nämligen att det var av avund som översteprästerna
    hade dragit Jesus inför rätta.
  11. Men översteprästerna uppeggade folket till att begära att han
    hellre skulle giva dem Barabbas lös.
  12. När alltså Pilatus åter tog till orda och frågade dem: »Vad
    skall jag då göra med den som I kallen ‘judarnas konung’?»,
  13. så skriade de åter: »Korsfäst honom!»
  14. Men Pilatus frågade dem: »Vad ont har han då gjort?» Då skriade
    de ännu ivrigare: »Korsfäst honom!»
  15. Och eftersom Pilatus ville göra folket till viljes, gav han dem
    Barabbas lös; men Jesus lät han gissla och utlämnade honom sedan
    till att korsfästas.
  16. Och krigsmännen förde honom in i palatset, eller pretoriet, och
    kallade tillhopa hela den romerska vakten.
  17. Och de klädde på honom en purpurfärgad mantel och vredo samman
    en krona av törnen och satte den på honom.
  18. Sedan begynte de hälsa honom: »Hell dig, judarnas konung!»
  19. Och de slogo honom i huvudet med ett rör och spottade på honom;
    därvid böjde de knä och gåvo honom sin hyllning.
  20. Och när de hade begabbat honom, klädde de av honom den
    purpurfärgade manteln och satte på honom hans egna kläder och
    förde honom ut för att korsfästa honom.
  21. Och en man som kom utifrån marken gick där fram, Simon från
    Cyrene, Alexanders och Rufus’ fader; honom tvingade de att gå
    med och bära hans kors.
  22. Och de förde honom till Golgataplatsen (det betyder
    huvudskalleplatsen).
  23. Och de räckte honom vin, blandat med myrra, men han tog icke
    emot det.
  24. Och de korsfäste honom och delade sedan hans kläder mellan sig,
    genom att kasta lott om vad var och en skulle få.
  25. Och det var vid tredje timmen som de korsfäste honom.
  26. Och den överskrift som man hade satt upp över honom, för att
    angiva vad han var anklagad för, hade denna lydelse: »Judarnas
    konung.»
  27. Och de korsfäste med honom två rövare, den ene på hans högra
    sida och den andre på hans vänstra.
  28. [1]
  29. Och de som gingo där förbi bespottade honom och skakade huvudet
    och sade: »Tvi dig, du som ‘bryter ned templet och bygger upp
    det igen inom tre dagar’!
  30. Hjälp dig nu själv, och stig ned från korset.»
  31. Sammalunda talade ock översteprästerna, jämte de skriftlärde,
    begabbande ord med varandra och sade: »Andra har han hjälpt; sig
    själv kan han icke hjälpa.
  32. Han som är Messias, Israels konung, han stige nu ned från
    korset, så att vi få se det och tro.» Också de män som voro
    korsfästa med honom smädade honom.
  33. Men vid sjätte timmen kom över hela landet ett mörker, som
    varade ända till nionde timmen.
  34. Och vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst: »Eloi, Eloi,
    lema sabaktani?» [2]; det betyder: »Min Gud, min Gud, varför har
    du övergivit mig?»
  35. Då några av dem som stodo där bredvid hörde detta, sade de:
    »Hör, han kallar på Elias.»
  36. Men en av dem skyndade fram och fyllde en svamp med ättikvin och
    satte den på ett rör och gav honom att dricka, i det han sade:
    »Låt oss se om Elias kommer och tager honom ned.»
  37. Men Jesus ropade med hög röst och gav upp andan.
  38. Då rämnade förlåten i templet i två stycken, uppifrån och ända
    ned.
  39. Men när hövitsmannen, som stod där mitt emot honom, såg att han
    på sådant sätt gav upp andan, sade han: »Förvisso var denne man
    Guds Son.»
  40. Också några kvinnor stodo där på avstånd och sågo vad som
    skedde. Bland dessa voro jämväl Maria från Magdala och den
    Maria som var Jakob den yngres och Joses’ moder, så ock Salome
  41. — vilka hade följt honom och tjänat honom, medan han var i
    Galileen — därtill många andra kvinnor, de som med honom hade
    vandrat upp till Jerusalem.
  42. Det var nu tillredelsedag (det är dagen före sabbaten), och det
    hade blivit afton.
  43. Josef från Arimatea, en ansedd rådsherre och en av dem som
    väntade på Guds rike, tog därför nu mod till sig och gick in
    till Pilatus och utbad sig att få Jesu kropp.
  44. Då förundrade sig Pilatus över att Jesus redan skulle vara död,
    och han kallade till sig hövitsmannen och frågade honom om det
    var länge sedan han hade dött.
  45. Och när han av hövitsmannen hade fått veta huru det var, skänkte
    han åt Josef hans döda kropp.
  46. Denne köpte då en linneduk och tog honom ned och svepte honom i
    linneduken och lade honom i en grav som var uthuggen i en
    klippa; sedan vältrade han en sten för ingången till graven.
  47. Men Maria från Magdala och den Maria som var Joses’ moder sågo
    var han lades.

[1] Se Nya testamentets text i Ordförklaringarna.

[2] Se Betoning i Ordförklaringarna.
*41/16 Evangelium enligt Markus, 16 Kapitlet

Evangelium enligt Markus, 16 Kapitlet

               En ängel förkunnar Jesu uppståndelse för
               kvinnorna vid graven.  [Jesus uppenbarar
                  sig därefter vid olika tillfällen,
                 befaller sina lärjungar att predika
                evangelium i hela världen och upptages
                           till himmelen.]
  1. Och när sabbaten var förliden, köpte Maria från Magdala och den
    Maria som var Jakobs moder och Salome välluktande kryddor, för
    att sedan gå åstad och smörja honom.
  2. Och bittida om morgonen på första veckodagen kommo de till
    graven, redan vid soluppgången.
  3. Och de sade till varandra: »Vem skall åt oss vältra bort stenen
    från ingången till graven?»
  4. Men när de sågo upp, fingo de se att stenen redan var
    bortvältrad. Den var nämligen mycket stor.
  5. Och när de hade kommit in i graven, fingo de se en ung man sitta
    där på högra sidan, klädd i en vit fotsid klädnad; och de blevo
    förskräckta.
  6. Men han sade till dem: »Varen icke förskräckta. I söken Jesus
    från Nasaret, den korsfäste. Han är uppstånden, han är icke
    här. Se där är platsen där de lade honom.
  7. Men gån bort och sägen till hans lärjungar, och särskilt till
    Petrus: ‘Han skall före eder gå till Galileen; där skolen I få
    se honom, såsom han bar sagt eder.’»
  8. Då gingo de ut och flydde bort ifrån graven, ty bävan och
    bestörtning hade kommit över dem. Och i sin fruktan sade de
    intet till någon.
  9. [1] [Men efter sin uppståndelse visade han sig på första
    veckodagens morgon först för Maria från Magdala, ur vilken han
    hade drivit ut sju onda andar.
  10. Hon gick då och omtalade det för dem som hade följt med honom,
    och som nu sörjde och gräto.
  11. Men när dessa hörde sägas att han levde och hade blivit sedd av
    henne, trodde de det icke.
  12. Därefter uppenbarade han sig i en annan skepnad för två av dem,
    medan de voro stadda på vandring utåt landsbygden.
  13. Också dessa gingo bort och omtalade det för de andra; men icke
    heller dem trodde man.
  14. Sedan uppenbarade han sig också för de elva, när de lågo till
    bords; och han förebrådde dem då deras otro och deras hjärtans
    hårdhet, i det att de icke hade trott dem som hade sett honom
    vara uppstånden.
  15. Och han sade till dem: »Gån ut i hela världen och prediken
    evangelium för allt skapat.
  16. Den som tror och bliver döpt, han skall bliva frälst; men den
    som icke tror, han skall bliva fördömd.
  17. Och dessa tecken skola åtfölja dem som tro: genom mitt namn
    skola de driva ut onda andar, de skola tala nya tungomål,
  18. ormar skola de taga i händerna, och om de dricka något dödande
    gift, så skall det alls icke skada dem; på sjuka skola de lägga
    händerna, och de skola då bliva friska.»
  19. Därefter, sedan Herren Jesus hade talat med dem, blev han
    upptagen i himmelen och satte sig på Guds högra sida.
  20. Men de gingo ut och predikade allestädes. Och Herren verkade
    med dem och stadfäste ordet genom de tecken som åtföljde det.]

[1] V. 9-20 se Nya testamentets text i Ordförklaringarna.
*42/ Evangelium enligt Lukas
*42/01 Evangelium enligt Lukas, 1 Kapitlet

Evangelium enligt Lukas, 1 Kapitlet

               Änglabudskapen till Sakarias och Maria.
                Maria och Elisabet.  Johannes' födelse
                       och hans faders lovsång.
  1. Alldenstund många andra hava företagit sig att om de händelser,
    som bland oss hava timat, avfatta berättelser,
  2. i enlighet med vad som har blivit oss meddelat av dem som själva
    voro åsyna vittnen och ordets tjänare,
  3. så har ock jag, sedan jag grundligt har efterforskat allt ända
    ifrån begynnelsen, beslutit mig för att i följd och ordning
    skriva därom till dig, ädle Teofilus,
  4. så att du kan inse huru tillförlitliga de stycken äro, i vilka
    du har blivit undervisad.
  5. På den tid då Herodes var konung över Judeen levde en präst vid
    namn Sakarias, av Abias’ »dagavdelning». Denne hade till hustru
    en av Arons döttrar som hette Elisabet.
  6. De voro båda rättfärdiga inför Gud och vandrade ostraffligt
    efter alla Herrens bud och stadgar.
  7. Men de hade inga barn, ty Elisabet var ofruktsam; och båda voro
    de komna till hög ålder.
  8. Medan han nu en gång, när ordningen kom till hans avdelning,
    gjorde prästerlig tjänst inför Gud,
  9. hände det sig, vid den övliga lottningen om de prästerliga
    sysslorna, att det tillföll honom att gå in i Herrens tempel och
    tända rökelsen.
  10. Och hela menigheten stod utanför och bad, medan rökoffret
    förrättades.
  11. Då visade sig för honom en Herrens ängel, stående på högra sidan
    om rökelsealtaret.
  12. Och när Sakarias såg honom, blev han förskräckt, och fruktan
    föll över honom.
  13. Men ängeln sade till honom: »Frukta icke, Sakarias; ty din bön
    är hörd, och din hustru Elisabet skall föda dig en son, och
    honom skall du giva namnet Johannes.
  14. Och han skall bliva dig till glädje och fröjd, och många skola
    glädja sig över hans födelse.
  15. Ty han skall bliva stor inför Herren. Vin och starka drycker
    skall han icke dricka, och redan i sin moders liv skall han
    bliva uppfylld av helig ande.
  16. Och många av Israels barn skall han omvända till Herren, deras
    Gud.
  17. Han skall gå framför honom i Elias’ ande och kraft, för att
    ‘vända fädernas hjärtan till barnen’ och omvända de ohörsamma
    till de rättfärdigas sinnelag, så att han skaffar åt Herren ett
    välberett folk.»
  18. Då sade Sakarias till ängeln: »Varav skall jag veta detta? Jag
    är ju själv gammal, och min hustru är kommen till hög ålder.»
  19. Ängeln svarade och sade till honom: »Jag är Gabriel, som står
    inför Gud, och jag är utsänd för att tala till dig och förkunna
    dig detta glada budskap.
  20. Och se, ända till den dag då detta sker skall du vara mållös och
    icke kunna tala, därför att du icke trodde mina ord, vilka dock
    i sin tid skola fullbordas.»
  21. Och folket stod och väntade på Sakarias och förundrade sig över
    att han så länge dröjde i templet;
  22. och när han kom ut, kunde han icke tala till dem. Då förstodo
    de att han hade sett någon syn i templet. Och han tecknade åt
    dem och förblev stum.
  23. Och när tiden för hans tjänstgöring hade gått till ända, begav
    han sig hem.
  24. Men efter den tiden blev hans hustru Elisabet havande och höll
    sig dold i fem månader;
  25. och hon sade: »Så har Herren gjort med mig nu, då han har sett
    till min smälek bland människorna, för att borttaga den.»
  26. I sjätte månaden blev ängeln Gabriel sänd av Gud till en stad i
    Galileen som hette Nasaret,
  27. till en jungfru som var trolovad med en man vid namn Josef, av
    Davids hus; och jungfruns namn var Maria.
  28. Och ängeln kom in till henne och sade: »Hell dig, du
    högtbenådade! Herren är med dig.»
  29. Men hon blev mycket förskräckt vid hans ord och tänkte på vad
    denna hälsning månde innebära.
  30. Då sade ängeln till henne: »Frukta icke, Maria; ty du har funnit
    nåd för Gud.
  31. Se, du skall bliva havande och föda en son, och honom skall du
    giva namnet Jesus.
  32. Han skall bliva stor och kallas den Högstes Son, och Herren Gud
    skall giva honom hans fader Davids tron.
  33. Och han skall vara konung över Jakobs hus till evig tid, och på
    hans rike skall ingen ände vara.»
  34. Då sade Maria till ängeln: »Huru skall detta ske? Jag vet ju
    icke av någon man.»
  35. Ängeln svarade och sade till henne: »Helig ande skall komma över
    dig, och kraft från den Högste skall överskygga dig; därför
    skall ock det heliga som varder fött kallas Guds Son.
  36. Och se, jämväl din fränka Elisabet har blivit havande och skall
    föda en son, nu på sin ålderdom; och detta är sjätte månaden för
    henne, som säges vara ofruktsam.
  37. Ty för Gud kan intet vara omöjligt.»
  38. Då sade Maria: »Se, jag är Herrens tjänarinna; ske mig såsom du
    har sagt.»
  39. En av de närmaste dagarna stod Maria upp och begav sig skyndsamt
    till en stad i Judeen, uppe i bergsbygden.
  40. Och hon trädde in i Sakarias’ hus och hälsade Elisabet.
  41. När då Elisabet hörde Marias hälsning, spratt barnet till i
    hennes liv; och Elisabet blev fylld av helig ande
  42. och brast ut och ropade högt och sade: »Välsignad vare du bland
    kvinnor, och välsignad din livsfrukt!
  43. Men varför sker mig detta, att min Herres moder kommer till mig?
  44. Se, när ljudet av din hälsning nådde mina öron, spratt barnet
    till av fröjd i mitt liv.
  45. Och salig är du, som trodde att det skulle fullbordas, som blev
    dig sagt från Herren.»
  46. Då sade Maria:
    »Min själ prisar storligen Herren,
  47. och min ande fröjdar sig i Gud, min Frälsare.
  48. Ty han har sett till sin tjänarinnas ringhet;
    och se, härefter skola alla släkten prisa mig salig.
  49. Ty den Mäktige har gjort stora ting med mig,
    och heligt är hans namn.
  50. Hans barmhärtighet varar från släkte till släkte
    över dem som frukta honom.
  51. Han har utfört väldiga gärningar med sin arm,
    han har förskingrat dem som tänkte övermodiga tankar i sina
    hjärtan.
  52. Härskare har han störtat från deras troner,
    och ringa män har han upphöjt;
  53. hungriga har han mättat med sitt goda,
    och rika har han skickat bort med tomma händer.
  54. Han har tagit sig an sin tjänare Israel
    och tänkt på att bevisa barmhärtighet
  55. mot Abraham
    och mot hans säd till evig tid,
    efter sitt löfte till våra fäder.»
  56. Och Maria stannade hos henne vid pass tre månader och vände
    därefter hem igen.
  57. Så var nu för Elisabet tiden inne, då hon skulle föda; och hon
    födde en son.
  58. Och när hennes grannar och fränder fingo höra att Herren hade
    bevisat henne så stor barmhärtighet, gladde de sig med henne.
  59. Och på åttonde dagen kommo de för att omskära barnet; och de
    ville kalla honom Sakarias, efter hans fader.
  60. Men hans moder tog till orda och sade: »Ingalunda; han skall
    heta Johannes.»
  61. Då sade de till henne: »I din släkt finnes ju ingen som har det
    namnet.»
  62. Och de frågade hans fader genom tecken vad han ville att barnet
    skulle heta.
  63. Då begärde han en tavla och skrev dessa ord: »Johannes är hans
    namn.» Och alla förundrade sig.
  64. Men i detsamma öppnades hans mun, och hans tunga löstes, och han
    talade och lovade Gud.
  65. Och deras grannar betogos alla av häpnad, och ryktet om allt
    detta gick ut över Judeens hela bergsbygd.
  66. Och alla som hörde det lade märke därtill och sade: »Vad månde
    väl varda av detta barn?» Också var ju Herrens hand med honom.
  67. Och hans fader Sakarias blev uppfylld av helig ande och
    profeterade och sade:
  68. »Lovad vare Herren, Israels Gud,
    som har sett till sitt folk och berett det förlossning,
  69. och som har upprättat åt oss ett frälsningens horn
    i sin tjänare Davids hus,
  70. såsom han hade lovat
    genom sin forntida heliga profeters mun.
  71. Ty han ville frälsa oss från våra ovänner
    och ur alla våra motståndares hand,
  72. och så göra barmhärtighet med våra fäder
    och tänka på sitt heliga förbund,
  73. vad han med ed hade lovat för vår fader Abraham,
  74. Han ville beskära oss
    att få tjäna honom utan fruktan,
    frälsta ur våra ovänners hand,
  75. ja, att göra tjänst inför honom i helighet och rättfärdighet
    i alla våra dagar.
  76. Och du, barn, skall bliva kallad
    den Högstes profet,
    ty du skall gå framför Herren
    och bereda vägar för honom,
  77. till att giva hans folk kunskap om frälsning,
    i det att deras synder bliva dem förlåtna.
  78. Så skall ske för vår Guds förbarmande kärleks skull,
    som skall låta ett ljus gå upp
    och skåda ned till oss från höjden,
  79. för att ‘skina över dem som sitta i mörker och dödsskugga’
    och så styra våra fötter in på fridens väg.»
  80. Och barnet växte upp och blev allt starkare i anden. Och han
    vistades i öknen, intill den dag då han skulle träda fram för
    Israel.

*42/02 Evangelium enligt Lukas, 2 Kapitlet

Evangelium enligt Lukas, 2 Kapitlet

                Jesus födes i Betlehem, omskäres och
               frambäres i Jerusalems helgedom, besöker
                vid tolv års ålder Jerusalem, sitter i
               helgedomen och hör på lärarna och frågar
                                 dem.
  1. Och det hände sig vid den tiden att från kejsar Augustus utgick
    ett påbud att hela världen skulle skattskrivas.
  2. Detta var den första skattskrivningen, och den hölls, när
    Kvirinius var landshövding över Syrien.
  3. Då färdades alla var och en till sin stad, för att låta
    skattskriva sig.
  4. Så gjorde ock Josef; och eftersom han var av Davids hus och
    släkt, for han från staden Nasaret i Galileen upp till Davids
    stad, som heter Betlehem, i Judeen,
  5. för att låta skattskriva sig jämte Maria, sin trolovade, som var
    havande.
  6. Medan de voro där, hände sig att tiden var inne, då hon skulle
    föda.
  7. Och hon födde sin förstfödde son och lindade honom och lade
    honom i en krubba, ty det fanns icke rum för dem i härbärget.
  8. I samma nejd voro då några herdar ute på marken och höllo vakt
    om natten över sin hjord.
  9. Då stod en Herrens ängel framför dem, och Herrens härlighet
    kringstrålade dem; och de blevo mycket förskräckta.
  10. Men ängeln sade till dem: »Varen icke förskräckta. Se, jag
    bådar eder en stor glädje, som skall vederfaras allt folket.
  11. Ty i dag har en Frälsare blivit född åt eder i Davids stad, och
    han är Messias, Herren.
  12. Och detta skall för eder vara tecknet: I skolen finna ett nyfött
    barn, som ligger lindat i en krubba.»
  13. I detsamma sågs där jämte ängeln en stor hop av den himmelska
    härskaran, och de lovade Gud och sade:
  14. »Ära vare Gud i höjden,
    och frid på jorden,
    bland människor till vilka han har behag!»
  15. När så änglarna hade farit ifrån herdarna upp i himmelen, sade
    dessa till varandra: »Låt oss nu gå till Betlehem och se det som
    där har skett, och som Herren har kungjort för oss.»
  16. Och de skyndade åstad dit och funno Maria och Josef, och barnet
    som låg i krubban.
  17. Och när de hade sett det, omtalade de vad som hade blivit sagt
    till dem om detta barn.
  18. Och alla som hörde det förundrade sig över vad herdarna
    berättade för dem.
  19. Men Maria gömde och begrundade allt detta i sitt hjärta.
  20. Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för allt
    vad de hade fått höra och se, alldeles såsom det blivit dem
    sagt.
  21. När sedan åtta dagar hade gått till ända och han skulle
    omskäras, gavs honom namnet Jesus, det namn som hade blivit
    nämnt av ängeln, förrän han blev avlad i sin moders liv.
  22. Och när deras reningsdagar hade gått till ända, de som voro
    föreskrivna i Moses’ lag, förde de honom upp till Jerusalem för
    att bära honom fram inför Herren,
  23. enligt den föreskriften i Herrens lag, att »allt mankön som
    öppnar moderlivet skall räknas såsom helgat åt Herren»,
  24. så ock för att offra »ett par duvor eller två unga turturduvor»,
    såsom stadgat var i Herrens lag.
  25. I Jerusalem levde då en man, vid namn Simeon, en rättfärdig och
    from man, som väntade på Israels tröst; och helig ande var över
    honom.
  26. Och av den helige Ande hade han fått den uppenbarelsen att han
    icke skulle se döden, förrän han hade fått se Herrens Smorde.
  27. Han kom nu genom Andens tillskyndelse till helgedomen. Och när
    föräldrarna buro in barnet Jesus, för att så göra med honom som
    sed var efter lagen,
  28. då tog också han honom i sin famn och lovade Gud och sade:
  29. »Herre, nu låter du din tjänare fara hädan
    i frid, efter ditt ord,
  30. ty mina ögon hava sett din frälsning,
  31. vilken du har berett till att skådas av alla folk:
  32. ett ljus som skall uppenbaras för hedningarna,
    och en härlighet som skall givas åt ditt folk Israel.»
  33. Och hans fader och moder förundrade sig över det som sades om
    honom.
  34. Och Simeon välsignade dem och sade till Maria, hans moder: »Se,
    denne är satt till fall eller upprättelse för många i Israel,
    och till ett tecken som skall bliva motsagt.
  35. Ja, också genom din själ skall ett svärd gå. Så skola många
    hjärtans tankar bliva uppenbara.»
  36. Där fanns ock en profetissa, Hanna, Fanuels dotter, av Asers
    stam. Hon var kommen till hög ålder; i sju år hade hon levat
    med sin man, från den tid då hon var jungfru,
  37. och hon var nu änka, åttiofyra år gammal. Och hon lämnade
    aldrig helgedomen, utan tjänade där Gud med fastor och böner,
    natt och dag.
  38. Hon kom också i samma stund tillstädes och prisade Gud och
    talade om honom till alla dem som väntade på förlossning för
    Jerusalem.
  39. Och när de hade fullgjort allt som var stadgat i Herrens lag,
    vände de tillbaka till sin stad, Nasaret i Galileen.
  40. Men barnet växte upp och blev allt starkare och uppfylldes av
    vishet; och Guds nåd var över honom.
  41. Nu plägade hans föräldrar årligen vid påskhögtiden begiva sig
    till Jerusalem.
  42. När han var tolv år gammal, gingo de också dit upp, såsom sed
    var vid högtiden.
  43. Men när de hade varit med om alla högtidsdagarna och vände hem
    igen, stannade gossen Jesus kvar i Jerusalem, utan att hans
    föräldrar lade märke därtill.
  44. De menade att han var med i ressällskapet och vandrade så en
    dagsled och sökte efter honom bland fränder och vänner.
  45. När de då icke funno honom, vände de tillbaka till Jerusalem och
    sökte efter honom.
  46. Och efter tre dagar funno de honom i helgedomen, där han satt
    mitt ibland lärarna och hörde på dem och frågade dem;
  47. och alla som hörde honom blevo uppfyllda av häpnad över hans
    förstånd och hans svar.
  48. När de nu fingo se honom där, förundrade de sig högeligen; och
    hans moder sade till honom: »Min son, varför gjorde du oss
    detta? Se, din fader och jag hava sökt efter dig med stor oro.»
  49. Då sade han till dem: »Varför behövden I söka efter mig?
    Vissten I då icke att jag bör vara där min Fader bor?»
  50. Men de förstodo icke det som han talade till dem.
  51. Så följde han med dem och kom ned till Nasaret; och han var dem
    underdånig. Och hans moder gömde allt detta i sitt hjärta.
  52. Och Jesus växte till i ålder och vishet och nåd inför Gud och
    människor [1].

[1] Eller: Och Jesus växte upp och växte till i vishet och nåd osv.
*42/03 Evangelium enligt Lukas, 3 Kapitlet

Evangelium enligt Lukas, 3 Kapitlet

                 Johannes predikar, döper, fängslas.
                    Jesus döpes.  Hans släkttavla.
  1. I femtonde året av kejsar Tiberius’ regering, när Pontius
    Pilatus var landshövding i Judeen, och Herodes var landsfurste i
    Galileen, och hans broder Filippus landsfurste i Itureen och
    Trakonitis-landet, och Lysanias landsfurste i Abilene,
  2. på den tid då Hannas var överstepräst jämte Kaifas — då kom
    Guds befallning till Johannes, Sakarias’ son,
  3. och han gick åstad och predikade i hela trakten omkring Jordan
    bättringens döpelse till syndernas förlåtelse.
  4. Så uppfylldes vad som var skrivet i profeten Esaias’ utsagors
    bok
    »Hör rösten av en som ropar i öknen:
    Bereden vägen för Herren,
    gören stigarna jämna för honom.
  5. Alla dalar skola fyllasoch alla berg och höjder sänkas;
    vad krokigt är skall bliva rak väg,
    och vad oländigt är skall bliva stigar;
  6. och allt kött skall se Guds frälsning.’»
  7. Han sade nu till folket som kom ut för att låta döpa sig av
    honom: »I huggormars avföda, vem har ingivit eder att söka komma
    undan den tillstundande vredesdomen?
  8. Bären då ock sådan frukt som tillhör bättringen. Och sägen icke
    vid eder själva: ‘Vi hava ju Abraham till fader’; Ty jag säger
    eder att Gud av dessa stenar kan uppväcka barn åt Abraham.
  9. Redan är också yxan satt till roten på träden; så bliver då vart
    träd som icke bär god frukt avhugget och kastat på elden.
  10. Och folket frågade honom och sade: »Vad skola vi då göra?»
  11. Han svarade och sade till dem: »Den som har två livklädnader,
    han dele med sig åt den som icke har någon; och en som har
    matförråd, han göre sammalunda.»
  12. Så kommo ock publikaner för att låta döpa sig, och de sade till
    honom: »Mästare, vad skola vi göra?»
  13. Han svarade dem: »Kräven icke ut mer än vad som är eder
    föreskrivet.»
  14. Också krigsmän frågade honom och sade: »Vad skola då vi göra?
    Han svarade dem: »Tilltvingen eder icke penningar av någon,
    genom hot eller på annat otillbörligt sätt, utan låten eder nöja
    med eder sold.»
  15. Och folket gick där i förbidan, och alla undrade i sina hjärtan
    om Johannes icke till äventyrs vore Messias.
  16. Men Johannes tog till orda och sade: till dem alla: »Jag döper
    eder med vatten, men den som kommer, som är starkare än jag, den
    vilkens skorem jag icke är värdig att upplösa; han skall döpa
    eder i helig ande och eld.
  17. Han har sin kastskovel i handen, ty han vill noga rensa sin loge
    och samla in vetet i sin lada; men agnarna skall han bränna upp
    i en eld som icke utsläckes.»
  18. Så förmanade han folket också i många andra stycken och
    förkunnade evangelium för dem.
  19. Men när han hade förehållit Herodes, landsfursten, hans synd i
    fråga om hans broders hustru Herodias och förehållit honom allt
    det onda som han eljest hade gjort,
  20. lade Herodes till allt annat också det att han inspärrade
    Johannes i fängelse.
  21. När nu allt folket lät döpa sig och jämväl Jesus blev döpt, så
    skedde därvid, medan han bad, att himmelen öppnades,
  22. och den helige Ande sänkte sig ned över honom I lekamlig skepnad
    såsom en duva; och från himmelen kom en röst: »Du är min älskade
    Son; i dig har jag funnit behag.»
  23. Och Jesus var vid pass trettio år gammal, när han begynte sitt
    verk. Och man menade att han var son av Josef, som var son av
    Eli,
  24. som var son av Mattat, som var son av Levi, som var son av
    Melki, som var son av Jannai, som var son av Josef,
  25. som var son av Mattatias, som var son av Amos, som var son av
    Naum, som var son av Esli, som var son av Naggai,
  26. som var son av Maat, som var son av Mattatias, som var son av
    Semein, som var son av Josek, som var son av Joda,
  27. som var son av Joanan, som var son av Resa, som var son av
    Sorobabel, som var son av Salatiel, som var son av Neri,
  28. som var son av Melki, som var son av Addi, som var son av Kosam,
    som var son av Elmadam, som var son av Er,
  29. som var son av Jesus, som var son av Elieser, som var son av
    Jorim, som var son av Mattat, som var son av Levi,
  30. som var son av Simeon, som var son av Judas, som var son av
    Josef, som var son av Jonam, som var son av Eljakim,
  31. som var son av Melea, som var son av Menna, som var son av
    Mattata, som var son av Natam, som var son av David,
  32. som var son av Jessai, som var son av Jobed, som var son av
    Boos, som var son av Sala, som var son av Naasson,
  33. som var son av Aminadab, som var son av Admin, som var son av
    Arni, som var son av Esrom, som var son av Fares, som var son av
    Judas,
  34. som var son av Jakob, som var son av Isak, som var son av
    Abraham, som var son av Tara, som var son av Nakor,
  35. som var son av Seruk, som var son av Ragau, som var son av
    Falek, som var son av Eber, som var son av Sala,
  36. som var son av Kainam, som var son av Arfaksad, som var son av
    Sem, som var son av Noa, som var son av Lamek,
  37. som var son av Matusala, som var son av Enok, som var son av
    Jaret som var son av Maleleel, som var son av Kainan,
  38. som var son av Enos, som var son av Set, som var son av Adam,
    som var son av Gud.
    *42/04 Evangelium enligt Lukas, 4 KapitletEvangelium enligt Lukas, 4 Kapitlet
               Jesus frestas av djävulen, undervisar i
                  Nasarets synagoga och i Kapernaum,
                 driver ut en oren ande, botar Simons
                svärmoder och andra sjuka, predikar i
                          Judeens synagogor.
  1. Sedan vände Jesus tillbaka från Jordan, full av helig ande, och
    fördes genom Anden omkring i öknen
  2. och frestades av djävulen under fyrtio dagar. Och under de
    dagarna åt han intet; men när de hade gått till ända, blev han
    hungrig.
  3. Då sade djävulen till honom: »Är du Guds Son, så bjud denna sten
    att bliva bröd.»
  4. Jesus svarade honom: »Det är skrivet: ‘Människan skall leva icke
    allenast av bröd.’»
  5. Och djävulen förde honom upp på en höjd och visade honom i ett
    ögonblick alla riken i världen
  6. och sade till honom: »Åt dig vill jag giva makten över allt
    detta med dess härlighet; ty åt mig har den blivit överlämnad,
    och åt vem jag vill kan jag giva den.
  7. Om du alltså tillbeder inför mig, så skall den hel och hållen
    höra dig till.»
  8. Jesus svarade och sade till honom: »Det är skrivet: ‘Herren, din
    Gud, skall du tillbedja, och honom allena skall du tjäna.’»
  9. Och han förde honom till Jerusalem och ställde honom uppe på
    helgedomens mur och sade till honom: »Är du Guds Son, så kasta
    dig ned härifrån;
  10. det är ju skrivet:
    ‘Han skall giva sina änglar befallning om dig,
    att de skola väl bevara dig’;
  11. så ock:
    ‘De skola bära dig på händerna,
    så att du icke stöter din fot mot någon sten.’»
  12. Då svarade Jesus och sade till honom: »Det är sagt: ‘Du skall
    icke fresta Herren, din Gud.’»
  13. När djävulen så hade slutat med alla sina frestelser, vek han
    ifrån honom, intill läglig tid.
  14. Och Jesus vände i Andens kraft tillbaka till Galileen; och
    ryktet om honom gick ut i hela den kringliggande trakten.
  15. Och han undervisade i deras synagogor och blev prisad av alla.
  16. Så kom han till Nasaret, där han var uppfödd. Och på
    sabbatsdagen gick han, såsom hans sed var, in i synagogan: och
    där stod han upp till att föreläsa.
  17. Då räckte man åt honom profeten Esaias’ bok; och när han öppnade
    boken, fick han se det ställe där det stod skrivet:
  18. »Herrens Ande är över mig,
    ty han har smort mig.
    Han har satt mig till att förkunna
    glädjens budskap för de fattiga,
    till att predika frihet för de fångna
    och syn för de blinda,
    ja, till att giva de förtryckta frihet
  19. och till att predika ett nådens år från Herren.»
  20. Sedan lade han ihop boken och gav den tillbaka åt tjänaren och
    satte sig ned. Och alla som voro i synagogan hade sina ögon
    fästa på honom.
  21. Då begynte han tala och sade till dem: »I dag är detta skriftens
    ord fullbordat inför edra öron.»
  22. Och de gåvo honom alla sitt vittnesbörd och förundrade sig över
    de nådens ord som utgingo från hans mun, och sade: »Är då denne
    icke Josefs son?»
  23. Då sade han till dem: »Helt visst skolen I nu vända mot mig det
    ordet: ‘Läkare, bota dig själv’ och säga: ‘Sådana stora ting som
    vi hava hört vara gjorda i Kapernaum, sådana må du göra också
    här i din fädernestad.’»
  24. Och han tillade: »Sannerligen säger jag eder: Ingen profet
    bliver i sitt fädernesland väl mottagen.
  25. Men jag säger eder, såsom sant är: I Israel funnos många änkor
    på Elias’ tid då himmelen var tillsluten i tre år och sex
    månader, och stor hungersnöd kom över hela landet —
  26. och likväl blev Elias icke sänd till någon av dessa, utan
    allenast till en änka i Sarepta i Sidons land.
  27. Och många spetälska funnos i Israel på profeten Elisas tid; och
    likväl blev ingen av dessa gjord ren, utan allenast Naiman från
    Syrien.»
  28. När de som voro i synagogan hörde detta, uppfylldes de alla av
    vrede
  29. och stodo upp och drevo honom ut ur staden och förde honom ända
    fram till branten av det berg som deras stad var byggd på, och
    ville störta honom därutför.
  30. Men han gick sin väg mitt igenom hopen och vandrade vidare.
  31. Och han kom ned till Kapernaum, en stad i Galileen, och
    undervisade folket på sabbaten.
  32. Och de häpnade över hans undervisning, ty han talade med makt
    och myndighet.
  33. Och i synagogan var en man som var besatt av en oren ond ande.
    Denne ropade med hög röst:
  34. »Bort härifrån! Vad har du med oss att göra, Jesus från
    Nasaret? Har du kommit för att förgöra oss? Jag vet vem du är,
    du Guds Helige.»
  35. Men Jesus tilltalade honom strängt och sade: »Tig och far ut ur
    honom.» Då kastade den onde anden omkull mannen mitt ibland dem
    och for ut ur honom, utan att hava gjort honom någon skada.
  36. Och häpnad kom över dem alla, och de talade med varandra och
    sade: »Vad är det med dennes ord? Med myndighet och makt
    befaller han ju de orena andarna, och de fara ut.»
  37. Och ryktet om honom spriddes åt alla håll i den kringliggande
    trakten.
  38. Men han stod upp och gick ut ur synagogan och kom in i Simons
    hus. Och Simons svärmoder var ansatt av en svår feber, och de
    bådo honom för henne.
  39. Då trädde han fram och lutade sig över henne och näpste febern,
    och den lämnade henne; och strax stod hon upp och betjänade dem.
  40. Men när solen gick ned, förde alla till honom sina sjuka, sådana
    som ledo av olika slags sjukdomar. Och han lade händerna på var
    och en av dem och botade dem.
  41. Onda andar blevo ock utdrivna ur många, och de ropade därvid och
    sade: »Du är Guds Son.» Men han tilltalade dem strängt och
    tillsade dem att icke säga något, eftersom de visste att han var
    Messias.
  42. Och när det åter hade blivit dag, gick han åstad bort till en
    öde trakt. Men folket sökte efter honom; och när de kommo fram
    till honom, ville de hålla honom kvar och hindra honom att gå
    sin väg.
  43. Men han sade till dem: »Också för de andra städerna måste jag
    förkunna evangelium om Guds rike, ty därtill har jag blivit
    utsänd.»
  44. Och han predikade i synagogorna i Judeen.
    *42/05 Evangelium enligt Lukas, 5 KapitletEvangelium enligt Lukas, 5 Kapitlet
                  Jesus kallar Petrus vid ett stort
               fiskafänge, botar en spetälsk man och en
                 lam man, kallar Levi, undervisar om
                                fasta.
  1. Då nu en gång folke för att höra Guds ord trängde sig inpå
    honom, där han stod vid Gennesatets sjö,
  2. fick han se två båtar ligga vid sjöstranden; men de som fiskade
    hade gått i land och höllo på att skölja sina nät.
    > Matt. 4:18 f. Mark. 1:16 f.
  3. Då steg han i en av båtarna, den som tillhörde Simon, och bad
    honom lägga ut något litet från land. Sedan satte han sig ned
    och undervisade folket från båten.
  4. Och när han hade slutat att tala, sde han till Simon: »Lägg ut
    på djupet; och kasten där ut edra nät till fångst.»
    > Joh. 21:6
  5. Då svarade Simon och sade: »Mästare, vi hava arbetat hela
    natten och fått intet; men på ditt ord vill jag kasta ut
    näten.»
  6. Och när de hade gjort så, fingo de en stor hop fiskar i sina
    nät; och näten gingo sönder.
  7. Då vinkade de åt sina kamrater i den andra båten, att dessa
    skulle komma och hjälpa dem. Och de kommo och fyllde upp båda
    båtarna, så att de begynte sjunka.
  8. När Simon Petrus såg detta, föll han ned för Jesu knän och sade:
    »Gå bort ifrån mig, Herre; jag är en syndig människa.»
  9. Ty för detta fiskafänges skull hade han och alla som voro med
    honom betagits av häpnad,
  10. jämväl Jakob och Johannes, Sebedeus’ söner, som deltogo med
    Simon i fisket. Men Jesus sade till Simon: »Frukta icke;
    härefter skall du fånga människor.»
    > Matt. 13:47 f.
  11. Och de förde båtarna i land och lämnade alltsammans och följde
    honom.
    > Matt 19:27.
  12. Och medan han var i en av ständerna, hände sig, att där kom en
    man som var full av spetälska. När denne fick se Jesus, föll han
    ned på sitt ansikte och bad honom och sade: »Herre, vill du,
    så kan du göra mig ren.»
    > Matt 8:2 f. Mark 1:40 f.
  13. Då räckte han ut handen och rörde vid honom och sade: »Jag
    vill; bliv ren.» Och strax vek spetälskan ifrån honom.
  14. Och han förbjöd honom att omtala detta för någon, men tillade:
    »Gå åstad och visa dig för prästen och frambär för din rening
    ett offer, såsom Moses har påbjudi, till ett vittnesbörd för
    dem.»
    > 3 Mos 14:2 f.
  15. Men ryktet om honom spridde sig dess mer; och mycket folk
    samlade sig för att höra honom och för att bliva botade från
    sina sjukdomar.
  16. Men han drog sig undan till öde trakter och bad.
  17. Nu hände sig en dag, då han undervisade folket, att där sutto
    några fariséer och laglärare — sådana hade nämligen kommit dit
    från alla byar i Galileen och Judeen och från Jerusalem — och
    Herrens kraft verkade, så att sjuka blevo botade av honom.
  18. Då kommo några män dit med en lam man, som de buro på en säng;
    och de försökte komma in med honom för att lägga honom ned
    framför Jesus.
    > Matt 9:2 f. Mark 2:3 f.
  19. Men då de för folkets skull icke kunde finna något annat sätt
    att komma in med honom stego de upp på taket och släppte honom
    tillika med sängen ned genom tegelbeläggningen, mitt ibland dem,
    framför Jesus.
  20. När han såg deras tro, sade han: »Min vän, dina synder äro dig
    förlåtna.»
    > Luk 7:48 f.
  21. Då begynte de skriftlärde och fariséerna tänka så: »Vad är
    denne för en, som talar så hädiska ord? Vem kan förlåta synder
    utom Gud allena?»
    > Jes 43:25
  22. Men Jesus förnam deras tankar och svarade och sade till dem:
    »Vad är det I tänken i edra hjärtan?
  23. Vilket är lättare att säga: ‘Dina synder äro dig förlåtna’ eller
    att säga: ‘Stå upp och gå’?
  24. Men för att I skolen veta, att Människosonen har makt här på
    jorden att förlåta synder, så säger jag dig» (och härmed vände
    han sig till den lame): »Stå upp, tag din säng och gå
    hem.»
  25. Då stod han strax upp i deras åsyn och tog sängen, som han hade
    legat på, och gick hem, prisande Gud.
  26. Och de grepos alla av bestörtning och prisade Gud; och de sade,
    fulla av häpnad: »Vi hava i dag sett förunderliga ting.»
  27. Sedan begav han sig därifrån. Och han fick se en publikan, vid
    namn Levi, sitta vid tullhuset. Och han sade till denne: »Följ
    mig.»
    > Matt 9:9. Mark 2:14.
  28. Då lämnade han allt och stod upp och följde honom.
  29. Och Levi gjorde i sitt hus ett stort gästabud för honom; och en
    stor hop publikaner och andra voro bordsgäster där jämte dem.
    > Matt 9:10 f. Mark 2:15 f. Luk 15:1 f.
  30. Men fariséerna — särskilt de skriftlärde bland dem — knorrade
    mot hans lärljungar och sade: »Huru kunnen I äta och dricka
    med publikaner och syndare?»
  31. Då svarade Jesus och sade till dem: »De är icke de friska som
    behöva läkare, utan de sjuka.
  32. Jag har icke kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare,
    till bättring.
    > Luk 19:10. 1 Tim 1:15.
  33. Och de sade till honom: »Johannes’ lärjungar fasta ofta och
    hålla böner, sammalunda ock fariséernas; men dina lärjungar äta
    och dricka.»
    > Matt 9:14 f. Mark 2:18 f.
  34. Jesus svarade dem: »Icke kunnen I väl ålägga bröllopsgästerna
    att fasta, medan brudgummen ännu är hos dem?
  35. Men en annan tid skall komma, och då, när brudgummen tages ifrån
    dem, då, på den tiden, skola de fasta.» —
  36. Han framställde ock för dem denna liknelse: »Ingen river av en
    lapp från en ny mantel och sätter den på en gammal mantel; om
    någon så gjorde, skulle han icke allenast riva sönder den nya
    manteln, utan därtill komme, att lappen från den nya manteln
    icke skulle passa den gamla.
  37. Ej heller slår någon nytt vin i gamla skinnläglar; om någon så
    gjorde, skulle det nya vinet spränga sönder läglarna, och vinet
    skulle spillas ut, jämte det att läglarna fördärvades.
  38. Nej, nytt vin bör man slå i nya läglar. —
  39. Och ingen som har druckit gammalt vin vill sedan gärna hava
    nytt; ty han tycker, att det gamla är bättre.»
    *42/06 Evangelium enligt Lukas, 6 KapitletEvangelium enligt Lukas, 6 Kapitlet
               Jesus undervisar om sabbatsbudet, botar
                  en man som har en förvissnad hand,
                förordnar tolv apostlar, predikar för
                  sina lärjungar och det församlade
                               folket.

*42/07 Evangelium enligt Lukas, 7 Kapitlet

Evangelium enligt Lukas, 7 Kapitlet

                  Jesus botar en hövitsmans tjänare,
                uppväcker en änkas son i Nain, vittnar
               om sig och om Johannes döparen, mottager
                 en synderska i fariséen Simons hus.
  1. När han nu hade talat allt detta till slut inför folket, gick
    han in i Kapernaum.
  2. Men där var en hövitsman som hade en tjänare, vilken låg sjuk
    och var nara döden; och denne var högt skattad av honom.
  3. Då han nu fick höra om Jesus, sände han till honom några av
    judarnas äldste och bad honom komma och bota hans tjänare.
  4. När dessa kommo till Jesus, bådo de honom enträget och sade:
    »Han är värd att du gör honom detta,
  5. ty han har vårt folk kärt, och det är han som har byggt
    synagogan åt oss.»
  6. Då gick Jesus med dem. Men när han icke var långt ifrån
    hövitsmannens hus, sände denne några av sina vänner och lät säga
    till honom: »Herre, gör dig icke omak; ty jag är icke värdig att
    du går in under mitt tak.
  7. Därför har jag ej heller aktat mig själv värdig att komma till
    dig Men säg ett ord, så bliver min tjänare frisk.
  8. Jag är ju själv en man som står under andras befäl; jag har ock
    krigsmän under mig, och om jag säger till en av dem: ‘Gå’, så
    går han, eller till en annan: ‘Kom’, så kommer han, och om jag
    säger till min tjanare: ‘Gör det’, då gör han så.»
  9. När Jesus hörde detta, förundrade han sig över honom och vände
    sig om och sade till folket som följde honom: »Jag säger eder:
    Icke ens i Israel har jag funnit så stor tro.»
  10. Och de som hade blivit utsända gingo hem igen och funno tjänaren
    vara frisk.
  11. Därefter begav han sig till en stad som hette Nain; och med
    honom gingo hans lärjungar och mycket folk.
  12. Och se, då han kom nära stadsporten, bars där ut en död, och han
    var sin moders ende son, och hon var änka; och en ganska stor
    hop folk ifrån staden gick med henne.
  13. När Herren fick se henne, ömkade han sig över henne och sade
    till henne: »Gråt icke.»
  14. Och han gick fram och rörde vid båren, och de som buro stannade.
    Och han sade: »Unge man, jag säger dig: Stå upp.»
  15. Då satte sig den döde upp och begynto tala. Och han gav honom åt
    hans moder.
  16. Och alla betogos av häpnad och prisade Gud och sade: Den stor
    profet har uppstått ibland oss» och: »Gud har sett till sitt
    folk.»
  17. Och detta tal om honom gick ut i hela Judeen och i hela landet
    däromkring.
  18. Och allt detta fick Johannes höra berättas av sina lärjungar.
  19. Då kallade Johannes till sig två av sina lärjungar och sände dem
    till Herren med denna fråga: »Är du den som skulle komma, eller
    skola vi förbida någon annan ?»
  20. När mannen kommo fram till honom, sade de: »Johannes döparen har
    sänt oss till dig och låter fråga: ‘Är du den som skulle komma,
    eller skola vi förbida någon annan?’»
  21. Just då höll Jesus på med att bota många som ledo af sjukdomar
    och plågor, eller som voro besatta av onda andar, och åt många
    blinda gav han deras syn.
  22. Och han svarade och sade till männen: »Gån tillbaka och omtalen
    för Johannes vad I haven sett och hört: blinda få sin syn, halta
    gå, spetälska bliva rena, döva höra, döda uppstå, ‘för fattiga
    förkunnas glädjens budskap’.
  23. Och salig är den för vilken jag icke bliver en stötesten.»
  24. När sedan Johannes’ sändebud hade gått sin väg, begynte han tala
    till folket om Johannes: »Varför var det I gingen ut i öknen?
    Var det för att se ett rör som drives hit och dit av vinden?
  25. Eller varför gingen I ut? Var det för att se en människa klädd i
    fina kläder? De som bara präktiga kläder och leva i kraslighet,
    dem finnen I ju i konungapalatsen.
  26. Varför gingen I då ut? Var det för att se en profet? Ja, jag
    säger eder: Ännu mer än en profet är han.
  27. Han är den om vilken det är skrivet:’Se, jag sänder ut min ängel framför dig,
    och han skall bereda vägen för dig.’
  28. Jag säger eder: Bland dem som äro födda av kvinnor har ingen
    varit större än Johannes; men den som är minst i Guds rike är
    likväl större än han.
  29. Så gav ock allt folket som hörde honom Gud rätt, jämväl
    publikanerna, och läto döpa sig med Jobannes’ dop.
  30. Men fariseerna och de lagkloke föraktade Guds rådslut i fråga om
    dem själva ooh läto icke döpa sig av honom.
  31. Vad skall jag då likna detta släktes människor vid ? Ja, vad äro
    de lika?
  32. De äro lika barn som sitta på torget och ropa till varandra och
    säga:

‘Vi hava spelat för eder,
och I haven icke dansat;
vi hava sjungit sorgesång,
och I haven icke gråtit. ‘

33. Ty Johannes döparen har kommit, och han äter icke bröd och

      dricker ej heller vin, och så sägen I: 'Han är besatt av en ond
      ande.'
 34.  Människosonen har kommit, och han både äter och dricker, och nu
      sägen I: 'Se, vilken frossare och vindrinkare han är, en
      publikaners och syndares vän!'

35. Men Visheten har fått rätt av alla sina barn.»

36. Och en farisé inbjöd honom till en måltid hos sig; och han gick

in i fariséens hus och lade sig till bords.
37. Nu fanns där i staden en synderska; och när denna fick veta att

      han låg till bords i fariseens hus, gick hon dit med en
      alabasterflaska med smörjelse
 38.  och stannade bakom honom vid hans fötter, gråtande, och begynte
      väta hans fötter med sina tårar och torkade dem med sitt
      huvudhår och kysste ivrigt hans fötter och smorde dem med
      smörjelsen.
 39.  Men när fariséen som hade inbjudit honom såg detta, sade han vid
      sig själv: »Vore denne en profet, så skulle han känna till,
      vilken och hurudan denna kvinna är, som rör vid honom; han
      skulle då veta att hon är en synderska.»

40. Då tog Jesus till orda och sade till honom: »Simon, jag har

något att säga dig.» Han svarade: »Mästare, säg det.
41. »En man som lånade ut penningar hade två gäldenärer. Den ene var

skyldig honom fem hundra silverpenningar, den andre femtio.
42. Men då de icke kunde betala, efterskänkte han skulden för dem

båda. Vilken av dem kommer nu att älska honom mest?»
43. Simon svarade och sade: »Jag menar den åt vilken han

efterskänkte mest.» Då sade han till honom: »Rätt dömde du»
44. Och så vände han sig åt kvinnan och sade till Simon: »Ser du

      denna kvinna? När jag kom in i ditt hus, gav du mig intet vatten
      till mina fötter, men hon har vätt mina fötter med sina tårar
      och torkat dem med sitt hår.
 45.  Du gav mig ingen hälsningskyss, men ända ifrån den stund då jag
      kom hitin, har hon icke upphört att ivrigt kyssa mina fötter.
 46.  Du smorde icke mitt huvud med olja, men hon har smort mina
      fötter med smörjelse.
 47.  Fördenskull säger jag dig: Hennes många synder äro henne
      förlåtna; hon har ju ock visat mycken kärlek. Men den som får
      litet förlåtet, han älskar ock litet.»

48. Sedan sade han till henne: »Dina synder äro dig förlåtna.»
49. Då begynte de som voro bordsgäster jämte honom att säga vid sig

själva: »Vem är denne, som till och med förlåter synder?»
50. Men han sade till kvinnan: »Din tro har frälst dig. Gå i frid.»

*42/08 Evangelium enligt Lukas, 8 Kapitlet

Evangelium enligt Lukas, 8 Kapitlet

               Jesus vandrar omkring, och undervisar i
                 liknelser om himmelriket, giver till
               känna vilka som äro hans rätta fränder,
                  stillar en storm på sjön, botar en
                  besatt och en kvinna som lider av
               blodgång, uppväcker Jairus' dotter från
                                döden.
  1. Därefter vandrade han igenom landet, från stad till stad och
    från by till by, och predikade och förkunnade evangelium om Guds
    rike. Och med honom följde de tolv,
  2. så ock några kvinnor som hade blivit befriade från onda andar
    och botade irån sjukdomar: Maria, som kallades Magdalena, ur
    vilken sju onda andar hade blivit utdrivna,
  3. och Johanna, hustru till Herodes’ fogde Kusas, och Susanna och
    många andra som tjänade dem med sina ägodelar.
  4. Då nu mycket folk kom tillhopa, i det att inbyggarna i de
    särskilda städerna begåvo sig ut till honom, sade han i en

    liknelse
  5. »En såningsman gick ut för att så sin säd. Och när han sådde,föll somt vid vägen och blev nedtrampat, och himmelens fåglar
    åto upp det.
  6. Och somt föll på stengrund, och när det hade vuxit upp, torkade
    det bort, eftersom det icke där hade någon fuktighet.
  7. Och som fäll bland törnen, och törnena växte upp tillsammans
    därmed och förkvävde det.
  8. Men somt föll i god jord, och när det hade vuxit upp, bar det
    hundrafaldig frukt.» Sedan han hade talat detta, sade han med
    hög röst: »Den som har öron till att höra, han höre.»
  9. Då frågade hans lärjungar honom vad denna liknelse betydde.
  10. Han sade: »Eder är givet att lära känna Guds rikes hemligheter,
    men åt de andra meddelas de i liknelser, för att de med seende
    ögon intet skola se och med hörande öron intet förstå’.
  11. Så är nu detta liknelsens mening: Säden är Guds ord.
  12. Och att den såddes vid vägen, det är sagt om dem som hava hört
    ordet, men sedan kommer djävulen och tager bort det ur deras
    hjärtan, för att de icke skola komma till tro och bliva frälsta.
  13. Och att den såddes på stengrunden det är sagt om dem, som när de
    få höra ordet, taga emot det med glädje, men icke hava någon
    rot; de tro allenast till en tid, och i frestelsens stund
    avfalla de.
  14. Och att den föll bland törnena, det är sagt om dem, som när de
    hava hört ordet, gå bort och låta sig för- kvävas av rikedomens
    omsorger och njutandet av livets goda och så icke föra något
    fram till mognad.
  15. Men att den föll i den goda jorden, det är sagt om dem, som när
    de hava hört ordet, behålla det i rättsinniga och goda hjartan
    och bara frukt i ståndaktighet.
  16. Ingen tänder ett ljus och gömmer det sedan under ett kärl eller
    sätter det under en bänk, utan man sätter det på en ljusstake,
    för att de som komma in skola se skenet.
  17. Ty intet är fördolt, som icke skall bliva uppenbart, ej heller
    är något undangömt, som icke skall bliva kant och komma i dagen.
  18. Akten fördenskull på huru I hören Ty den som har, åt honom skall
    varda givet; men den som icke har, från honom skall tagas också
    det han menar sig hava.»
  19. Och hans moder och hans bröder kommo och sökte honom, men för
    folkets skull kunde de icke komma in till honom.
  20. Då sade man till honom: »Din moder och dina broder stå
    härutanför och vilja träffa dig.»
  21. Men han svarade och sade till dem: »Min moder och mina bröder
    äro dessa, som höra Guds ord och göra det.»
  22. En dag steg han med sina lärjungar i en båt och sade till dem:
    »Låt oss fara över sjön till andra sidan.» Och de lade ut.
  23. Och medan de seglade fram, somnade han. Men en stormvind for ned
    över sjön, och deras båt begynte fyllas med vatten, så att de
    voro i fara.
  24. Då gingo de fram och väckte upp honom och sade: »Mästare,
    Mästare, vi forgås.» När han så hade vaknat, näpste han vinden
    och vattnets vågor, och de stillades, och det blev lugnt.
  25. Därefter sade han till dem: »Var är eder tro?» Men de hade
    blivit häpna och förundrade sig och sade till varandra: »Vem är
    då denne? Han befaller ju både vindarna och vattnet, och de
    lyda honom.»
  26. Så foro de över till gerasenernas land, som ligger mitt emot
    Galileen.
  27. Och när han hade stigit i land, kom en man från staden emot
    honom, en som var besatt av onda andar, och som under ganska
    lång tid icke hade haft kläder på sig och icke bodde i hus, utan
    bland gravarna.
  28. Då nu denne fick se Jesus, skriade han och föll ned för honom
    och sade med hög röst: »Vad har du med mig att göra, Jesus, du
    Guds, den Högstes, son? Jag beder dig, plåga mig icke.»
  29. Jesus skulle nämligen just bjuda den orene anden att fara ut ur
    mannen. Ty i lång tid hade han farit svårt fram med mannen; och
    väl hade denne varit fängslad med kedjor och fotbojor och
    hållits i förvar, men han hade slitit sönder bojorna och hade av
    den onde anden blivit driven ut i öknarna.
  30. Jesus frågade honom: »Vad är ditt namn?» Han svarade: »Legion.»
    Ty det var många onda andar som hade farit in i honom.
  31. Och dessa bådo Jesus att han icke skullle befalla dem att fara
    ned i avgrunden.
  32. Nu gick där en ganska stor svinhjord i bet på berget. Och de
    bådo honom att han ville tillstädja dem att fara in i
    svinen. Och han tillstadde dem det.
  33. Då gåvo sig de onda andarna åstad ut ur mannen och foro in i
    svinen. Och hjorden störtade sig utför branten ned i sjön och
    drunknade.
  34. Men när herdarna sågo vad som hade skett, flydde de och
    berättade härom i staden och på landsbygden.
  35. Och folket gick ut för att se vad som hade skett. När de då
    kommo till Jesus, funno de mannen, ur vilken de onda andarna
    hade blivit utdrivna, sitta invid Jesu fötter, klädd och vid
    sina sinnen; och de betogos av häpnad.
  36. Och de som hade sett händelsen omtalade för dem huru den besatte
    hade blivit botad.
  37. Allt folket ifrån den kringliggande trakten av gerasenernas land
    bad då Jesus att han skulle gå bort ifrån dem, ty de voro gripna
    av stor förskräckelse. Så steg han då i en båt för att vända
    tillbaka.
  38. Och mannen, ur vilken de onda andarna hade blivit utdrivna, bad
    honom att få fö]ja honom. Men Jesus tillsade honom att gå, med
    de orden:
  39. »Vänd tillbaka hem, och förtälj huru stora ting Gud har gjort
    med dig.» Då gick han bort och förkunnade i hela staden huru
    stora ting Jesus hade gjort med honom.
  40. När Jesus kom tillbaka, mottogs han av folket; ty alla väntade
    de pa honom.
  41. Då kom där en man, vid namn Jairus, som var föreståndare för
    synagogan. Denne föll ned för Jesu fötter och bad honom att han
    skulle komma till hans hus;
  42. ty han hade ett enda barn, en dotter, vid pass tolv år gammal,
    som låg för döden. Men under det att han var på väg dit,
    trängde folket hårt på honom.
  43. Nu var där en kvinna som hade haft blodgäng i tolv år och icke
    hade kunnat botas av någon.
  44. Hon närmade sig honom bakifrån och rörde vid hörntofsen på hans
    mantel, och strax stannade hennes blodgång
  45. Men Jesus frågade: »Vem var det som rörde vid mig?» Då alla
    nekade till att hava gjort det, sade Petrus: »Mästare, hela
    folkhopen rycker och tränger dig ju.»
  46. Men Jesus sade: »Det var nagon som rörde vid mig; ty jag kände
    att kraft gick ut ifrån mig.»
  47. Då nu kvinnan såg att hon icke hade blivit obemärkt, kom hon
    fram bävande och föll ned för honom och omtalade inför allt
    folket varör hon hade rört vid honon, och huru hon strax hade
    blivit frisk.
  48. Då sade han till henne: »Min dotter, din tro har hjälpt dig. Gå
    i frid.»
  49. Medan han ännu talade, kom någon från synagogföreståndarens hus
    och sade: »Din dotter är död; du må icke vidare göra mästaren
    omak.»
  50. Men när Jesus hörde detta, sade han till honom: »Frukta icke;
    tro allenast, så får hon liv igen.»
  51. Och när han hade kommit fram till hans hus, tillstadde han ingen
    att gå med ditin, utom Petrus och Johannes och Jakob och därtill
    flickans fader och moder.
  52. Och alla gräto och jämrade sig över henne. Men han sade: »Gråten
    icke; hon är icke död, hon sover.»
  53. Då hånlogo de åt honom, ty de Yisste ju att hon var död.
  54. Men han tog henne vid handen och sade med hög röst: »Flicka, stå
    upp.»
  55. Då kom hennes ande igen, och hon stod strax upp. Och han
    tillsade att man skulle giva henne något att äta.
  56. Och hennes föräldrar blevo uppfyllda av häpnad; men han förbjöd
    dem att för någon omtala vad som hade skett.

*42/09 Evangelium enligt Lukas, 9 Kapitlet

Evangelium enligt Lukas, 9 Kapitlet

                 Jesus sänder ut sina tolv apostlar,
                 bespisar fem tusen män, bekännes av
                 Petrus vara Messias, förutsäger sitt
                 lidande, talar om sin efterföljelse,
                  förklaras, botar en månadsrasande,
                   förutsäger på nytt sitt lidande,
                bestraffar lärjungarnas storhetstankar
                   och falska nit, avvisas från en
               samaritisk by, undervisar ytterligare om
                          sin efterföljelse.
  1. Och han kallade tillhopa de tolv och gav dem makt och myndighet
    över alla onda andar, så ock makt att bota sjukdomar.
  2. Och han sände ut dem till att predika Guds rike och till att
    bota sjuka.
  3. Och han sade till dem: »Tagen intet med eder på vägen, varken
    stav eller ränsel eller bröd eller penningar, och haven icke
    heller dubbla livklädnader.
  4. Och när I haven kommit in något hus, så stannen där, till dess I
    lämnen den orten.
  5. Och om man någonstädes icke tager emot eder, så gån bort ifrån
    den staden, och skudden stoftet av edra fötter, till ett
    vittnesbörd mot dem.»
  6. Och de gingo ut och vandrade igenom landet, från by till by, och
    förkunnade evangelium och botade sjuka allestädes.
  7. Men när Herodes, landsfursten, fick höra om allt detta som
    skedde visste han icke vad han skulle tro. Ty somliga sade:
    »Det är Johannes, som har uppstått från de döda.»
  8. Men andra sade: »Det är Elias, som har visat sig.» Andra åter
    sade: »Det är någon av de gamla profeterna, som har uppstått.»
  9. Men Herodes själv sade: »Johannes har jag låtit halshugga. Vem
    är då denne, som jag hör sådant om?» Och han sökte efter
    tillfälle att få se honom.
  10. Och apostlarna kommo tillbaka och förtäljde för Jesus huru stora
    ting de hade gjort. De tog han dem med sig och drog sig undan
    till en stad som hette Betsaida, där de kunde vara allena.
  11. Men när folket fick veta detta, gingo de efter honom. Och han
    lät dem komma till sig och talade till dem om Guds rike; och dem
    som behövde botas gjorde han friska.
  12. Men dagen begynte nalkas sitt slut. Då trädde de tolv fram och
    sade till honom: »Låt folket skiljas åt, så att de kunna gå bort
    i byarna och gårdarna häromkring och skaffa sig härbärge och få
    mat; vi äro ju här i en öde trakt.»
  13. Men han sade till dem: »Given I dem att äta.» De svarade: »Vi
    hava icke mer än fem bröd och två fiskar, såframt vi icke skola
    ge bort och köpa mat åt allt detta folk.»
  14. Där voro nämligen vid pass fem tusen män. Då sade han till sina
    lärjungar: »Låten dem lägga sig ned i matlag, femtio eller så
    omkring i vart.»
  15. Och de gjorde så ooh läto dem alla lägga sig ned.
  16. Därefter tog han de fem bröden och de två fiskarna och säg upp
    till himmelen och välsignade dem. Och han bröt bröden och gav åt
    lärjungarna, för att de skulle lägga fram åt folket.
  17. Och de åto alla och blevo mätta. sedan samlade man upp de
    stycken som hade blivit över efter dem, tolv korgar.
  18. När han en gång hade dragit sig undan och var stadd i byn, voro
    hans lärjungar hos honom. Och han frågade dem och sade: »Vem
    säger folket mig vara?»
  19. De svarade och sade: »Johannes döparen; dock säga andra Elias;
    andra åter säga: ‘Det är någon av de gamla profeterna, som har
    uppstått.’»
  20. Då frågade han dem: »Vem sägen då I mig vara?» Petrus svarade
    och sade: »Guds smordee.»
  21. Då förbjöd han dem strängeligen att säga detta till någon.
  22. Och han sade: »Människosonen måste lida mycket, ooh han skall
    bliva förkastad av de äldste och översteprästerna och de
    skriftlärda och skall bliva dödad, men på tredje dagen skall han
    uppstå igen.»
  23. Och han sade till alla: »Om någon vill efterfölja mig, så
    försake han sig själv och tage sitt kors på sig var dag; så
    följe han mig.
  24. Ty den som vill bevara sitt liv han skall mista det; men den som
    mister sitt liv, för min skull, han skall bevara det.
  25. Och vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen, men
    mister sig själv eller själv går förlorad?
  26. Den ssm blyges för mig och för mina ord, för honom skall
    Människosonen blygas, när han kom mer i sin och min Faders och
    de heliga änglarnas härlighet.
  27. Men sannerligen säger jag eder: Bland dem som här stå finnas
    några som icke skola smaka döden, förrän de få se Guds rike.»
  28. Vid pass åtta dagar efter det att han hade talat detta tog han
    Petrus och Johannes och Jakob med sig ooh gick upp på berget för
    att bedja.
  29. Och under det att han bad, blev hans ansikte förvandlat, och
    hans kläder blevo skinande vita.
  30. 0ch de, två män stodo där och samtalade med honom, och dessa
    voro Moses och Elias.
  31. De visade sig i härlighet och talade om hans bortgång, vilken
    han skulle fullborda i Jerusalem.
  32. Men Petrus och de som voro med honom voro förtyngda av sömn; då
    de sedan vaknade, sågo de hans härlighet och de båda männen, som
    stodo hos honom.
  33. När så dessa skulle skiljas ifrån honom, sade Petrus till Jesus:
    »Mästare, har är oss gott att vara; låt oss göra tre hyddor, en
    åt dig och en åt Moses och en åt Elias.» Han visste nämligen
    icke vad han sade.
  34. Medan han så talade, kom en sky och överskyggde dem; och de
    blevo förskrackta, när de trädde in i skyn.
  35. Och ur skyn kom en röst som sade: »Denne är min Son, den
    utvalde; hören honom.»
  36. Och i detsamma som rösten kom, funno de Jesus vara där
    allena. — Och de förtego detta och omtalade icke för någon på
    den tiden något av vad de hade sett.
  37. När de dagen därefter gingo ned från berget, hände sig att
    mycket folk kom honom till mötes.
  38. Då ropade en man ur folkhopen och sade: »Mästaret jag beder dig,
    se till min son, ty han är mitt enda barn.
  39. Det är så, att en ande plägar gripa fatt i honom, och strax
    skriar han då, och anden sliter och rycker honom, och fradgan
    står honom om munnen. Och det är med knapp nöd han släpper
    honom, sedan han har sönderbråkat honom.
  40. Nu bad jag dina lärjungar att de skulle driva ut honom, men de
    kunde det ieke.»
  41. Då svarade Jesus och sade: »O du otrogna och vrånga släkte, huru
    länge måste jag vara hos eder och härda ut med eder? För hit din
    son.»
  42. Men ännu medan denne var på väg fram, kastade den onde anden
    omkull honom och slet och ryckte honom. Då tilltalade Jesus den
    orene anden strängt och gjorde gossen frisk och gav honom
    tillbaka åt hans fader.
  43. Och alla häpnade över Guds stora makt.
      Då nu alla förundrade sig över alla de gärningar som han gjorde,
      sade han till sina lärjungar:
 44.  »Tagen emot dessa ord med öppna öron: Människosonen skall bliva
      överlämnad i människors händer.
 45.  Men de förstodo icke detta som han sade, och det var förborgat
      för dem, så att de icke kunde fatta det; dock fruktade de att
      fråga honom om det som han hade sagt.

46. Och bland dem uppstod tanken på vilken av dem som vore störst.
47. Men Jesus förstod deras hjärtans tankar och tog ett barn och

ställde det bredvid sig
48. och sade till dem: »Den som tager emot detta barn i mitt namn,

      han tager emot mig, och den som tnger emot mig, han tager emot
      honom som har sänt mig. Ty den som är minst bland eder alla, han
      är störst.

49. Och Johannes tog till orda ooh sade: »Mästare, sågo huru en man

      drev ut onda andar genom ditt namn; och du ville hindra honom,
      eftersom han icke följde med oss.»
 50.  Men Jesus sade till honom: »Hindren honom icke; ty den som icke
      är emot eder, han är för eder.»

51. Då lnu tiden var inne att han skulle bliva upptagen, beslöt han

att ställa sin färd till Jerusalem.
52. Och han sände budbärare framför sig; och de gingo åstad och

kommo in i en samaritisk by för att reda till åt honom.
53. Men folket där tog icke emot honom, eftersom han var stadd på

färd till Jerusalem.
54. När de båda lärjungarna Jakob i och Johannes förnummo detta,

      sade de: »Herre, vill du att vi skola bedja att eld kommer ned
      från himmelen och förtär dem?»

55. Då vände han sig om och tillrättavisade dem.
56. Och de gingo till en annan by.

57. Medan de nu färdades fram på vägen, sade någon till honom: »Jag

vill följa dig, varthelst du går.
58. Då svarade Jesus honom: »Rävarna hava kulor, och himmelens

      fåglar hava nästen; men Människosonen har ingen plats där han
      kan vila sitt huvud.»
 59.  Och till en annan sade han: »Föl; mig.» Men denne svarade:
      »Tillstäd mig att först gå bort och begrava min fader.»
 60.  Då sade han till honom: »Låt de döda begrava sina döda; men gå
      du åstad och förkunna Guds rike.»
 61.  Åter en annan sade: »Jag vill följa dig, Herre, men tillstäd mig
      att först taga avsked av dem som höra till mitt hus.»
 62.  Då svarade Jesus honom: »Ingen som ser sig tillbaka, sedan han
      har satt sin hand till plogen, är skickad för Guds rike.»

*42/10 Evangelium enligt Lukas, 10 Kapitlet

Evangelium enligt Lukas, 10 Kapitlet

                Jesus sänder ut sjuttiotvå lärjungar,
                   prisar sin Faders frälsningsråd,
               framställer liknelsen om den barmhärtige
                 samariten, besöker Marta och Maria.
  1. Därefter utsåg Herren sjuttiotvå andra och sände ut dem framför
    sig, två och två, till var stad och ort dit han själv tänkte
    komma
  2. »Skörden är mycken, men arbetarna äro få. Bedjen fördenskull
    skördens Herre att han sänder ut arbetare till sin skörd.
  3. Gån åstad. Se, jag sänder eder såsom lamm mitt in ibland ulvar.
  4. Bären ingen penningpung, ingen ränsel, inga skor, och hälsen
    icke på någon under vägen.
  5. Men när I kommen in i något hus, så sägen föråt: ‘Frid vare över
    detta hus.’
  6. 0m då någon finnes därinne, som är frid värd, så skall den frid
    I tillönsken vila över honom; varom icke, så skall den vända
    tillbaka över eder själva.
  7. Och stannen kvar i det huset, och äten och dricken vad de hava
    att giva, ty arbetaren är värd sin lön. Gån icke ur hus i hus.
  8. Och när I kommen in i någon stad där man tager emot eder, så
    äten vad som sättes fram åt eder,
  9. och boten de sjuka som finnas där, och sägen till dem: ‘Guds
    rike är eder nära.’
  10. Men när I kommen in i någon stad där man icke tager emot eder,
    så gån ut på dess gator och sägen:
  11. ‘Till och med det stoft som låder vid våra fötter ifån eder stad
    skaka vi av oss åt eder. Men det mån I veta, att Guds rike är
    nära.’
  12. Jag säger eder att det för Sodom skall på ‘den dagen’ bliva
    drägligare än för den staden.
  13. Ve dig, Korasin! Ve dig, Betsaida! Ty om de kraftgärningar som
    äro gjorda i eder hade blivit gjorda i Tyrus och Sidon, så
    skulle de för länge sedan hava suttit i säck och aska och gjort
    bättring.
  14. Men också skall det vid domen bliva drägligare för Tyrus och
    Sidon än för eder.
  15. Och du. Kapernaum, skall väl du bliva upphöjt till himmelen?
    Nej, ned till dödsriket måste du fara.–
  16. Den som hör eder, han hör mig, och den som förkastar eder, han
    förkastar mig; men den som förkastar mig, han förkastar honom
    som har sänt mig.»
  17. Och de sjuttiotvå kommo tillbaka, uppfyllda av glädje, och sade:
    »Herre, också de onda andarna äro oss underdåniga genom ditt
    namn.»
  18. Då sade han till dem: »Jag såg Satan falla ned från himmelen
    såsom en ljungeld.
  19. Se, jag har givit eder makt att trampa på ormar och skorpioner
    och att förtrampa all ovännens härsmakt, och han skall icke
    kunna göra eder någon skada.
  20. Dock, glädjens icke över att änglarna äro eder underdåniga, utan
    glädjens över att edra namn äro skrivna i himmelen.»
  21. I samma stund uppfylldes han av fröjd genom den helige Ande och
    sade: »Jag prisar dig, Fader, du himmelens och jordens Herre,
    för att du väl har dolt detta för de visa och kloka, men
    uppenbarat det för de enfaldiga. Ja, Fader; så har ju varit ditt
    behag.
  22. Allt har av min Fader blivit för trott åt mig. Och ingen känner
    vem Sonen är utom Fadern, ej heller vem Fadern är, utom Sonen
    och den för vilken Sonen vill göra honom känd.»
  23. Sedan vände han sig till lärjungarna, när han var allena med dem
    och sade: »Saliga äro de ogön som se det I sen.
  24. Ty jag säger eder: Många profeter och konungar ville se det som
    I sen men fingo dock icke se det, och höra det som I hören, men
    fingo dock icke höra det.»
  25. Men en lagklok stod upp och ville snärja honom och sade:
    »Mästare, vad skall jag göra för att få evigt liv till arvedwl?»
  26. Då sade han till honom: »Vad är skrivet i lagen? Huru läser du?»
  27. Han strålade och sade:»’Du skall älska Herren, din Gud, av allt
    ditt hjärta och av all din själ och av all din kraft och av allt
    ditt förstånd och din nästa såsom dig själv.’»
  28. Han sade till honom: »Rätt svarade du. Gör det, så får du leva,
  29. Då ville han rättfärdiga sig och sade till Jesus: »Vilken är då
    min nästa?»
  30. Jesus svarade och sade: »En man begav sig från Jerusalem ned
    till Jeriko, men råkade ut för rövare, som togo ifrån honom hans
    kläder och därtill slogo honom; därefter gingo de sin väg och
    läto honom ligga där halvdöd.
  31. Så hände sig att en präst färdades samma väg; och när han fick
    se honom, gick han förbi.
  32. Likaledes ock en levit: när denne kom till det stället och fick
    se honom, gick han förbi.
  33. Men en samarit, som färdades samma väg, kom också dit där han
    låg; och när denne fick se honom, ömkade han sig över honom
  34. och gick fram till honom och göt olja och vin i hans sår och
    förband dem. Sedan lyfte han upp honom på sin åsna och förde
    honom till ett härbärge och skötte honom.
  35. Morgonen därefter tog han fram två silverpenningar och gav dem
    åt värden och sade: ‘Sköt honom och vad du mer kostar på honom
    skall jag betala dig, när jag kommer tillbaka.’ —
  36. Vilken av dessa tre synes dig nu hava visat sig vara den mannens
    nästa, som hade fallit i rövarhänder?»
  37. Han svarade: »Den som bevisade honom barmhärtighet.» Då sade
    Jesus till honom: »Gå du och gör sammalunda.»
  38. När de nu voro på vandring, gick han in i en by, och en kvinna,
    vid namn Marta, tog emot honom i sitt hus.
  39. Och hon hade en syster, som hette Maria; denna satte sig ned vid
    Herrens fötter och hörde på hans ord.
  40. Men Marta var upptagen av mångahanda bestyr för att tjäna honom.
    Och hon gick fram och sade: »Herre, frågar du icke efter att min
    syster har lämnat alla bestyr åt mig allena? Säg nu till henne
    att hon hjälper mig.»
  41. Då svarade Herren och sade till henne: »Marta, Marta, du gör dig
    bekymmer och oro för mångahanda,
  42. men allenast ett är nödvändigt. Maria har utvalt den goda
    delen, och den skall icke tagas ifrån henne.»

*42/11 Evangelium enligt Lukas, 11 Kapitlet

Evangelium enligt Lukas, 11 Kapitlet

                  Jesus undervisar sina lärjungar om
                bönen, botar en besatt, försvarar sig
               mot fariséerna, avvisar några som begära
                   tecken, bestraffar vid en måltid
                     fariséerna och de lagkloke.
  1. När han en gång uppehöll sig på ett ställe för att bedja och
    hade slutat sin bön, sade en av hans lärlungar till honom:
    »Herre, lär oss att bedja, såsom ock Johannes lärde sina
    lärjungar.»
  2. Då sade han till dem: »När I bedjen, skolen I säga så: ‘Fader,
    helgat varde ditt namn; tillkomme ditt rike;
  3. vårt dagliga bröd giv oss var dag;
  4. och förlåt oss våra synder, ty också vi förlåta var och en som
    är oss något skyldig; och inled oss icke i frestelse.’»
  5. Ytterligare sade han till dem: »Om någon av eder har en vän och
    mitt i natten kommer till denne och säger till honom: ‘Käre vän,
    låna mig tre bröd;
  6. ty en av mina vänner har kommit resande till mig, och jag har
    intet att sätta fram åt honom’
  7. så svarar kanske den andre inifrån huset och säger: ‘Gör mig
    icke omak; dörren är redan stängd, och både jag och mina barn
    hava gått till sängs; jag kan icke stå upp och göra dig något.’
  8. Men jag säger eder: Om han än icke, av det skälet att han är
    hans vän, vill stå upp och giva honom något, så kommer han
    likväl, därför att den andre är så påträngande, att stå upp och
    giva honom så mycket han behöver.
  9. Likaså säger jag till eder: Bedjen, och eder skall varda givet;
    söken, och I skolen finna; klappen, och för eder skall varda
    upplåtet.
  10. Ty var och en som beder, han får; och den som söker, han finner;
    och för den som klappar skall varda upplåtet.
  11. Finnes bland eder någon fader, som när hans son beder honom om
    en fisk, i stallet för en fisk räcker honom en orm,
  12. eller som räcker honom en skorpion, när han beder om ett ägg?
  13. Om nu I, som ären onda, förstån att giva edra barn goda gåvor,
    huru mycket mer skall icke då den himmelske Fadern giva helig
    ande åt dem som bedja honom!.
  14. Och han drev ut en ond ande som var dövstum. Och när den onde
    anden hade b]ivit utdriven, talade den dövstumme; och folket
    förundrade sig.
  15. Men några av dem sade: »Det är med Beelsebul, de onda andarnas
    furste, som han driver ut de onda andarna.»
  16. Och några andra ville sätta honom på prov och begärde av honom
    ett tecken från himmelen.
  17. Men han förstod deras tankar och sade till dem: »Vart rike som
    har kommit i strid med sig självt bliver förött, så att hus
    faller på hus.
  18. Om nu Satan har kommit i strid med sig själv, huru kan då hans
    rike hava bestånd? I sägen ju att det är med Beelsebul som jag
    driver ut de onda andarna.
  19. Men om det är med Beelsebul som jag driver ut de onda andarna,
    med vem driva då edra egna anhängare ut dem? De skola alltså
    vara edra domare.
  20. 0m det åter är med Guds finger som jag driver ut de onda
    andarna, så har ju Guds rike kommit till eder.–
  21. När en stark man, fullt väpnad, bevakar sin gård, då äro hans
    ägodelar fredade.
  22. Men om någon som är starkare än han angriper honom och
    övervinner honom, så tager denne ifrån honom alla vapnen, som
    han förtröstade på, och skiftar ut bytet efter honom.
  23. Den som icke är med mig, han är emot mig, och den som icke
    församlar med mig, han förskingrar.
  24. När en oren ande har farit ut ur en människa, vandrar han
    omkring i ökentrakter och söker efter ro. Men då han icke finner
    någon, säger han: ‘Jag vill vända tillbaka till mitt hus, som
    jag gick ut ifrån.’
  25. Och när han kommer dit och finner det fejat och prytt,
  26. då går han åstad och tager med sig sju andra andar, som äro
    värre än han själv, och de gå ditin och bo där; och så bliver
    för den människan det sista värre än det första.»
  27. När han sade detta, hov en kvinna in folkhopen upp sin röst och
    ropad till honom: »Saligt är det moderssköte som har burit dig,
    och de bröst som du har diat.»
  28. Men han svarade: »Ja, saliga är de som höra Guds ord och gömma
    det.»
  29. Men när folket strömmade till tog han till orda och sade: »Detta
    släkte är ett ont släkte Det begär ett tecken, men intet annat
    tecken skall givas det än Jonas’ tecken.
  30. Ty såsom Jonas blev ett tecken för nineviterna, så skall ock
    Människosonen vara ett tecken för detta släkte.
  31. Drottningen av Söderlandet skall vid domen träda fram
    tillsammans med detta släktes män och bliva dem till dom. Ty hon
    kom från jordens ända för att höra Salomons visdom; och se, har
    är vad som är mer än SaIomo.
  32. Ninevitiska män skola vid domen träda fram tillsammans med detta
    släkte och bliva det till dom. Ty de gjorde bättring vid Jonas’
    predikan; och se, här är vad som är mer än Jonas.
  33. Ingen tänder ett ljus och sätter det på en undangömd plats eller
    under skäppan, utan man sätter det på ljusstaken, för att de som
    komma in skola se skenet.
  34. Ditt öga är kroppens lykta. När ditt öga är friskt, då har ock
    hela din kropp ljus; men när det är fördärvat, då är ock din
    kropp höljd i mörker.
  35. Se därför till, att ljuset som du har i dig icke är mörker.
  36. Om så hela din kropp får ljus och icke har någon del höljd i
    mörker, då har den ljus i sin helhet, såsom när en lykta lyser
    dig med sitt klara sken.»
  37. Under det att han så talade, inbjöd en farise honom till måltid
    hos sig; och han gick ditin och tog plats vid bordet.
  38. Men när fariseen såg att han icke tvådde sig före måltiden,
    förändrade han sig
  39. Då sade Herren till honom: »I fariseer, I gören nu det yttre av
    bägaren och fatet rent, medan edert inre är fullt av rofferi och
    ondska.
  40. I dårar, har icke han som har gjort det yttre också gjort det
    inre?
  41. Given fastmer såsom allmosa vad inuti kärlet är; först då bliver
    allt hos eder rent.
  42. Men ve eder, I fariseer, som given tionde av mynta och ruta och
    alla slags kryddväxter, men icke akten på rätten och på kärleken
    till Gud! Vet ena borden I göra, men icke underlåta det andra.
  43. Ve eder, I fariseer, som gärna viljen sitta främst i synagogorna
    och gärna viljen bliva hälsade på torgen!
  44. Ve eder, I som ären lika gravar som ingen kan märka, och över
    vilka människorna gå fram utan att veta det!»
  45. Då tog en av de lagkloke till orda och sade till honom:
    »Mästare, när du så talar, skymfar du också oss.»
  46. Han svarade: »Ja, ve ock eder, I lagkloke, som på människorna
    läggen bördor, svåra att bära, men själva icke viljen med ett
    enda finger röra vid de bördorna!
  47. Ve eder, I som byggen upp profeternas gravar, deras som edra
    fäder dräpte!
  48. Så bären I då vittnesbörd om edra fäders gärningar och gillen
    dem; ty om de dräpte profeterna, så byggen I upp deras gravar.
  49. Därför har ock Guds vishet sagt: ‘Jag skall sända till dem
    profeter och apostlar, och somliga av dem skola de dräpa, och
    andra skola de förfölja.
  50. Och så skall av detta släkte utkrävas alla profeters blod, allt
    det som är utgjutet från världens begynnelse,
  51. ända ifrån Abels blod intill Sakarias’ blod, hans som förgjordes
    mellan altaret och templet.’ Ja, jag säger eder: Det skall
    utkrävas av detta släkte.
  52. Ve eder, I lagkloke, som haven tagit bort nyckeln till
    kunskapen! Själva haven I icke kommit ditin och för dem som
    ville komma dit haven I lagt hinder.»
  53. När han inför allt folket sade detta till dem, blevo fariseerna
    och de lagkloke mycket förbittrade och gåvo sig i strid med
    honom om många stycken;
  54. de sökte nämligen efter tillfälle att kunna anklaga honom.

*42/12 Evangelium enligt Lukas, 12 Kapitlet

Evangelium enligt Lukas, 12 Kapitlet

                     Jesus varnar för skrymteri,
               människofruktan, hädelse mot den helige
               Ande, girighet och världsliga bekymmer,
                   manar till vaksamhet och trohet,
                förutsäger söndringar, talar om tidens
                               tecken.
  1. Då nu otaligt mycket folk var församlat omkring honom, så att de
    trampade på varandra, tog han till orda och sade, närmast till
    sina lärjungar: »Tagen eder till vara för fariseernas surdeg,
    det är för skrymteri.
  2. Intet är förborgat, som icke skall bliva uppenbarat, och intet
    är fördolt, som icke skall bliva känt.
  3. Därför skall allt vad I haven sagt i mörkret bliva hört i
    ljuset, och vad I haven viskat i någons öra i kammaren, det
    skall bliva utropat på taken.
  4. Men jag säger eder, mina vänner: Frukten icke för dem som väl
    kunna dräpa kroppen, men sedan icke hava makt att göra något
    mer.
  5. Jag vill lära eder vem I skolen frukta: frukten honom som har
    makt att, sedan han har dräpt, också kasta i Gehenna. Ja, jag
    säger oder: Honom skolen I frukta. —
  6. Säljas icke fem sparvar för två skärvar? Och icke en av dem är
    förgäten hos Gud.
  7. Men på eder äro till och med huvudhåren allasammans räknade.
    Frukten ickc; I ären mer värda än många sparvar.
  8. Och jag säger eder: Var och en som bekänner mig inför
    människorna, honom skall ock Människosonen kännass vid inför
    Guds änglar.
  9. Men den som förnekar mig inför männinkorna, han skall ock bliva
    förnekad inför Guds änglar.
  10. Och om någon säger något mot Människosonen, så skall det bliva
    honom förlåtet; men den som hädar den helige Ande, honom skall
    det icke bliva förlåtet.
  11. Men när man drager eder fram inför synagogor och överheter och
    myndigheter, så gören eder icke bekymmer för huru eller varmed I
    skolen försvara eder, eller vad I skolen säga;
  12. ty den helige Ande skall i samma stund lära eder vad I skolen
    säga.»
  13. Och en man i folkhopen sade till honom: »Mästare, säg till min
    broder att han skiftar arvet med mig.»
  14. Men han svarade honom: »Min vän, vem har satt mig till domare
    eller skiftesman över eder?»
  15. 5 Därefter sade han till dem: »Sen till, att I tagen eder till
    vara för allt slags girighet; ty en människas liv beror icke
    därpå att hon har överflöd på ägodelar.»
  16. Och han framställde för dem en liknelse; han sade: »Det var en
    rik man vilkens åkrar buro ymniga skördar.
  17. Och han tänkte vid sig själv ocb sade: ‘Vad skall jag göra? Jag
    har ju icke rum nog för att inbärga min skörd.’
  18. Därefter sade han: ‘Så vill jag göra: jag vill riva ned mina
    lador och bygga upp större, och i dem skall jag samla in all min
    gröda och allt mitt goda.
  19. Sedan vill jag säga till min själ: Kära själ, du har mycket gott
    för varat för många år; giv dig nu ro, ät, drick och var glad.
  20. Men Gud sade till honom: ‘Du dåre, i denna natt skall din själ
    utkrävas av dig; vem skall då få vad du har samlat i förråd?’ —
  21. Så går det den som samlar skatter åt sig själv, men icke är rik
    inför Gud.»
  22. Och han sade till sina lärjungar: »Därför sager jag eder: Gören
    eder icke bekymmer för edert liv, vad I skolen äta, ej heller
    för eder kropp, vad I skolen kläda eder med.
  23. Livet är ju mer än maten, och kroppen mer än kläderna.
  24. Given akt på korparna: de så icke, ej heller skörda de, och de
    hava varken visthus eller lada; och likväl föder Gud dem. Huru
    mycket mer ären icke I än fåglarna!
  25. Vilken av eder kan med allt sitt bekymmer lägga en aln till sin
    livslängd?
  26. Förmån I nu icke ens det som minst är, varför gören I eder då
    bekymmer för det övriga?
  27. Given akt på liljorna, huru de varken spinna eller väva; och
    likväl säger jag eder att icke ens Salomo i all sin härlighet
    var så klädd som en av dem.
  28. Kläder nu Gud så gräset på marken, vilket i dag står och i
    morgon kastas i ugnen, huru mycket mer skall han då icke kläda
    eder, I klentrogne!
  29. Söken därför icke heller I efter vad I skolen äta, eller vad I
    skolen dricka, och begären icke vad som är för högt.
  30. Efter allt detta söka ju hedningarna i världen, och eder Fader
    vet att I behöven detta.
  31. Nej, söken efter hans rike, så skall också detta andra tillfalla
    eder.
  32. Frukta icke, du lilla hjord; ty det har behagat eder Fader att
    giva eder riket.
  33. Säljen vad I ägen och given allmosor; skaffen eder penningpungar
    som icke notas ut, en outtömlig skatt i himmelen, dit ingen tjuv
    når, och där man icke fördärvar.
  34. Ty där eder skatt är, där komma ock edra hjärtan att vara.
  35. Haven edra länder omgjordnde och edra lampor brinnande.
  36. Och varen I lika tjänare som vänta på att deras herre skall
    bryta upp från bröllopet, för att strax kunna öppna för honom,
    när han kommer och klappar.
  37. Saliga äro de tjänare som deras herre finner vakande, när han
    kommer. Sannerligen säger jag eder: Han skall fästa upp sin
    klädnad och låta dem taga plats vid bordet och själv gå fram och
    betjäna dem.
  38. Och vare sig han kommer under den andra nattväkten eller under
    den tredje och finner dem så göra — saliga äro de då.
  39. Men det förstån I väl, att om husbonden visste vilken stund
    tjuven skulle komma, så tillstadde han icke att någon bröt sig
    in i hans hus.
  40. Så varen ock I redo ty i en stund då I icke vänten det skall
    Människosonen komma.»
  41. Då sade Petrus: »Herre, är det om oss som du talar i denna
    liknelse, eller är det om alla?»
  42. Herren svarade: »Finnes någon trogen och förståndig förvaltare,
    som av sin herre kan sättas över hans husfolk, för att i rätt
    tid giva dem deras bestämda kost —
  43. salig är då den tjänaren, om hans herre, när han kommer, finner
    ho nom göra så.
  44. Sannerligen säger jag eder: Han skall sätta honom över allt vad
    han äger.
  45. Men om så är, att tjänaren säger i sitt hjärta: ‘Min herre
    kommer icke så snart’, och han begynner att slå de andra
    tjänarna och tjänarinnorna och att äta och dricka så att han
    bliver drucken,
  46. då skall den tjänarens herre komma på en dag då han icke väntar
    det, och i en stund då han icke tänker sig det, och han skall
    låta hugga honom i stycken och låta honom få sin del med de
    otrogna. —
  47. Och den tjänare som hade fått veta sin herres vilja, men icke
    redde till eller gjorde efter hans vilja, han skall bliva
    straffad med många slag.
  48. Men den som, utan att hava fått veta hans vilja, gjorde vad som
    val slag värt, han skall bliva straffad med allenast få
    slag. Var och en åt vilken mycket är givet, av honom skall
    mycket varda utkrävt och den som har blivit betrodd med mycket,
    av honom skall man fördra dess mera.
  49. Jag har kommit för att tända en eld på jorden; och huru gärna
    ville jag icke att den redan brunne!
  50. Men jag måste genomgå ett dop; och huru ängslas jag icke, till
    dess att det är fullbordat!
  51. Menen I att jag har kommit för att skaffa frid på jorden? Nej,
    säger jag eder, fastmer söndring.
  52. Ty om fem finnas i samma hus, skola de härefter vara söndrade
    från varandra, så att tre stå mot två Och två mot tre:
  53. fadern mot sin son och sonen mot sin fader, modern mot sin
    dotter och dottern mot sin moder, svärmodern mot sin sonhustru
    och sonhustrun mot sin svärmoder.
  54. Han hade också till folket: »När I sen ett moln stiga upp i
    väster, sägen I strax: ‘Nu kommer regn’; och det sker så.
  55. Och när I sen sunnanvind blåsa, sägen I: ‘Nu kommer stark
    hetta’; och detta sker.
  56. I skrymtare, jordens och himmelens utseende förstån I att tyda;
    huru kommer det då till, att I icke kunnen tyda denna tiden?
  57. Varför låten I icke edert eget inre döma om vad rätt är ?
  58. När du går ti11 en överhetsperson med din motpart, så gör dig
    under vägen all möda att bliva förlikt med denne, så att han
    icke drager dig fram inför domaren; då händer att domaren
    överlämnar dig åt rättstjänaren, och att rättstjänaren kastar
    dig i fängelse.
  59. Jag säger dig: Du skall icke slippa ut därifrån, förran du har
    betalt ända till den yttersta skärven.»

*42/13 Evangelium enligt Lukas, 13 Kapitlet

Evangelium enligt Lukas, 13 Kapitlet

                    Jesus förmanar till bättring,
                    framställer en liknelse om ett
               fikonträd, botar en kvinna på sabbaten,
                 undervisar i liknelser om Guds rike,
               varnar för andlig säkerhet, klagar över
                      Jerusalems obotfärdighet.
  1. Vid samma tid kommo några och berättade för honom om de galileer
    vilkas blod Pilatus hade blan dat med deras offer.
  2. Då svarade han och sade till dem: » Menen I att dessa galileer
    voro större syndare än alla andra galileer, eftersom de fingo
    lida sådant?
  3. Nej, säger jag eder; men om I icke gören bättring, skolen I alla
    sammalunda förgås.
  4. Eller de aderton som dödades, när tornet i Siloam föll pa dem,
    menen I att de voro mer brottsliga än alla andra människor som
    bo i Jerusalem?
  5. Nej, säger jag eder; men om I icke gören bättring, skolen I alla
    sammalunda förgås.»
  6. Och han framställde denna liknelse: »En man hade ett fikonträd
    planterat i sin vingård; och han kom och sökte frukt därpå, men
    fann ingen.
  7. Då sade han till vingårdsmannen: ‘Se, nu i tre år har jag kommit
    och sökt frukt på detta fikonträd, utan att finna någon. Hugg
    bort det. Varför skall det därjämte få utsuga jorden?’
  8. Men vingårdsmannen svarade och sade till honom: ‘Herre, låt det
    stå kvar också detta år, för att jag under tiden må gräva
    omkring det och göda det;
  9. kanhända skall det så till nästa å bära frukt. Varom icke, så må
    du då hugga bort det.’»
  10. När han en gång på sabbaten undervisade i en synagoga,
  11. var där en kvinna som i adertor år hade varit besatt av en
    sjukdomsande, och hon var så hopkrumpen, att hon alls icke kunde
    räta upp sin kropp.
  12. Då nu Jesus fick se henne, kallade han henne till sig och sade
    till henne »Kvinna, du är fri ifrån din sjuk dom»,
  13. och han lade därvid händerna på henne. Och strax rätade hon up
    sig och prisade Gud.
  14. Men det förtrot synagogföreståndaren att Jesus på sabbaten
    botade sjuka; och han tog till orda och sade till folket: »Sex
    dagar finnas, på vilka man bör arbeta. På dem mån I alltså komma
    och läta bota eder, men icke på sabbatsdagen.
  15. Då svarade Herren honom och sade: »I skrymtare, löser icke var
    och en av eder på sabbaten sin oxe eller åsna från krubban och
    leder den bort för att vattna den?
  16. Och denna kvinna, en Abrahams dotter, som Satan har hållit
    bunden nu i aderton år, skulle då icke hon på sabbatsdagen få
    lösas från sin boja?»
  17. När han sade detta, blygdes alla hans motståndare; och allt
    folket gladde sig över alla de härliga gärningar som gjordes av
    honom.
  18. Så sade han då: »Vad är Guds rike likt, ja, vad skall jag likna
    det vid?
  19. Det är likt ett senapskorn som en man tager och lägger ned i sin
    trädgård, och det växer och bliver ett träd, och himmelens
    fåglar bygga sina nästen på dess grenar.»
  20. Ytterligare sade han: »Vad skall jag likna Guds rike vid?
  21. Det är likt en surdeg som en kvinna tager och blandar in i tre
    skäppor mjöl, till dess alltsammans bliver syrat.»
  22. Och han vandrade från stad till stad och från by till by och
    undervisade folket, under det att han förtsatte sin färd till
    Jerusalem.
  23. Och någon frågade honom: »Herre, är det allenast få som bliva
    frälsta?» Då svarade han dem:
  24. »Kämpen för att komma in genom den trånga dörren; ty många,
    säger jag eder, skola försöka att komma in och skola dock icke
    förmå det.
  25. Om husbonden har stått upp och tillslutit dörren, och I sedan
    kommen och ställen eder därutanför och klappen på dörren och
    sägen: ‘Herre, låt upp för oss’, så skall han svara och säga
    till eder: ‘Jag vet icke varifrån I ären.’
  26. Och I skolen då säga: ‘Vi hava ju ätit och druckit med dig, och
    du har undervisat på våra gator.’
  27. Men han skall svara: ‘Jag säger eder: Jag vet icke varifrån I
    ären; gån bort ifrån mig, alla I ogärningsmän.’
  28. Där skall då bliva gråt och tandagnisslan, när I fån se Abraham,
    Isak och Jakob och alla profeterna vara i Guds rike, men finnen
    eder själva utkastade.
  29. Ja, människor skola komma frånöster oeh väster, från norr och
    söder och bliva bordsgäster i Guds rike.
  30. Och se, då skola somliga som äro de sista bliva de första, och
    somliga som äro de första bliva de sista.
  31. I samma stund kommo några fariseer fram och sade till honom:
    »Begiv dig åstad bort härifrån; ty Herodes vill dräpa dig.»
  32. Då svarade han dem: »Gån och sägen den räven, att Jag i dag och
    i morgon driver ut onda andar och botar sjuka, och att jag först
    på tredje dagen är färdig.
  33. Men jag måste vandra i dag och i morgon och i övermorgon, ty det
    är icke i sin ordning att en profet förgöres annorstades än i
    Jerusalem. —
  34. Jerusalem, Jerusalem, du som dräper profeterna och stenar dem
    som äro sända till dig! Huru ofta har jag icke velat församla
    dina barn, likasom hönan församlar sina kycklingar under sina
    vingar! Men haven icke velat.
  35. Se, edert hus skall komma att stå övergivet. Men jag säger eder:
    I skolen icke se mig, förrän den tid kommen, då I sägen:
    ‘Välsignad vare han som kommer, i Herrens namn.’

*42/14 Evangelium enligt Lukas, 14 Kapitlet

Evangelium enligt Lukas, 14 Kapitlet

                Jesus botar på sabbaten en vattusiktig
                man, undervisar om ödmjukhet och rätt
               gästfrihet, framställer liknelsen om den
               stora måltiden, undervisar om det sanna
                           lärjungaskapet.
  1. När han på en sabbat hade kommit in till en av de förnämligaste
    fariseerna för att intaga en måltid, hände sig, medan man där
    vaktade på honom,
  2. att en vattusiktig man kom dit och stod framför honom.
  3. Då tog Jesus till orda och sade till de lagkloke och fariseerna:
    »Är det lovligt att bota sjuka på sabbaten, eller är det icke
    lovligt?»
  4. Men de tego. Då tog han mannen vid handen och gjorde honom frisk
    och lät honom gå.
  5. Sedan sade han till dem: »Om någon av eder har en åsna eller en
    oxe som faller i en brunn, går han icke då strax och drager upp
    den, jämväl på sabbatsdagen?»
  6. Och de förmådde icke svara något härpå.
  7. Då han nu märkte huru gästerna utvalde åt sig de främsta
    platserna, framställde han för dem en liknelse; han sade till

    dem
  8. »När du av någon har blivit bjuden till bröllop, så tag icke denfrämsta platsen vid bordet. Ty kanhända finnes bland gästerna
    någon som är mer ansedd än du,
  9. och då kommer till äventyrs den som har bjudit både dig och
    honom och säger till dig: ‘Giv plats åt denne’; och så måste du
    med skam intaga den nedersta platsen.
  10. Nej, när du har blivit bjuden, så gå och tag den nederata
    platsen vid bordet. Ty det kan då hända att den som har bjudit
    dig säger till dig, när han kommer: ‘Min vän, stig högre upp.’
    Då vederfares dig heder inför alla de andra bordsgästerna.
  11. Ty var och en som upphöjer sig, han skall bliva förödmjukad, och
    den som ödmjukar sig, han skall bliva upphöjd.»
  12. Han sade ock till den som hade bjudit honom: »När du gör ett
    gästabud, pa middagen eller på aftonen, så inbjud icke dina
    vänner eller dina bröder eller dina fränder, ej heller rika
    grannar, så att de bjuda dig igen och du därigenom får
    vedergällning.
  13. Nej, när du gör gästabud, så bjud fattiga, krymplingar, halta,
    blinda.
  14. Salig är du då; ty eftersom de icke förmå vedergälla dig, skall
    du få din vedergällning vid de rättfärdigas uppståndelse.»
  15. Då nu en av de andra vid bordet hörde detta, sade denne till
    honom: »Salig är den som får bliva bordsgäst i Guds rike!»
  16. Då sade han till honom: »En man tillredde ett stort gästabud
    och bjöd många.
  17. Och när gästabudet skulle hållas, sände han ut sin tjänare och
    lät säga till dem som voro bjudna: ‘Kommen, ty nu är allt redo.’
  18. Men de begynte alla strax ursäkta sig. Den förste sade till
    honom: ‘Jag har köpt ett jordagods, och jag måste gå ut och bese
    det. Jag beder dig, tag emot min ursäkt.’
  19. En annan sade: ‘Jag har köpt fem par oxar, och jag skall nu gå
    åstad och försöka dem. Jag beder dig, tag emot min ursäkt.’
  20. Åter en annan sade: ‘Jag har ta- git mig hustru, och därför kan
    jag icke komma.’
  21. Och tjänaren kom igen och omtalade detta för sin herre. Då blev
    husbonden vred och sade till sin tjänare: ‘Gå strax ut på gataor
    och gränder i staden, och för hitin fattiga och krymplingar och
    blinda och halta.’
  22. Sedan sade tjänaren: ‘Herre, vad du befallde har blivit gjort,
    men har är ännu rum.’
  23. Då sade herren till tjänaren: ‘Gå ut på vägar och stigar, och
    nödga människorna att komma hitin, så att mitt hus bliver fullt.
  24. Ty jag säger eder att ingen av de män som voro bjudna skall
    smaka sin måltid.’»
  25. Och mycket folk gick med honom; och han vände sig om och sade
    till dem:
  26. » Om någon kommer till mig, och han därvid ej hatar sin fader
    och sin moder, och sin hustru och sina barn, och sina bröder och
    systrar, därtill ock sitt eget liv, så kan han icke vara min
    lärjunge.
  27. Den som icke bär sitt kors och efterföljer mig, han kan icke
    vara min lärjunge.
  28. Ty om någon bland eder vill bygga ett torn, sätter han sig icke
    då först ned och beräknar kostnaden och mer till, om han äger
    vad som behöves för att bygga det färdigt?
  29. Eljest, om han lade grunden, men icke förmådde fullborda verket
    skulle ju alla som finge se det begynna att begabba honom
  30. och säga: ‘Den mannen begynte bygga, men förmådde icke fullborda
    sitt verk.’
  31. Eller om en konung vill draga ut i krig för att drabba samman
    med en annan konung, sätter han sig icke då först ned och tänker
    efter, om han förmår att med tio tusen möta den som kommer emot
    honom med tjugu tusen?
  32. Om så icke är, måste han ju, medan den andre ännu är långt
    borta, skicka sändebud och underhandla om fred.
  33. Likaså kan ingen av eder vara min lärjunge, om han icke försakar
    allt vad han äger. —
  34. Så är väl saltet en god sak, men om till och med saltet mister
    sin sälta, varmed skall man då återställa dess kraft?
  35. Varken för jorden eller för gödselhögen är det tjänligt; man
    kastar ut det. Den som har öron till att höra, han höre.»

*42/15 Evangelium enligt Lukas, 15 Kapitlet

Evangelium enligt Lukas, 15 Kapitlet

                 Jesus framställer liknelserna om det
                   förlorade fåret, den borttappade
                  penningen och den förlorade sonen.
  1. Och till honom kom allt vad publikaner och syndare hette för att
    höra honom.
  2. Men fariseerna och de skriftlärde knorrade och sade: »Denne
    tager emot syndare och äter med dem.»
  3. Då framställde han för dem denna liknelse; han sade:
  4. »Om ibland eder finnes en man som har hundra får, och han
    förlorar ett av dem, lämnar han icke då de nittionio i öknen och
    går och söker efter det förlorade, till dess han finner det?
  5. Och när han har funnit det, lägger han det på sina axar med
    glädje.
  6. Och när han kommer hem, kallar han tillhopa sina vänner och
    grannar och säger till dem: ‘Glädjens med mig, ty jag har funnit
    mitt får, som var förlorat.’
  7. Jag säger eder att likaså bliver mer gladje i himmelen över en
    enda syndare som gör bättring, än över nittionio rättfärdiga som
    ingen bättring behöva.
  8. Eller om en kvinna har tio silverpenningar, och hon tappar bort
    en av dem, tänder hon icke då upp ljus och sopar huset och söker
    noga, till dess hon finner den?
  9. Och när hon har funnit den, kallar hon tillhopa sina väninnor
    och grannkvinnor och säger: ‘Glädjens med mig, ty jag har funnit
    den penning som jag hade tappat bort.’
  10. Likaså, säger jag eder, bliver glädje hos Guds änglar över en
    enda syndare som gör bättring.
  11. Ytterligare sade han: »En man hade två söner.
  12. Och den yngre av dem sade till fadern: ‘Fader, giv mig den del
    av förmögenheten, som faller på min lott.’ Då skiftade han sina
    ägodelar mellan dem.
  13. Och icke lång tid därefter lade den yngre sonen allt sitt
    tillhopa och for långt bort till ett främmande land. Där levde
    han i utsvävningar och förför så sin förmögenhet.
  14. Men sedan han hade slösat bort allt, kom en svär hungersnöd över
    det landet, och han begynte lida nöd.
  15. Då gick han bort och gav sig under en man där i landet, och
    denne sände honom ut på sina marker för att vakta svin.
  16. Och han åstundade att få fylla sin buk med de fröskidor som
    svinen åto; men ingen gav honom något.
  17. Då kom han till besinning och sade: ‘ Huru många legodrängar hos
    min fader hava icke bröd i överflöd, medan jag har förgås av
    hunger!
  18. Jag vill fitå upp och gå till min fader och säga till honom:
    Fader, jag har syndat mot himmelen och inför dig;
  19. jag är icke mer värd att kallas din son. Låt mig bliva såsom en
    av dina legodrängar.’
  20. Så stod han upp och gick till sin fader. Och medan han ännu var
    långt borta, fick hans fader se honom och ömkade sig över honom
    och skyndade emot honom och föll honom om halsen och kysste
    honom innerligt.
  21. Men sonen sade till honom: ‘Fader, jag har syndat mot himmelen
    och inför dig; jag är icke mer värd att kallas din son.’
  22. Då sade fadern till sina tjänare ‘Skynden eder att taga fram den
    yppersta klädnaden och kläden honom i den, och sätten en ring på
    hans hand och skor på hans fötter.
  23. Och hämten den gödda kalven och slakten den, så vilja vi äta och
    gör oss glada.
  24. Ty denne min son var död, men har fått liv igen; han var
    förlorad men är återfunnen.’ Och de begynte göra sig glada.
  25. Men hans äldre son var ute på marken. När denne nu vände
    tillbaka och hade kommit nära huset fick han höra spel och dans.
  26. Då kallade han till sig en av tjänarna och frågade vad detta
    kunde betyda.
  27. Denne svarade honom: ‘Din broder har kommit hem; och då nu din
    fader har fått honom välbehållen tillbaka, har han låtit slakta
    den gödda kalven.’
  28. Då blev han vred och ville icke gå in. Hans fader gick då ut och
    talade vanligt med honom.
  29. Men han svarade och sade till sin fader: ‘Se, i så många år har
    jag nu tjänat dig, och aldrig har jag överträtt något ditt bud;
    och lik väl har du åt mig aldrig givit ens en killing, för att
    jag skulle kunna göra mig glad med mina vänner.
  30. Men när denne din son, som har förtärt dina ägodelar tillsammans
    med skökor, nu har kommit tillbaka, så har du för honom låtit
    slakta den gödda kalven.’
  31. Då sade han till honom: ‘Min son, du är alltid hos mig, och all
    mitt är ditt.
  32. Men nu måste vi fröjda oss och vara glada; ty denne din broder
    var död, men har fått liv igen, han var förlorad, men är
    återfunnen.’»

*42/16 Evangelium enligt Lukas, 16 Kapitlet

Evangelium enligt Lukas, 16 Kapitlet

                 Jesus framställer liknelserna om den
                 otrogne förvaltaren och om den rike
                         mannen och Lasarus.
  1. Han sade också till sina lärjungar: »En rik man hade en
    förvaltare som hos honom blev angiven för förskingring av hans
    ägodelar.
  2. Då kallade han honom till sig och sade till honom: ‘Vad är det
    jag hör om dig? Gör räkenskap för din förvaltning; ty du kan
    icke längre få vara förvaltare.’
  3. Men förvaltaren sade vid sig själv: ‘Vad skall jag göra, då min
    herre nu tager ifrån mig förvaltningen? Gräva orkar jag icke;
    att tigga blyges jag för.
  4. Dock, nu vet jag vad jag skall göra, för att man må upptaga mig
    i sina hus, när jag bliver avsatt ifrån förvaltningen.’
  5. Och han kallade till sig sin herres gäldenärer, var och en
    särskilt. Och han frägade den förste: ‘Huru mycket är du skyldig
    min herre?’
  6. Han svarade: ‘Hundra fat olja.’ Då sade han till honom:. ‘Tag
    här ditt skuldebrev, och sätt dig nu strax ned och skriv
    femtio.’
  7. Sedan frågade han en annan: ‘och du, huru mycket är du skyldig?’
    Denne svarade: ‘hundra tunnor vete.’ Då sade han till honom:
    ‘Tag här ditt skuldebrev och skriv åttio.’
  8. Och husbonden prisade den orättrådige förvaltaren för det att
    han hade handlat klokt. Ty denna tidsålders barn skicka sig
    klokare mot sitt släkte än ljusets barn.
  9. Och jag säger eder: Skaffen eder vänner medelst den orättrådige
    Mamons goda, för att de, när detta har tagit slut, må taga emot
    eder i de eviga hyddorna.
  10. Den som är trogen i det minsta, han är ock trogen i vad mer är,
    och den som är orättrådig i det minsta, han är ock orättrådig i
    vad mer är.
  11. Haven I nu icke varit trogna, när det gällde den orättrådige
    Mamons goda, vem vill då betro eder det sannskyldiga goda?
  12. Och haven I icke varit trogna, när det gällde vad som tillhörde
    en annan, vem vill då giva eder det som hör eder till?
  13. Ingen som tjänar kan tjäna två herrar; ty antingen kommer han då
    att hata den ene och älska den andre, eller kommer han att hålla
    sig till den förre och förakta den senare. I kunnen icke tjäna
    både Gud och Mamon.»
  14. Allt detta hörde nu fariseerna, som voro penningkära, och de
    drevo då gäck med honom.
  15. Men han sade till dem: »I hören till dem som göra sig
    rättfärdiga inför människorna. Men Gud känner edra hjärtan; ty
    det som bland människor är högt är en styggelse inför Gud.
  16. Lagen och profeterna hava haft sin tid intill Johannes. Sedan
    dess förkunnas evangelium om Guds rike, och var man vill storma
    ditin.
  17. Men snarare kunna himmel och jord förgås, än en enda prick av
    lagen kan falla bort.
  18. Var och en som skiljer sig från sin hustru och tager sig en
    annan hustru, han begår äktenskapsbrott. Och den som tager till
    hustru en kvinna som är skild från sin man, han begår
    äktenskapsbrott.
  19. Det var en rik man som klädde sig i purpur och fint linne och
    levde var dag i glädje och prakt.
  20. Men en fattig man, vid namn Lasarus, låg vid hans port, full av
    sår,
  21. och åstundade att få stilla sin hunger med vad som kunde falla
    ifrån den rike mannens bord. Ja, det gick så långt att hundarna
    kommo och slickade hans sår.
  22. Så hände sig att den fattige dog och blev förd av änglarna till
    Abrahams sköte. Också den rike dog och blev begraven.
  23. När han nu låg i dödsriket och plågades, lyfte han upp sina ögon
    och fick se Abraham långt borta och Lasarus i hans sköte.
  24. Då ropade han och sade: ‘Fader Abraham, förbarma dig över mig,
    och sänd Lasarus att doppa det yttersta av sitt finger i vatten
    och svalka min tunga, ty jag pinas svårt i dessa lågor.’
  25. Men Abraham svarade: ‘Min son kom ihåg att du, medan du levde,
    fick ut ditt goda och Lasarus däremot vad ont var; nu åter får
    han här hugnad, under det att du pinas.
  26. Och till allt detta kommer, att ett stort svalg är satt mellan
    oss och eder, för att de som vilja begiva sig över härifrån till
    eder icke skola kunna det, och för att ej he]ler någon därifrån
    skall kunna komma över tilloss.»
  27. Då sade han: ‘Så beder jag dig då, fader, att du sänder honom
    till min faders hus,
  28. där jag har fem bröder, och låter honom varna dem, så att icke
    också de komma till detta pinorum.’
  29. Men Abraham sade: ‘De hava Moses och profeterna; dem må de
    lyssna till.’
  30. Han svarade: ‘Nej, fader Abraham; men om någon kommer till dem
    från de döda, så skola de göra bättring.’
  31. Då sade han till honom: ‘Lyssna de icke till Moses och
    profeterna, sa skola de icke beller låta övertyga sig, om någon
    uppstår från de döda.’»

*42/17 Evangelium enligt Lukas, 17 Kapitlet

Evangelium enligt Lukas, 17 Kapitlet

                     Jesus undervisar om faran av
                  förförelser, om rätt beteende mot
                felande bröder, om trons kraft och om
               vars och ens plikt att bekänna sig vara
                blott en ringa tjänare; han botar tio
               spetälska män, talar sedan om Guds rike
                       och om sin tillkommelse.
  1. Och han sade till sina lärjungar: »Det är icke annat möjligt än
    att förförelser måste komma, men ve den genom vilken de komma!
  2. För honom vore det bättre att en kvarnsten hängdes om hans hals
    och han kastades i havet, än att han skulle förföra en av dessa
    små.
  3. Tagen eder till vara!

Om din broder försyndat sig, så tillrättavisa honom; och om han då

ångrar sig, så förlåt honom.
4. Ja, om han sju gånger om dagen försyndar sig mot dig och sju

      gånger kommer tillbaka till dig och säger: 'Jag ångrar mig' så
      skall du förlåta honom.»

5. Och apostlarna sade till Herren: »Föröka vår tro.»
6. Då sade Herren: » Om I haden tro, vore den ock blott såsom ett

      senapskorn, sa skullen I kunna säga till detta
      mullbärsfikonträd: 'Ryck dig upp med rötterna, och plantera dig
      i havet', och det skulle lyda eder.

7. Om någon bland eder har en tjänare som kör plogen eller vaktar

      boskap, icke säger han väl till tjänaren, när denne kommer hem
      från marken: 'Gå du nu strax till bords'?
  8.  Säger 11an icke fastmer till honom: 'Red till min måltid, och
      fäst så upp din klädnad och betjäna mig, medan jag äter och
      dricker; sedan må du själv äta och dricka'?
  9.  Icke tackar han väl tjänaren för att denne gjorde det som blev
      honom befallt?
 10.  Sammalunda, när I haven gjort allt som har blivit eder befallt,
      då skolen I säga: 'Vi äro blott ringa tjänare: vi hava endast
      gjort vad vi voro pliktiga att göra.'»
 11.  Då han nu var stadd på sin färd till Jerusalem, tog han vägen
      mellan Samarien och Galileen.
 12.  Och när han kom in i en by, möttes han av tio spetälska män.
      Dessa stannade på avstånd

13. och ropade och sade: »Jesus, Mästare, förbarma dig över oss.»
14. När han fick se dem, sade han till dem: »Gån och visen eder för

prästerna.» Och medan de voro på väg dit, blevo de rena.
15. Och en av dem vände tillbaka, när han såg att han hade blivit

botad, och prisade Gud med hög röst
16. och föll ned på mitt ansikte för Jesu fötter och tackade

honom. Och denne var en samarit.
17. Då svarade Jesus och sade: »Blevo icke alla tio gjorda rena? Var

äro de nio?
18. Fanns då ibland dem ingen som vände tillbaka för att prisa Gud,

utom denne främling?»
19. Och han sade till honom: »Stå upp ooh gå dina färde. Din tro har

frälst dig.»

20. Och då han blev tillfrågad av fariseerna när Guds rike skulle

      komma, svarade han dem och sade: »Guds rike kommer icke på
      sådant sätt att det kan förnimmas med ögonen,
 21.  ej heller skall man kunna säga: 'Se här är det', eller: 'Där är
      det.'  Ty se, Guds rike är invärtes i eder.»

22. Och han sade till lärjungarna: »Den tid skall komma, då I gärna

      skullen vilja se en av Männikosonens dagar, men I skolen icke få
      det.
 23.  Väl skall man då säga till eder: 'Se där är han', eller: 'Se här
      är han'; men gån icke dit, och löpen icke därefter.
 24.  Ty såsom ljungelden, när den ljungar fram, lyser från himmelens
      ena ända till den andra, så skall det vara med Människosonen på
      hand dag.
 25.  Men först måste han lida mycket och bliva förkastad av detta
      släkte.
 26.  Och såsom det skedde på Noas tid, så skall det ock ske i
      Människosonens dagar:
 27.  människorna åto och drucko, män togo sig hustrur, oeh hustrur
      gåvos åt män, ända till den dag då Noa gick in i arken; då kom
      floden och förgjorde dem allasammalls.
 28.  Likaledes, såsom det skedde på Lots tid: människorna åto och
      drucko, köpte och sålde, planterade och byggde,
 29.  men på den dag då Lot gick ut från Sodom regnade eld och svavel
      ned från himmelen och förgjorde dem allasammans,
 30.  alldeles på samma sätt skall det ske den dag då Människosonen
      uppenbaras.
 31.  Den som den dagen är på taket och har sitt bohag inne i huset,
      han må icke stiga ned för att hämta det; ej heller må den som är
      ute på marken vända tillbaka.

32. Kommen ihåg Lots hustru.
33. Den som står efter att vinna sitt liv, han skall mista det; men

den som mister det, han skall rädda det.
34. Jag säger eder: Den natten skola två ligga i samma säng; den ene

skall bliva upptagen, den andre skall lämnas kvar.
35. Två kvinnor skola mala tillhopa; den ena skall bliva upptagen,

den andra skall lämnas kvar.»
36. Då frågade de honom: »Var då, Herre?» Han svarade dem: »Där den

döda kroppen är, dit skola ock rovfåglarna församla sig.»

*42/18 Evangelium enligt Lukas, 18 Kapitlet

Evangelium enligt Lukas, 18 Kapitlet

                Jesus framställer liknelserna om änkan
                   och domaren samt om fariséen och
               publikanen, välsignar barnen, undervisar
               en rik man om livets väg och lärjungarna
                    om den sanna försakelsens lön,
                förutsäger ännu en gång sitt lidande,
                     giver en blind man hans syn.
  1. Och han framställde för dem en liknelse, för att lära dem att de
    alltid borde bedja, utan att förtröttas.
  2. Han sade: »I en stad fanns en domare som icke fruktade Gud och
    ej heller hade försyn för någon människa.
  3. I samma stad fanns ock en änka som åter och åter kom till honom
    och sade: ‘Skaffa mig rätt av min motpart.’
  4. Till en tid ville han icke. Men omsider sade han vid sig själv:
    ‘Det må nu vara, att jag icke fruktar Gud och ej heller har
    försyn för någon människa;
  5. likväl, eftersom denna änka är mig så besvärlig, vill jag ändå
    skaffa henne rätt, för att hon icke med sina ideliga besök skall
    alldeles pina ut mig.’»
  6. Och Herren tillade: »Hören vad den orättfärdige domaren här
    säger.
  7. Skulle då Gud icke skaffa rätt åt sina utvalda, som ropa till
    honom dag och natt, och skulle han icke hava tålamod med dem?
  8. Jag säger eder: Han skall snart skaffa dem rätt. Men skall väl
    Människosonen, när han kommer, finna tro här pa jorden?»
  9. Ytterligare framställde han denna liknelse för somliga som
    förtröstade på sig själva och menade sig vara rättfärdiga, under
    det att de föraktade andra:
  10. »Två män gingo upp i helgedomen för att bedja; den ene var en
    farise och den andre en publikan.
  11. Fariseen trädde fram och bad så för sig själv: ‘Jag tackar dig,
    Gud, för att jag icke är såsom andra människor, rövare,
    orättrådiga, äktenskapsbrytare, ej heller såsom denne publikan.
  12. Jag fastar två gånger i veckan; jag giver tionde av allt vad jag
    förvärvar.’
  13. Men publikanen stod långt borta och ville icke ens lyfta sina
    ögon upp mot himmelen, utan slog sig för sitt bröst och sade:
    ‘Gud, misskunda dig över mig syndare.’ —
  14. Jag säger eder: Denne gick hem igen rättfärdig mer an den andre.
    Ty var och en som upphöjer sig, han skall bliva förödmjukad, men
    den som ödmjukar sig, han skall bliva upphöjd.»
  15. Man bar fram till honom också späda barn, för att han skulle
    röra vid dem; men när hans lärjungar sågo detta, visade de bort
    dem.
  16. Då kallade Jesus barnen till sig, i det han sade: »Låten barnen
    komma till mig, och förmenen dem det icke; ty Guds rike hör
    sådana till.
  17. Sannerligen säger jag eder: Den som icke tager emot Guds rike
    såsom ett barn, han kommer aldrig ditin.»
  18. Och en överhetsperson frågade honom och sade: »Gode Mästare, vad
    skall jag göra för att få evigt liv till arvedel?»
  19. Jesus sade till honom: »Varför kallar du mig god? Ingen är god
    utom Gud allena.
  20. Buden känner du: ‘Du skall icke begå äktenskapsbrott’, ‘Du skall
    icke dräpa’, ‘Du skall icke stjäla’, ‘Du skall icke bära falskt
    vittnesbörd’, ‘Hedra din fader och din moder.’»
  21. Då svarade han: »Allt detta har jag hållit från min ungdom.»
  22. När Jesus hörde detta, sade han till honom:» Ett återstår dig
    ännu: sälj allt vad du äger och dela ut åt de fattiga; då skall
    du få en skatt i himmelen. Och kom seda och följ mig.»
  23. Men när han hörde detta, blev han djupt bedrövad, ty han var
    mycket rik.
  24. Då nu Jesus såg huru det var med honom, sade han: »Huru svårt är
    det icke för dem som hava penningar att komma in i Guds ike!
  25. Ja, det är lättare för en kamel att komma in genom ett nålsöga,
    än för den som är rik att komma in i Guds rike.»
  26. Då sade de som hörde detta: »Vem kan då bliva frälst?»
  27. Men han svarade: »Vad som är omöjligt för människor, det är
    möjigt för Gud.»
  28. Då sade Petrus: »Se, vi hava övergivit allt som var vårt och
    hava föjt dig.»
  29. Han svarade dem: »Sannerligen säger jag eder: Ingen som för Guds
    rikes skull har övergivit hus, eller hustru, eller bröder, eller
    föräldrar eller barn,
  30. ingen sådan finnes, som icke skall mångfaldigt igen redan här i
    tiden, och i den tillkommande tidsåldern evigt liv.»
  31. Och han tog till sig de tolv och sade till dem: »Se, vi gå nu
    upp till Jerusalem, och allt skall fullbordas, som genom
    profetern är skrivet om Människosonen.
  32. Ty han skall bliva överlämnad åt hedningarna och bliva begabbad
    och skymfad och bespottad,
  33. och de skola gissla honom och döda honom; men på tredje dagen
    skall han uppstå igen.»
  34. Och de förstodo intet härav; ja, detta som han talade var dem så
    fördolt, att de icke fattade vad som sades.
  35. Då han nu nalkades Jeriko, hände sig att en blind man satt vid
    vägen och tiggde.
  36. När denne hörde en hop människor gå där fram, frågade han vad
    det var.
  37. Och man omtalade för honom att det var Jesus från Nasaret som
    kom på vägen.
  38. Då ropade han och sade: »Jesus, Davids son, förbarma dig över
    mig.»
  39. Och de som gingo framför tillsade honom strängeligen att han
    skulle tiga; men han ropade ännu mycket mer: »Davids son,
    förbarma dig över mig.»
  40. Då stannade Jesus och bjöd att mannen skulle ledas fram till
    honom. Och nar han hade kommit fram, frågade han honom:
  41. »Vad vill du att jag skall göra dig?» Han svarade: »Herre, låt
    mig få min syn.»
  42. Jesus sade till honom: »Hav din syn; din tro har hjälpt dig.
  43. Och strax fick han sin syn och följde honom och prisaae Gud. Och
    allt folket som såg detta lovade Gud.

*42/19 Evangelium enligt Lukas, 19 Kapitlet

Evangelium enligt Lukas, 19 Kapitlet

                Jesus gästar hos Sackeus, framställer
                liknelsen om de tio punden, rider in i
                Jerusalem, gråter över staden, rensar
                             helgedomen.
  1. Och han kom in i Jeriko och gick fram genom staden.
  2. Där fanns en man, vid namn Sackeus, som var förman för
    publikanerna och en rik man.
  3. Denne ville gärna veta vem som var Jesus och ville se bonom, men
    han kunde det icke för folkets skull, ty han var liten till
    växten.
  4. Då skyndade han i förväg och steg upp i ett mullbärsfikonträd
    för att få se honom, ty han skulle komma den vägen fram.
  5. När Jesus nu kom till det stället, såg han upp och sade till
    honom: »Sackeus, skynda dig ned, ty i dag måste jag gästa i ditt
    hus.»
  6. Och han skyndade sig ned och tog emot honom med glädje.
  7. Men alla som sågo det knorrade och sade: »Han har gått in för
    att gästa hos en syndare.»
  8. Men Sackeus trädde fram och sade till Herren: »Herre, hälften av
    mina ägodelar giver jag nu åt de fattiga; och om jag har utkrävt
    för mycket av någon, så giver jag fyradubbelt igen.
  9. Och Jesus sade om honom: »I dag har frälsning vederfarits detta
    hus, eftersom också han är en Abrahams son.
  10. Ty Människosonen har kommit för att uppsöka och frälsa det som
    var förlorat.»
  11. Medan de hörde härpå, framställde han ytterligare en liknelse,
    eftersom han var nära Jerusalem och de nu menade att Guds rike
    strax skulle uppenbaras.
  12. Han sade alltså: »En man av förnäm]ig släkt tänkte fara bort
    till ett avlägset land för att utverka åt sig konungslig
    värdighet; sedan skulle han komma tillbaka.
  13. Och han kallade till sig tio sin tjänare och gav dem tio pund
    och sade till dem: ‘Förvalten dessa, till dess jag kommer
    tillbaka.’
  14. Men hans landsmän hatade honom och sände, efter hans avfärd,
    åstad en beskickning och läto saga: ‘Vi vilja icke att denne
    skall bliva konung över oss.»
  15. När han sedan kom tillbaka, efter att hava utverkat åt sig den
    konungsliga värdigheten, lät han kalla till sig de tjänare åt
    vilka han hade givit penningarna, ty han ville veta vad var och
    en genom sin förvaltning hade förvärvat.
  16. Då kom den förste fram och sade: ‘Herre, ditt pund har givit i
    vinst tio pund.’
  17. Han svarade honom: ‘Rätt så, du gode tjänare! Eftersom du har
    varit trogen i en mycket ringa sak, skall du få makt och
    myndighet över tio städer.’
  18. Därefter kom den andre i ordningen och sade: ‘Herre, ditt pund
    har avkastat fem pund.’
  19. Då sade han jämval till denne: ‘Så vare ock du satt över fem
    städer.’
  20. Och den siste kom fram och sade: ‘Herre, se här är ditt pund;
    jag har haft det förvarat i en duk.
  21. Ty jag fruktade för dig, eftersom du är en sträng man; du vill
    taga upp vad du icke har lagt ned, och skörda vad du icke har
    sått.’
  22. Han sade till honom: ‘Efter dina egna ord vill jag döma dig, du
    onde tjänare. Du visste alltså att jag är en sträng man, som
    vill taga upp vad jag icke har lagt ned, och skörda vad jag icke
    har sått?
  23. Varför satte du då icke in mina penningar i en bank? Då bade
    jag, nar jag kom hem, fått uppbära dem med ränta.’
  24. Och han sade till dem som stodo vid hans sida: ‘Tagen ifrån
    honom hans pund, och given det åt den som har de tio punden.’
  25. De sade till honom: ‘Herre, han har ju redan tio pund.’
  26. Han svarade: ‘Jag säger eder: Var och en som har, åt honom skall
    varda givet; men den som icke har, från honom skall tagas också
    det han har.
  27. Men dessa mina ovänner, som icke ville hava mig till konung över
    sig, fören dem hit huggen ned dem här inför mig.»
  28. Sedan Jesus hade sagt detta, gick han framför de andra upp mot
    Jerusalem.
  29. När han då nalkades Betfage och Betania, vid det berg som kallas
    Oljeberget, sände han åstad två av lärjungarna
  30. och sade: »Gån in i byn som ligger här mitt framför. Och när I
    kommen ditin, skolen I finna en åsnefåle stå där bunden, som
    ingen människa någonsin har suttit på, lösen den och fören den
    hit.
  31. Och om någon frågar eder varför I lösen den skolen I svara så:
    ‘Herren behöver den.’»
  32. Och de som hade blivit utsända gingo åstad och funno det så som
    han hade sagt dem.
  33. Och när de löste fålen, frågade ägaren dem: »Varför lösen I
    fålen ?»
  34. De svarade: »Herren behöver den.»
  35. Och de förde fålen till Jesus och lade sina mantlar på den och
    läto Jesus sätta sig därovanpå.
  36. Och där han färdades fram bredde de ut sina mantlar under honom
    på vägen.
  37. Och då han var nära foten av Oljeberget, begynte hela
    lärjungaskaran i sin glädje att med hög röst lova Gud för alla
    de kraftgärningar som de hade sett;
  38. och de sade:»Välsignad vare han som kommer, konungen, i Herrens namn. Frid
    vare i himmelen och ära i höjden!»
  39. Och några fariseer som voro med i folkhopen sade till honom:
    »Mästare, förbjud dina lärjungar att ropa så.»
  40. Men han svarade och sade: »Jag säger eder: Om dessa tiga, skola
    stenarna ropa.»
  41. Då han nu kom närmare och fick se staden, begynte han gråta över
    den
  42. och sade: »0 att du i dag hade insett, också du, vad din frid
    tillhör! Men nu är det fördolt för dina ögon.
  43. Ty den tid skall komma över dig, då dina fiender skola omgiva
    dig med belägringsvall och innesluta dig oeh tränga dig på alla
    sidor.
  44. Och de skola slå ned dig till jorden, tillika med dina barn, som
    äro i dig, och skola icke lämna kvar i dig sten på sten, därför
    att du icke aktade på den tid då du var sökt.»
  45. Och han gick in i helgedomen och begynte driva ut dem som sålde
    därinne;
  46. och han sade till dem: »Det är skrivet: ‘Och mitt hus skall vara
    ett bönehus.’ Men I haven gjort det till en rövarkula.»
  47. Och han undervisade var dag i helgedomen. Och översteprästerna
    och de skriftlärde och folkets förnämste män sökte efter
    tillfälle att förgöra honom;
  48. men de kunde icke finna någon utväg därtill, ty allt folket höll
    sig till honom ocb hörde honom.

*42/20 Evangelium enligt Lukas, 20 Kapitlet

Evangelium enligt Lukas, 20 Kapitlet

                 Jesus tillspörjes om sin myndighet,
               bestraffar i liknelsen om vingårdsmännen
                 översteprästerna och de skriftlärde,
                besvarar frågor om skattepenningen och
               om uppståndelsen, ställer själv till de
                skriftlärde en fråga om Messias såsom
                Davids son, varnar för de skriftlärde.
  1. 0ch en dag, då han undervisade folket i helgedomen och
    förkunnade evangelium, trädde översteprästerna och de
    skriftlärde, tillika med de äldste, fram
  2. och talade till honom och sade: »Säg oss, med vad myndighet gör
    du detta? Och vem är det som har rivit dig sådan myndighet?»
  3. Han svarade och sade till dem: »Också jag vill ställa en fråga
    till eder; svaren mig på den.
  4. Johannes’ döpelse, var den från himmelen eller från människor?»
  5. Då överlade de med varandra och sade: »Om vi svara: ‘Från
    himmelen’ så frågar han: ‘Varför trodden r honom då icke?’
  6. Men om vi svara: ‘Från människor’, då kommer allt folket att
    stena oss, ty de äro för vissade om att Johannes var en profet.»
  7. De svarade alltså att de icke visste varifrån den var.
  8. Då sade Jesus till dem: »Så säger icke heller jag eder med vad
    myn- dighet jag gör detta.»
  9. Och han framställde för folket denna liknelse: »En man
    planterade en vingård och lejde ut den åt vingårdsmän och för
    utrikes för lång tid.
  10. När sedan rätta tiden var inne, sände han en tjanare till
    vingårdsmännen, för att de åt denne skulle lämna någon del av
    vingårdens frukt. Men vingårdsmännen misshandlade honom och läto
    honom gå tomhänt bort.
  11. Ytterligare sände han en annan tjänare. Också honom misshandlade
    och skymfade de och läto honom gå tomhänt bort.
  12. Ytterligare sände han en tredje. Men också denne slogo de
    blodig och drevo bort honom.
  13. Då sade vingårdens herre: ‘Vad skall jag göra? Jo, jag vill
    sända min älskade son; för honom skola de väl andå hava försyn.’
  14. Men när vingårdsmannen fingo se honom, överlade de med varandra
    och sade: ‘Denne är arvingen; låt oss dräpa honom, för att arvet
    må bliva vårt.’
  15. Och de förde honom ut ur vingården och dräpte honom. »Vad skall
    nu vingårdens herre göra med dem?
  16. Jo, han skall komma och förgöra de vingårdsmännen och lämna
    vingården åt andra.» När de hörde detta, sade de: »Bort det!»
  17. Då såg han på dem och sade: »Vad betyder då detta skriftens ord:’Den sten som byggningsmännen förkastade, den har blivit en
    hörnsten’?
  18. Var och en som faller på den stenen, han skall bliva krossad;
    men den som stenen faller på, honom skall den söndersmula.»
  19. Och de skriftlärde och översteprästerna hade gärna velat i samma
    stund gripa honom, men de fruktade för folket. Ty de förstodo
    att det var om dem som han hade talat i denna liknelse.
  20. Och de vaktade på honom och sände ut några som försåtligen
    skulle låtsa sig vara rättsinnign män, för att dessa skulle
    fånga honom genom något hans ord, så att de skulle kunna
    överlämna honom åt överheten, i landshövdingens våld.
  21. Dessa frågade honom och sade: »Mästare, vi veta att du talar och
    undervisar rätt och icke har anseende till personen, utan lär om
    Guds väg vad sant är.
  22. Är det lovligt för oss att giva kejsaren skatt, eller är det
    icke lovligt?»
  23. Men han märkte deras illfundighet och sade till dem:
  24. »Låten mig se en penning. Vems bild och överskrift bär den?» De
    svarade: »Kejsarens.»
  25. Då sade han till dem: »Given alltsa kejsaren vad kejsaren
    tillhör, och Gud vad Gud tillhör.»
  26. Och de förmådde icke fånga honom genom något hans ord inför
    folket, utan förundrade sig över hans svar och tego.
  27. Därefter trädde några sadduceer fram och ville påstå att det
    icke gives någon uppståndelse. Dessa frågade honom
  28. och sade: »Mästare, Moses har givit oss den föreskriften, att om
    någon har en broder som är gift, men dör barnlös, så skall han
    taga sin broders hustru till akta och skaffa avkomma åt sin
    broder.
  29. Nu voro här sju bröder. Den förste tog sig en hustru, men dog
    barnlös.
  30. Då tog den andre i ordningen henne
  31. och därefter den tredje; sammalunda alla sju. Men de dogo alla,
    utan att nagon av dem lämnade barn efter sig.
  32. Slutligen dog ock hustrun.
  33. Vilken av dem skall då vid uppståndelsen få kvinnan till hustru?
    De hade ju alla sju tagit henne till hustru.»
  34. Jesus svarade dem: »Med den nuvarande tidsålderns barn är det
    så, att män taga sig hustrur, och hustrur givas åt män;
  35. men de som bliva aktade värdiga att få del i den nya tidsåldern
    och i uppståndelsen från de döda, med dem är det så, att varken
    män tag sig hustrur, eller hustrur givas män.
  36. De kunna ju ej heller mer dö ty de äro lika änglarna och äro,
    Guds soner, eftersom de hava blivit delaktiga av uppståndelsen.
  37. Men att de döda uppstå, det har ock Moses, på det ställe där det
    talas om törnbusken, givit till känna, när han kallar Herren
    ‘Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud’;
  38. Och han är en Gud icke för döda, utan för levande, ty för honom
    leva alla.»
  39. Då svarade några av de skriftlärde och sade: »Mästare, du har
    talat rätt.»
  40. De dristade sig nämligen icke att vidare ställa någon fråga på
    honom.
  41. Men han sade till dem: »Huru kan man säga att Messias är Davids
    son?
  42. David själv säger ju i Psalmernas bok:Herren sade till min herre: Sätt dig på min högra sida,
  43. till dess jag har lagt dina fiender dig till en fotapall.’
  44. David kallar honom alltså ‘herre’; huru kan han då vara hans
    son?»
  45. Och han sade till sina lärjungar, så att allt folket hörde det:
  46. »Tagen eder till vara för de skriftlärde, som gärna gå omkring i
    fotsida kläder och gärna vilja bliva hälsade på torgen och gärna
    sitta främst i synagogorna och på de främsta platserna vid
    gästabuden —
  47. detta under det att de utsuga änkors hus, medan de för syns
    skull hålla långa baner. Del skola få en dess hårdare dom.»

*42/21 Evangelium enligt Lukas, 21 Kapitlet

Evangelium enligt Lukas, 21 Kapitlet

                  Jesu ord om änkans offergåva.  Hans
                förutsägelse om Jerusalems förstöring
                       och om sin tillkommelse.
  1. Och när han såg upp, fick han se huru de rika lade ned sina
    gåvor i offerkistorna.
  2. Därvid fick han ock se huru en fattig änka lade ned tva skärvar.
  3. Då sade han: »Sannerligen säger jag eder: Denna fattiga änka
    lade dit mer än alla de andra.
  4. Ty det var av sitt överflöd som alla dessa lade ned något bland
    gåvorna, men hon lade dit av sitt armod allt vad hon hade i sin
    ägo.»
  5. och då några talade om helgedomen, huru den var uppförd av
    härliga stenar och prydd med helgedomsskänker, sade han:
  6. »Dagar skola komma, då av allt detta som I nu sen icke skall
    lämnas sten på sten, utan allt skall bliva nedbrutet.»
  7. Då frågade de honom och sade: »Mästare, när skall detta ske? Och
    vad bliver tecknet till att tiden är inne, då detta kommer att
    ske?»
  8. Han svarade: »Sen till, att I icke bliven förvillade. Ty många
    skola komma under mitt namn och säga: ‘Det är jag’ och: ‘Tiden
    är nära’. Men följen dem icke.
  9. Och när I fån höra krigslarm och upprorslarm, så bliven icke
    förfärade; ty sådant måsts först komma, men därmed är icke strax
    änden inne.»
  10. Därefter sade han till dem: »Folk skall resa sig upp mot folk
    och rike mot rike;
  11. och det skall bliva stora jordbävningar, så ock hungersnöd och
    farsoter på den ena orten efter den andra, och skräcksyner skola
    visa sig och stora tecken pa himmelen.
  12. Men före allt detta skall man gripa eder, man skall förfölja
    eder och draga eder inför synagogorna och sätta eder i fängelse
    och föra eder fram inför konungar och landshövdingar, för mitt
    namns skull.
  13. Så skolen I få tillfälle att frambära vittnesbörd.
  14. Märken därför noga att I icke förut mån göra eder bekymmer för
    huru I skolen försvara eder.
  15. Ty jag skall giva eder sådana ord och sådan vishet, att ingen av
    edra vedersakare skall kunna stå emot eller säga något emot.
  16. I skolen bliva förrådda till och med av föräldrar och bröder och
    fränder och vänner; och somliga av eder skall man döda.
  17. Och I skolen bliva hatade av alla för mitt namns skull.
  18. Men icke ett hår på edra huvuden skall gå förlorat.
  19. Genom att vara ståndaktiga skolen I vinna edra själar.
    20.
    Men när I fån se Jerusalem omringas av krigshärar, då skolen I
    veta att dess ödeläggelse är nära.
  20. Då må de som äro i Judeen fly bort till bergen, och de som äro
    inne i staden må draga ut därifrån och de som äro ute på
    landsbygden må icke gå ditin.
  21. Ty detta är en hämndens tid, då allt som är skrivet skall
    uppfyllas.
  22. Ve dem som äro havande, eller som giva di på den tiden! Ty stor
    nöd skall då komma i landet, och en vredesdom över detta folk.
  23. Och de skola falla för svärdsegg och bliva bortförda i
    fångenskap till allahanda hednafolk; och Jerusalem skall bliva
    förtrampat av hedningarna, till dess att hedningarnas tider äro
    fullbordade.
  24. Och tecken skola ske i solen och månen och i stjärnorna, och på
    jorden skall ångest komma över folken, och de skola stå rådlösa
    vid avets och vågornas dån,
  25. då nu människor uppgiva andan av förskräckelse och ängslan för
    det som skall övergå världen; ty himmelens makter skola bäva.
  26. Och då skall man få se ‘Människosonen komma i en sky’, med stor
    makt och härlighet.
  27. Men när detta begynner ske, då mån I resa eder upp och upplyfta
    edra huvuden, ty då nalkas eder förlossning.»
  28. Och han framställde för dem en liknelse: »Sen på fikonträdet och
    på alla andra träd.
  29. När I fån se att de skjuta knopp, då veten I av eder själva att
    sommaren redan är nära.
  30. Likaså, när I sen detta ske, då kunnen I ock veta att Guds rike
    är nära.
  31. Sannerligen säger jag eder: Detta släkte skall icke förgås,
    förrän allt detta sker.
  32. Himmel och jord skola förgås, men mina ord skola aldrig förgås.
  33. Men tagen eder till vara för att låta edra hjärtan förtyngas av
    omåttlighet och dryckenskap och timliga omsorger, så att den
    dagen kommer på eder oförtänkt;
  34. ty såsom en snara skall den komma över hela jordens alla
    inbyggare.
  35. Men vaken alltjämt, och bedjen att I man kunna undfly a11t detta
    som skall komma, och kunna bestå inför Människosonen.»
  36. Och han undervisade om dagarna i helgedomen, men om aftnarna
    gick han ut till det berg som kallas Oljeberget och stannade där
    över natten.
  37. Och allt folket kom bittida om morgonen till honom i helgedomen
    för att höra honom.

*42/22 Evangelium enligt Lukas, 22 Kapitlet

Evangelium enligt Lukas, 22 Kapitlet

                 Översteprästerna och de skriftlärde
                lägga råd mot Jesus och mottaga Judas'
               anbud om hjälp.  Jesus håller påskmåltid
                med lärjungarna, instiftar nattvarden,
                 förmanar till ödmjukhet, förutsäger
                Petrus' förnekelse, beder i Getsemane,
                gripes, förnekas av Petrus, begabbas,
                     förhöres inför Stora rådet.
  1. Det osyrade brödets högtid, som ock kallas påsk, var nu nära.
  2. Och översteprästerna och de skriftlärde sökte efter tillfälle
    att röja honom ur vägen. De fruktade nämligen för folket.
  3. Men Satan för in i Judas, som kallades Iskariot, och som var en
    av de tolv.
  4. Denne gick bort och talade med översteprästerna och befälhavarna
    för tempelvakten om huru han skulle överlämna honom åt dem.
  5. Då blevo de glada och förklarade sig villiga att giva bonom en
    summa penningar.
  6. Och han gick in på deras anbud och sökte sedan efter lägligt
    tillfälle att förråda honom åt dem, utan att någon folkskockning
    uppstod.
  7. Så kom nu den dag i det osyrad brödets högtid, då man skulle
    slakta påskalammet.
  8. Då sände han åstad Petrus oeh Johannes och sade: »Gån åstad och
    reden till åt oss, så att vi kunna äta paskalammet.»
  9. De frågade honom: Var vill du att vi skola reda till det?»
  10. Han svarade dem: När I kommen in i staden, skolen I möta en man
    som bär en kruka vatten. Följen honom till det hus där han går
    in.
  11. Och sägen till husbonden i det huset: ‘Mästaren frågar dig: Var
    finnes härbärget där jag skall äta påskalammet med mina
    lärjungar?’
  12. Då skall han visa eder en stor sal i övre våningen, ordnad för
    måltid; redden till där.»
  13. Och de gingo åstad och funno det så som han hade sagt dem; och
    de redde till påskalammet.
  14. Och när stunden var inne, lade han sig till bords, och
    apostlarna med honom.
  15. Och han sade till dem: »Jag har högeligen åstundat att äta detta
    påskalamm med eder, förrän mitt lidande begynner;
  16. ty jag säger eder att jag icke mer skall fira denna högtid,
    förrän den kommer till fullbordan i Guds rike.»
  17. Och han lät giva sig en kalk och tackade Gud och sade: »Tagen
    detta och delen eder emellan;
  18. ty jag säger eder att jag härefter icke, förran Guds rike
    kommer, skall dricka av det som kommer från vinträd.»
  19. Sedan tog han ett bröd och tackade Gud och bröt det och gav åt
    dem och sade: »Detta är min lekamen, som varder utgiven för
    eder. Gören detta till min årninnelse.»
  20. Sammalunda tog han ock kalken, efter måltiden, och sade: »Denna
    kalk är det nya förbundet, i mitt blod, som varder utgjutet för
    eder.
  21. Men se, den som förråder mig, hans hand är med mig på bordet.
  22. Ty Männiokosonen skall gå bort, såsom förut är bestamt; men ve
    den människa genom vilken han bliver förrådd!»
  23. Och de begynte tala med varandra om vilken av dem det väl kunde
    vara som skulle göra detta.
  24. En tvist uppstod ock mellan dem om vilken av dem som skulle
    räknas för den störste.
  25. Då sade han till dem: »Konungarna uppträda mot sina folk såsom
    härskare, och de som hava myndighet över folken låta kalla sig
    ‘nådige herrar’.
  26. Men så är det icke med eder; utan den som är störst bland eder,
    han vare såsom den yngste, och den som är den förnämste, han
    vare såsom en tjänare.
  27. Ty vilken är större: den som ligger till bords eller den som
    tjänar? Är det icke den som ligger till bords? Och likväl är
    jag här ibland eder såsom en tjänare. —
  28. Men I ären de som hava förblivit hos mig i mina prövningar;
  29. och såsom min Fader har överlätit konungslig makt åt mig, så
    överlåter jag likadan makt åt eder,
  30. så att I skolen få äta och dricka vid mitt bord i mitt rike och
    sitta på troner såsom domare över Israels tolv släkter.
  31. Simon, Simon! Se, Satan har begärt att få eder i sitt våld, för
    att kunna sålla eder såsom vete;
  32. men jag har bett för dig, att din tro icke må bliva om
    intet. Och när du en gång har omvänt dig, så styrk dina bröder.»
  33. Då sade han till honom: »Herre, jag är redo att med dig både gå
    i fängelse och gå i döden.»
  34. Men han svarade: »Jag säger dig, Petrus: I dag skall icke hanen
    gala, förrän du tre gånger har förnekat mig och sagt att du icke
    känner mig.»
  35. Ytterligare sade han till dem: »När jag sände eder åstad utan
    penningpung, utan ränsel, utan skor, icke fattades eder då
    något?» De svarade: »Intet.»
  36. Då sade han till dem: »Nu åter må den som har en penningpung
    taga den med sig, och den som har en ränsel, han göre
    sammalunda; och den som icke har något svärd, han sälje sin
    mantel och köpe sig ett sådant.
  37. Ty jag säger eder att på mig måste fullbordas detta skriftens
    ord: ‘Han blev räknad bland ogärningsmän’. Ja, det som är
    förutsagt om mig, det går nu i fullbordan»
  38. Då sade de: »Herre, se här äro två svärd.» Han svarade dem: »Det
    är nog.»
  39. Och han gick ut och begav sig till Oljeberget, såsom hans sed
    var; och hans lärjungar följde honom.
  40. Men när han hade kommit till platsen, sade han till dem: »Bedjen
    att I icke mån komma i frestelse.»
  41. Sedan gick han bort ifrån dem, vid pass ett stenkast, och föll
    ned på sina knän och bad
  42. och sade: »Fader, om det är din vilja, så tag denna kalk ifrån
    mig. Dock, ske icke min vilja, utan din.»
  43. Då visade sig för honom en ängel från himmelen, som styrkte
    honom.
  44. Men han hade kommit i svår ångest och bad allt ivrigare, och
    hans svett blev såsom blodsdroppar, som föllo ned på jorden.
  45. När han sedan stod upp från bönen och kom tillbaka till lärjung
    arna, fann han dem insomnade av bedrövelse,
  46. Då sade han till dem: »Varför soven I? Stån upp, och bedjen att
    I icke mån komma i frestelse.»
  47. Och se, medan han ännu talade, kom en folkskara; och en av de
    tolv, den som hette Judas, gick framför dem. Och han trädde fram
    till Jesus för att kyssa honom.
  48. Men Jesus sade till honom: »Judas, förråder du Männiokosonen med
    en kyss?»
  49. Då nu de som voro med Jesus sågo vad som var på färde, frågade
    de: »Herre, skola vi hugga till med svärd?»
    50.
    Och en av dem högg till översteprästens tjänare och högg så av honomhögra örat.
  50. Då svarade Jesus och sade: »Låten det gå så långt.» Och han
    rörde vid hans öra och helade honom.
  51. Sedan sade Jesus till dem som hade kommit emot honom, till
    översteprästerna och befälhavarna för tempelvakten och de
    äldste: »Såsom mot en rövare haven I gått ut med svärd och
    stavar.
  52. Fastän jag var dag har varit med eder i helgedomen, haven I icke
    sträckt ut edra händer emot mig men detta är eder stund, och nu
    råder mörkrets makt.»
    54.
    Så grepo de honom och förde honom åstad in i översteprästens hus
    Och Petrus följde efter på avstånd
  53. Och de tände upp en eld mitt på gården och satte sig där
    tillsammans, och Petrus satte sig ibland dem.
  54. Men en tjänstekvinna, som fick se honom, där han satt vid elden
    fäste ögonen på honom och sade: »Också denne var med honom.
  55. Men han nekade och sade: »Kvinna, jag känner honom icke.»
  56. Kort därefter fick en annan, en av mannen, se honom och sade:
    »Också du är en av dem.» Men Petrus svarade: »Nej, det är jag
    icke.»
  57. Vid pass en timme därefter kom en annan som bedyrade och sade:
    »Förvisso var också denne med honom; han är ju ock en galile.»
  58. Då svarade Petrus: »Jag förstår icke vad du menar.» Och i
    detsamma, medan han ännu talade, gol hanen.
  59. Då vände Herren sig om och såg på Petrus; och Petrus kom då ihåg
    Herrens ord, huru han hade sagt till honom: »Förrän hanen i dag
    har galit, skall du tre gånger förneka mig.»
  60. Och han gick ut och grät bitterligen.
  61. Och de män som höllo Jesus fången begabbade honom och misshandlade
    honom.
  62. De höljde över honom och frågade honom och sade: »Profetera: vem
    var det som slog dig ?»
  63. Många andra smädliga ord talade de ock mot honom.
  64. Men när det blev dag, församlade sig folkets äldste,
    överstepräster och skriftlärde, och läto föra honom inför sitt
    Stora råd
  65. och sade: »Är du Messias, så säg oss det.» Men han svarade dem:
    »Om jag säger eder det, så tron I det icke.
  66. Och om jag frågar, så svaren I icke.
  67. Men härefter skall Människosonen sitta på den gudomliga Maktens
    högra sida.»
  68. Då sade de alla: »Så är du då Guds Son?» Han svarade dem: »I
    sägen det själva, att jag är det.»
  69. Då sade de: »Vad behöva vi mer något vittnesbörd? Vi hava ju
    själva nu hört det av hans egen mun.»

*42/23 Evangelium enligt Lukas, 23 Kapitlet

Evangelium enligt Lukas, 23 Kapitlet

                 Jesus föres till Pilatus, förhöres,
                   sändes till Herodes, korsfästes,
                      uppgiver andan, begraves.
  1. Och de stodo upp, hela hopen, och förde honom till Pilatus.
  2. Där begynte de anklaga honom och sade: »Vi hava funnit att denne
    man förleder vårt folk och vill förhindra att man giver kejsaren
    skatt, och att han säger sig vara Messias, en konung.»
  3. Då frågade Pilatus honom och sade: Är du judarnas konung?» Han
    svarade honom och sade: »Du säger det själv.»
  4. Men Pilatus sade till översteprästerna och till folket: »Jag
    finner intet brottsligt hos denne man.»
  5. Då blevo de ännu ivrigare och sade: »Han uppviglar med sin lära
    folket i hela Judeen, allt ifrån Galileen och ända hit.»
  6. När Pilatus hörde detta, frågade han om mannen var från
    Galileen.
  7. Och då han fick veta att han var från det land som lydde under
    Herodes’ välde, sände han honom bort till Herodes, som under
    dessa dalar också var i Jerusalem.
  8. När Herodes fick se Jesus, blev han mycket glad, ty han hade
    sedan lång tid velat se honom; han hade nämligen hört talas om
    honom, och han hoppades nu att få se honom göra något tecken.
  9. Men fastän han ställde ganska många frågor på Jesus, svarade
    denne honom intet.
  10. Och översteprästerna och de skriftlärde stodo där och anklagade
    honom häftigt.
  11. Men Herodes och hans krigsfolk bemötte honom med förakt och
    begabbade honom; och sedan de hade satt på honom en lysande
    klädnad, sände de honom tillbaka till Pilatus.
  12. Och Herodes och Pilatus blevo den dagen vänner med varandra;
    Förut hade nämligen dem emellan rått ovänskap.
  13. Sedan kallade Pilatus tillhopa översteprästerna och rådsherrarna
    och folket
  14. och sade till dem: »I haven fört till mig denne man och sagt att
    han förleder folket; och jag har nu i eder närvaro anställt
    rannsakning med honom, men icke funnit honom skyldig till något
    av det som I anklagen honom för.
  15. Och ej heller Herodes har funnit honom skyldig; han har ju sänt
    honom tillbaka till oss. I sen alltså att denne icke har gjort
    något som förtjänar döden.
  16. Därför vill jag giva honom lös, medan jag har tuktat honom.»
  17. Då skriade hela hopen och sade: »Hav bort denne, och giv oss
    Barabbas lös.»
  18. (Denne man hade blivit kastad i fängelse på grund av ett
    upplopp, som hade ägt rum i staden, och för ett dråps skull.)
  19. Åter talade Pilatus till dem, ty han önskade att kunna giva
    Jesus lös.
  20. Men de ropade emot honom: »Korsfäst, korsfäst honom!»
  21. Då talade han till dem för tredje gången och frågade: »Vad ont
    har denne då gjort? Jag har icke funnit honom skyldig till något
    som förtjänar döden Därför vill jag giva honom lös, sedan jag
    har tuktat honom.»
  22. Men de lågo över honom med höga rop och begärde att han skulle
    låta korsfästa honom; och deras rop blevo honom övermäktiga.
  23. Då dömde Pilatus att så skulle ske, som de begärde.
  24. Och han lösgav den man de begärde, den som hade blivit kastad i
    fängelse för upplopp och dråp; men Jeslus utlämnade han, för att
    med honom skulle ske efter deras vilja.
  25. När de sedan förde bort honom, fingo de fatt en man, Simon från
    Cyrene, som kom utifrån marken; -# på honom lade de korset, för
    att han skulle bära det efter Jesus.
  26. Men en stor hop folk följde med honom, bland dem också kvinnor
    som jämrade sig och gråto över honom.
  27. Då vände Jesus sig om till dem och sade: »I Jerusalems döttrar,
    gråten icke över mig, utan gråten över eder själva och över edra
    barn.
  28. Ty se, den tid skall komma, då man skall säga: ‘Saliga äro de
    ofruktsamma, de moderliv som icke hava fött barn, och de bröst
    som icke hava givit di.’
  29. Då skall man begynna säga till: bergen: ‘Fallen över oss’, och
    till höjderna: ‘Skylen oss.’
  30. Ty om han gör så med det friska trädet, vad skall icke då ske
    med det torra!»
  31. Jämväl två andra, två ogärningsmän, fördes ut för att avlivas
    tilllika med honom.
  32. Och när de hade kommit till den plats sorn kallades
    »Huvudskallen» korsfäste de honom där, så ock ogärningsmännen,
    den ene på högra sidan och den andre på vänstra.
  33. Men Jesus sade. »Fader, förlåt dem; ty de veta icke vad de göra.
    Och de delade hans kläder mellan sig och kastade lott om dem. —
  34. Men folket stod och såg därpå. Och jämväl rådsherrarna drevo
    gäck med honom och sade: »Andra har han hjälpt; nu må han hjälpa
    sig själv, om han är Guds Smorde, den utvalde.»
  35. Också krigsmännen gingo fram och begabbade honom och räckte
    honom ättikvin
  36. och sade: »Är du judarnas konung, så hjälp dig själv.»
  37. Men över honom hade man ock satt upp en överskrift: »Denne är
    judarnas konung.»
  38. Och en av de ogärningsmän som voro där upphängda smädade honom
    och sade: »Du är ju Messias; hjälp då dig själv och oss.»
  39. Då tillrättavisade honom den andre och svarade och sade:
    »Fruktar icke heller du Gud, du som är under samma dom?
  40. Oss vederfares detta med all rätt, ty vi lida vad våra gärningar
    äro värda, men denne man har intet ont gjort.»
  41. Sedan sade han: »Jesus, tänk på mig, när du kommer i ditt rike.»
  42. Han svarade honom: »Sannerligen säger jag dig: I dag skall du
    vara med mig i paradiset.»
  43. Det var nu omkring sjätte timmen; då kom över hela landet ett
    mörker, som varade ända till nionde timmen,
  44. i det att solen miste sitt sken. Och förlåten i templet rämnade
    mitt itu.
  45. Och Jesus ropade med hög röst och sade: »Fader, i dina händer
    befaller jag min ande.» Och när han hade sagt detta, gav han upp
    andan.
  46. Men när hövitsmannen såg vad som skedde, prisade han Gud och
    sade: »Så var då denne verkligen en rättfärdig man!»
  47. Och när allt folket, de som hade kommit tillsammans för att se
    härpå, sågo vad som skedde, slogo de sig för bröstet och vände
    hem igen.
  48. Men alla hans vänner stodo på avstånd och sågo detta, bland dem
    också några kvinnor, de som hade följt med honom från Galileen.
  49. Nu var där en rådsherre, vi namn Josef, en god och rättfärdi
    man,
  50. som icke hade samtyckt till deras rådslag och gärning. Han var
    från Arimatea, en stad i Judeen; och han väntade på Guds rike.
  51. Denne gick till Pilatus och utbad sig att få Jesu kropp.
  52. Och han tog ned den och svepte den i en linneduk. Sedan lade han
    den i en grav som var uthuggen i klippan, och där ännu ingen
    hade varit lagd.
  53. Det var då tillredelsedag, och sabbatsdagen begynte ingå.
  54. Och de kvinnor, som med honom hade kommit från Galileen, följde
    efter och sågo graven och sågo huru hans kropp lades ned däri.
  55. Sedan vände de hem igen och redde till välluktande kryddor och
    smörjelse; men på sabbaten voro de stilla, efter lagens bud.

*42/24 Evangelium enligt Lukas, 24 Kapitlet

Evangelium enligt Lukas, 24 Kapitlet

                Änglar förkunna Jesu uppståndelse för
                kvinnorna vid graven.  Jesus uppenbarar
               sig för två lärjungar på väg till Emmaus
                 och för de församlade lärjungarna i
                Jerusalem, giver dem sin välsignelse,
                       upptages till himmelen.
  1. Men på första veckodagen kommo de, tidigt i själva
    dagbräckningen, till graven med de välluktande kryddor som de
    hade tillrett.
  2. Och de funno stenen vara bort vältrad från graven.
  3. Då gingo de ditin, men funno icke Herren Jesu kropp.
  4. När de nu icke visste vad de skulle tänka härom, se, då stodo
    två man framför dem i skinande kläder.
  5. Och de blevo förskräckta och böjde sina ansikten ned mot
    jorden. Då sade mannen till dem »Varför söken I den levande
    bland de döda?
  6. Han är icke har, han är uppstånden. Kommen ihåg vad han talade
    till eder, medan han ännu var i Galileen, huru han sade:
  7. ‘Människosonen måste bliva överlämnad i syndiga människors
    händer och bliva korsfäst; men på tredje dagen skall han uppstå
    igen.’»
  8. Då kommo de ihåg hans ord.
  9. Och de vände tillbaka från graven och omtalade allt detta för de
    elva och för alla de andra. —
  10. Kvinnorna voro Maria från Magdala och Johanna och den Maria som
    var Jakobs moder. Och jämväl de andra kvinnorna instämde med dem
    och sade detsamma till apostlarna.
  11. Deras ord syntes dock för dessa vara löst tal, och de trodde dem
    icke.
  12. Men Petrus stod upp och skyndade till graven; och när han lutade
    sig ditin såg han där allenast linnebindlarna. Sedan gick han
    hem till sitt, uppfylld av förundran över det som hade skett.
  13. Men två av dem voro samma dag stadda på vandring till en by som
    hette Emmaus, och som låg sextio stadiers väg från Jerusalem.
  14. Och de samtalade med varandra om allt detta som hade skett.
  15. Medan de nu samtalade och överlade med varandra, nalkades Jesus
    själv och gick med dem.
  16. Men deras ögon voro tillslutna, så att de icke kände igen honom.
  17. Och han sade till dem: »Vad är det I talen om med varandra,
    medan I gån här?» Då stannade de och sågo bedrövade ut.
  18. Och den ene, som hette Kleopas, svarade och sade till honom: »Du
    är väl en främling i Jerusalem, den ende som icke har hört vad
    där har skett i dessa dagar?»
  19. Han frågade dem: »Vad då?» De svarade honom: »Det som har skett
    med Jesus från Nasaret, vilken var en profet, mäktig i gärningar
    och ord inför Gud och allt folket:
  20. huru nämligen våra överstepräster och rådsherrar hava utlämnat
    honom till att dömas till döden och hava korsfäst honom.
  21. Men vi hoppades att han var den som skulle förlossa Israel. Och
    likväl, till allt detta kommer att det redan är tredje dagen
    sedan detta skedde.
  22. Men nu hava därjämte några av våra kvinnor gjort oss häpna; ty
    sedan de bittida på morgonen hade varit vid graven
  23. och icke funnit hans kropp, kommo de igen och sade att de till
    och med hade sett en änglasyn, och änglarna hade sagt att han
    levde.
  24. Och när några av dem som voro. med oss gingo bort till graven,
    funno de det vara så som kvinnorna hade sagt, men honom själv
    sågo de icke.»
  25. Då sade han till dem: »0, huru oförståndiga ären I icke och
    tröghjärtade till att tro på allt vad profeterna hava talat!
  26. Måste icke Messias lida detta, för I att så ingå i sin
    härlighet?»
  27. Och han begynte att genomgå Moses och alla profeterna och
    uttydde för dem vad som i alla skrifterna var sagt om honom.
  28. När de nu nalkades byn dit de voro på väg, ställde han sig som
    om han ville gå vidare.
  29. Men de nödgade honom och sade: »Bliv kvar hos oss, ty det lider
    mot aftonen, oeh dagen nalkas redan sitt slut.» Då gick han
    ditin och stannade kvar hos dem.
  30. Och när han nu låg ti]l bords: med dem, tog han brödet och
    välsignade och bröt det och räckte åt dem.
  31. Därvid öppnades deras ögon, så att de kände igen honom. Men då
    försvann han ur deras åsyn.
  32. Och de sade till varandra: Voro 3 icke våra hjärtan brinnande i
    oss, när han talade med oss på vägen och uttydde skrifterna för
    oss?»
  33. Och i samma stund stodo de upp och vände tillbaka till
    Jerusalem; och de funno där de elva församlade, så ock de andra
    som hade slutit sig till dem.
  34. Och dessa sade: »Herren är verkligen uppstånden, och han har
    visat sig för Simon.»
  35. Då förtäljde de själva vad som hade skett på vägen, och huru han
    hade blivit igenkänd av dem, när han bröt brödet.
  36. Medan de nu talade härom, stod han själv mitt ibland dem och
    sade till dem: »Frid vare med eder.
  37. Då blevo de förfärade och uppfylldes av fruktan och trodde att
    det var en ande de sågo.
  38. Men han sade till dem: »Varför ären I så förskräckta, och varför
    uppstiga tvivel i edra hjärtan?
  39. Sen här mina händer och mina fötter, och sen att det är jag
    själv; ja, tagen på mig och sen. En ande har ju icke kött och
    ben, såsom I sen mig hava.»
  40. Och när han hade sagt detta, visade han dem sina händer och sina
    fötter.
  41. Men då de ännu icke trodde, för glädjes skull, utan allenast
    förundrade sig, sade han till dem: »Haven I här något att äta?»
  42. Då räckte de honom ett stycke stekt fisk och något av en
    honungskaka;
  43. och han tog det och åt därav i deras åsyn.
  44. Och han sade till dem: »Det är såsom jag sade till eder, medan
    jag ännu var bland eder, att allt måste fullbordas, som är
    skrivet om mig i Moses’ lag och hos profeterna och i psalmerna.»
    45.
    Därefter öppnade han deras sinnen, så att de förstodo skrifterna.
  45. Och han sade till dem: »Det är så skrivet, att Messias skulle
    lida och på tredje dagen uppstå från de döda,
  46. och att bättring till syndernas för- låtelse i hans namn skulle
    predikas bland alla folk, och först i Jerusalem.
  47. I kunnen vittna härom.
  48. Och se, jag vill sända till eder vad min Fader har utlovat. Men
    I skolen stanna kvar här i staden, till dess I från höjden
    bliven beklädda med kraft.»
  49. Sedan förde han dem ut till Betania; och där lyfte han upp sina
    händer och välsignade dem.
  50. Och medan han välsignade dem, försvann han ifrån dem och blev
    upptagen till himmelen.
  51. Då tillbådo de honom och vände sedan tillbaka till Jerusalem,
    uppfyllda av stor glädje.
  52. Och de voro sedan alltid i helgedomen och lovade Gud.
    *43/ Evangelium enligt Johannes
    *43/01 Evangelium enligt Johannes, 1 KapitletEvangelium enligt Johannes, 1 Kapitlet
               Det gudomliga Ordets människoblivande i
                   Jesus Kristus.  Johannes döparens
                 vittnesbörd.  Jesu första lärjungar.
  1. I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var
    Gud.
  2. Detta var i begynnelsen hos Gud.
  3. Genom det har allt blivit till, och utan det har intet blivit
    till, som är till.
  4. I det var liv, och livet var människornas ljus.
  5. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har icke fått makt
    därmed.
  6. En man uppträdde, sänd av Gud; hans namn var Johannes.
  7. Han kom såsom ett vittne, för att vittna om ljuset, på det att
    alla skulle komma till tro genom honom.
  8. Icke var han ljuset, men han skulle vittna om ljuset.
  9. Det sanna ljuset, det som lyser över alla människor, skulle nu
    komma i världen.
  10. I världen var han, och genom honom hade världen blivit till, men
    världen ville icke veta av honom.
  11. Han kom till sitt eget, och hans egna togo icke emot honom.
  12. Men åt alla dem som togo emot honom gav han makt att bliva Guds
    barn, åt dem som tro på hans namn;
  13. och de hava blivit födda, icke av blod, ej heller av köttslig
    vilja, ej heller av någon mans vilja, utan av Gud.
  14. Och Ordet vart kött och tog sin boning ibland oss, och vi sågo
    hans härlighet, vi sågo likasom en enfödd Sons härlighet från
    sin Fader, och han var full av nåd och sanning.
  15. Johannes vittnar om honom, han ropar och säger: »Det var om
    denne jag sade: ‘Den som kommer efter mig, han är före mig; ty
    han var förr än jag.’»
  16. Av hans fullhet hava vi ju alla fått, ja, nåd utöver nåd;
  17. ty genom Moses blev lagen given, men nåden och sanningen hava
    kommit genom Jesus Kristus.
  18. Ingen har någonsin sett Gud; den enfödde Sonen, som är i Faderns
    sköte, han har kungjort vad Gud är. [1]
  19. Och detta är vad Johannes vittnade, när judarna hade sänt till
    honom präster och leviter från Jerusalem för att fråga honom vem
    han var.
  20. Han svarade öppet och förnekade icke; han sade öppet: »Jag är
    icke Messias.»
  21. Åter frågade de honom: »Vad är du då? Är du Elias?» Han
    svarade: »Det är jag icke.» — »Är du Profeten?» Han svarade:
    »Nej.»
  22. Då sade de till honom: »Vem är du då? Säg oss det, så att vi
    kunna giva dem svar, som hava sänt oss. Vad säger du om dig
    själv?»
  23. Han svarade: »Jag är rösten av en som ropar i öknen: ‘Jämnen
    vägen för Herren’, såsom profeten Esaias sade.»
  24. Och männen voro utsända ifrån fariséerna.
  25. Och de frågade honom och sade till honom: »Varför döper du då,
    om du icke är Messias, ej heller Elias, ej heller Profeten?»
  26. Johannes svarade dem och sade: »Jag döper i vatten; men mitt
    ibland eder står en som I icke kännen:
  27. han som kommer efter mig,[2] vilkens skorem jag icke är värdig
    att upplösa.»
  28. Detta skedde i Betania, på andra sidan Jordan, där Johannes
    döpte.
  29. Dagen därefter såg han Jesus nalkas; då sade han: »Se, Guds
    Lamm, som borttager världens synd!
  30. Om denne var det som jag sade: ‘Efter mig kommer en man som är
    före mig; ty han var förr än jag.’
  31. Och jag kände honom icke; men för att han skall bliva uppenbar för
    Israel, därför är jag kommen och döper i vatten.»
  32. Och Johannes vittnade och sade: »Jag såg Anden såsom en duva
    sänka sig ned från himmelen; och han förblev över honom.
  33. Och jag kände honom icke; men den som sände mig till att döpa i
    vatten, han sade till mig: ‘Den över vilken du får se Anden
    sänka sig ned och förbliva, han är den som döper i helig ande.’
  34. Och jag har sett det, och jag har vittnat att denne är Guds
    Son.»
  35. Dagen därefter stod Johannes åter där med två av sina lärjungar.
  36. När då Jesus kom gående, såg Johannes på honom och sade: »Se,
    Guds Lamm!»
  37. Och de två lärjungarna hörde hans ord och följde Jesus.
  38. Då vände sig Jesus om, och när han såg att de följde honom,
    frågade han dem: »Vad viljen I?» De svarade honom: »Rabbi» (det
    betyder mästare) »var bor du?»
  39. Han sade till dem: »Kommen och sen.» Då gingo de med honom och
    sågo var han bodde; och de stannade den dagen hos honom. —
    Detta skedde vid den tionde timmen.
  40. En av de två som hade hört var Johannes sade, och som hade följt
    Jesus, var Andreas, Simon Petrus’ broder.
  41. Denne träffade först sin broder Simon och sade till honom: »Vi
    hava funnit Messias» (det betyder detsamma som Kristus). [3]
  42. Och han förde honom till Jesus. Då såg Jesus på honom och sade:
    »Du är Simon, Johannes’ son; du skall heta Cefas» (det betyder
    detsamma som Petrus). [4]
  43. Dagen därefter ville Jesus gå därifrån till Galileen, och han
    träffade då Filippus. Och Jesus sade till honom: »Följ mig.»
  44. Och Filippus var från Betsaida, Andreas’ och Petrus’ stad.
  45. Filippus träffade Natanael och sade till honom: »Den som Moses
    har skrivit om i lagen och som profeterna hava skrivit om, honom
    hava vi funnit, Jesus, Josefs son, från Nasaret.»
  46. Natanael sade till honom: »Kan något gott komma från Nasaret?»
    Filippus svarade honom: »Kom och se.»
  47. När nu Jesus såg Natanael nalkas, sade han om honom: »Se, denne
    är en rätt israelit, i vilken icke finnes något svek.»
  48. Natanael frågade honom: »Huru kunna du känna mig?» Jesus svarade
    och sade till honom: »Förrän Filippus kallade dig, såg jag dig,
    där du var under fikonträdet.»
  49. Natanael svarade honom: »Rabbi, du är Guds Son, du är Israels
    konung.»
  50. Jesus svarade och sade till honom: »Eftersom jag sade dig att
    jag såg dig under fikonträdet, tror du? Större ting än vad
    detta är skall du få se.»
  51. Därefter sade han till honom: »Sannerligen, sannerligen säger
    jag eder: I skolen få se himmelen öppen och Guds änglar fara upp
    och fara ned över Människosonen.»

[1] Eller: Ingen har någonsin sett Gud; en enfödd Gud, han som är i

Faderns sköte, o.s.v.

[2] vilken har varit före mig.

[3] Båda orden betyda den smorde; det förra är arameiska, det senare

grekiska.

[4] Det arameiska ordet kefa betyder klippa — Jfr Matt. 16:18.
*43/02 Evangelium enligt Johannes, 2 Kapitlet

Evangelium enligt Johannes, 2 Kapitlet

                Jesus gör vid ett bröllop i Kana sitt
                första under, kommer vid påskhögtiden
                  till Jerusalem, rensar helgedomen.
  1. På tredje dagen var ett bröllop i Kana i Galileen, och Jesu
    moder var där.
  2. Också Jesus och hans lärjungar blevo bjudna till bröllopet.
  3. Och vinet begynte taga slut. Då sade Jesu moder till honom: »De
    hava intet vin.»
  4. Jesus svarade henne: »Låt mig vara, moder; min stund är ännu
    icke kommen.»
  5. Hans moder sade då till tjänarna: »Vadhelst han säger till eder,
    det skolen I göra.»
  6. Nu stodo där sex stenkrukor, sådana som judarna hade för sina
    reningar; de rymde två eller tre bat-mått var.
  7. Jesus sade till dem: »Fyllen krukorna med vatten.» Och de fyllde
    dem ända till brädden.
  8. Sedan sade han till dem: »Ösen nu upp och bären till
    övertjänaren.» Och de gjorde så.
  9. Och övertjänaren smakade på vattnet, som nu hade blivit vin; och
    han visste icke varifrån det hade kommit, vilket däremot
    tjänarna visste, de som hade öst upp vattnet. Då kallade
    övertjänaren på brudgummen.
  10. och sade till honom: »Man brukar eljest alltid sätta fram det
    goda vinet, och sedan, när gästerna hava fått för mycket, det
    som är sämre. Du har gömt det goda vinet ända tills nu.»
  11. Detta var det första tecknet som Jesus gjorde. Han gjorde det i
    Kana i Galileen och uppenbarade så sin härlighet; och hans
    lärjungar trodde på honom.
  12. Därefter begav han sig ned till Kapernaum med sin moder och sina
    bröder och sina lärjungar; och där stannade de några få dagar.
  13. Judarnas påsk var nu nära, och Jesus begav sig då upp till
    Jerusalem.
  14. Och när han fick i helgedomen se huru där sutto män som sålde
    fäkreatur och får och duvor, och huru växlare sutto där.
  15. Då gjorde han sig ett gissel av tåg och drev dem alla ut ur
    helgedomen, med får och fäkreatur, och slog ut växlarnas
    penningar och stötte omkull deras bord.
  16. Och till duvomånglarna sade han: »Tagen bort detta härifrån;
    gören icke min Faders hus till ett marknadshus.»
  17. Hans lärjungar kommo då ihåg att det var skrivet: »Nitälskan för
    ditt hus skall förtära mig.»
  18. Då togo judarna till orda och sade till honom: »Vad för tecken
    låter du oss se, eftersom du gör på detta sätt?»
  19. Jesus svarade och sade till dem: »Bryten ned detta tempel, så
    skall jag inom tre dagar låta det uppstå igen.»
  20. Då sade judarna: »I fyrtiosex år har man byggt på detta tempel,
    och du skulle låta det uppstå igen inom tre dagar?»
  21. Men det var om sin kropps tempel han talade.
  22. Sedan, när han hade uppstått från de döda, kommo hans lärjungar
    ihåg att han hade sagt detta; och de trodde då skriften och det
    ord som Jesus hade sagt.
  23. Medan han nu var i Jerusalem, under påsken, vid högtiden, kommo
    många till tro på hans namn, när de sågo de tecken som han
    gjorde.
  24. Men själv betrodde sig Jesus icke åt dem, eftersom han kände
    alla
  25. och icke behövde någon annans vittnesbörd om människorna; ty av
    sig själv visste han vad i människan var.
    *43/03 Evangelium enligt Johannes, 3 KapitletEvangelium enligt Johannes, 3 Kapitlet
                 Jesu samtal med Nikodemus.  Johannes
                     döparens sista vittnesbörd.
  1. Men bland fariséerna var en man som hette Nikodemus, en av
    judarnas rådsherrar.
  2. Denne kom till Jesus om natten och sade till honom: »Rabbi, vi
    veta att det är från Gud du har kommit såsom lärare; ty ingen
    kan göra sådana tecken som du gör, om icke Gud är med honom.»
  3. Jesus svarade och sade till honom: »Sannerligen, sannerligen
    säger jag dig: Om en människa icke bliver född på nytt [1], så
    kan hon icke få se Guds rike.»
  4. Nikodemus sade till honom: »Huru kan en människa födas, när hon
    är gammal? Icke kan hon väl åter gå in i sin moders liv och
    födas?»
  5. Jesus svarade: »Sannerligen, sannerligen säger jag dig: Om en
    människa icke bliver född av vatten och ande, så kan hon icke
    komma in i Guds rike.
  6. Det som är fött av kött, det är kött; och det som är fött av
    Anden, det är ande.
  7. Förundra dig icke över att jag sade dig att I måsten födas på
    nytt.
  8. Vinden blåser vart den vill, och du hör dess sus, men du vet
    icke varifrån den kommer, eller vart den far; så är det med var
    och en som är född av Anden [2].»
  9. Nikodemus svarade och sade till honom: »Huru kan detta ske?»
  10. Jesus svarade och sade till honom: »Är du Israels lärare och
    förstår icke detta?
  11. Sannerligen, sannerligen säger jag dig: Vad vi veta, det tala
    vi, och vad vi hava sett, det vittna vi om, men vårt vittnesbörd
    tagen I icke emot.
  12. Tron i icke, när jag talar till eder om jordiska ting, huru
    skolen I då kunna tro, när jag talar till eder om himmelska
    ting?
  13. Och likväl har ingen stigit upp till himmelen, utom den som steg
    ned från himmelen, Människosonen, som var i himmelen.
  14. Och såsom Moses upphöjde ormen i öknen, så måste Människosonen
    bliva upphöjd,
  15. så att var och en som tror skall i honom hava evigt liv.
  16. Ty så älskade Gud världen, att han utgav sin enfödde Son, på det
    att var och en som tror på honom skall icke förgås, utan hava
    evigt liv.
  17. Ty icke sände Gud sin Son i världen för att döma världen, utan
    för att världen skulle bliva frälst genom honom.
  18. Den som tror på honom, han bliver icke dömd, men den som icke
    tror, han är redan dömd, eftersom han icke tror på Guds enfödde
    Sons namn.
  19. Och detta är domen, att när ljuset hade kommit i världen,
    människorna dock älskade mörkret mer än ljuset, eftersom deras
    gärningar voro onda,
  20. Ty var och en som gör vad ont är, han hatar ljuset och kommer
    icke till ljuset, på det att hans gärningar icke skola bliva
    blottade.
  21. Men den som gör sanningen, han kommer till ljuset, för att det
    skall bliva uppenbart att hans gärningar äro gjorda i Gud.»
  22. Därefter begav sig Jesus med sina lärjungar till den judiska
    landsbygden, och där vistades han med dem och döpte.
  23. Men också Johannes döpte, i Enon, nära Salim, ty där fanns
    mycket vatten; och folket kom dit och lät döpa sig.
  24. Johannes hade nämligen ännu icke blivit kastad i fängelse.
  25. Då uppstod mellan Johannes’ lärjungar och en jude en tvist om
    reningen.
  26. Och de kommo till Johannes och sade till honom: »Rabbi, se, den
    som var hos dig på andra sidan Jordan, den som du har vittnat
    om, han döper, och alla komma till honom.»
  27. Johannes svarade och sade: »En människa kan intet taga, om det
    icke bliver henne givet från himmelen.»
  28. I kunnen själva giva mig det vittnesbördet att jag sade: ‘Icke
    är jag Messias; jag är allenast sänd framför honom.’
  29. Brudgum är den som har bruden; men brudgummens vän, som står där
    och hör honom, han gläder sig storligen åt brudgummens röst. Den
    glädjen är mig nu given i fullt mått.
  30. Det är såsom sig bör att han växer till, och att jag
    förminskas. —
  31. Den som kommer ovanifrån, han är över alla; den som är från
    jorden, han är av jorden, och av jorden talar han. Ja, den som
    kommer från himmelen, han är över alla,
  32. och vad han har sett och hört, det vittnar han om; och likväl
    tager ingen emot hans vittnesbörd.
  33. Men om någon tager emot hans vittnesbörd, så bekräftar han
    därmed att Gud är sannfärdig.
  34. Ty den som Gud har sänt, han talar Guds ord; Gud giver nämligen
    icke Anden efter mått.
  35. Fadern älskar Sonen, och allt har han givit i hans hand.
  36. Den som tror på Sonen, han har evigt liv; men den som icke
    hörsammar Sonen, han skall icke få se livet, utan Guds vrede
    förbliver över honom.»

[1] Grundtextens uttryck har den dubbla betydelsen på nytt och
ovanifrån; jfr v. 31.

[2] Grundtexten har här samma uttryck för vind som för ande.
*43/04 Evangelium enligt Johannes, 4 Kapitlet

Evangelium enligt Johannes, 4 Kapitlet

               Jesus samtalar med en samaritisk kvinna,
                mottages med tro av samariterna, botar
                     en kunglig tjänstemans son.
  1. Men Herren fick nu veta att fariséerna hade hört hurusom Jesus
    vann flera lärjungar och döpte flera än Johannes;
  2. dock var det icke Jesus själv som döpte, utan hans lärjungar.
  3. Då lämnade han Judeen och begav sig åter till Galileen.
  4. Därvid måste han taga vägen genom Samarien.
  5. Så kom han till en stad i Samarien som hette Sykar, nära det
    jordstycke som Jakob gav åt sin son Josef.
  6. Och där var Jakobs brunn. Eftersom nu Jesus var trött av
    vandringen, satte han sig strax ned vid brunnen. Det var vid den
    sjätte timmen.
  7. Då kom en samaritisk kvinna för att hämta vatten. Jesus sade
    till henne: »Giv mig att dricka.»
  8. Hans lärjungar hade nämligen gått in i staden för att köpa mat.
  9. Då sade den samaritiska kvinnan till honom: »Huru kan du, som är
    jude, bedja mig, som är en samaritisk kvinna, om något att
    dricka?» Judarna hava nämligen ingen umgängelse med samariterna.
  10. Jesus svarade och sade till henne: »Förstode du Guds gåva, och
    vem den är som säger till dig: ‘Giv mig att dricka’, så skulle i
    stället du hava bett honom, och han skulle då hava givit dig
    levande vatten [1].»
  11. Kvinnan sade till honom: »Herre, du har ju intet att hämta upp
    vatten med, och brunnen är djup. Varifrån får du då det friska
    vattnet?»
  12. Icke är du väl förmer än vår fader Jakob, som gav oss brunnen
    och själv med sina barn och sin boskap drack ur den?»
  13. Jesus svarade och sade till henne: »Var och en som dricker av
    detta vatten, han bliver törstig igen;
  14. men den som dricker av det vatten som jag giver honom, han skall
    aldrig någonsin törsta, utan det vatten jag giver honom skall
    bliva i honom en källa vars vatten springer upp med evigt liv.»
  15. Kvinnan sade till honom: »Herre, giv mig det vattnet, så att jag
    icke mer behöver törsta och komma hit för att hämta vatten.»
  16. Han sade till henne: »Gå och hämta din man, och kom sedan
    tillbaka.»
  17. Kvinnan svarade och sade: »Jag har ingen man.» Jesus sade till
    henne: »Du har rätt i vad du säger, att du icke har någon man.»
  18. Ty fem män har du haft, och den du nu har är icke din man; däri
    sade du sant.
  19. Då sade kvinnan till honom: »Herre, jag ser att du är en profet.
  20. Våra fäder hava tillbett på detta berg, men I sägen att i
    Jerusalem den plats finnes, där man bör tillbedja.»
  21. Jesus sade till henne: »Tro mig, kvinna: den tid kommer, då det
    varken är på detta berg eller i Jerusalem som I skolen tillbedja
    Fadern.
  22. I tillbedjen vad I icke kännen, vi tillbedja vad vi känna — ty
    frälsningen kommer från judarna —
  23. men den tid skall komma, ja, den är redan inne, då sanna
    tillbedjare skola tillbedja Fadern i ande och sanning; ty sådana
    tillbedjare vill Fadern hava.
  24. Gud är ande, och de som tillbedja måste tillbedja i ande och
    sanning.»
  25. Kvinnan sade till honom: »Jag vet att Messias skall komma, han
    som ock kallas Kristus; när han kommer, skall han förkunna oss
    allt.»
  26. Jesus svarade henne: »Jag, som talar med dig, är den du nu
    nämnde.»
  27. I detsamma kommo hans lärjungar; och de förundrade sig över att
    han talade med en kvinna. Dock frågade ingen vad han ville
    henne, eller varför han talade med henne.
  28. Men kvinnan lät sin kruka stå och gick in i staden och sade till
    folket
  29. »Kommen och sen en man som har sagt mig allt vad jag hargjort. Månne icke han är Messias?»
  30. Då gingo de ut ur staden och kommo till honom.
  31. Under tiden bådo lärjungarna honom och sade: »Rabbi, tag och
    ät.»
  32. Men han svarade dem: »Jag har mat att äta som I icke veten om.»
  33. Då sade lärjungarna till varandra: »Kan väl någon hava burit mat
    till honom?»
  34. Jesus sade till dem: »Min mat är att göra dens vilja, som har
    sänt mig, och att fullborda hans verk.»
  35. I sägen ju att det ännu är fyra månader innan skördetiden
    kommer. Men se, jag säger eder: Lyften upp edra ögon, och sen på
    fälten, huru de hava vitnat till skörd.
  36. Redan nu får den som skördar uppbära sin lön och samla in frukt
    till evigt liv; så kunna den som sår och den som skördar
    tillsammans glädja sig.
  37. Ty här sannas det ordet, att en är den som sår och en annan den
    som skördar.
  38. Jag har sänt eder att skörda, där I icke haven arbetat. Andra
    hava arbetat, och I haven fått gå in i deras arbete.» [2]
  39. Och många samariter från den staden kommo till tro på honom för
    kvinnans ords skull, då hon vittnade att han hade sagt henne
    allt vad hon hade gjort.
  40. När sedan samariterna kommo till honom, både de honom att stanna
    kvar hos dem. Så stannade han där i två dagar.
  41. Och långt flera kommo då till tro för hans egna ords skull.
  42. Och de sade till kvinnan: »Nu är det icke mer för dina ords
    skull som vi tro, ty vi hava nu själva hört honom, och vi veta
    nu att han i sanning är världens Frälsare.»
  43. Men efter de två dagarna gick han därifrån till Galileen.
  44. Ty Jesus vittnade själv att en profet icke är aktad i sitt eget
    fädernesland.
  45. När han nu kom till Galileen, togo galiléerna vänligt emot
    honom, eftersom de hade sett allt vad han hade gjort i Jerusalem
    vid högtiden. Också de hade nämligen varit där vid högtiden.
  46. Så kom han åter till Kana i Galileen, där han hade gjort vattnet
    till vin. I Kapernaum fanns då en man i konungens tjänst,
    vilkens son låg sjuk.
  47. När han nu hörde att Jesus hade kommit från Judeen till
    Galileen, begav han sig åstad till honom och bad att han skulle
    komma ned och bota hans son; ty denne låg för döden.
  48. Då sade Jesus till honom: »Om I icke sen tecken och under, så
    tron I icke.»
  49. Mannen sade till honom: »Herre, kom ned, förrän mitt barn dör.»
  50. Jesus svarade honom: »Gå, din son får leva.» Då trodde mannen
    det ord som Jesus sade till honom, och gick.
  51. Och medan han ännu var på vägen hem, mötte honom hans tjänare
    och sade: »Din son kommer att leva.»
  52. Då frågade han dem vid vilken timme det hade blivit bättre med
    honom. De svarade honom: »I går vid den sjunde timmen lämnade
    febern honom.»
  53. Då märkte fadern att det hade skett just den timme då Jesus sade
    till honom: »Din son får leva.» Och han kom till tro, så ock
    hela hans hus.
  54. Detta var nu åter ett tecken, det andra i ordningen som Jesus
    gjorde, sedan han hade kommit från Judeen till Galileen.

[1] Grundtextens uttryck, som bokstavligen betyder levande vatten,
har vanligen betydelsen friskt, rinnande vatten; kvinnan fattar
uttrycket i den senare betydelsen.

[2] Eller: Jag har sänt eder att skörda, där I icke haven arbetat.
Andra hava arbetat, och deras arbete har kommit eder till godo.
*43/05 Evangelium enligt Johannes, 5 Kapitlet

Evangelium enligt Johannes, 5 Kapitlet

                 Jesus botar på en sabbat en sjuk vid
                   Betesda, förföljes därför såsom
                  sabbatsbrytare, försvarar sig och
               vittnar om sitt förhållande till Fadern.
  1. Därefter inföll en av judarnas högtider, och Jesus for upp till
    Jerusalem.
  2. Vid Fårporten i Jerusalem ligger en damm, på hebreiska kallad
    Betesda, och invid den finnas fem pelargångar.
  3. I dessa lågo många sjuka, blinda, halta, förtvinade. [1]
  4. Där fanns nu en man som hade varit sjuk i trettioåtta år.
  5. Då Jesus fick se denne, där han låg, och fick veta att han redan
    lång tid hade varit sjuk, sade han till honom: »Vill du bliva
    frisk?»
  6. Den sjuke svarade honom: »Herre, jag har ingen som hjälper mig
    ned i dammen, när vattnet har kommit i rörelse; och så stiger en
    annan ditned före mig, medan jag ännu är på väg.»
  7. Jesus sade till honom: »Stå upp, tag din säng och gå.»
  8. Och strax blev mannen frisk och tog sin säng och gick. Men det
    var sabbat den dagen.
  9. Därför sade judarna till mannen som hade blivit botad: »Det är
    sabbat; det är icke lovligt för dig att bära sängen.»
  10. Men han svarade dem: »Den som gjorde mig frisk, han sade till
    mig: ‘Tag din säng och gå.’»
  11. Då frågade de honom: »Vem var den mannen som sade till dig att
    du skulle taga sin säng och gå?»
  12. Men mannen som hade blivit botad visste icke vem det var; ty
    Jesus hade dragit sig undan, eftersom mycket folk var där på
    platsen. —
  13. Sedan träffade Jesus honom i helgedomen och sade till honom:
    »Se, du har blivit frisk; synda icke härefter, på det att icke
    något värre må vederfaras dig.»
  14. Mannen gick då bort och omtalade för judarna, att det var Jesus
    som hade gjort honom frisk.
  15. Därför förföljde nu judarna Jesus, [2] eftersom han gjorde
    sådant på sabbaten.
  16. Men han svarade dem: »Min Fader verkar ännu alltjämt; så verkar
    ock jag.»
  17. Och därför stodo judarna ännu mer efter att döda honom, eftersom
    han icke allenast ville göra sabbaten om intet, utan ock kallade
    Gud sin Fader och gjorde sig själv lik Gud.
  18. Då talade Jesus åter och sade till dem: »Sannerligen,
    sannerligen säger jag eder: Sonen kan icke göra något av sig
    själv, utan han gör allenast vad han ser Fadern göra; ty vad han
    gör, det gör likaledes ock Sonen.
  19. Ty Fadern älskar Sonen och låter honom se allt vad han själv
    gör; och större gärningar, än dessa äro, skall han låta honom
    se, så att I skolen förundra eder.
  20. Ty såsom Fadern uppväcker döda och gör dem levande, så gör ock
    Sonen levande vilka han vill.
  21. Icke heller dömer Fadern någon, utan all dom har han överlåtit
    åt Sonen,
  22. för att alla skola ära Sonen såsom de ära Faderns. Den som icke
    ärar Sonen, han ärar icke heller Fadern, som har sänt honom.
  23. Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den som hör mina ord
    och tror honom som har sänt mig, han har evigt liv och kommer
    icke under någon dom, utan har övergått från döden till livet.
  24. Sannerligen säger jag eder: Den stund kommer, jag, den är redan
    inne, så de döda skola höra Guds Sons röst, och de som höra den
    skola bliva levande.
  25. Ty såsom Fadern har liv i sig själv, så har han ock givit åt
    Sonen att hava liv i sig själv.
  26. Och han har givit honom makt att hålla dom, eftersom han är
    Människoson.
  27. Förundren eder icke över detta. Ty den stund kommer, då alla som
    äro i gravarna skola höra hans röst
  28. och gå ut ur dem: de som hava gjort vad gott är skola uppstå
    till liv, och de som hava gjort vad ont är skola uppstå till
    dom.
  29. Jag kan icke göra något av mig själv. Såsom jag hör, så dömer
    jag; och min dom är rättvis, ty jag söker icke min vilja, utan
    dens vilja, som har sänt mig.
  30. Om jag själv vittnar om mig, så gäller icke mitt vittnesbörd.
  31. Men det är en annan som vittnar om mig, och jag vet att hans
    vittnesbörd om mig är sant.
  32. I haven sänt bud till Johannes, och han har vittnat för
    sanningen,
  33. Dock, det är icke av någon människa som jag tager emot
    vittnesbörd om mig; men jag säger detta, för att I skolen bliva
    frälsta.
  34. Han var den brinnande, skinande lampan, och för en liten stund
    villen I fröjdas i dess ljus.
  35. Men jag har ett vittnesbörd om mig, som är förmer än Johannes’
    vittnesbörd: de gärningar som Fadern har givit mig att
    fullborda, just de gärningar som jag gör, de vittna om mig, att
    Fadern har sänt mig.
  36. Ja, Fadern, som har sänt mig, han har själv vittnat om mig. Hans
    röst haven I aldrig någonsin hört, ej heller haven I sett hans
    gestalt,
  37. och hans ord haven I icke låtit förbliva i eder. Ty den han har
    sänt, honom tron I icke.
  38. I rannsaken skrifterna, därför att I menen eder i dem hava evigt
    liv; och det är dessa som vittna om mig.
  39. Men I viljen icke komma till mig för att få liv.
  40. Jag tager icke emot pris av människor;
  41. men jag känner eder och vet att I icke haven Guds kärlek i eder.
  42. Jag har kommit i min Faders namn, och I tagen icke emot mig;
    kommer en annan i sitt eget namn, honom skolen I nog mottaga.
  43. Huru skullen I kunna tro, I som tagen emot pris av varandra och
    icke söken det pris som kommer från honom som allena är Gud?
  44. Menen icke att det är jag som skall anklaga eder hos Fadern.
    Den som anklagar eder är Moses, han till vilken I sätten edert
    hopp.
  45. Trodden I Moses, så skullen I ju tro mig, ty om mig har han
    skrivit.
  46. Men tron I icke hans skrifter, huru skolen I då kunna tro mina
    ord?»

[1] som väntade på att vattnet skulle uppröras. 4. Ty en ängel steg
tidtals ned i dammen och upprörde vattnet. Den som nu först steg ned
i vattnet, sedan det hade blivit upprört, han blev frisk, med vilken
sjukdom han än var behäftad.

[2] och sökte att döda honom.
*43/06 Evangelium enligt Johannes, 6 Kapitlet

Evangelium enligt Johannes, 6 Kapitlet

                 Jesus bespisar fem tusen män, går på
                 vattnet, undervisar om livets bröd,
                bekännes av Petrus vara »Guds Helige».
  1. Därefter for Jesus över Galileiska sjön, »Tiberias’ sjö».
  2. Och mycket folk följde efter honom, därför att de sågo de tecken
    som han gjorde med de sjuka.
  3. Men Jesus gick upp på berget och satte sig där med sina
    lärjungar.
  4. Och påsken, judarnas högtid, var nära.
  5. Då nu Jesus lyfte upp sina ögon och såg att mycket folk kom till
    honom, sade han till Filippus: »Varifrån skola vi köpa bröd, så
    att dessa få äta?»
  6. Men detta sade han för att sätta honom på prov, ty själv visste
    han vad han skulle göra.
  7. Filippus svarade honom: »Bröd för två hundra silverpenningar [1]
    vore icke nog för att var och en skulle få ett litet stycke.»
  8. Då sade till honom en annan av hans lärjungar, Andreas, Simon
    Petrus’ broder:
  9. »Här är en gosse som har fem kornbröd och två fiskar; men vad
    förslår det för så många?»
  10. Jesus sade: »Låten folket lägga sig här.» Och på det stället var
    mycket gräs. Då lägrade sig männen där, och deras antal var vid
    pass fem tusen.
  11. Därefter tog Jesus bröden och tackade Gud och delade ut åt dem
    som hade lagt sig ned där, likaledes ock av fiskarna, så mycket
    de ville hava.
  12. Och när de voro mätta, sade han till sina lärjungar: »Samlen
    tillhopa de överblivna styckena, så att intet förfares.»
  13. Då samlade de dem tillhopa och fyllde tolv korgar med stycken,
    som av de fem kornbröden hade blivit över efter dem som hade
    ätit.
  14. Då nu människorna hade det tecken som han hade gjort, sade de:
    »Denne är förvisso Profeten som skulle komma i världen.»
  15. När då Jesus märkte att de tänkte komma och med våld föra honom
    med sig och göra honom till konung, drog han sig åter undan till
    berget, helt allena.
  16. Men när det blev afton, gingo hans lärjungar ned till sjön
  17. och stego i en båt för att fara över sjön till Kapernaum. Det
    hade då redan blivit mörkt, och Jesus hade ännu icke kommit till
    dem;
  18. och sjön gick hög, ty det blåste hårt.
  19. När de så hade rott vid pass tjugufem eller trettio stadier,
    fingo de se Jesus komma gående på sjön och nalkas båten. Då
    blevo de förskräckta.
  20. Men han sade till dem: »Det är jag; varen icke förskräckta.»
  21. De ville då taga honom upp i båten; och strax var båten framme
    vid landet dit de foro.
  22. Dagen därefter hände sig detta. Folket som stod kvar på andra
    sidan sjön hade lagt märke till att där icke fanns mer än en
    enda båt, och att Jesus icke hade stigit i den båten med sina
    lärjungar, utan att lärjungarna hade farit bort allena.
  23. Andra båtar hade likväl kommit från Tiberias och lagt till nära
    det ställe där folket bespisades efter det att Herren hade
    uttalat tacksägelsen.
  24. När alltså folket nu såg att Jesus icke var där, ej heller hans
    lärjungar, stego de själva i båtarna och foro till Kapernaum för
    att söka efter Jesus.
  25. Och då de funno honom där på andra sidan sjön, frågade de honom:
    »Rabbi, när kom du hit?»
  26. Jesus svarade dem och sade: »Sannerligen, sannerligen säger jag
    eder: I söken mig icke därför att I haven sett tecken, utan
    därför att I fingen äta av bröden och bleven mätta.
  27. Verken icke för att få den mat som förgås, utan för att få den
    mat som förbliver och har med sig evigt liv, den som
    Människosonen skall giva eder; ty honom har Fadern, Gud själv,
    låtit undfå sitt insegel.»
  28. Då sade de till honom: »Vad skola vi göra för att utföra Guds
    gärningar?»
  29. Jesus svarade och sade till dem: »Detta är Guds gärning, att I
    tron på den han har sänt.»
  30. De sade till honom: »Vad för tecken gör du då? Låt oss se något
    tecken, så att vi kunna tro dig. Vilken gärning utför du?
  31. Våra fäder fingo äta manna i öknen, såsom det är skrivet: ‘Han
    gav dem bröd från himmelen att äta.’»
  32. Då svarade Jesus dem: »Sannerligen, sannerligen säger jag eder:
    Det är icke Moses som har givit eder brödet från himmelen, men
    det är min Fader som giver eder det rätta brödet från himmelen.
  33. Ty Guds bröd är det bröd som kommer ned från himmelen och giver
    världen liv.»
  34. Då sade de till honom: »Herre, giv oss alltid det brödet.»
  35. Jesus svarade: »Jag är livets bröd. Den som kommer till mig, han
    skall aldrig hungra, och den som tror på mig, han skall aldrig
    törsta.
  36. Men det är såsom jag har sagt eder: fastän I haven sett mig,
    tron I dock icke.
  37. Allt vad min Fader giver mig, det kommer till mig; och den som
    kommer till mig, honom skall jag sannerligen icke kasta ut.
  38. Ty jag har kommit ned från himmelen, icke för att göra min
    vilja, utan för att göra dens vilja, som har sänt mig.
  39. Och detta är dens vilja, som har sänt mig, att jag icke skall
    låta någon enda gå förlorad av dem som han har givit mig, utan
    att jag skall låta dem uppstå på den yttersta dagen.
  40. Ja, detta är min Faders vilja, att var och en som ser Sonen och
    tror på honom, han skall hava evigt liv, och att jag skall låta
    honom uppstå på den yttersta dagen.»
  41. Då knorrade judarna över honom, därför att han hade sagt: »Jag
    är det bröd som har kommit ned från himmelen.»
  42. Och de sade: Ȁr denne icke Jesus, Josefs son, vilkens fader och
    moder vi känna? Huru kan han då säga: ‘Jag har kommit ned från
    himmelen’?»
  43. Jesus svarade och sade till dem: »Knorren icke eder emellan.
  44. Ingen kan komma till mig, om icke Fadern, som har sänt mig,
    drager honom; och jag skall låta honom uppstå på den yttersta
    dagen.
  45. Det är skrivet hos profeterna: ‘De skola alla hava fått lärdom
    av Gud.’ Var och en som har lyssnat till Fadern och lärt av
    honom, han kommer till mig.
  46. Icke som om någon skulle hava sett Fadern, utom den som är från
    Gud; han har sett Fadern.
  47. Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den som tror, han har
    evigt liv.
  48. Jag är livets bröd.
  49. Edra fäder åto manna i öknen, och de dogo.
  50. Men med det bröd som kommer ned från himmelen är det så, att om
    någon äter därav, så skall han icke dö.
  51. Jag är det levande brödet som har kommit ned från himmelen. Om
    någon äter av det brödet, så skall han leva till evig tid. Och
    det bröd som jag skall giva är mitt kött; och jag giver det, för
    att världen skall leva.»
  52. Då tvistade judarna med varandra och sade: »Huru skulle denne
    kunna giva oss sitt kött att äta?»
  53. Jesus sade då till dem: »Sannerligen, sannerligen säger jag
    eder: Om I icke äten Människosonens kött och dricken hans blod,
    så haven I icke liv i eder.
  54. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod, han har evigt liv,
    och jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen.
  55. Ty mitt kött är sannskyldig mat, och mitt blod är sannskyldig
    dryck.
  56. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod, han förbliver i
    mig, och jag förbliver i honom.
  57. Såsom Fadern, han som är den levande, har sänt mig, och såsom
    jag lever genom Fadern, så skall ock den som äter mig leva genom
    mig.
  58. Så är det med det bröd som har kommit ned från himmelen. Det är
    icke såsom det fäderna fingo äta, vilka sedan dogo; den som äter
    detta bröd, han skall leva till evig tid.»
  59. Detta sade han, när han undervisade i synagogan i Kapernaum.
  60. Många av hans lärjungar, som hörde detta, sade då: »Detta är ett
    hårt tal; vem står ut med att höra på honom?»
  61. Men Jesus visste inom sig att hans lärjungar knorrade över
    detta; och han sade till dem: »Är detta för eder en stötesten?
  62. Vad skolen I då säga, om I fån se Människosonen uppstiga dit där
    han förut var? —
  63. Det är anden som gör levande; köttet är till intet gagneligt. De
    ord som jag har talat till eder äro ande och äro liv.
  64. Men bland eder finnas några som icke tro.» Jesus visste nämligen
    från begynnelsen vilka de voro som icke trodde, så ock vilken
    den var som skulle förråda honom.
  65. Och han tillade: »Fördenskull har jag sagt eder att ingen kan
    komma till mig, om det icke bliver honom givet av Fadern.»
  66. För detta tals skull drogo sig många av hans lärjungar tillbaka,
    så att de icke längre vandrade med honom.
  67. Då sade Jesus till de tolv: »Icke viljen väl också I gå bort?»
  68. Simon Petrus svarade honom: »Herre, till vem skulle vi gå? Du
    har det eviga livets ord,
  69. och vi tro och förstå att du är Guds helige.»
  70. Jesus svarade dem: »Har icke jag själv utvalt eder, I tolv? Och
    likväl är en av eder en djävul.»
  71. Detta sade han om Judas, Simon Iskariots son; ty det var denne
    som skulle förråda honom, och han var en av de tolv.
    *43/07 Evangelium enligt Johannes, 7 KapitletEvangelium enligt Johannes, 7 Kapitlet
                Jesus går upp till lövhyddohögtiden i
                 Jerusalem, talar i helgedomen om sin
                 sändning och om sabbatsbudet, om sin
                  bortgång till Fadern och om Andens
               utgjutelse, förkastas av några i folket,
               mottages med tro av andra.  Rättstjänare
               sändes ut för att gripa honom.  Nikodemus
                       talar till hans försvar.
  1. Därefter vandrade Jesus omkring i Galileen, ty i Judeen ville
    han icke vandra omkring, då nu judarna stodo efter att döda
    honom.
  2. Men judarnas lövhyddohögtid var nu nära.
  3. Då sade hans bröder till honom: »Begiv dig härifrån och gå till
    Judeen, så att också dina lärjungar få se de gärningar som du
    gör.
  4. Ty ingen som vill vara känd bland människor utför sitt verk i
    hemlighet. Då du nu gör sådana gärningar, så träd öppet fram för
    världen.»
  5. Det var nämligen så, att icke ens hans bröder trodde på honom.
  6. Då sade Jesus till dem: »Min tid är ännu icke kommen, men för
    eder är tiden alltid läglig.
  7. Världen kan icke hata eder, men mig hatar hon, eftersom jag
    vittnar om henne, att hennes gärningar äro onda.
  8. Gån I upp till högtiden; jag är icke stadd på väg upp till denna
    högtid, ty min tid är ännu icke fullbordad.»
  9. Detta sade han till dem och stannade så kvar i Galileen.
  10. Men när hans bröder hade gått upp till högtiden, då gick också
    han ditupp, dock icke öppet, utan likasom i hemlighet.
  11. Och judarna sökte efter honom under högtiden och sade: »Var är
    han?»
  12. Och bland folket talades i tysthet mycket om honom. Somliga
    sade: »Han är en rättsinnig man», men andra sade: »Nej, han
    förvillar folket.»
  13. Dock talade ingen öppet om honom, av fruktan för judarna.
  14. Men när redan halva högtiden var förliden, gick Jesus upp i
    helgedomen och undervisade.
  15. Då förundrade sig judarna och sade: »Varifrån har denne sin
    lärdom, han som icke har fått undervisning?»
  16. Jesus svarade dem och sade: »Min lära är icke min, utan hans som
    har sänt mig.
  17. Om någon vill göra hans vilja, så skall han förstå om denna lära
    är från Gud, eller om jag talar av mig själv.
  18. Den som talar av sig själv, han söker sin egen ära; men den som
    söker dens ära, som har sänt honom, han är sannfärdig, och
    orättfärdighet finnes icke i honom. —
  19. Har icke Moses givit eder lagen? Och likväl fullgör ingen av
    eder lagen. Varför stån I efter att döda mig?»
  20. Folket svarade: »Du är besatt av en ond ande. Vem står efter
    att döda dig?»
  21. Jesus svarade och sade till dem: »En gärning allenast gjorde
    jag, och alla förundren I eder över den.
  22. Moses har givit eder omskärelsen — icke som om den vore ifrån
    Moses, ty den är ifrån fäderna — och så omskären I människor
    också på en sabbat.
  23. Om nu en människa undfår omskärelsen på en sabbat, för att
    Moses’ lag icke skall göras om intet, huru kunnen I då vredgas
    på mig, därför att jag på en sabbat gjorde en människa hel och
    frisk?
  24. Dömen icke efter skenet, utan dömen en rätt dom.»
  25. Då sade några av folket i Jerusalem: »Är det icke denne som de
    stå efter att döda?
  26. Och ändå får han tala fritt, utan att de säga något till
    honom. Hava då rådsherrarna verkligen blivit förvissade om att
    denne är Messias?
  27. Dock, denne känna vi, och vi veta varifrån han är; men när
    Messias kommer, känner ingen varifrån han är.»
  28. Då sade Jesus med hög röst, där han undervisade i helgedomen:
    »Javäl, I kännen mig, och I veten varifrån jag är. Likväl har
    jag icke kommit av mig själv, men han som har sänt mig är en som
    verkligen har myndighet att sända, han som I icke kännen.
  29. Men jag känner honom, ty från honom är jag kommen, och han har
    sänt mig.»
  30. Då ville de gripa honom; dock kom ingen med sin hand vid honom,
    ty hans stund var ännu icke kommen.
  31. Men många av folket trodde på honom, och de sade: »Icke skall
    väl Messias, när han kommer, göra flera tecken än denne har
    gjort?»
  32. Sådant fingo fariséerna höra folket i tysthet tala om honom. Då
    sände översteprästerna och fariséerna ut rättstjänare för att
    gripa honom.
  33. Men Jesus sade: »Ännu en liten tid är jag hos eder; sedan går
    jag bort till honom som har sänt mig.
  34. I skolen då söka efter mig, men I skolen icke finna mig, och där
    jag är, dit kunnen I icke komma.»
  35. Då sade judarna till varandra: »Vart tänker denne gå, eftersom
    vi icke skola kunna finna honom? Månne han tänker gå till dem
    som bo kringspridda bland grekerna? Tänker han då undervisa
    grekerna?
  36. Vad betyder det ord som han sade: ‘I skolen söka efter mig, men
    I skolen icke finna mig, och där jag är, dit kunnen I icke
    komma’?»
  37. På den sista dagen i högtiden, som ock var den förnämsta, stod
    Jesus där och ropade och sade: »Om någon törstar, så komme han
    till mig och dricke.
  38. Den som tror på mig, av hans innersta skola strömmar av levande
    vatten [1] flyta fram, såsom skriften säger.»
  39. Detta sade han om Anden, vilken de som trodde på honom skulle
    undfå; ty ande var då ännu icke given, eftersom Jesus ännu icke
    hade blivit förhärligad.
  40. Några av folket, som hörde dessa ord, sade då: »Denne är
    förvisso Profeten.»
  41. Andra sade: »Han är Messias.» Andra åter sade: »Icke kommer väl
    Messias från Galileen?
  42. Säger icke skriften att Messias skall komma av Davids säd och
    från den lilla staden Betlehem, där David bodde?
  43. Så uppstodo för hans skull stridiga meningar bland folket,
  44. och somliga av dem ville gripa honom; dock kom ingen med sin
    hand vid honom.
  45. När sedan rättstjänarna kommo tillbaka till översteprästerna och
    fariséerna, frågade dessa dem: »Varför haven I icke fört honom
    hit?»
  46. Tjänarna svarade: »Aldrig har någon människa talat, som den
    mannen talar.»
  47. Då svarade fariséerna dem: »Haven nu också I blivit förvillade?
  48. Har då någon av rådsherrarna trott på honom? Eller någon av
    fariséerna?
  49. Nej; men detta folk, som icke känner lagen, det är förbannat.
  50. Då sade Nikodemus till dem, han som förut hade besökt honom [2],
    och som själv var en av dem:
  51. »Icke dömer väl vår lag någon, utan att man först har förhört
    honom och utrönt vad han förehar?»
  52. De svarade och sade till honom: »Kanske också du är från
    Galileen? Rannsaka, så skall du finna att ingen profet kommer
    från Galileen.»

[1] Jämför noten till Joh. 4:10.

[2] om natten.
*43/08 Evangelium enligt Johannes, 8 Kapitlet

Evangelium enligt Johannes, 8 Kapitlet

                 [Äktenskapsbryterskan inför Jesus.]
                Jesus vittnar om sig själv, att han är
               världens ljus; undervisar och bestraffar
                  folket.  Judarna vilja stena honom.

7:53. [1] [Och de gingo hem, var och en till sitt.

  1. Och Jesus gick ut till Oljeberget.
  2. Men i dagbräckningen kom han åter till helgedomen. [2]
  3. Då förde översteprästerna och fariséerna dit en kvinna som hade
    blivit beträdd med äktenskapsbrott; och när de hade lett henne
    fram,
  4. sade de till honom: »Mästare, denna kvinna har på bar gärning
    blivit beträdd med äktenskapsbrott.
  5. Nu bjuder Moses i lagen att sådana skola stenas. Vad säger då
    du?»
  6. Detta sade de för att snärja honom, på det att de skulle få
    något att anklaga honom för. Då böjde Jesus sig ned och skrev
    med fingret på jorden.
  7. Men när de stodo fast vid sin fråga, reste han sig upp och sade
    till dem: »Den av eder som är utan synd, han kaste första stenen
    på henne.»
  8. Sedan böjde han sig åter ned och skrev på jorden.
  9. När de hörde detta [3], gingo de ut, den ene efter den andre,
    först de äldsta, och Jesus blev lämnad allena med kvinnan, som
    stod där kvar.
  10. Då såg Jesus upp och sade till kvinnan: »Var äro de andra? Har
    ingen dömt dig?»
  11. Hon svarade: »Herre, ingen.» Då sade han till henne: »Icke
    heller jag dömer dig. Gå, och synda icke härefter.»]
  12. Åter talade Jesus till dem och sade: »Jag är världens ljus; den
    som följer mig, han skall förvisso icke vandra i mörkret, utan
    skall hava livets ljus.»
  13. Då sade fariséerna till honom: »Du vittnar om dig själv; ditt
    vittnesbörd gäller icke.»
  14. Jesus svarade och sade till dem: »Om jag än vittnar om mig
    själv, så gäller dock mitt vittnesbörd, ty jag vet varifrån jag
    har kommit, och vart jag går; men I veten icke varifrån jag
    kommer, eller vart jag går.
  15. I dömen efter köttet; jag dömer ingen.
  16. Och om jag än dömer, så är min dom en rätt dom, ty jag är därvid
    icke ensam, utan med mig är han som har sänt mig.
  17. I eder lag är ju ock skrivet att vad två människor vittna, det
    gäller såsom sant.
  18. Här är nu jag som vittnar om mig; om mig vittnar också Fadern,
    som har sänt mig.
  19. Då sade de till honom: »Var är då din Fader?» Jesus svarade: »I
    kännen varken mig eller min Fader. Om I känden mig, så känden I
    ock min Fader.»
  20. Det var på det ställe där offerkistorna stodo som han talade
    dessa ord, medan han undervisade i helgedomen; men ingen bar
    hand på honom, ty hans stund var ännu icke kommen.
  21. Åter sade han till dem: »Jag går bort, och I skolen då söka
    efter mig; men I skolen dö i eder synd. Dig jag går, dit kunnen
    I icke komma.»
  22. Då sade judarna: »Icke vill han väl dräpa sig själv, eftersom
    han säger: ‘Dit jag går, dit kunnen I icke komma’?»
  23. Men han svarade dem: »I ären härnedifrån, jag är ovanifrån; I
    ären av denna världen, jag är icke av denna världen.
  24. Därför sade jag till eder att I skullen dö i edra synder; ty om
    I icke tron att jag är den jag är, så skolen I dö i edra
    synder.»
  25. Då frågade de honom: »Vem är du då?» Jesus svarade dem: »Det som
    jag redan från begynnelsen har uttalat för eder.
  26. Mycket har jag ännu att tala och att döma i fråga om eder. Men
    han som har sänt mig är sannfärdig, och vad jag har hört av
    honom, det talar jag ut inför världen.»
  27. Men de förstodo icke att det var om Fadern som han talade till
    dem.
  28. Då sade Jesus: »När I haven upphöjt Människosonen, då skolen I
    första att jag är den jag är, och att jag icke gör något av mig
    själv, utan talar detta såsom Fadern har lärt mig.
  29. Och han som har sänt mig är med mig; han har icke lämnat mig
    allena, eftersom jag alltid gör vad honom behagar.»
  30. När han talade detta, kommo många till tro på honom.
  31. Då sade Jesus till de judar som hade satt tro till honom: »Om I
    förbliven i mitt ord, så ären I i sanning mina lärjungar;
  32. Och I skolen då förstå sanningen, och sanningen skall göra eder
    fria.»
  33. De svarade honom: »Vi äro Abrahams säd och hava aldrig varit
    trälar under någon. Huru kan du då säga: ‘I skolen bliva fria’?»
  34. Jesus svarade dem: »Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Var
    och en som gör synd, han är syndens träl.
  35. Men trälen får icke förbliva i huset för alltid; sonen får
    förbliva där för alltid.
  36. Om nu Sonen gör eder fria, så bliven i verkligen fria.
  37. Jag vet att I ären Abrahams säd; men I stån efter att döda mig,
    eftersom mitt ord icke får någon ingång i eder.
  38. Jag talar vad jag har sett hos min Fader; så gören ock I vad I
    haven hört av eder fader.»
  39. De svarade och sade till honom: »Vår fader är ju Abraham.» Jesus
    svarade till dem: »Ären I Abrahams barn, så gören ock Abrahams
    gärningar.
  40. Men nu stån I efter att döda mig, en man som har sagt eder
    sanningen, såsom jag har hört den av Gud. Så handlade icke
    Abraham.
  41. Nej, I gören eder faders gärningar.» De sade till honom: »Vi äro
    icke födda i äktenskapsbrott. Vi hava Gud till fader och ingen
    annan.»
  42. Jesus svarade dem: »Vore Gud eder fader, så älskaden I ju mig,
    ty från Gud har jag utgått, och från honom är jag kommen. Ja,
    jag har icke kommit av mig själv, utan det är han som har sänt
    mig.
  43. Varför fatten I då icke vad jag talar? Jo, därför att I icke
    ‘stån ut med’ att höra på mitt ord.
  44. I haven djävulen till eder fader, och vad eder fader har begär
    till, det viljen i göra. Han har varit en mandråpare från
    begynnelsen, och i sanningen står han icke, ty sanning finnes
    icke i honom. När han talar lögn, då talar han av sitt eget, ty
    han är en lögnare, ja, lögnens fader.
  45. Men mig tron I icke, just därför att jag talar sanning.
  46. Vilken av eder kan överbevisa mig om någon synd? Om jag alltså
    talar sanning, varför tron I mig då icke?
  47. Den som är av Gud, han lyssnar till Guds ord; och det är därför
    att I icke ären av Gud som I icke lyssnen därtill.
  48. Judarna svarade och sade till honom: »Hava vi icke rätt, då vi
    säga att du är en samarit och är besatt av en ond ande?»
  49. Jesus svarade: »Jag är icke besatt av någon ond ande; fastmer
    hedrar jag min Fader. I åter skymfen mig.
  50. Men jag söker icke min egen ära; en finnes dock som söker den
    och som dömer.
  51. Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den som håller mitt
    ord, han skall aldrig någonsin se döden.»
  52. Judarna sade till honom: »Nu förstå vi att du är besatt av en
    ond ande. Abraham har dött, så ock profeterna, och likväl säger
    du: ‘Den som håller mitt ord, han skall aldrig någonsin smaka
    döden.’
  53. Icke är väl du förmer än vår Fader Abraham? Och han har ju
    dött. Profeterna hava också dött. Till vem gör du då dig
    själv?»
  54. Jesus svarade: »Om jag själv ville skaffa mig ära, så vore min
    ära intet; men det är min Fader som förlänar mig ära, han som I
    säger vara eder Gud.
  55. Dock, I haven icke lärt känna honom, men jag känner honom; och
    om jag sade att jag icke kände honom, så bleve jag en lögnare
    likasom I; men jag känner honom och håller hans ord.
  56. Abraham, eder fader, fröjdade sig över att han skulle få se min
    dag. Han fick se den och blev glad.»
  57. Då sade judarna till honom: »Femtio år gammal är du icke ännu,
    och Abraham har du sett!»
  58. Jesus sade till dem: »Sannerligen, sannerligen säger jag eder:
    Förrän Abraham blev till, är jag.»
  59. Då togo de upp stenar för att kasta på honom. Men Jesus gömde
    sig undan och gick sedan ut ur helgedomen.

[1] 7:53–8:11. Se Nya testamentets text i Ordförkl.

[2] och allt folket kom till honom, och han satte sig och lärde dem.

[3] och kände sig överbevisade av samvetet.
*43/09 Evangelium enligt Johannes, 9 Kapitlet

Evangelium enligt Johannes, 9 Kapitlet

Jesus botar en blindfödd man.

  1. När han nu gick vägen fram, fick han se en man som var född
    blind.
  2. Då frågade hans lärjungar honom och sade: »Rabbi, vilken har
    syndat, denne eller hans föräldrar, så att han har blivit född
    blind?»
  3. Jesus svarade: »Det är varken denne som har syndat eller hans
    föräldrar, utan så har skett, för att Guds gärningar skulle
    uppenbaras på honom.
  4. Medan dagen varar, måste vi göra dens gärningar, som har sänt
    mig; natten kommer, då ingen kan verka.
  5. Så länge jag är i världen, är jag världens ljus.»
  6. När han hade sagt detta, spottade han på jorden och gjorde en
    deg av spotten och lade degen på mannens ögon
  7. och sade till honom: »Gå bort och två dig i dammen Siloam» (det
    betyder utsänd). Mannen gick då dit och tvådde sig; och när han
    kom igen, kunde han se.
  8. Då sade grannarna och andra som förut hade sett honom såsom
    tiggare: »Är detta icke den man som att och tiggde?»
  9. Somliga svarade: »Det är han.» Andra sade: »Nej, men han är lik
    honom.» Själv sade han: »Jag är den mannen.»
  10. Och de frågade honom: »Huru blevo då dina ögon öppnade?»
  11. Han svarade: »Den man som heter Jesus gjorde en deg och smorde
    därmed mina ögon och sade till mig: ‘Gå bort till Siloam och två
    dig.’ Jag gick då dit och tvådde mig, och så fick jag min syn.»
  12. De frågade honom: »Var är den mannen?» Han svarade: »Det vet jag
    icke.»
  13. Då förde de honom, mannen som förut hade varit blind, bort till
    fariséerna.
  14. Och det var sabbat den dag då Jesus gjorde degen och öppnade
    hans ögon.
  15. När nu jämväl fariséerna i sin ordning frågade honom huru han
    hade fått sin syn, svarade han dem: »Han lade en deg på mina
    ögon, och jag fick två mig, och nu kan jag se.»
  16. Då sade några av fariséerna: »Den mannen är icke från Gud,
    eftersom han icke håller sabbaten.» Andra sade: »Huru skulle
    någon som är en syndare kunna göra sådana tecken?» Så funnos
    bland dem stridiga meningar.
  17. Då frågade de åter den blinde: »Vad säger du själv om honom, då
    det ju var dina ögon han öppnade?» Han svarade: »En profet är
    han.»
  18. Men judarna trodde icke att han hade varit blind och fått sin
    syn, förrän de hade kallat till sig mannen föräldrar, hans som
    hade fått sin syn.
  19. Dem frågade de och sade: »Är detta eder son, den som I sägen
    vara född blind? Huru kommer det då till, att han nu kan se?»
  20. Då svarade han föräldrar och sade: »Att denne är vår son, och
    att han föddes blind, det veta vi.
  21. Men huru han nu kan se, det veta vi icke, ej heller veta vi vem
    som har öppnat hans ögon. Frågen honom själv; han är gammal
    nog, han må själv tala för sig.»
  22. Detta sade hans föräldrar, därför att de fruktade judarna; ty
    judarna hade redan kommit överens om att den som bekände Jesus
    vara Messias, han skulle utstötas ur synagogan.
  23. Därför var det som hans föräldrar sade: »Han är gammal nog;
    frågen honom själv.»
  24. Då kallade de för andra gången till sig mannen som hade varit
    blind och sade till honom: »Säg nu sanningen, Gud till pris. Vi
    veta att denne man är en syndare.»
  25. Han svarade: »Om han är en syndare vet jag icke; ett vet jag:
    att jag, som var blind, nu kan se.»
  26. Då frågade de honom: »Vad gjorde han med dig? På vad sätt
    öppnade han dina ögon?»
  27. Han svarade dem: »Jag har ju redan sagt eder det, men I hörden
    icke på mig. Varför viljen I då åter höra det? Kanske viljen
    också I bliva hans lärjungar?»
  28. Då bannade de honom och sade: »Du är själv hans lärjunge; vi äro
    Moses’ lärjungar.
  29. Till Moses har Gud talat, det veta vi; men varifrån denne är,
    det veta vi icke.»
  30. Mannen svarade och sade till dem: »Ja, däri ligger det
    förunderliga, att I icke veten varifrån han är, och ändå har han
    öppnat mina ögon.
  31. Vi veta ju att Gud icke hör syndare, men också att om någon är
    gudfruktig och gör hans vilja, då hör han honom.
  32. Aldrig förut har man hört att någon har öppnat ögonen på en som
    föddes blind.
  33. Vore denne icke från Gud, så kunde han intet göra.»
  34. De svarade och sade till honom: »Du är hel och hållen född i
    synd, och du vill undervisa oss!» Och så drevo de ut honom.
  35. Jesus fick sedan höra att de hade drivit ut honom, och när han
    så träffade honom, sade han: »Tror du på Människosonen?»
  36. Han svarade och sade: »Herre, vem är han då? Säg mig det, så att
    jag kan tro på honom.»
  37. Jesus sade till honom: »Du har sett honom; det är han som talar
    med dig.»
  38. Då sade han: »Herre, jag tror.» Och han föll ned för honom.
  39. Och Jesus sade: »Till en dom har jag kommit hit i världen, för
    att de som icke se skola varda seende, och för att de som se
    skola varda blinda.»
  40. När några fariséer som voro i hans närhet hörde detta, sade de
    till honom: »Äro då kanske också vi blinda?»
  41. Jesus svarade dem: »Voren I blinda, så haden I icke synd. Men nu
    sägen I: ‘Vi se’, därför står eder synd kvar.»
    *43/10 Evangelium enligt Johannes, 10 KapitletEvangelium enligt Johannes, 10 Kapitlet
                  Jesus talar om sig såsom den gode
                herden, vittnar vid tempelinvigningens
                högtid om att han är Messias.  Judarna
                       vilja åter stena honom.
  1. »Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den som icke går in i
    fårahuset genom dörren, utan stiger in någon annan väg, han är
    en tjuv och en rövare.
  2. Men den som går in genom dörren, han är fårens herde.
  3. För honom öppnar dörrvaktaren, och fåren lyssna till hans röst,
    och han kallar sina får vid namn och för dem ut.
  4. Och när han har släppt ut alla sina får, går han framför dem,
    och fåren följa honom, ty de känna hans röst.
  5. Men en främmande följa de alls icke, utan fly bort ifrån honom,
    ty de känna icke de främmandes röst.»
  6. Så talade Jesus till dem i förtäckta ord; men de förstodo icke
    vad det var som han talade till dem.
  7. Åter sade Jesus till dem: »Sannerligen, sannerligen säger jag
    eder: Jag är dörren in till fåren.
  8. Alla de som hava kommit före mig äro tjuvar och rövare, men
    fåren hava icke lyssnat till dem.
  9. Jag är dörren; den som går in genom mig, han skall bliva frälst,
    och han skall få gå ut och in och skall finna bete.
  10. Tjuven kommer allenast för att stjäla och slakta och
    förgöra. Jag har kommit, för att de skola hava liv och hava över
    nog.
  11. Jag är den gode herden. En god herde giver sitt liv för fåren.
  12. Men den som är lejd och icke är herden själv, när han, den som
    fåren icke tillhöra, ser ulven komma, då övergiver han fåren och
    flyr, och ulven rövar bort dem och förskingrar dem.
  13. Han är ju lejd och frågar icke efter fåren.
  14. Jag är den gode herden, och jag känner mina får, och mina får
    känna mig,
  15. såsom Fadern känner mig, och såsom jag känner Fadern; och jag
    giver mitt liv för fåren.
  16. Jag har ock andra får, som icke höra till detta fårahus; också
    dem måste jag draga till mig, och de skola lyssna till min
    röst. Så skall det bliva en hjord och en herde.
  17. Därför älskar Fadern mig, att jag giver mitt liv — för att
    sedan taga igen det.
  18. Ingen tager det ifrån mig, utan jag giver det av fri vilja. Jag
    har makt att giva det, och jag har makt att taga igen det. Det
    budet har jag fått av min Fader.»
  19. För dessa ords skull uppstodo åter stridiga meningar bland
    judarna.
  20. Många av dem sade: »Han är besatt av en ond ande och är från
    sina sinnen. Varför hören I på honom?»
  21. Andra åter sade: »Sådana ord talar icke den som är besatt. Icke
    kan väl en ond ande öppna blindas ögon?»
  22. Därefter inföll tempelinvigningens högtid i Jerusalem. Det var
    nu vinter,
  23. och Jesus gick fram och åter i Salomos pelargång i helgedomen.
  24. Då samlade sig judarna omkring honom och sade till honom: »Huru
    länge vill du hålla oss i ovisshet? Om du är Messias, så säg oss
    det öppet.»
  25. Jesus svarade dem: »Jag har sagt eder det, men I tron mig
    icke. De gärningar som jag gör i min Faders namn, de vittna om
    mig.
  26. Men I tron mig icke, ty I ären icke av mina får.
  27. Mina får lyssna till min röst, och jag känner dem, och de följa
    mig.
  28. Och jag giver dem evigt liv, och de skola aldrig någonsin
    förgås, och ingen skall rycka dem ur min hand.
  29. Min Fader, som har givit mig dem, är större än alla, och ingen
    kan rycka dem ur min Faders hand.
  30. Jag och Fadern äro ett.»
  31. Då togo judarna åter upp stenar för att stena honom.
  32. Men Jesus sade till dem: »Många goda gärningar, som komma från
    min Fader, har jag låtit eder se. För vilken av dessa gärningar
    är det som I viljen stena mig?»
  33. Judarna svarade honom: »Det är icke för någon god gärnings skull
    som vi vilja stena dig, utan därför att du hädar och gör dig
    själv till Gud, du som är en människa.»
  34. Jesus svarade dem: »Det är ju så skrivet i eder lag: ‘Jag har
    sagt att I ären gudar’.
  35. Om han nu har kallat för gudar dem som Guds ord kom till — och
    skriften kan ju icke bliva om intet —
  36. huru kunnen då I, på den grund att jag har sagt mig vara Guds
    Son, anklaga mig för hädelse, mig som Fadern har helgat och sänt
    i världen?
  37. Gör jag icke min Faders gärningar, så tron mig icke.
  38. Men gör jag dem, så tron gärningarna, om I än icke tron mig; då
    skolen I fatta och förstå att Fadern är i mig, och att jag är i
    Fadern.»
  39. Då ville de åter gripa honom, men han gick sin väg, undan deras
    händer.
  40. Sedan begav han sig åter bort till det ställe på andra sidan
    Jordan, där Johannes först hade döpt, och stannade kvar där.
  41. Och många kommo till honom. Och de sade: »Väl gjorde Johannes
    intet tecken, men allt vad Johannes sade om denne var sant.»
  42. Och många kommo där till tro på honom.
    *43/11 Evangelium enligt Johannes, 11 KapitletEvangelium enligt Johannes, 11 Kapitlet
                 Jesus uppväcker Lasarus.  Stora rådet
                       beslutar att döda Jesus.
  1. Och en man vid namn Lasarus låg sjuk; han var från Betania, den
    by där Maria och hennes syster Marta bodde.
  2. Det var den Maria som smorde Herren med smörjelse och torkade
    hans fötter med sitt hår. Och nu låg hennes broder Lasarus
    sjuk.
  3. Då sände systrarna bud till Jesus och läto säga: »Herre, se, han
    som du har så kär ligger sjuk.»
  4. När Jesus hörde detta, sade han: »Den sjukdomen är icke till
    döds, utan till Guds förhärligande, så att Guds Son genom den
    bliver förhärligad.»
  5. Och Jesus hade Marta och hennes syster och Lasarus kära.
  6. När han nu hörde att denne låg sjuk, stannade han först två
    dagar där han var;
  7. men därefter sade han till lärjungarna: »Låt oss gå tillbaka
    till Judeen.»
  8. Lärjungarna sade till honom: »Rabbi, nyligen ville judarna stena
    dig, och åter går du dit?»
  9. Jesus svarade: »Dagen har ju tolv timmar; den som vandrar om
    dagen, han stöter sig icke, ty han ser då denna världens ljus.
  10. Men den som vandrar om natten, han stöter sig, ty han har då
    intet som lyser honom.»
  11. Sedan han hade talat detta, sade han ytterligare till dem:
    »Lasarus, vår vän, har somnat in; men jag går för att väcka upp
    honom ur sömnen.»
  12. Då sade hans lärjungar till honom: »Herre, sover han, så bliver
    han frisk igen.»
  13. Men Jesus hade talat om hans död; de åter menade att han talade
    om vanlig sömn.
  14. Då sade Jesus öppet till dem: »Lasarus är död.
  15. Och för eder skull, för att I skolen tro, gläder jag mig över
    att jag icke var där. Men låt oss nu gå till honom.»
  16. Då sade Tomas, som kallades Didymus, till de andra lärjungarna:
    »Låt oss gå med, för att vi må dö med honom.»
  17. När så Jesus kom dit, fann han att den döde redan hade legat
    fyra dagar i graven.
  18. Nu låg Betania nära Jerusalem, vid pass femton stadier därifrån,
  19. och många judar hade kommit till Marta och Maria för att trösta
    dem i sorgen över deras broder.
  20. Då nu Maria fick höra att Jesus kom, gick hon honom till mötes;
    men Maria satt kvar hemma.
  21. Och Marta sade till Jesus: »Herre, hade du varit här, så vore
    min broder icke död.
  22. Men jag vet ändå att allt vad du beder Gud om, det skall Gud
    giva dig.»
  23. Jesus sade till henne: »Din broder skall stå upp igen.»
  24. Marta svarade honom: »Jag vet att han skall stå upp, vid
    uppståndelsen på den yttersta dagen.»
  25. Jesus svarade till henne: »Jag är uppståndelsen och livet. Den
    som tror på mig, han skall leva, om han än dör;
  26. och var och en som lever och tror på mig, han skall aldrig
    någonsin dö. Tror du detta?»
  27. Hon svarade honom: »Ja, Herre, jag tror att du är Messias, Guds
    Son, han som skulle komma i världen.»
  28. När hon hade sagt detta, gick hon bort och kallade på Maria, sin
    syster, och sade hemligen till henne: »Mästaren är här och
    kallar dig till sig.»
  29. När hon hörde detta, stod hon strax upp och gick åstad till
    honom.
  30. Men Jesus hade ännu icke kommit in i byn, utan var kvar på det
    ställe där Marta hade mött honom.
  31. Då nu de judar, som voro inne i huset hos Maria för att trösta
    henne, sågo att hon så hastigt stod upp och gick ut, följde de
    henne, i tanke att hon gick till graven för att gråta där.
  32. När så Maria kom till det ställe där Jesus var och fick se
    honom, föll hon ned för hans fötter och sade till honom: »Herre,
    hade du varit där, så vore min broder icke död.»
  33. Då nu Jesus såg henne gråta och såg jämväl att de judar, som
    hade kommit med henne, gräto, upptändes han i sin ande och blev
    upprörd
  34. och frågade: »Var haven I lagt honom?» De svarade honom: »Herre,
    kom och se.» Och Jesus grät.
  35. Då sade judarna: »Se huru kär han hade honom!»
  36. Men somliga av dem sade:
  37. »Kunde icke han, som öppnade den blindes ögon, ock hava så gjort
    att denne icke hade dött?»
  38. Då upptändes Jesus åter i sitt innersta och gick bort till
    graven. Den var urholkad i berget, och en sten låg framför
    ingången.
  39. Jesus sade: »Tagen bort stenen.» Då sade den dödes syster Marta
    till honom: »Herre, han luktar redan, ty han har varit död i
    fyra dygn.»
  40. Jesus svarade henne: »Sade jag dig icke, att om du trodde,
    skulle du få se Guds härlighet?»
  41. Då togo de bort stenen. Och Jesus lyfte upp sina ögon och sade:
    »Fader, jag tackar dig för att du har hört mig.
  42. Jag visste ju förut att du alltid hör mig; men för folkets
    skull, som står här omkring, säger jag detta, för att de skola
    tro att det är du som har sänt mig.»
  43. När han hade sagt detta, ropade han med hög röst: »Lasarus, kom
    ut.»
  44. Och han som hade varit död kom ut, med händer och fötter
    inlindade i bindlar och med ansiktet inhöljt i en duk. Jesus
    sade till dem: »Lösen honom, och låten honom gå.»
  45. Många judar, som hade kommit till Maria och hade sett vad Jesus
    hade gjort, trodde då på honom.
  46. Men några av dem gingo bort till fariséerna och omtalade för dem
    vad Jesus hade gjort.
  47. Då sammankallade översteprästerna och fariséerna en
    rådsförsamling och sade: »Vad skola vi taga oss till? Denne man
    gör ju många tecken.
  48. Om vi skola låta honom så fortfara, skola alla tro på honom, och
    romarna komma då att taga ifrån oss både land och folk.»
  49. Men en av dem, Kaifas, som var överstepräst för det året, sade
    till dem: »I förstån intet,
  50. och I besinnen icke huru mycket bättre det är för eder att en
    man dör för folket, än att hela folket förgås.»
  51. Detta sade han icke av sig själv, utan genom profetisk
    ingivelse, eftersom han var överstepräst för det året; ty Jesus
    skulle dö för folket.
  52. Ja, icke allenast »för folket»; han skulle dö också för att
    samla och förena Guds förskingrade barn.
  53. Från den dagen var deras beslut fattat att döda honom.
  54. Så vandrade då Jesus icke längre öppet bland judarna, utan drog
    sig undan till en stad som hette Efraim, på landsbygden, i
    närheten av öknen; där stannade han kvar med sina lärjungar.
  55. Men judarnas påsk var nära, och många begåvo sig då, före
    påsken, från landsbygden upp till Jerusalem för att helga sig.
  56. Och de sökte efter Jesus och sade till varandra, där de stodo i
    helgedom: »Vad menen I? Skall han då alls icke komma till
    högtiden?»
  57. Och översteprästerna och fariséerna hade utfärdat påbud om att
    den som finge veta var han fanns skulle giva det till känna, för
    att de måtte kunna gripa honom.
    *43/12 Evangelium enligt Johannes, 12 KapitletEvangelium enligt Johannes, 12 Kapitlet
               Jesus smörjes i Betania av Maria, rider
                in i Jerusalem, sökes av några greker,
                talar om betydelsen av sin död, undfår
                ett vittnesbörd från himmelen, vittnar
                    om sin sändning ifrån Fadern.
  1. Sex dagar före påsk kom nu Jesus till Betania, där Lasarus
    bodde, han som av Jesus hade blivit uppväckt från de döda.
  2. Där gjorde man då för honom ett gästabud, och Marta betjänade
    dem, men Lasarus var en av dem som lågo till bords jämte honom.
  3. Då tog Maria ett skålpund smörjelse av dyrbar äkta nardus och
    smorde därmed Jesu fötter; sedan torkade hon hans fötter med
    sitt hår. Och huset uppfylldes med vällukt av smörjelsen.
  4. Men Judas Iskariot, en av hans lärjungar, den som skulle förråda
    honom, sade då:
  5. »Varför sålde man icke hellre denna smörjelse för tre hundra
    silverpenningar [1] och gav dessa åt de fattiga?»
  6. Detta sade han, icke därför, att han frågade efter de fattiga,
    utan därför, att han var en tjuv och plägade taga vad som lades
    i penningpungen, vilken han hade om hand.
  7. Men Jesus sade: »Låt henne vara; må hon få fullgöra detta för
    min begravningsdag.
  8. De fattiga haven I ju alltid ibland eder, men mig haven I icke
    alltid.»
  9. Nu hade det blivit känt för den stora hopen av judarna att Jesus
    var där, och de kommo dit, icke allenast för hans skull, utan
    ock för att se Lasarus, som han hade uppväckt från de döda.
  10. Då beslöto översteprästerna att döda också Lasarus.
  11. Ty för hans skull gingo många judar bort och trodde på Jesus.
  12. När dagen därefter det myckna folk som hade kommit till högtiden
    fick höra att Jesus var på väg till Jerusalem,
  13. togo de palmkvistar och gingo ut för att möta honom och ropade:
    »Hosianna! [2]
    Välsignad vare han, som kommer,
    i Herrens namn,
    han som är Israels konung.»
  14. Och Jesus fick sig en åsnefåle och satte sig upp på den, såsom
    det är skrivet:
  15. »Frukta icke, du dotter Sion.
    Se, din konung kommer,
    sittande på en åsninnas fåle.»
  16. Detta förstodo hans lärjungar icke då strax, men när Jesus hade
    blivit förhärligad, då kommo de ihåg att detta var skrivet om
    honom, och att man hade gjort detta med honom.
  17. Så gav nu folket honom sitt vittnesbörd, de som hade varit med
    honom, när han kallade Lasarus ut ur graven och uppväckte honom
    från de döda.
  18. Därför kom också det övriga folket emot honom, eftersom de hörde
    att han hade gjort det tecknet.
  19. Då sade fariséerna till varandra: »I sen att I alls intet kunnen
    uträtta; hela världen löper ju efter honom.»
  20. Nu voro där ock några greker, av dem som plägade fara upp för
    att tillbedja under högtiden.
  21. Dessa kommo till Filippus, som var från Betsaida i Galileen, och
    bådo honom och sade: »Herre, vi skulle vilja se Jesus.»
  22. Filippus gick och sade detta till Andreas; Andreas och Filippus
    gingo och sade det till Jesus.
  23. Jesus svarade dem och sade: »Stunden är kommen att Människosonen
    skall förhärligas.
  24. Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Om icke vetekornet
    faller i jorden och dör, så förbliver det ett ensamt korn; men
    om det dör, så bär det mycken frukt.
  25. Den som älskar sitt liv, han mister det, men den som hatar sitt
    liv i denna världen, han skall behålla det och skall hava evigt
    liv.
  26. Om någon vill tjäna mig, så följe han mig; och där jag är, där
    skall också min tjänare få vara. Om någon tjänar mig, så skall
    min Fader ära honom.
  27. Nu är min själ i ångest; vad skall jag väl säga? Fader, fräls
    mig undan denna stund. Dock, just därför har jag kommit till
    denna stund.
  28. Fader, förhärliga ditt namn.» Då kom en röst från himmelen: »Jag
    har redan förhärligat det, och jag skall ytterligare förhärliga
    det.»
  29. Folket, som stod där och hörde detta, sade då: »Det var ett
    tordön.» Andra sade: »Det var en ängel som talade med honom.»
  30. Då svarade Jesus och sade: »Denna röst kom icke för min skull,
    utan för eder skull.»
  31. Nu går en dom över denna världen, nu skall denna världens furste
    utkastas.
  32. Och när jag har blivit upphöjd från jorden, skall jag draga alla
    till mig.»
  33. Med dessa ord gav han till känna på vad sätt han skulle dö.
  34. Då svarade folket honom: »Vi hava hört av lagen att Messias
    skall stanna kvar för alltid. Huru kan du då säga att
    Människosonen måste bliva upphöjd? Vad är väl detta för en
    Människoson?»
  35. Jesus sade till dem: »Ännu en liten tid är ljuset ibland
    eder. Vandren medan I haven ljuset, på det att mörkret icke må
    få makt med eder; den som vandrar i mörkret, han vet ju icke var
    han går.
  36. Tron på ljuset, medan I haven ljuset, så att I bliven ljusets
    barn.» Detta talade Jesus och gick sedan bort och dolde sig för
    dem.
  37. Men fastän han hade gjort så många tecken inför dem, trodde de
    icke på honom.
  38. Ty det ordet skulle fullbordas, som profeten Esaias säger:
    »Herre, vem trodde, vad som predikades för oss,
    och för vem var Herrens arm uppenbar?»
  39. Alltså kunde de icke tro; Esaias säger ju ytterligare:
  40. »Han har förblindat deras ögon
    och förstockat deras hjärtan,
    så att de icke kunna se med sina ögon
    eller förstå med sina hjärtan
    och omvända sig och bliva helade av mig.»
  41. Detta kunde Esaias säga, eftersom han hade sett hans härlighet,
    när han talade med honom. —
  42. Dock funnos jämväl bland rådsherrarna många som trodde på honom;
    men för fariséernas skulle ville de icke bekänna det, för att de
    icke skulle bliva utstötta ur synagogan.
  43. Ty de skattade högre att bliva ärade av människor än att bliva
    ärade av Gud.
  44. Men Jesus sade med hög röst: »Den som tror på mig, han tror icke
    på mig, utan på honom som har sänt mig.
  45. Och den som ser mig, han ser honom som har sänt mig.
  46. Såsom ett ljus har jag kommit i världen, för att ingen av dem
    som tro på mig skall förbliva i mörkret.
  47. Om någon hör mina ord, men icke håller dem, så dömer icke jag
    honom; ty jag har icke kommit för att döma världen, utan för att
    frälsa världen.
  48. Den som förkastar mig och icke tager emot mina ord, han har dock
    en domare över sig; det ord som jag har talat, det skall döma
    honom på den yttersta dagen.
  49. Ty jag har icke talat av mig själv, utan Fadern, som har sänt
    mig, han har bjudit mig vad jag skall säga, och vad jag skall
    tala.
  50. Och jag vet att hans bud är evigt liv; därför, vad jag talar,
    det talar jag såsom Fadern har sagt mig.»

[1] Se Silverpenning i Ordförkl.

[2] Se Messias i Ordförkl.
*43/13 Evangelium enligt Johannes, 13 Kapitlet

Evangelium enligt Johannes, 13 Kapitlet

                Jesus håller sin sista måltid med sina
               lärjungar, tvår deras fötter, giver till
                  känna vem som skall förråda honom,
                begynner sitt avskedstal, talar därvid
                om sitt förhärligande, giver ett nytt
                 bud, förutsäger Petrus' förnekelse.
  1. Före påskhögtiden hände sig detta. Jesus visste att stunden var
    kommen för honom att gå bort ifrån denna världen till Fadern;
    och såsom han allt hittills hade älskat sina egna här i världen,
    så gav han dem nu ett yttersta bevis på sin kärlek.
  2. De höllo nu aftonmåltid, och djävulen hade redan ingivit Judas
    Iskariot, Simons son, i hjärtat att förråda Jesus.
  3. Och Jesus visste att Fadern hade givit allt i hans händer, och
    att han hade gått ut från Gud och skulle gå till Gud.
  4. Men han stod upp från måltiden och lade av sig överklädnaden och
    tog en linneduk och band den om sig.
  5. Sedan slog han vatten i ett bäcken och begynte två lärjungarnas
    fötter och torkade dem med linneduken som han hade bundit om
    sig.
  6. Så kom han till Simon Petrus. Denne sade då till honom: »Herre,
    skulle du två mina fötter?»
  7. Jesus svarade och sade till honom: »Vad jag gör förstår du icke
    nu, men framdeles skall du fatta det.»
  8. Petrus sade till honom: »Aldrig någonsin skall du två mina
    fötter!» Jesus svarade honom: »Om jag icke tvår dig, så har du
    ingen del med mig.»
  9. Då sade Simon Petrus till honom: »Herre, icke allenast mina
    fötter, utan ock händer och huvud!»
  10. Jesus svarade honom: »Den som är helt tvagen, han behöver
    allenast två fötterna; han är ju i övrigt hel och hållen ren. Så
    ären ock I rena — dock icke alla.»
  11. Han visste nämligen vem det var som skulle förråda honom; därför
    sade han att de icke alla voro rena.
  12. Sedan han nu hade tvagit deras fötter och tagit på sig
    överklädnaden och åter lagt sig ned vid bordet, sade han till

    dem
    »Förstån I vad jag har gjort med eder?
  13. I kallen mig ‘Mästare’ och ‘Herre’, och I säger rätt, ty jag ärså.
  14. Har nu jag, eder Herre och Mästare, tvagit edra fötter, så ären
    ock I pliktiga att två varandras fötter.
  15. Jag har ju givit eder ett föredöme, för att I skolen göra såsom
    jag har gjort mot eder.
  16. Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Tjänaren är icke förmer
    än sin herre, ej heller sändebudet förmer än den som har sänt
    honom.
  17. Då I veten detta, saliga ären I, om I ock gören det.
  18. Jag talar icke om eder alla; jag vet vilka jag har utvalt. Men
    detta skriftens ord skulle ju fullbordas:
    ‘Den som åt mitt bröd,
    han lyfte mot mig sin häl.’
  19. Redan nu, förrän det sker, säger jag eder det, för att I, när
    det har skett, skolen tro att jag är den jag är.
  20. Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den som tager emot den
    jag sänder, han tager emot mig; och den som tager emot mig, han
    tager emot honom som har sänt mig.»
  21. När Jesus hade sagt detta, blev han upprörd i sin ande och
    betygade och sade: »Sannerligen, sannerligen säger jag eder: En
    av eder skall förråda mig.»
  22. Då sågo lärjungarna på varandra och undrade vilken han talade
    om.
  23. Nu var där bland lärjungarna en som låg till bords invid Jesu
    bröst, den lärjunge som Jesus älskade.
  24. Åt denne gav då Simon Petrus ett tecken och sade till honom:
    »Säg vilken det är som han talar om.»
  25. Han lutade sig då mot Jesu bröst och frågade honom: »Herre,
    vilken är det?»
  26. Då svarade Jesus: »Det är den åt vilken jag räcker brödstycket
    som jag nu doppar.» Därvid doppade han brödstycket och räckte
    det åt Judas, Simon Iskariots son.
  27. Då, när denne hade tagit emot brödstycket, for Satan in i
    honom. Och Jesus sade till honom: »Gör snart vad du gör.»
  28. Men ingen av dem som lågo där till bords förstod varför han sade
    detta till honom.
  29. Ty eftersom Judas hade penningpungen om hand, menade några att
    Jesus hade velat säga till honom: »Köp vad vi behöva till
    högtiden», eller ock att han hade tillsagt honom att giva något
    åt de fattiga.
  30. Då han nu hade tagit emot brödstycket, gick han strax ut; och
    det var natt.
  31. Och när han hade gått ut, sade Jesus:
    »Nu är Människosonen förhärligad,
    och Gud är förhärligad i honom.
  32. Är nu Gud förhärligad i honom, så skall ock Gud förhärliga honom
    i sig själv, och han skall snart förhärliga honom.
  33. Kära barn, allenast en liten tid är jag ännu hos eder; I skolen
    sedan söka efter mig, men det som jag sade till judarna: ‘Dit
    jag går, dit kunnen I icke komma’, detsamma säger jag nu ock
    till eder.
  34. Ett nytt bud giver jag eder, att I skolen älska varandra; ja,
    såsom jag har älskat eder, så skolen ock I älska varandra.
  35. Om I haven kärlek inbördes, så skola alla därav förstå att I
    ären mina lärjungar.»
  36. Då frågade Simon Petrus honom: »Herre, vart går du?» Jesus
    svarade: »Dit jag går, dit kan du icke nu följa mig; men
    framdeles skall du följa mig.»
  37. Petrus sade till honom: »Herre, varför kan jag icke följa dig
    nu? Mitt liv vill jag giva för dig.»
  38. Jesus svarade: »Ditt liv vill du giva för mig? Sannerligen,
    sannerligen säger jag dig: Hanen skall icke gala, förrän du tre
    gånger har förnekat mig.»
    *43/14 Evangelium enligt Johannes, 14 KapitletEvangelium enligt Johannes, 14 Kapitlet
                Fortsättning av Jesu avskedstal: Hans
                 förestående bortgång; hans enhet med
                  Fadern; hans löfte om den kommande
                              Hjälparen.
  1. »Edra hjärtan vare icke oroliga. Tron på Gud; tron ock på mig.
  2. I min Faders hus äro många boningar; om så icke voro, skulle jag
    nu säga eder att jag går bort för att bereda eder rum.
  3. Och om jag än går bort för att bereda eder rum, så skall jag
    dock komma igen och taga eder till mig; ty jag vill att där jag
    är, där skolen I ock vara.
  4. Och vägen som leder dit jag går, den veten I.»
  5. Tomas sade till honom: »Herre, vi veta icke vart du går; huru
    kunna vi då veta vägen?»
  6. Jesus svarade honom: »Jag är vägen och sanningen och livet;
    ingen kommer till Fadern utom genom mig.
  7. Haden I känt mig, så haden I ock känt min Fader; nu kännen I
    honom och haven sett honom.»
  8. Filippus sade till honom: »Herre, låt oss se Fadern, så hava vi
    nog.»
  9. Jesus svarade honom: »Så lång tid har jag varit hos eder, och du
    har icke lärt känna mig, Filippus? Den som har sett mig, han har
    sett Fadern. Huru kan du då säga: ‘Låt oss se Fadern’?
  10. Tror du icke att jag är i Fadern, och att Fadern är i mig? De
    ord jag talar till eder talar jag icke av mig själv. Och
    gärningarna, dem gör Fadern, som bor i mig; de äro hans verk.
  11. Tron mig; jag är i Fadern, och Fadern i mig. Varom icke, så
    tron för själva gärningarnas skull.
  12. Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den som tror på mig,
    han skall ock själv göra de gärningar som jag gör; och ännu
    större än dessa skall han göra. Ty jag går till Fadern,
  13. och vadhelst I bedjen om i mitt namn, det skall jag göra, på det
    att Fadern må bliva förhärligad i Sonen.
  14. Ja, om I bedjen om något i mitt namn, så skall jag göra det.
  15. Älsken I mig, så hållen I mina bud,
  16. och jag skall bedja Fadern, och han skall giva eder en annan
    Hjälpare, som för alltid skall vara hos eder:
  17. sanningens Ande, som världen icke kan taga emot, ty hon ser
    honom icke och känner honom icke. Men I kännen honom, ty han bor
    hos eder och skall vara i eder.
  18. Jag skall icke lämna eder faderlösa; jag skall komma till eder.
  19. Ännu en liten tid, och världen ser mig icke mer, men I sen
    mig. Ty jag lever; I skolen ock leva.
  20. På den dagen skolen I förstå att jag är i min Fader, och att I
    ären i mig, och att jag är i eder.
  21. Den som har mina bud och håller dem, han är den som älskar mig;
    och den som älskar mig, han skall bliva älskad av min Fader, och
    jag skall älska honom och jag skall uppenbara mig för honom.»
  22. Judas — icke han som kallades Iskariot — sade då till honom:
    »Herre, varav kommer det att du tänker uppenbara dig för oss,
    men icke för världen?»
  23. Jesus svarade och sade till honom: »Om någon älskar mig, så
    håller han mitt ord; och min Fader skall älska honom, och vi
    skola komma till honom och taga vår boning hos honom.
  24. Den som icke älskar mig, han håller icke mina ord; och likväl är
    det ord som I hören icke mitt, utan Faderns, som har sänt mig.
  25. Detta har jag talat till eder, medan jag ännu är kvar hos eder.
  26. Men Hjälparen, den helige Ande, som Fadern skall sända i mitt
    namn, han skall lära eder allt och påminna eder om allt vad jag
    har sagt eder.
  27. Frid lämnar jag efter mig åt eder, min frid giver jag eder; icke
    giver jag eder den såsom världen giver. Edra hjärtan vare icke
    oroliga eller försagda.
  28. I hörden att jag sade till eder: ‘Jag går bort, men jag kommer
    åter till eder.’ Om I älskaden mig, så skullen I ju glädjas över
    att jag går bort till Fadern, ty Fadern är större än jag.
  29. Och nu har jag sagt eder det, förrän det sker, på det att I mån
    tro, när det har skett.
  30. Härefter talar jag icke mycket med eder, ty denna världens
    furste kommer. I mig finnes intet som hör honom till;
  31. men detta sker, för att världen skall förstå att jag älskar
    Fadern och gör såsom Fadern har bjudit mig. Stån upp, låt oss gå
    härifrån.»
    *43/15 Evangelium enligt Johannes, 15 KapitletEvangelium enligt Johannes, 15 Kapitlet

    Fortsättning av Jesu avskedstal:
    Vinträdet och grenarna; budet om
    inbördes kärlek; världens hat; Andens

    vittnesbörd.

  32. »Jag är det sanna vinträdet, och min Fader är vingårdsmannen.
  33. Var gren i mig, som icke bär frukt, den tager han bort; och var
    och en som bär frukt, den rensar han, för att den skall bära mer
    frukt.
  34. I ären redan nu rena, i kraft av det ord som jag har talat till
    eder.
  35. Förbliven i mig, så förbliver ock jag i eder. Såsom grenen icke
    kan bära frukt av sig själv, utan allenast om den förbliver i
    vinträdet, så kunnen I det ej heller, om I icke förbliven i mig.
  36. Jag är vinträdet, I ären grenarna. Om någon förbliver i mig, och
    jag i honom, så bär han mycken frukt; ty mig förutan kunnen I
    intet göra.
  37. Om någon icke förbliver i mig, så kastas han ut såsom en
    avbruten gren och förtorkas; och man samlar tillhopa sådana
    grenar och kastar dem i elden, och de brännas upp.
  38. Om I förbliven i mig, och mina ord förbliva i eder, så mån I
    bedja om vadhelst I viljen, och det skall vederfaras eder.
  39. Därigenom bliver min Fader förhärligad, att i bären mycken frukt
    och bliven mina lärjungar.
  40. Såsom Fadern har älskat mig, så har ock jag älskat eder;
    förbliven i min kärlek.
  41. Om I hållen mina bud, så förbliven I i min kärlek, likasom jag
    har hållit min Faders bud och förbliver i hans kärlek.
  42. Detta har jag talat till eder, för att min glädje skall bo i
    eder, och för att eder glädje skall bliva fullkomlig.
  43. Detta är mitt bud, att I skolen älska varandra, såsom jag har
    älskat eder.
  44. Ingen har större kärlek, än att han giver sitt liv för sina
    vänner.
  45. I ären mina vänner, om I gören vad jag bjuder eder.
  46. Jag kallar eder nu icke längre tjänare, ty tjänaren får icke
    veta vad hans herre gör; vänner kallar jag eder, ty allt vad jag
    har hört av min Fader har jag kungjort för eder.
  47. I haven icke utvalt mig, utan jag har utvalt eder; och jag har
    bestämt om eder att I skolen gå åstad och bära frukt, sådan
    frukt som bliver beståndande, på det att Fadern må giva eder
    vadhelst I bedjen honom om i mitt namn.
  48. Ja, det bjuder jag eder, att I skolen älska varandra.
  49. Om världen hatar eder, så betänken att hon har hatat mig förr än
    eder.
  50. Voren I av världen, så älskade ju världen vad henne tillhörde;
    men eftersom I icke ären av världen, utan av mig haven blivit
    utvalda och tagna ut ur världen, därför hatar världen eder.
  51. Kommen ihåg det ord som jag sade till eder: ‘Tjänaren är icke
    förmer än sin herre.’ Hava de förföljt mig, så skola de ock
    förfölja eder; hava de hållit mitt ord, så skola de ock hålla
    edert.
  52. Men allt detta skola de göra mot eder för mitt namns skull,
    eftersom de icke känna honom som har sänt mig.
  53. Hade jag icke kommit och talat till dem, så skulle de icke hava
    haft synd; men nu hava de ingen ursäkt för sin synd.
  54. Den som hatar mig, han hatar ock min Fader.
  55. Hade jag icke bland dem gjort sådana gärningar, som ingen annan
    har gjort, så skulle de icke hava haft synd; men nu hava de sett
    dem, och hava likväl hatat både mig och min Fader.
  56. Men det ordet skulle ju fullbordas, som är skrivet i deras lag:
    ‘De hava hatat mig utan sak.’
  57. Dock, när Hjälparen kommer, som jag skall sända eder ifrån
    Fadern, sanningens Ande, som utgår ifrån Fadern, då skall han
    vittna om mig.
  58. Också I kunnen vittna, eftersom I haven varit med mig från
    begynnelsen.»
    *43/16 Evangelium enligt Johannes, 16 KapitletEvangelium enligt Johannes, 16 Kapitlet
    Slutet av Jesu avskedstal: Förutsägelse

    om förföljelser; Andens verk; Jesu
    förestående bortgång och hans återkomst.

  59. »Detta har jag talat till eder, för att I icke skolen komma på
    fall.
  60. Man skall utstöta eder ur synagogorna; ja, den tid kommer, då
    vemhelst som dräper eder skall mena sig därmed förrätta
    offertjänst åt Gud.
  61. Och så skola de göra, därför att de icke hava lärt känna Fadern,
    ej heller mig.
  62. Men detta har jag talat till eder, för att I, när den tiden är
    inne, skolen komma ihåg att jag har sagt eder det. Jag sade eder
    det icke från begynnelsen, ty jag var ju hos eder.
  63. Och nu går jag bort till honom som har sänt mig; och ingen av
    eder frågar mig vart jag går.
  64. Men edra hjärtan äro uppfyllda av bedrövelse, därför att jag har
    sagt eder detta.
  65. Dock säger jag eder sanningen: Det är nyttigt för eder att jag
    går bort, ty om jag icke ginge bort, så komme icke Hjälparen
    till eder; men då jag nu går bort, skall jag sända honom till
    eder.
  66. Och när han kommer, skall han låta världen få veta sanningen i
    fråga om synd och rättfärdighet och dom:
  67. i fråga om synd, ty de tro icke på mig;
  68. i fråga om rättfärdighet, ty jag går till Fadern, och I sen mig
    icke mer;
  69. i fråga om dom, ty denna världens furste är nu dömd.
  70. Jag hade ännu mycket att säga eder, men I kunnen icke nu bära
    det.
  71. Men när han kommer, som är sanningens Ande, då skall han leda
    eder fram till hela sanningen. Ty han skall icke tala av sig
    själv, utan vad han hör, allt det skall han tala; och han skall
    förkunna för eder vad komma skall.
  72. Han skall förhärliga mig, ty av mitt skall han taga och skall
    förkunna det för eder.
  73. Allt vad Fadern har, det är mitt; därför sade jag att han skall
    taga av mitt och förkunna det för eder.
  74. En liten tid, och I sen mig icke mer; och åter en liten tid, och
    I fån se mig [1].»
  75. Då sade några av hans lärjungar till varandra: »Vad är detta som
    han säger till oss: ‘En liten tid, och I sen mig icke; och åter
    en liten tid, och I fån se mig’, så ock: ‘Jag går till Fadern’?»
  76. De sade alltså: »Vad är detta som han säger: ‘En liten tid’? Vi
    förstå icke vad han talar.»
  77. Då märkte Jesus att de ville fråga honom, och han sade till dem:
    »I talen med varandra om detta som jag sade: ‘En liten tid, och
    I sen mig icke; och åter en liten tid, och I fån se mig.’
  78. Sannerligen, sannerligen säger jag eder: I skolen bliva
    bedrövade, men eder bedrövelse skall vändas i glädje.
  79. När en kvinna föder barn, har hon bedrövelse, ty hennes stund är
    kommen; men när hon har fött barnet, kommer hon icke mer ihåg
    sin vedermöda, ty hon gläder sig över att en människa är född
    till världen.
  80. Så haven ock I nu bedrövelse; men jag skall se eder åter, och då
    skola edra hjärtan glädja sig, och ingen skall taga eder glädje
    ifrån eder.
  81. Och på den dagen skolen I icke fråga mig om något. Sannerligen,
    sannerligen säger jag eder: Vad I bedjen Fadern om, det skall
    han giva eder i mitt namn.
  82. Hittills haven I icke bett om något i mitt namn; bedjen, och I
    skolen få, för att eder glädje skall bliva fullkomlig.
  83. Detta har jag talat till eder i förtäckta ord; den tid kommer,
    då jag icke mer skall tala till eder i förtäckta ord, utan öppet
    förkunna för eder om Fadern.
  84. På den dagen skolen I bedja i mitt namn. Och jag säger eder icke
    att jag skall bedja Fadern för eder,
  85. ty Fadern själv älskar eder, eftersom I haven älskat mig och
    haven trott att jag är utgången från Gud.
  86. Ja, jag har gått ut ifrån Fadern och har kommit i världen; åter
    lämnar jag världen och går till Fadern.»
  87. Då sade hans lärjungar: »Se, nu talar du öppet och brukar inga
    förtäckta ord.
  88. Nu veta vi att du vet allt, och att det icke är behövligt för
    dig att man frågar dig; därför tro vi att du är utgången från
    Gud.»
  89. Jesus svarade dem: »Nu tron I?
  90. Se, den stund kommer, ja, den är redan kommen, så I skolen
    förskingras, var och en åt sitt håll, och lämna mig
    allena. Dock, jag är icke allena, ty Fadern är med mig.
  91. Detta har jag talat till eder, för att I skolen hava frid i
    mig. I världen liden i betryck; men varen vid gott mod, jag har
    övervunnit världen.»

[1] ty jag går till Fadern.
*43/17 Evangelium enligt Johannes, 17 Kapitlet

               Evangelium enligt Johannes, 17 Kapitlet
                 Jesus beder för sig själv, för sina
                lärjungar och för alla dem som tro på
                                honom.
  1. Sedan Jesus hade talat detta, lyfte han upp sina ögon mot
    himmelen och sade: »Fader, stunden är kommen; förhärliga din
    Son, på det att din Son må förhärliga dig,
  2. eftersom du har givit honom makt över allt kött, för att han
    skall giva evigt liv åt alla dem som du har givit åt honom.
  3. Och detta är evigt liv, att de känna dig, den enda sanne Guden,
    och den du har sänt, Jesus Kristus.
  4. Jag har förhärligat dig på jorden, genom att fullborda det verk
    som du har givit mig att utföra.
  5. Och nu, Fader, förhärliga du mig hos dig själv, med den
    härlighet som jag hade hos dig, förrän världen var till.
  6. Jag har uppenbarat ditt namn för de människor som du har tagit
    ut ur världen och givit åt mig. De voro dina, och du har givit
    dem åt mig, och de hava hållit ditt ord.
  7. Nu hava de förstått att allt vad du har givit åt mig, det kommer
    från dig.
  8. Ty de ord som du har givit åt mig har jag givit åt dem: och de
    hava tagit emot dem och hava i sanning förstått att jag är
    utgången från dig, och de tro att du har sänt mig.
  9. Jag beder för dem; det är icke för världen jag beder, utan för
    dem som du har givit åt mig, ty de äro dina
  10. — såsom allt mitt är ditt, och ditt är mitt — och jag är
    förhärligad i dem.
  11. Jag är nu icke längre kvar i världen, men de äro kvar i världen,
    när jag går till dig. Helige Fader, bevara dem i ditt namn —
    det som du har förtrott åt mig — för att de må vara ett,
    likasom vi äro ett.
  12. Medan jag var hos dem, bevarade jag dem i ditt namn, det som du
    har förtrott åt mig; jag vakade över dem, och ingen av dem gick
    i fördärvet, ingen utom fördärvets man, ty skriften skulle ju
    fullbordas.
  13. Nu går jag till tid; dock talar jag detta, medan jag ännu är här
    i världen, för att de skola hava min glädje fullkomlig i sig.
  14. Jag har givit dem ditt ord; och världen har hatat dem, eftersom
    de icke äro av världen, likasom icke heller jag är av världen.
  15. Jag beder icke att du skall taga dem bort ur världen, utan att
    du skall bevara dem från det onda.
  16. De äro icke av världen, likasom icke heller jag är av världen.
  17. Helga dem i sanningen; ditt ord är sanning.
  18. Såsom du har sänt mig i världen, så har ock jag sänt dem i
    världen.
  19. Och jag helgar mig till ett offer för dem, på det att ock de må
    vara i sanning helgade.
  20. Men icke för dessa allenast beder jag, utan ock för dem som
    genom deras ord komma till tro på mig;
  21. jag beder att de alla må vara ett, och att, såsom du, Fader, är
    i mig, och jag i dig, också de må vara i oss, för att världen
    skall tro att du har sänt mig.
  22. Och den härlighet som du har givit mig, den har jag givit åt
    dem, för att de skola vara ett, såsom vi äro ett
  23. — jag i dem, och du i mig — ja, för att de skola vara
    fullkomligt förenade till ett, så att världen kan förstå att du
    har sänt mig, och att du har älskat dem, såsom du har älskat
    mig.
  24. Fader, jag vill att där jag är, där skola ock de som du har
    givit mig vara med mig, så att de få se min härlighet, som du
    har givit mig; ty du har älskat mig före världens begynnelse.
  25. Rättfärdige Fader, världen har icke lärt känna dig, men jag
    känner dig, och dessa hava förstått att du har sänt mig.
  26. Och jag har kungjort för dem ditt namn och skall kungöra det, på
    det att den kärlek, som du har älskat mig med, må vara i dem,
    och jag i dem.»
    *43/18 Evangelium enligt Johannes, 18 KapitletEvangelium enligt Johannes, 18 Kapitlet

    Jesus förrådes av Judas, gripes,
    förhöres inför översteprästerna,
    förnekas av Petrus, föres inför Pilatus.

  27. När Jesus hade sagt detta, begav han sig med sina lärjungar
    därifrån och gick över bäcken Kidron till andra sidan. Där var
    en örtagård, och i den gick han in med sina lärjungar.
  28. Men också Judas, han som förrådde honom, kände till det stället,
    ty där hade Jesus och hans lärjungar ofta kommit tillsammans.
  29. Och Judas tog nu med sig den romerska vakten, så ock några av
    översteprästernas och fariséernas tjänare, och kom dit med bloss
    och lyktor och vapen.
  30. Och Jesus, som visste allt vad som skulle övergå honom, gick
    fram och sade till dem: »Vem söken I?»
  31. De svarade honom: »Jesus från Nasaret.» Jesus sade till dem:
    »Det är jag.» Och Judas, förrädaren, stod också där ibland dem.
  32. När Jesus nu sade till dem: »Det är jag», veko de tillbaka och
    föllo till marken.
  33. Åter frågade han dem då: »Vem söken I?» De svarade: »Jesus från
    Nasaret.»
  34. Jesus sade: »Jag har sagt eder att det är jag; om det alltså är
    mig I söken, så låten dessa gå.»
  35. Ty det ordet skulle fullbordas, som han hade sagt: »Av dem som
    du har givit mig har jag icke förlorat någon.»
  36. Och Simon Petrus, som hade ett svärd, drog ut det och högg till
    översteprästens tjänare och högg så av honom högra örat; och
    tjänarens namn var Malkus.
  37. Då sade Jesus till Petrus: »Stick ditt svärd i skidan. Skulle
    jag icke dricka den kalk som min Fader har givit mig?»
  38. Den romerska vakten med sin överste och de judiska rättstjänarna
    grepo då Jesus och bundo honom
  39. och förde honom bort, först till Hannas; denne var nämligen
    svärfader till Kaifas, som var överstepräst det året.
  40. Och det var Kaifas som under rådplägningen hade sagt till
    judarna, att det vore bäst om en man finge dö för folket.
  41. Och Simon Petrus jämte en annan lärjunge följde efter Jesus. Den
    lärjungen var bekant med översteprästen och gick med Jesus in på
    översteprästens gård;
  42. men Petrus stod utanför vid porten. Den andre lärjungen, den som
    var bekant med översteprästen, gick då ut och talade med
    portvakterskan och fick så föra Petrus ditin.
  43. Tjänstekvinnan som vaktade porten sade därvid till Petrus: »Är
    icke också du en av den mannens lärjungar?» Han svarade: »Nej,
    det är jag icke.»
  44. Men tjänarna och rättsbetjänterna hade gjort upp en koleld, ty
    det var kallt, och de stodo där och värmde sig; bland dem stod
    också Petrus och värmde sig.
  45. Översteprästen frågade nu Jesus om hans lärjungar och om hans
    lära.
  46. Jesus svarade honom: »Jag har öppet talat för världen, jag har
    alltid undervisat i synagogan eller i helgedomen, på ställen där
    alla judar komma tillsammans; hemligen har jag intet talat.
  47. Varför frågar du då mig? Dem som hava hört mig må du fråga om
    vad jag har talat till dem. De veta ju vad jag har sagt.»
  48. När Jesus sade detta, gav honom en av rättstjänarna, som stod
    där bredvid, ett slag på kinden och sade: »Skall du så svara
    översteprästen?»
  49. Jesus svarade honom: »Har jag talat orätt, så bevisa att det var
    orätt; men har jag talat rätt, varför slår du mig då?»
  50. Och Hannas sände honom bunden till översteprästen Kaifas.
  51. Men Simon Petrus stod och värmde sig. Då sade de till honom: »Är
    icke också du en av hans lärjungar?» Han nekade och sade: »Det
    är jag icke.»
  52. Då sade en av översteprästens tjänare, en frände till den som
    Petrus hade huggit örat av: »Såg jag icke själv att du var med
    honom i örtagården?»
  53. Då nekade Petrus åter. Och i detsamma gol hanen.
  54. Sedan förde de Jesus från Kaifas till pretoriet; och det var nu
    morgon. Men själva gingo de icke in i pretoriet, för att de icke
    skulle bliva orenade, utan skulle kunna äta påskalammet.
  55. Då gick Pilatus ut till dem och sade: »Vad haven I för
    anklagelse att frambära mot denne man?»
  56. De svarade och sade till honom: »Vore han icke en
    illgärningsman, så hade vi icke överlämnat honom åt dig.»
  57. Då sade Pilatus till dem: »Tagen I honom, och dömen honom efter
    eder lag.» Judarna svarade honom: »För oss är det icke lovligt
    att avliva någon.»
  58. Ty Jesu ord skulle fullbordas, det som han hade sagt för att
    giva till känna på vad sätt han skulle dö.
  59. Pilatus gick åter in i pretoriet och kallade Jesus till sig och
    sade till honom: »Är du judarnas konung?»
  60. Jesus svarade: »Säger du detta av dig själv, eller hava andra
    sagt dig det om mig?»
  61. Pilatus svarade: »Jag är väl icke en jude! Ditt eget folk och
    översteprästerna hava överlämnat dig åt mig. Vad har du gjort?»
  62. Jesus svarade: »Mitt rike är icke av denna världen. Om mitt rike
    vore av denna världen, så hade väl mina tjänare kämpat för att
    jag icke skulle bliva överlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike
    icke av denna världen.»
  63. Så sade Pilatus till honom: »Så är du dock en konung» Jesus
    svarade: »Du säger det själ, att jag är en konung. Ja, därtill
    är jag född, och därtill har jag kommit i världen, att jag skall
    vittna för sanningen. Var och en som är av sanningen, han hör
    min röst.»
  64. Pilatus sade till honom: »Vad är sanning?» När han hade sagt
    detta, gick han åter ut till judarna och sade till dem: »Jag
    finner honom icke skyldig till något brott.
  65. Nu är det en sedvänja hos eder, att jag vid påsken skall giva
    eder en fånge lös. Viljen I då att jag skall giva eder ‘judarnas
    konung’ lös?»
  66. Då skriade de åter och sade: »Icke honom, utan Barabbas.» Men
    Barabbas var en rövare.
    *43/19 Evangelium enligt Johannes, 19 KapitletEvangelium enligt Johannes, 19 Kapitlet

    Jesus gisslas, begabbas, dömes,
    korsfästes, uppgiver andan, begraves.

  67. Så tog då Pilatus Jesus och lät gissla honom.
  68. Och krigsmännen vredo samman en krona av törnen och satte den på
    hans huvud och klädde på honom en purpurfärgad mantel.
  69. Sedan trädde de fram till honom och sade: »Hell dig, du judarnas
    konung!» och slogo honom på kinden.
  70. Åter gick Pilatus ut och sade till folket: »Se, jag vill föra
    honom ut till eder, på det att I mån förstå att jag icke finner
    honom skyldig till något brott.»
  71. Och Jesus kom då ut, klädd i törnekronan och den purpurfärgade
    manteln. Och han sade till dem: »Se mannen!»
  72. Då nu översteprästerna och rättstjänarna fingo se honom, skriade
    de: »Korsfäst! Korsfäst!» Pilatus sade till dem: »Tagen I honom,
    och korsfästen honom; jag finner honom icke skyldig till något
    brott.»
  73. Judarna svarade honom: »Vi hava själva en lag, och efter den
    lagen måste han dö, ty han har gjort sig till Guds Son.»
  74. När Pilatus hörde dem tala så, blev hans fruktan ännu större.
  75. Och han gick åter in i pretoriet och frågade Jesus: »Varifrån är
    du?» Men Jesus gav honom intet svar.
  76. Då sade Pilatus till honom: »Svarar du mig icke? Vet du då icke
    att jag har makt att giva dig lös och makt att korsfästa dig?»
  77. Jesus svarade honom: »Du hade alls ingen makt över mig, om den
    icke vore dig given ovanifrån. Därför har den större synd, som
    har överlämnat mig åt dig.»
  78. Från den stunden sökte Pilatus efter någon utväg att giva honom
    lös. Men judarna ropade och sade: »Giver du honom lös, så är du
    icke kejsarens vän. Vemhelst som gör sig till konung, han sätter
    sig upp mot kejsaren.»
  79. När Pilatus hörde de orden, lät han föra ut Jesus och satte sig
    på domarsätet, på en plats som kallades Litostroton, på
    hebreiska Gabbata.
  80. Och det var tillredelsedagen före påsken, vid sjätte timmen. Och
    han sade till judarna: »Se här är eder konung!»
  81. Då skriade de: »Bort med honom! Bort med honom! Korsfäst
    honom!» Pilatus sade till dem: »Skall jag korsfästa eder
    konung?» Översteprästerna svarade: »Vi hava ingen annan konung
    än kejsaren.»
  82. Då gjorde han dem till viljes och bjöd att han skulle
    korsfästas.Och de togo Jesus med sig.
  83. Och han bar själv sitt kors och kom så ut till det ställe som
    kallades Huvudskalleplatsen, på hebreiska Golgata.
  84. Där korsfäste de honom, och med honom två andra, en på vardera
    sidan, och Jesus i mitten.
  85. Men Pilatus lät ock göra en överskrift och sätta upp den på
    korset; och den lydde så: »Jesus från Nasaret, judarnas konung.»
  86. Den överskriften läste många av judarna, ty det ställe där Jesus
    var korsfäst låg nära staden: och den var avfattad på hebreiska,
    på latin och på grekiska.
  87. Då sade judarnas överstepräster till Pilatus: »Skriv icke:
    ‘Judarnas konung’, utan skriv att han har sagt sig vara judarnas
    konung.»
  88. Pilatus svarade: »Vad jag har skrivit, det har jag skrivit.»
  89. Då nu krigsmännen hade korsfäst Jesus, togo de hans kläder och
    delade dem i fyra delar, en del åt var krigsman. Också
    livklädnaden togo de. Men livklädnaden hade inga sömmar, utan
    var vävd i ett stycke, uppifrån och alltigenom.
  90. Därför sade de till varandra: »Låt oss icke skära sönder den,
    utan kasta lott om vilken den skall tillhöra.» Ty skriftens ord
    skulle fullbordas: »De delade mina kläder mellan sig och kastade
    lott om min klädnad.» Så gjorde nu krigsmännen.
  91. Men vid Jesu kors stodo hans moder och hans moders syster,
    Maria, Klopas’ hustru, och Maria från Magdala.
  92. När Jesus nu fick se sin moder och bredvid henne den lärjunge
    som han älskade, sade han till sin moder: »Moder, se din son.»
  93. Sedan sade han till lärjungen: »Se din moder.» Och från den
    stunden tog lärjungen henne hem till sig.
  94. Eftersom nu Jesus visste att allt annat redan var fullbordat,
    sade han därefter, då ju skriften skulle i allt uppfyllas: »Jag
    törstar.»
  95. Där stod då en kärl som var fullt av ättikvin. Med det vinet
    fyllde de en svamp, som de satte på en isopsstängel och förde
    till hans mun.
  96. Och när Jesus hade tagit emot vinet, sade han: »Det är
    fullbordat.» Sedan böjde han ned huvudet och gav upp andan.
  97. Men eftersom det var tillredelsedag och judarna icke ville att
    kropparna skulle bliva kvar på korset över sabbaten (det var
    nämligen en stor sabbatsdag), bådo de Pilatus att han skulle
    låta sönderslå de korsfästas ben och taga bort kropparna.
  98. Så kommo då krigsmännen och slogo sönder den förstes ben och
    sedan den andres som var korsfäst med honom.
  99. När de därefter kommo till Jesus och sågo honom redan vara död,
    slogo de icke sönder hans ben;
  100. men en av krigsmännen stack upp han sida med ett spjut, och
    strax kom därifrån ut blod och vatten.
  101. Och den som har sett detta, han har vittnat därom, för att ock I
    skolen tro; och hans vittnesbörd är sant, och han vet att han
    talar sanning.
  102. Ty detta skedde, för att skriftens ord skulle fullbordas: »Intet
    ben skall sönderslås på honom.»
  103. Och åter ett annat skriftens ord lyder så:
    »De skola se upp till honom
    som de hava stungit.»
  104. Men Josef från Arimatea, som var en Jesu lärjunge — fastän i
    hemlighet, av fruktan för judarna — kom därefter och bad
    Pilatus att få taga Jesu kropp; och Pilatus tillstadde honom
    det. Då gick han åstad och tog hans kropp.
  105. Och jämväl Nikodemus kom dit, han som första gången hade besökt
    honom om natten; denne förde med sig en blandning av myrra och
    aloe, vid pass hundra skålpund.
  106. Och de togo Jesu kropp och omlindade den med linnebindlar och
    lade dit de välluktande kryddorna, såsom judarna hava för sed
    vid tillredelse till begravning.
  107. Men invid det ställe där han hade blivit korsfäst var en
    örtagård, och i örtagården fanns en ny grav, som ännu ingen hade
    varit lagd i.
  108. Där lade de nu Jesus, eftersom det var judarnas tillredelsedag
    och graven låg nära.
    *43/20 Evangelium enligt Johannes, 20 KapitletEvangelium enligt Johannes, 20 Kapitlet

    Jesus uppenbarar sig efter sin
    uppståndelse för Maria från Magdala, för

    apostlarna och särskilt för Tomas.

  109. Men på första veckodagen, medan det ännu var mörkt, kom Maria
    från Magdala dit till graven och fick se stenen vara borttagen
    från graven.
  110. Då skyndade hon därifrån och kom till Simon Petrus och till den
    andre lärjungen, den som Jesus älskade, och sade till dem: »De
    hava tagit Herren bort ur graven, och vi veta icke var de hava
    lagt honom.»
  111. Då begåvo sig Petrus och den andre lärjungen åstad på väg till
    graven.
  112. Och de sprungo båda på samma gång; men den andre lärjungen
    sprang fortare än Petrus och kom först fram till graven.
  113. Och när han lutade sig ditin, så han linnebindlarna ligga där;
    dock gick han icke in.
  114. Sedan, efter honom, kom ock Simon Petrus dit. Han gick in i
    graven och fick så se huru bindlarna lågo där,
  115. och huru duken som hade varit höljd över hans huvud icke låg
    tillsammans med bindlarna, utan för sig själv på ett särskilt
    ställe, hopvecklad.
  116. Då gick ock den andre lärjungen ditin, han som först hade kommit
    till graven; och han såg och trodde.
  117. De hade nämligen ännu icke förstått skriftens ord, att han
    skulle uppstå från de döda.
  118. Och lärjungarna gingo så hem till sitt igen.
  119. Men Maria stod och grät utanför graven. Och under det hon grät,
    lutade hon sig in i graven
  120. och fick då se två änglar i vita kläder sitta där Jesu kropp
    hade legat, den ene vid huvudets plats, den andre vid fötternas.
  121. Och de sade till henne: »Kvinna, varför gråter du?» Hon svarade
    dem: »De hava tagit bort min Herre, och jag vet icke var de hava
    lagt honom.»
  122. Vid det hon sade detta, vände hon sig om och fick se Jesus stå
    där; men hon visste icke att det var Jesus.
  123. Jesus sade till henne: »Kvinna, varför gråter du? Vem söker du?»
    Hon trodde att det var örtagårdsmästaren och svarade honom:
    »Herre, om det är du som har burit bort honom, så säg mig var du
    har lagt honom, så att jag kan hämta honom.»
  124. Jesus sade till henne: »Maria!» Då vände hon sig om och sade
    till honom på hebreiska: »Rabbuni!» (det betyder mästare).
  125. Jesus sade till henne: »Rör icke vid mig; jag har ju ännu icke
    farit upp till Fadern. Men gå till mina bröder, och säg till dem
    att jag far upp till min Fader och eder Fader, till min Gud och
    eder Gud.»
  126. Maria från Magdala gick då och omtalade för lärjungarna att hon
    hade sett Herren, och att han hade sagt detta till henne.
  127. På aftonen samma dag, den första veckodagen, medan lärjungarna
    av fruktan för judarna voro samlade inom stängda dörrar, kom
    Jesus och stod mitt ibland dem och sade till dem: »Frid vare med
    eder!»
  128. Och när han hade sagt detta, visade han dem sina händer och sin
    sida. Och lärjungarna blevo glada, när de sågo Herren.
  129. Åter sade Jesus till dem: »Frid vare med eder! Såsom Fadern har
    sänt mig, så sänder ock jag eder.»
  130. Och när han hade sagt detta, andades han på dem och sade till
    dem: »Tagen emot helig ande!
  131. Om I förlåten någon hans synder, så äro de honom förlåtna; och
    om I binden någon i hans synder, så är han bunden i dem.»
  132. Men Tomas, en av de tolv, han som kallades Didymus, var icke med
    dem, när Jesus kom.
  133. Då nu de andra lärjungarna sade till honom att de hade sett
    Herren, svarade han dem: »Om jag icke ser hålen efter spikarna i
    hans händer och sticker mitt finger i hålen efter spikarna och
    sticker min hand i hans sida, så kan jag icke tro det.»
  134. Åtta dagar därefter voro hans lärjungar åter därinne, och Tomas
    var med bland dem. Då kom Jesus, medan dörrarna voro stängda,
    och stod mitt ibland de, och sade: »Frid vare med eder!»
  135. Sedan sade han till Tomas: »Räck hit dit finger, se här äro mina
    händer; och räck hit din hand, och stick den i min sida. Och
    tvivla icke, utan tro.»
  136. Tomas svarade och sade till honom: »Min Herre och min Gud!»
  137. Jesus sade till honom: »Eftersom du har sett mig, tror du?
    Saliga äro de som icke se och dock tro.»
  138. Ännu många andra tecken, som icke äro uppskrivna i denna bok,
    gjorde Jesus i sina lärjungars åsyn.
  139. Men dessa hava blivit uppskrivna, för att I skolen tro att Jesus
    är Messias, Guds Son, och för att I genom tron skolen hava liv i
    hans namn.
    *43/21 Evangelium enligt Johannes, 21 KapitletEvangelium enligt Johannes, 21 Kapitlet
    Jesus uppenbarar sig vid Tiberias’ sjö

    för några av sina lärjungar.

    Efterskrift.

  140. Därefter uppenbarade sig Jesus åter för lärjungarna, vid
    Tiberias’ sjö; och vid den uppenbarelsen gick så till:
  141. Simon Petrus och Tomas, som kallades Didymus, och Natanael, han
    som var från Kana i Galileen, och Sebedeus’ söner voro
    tillsammans, och med dem två andra av hans lärjungar.
  142. Simon Petrus sade då till dem: »Jag vill gå åstad och fiska.» De
    sade till honom: »Vi gå också med dig.» Så begåvo de sig åstad
    och stego i båten. Men den natten fingo de intet.
  143. När det sedan hade blivit morgon, stod Jesus där på stranden;
    dock visste lärjungarna icke att det var Jesus.
  144. Och Jesus sade till dem: »Mina barn, haven I något att äta?» De
    svarade honom: »Nej.»
  145. Han sade till dem: »Kasten ut nätet på högra sidan om båten, så
    skolen I få.» Då kastade de ut; och nu fingo de en så stor hop
    fiskar, att de icke förmådde draga upp nätet.
  146. Den lärjunge som Jesus älskade sade då till Petrus: »Det är
    Herren.» När Simon Petrus hörde att det var Herren, tog han på
    sig sin överklädnad — ty han var oklädd — och gav sig i sjön.
  147. Men de andra lärjungarna kommo med båten och drogo efter sig
    nätet med fiskarna; de voro nämligen icke längre från land än
    vid pass två hundra alnar.
  148. När de sedan hade stigit i land, sågo de glöd ligga där och
    fisk, som låg därpå, och bröd.
  149. Jesus sade till dem: »Tagen hit av de fiskar som I nu fingen.»
  150. Då steg Simon Petrus i båten och drog nätet upp på land, och det
    var fullt av stora fiskar, ett hundra femtiotre stycken. Och
    fastän de voro så många, hade nätet icke gått sönder.
  151. Därefter sade Jesus till dem: »Kommen hit och äten.» Och ingen
    av lärjungarna dristade sig att fråga honom vem han var, ty de
    förstodo att det var Herren.
  152. Jesus gick då fram och tog brödet och gav dem, likaledes ock av
    fiskarna.
  153. Detta var nu tredje gången som Jesus uppenbarade sig för sina
    lärjungar, sedan han hade uppstått från de döda.
  154. När de hade ätit, sade Jesus till Simon Petrus: »Simon,
    Johannes’ son, älskar du mig mer än dessa göra?» Han svarade
    honom: »Ja, Herre; du vet att jag har dig kär.» Då sade han till
    honom: »Föd mina lamm.»
  155. Åter frågade han honom, för andra gången: »Simon, Johannes’ son,
    älskar du mig?» Han svarade honom: »Ja, Herre; du vet att jag
    har dig kär.» Då sade han till honom: »Var en herde för mina
    får.»
  156. För tredje gången frågade han honom: »Simon, Johannes’ son, har
    du mig kär?» Petrus blev bedrövad över att han för tredje gången
    frågade honom: »Har du mig kär?» Och han svarade honom: »Herre,
    du vet allting; du vet att jag har dig kär.» Då sade Jesus till
    honom: »Föd mina får.
  157. Sannerligen, sannerligen säger jag dig: När du var yngre,
    omgjordade du dig själv och gick vart du ville; men när du
    bliver gammal, skall du nödgas sträcka ut dina händer, och en
    annan skall omgjorda dig och föra dig dit du icke vill.»
  158. Detta sade han för att giva till känna med hurudan död Petrus
    skulle förhärliga Gud. Och sedan han hade sagt detta, sade han
    till honom: »Följ mig.»
  159. När Petrus vände sig om, fick han se att den lärjunge som Jesus
    älskade följde med, densamme som under aftonmåltiden hade lutat
    sig mot hans bröst och frågat honom: »Herre, vilken är det som
    skall förråda dig?»
  160. Då nu Petrus såg den lärjungen, frågade han Jesus: »Herre, huru
    bliver det då med denne?»
  161. Jesus svarade honom: »Om jag vill att han skall leva kvar, till
    dess jag kommer, vad kommer det dig vid? Följ du mig.»
  162. Så kom det talet ut ibland bröderna, att den lärjungen icke
    skulle dö. Men Jesus hade icke sagt till honom att han icke
    skulle dö, utan allenast: »Om jag vill att han skall leva kvar,
    till dess jag kommer, vad kommer det dig vid?»
  163. Det är den lärjungen som vittnar om detta, och som har skrivit
    detta; och vi veta att hans vittnesbörd är sant.
  164. Ännu mycket annat var det som Jesus gjorde; och om allt detta
    skulle uppskrivas, det ena med det andra, så tror jag att icke
    ens hela världen skulle kunna rymma de böcker som då bleve
    skrivna.
    *44 Apostlagärningarna
    +44/01 Apostlagärningarna, 1 KapitletApostlagärningarna, 1 Kapitlet
                Jesu himmelsfärd.  Mattias insatt till
                               apostel.
+44/02 Apostlagärningarna, 2 Kapitlet
                    Apostlagärningarna, 2 Kapitlet

                  Andens utgjutelse på pingstdagen.
               Petrus' tal till folket.   Församlingens
                   tillväxt, endräkt och förkovran.
+44/03 Apostlagärningarna, 3 Kapitlet
                    Apostlagärningarna, 3 Kapitlet

               Petrus botar en ofärdig man och predikar
                   om Jesus såsom den av profeterna
                          bebådade Messias.
+44/04 Apostlagärningarna, 4 Kapitlet
                    Apostlagärningarna, 4 Kapitlet

                Petrus och Johannes gripas och ställas
                   inför Stora rådet, men lösgivas.
               Församlingen förenas i bön och inbördes
                               kärlek.
+44/05 Apostlagärningarna, 5 Kapitlet
                    Apostlagärningarna, 5 Kapitlet

                 Ananias och hans hustru straffas för
                  bedrägeri.  Apostlarna göra under,
               fängslas, befrias av en ängel, inkallas
                   för Stora rådet, men lösgivas på
                         Gamaliels uppmaning.
+44/06 Apostlagärningarna, 6 Kapitlet
                    Apostlagärningarna, 6 Kapitlet

                 Sju män utväljas för att besörja den
                  dagliga utdelningen.  Församlingen
                tillväxer.  Stefanus drages inför Stora
                                rådet.
+44/07 Apostlagärningarna, 7 Kapitlet
                    Apostlagärningarna, 7 Kapitlet

               Stefanus' tal inför Stora rådet och hans
                              martyrdöd.
+44/08 Apostlagärningarna, 8 Kapitlet
                    Apostlagärningarna, 8 Kapitlet

                    Förföljelse mot församlingen i
                   Jerusalem.  Evangelium predikat i
               Samarien.  Trollkarlen Simon.  En etiopisk
                             hovmans dop.
+44/09 Apostlagärningarna, 9 Kapitlet
                    Apostlagärningarna, 9 Kapitlet

               Saulus omvändes, predikar i Damaskus och
                 i Jerusalem.  Församlingen tillväxer.
                Petrus botar Eneas, uppväcker Tabita.
+44/10 Apostlagärningarna, 10 Kapitlet
                   Apostlagärningarna, 10 Kapitlet

               Kornelius' syn.  Petrus' syn, hans besök
                 i Cesarea och hans predikan där.  Det
                         första hedningdopet.
+44/11 Apostlagärningarna, 11 Kapitlet
                   Apostlagärningarna, 11 Kapitlet

                  Petrus försvarar hedningdopet.  Den
                  första hedningkristna församlingen
                 grundas i Antiokia.  Understöd sändes
                   därifrån till bröderna i Judeen.
+44/12 Apostlagärningarna, 12 Kapitlet
                   Apostlagärningarna, 12 Kapitlet

                  Jakob dödas.  Petrus fängslas, men
               befrias genom en Herrens ängel.  Herodes
                                 dör.
+44/13 Apostlagärningarna, 13 Kapitlet
                   Apostlagärningarna, 13 Kapitlet

                Början av Paulus' första missionsresa:
                  Paulus utsändes med Barnabas från
               Antiokia i Syrien; de predika evangelium
                 på Cypern och i Antiokia i Pisidien;
                  judarna förkasta, men hedningarna
                         mottaga evangelium.
+44/14 Apostlagärningarna, 14 Kapitlet
                   Apostlagärningarna, 14 Kapitlet

                    Fortsättning av Paulus' första
                  missionsresa: Paulus och Barnabas
               predika evangelium i Ikonium, Lystra och
                 Derbe och vända sedan tillbaka till
                          Antiokia i Syrien.
+44/15 Apostlagärningarna, 15 Kapitlet
                   Apostlagärningarna, 15 Kapitlet

                På ett möte i Jerusalem avgöres frågan
                  om hedningarnas ställning till den
                 mosaiska lagen.  Barnabas och Paulus
                skiljas från varandra.  Paulus anträder
                       sin andra missionsresa.
+44/16 Apostlagärningarna, 16 Kapitlet
                   Apostlagärningarna, 16 Kapitlet

                    Fortsättning av Paulus' andra
                missionsresa: han färdas genom Mindre
                   Asien, far över till Macedonien,
               predikar evangelium i Filippi, fängslas
                             och befrias.
+44/17 Apostlagärningarna, 17 Kapitlet
                   Apostlagärningarna, 17 Kapitlet

                    Fortsättning av Paulus' andra
               missionsresa: han predikar evangelium i
                     Tessalonika, Berea och Aten.
+44/18 Apostlagärningarna, 18 Kapitlet
                   Apostlagärningarna, 18 Kapitlet

                    Avslutningen av Paulus' andra
               missionsresa: han förkunnar evangelium i
                  Korint, återvänder över Efesus och
               Cesarea (möjligen också över Jerusalem)
               till Antiokia.  Början av Paulus' tredje
                missionsresa: han färdas genom Mindre
               Asien.  -- Apollos kommer till Efesus och
                       far därifrån till Akaja.
+44/19 Apostlagärningarna, 19 Kapitlet
                   Apostlagärningarna, 19 Kapitlet

                    Fortsättning av Paulus' tredje
               missionsresa: han predikar evangelium i
                Efesus med stor framgång, men utsättes
                för förföljelse, i det att guldsmeden
               Demetrius ställer till ett upplopp emot
                                honom.
+44/20 Apostlagärningarna, 20 Kapitlet
                   Apostlagärningarna, 20 Kapitlet

                    Fortsättning av Paulus' tredje
               missionsresa: han besöker Macedonien och
                Grekland, återvänder genom Macedonien
                  och Troas, kommer till Miletus och
                    håller där ett avskedstal till
                          efesiernas äldste.
+44/21 Apostlagärningarna, 21 Kapitlet
                   Apostlagärningarna, 21 Kapitlet

               Paulus avslutar sin tredje missionsresa,
                hjälper vid återkomsten till Jerusalem
                   några män att infria ett löfte,
                  överfalles därvid i helgedomen av
                   judarna och bortföres fängslad.
+44/22 Apostlagärningarna, 22 Kapitlet
                   Apostlagärningarna, 22 Kapitlet

                 Paulus' tal till folket i Jerusalem.
                        Judarnas förbittring.
+44/23 Apostlagärningarna, 23 Kapitlet
                   Apostlagärningarna, 23 Kapitlet

               Paulus talar inför Stora rådet.  Judarna
               stämpla mot hans liv.  Han bortföres till
                               Cesarea.
+44/24 Apostlagärningarna, 24 Kapitlet
                   Apostlagärningarna, 24 Kapitlet

                Paulus anklagas inför Felix, försvarar
                sig, kvarhålles såsom fånge i Cesarea.
+44/25 Apostlagärningarna, 25 Kapitlet
                   Apostlagärningarna, 25 Kapitlet

                 Paulus anklagas inför Festus, vädjar
                 till kejsaren, ställes inför konung
                               Agrippa.
+44/26 Apostlagärningarna, 26 Kapitlet
                   Apostlagärningarna, 26 Kapitlet

                   Paulus' försvarstal inför konung
                               Agrippa.
+44/27 Apostlagärningarna, 27 Kapitlet
                   Apostlagärningarna, 27 Kapitlet

                 Paulus skickas såsom fånge till Rom,
                  lider skeppsbrott, bliver räddad.
+44/28 Apostlagärningarna, 28 Kapitlet
                   Apostlagärningarna, 28 Kapitlet

                Paulus övervintrar på ön Malta, kommer
                fram till Rom, predikar där först för
                  judarna och sedan för hedningarna.

*45/ Paulus’ brev till romarna
*45/01 Paulus’ brev till romarna, 1 Kapitlet

Paulus’ brev till romarna, 1 Kapitlet

                   Paulus hälsar de kristna i Rom,
                uttrycker sin längtan efter att bland
                 dem få förkunna evangelium, talar om
                 huru människorna genom avguderi hava
               förfallit till skamliga laster och allt
                         slags orättfärdighet.
  1. Paulus, Jesu Kristi tjänare, kallad till apostel, avskild till
    att förkunna Guds evangelium,
  2. vilket Gud redan förut genom sina profeter hade i heliga
    skrifter utlovat,
  3. evangelium om hans Son, vilken såsom människa i köttet är född
    av Davids säd
  4. och såsom helig andevarelse är med kraft bevisad vara Guds Son,
    allt ifrån uppståndelsen från de döda, ja, evangelium om Jesus
    Kristus, vår Herre,
  5. genom vilken vi hava fått nåd och apostlaämbete för att, hans
    namn till ära, upprätta trons lydnad bland alla hednafolk,
  6. bland vilka jämväl I ären, I som ären kallade och Jesu Kristi
    egna —
  7. jag, Paulus, hälsar alla Guds älskade som bo i Rom, dem som äro
    kallade och heliga. Nåd vare med eder och frid ifrån Gud, vår
    Fader, och Herren Jesus Kristus.
  8. Först och främst tackar jag min Gud genom Jesus Kristus för eder
    alla, därför att man i hela världen talar om eder tro.
  9. Ty Gud, som jag i min ande tjänar såsom förkunnare av evangelium
    om hans Son, han är mitt vittne, han vet huru oavlåtligt jag
    tänker på eder
  10. och i mina böner alltid beder att jag dock nu omsider må få ett
    gynnsamt tillfälle att komma till eder, om Gud så vill.
  11. Ty jag längtar efter att se eder, för att jag må kunna meddela
    eder någon andlig nådegåva till att styrka eder;
  12. jag menar: för att jag i eder krets må tillsammans med eder få
    hämta hugnad ur vår gemensamma tro, eder och min.
  13. Jag vill säga eder, mina bröder, att jag ofta har haft i sinnet
    att komma till eder, för att också bland eder få skörda någon
    frukt, såsom bland övriga hednafolk; dock har jag allt hittills
    blivit hindrad.
  14. Både mot greker och mot andra folk, både mot visa och mot ovisa
    har jag förpliktelser.
  15. Därför är jag villig att förkunna evangelium också för eder som
    bon i Rom.
  16. Ty jag blyges icke för evangelium; ty det är en Guds kraft till
    frälsning för var och en som tror, först och främst för juden,
    så ock för greken.
  17. Rättfärdighet från Gud uppenbaras nämligen däri, av tro till
    tro; så är ock skrivet: »Den rättfärdige skall leva av tro.»
  18. Ty Guds vrede uppenbarar sig från himmelen över all ogudaktighet
    och orättfärdighet hos människor som i orättfärdighet
    undertrycka sanningen.
  19. Vad man kan känna om Gud är nämligen uppenbart bland dem; Gud
    har ju uppenbarat det för dem.
  20. Ty hans osynliga väsen, hans eviga makt och gudomshärlighet hava
    ända ifrån världens skapelse varit synliga, i det att de kunna
    förstås genom hans verk. Så äro de då utan ursäkt.
  21. Ty fastän de hade lärt känna Gud, prisade och tackade de honom
    dock icke såsom Gud, utan förföllo till fåfängliga tankar; och
    så blevo deras oförståndiga hjärtan förmörkade.
  22. När de berömde sig av att vara visa, blevo de dårar
  23. och bytte bort den oförgänglige Gudens härlighet mot beläten,
    som voro avbilder av förgängliga människor, ja ock av fåglar
    och fyrfotadjur och krälande djur.
  24. Därför prisgav Gud dem i deras hjärtans begärelser åt orenhet,
    så att de med varandra skändade sina kroppar.
  25. De hade ju bytt bort Guds sanning mot lögn och tagit sig för att
    dyrka och tjäna det skapade framför Skaparen, honom som är
    högtlovad i evighet, amen.
  26. Fördenskull gav Gud dem till pris åt skamliga lustar: deras
    kvinnor utbytte det naturliga umgänget mot ett onaturligt;
  27. sammalunda övergåvo ock männen det naturliga umgänget med
    kvinnan och upptändes i lusta till varandra och bedrevo
    styggelse, man med man. Så fingo de på sig själva uppbära sin
    villas tillbörliga lön.
  28. Och eftersom de icke hade aktat det något värt att taga vara på
    sin kunskap om Gud, gav Gud dem till pris åt ett ovärdigt
    sinnelag, till att bedriva otillbörliga ting.
  29. Så hava de blivit uppfyllda av allt slags orättfärdighet,
    ondska, girighet, elakhet; de äro fulla av avund, mordlust,
    trätlystnad, svek, vrångsinthet;
  30. de äro örontasslare, förtalare, styggelser för Gud,
    våldsverkare, övermodiga, stortaliga, illfundiga, olydiga mot
    sina föräldrar,
  31. oförståndiga, trolösa, utan kärlek till sina egna, utan
    barmhärtighet mot andra.
  32. Och fastän de väl veta vad Gud har stadgat såsom rätt, att
    nämligen de som handla så förtjäna döden, är det dem icke nog
    att själva så göra, de giva ock sitt bifall åt andra som handla
    likaså.
    *45/02 Paulus’ brev till romarna, 2 KapitletPaulus’ brev till romarna, 2 Kapitlet
               Både judar och hedningar stå under Guds
                rättvisa dom; ty Gud skall vedergälla
                var och en efter hans gärningar.  Lagen
                gagnar judarna intet, om de icke hålla
                den, och ej heller omskärelsen, om den
                   icke är en hjärtats omskärelse.
  1. Därför är du utan ursäkt, du människa, vem du än är, som dömer.
    Ty därmed att du dömer en annan fördömer du dig själv, eftersom
    du, som dömer den andre, själv handlar på samma sätt.
  2. Och vi veta att Guds dom verkligen kommer över dem som handla
    så.
  3. Men du menar väl detta, att du skall kunna undfly Guds dom, du
    människa, som dömer dem som handla så, och dock gör detsamma som
    de?
  4. Eller föraktar du hans godhets, skonsamhets och långmodighets
    rikedom, utan att förstå att denna Guds godhet vill föra dig
    till bättring?
  5. Genom din hårdhet och ditt hjärtas obotfärdighet samlar du ju
    över dig vrede, som skall drabba dig på vredens dag, då när det
    bliver uppenbart att Gud är en rättvis domare.
  6. Ty »han skall vedergälla var och en efter hans gärningar».
  7. Evigt liv skall han giva åt dem som med uthållighet i att göra
    det goda söka härlighet och ära och oförgänglighet.
  8. Men över dem som äro genstridiga och icke lyda sanningen, utan
    lyda orättfärdigheten, över dem kommer vrede och förtörnelse.
  9. Ja, bedrövelse och ångest skall komma över den människas själ,
    som gör det onda, först och främst över judens, så ock över
    grekens.
  10. Men härlighet och ära och frid skall tillfalla var och en som
    gör det goda, först och främst juden, så ock greken.
  11. Ty hos Gud finnes intet anseende till personen;
  12. alla de som utan lag hava syndat skola ock utan lag förgås, och
    alla de som med lag hava syndat skola genom lag bliva dömda.
  13. Ty icke lagens hörare äro rättfärdiga inför Gud, men lagens
    görare skola förklaras rättfärdiga.
  14. Ty då hedningarna, som icke hava lag, av naturen göra vad lagen
    innehåller, så äro dessa, utan att hava lag, sig själv en lag,
  15. då de ju sålunda visa att lagens verk äro skrivna i deras
    hjärtan. Därom utgöra också deras egna samveten ett
    vittnesbörd, så ock, i den inbördes umgängelsen, deras tankar,
    när dessa anklaga eller ock försvara dem.
  16. Ja, så skall det befinnas vara på den dag då Gud, enligt det
    evangelium jag förkunnar, genom Kristus Jesus dömer över vad som
    är fördolt hos människorna.
  17. Du kallar dig jude och förlitar dig på lagen och berömmer dig av
    Gud.
  18. Du känner ock hans vilja, och eftersom du har fått din
    undervisning ur lagen, kan du döma om vad rättast är;
  19. och du tilltror dig att vara en ledare för blinda, ett ljus för
    människor som vandra i mörker,
  20. en uppfostrare för oförståndiga, en lärare för enfaldiga,
    eftersom du i lagen har uttrycket för kunskapen och sanningen.
  21. Du som vill lära andra, du lär icke dig själv! Du som predikar
    att man icke skall stjäla, du begår själv stöld!
  22. Du som säger att man icke skall begå äktenskapsbrott, du begår
    själv sådant brott! Du som håller avgudarna för styggelser, du
    gör dig själv skyldig till tempelrån!
  23. Du som berömmer dig av lagen, du vanärar Gud genom att överträda
    lagen,
  24. ty, såsom det är skrivet, »för eder skull varder Guds namn
    smädat bland hedningarna».
  25. Ty väl är omskärelse till gagn, om du håller lagen; men om du är
    en lagöverträdare, så är du med din omskärelse dock oomskuren.
  26. Om nu den oomskurne håller lagens stadgar, skall han då icke,
    fastän han är oomskuren, räknas såsom omskuren?
  27. Jo, och han som i följd av sin härkomst är oomskuren, men ändå
    fullgör lagen, skall bliva dig till dom, dig som äger lagens
    bokstav och omskärelsen, men likväl är en lagöverträdare.
  28. Ty den är icke jude, som är det i utvärtes måtto, ej heller är
    det omskärelse, som sker utvärtes på köttet.
  29. Nej, den är jude, som är det i invärtes måtto, och omskärelse är
    hjärtats omskärelse, en som sker i Anden, och icke i kraft av
    bokstaven; och han har sin berömmelse, icke från människor, utan
    från Gud.
    *45/03 Paulus’ brev till romarna, 3 KapitletPaulus’ brev till romarna, 3 Kapitlet
                Judarna hava väl det företrädet att de
                 äga Guds löftesord, men de äro dock
                  syndare inför honom, de såväl som
                 hedningarna.  Åt alla har Gud likväl
                berett rättfärdighet genom tro på Jesus
                               Kristus.
  1. Vilket företräde hava då judarna, eller vad gagn hava de av
    omskärelsen?
  2. Jo, ett stort företräde, på allt sätt; först och främst det, att
    de hava blivit betrodda med Guds löftesord.
  3. Ty vad betyder det, om några av dem blevo trolösa? Kan då deras
    trolöshet göra Guds trofasthet om intet?
  4. Bort det! Må Gud stå såsom sannfärdig, om ock »var människa är
    en lögnare». Så är ju skrivet:
    »På det att du må finnas rättfärdig i dina ord
    och få rätt, när man sätter sig till doms över dig.»
  5. Men är det nu så, att vår orättfärdighet tjänar till att bevisa
    Guds rättfärdighet, vad skola vi då säga? Kan väl Gud, han som
    låter vredesdomen drabba, vara orättfärdig? (Jag talar såsom
    vore det fråga om en människa.)
  6. Bort det! Huru skulle Gud då kunna döma världen?
  7. Och å andra sidan, om Guds sannfärdighet genom min lögnaktighet
    ännu mer har trätt i dagen, honom till ära, varför skulle då jag
    likväl dömas såsom syndare?
  8. Och varför skulle vi icke »göra vad ont är, för att gott måtte
    komma därav», såsom man, för att smäda oss, påstår att vi göra,
    och såsom några föregiva att vi lära? — Sådana få med rätta
    sin dom.
  9. Huru är det alltså? Äro vi då något för mer än de andra?
    Ingalunda. Redan härförut har jag ju måst anklaga både judar
    och greker för att allasammans vara under synd.
  10. Så är ock skrivet:
    »Ingen rättfärdig finnes,
    icke en enda.
  11. Ingen förståndig finnes,
    ingen finnes som söker Gud.
  12. Nej, alla hava de avvikit,
    allasammans hava de blivit odugliga,
    ingen finnes som gör vad gott är,
    det finnes ingen enda.
  13. En öppen grav är deras strupe,
    sina tungor bruka de till svek.
    Huggormsgift är inom deras läppar.
  14. Deras mun är full av förbannelse och bitterhet.
  15. Deras fötter äro snara, när det gäller att utgjuta blod.
  16. Förödelse och elände är på deras vägar,
  17. och fridens väg känna de icke.
  18. Guds fruktan är icke för deras ögon.»
  19. Nu veta vi att allt vad lagen säger, det talar den till dem som
    hava lagen, för att var mun skall bliva tillstoppad och hela
    världen stå med skuld inför Gud;
  20. ty av laggärningar bliver intet kött rättfärdigt inför honom.
    Vad som kommer genom lagen är kännedom om synden.
  21. Men nu har, utan lag, en rättfärdighet från Gud blivit
    uppenbarad, en som lagen och profeterna vittna om,
  22. en rättfärdighet från Gud genom tro på Jesus Kristus, för alla
    dem som tro. Ty här är ingen åtskillnad.
  23. Alla hava ju syndat och äro i saknad av härligheten från Gud;
  24. och de bliva rättfärdiggjorda utan förskyllan, av hans nåd,
    genom förlossningen i Kristus Jesus,
  25. honom som Gud har ställt fram såsom ett försoningsmedel genom
    tro, i hans blod. Så ville Gud — då han i sin skonsamhet hade
    haft fördrag med de synder som förut hade blivit begångna — nu
    visa att han dock var rättfärdig.
  26. Ja, så ville han i den tid som nu är lämna beviset för att han
    är rättfärdig. Härigenom skulle han både själv befinnas vara
    rättfärdig och göra den rättfärdig, som låter det bero på tro på
    Jesus.
  27. Huru bliver det då med vår berömmelse? Den är utestängd. Genom
    vilken lag? Månne genom en gärningarnas lag? Nej, genom en
    trons lag.
  28. Vi hålla nämligen före att människan bliver rättfärdig genom
    tro, utan laggärningar.
  29. Eller är Gud allenast judarnas Gud? Är han icke ock
    hedningarnas? Jo, förvisso också hedningarnas,
  30. så visst som Gud är en, han som skall göra de omskurna
    rättfärdiga av tro, så ock de oomskurna genom tron.
  31. Göra vi då vad lag är om intet genom tron? Bort det! Vi göra
    tvärtom lag gällande.
    *45/04 Paulus’ brev till romarna, 4 KapitletPaulus’ brev till romarna, 4 Kapitlet
                 Abraham blev rättfärdig, icke genom
               gärningar, utan genom att tro; så skola
                ock vi, oomskurna såväl som omskurna,
                    genom tro vinna rättfärdighet.
  1. Vad skola vi då säga om Abraham, vår stamfader efter köttet?
  2. Om Abraham blev rättfärdig av gärningar, så har han ju något att
    berömma sig av. Dock icke inför Gud.
  3. Ty vad säger skriften? »Abraham trodde Gud, och det räknades
    honom till rättfärdighet.»
  4. Den som håller sig till gärningar, honom bliver lönen tillräknad
    icke på grund av nåd, utan på grund av förtjänst.
  5. Men den som icke håller sig till gärningar, utan tror på honom
    som gör den ogudaktige rättfärdig, honom räknas hans tro till
    rättfärdighet.
  6. Så prisar ock David den människa salig, som Gud tillräknar
    rättfärdighet, utan gärningar:
  7. »Saliga äro de vilkas överträdelser äro förlåtna,
    och vilkas synder äro överskylda.
  8. Salig är den man
    som Herren icke tillräknar synd.»
  9. Gäller nu detta ordet »salig» de omskurna allenast eller ock de
    oomskurna? Vi säga ju att »tron räknades Abraham till
    rättfärdighet».
  10. Huru blev den honom då tillräknad? Skedde det sedan han hade
    blivit omskuren, eller medan han ännu var oomskuren? Det skedde
    icke sedan han hade blivit omskuren, utan medan han ännu var
    oomskuren.
  11. Och han undfick omskärelsens tecken såsom ett insegel på den
    rättfärdighet genom tron, som han hade, medan han ännu var
    oomskuren. Ty så skulle han bliva en fader för alla oomskurna
    som tro, och så skulle rättfärdighet tillräknas dem.
  12. Han skulle ock bliva en fader för omskurna, nämligen för sådana
    som icke allenast äro omskurna, utan ock vandra i spåren av den
    tro som vår fader Abraham hade, medan han ännu var oomskuren.
  13. Det var nämligen icke genom lag som Abraham och hans säd undfick
    det löftet att han skulle få världen till arvedel; det var genom
    rättfärdighet av tro.
  14. Ty om de som låta det bero på lag skola få arvedelen, så är tron
    till intet nyttig, och löftet är gjort om intet.
  15. Vad lagen kommer åstad är ju vredesdom; men där ingen lag
    finnes, där finnes icke heller någon överträdelse.
  16. Därför måste det bero på tro, för att det skulle vara av nåd, så
    att löftet kunde bliva beståndande för all hans säd, icke blott
    för dem som hörde till lagens folk, utan ock för dem som
    allenast hade Abrahams tro. Han är ju allas vår fader,
  17. enligt detta skriftens ord: »Jag har bestämt dig till att bliva
    en fader till många folk»; han är detta inför den Gud som han
    trodde, inför honom som gör de döda levande och kallar på de
    ting som icke äro till, likasom voro de till.
  18. Och där ingen förhoppning fanns, där hoppades han ändå och
    trodde; och han kunde så bliva »en fader till många folk», efter
    vad som var förutsagt: »Så skall din säd bliva.»
  19. Och han försvagades icke i sin tro, när han betänkte huru hans
    egen kropp var såsom död — han var ju omkring hundra år gammal
    — och huru jämväl Saras moderliv var såsom dött.
  20. Han tvivlade icke på Guds löfte i otro, utan blev fastmer
    starkare i sin tro; ty han ärade Gud
  21. och var fullt viss om att vad Gud hade lovat, det var han också
    mäktig att hålla.
  22. Därför räknades det honom ock till rättfärdighet.
  23. Men att det så tillräknades honom, det är skrivet icke såsom
    gällde det allenast honom,
  24. utan det skulle gälla också oss; ty det skall tillräknas jämväl
    oss, oss som tro på honom som från de döda uppväckte Jesus, vår
    Herre,
  25. vilken utgavs för våra synders skull och uppväcktes för vår
    rättfärdiggörelses skull.
    *45/05 Paulus’ brev till romarna, 5 KapitletPaulus’ brev till romarna, 5 Kapitlet
                Rättfärdiggörelsens frukter.  Synd och
                     död hava kommit genom Adam,
                 rättfärdighet och liv genom Kristus.
  1. Då vi nu hava blivit rättfärdiggjorda av tro, hava vi frid med
    Gud genom vår Herre Jesus Kristus [1]
  2. — genom vilken vi ock hava fått tillträde till den nåd, vari vi
    nu stå — och vi berömma oss i hoppet om Guds härlighet.
  3. Och icke det allenast, vi till och med berömma oss av våra
    lidanden, eftersom vi veta att lidandet verkar ståndaktighet
  4. och ståndaktigheten beprövad fasthet, och fastheten hopp,
  5. och hoppet låter oss icke komma på skam; ty Guds kärlek är
    utgjuten i våra hjärtan genom den helige Ande, vilken har blivit
    oss given.
  6. Ty medan vi ännu voro svaga, led Kristus, när tiden var inne,
    döden för oss ogudaktiga.
  7. Näppeligen vill ju eljest någon dö ens för en rättfärdig man —
    om nu ock till äventyrs någon kan hava mod att dö för den som
    har gjort honom gott —
  8. men Gud bevisar sin kärlek till oss däri att Kristus dog för
    oss, medan vi ännu voro syndare.
  9. Så mycket mer skola vi därför, sedan vi nu hava blivit
    rättfärdiggjorda i och genom hans blod, också genom honom bliva
    frälsta undan vredesdomen.
  10. Ty om vi, medan vi voro Guds ovänner, blevo försonade med honom
    genom hans Sons död, så skola vi, sedan vi hava blivit
    försonade, ännu mycket mer bliva frälsta i och genom hans liv.
  11. Och icke det allenast; vi berömma oss ock av Gud genom vår Herre
    Jesus Kristus, genom vilken vi nu hava undfått försoningen.
  12. Därför är det så: Genom en enda människa har synden kommit in i
    världen och genom synden döden; och så har döden kommit över
    alla människor, eftersom de alla hava syndat.
  13. Ty synd fanns i världen redan innan lagen fanns. Men synd
    tillräknas icke där ingen lag finnes;
  14. och dock har under tiden från Adam till Moses döden haft väldet
    också över dem som icke hade syndat genom en överträdelse, i
    likhet med vad Adam gjorde, han som är en förebild till den som
    skulle komma.
  15. Likväl är det icke så med nådegåvan, som det var med
    syndafallet. Ty om genom en endas fall de många hava blivit
    döden underlagda, så har ännu mycket mer Guds nåd och gåvan i
    och genom nåd — vilken, också den, är kommen genom en enda
    människa, Jesus Kristus — blivit på ett överflödande sätt de
    många beskärd.
  16. Och med gåvan är det icke såsom det var med det som kom genom
    denne ene som syndade: domen kom genom en enda, och ledde till
    en fördömelsedom, men nådegåvan kom i följd av mångas fall, och
    ledde till en rättfärdiggörelsedom.
  17. Och om döden på grund av en endas fall kom till konungavälde
    genom denne ene, så skola ännu mycket mer de som undfå den
    överflödande nåden och rättfärdighetsgåvan få konungsligt välde
    i liv, också det genom en enda, Jesus Kristus. —
  18. Alltså, likasom det, som kom genom en endas fall, för alla
    människor ledde till en fördömelsedom, så leder det, som kom
    genom rättfärdiggörelsedomen förmedelst en enda, för alla
    människor till en rättfärdiggörelse som medför liv.
  19. Ty såsom genom en enda människas olydnad de många fingo stå
    såsom syndare, så skola ock genom en endas lydnad de många stå
    såsom rättfärdiga.
  20. Men lagen har därjämte kommit in, för att fallet skulle bliva så
    mycket större; dock, där synden blev större, där överflödade
    nåden mycket mer.
  21. Ty såsom synden hade utövat sitt välde i och genom döden, så
    skulle nu ock nåden genom rättfärdighet utöva sitt välde till
    evigt liv, och det genom Jesus Kristus, vår Herre.

[1] Eller: Då vi nu hava blivit rättfärdiggjorda av tro, må vi hava

frid osv.
*45/06 Paulus’ brev till romarna, 6 Kapitlet

Paulus’ brev till romarna, 6 Kapitlet

                 Vi skola dö från synden och leva ett
               nytt liv med Kristus, i rättfärdighetens
                       tjänst, icke i syndens.
  1. Vad skola vi då säga? Skola vi förbliva i synden, för att nåden
    skall bliva så mycket större?
  2. Bort det! Vi som hava dött från synden, huru skulle vi ännu
    kunna leva i den?
  3. Veten I då icke att vi alla som hava blivit döpta till Kristus
    Jesus, vi hava blivit döpta till hans död?
  4. Och vi hava så, genom detta dop till döden, blivit begravna med
    honom, för att, såsom Kristus uppväcktes från de döda genom
    Faderns härlighet, också vi skola vandra i ett nytt väsende, i
    liv.
  5. Ty om vi hava vuxit samman med honom genom en lika död, så skola
    vi ock vara sammanvuxna med honom genom en lika uppståndelse.
  6. Vi veta ju detta, att vår gamla människa har blivit korsfäst med
    honom, för att syndakroppen skall göras om intet, så att vi icke
    mer tjäna synden.
  7. Ty den som är död, han är friad ifrån synden.
  8. Hava vi nu dött med Kristus, så tro vi att vi ock skola leva med
    honom,
  9. eftersom vi veta att Kristus, sedan han har uppstått från de
    döda, icke mer dör; döden råder icke mer över honom.
  10. Ty hans död var en död från synden en gång för alla, men hans
    liv är ett liv för Gud.
  11. Så mån ock I hålla före att I ären döda från synden och leven
    för Gud, i Kristus Jesus.
  12. Låten därför icke synden hava väldet i edra dödliga kroppar, så
    att I lyden deras begärelser.
  13. Och ställen icke edra lemmar i syndens tjänst, att vara
    orättfärdighetsvapen, utan ställen eder själva i Guds tjänst,
    såsom de där från döden hava kommit till livet, och edra lemmar
    i Guds tjänst, att vara rättfärdighetsvapen.
  14. Ty synden skall icke råda över eder, eftersom I icke stån under
    lagen, utan under nåden.
  15. Huru är det alltså? Skola vi synda, eftersom vi icke stå under
    lagen, utan under nåden? Bort det!
  16. I veten ju, att när I ställen eder i någons tjänst för att lyda
    honom, så ären I tjänare under denne, som I sålunda lyden, vare
    sig det är under synden, vilket leder till död, eller under
    lydnaden, vilket leder till rättfärdighet.
  17. Men Gud vare tack för att den tid är förbi, då I voren syndens
    tjänare, och för att I haven blivit av hjärtat lydiga, så att I
    följen den lära som har givits eder till mönsterbild,
  18. och för att I, när I nu haven gjorts fria ifrån synden, haven
    blivit tjänare under rättfärdigheten —
  19. om jag nu får tala på människosätt, för eder köttsliga svaghets
    skull. Ja, likasom I förr ställden edra lemmar i orenhetens och
    orättfärdighetens tjänst, till orättfärdighet, så mån I nu
    ställa edra lemmar i rättfärdighetens tjänst, till helgelse.
  20. Medan I voren syndens tjänare, voren I ju fria ifrån
    rättfärdighetens tjänst;
  21. men vilken frukt skördaden I då därav? Jo, det som I nu blygens
    för; änden på sådant är ju döden.
  22. Men nu, då I haven gjorts fria ifrån synden och blivit Guds
    tjänare, nu skörden I frukten av detta: I varden helgade; och
    änden bliver att I undfån evigt liv.
  23. Ty den lön som synden giver är döden, men den gåva som Gud av
    nåd giver är evigt liv, i Kristus Jesus, vår Herre.
    *45/07 Paulus’ brev till romarna, 7 KapitletPaulus’ brev till romarna, 7 Kapitlet
                  Vår frihet ifrån lagen.  Lagen och
               synden.  Människans vanmakt i striden mot
                               köttet.
  1. Eller veten I icke, mina bröder — jag talar ju till sådana som
    känna lagen — att lagen råder över en människa för så lång tid
    som hon lever?
  2. Så är ju en gift kvinna genom lag bunden vid sin man, så länge
    denne lever; men om mannen dör, då är hon löst från den lag som
    band henne vid mannen.
  3. Alltså, om hon giver sig åt en annan man, medan hennes man
    lever, så kallas hon äktenskapsbryterska; men om mannen dör, då
    är hon fri ifrån lagen, så att hon icke är äktenskapsbryterska,
    om hon giver sig åt en annan man.
  4. Så haven ock I, mina bröder, genom Kristi kropp blivit dödade
    från lagen för att tillhöra en annan, nämligen honom som har
    uppstått från de döda, på det att vi må bära frukt åt Gud.
  5. Ty medan vi ännu voro i ett köttsligt väsende, voro de syndiga
    lustar, som uppväcktes genom lagen, verksamma i våra lemmar till
    att bära frukt åt döden.
  6. Men nu äro vi lösta från lagen, i det att vi hava dött från det
    varunder vi förr höllos fångna; och så tjäna vi nu i Andens nya
    väsende, och icke i bokstavens gamla väsende.
  7. Vad skola vi då säga? Är lagen synd? Bort det! Men synden
    skulle jag icke hava lärt känna, om icke genom lagen; ty jag
    hade icke vetat av begärelsen, om icke lagen hade sagt: »Du
    skall icke hava begärelse.»
  8. Men då nu synden fick tillfälle, uppväckte den genom budordet
    allt slags begärelse i mig. Ty utan lag är synden död.
  9. Jag levde en gång utan lag; men när budordet kom, fick synden
    liv,
  10. och jag hemföll åt döden. Så befanns det att budordet, som var
    givet till liv, det blev mig till död;
  11. ty då synden fick tillfälle, förledde den mig genom budordet och
    dödade mig genom det.
  12. Alltså är visserligen lagen helig, och budordet heligt och
    rättfärdigt och gott.
  13. Har då verkligen det som är gott blivit mig till död? Bort det!
    Men synden har blivit det, för att så skulle varda uppenbart att
    den var synd, i det att den genom något som självt var gott drog
    över mig död; och så skulle synden bliva till övermått syndig,
    genom budordet.
  14. Vi veta ju att lagen är andlig, men jag är av köttslig natur,
    såld till träl under synden.
  15. Ty jag kan icke fatta att jag handlar såsom jag gör; jag gör ju
    icke vad jag vill, men vad jag hatar, det gör jag.
  16. Om jag nu gör det som jag icke vill, så giver jag mitt bifall åt
    lagen och vidgår, att den är god.
  17. Så är det nu icke mer jag som gör sådant, utan synden, som bor i
    mig.
  18. Ty jag vet att i mig, det är i mitt kött, bor icke något gott;
    viljan är väl tillstädes hos mig, men att göra det goda förmår
    jag icke.
  19. Ja, det goda som jag vill gör jag icke; men det onda som jag
    icke vill, det gör jag.
  20. Om jag alltså gör vad jag icke vill, så är det icke mer jag som
    gör det, utan synden, som bor i mig.
  21. Så finner jag nu hos mig, som har viljan att göra det goda, den
    lagen, att det onda fastmer är tillstädes hos mig.
  22. Ty efter min invärtes människa har jag min lust i Guds lag;
  23. men i mina lemmar ser jag en annan lag, en som ligger i strid
    med den lag som är i min håg, en som gör mig till fånge under
    syndens lag, som är i mina lemmar.
  24. Jag arma människa! Vem skall frälsa mig från denna dödens
    kropp? —
  25. Gud vare tack, genom Jesus Kristus, vår Herre!Alltså tjänar jag, sådan jag är i mig själv, visserligen med min
    håg Guds lag, men med köttet tjänar jag syndens lag.
    *45/08 Paulus’ brev till romarna, 8 Kapitlet

    Paulus’ brev till romarna, 8 Kapitlet

                    Genom Kristus frälsas vi ifrån
               fördömelsen och få kraft att vandra icke
                efter köttet, utan efter Anden.  Såsom
                Guds barn skola vi efter denna tidens
                   lidanden gå till Guds härlighet.
  1. Så finnes nu ingen fördömelse för dem som äro i Kristus Jesus.
  2. Ty livets Andes lag har i Kristus Jesus gjort mig fri ifrån
    syndens och dödens lag.
  3. Ty det som lagen icke kunde åstadkomma, i det den var försvagad
    genom köttet, det gjorde Gud, då han, för att borttaga synden,
    sände sin Son i syndigt kötts gestalt och fördömde synden i
    köttet.
  4. Så skulle lagens krav uppfyllas i oss, som vandra icke efter
    köttet, utan efter Anden.
  5. Ty de som äro köttsliga, de hava sitt sinne vänt till vad köttet
    tillhör; men de som äro andliga, de hava sitt sinne vänt till
    vad Anden tillhör.
  6. Och köttets sinne är död, medan Andens sinne är liv och frid.
  7. Köttets sinne är nämligen fiendskap mot Gud, eftersom det icke
    är Guds lag underdånigt, ej heller kan vara det.
  8. Men de som äro i ett köttsligt väsende kunna icke behaga Gud.
  9. I åter ären icke i ett köttsligt väsende, utan i ett andligt, om
    eljest Guds Ande bor i eder; men den som icke har Kristi Ande,
    han hör icke honom till.
  10. Om nu Kristus är i eder, så är väl kroppen hemfallen åt döden,
    för syndens skull, men Anden är liv, för rättfärdighetens skull.
  11. Och om dens Ande, som uppväckte Jesus från de döda, bor i eder,
    så skall han som uppväckte Kristus Jesus från de döda göra också
    edra dödliga kroppar levande, genom sin Ande, som bor i eder.
  12. Alltså, mina bröder, hava vi icke någon förpliktelse mot köttet,
    så att vi skola leva efter köttet.
  13. Ty om i leven efter köttet, så skolen I dö; men om I genom ande
    döden kroppens gärningar, så skolen I leva.
  14. Ty alla de som drivas av Guds Ande, de äro Guds barn.
  15. I haven ju icke fått en träldomens ande, så att I åter skullen
    känna fruktan; I haven fått en barnaskapets ande, i vilken vi
    ropa: »Abba! Fader!»
  16. Anden själv vittnar med vår ande att vi äro Guds barn.
  17. Men äro vi barn, så äro vi ock arvingar, nämligen Guds arvingar
    och Kristi medarvingar, om vi eljest lida med honom, för att
    också med honom bliva förhärligade.
  18. Ty jag håller före att denna tidens lidanden intet betyda, i
    jämförelse med den härlighet som kommer att uppenbaras på oss.
  19. Ty skapelsens trängtan sträcker sig efter Guds barns
    uppenbarelse.
  20. Skapelsen har ju blivit lagd under förgängligheten, icke av eget
    val, utan för dens skull, som lade den därunder; dock så, att en
    förhoppning skulle finnas,
  21. att också skapelsen en gång skall bliva frigjord ifrån sin
    träldom under förgängelsen och komma till den frihet som tillhör
    Guds barns härlighet.
  22. Vi veta ju att ännu i denna stund hela skapelsen samfällt suckar
    och våndas.
  23. Och icke den allenast; också vi själva, som hava fått Anden
    såsom förstlingsgåva, också vi sucka inom oss och bida efter
    barnaskapet, vår kropps förlossning.
  24. Ty i hoppet äro vi frälsta. Men ett hopp som man ser fullbordat
    är icke mer ett hopp; huru kan någon hoppas det som han redan
    ser?
  25. Om vi nu hoppas på det som vi icke se, så bida vi därefter med
    ståndaktighet.
  26. Så kommer ock Anden vår svaghet till hjälp; ty vad vi rätteligen
    böra bedja om, det veta vi icke, men Anden själv manar gott för
    oss med outsägliga suckar.
  27. Och han som rannsakar hjärtan, han vet vad Anden menar, ty det
    är efter Guds behag som han manar gott för de heliga.
  28. Men vi veta att för dem som älska Gud samverkar allt till det
    bästa, för dem som äro kallade efter hans rådslut.
  29. Ty dem som förut hava blivit kända av honom, dem har han ock
    förut bestämt till att bliva hans Sons avbilder, honom lika, så
    att denne skulle bliva den förstfödde bland många bröder.
  30. Och dem som han har förut bestämt, dem kallar han ock, och dem
    som han har kallat, dem rättfärdiggör han ock, och dem som han
    har rättfärdiggjort, dem förhärligar han ock.
  31. Vad skola vi nu säga härom? Är Gud för oss, vem kan då vara
    emot oss?
  32. Han som icke har skonat sin egen Son, utan utgivit honom för oss
    alla, huru skulle han kunna annat än också skänka oss allt med
    honom?
  33. Vem vill anklaga Guds utvalda? Gud är den som rättfärdiggör.
  34. Vem är den som vill fördöma? Kristus Jesus är den som har dött,
    ja, än mer, den som har uppstått; och han sitter på Guds högra
    sida, han manar ock gott för oss.
  35. Vem skulle kunna skilja oss från Kristi kärlek? Månne
    bedrövelse eller ångest eller förföljelse eller hunger eller
    nakenhet eller fara eller svärd?
  36. Så är ju skrivet:
    »För din skull varda vi dödade hela dagen;
    vi hava blivit aktade såsom slaktfår.»
  37. Nej, i allt detta vinna vi en härlig seger genom honom som har
    älskat oss.
  38. Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller
    andefurstar, varken något som nu är eller något som skall komma,
  39. varken någon makt i höjden eller någon makt i djupet, ej heller
    något annat skapat skall kunna skilja oss från Guds kärlek i
    Kristus Jesus, vår Herre.
    *45/09 Paulus’ brev till romarna, 9 KapitletPaulus’ brev till romarna, 9 Kapitlet
                    Icke alla av Israel voro rätta
                israeliter; Gud har kallat jämväl dem
                som icke äro av Israel till att bliva
                hans folk, genom rättfärdighet av tro.
  1. Jag talar sanning i Kristus, jag ljuger icke — därom bär mitt
    samvete mig vittnesbörd i den helige Ande —
  2. när jag säger att jag har stor bedrövelse och oavlåtligt kval i
    mitt hjärta.
  3. Ja, jag skulle önska att jag själv vore förbannad och bortkastad
    från Kristus, om detta kunde gagna mina bröder, mina fränder
    efter köttet.
  4. De äro ju israeliter, dem tillhöra barnaskapet och härligheten
    och förbunden och lagstiftningen och tempeltjänsten och löftena.
  5. Dem tillhöra ock fäderna, och från dem är Kristus kommen efter
    köttet, han som är över allting, Gud, högtlovad i evighet, amen.
  6. Detta säger jag icke som om Guds löftesord skulle hava blivit om
    intet. Ty »Israel», det är icke detsamma som alla de som
    härstamma från Israel.
  7. Ej heller äro de alla »barn», därför att de äro Abrahams säd.
    Nej, det heter: »Genom Isak är det som säd skall uppkallas efter
    dig.»
  8. Detta vill säga: Icke de äro Guds barn, som äro barn efter
    köttet, men de som äro barn efter löftet, de räknas för säd.
  9. Ty ett löftesord var det ordet: »Vid denna tid skall jag komma
    tillbaka, och då skall Sara hava en son.»
  10. Än mer: så skedde ock, när Rebecka genom en och samme man,
    nämligen vår fader Isak, blev moder till sina barn.
  11. Ty förrän dessa voro födda, och innan de ännu hade gjort vare sig
    gott eller ont, blev det ordet henne sagt — för att Guds
    utkorelse-rådslut skulle bliva beståndande, varvid det icke
    skulle bero på någons gärningar utan på honom som kallar —
  12. det ordet:
    »Den äldre skall tjäna den yngre.»
  13. Så är ock skrivet:
    »Jakob älskade jag,
    men Esau hatade jag.»
  14. Vad skola vi då säga? Kan väl orättfärdighet finnas hos Gud?
    Bort det!
  15. Han säger ju till Moses: »Jag skall vara barmhärtig mot den jag
    vill vara barmhärtig emot, och jag skall förbarma mig över den
    jag vill förbarma mig över.»
  16. Alltså beror det icke på någon människas vilja eller strävan,
    utan på Guds barmhärtighet.
  17. Ty skriften säger till Farao: »Just därtill har jag låtit dig
    uppstå, att jag skall visa min makt på dig, och att mitt namn
    skall varda förkunnat på hela jorden.»
  18. Alltså är han barmhärtig mot vem han vill, och vem han vill
    förhärdar han.
  19. Nu torde du säga till mig: »Vad har han då att förebrå oss? Kan
    väl någon stå emot hans vilja?»
  20. O människa, vem är då du, som vill träta med Gud? Icke skall
    verket säga till sin mästare: »Varför gjorde du mig så?»
  21. Har icke krukmakaren den makten över leret, att han av samma
    lerklump kan göra ett kärl till hedersamt bruk, ett annat till
    mindre hedersamt?
  22. Men om nu Gud, när han ville visa sin vrede och uppenbara sin
    makt, likväl i stor långmodighet hade fördrag med »vredens
    kärl», som voro färdiga till fördärv, vad har du då att säga?
  23. Och om han gjorde detta för att tillika få uppenbara sin
    härlighets rikedom på »barmhärtighetens kärl», som han förut
    hade berett till härlighet?
  24. Och till att vara sådana har han ock kallat oss, icke allenast
    dem som äro av judisk börd, utan jämväl dem som äro av hednisk.
  25. Så säger han ock hos Oseas:
    »Det folk som icke var mitt folk,
    det skall jag kalla ‘mitt folk’,
    och henne som jag icke älskade
    skall jag kalla ‘min älskade’.
  26. Och det skall ske att på den ort där det sades till dem:
    ‘I ären icke mitt folk’,
    där skola de kallas ‘den levande Gudens barn’.»
  27. Men Esaias utropar om Israel:
    »Om än Israels barn vore till antalet såsom sanden i havet,
    så skall dock allenast en kvarleva bliva frälst.
  28. Ty dom skall Herren hålla på jorden,
    en slutdom, som avgör saken med hast.»
  29. Och det är såsom redan Esaias har sagt:
    »Om Herren Sebaot icke hade lämnat
    en avkomma kvar åt oss,
    då vore vi såsom Sodom,
    vi vore Gomorra lika».
  30. Vad skola vi då säga? Jo, att hedningarna, som icke foro efter
    rättfärdighet, hava vunnit rättfärdighet, nämligen den
    rättfärdighet som kommer av tro,
  31. under det att Israel, som for efter en rättfärdighetslag, icke
    har kommit till någon sådan lag.
  32. Varför? Därför att de icke sökte den på trons väg, utan såsom
    något som skulle vinnas på gärningarnas väg. De stötte sig mot
    stötestenen,
  33. såsom det är skrivet:
    »Se, jag lägger i Sion en stötesten
    och en klippa som skall bliva dem till fall;
    men den som tror på den skall icke komma på skam.»
    *45/10 Paulus’ brev till romarna, 10 KapitletPaulus’ brev till romarna, 10 Kapitlet
                Judarna fara vilse, då de vilja vinna
                 rättfärdighet genom laggärningar och
                icke genom tro, fastän evangelium har
                       blivit predikat för dem.
  1. Mina bröder, mitt hjärtas åstundan och min bön till Gud för dem
    är att de må bliva frälsta.
  2. Ty det vittnesbördet giver jag dem, att de nitälska för Gud.
    Dock göra de detta icke med rätt insikt.
  3. De förstå nämligen icke rättfärdigheten från Gud, utan söka att
    komma åstad en sin egen rättfärdighet och hava icke givit sig
    under rättfärdigheten från Gud.
  4. Ty lagen har fått sin ände i Kristus, till rättfärdighet för var
    och en som tror.
  5. Moses skriver ju om den rättfärdighet som kommer av lagen, att
    den människa som övar sådan rättfärdighet skall leva genom den.
  6. Men den rättfärdighet som kommer av tro säger så: »Du behöver
    icke fråga i ditt hjärta: ‘Vem vill fara upp till himmelen
    (nämligen för att hämta Kristus ned)?’
  7. ej heller: ‘Vem vill fara ned till avgrunden (nämligen för att
    hämta Kristus upp ifrån de döda?’»
  8. Vad säger den då? »Ordet är dig nära, i din mun och i ditt
    hjärta (nämligen ordet om tron, det som vi predika).»
  9. Ty om du med din mun bekänner Jesus vara Herre och i ditt hjärta
    tror att Gud har uppväckt honom från de döda, då bliver du
    frälst.
  10. Ty genom hjärtats tro bliver man rättfärdig, och genom munnens
    bekännelse bliver man frälst.
  11. Skriften säger ju:
    »Ingen som tror på honom skall komma på skam.»
  12. Det är ingen åtskillnad mellan jude och grek; alla hava ju en
    och samma Herre, och han har rikedomar att giva åt alla som
    åkalla honom.
  13. Ty
    »var och en som åkallar Herrens namn,
    han skall varda frälst.»
  14. Men huru skulle de kunna åkalla den som de icke hava kommit till
    tro på? Och huru skulle de kunna tro den som de icke hava hört?
    Och huru skulle de kunna höra, om ingen predikade?
  15. Och huru skulle predikare kunna komma, om de icke bleve sända?
    Så är och skrivet:
    »Huru ljuvliga äro icke fotstegen
    av de män, [1] som frambära gott budskap!»
  16. Dock, icke alla hava blivit evangelium lydiga. Esaias säger ju:
    »Herre, vem trodde vad som predikades för oss?»
  17. Alltså kommer tron av predikan, men predikan i kraft av Kristi
    ord.
  18. Jag frågar då: Hava de kanhända icke hört predikas? Jo,
    visserligen; det heter ju:
    »Deras tal har gått ut över hela jorden
    och deras ord till världens ändar.»
  19. Jag frågar då vidare: Har Israel kanhända icke förstått det?
    Redan Moses säger:
    »Jag skall uppväcka eder avund mot ett folk som icke är ett folk;
    mot ett hednafolk utan förstånd skall jag reta eder till vrede.»
  20. Och Esaias går så långt, att han säger:
    »Jag har låtit mig finnas av dem som icke sökte mig,
    jag har låtit mig bliva uppenbar för dem som icke frågade efter mig.»
  21. Men om Israel säger han:
    »Hela dagen har jag uträckt mina händer
    till ett ohörsamt och gensträvigt folk.»

[1] som förkunna frid, deras
*45/11 Paulus’ brev till romarna, 11 Kapitlet

Paulus’ brev till romarna, 11 Kapitlet

               En kvarleva av Israel är redan upptagen
               till nåd.  Genom det övriga Israels otro
               har frälsningen kommit till hedningarna;
                 genom hedningarnas tro skall så åter
                 hela Israel bliva fört till tro och
                              frälsning.
  1. Så frågar jag nu: Har då Gud förskjutit sitt folk? Bort det!
    Jag är ju själv en israelit, av Abrahams säd och av Benjamins
    stam.
  2. Gud har icke förskjutit sitt folk, som redan förut hade blivit
    känt av honom. Eller veten I icke vad skriften säger, där den
    talar om Elias, huru denne inför Gud träder upp mot Israel med
    dessa ord:
  3. »Herre, de hava dräpt dina profeter och rivit ned dina altaren:
    jag allena är kvar, och de stå efter mitt liv»?
  4. Och vad får han då för svar av Gud? »Jag har låtit bliva kvar
    åt mig sju tusen män, som icke hava böjt knä för Baal.»
  5. Likaså finnes ock, i den tid som nu är, en kvarleva, i kraft av
    en utkorelse som skett av nåd.
  6. Men har den skett av nåd, så har den icke skett på grund av
    gärningar; annars vore nåd icke mer nåd. [1]
  7. Huru är det alltså? Vad Israel står efter, det har det icke
    fått; allenast de utvalda hava fått det, medan de andra hava
    blivit förstockade.
  8. Så är ju skrivet: »Gud har givit dem en sömnaktighetens ande,
    ögon som de icke kunna se med och öron som de icke kunna höra
    med; så är det ännu i dag.»
  9. Och David säger:
    »Må deras bord bliva dem till en snara,
    så att de bliva fångade;
    må det bliva dem till ett giller,
    så att de få sin vedergällning.
  10. Må deras ögon förmörkas,
    så att de icke se;
    böj deras rygg alltid.»
  11. Så frågar jag nu: Var det då för att de skulle komma på fall som
    de stapplade? Bort det! Men genom deras fall har frälsningen
    kommit till hedningarna, för att de själva skola »uppväckas till
    avund».
  12. Och har nu redan deras fall varit till rikedom för världen, och
    har deras fåtalighet varit till rikedom för hedningarna, huru
    mycket mer skall icke deras fulltalighet så bliva?
  13. Men till eder, I som ären av hednisk börd, säger jag: Eftersom
    jag nu är en hedningarnas apostel, håller jag mitt ämbete högt
  14. om jag till äventyrs så skulle kunna »uppväcka avund» hos dem
    som äro mitt kött och blod och frälsa några bland dem.
  15. Ty om redan deras förkastelse hade med sig världens försoning,
    vad skall då deras upptagande hava med sig, om icke liv från de
    döda?
  16. Om förstlingsbrödet är heligt, så är ock hela degen helig; och
    om roten är helig, så äro ock grenarna heliga.
  17. Men om nu några av grenarna hava brutits bort, och du, som är av
    ett vilt olivträd, har blivit inympad bland grenarna och med dem
    har fått delaktighet i det äkta olivträdets saftrika rot,
  18. så må du icke därför förhäva dig över grenarna. Nej, om du
    skulle vilja förhäva dig, så besinna att det icke är du som bär
    roten, utan att roten bär dig.
  19. Nu säger du kanhända: »Det var för att jag skulle bliva inympad
    som en del grenar brötos bort.»
  20. Visserligen. För sin otros skull blevo de bortbrutna, och du
    får vara kvar genom din tro. Hav då inga högmodiga tankar, utan
    lev i fruktan.
  21. Ty har Gud icke skonat de naturliga grenarna, så skall han icke
    heller skona dig.
  22. Se alltså här Guds godhet och stränghet: Guds stränghet mot dem
    som föllo och hans godhet mot dig, om du nämligen håller dig
    fast vid hans godhet; annars bliver också du borthuggen.
  23. Men jämväl de andra skola bliva inympade, om de icke hålla fast
    vid sin otro; Gud är ju mäktig att åter inympa dem.
  24. Ty om du har blivit borthuggen från ditt av naturen vilda
    olivträd och mot naturen inympats i ett ädelt olivträd, huru
    mycket snarare skola då icke dessa kunna inympas i sitt eget
    äkta olivträd, det som de efter naturen tillhöra!
  25. Ty för att I, mina bröder, icke skolen hålla eder själva för
    kloka, vill jag yppa för eder denna hemlighet: Förstockelse har
    drabbat en del av Israel och skall fortfara intill dess
    hedningarna i fulltalig skara hava kommit in;
  26. och så skall hela Israel bliva frälst, såsom det är skrivet:
    »Från Sion skall förlossaren komma,
    han skall skaffa bort all ogudaktighet från Jakob.
  27. Och när jag borttager deras synder,
    då skall detta vara det förbund, som jag gör med dem.»
  28. Se vi nu på evangelium, så äro de hans ovänner, för eder skull;
    men se vi på utkorelsen, så äro de hans älskade, för fädernas
    skull.
  29. Ty sina nådegåvor och sin kallelse kan Gud icke ångra.
  30. Såsom I förut voren ohörsamma mot Gud, men nu genom dessas
    ohörsamhet haven fått barmhärtighet,
  31. så hava nu ock dessa varit ohörsamma, för att de, genom den
    barmhärtighet som har vederfarits eder, också själva skola få
    barmhärtighet.
  32. Ty Gud har givit dem alla till pris åt ohörsamhet, för att sedan
    förbarma sig över dem alla.
  33. O, vilket djup av rikedom och vishet och kunskap hos Gud! Huru
    outgrundliga äro icke hans domar, och huru outrannsakliga hans
    vägar!
  34. Ty
    »vem har lärt känna Herrens sinne,
    eller vem har varit hans rådgivare?
  35. Eller vem har först givit honom något,
    som han alltså bör betala igen?»
  36. Av honom och genom honom och till honom är ju allting. Honom
    tillhör äran i evighet, amen.

[1] Men har den skett på grund av gärningar, så är det icke mer nåd;

annars vore gärning icke mer gärning.
*45/12 Paulus’ brev till romarna, 12 Kapitlet

Paulus’ brev till romarna, 12 Kapitlet

                  Förmaningar till en helig vandel i
                 ödmjukhet, inbördes tjänstaktighet,
                       plikttrohet och kärlek.
  1. Så förmanar jag nu eder, mina bröder, vid Guds barmhärtighet,
    att frambära edra kroppar till ett levande, heligt och Gud
    välbehagligt offer — eder andliga tempeltjänst.
  2. Och skicken eder icke efter denna tidsålders väsende, utan
    förvandlen eder genom edert sinnes förnyelse, så att I kunnen
    pröva vad som är Guds vilja, vad som är gott och välbehagligt
    och fullkomligt.
  3. Ty i kraft av den nåd som har blivit mig given, tillsäger jag
    var och en av eder att icke hava högre tankar om sig än
    tillbörligt är, utan tänka blygsamt, i överensstämmelse med det
    mått av tro som Gud har tilldelat var och en.
  4. Ty såsom vi i en och samma kropp hava många lemmar, men alla
    lemmarna icke hava samma förrättning,
  5. så utgöra ock vi, fastän många, en enda kropp i Kristus, men var
    för sig äro vi lemmar, varandra till tjänst.
  6. Och vi hava olika gåvor, alltefter den nåd som har blivit oss
    given. Har någon profetians gåva, så bruke han den efter måttet
    av sin tro;
  7. har någon fått en tjänst, så akte han på tjänsten; är någon satt
    till lärare, så akte han på sitt lärarkall;
  8. är någon satt till att förmana, så akte han på sin plikt att
    förmana. Den som delar ut gåvor, han göre det med gott hjärta;
    den som är satt till föreståndare, han vare det med nit; den som
    övar barmhärtighet, han göre det med glädje.
  9. Eder kärlek vare utan skrymtan; avskyn det onda, hållen fast vid
    det goda.
  10. Älsken varandra av hjärtat i broderlig kärlek; söken överträffa
    varandra i inbördes hedersbevisning.
  11. Varen icke tröga, där det gäller nit; varen brinnande i anden,
    tjänen Herren.
  12. Varen glada i hoppet, tåliga i bedrövelsen, uthålliga i bönen.
  13. Tagen del i de heligas behov. Varen angelägna om att bevisa
    gästvänlighet.
  14. Välsignen dem som förfölja eder; välsignen, och förbannen icke.
  15. Glädjens med dem som äro glada, gråten med dem som gråta.
  16. Varen ens till sinnes med varandra. Haven icke edert sinne vänt
    till vad högt är, utan hållen eder till det som är ringa.
    Hållen icke eder själva för kloka.
  17. Vedergällen ingen med ont för ont. Vinnläggen eder om vad gott
    är inför var man.
  18. Hållen frid med alla människor, om möjligt är, och så mycket som
    på eder beror.
  19. Hämnens icke eder själva, mina älskade, utan lämnen rum för
    vredesdomen; ty det är skrivet: »Min är hämnden, jag skall
    vedergälla det, säger Herren.»
  20. Fastmer,
    »om din ovän är hungrig, så giv honom att äta,
    om han är törstig, så giv honom att dricka;
    ty om du så gör, samlar du glödande kol på hans huvud.»
  21. Låt dig icke övervinnas av det onda, utan övervinn det onda med
    det goda.
    *45/13 Paulus’ brev till romarna, 13 KapitletPaulus’ brev till romarna, 13 Kapitlet
                 Förmaningar till underdånighet under
                överheten, till kärlek mot nästan och
                        till en hövisk vandel.
  1. Var och en vare underdånig den överhet som han har över sig. Ty
    ingen överhet finnes, som icke är av Gud; all överhet som finnes
    är förordnad av Gud.
  2. Därför, den som sätter sig upp mot överheten, han står emot vad
    Gud har förordnat; men de som stå emot detta, de skola få sin
    dom.
  3. Ty de som hava väldet äro till skräck, icke för dem som göra vad
    gott är, utan för dem som göra vad ont är. Vill du vara utan
    fruktan för överheten, så gör vad gott är; du skall då bliva
    prisad av den,
  4. ty överheten är en Guds tjänare, dig till fromma. Men gör du
    vad ont är, då må du frukta; ty överheten bär icke svärdet
    förgäves, utan är en Guds tjänare, en hämnare, till att utföra
    vredesdomen över den som gör vad ont är.
  5. Därför måste man vara den underdånig, icke allenast för
    vredesdomens skull, utan ock för samvetets skull.
  6. Fördenskull betalen I ju ock skatt; ty överheten förrättar Guds
    tjänst och är just för detta ändamål ständigt verksam.
  7. Så given åt alla vad I ären dem skyldiga; skatt åt den som
    skatt tillkommer, tull åt den som tull tillkommer, fruktan åt
    den som fruktan tillkommer, heder åt den som heder tillkommer.
  8. Varen ingen något skyldiga — utom när det gäller kärlek till
    varandra; ty den som älskar sin nästa, han har uppfyllt lagen.
  9. De buden: »Du skall icke begå äktenskapsbrott», »Du skall icke
    dräpa», »Du skall icke stjäla»,»Du skall icke hava begärelse»
    och vilka andra bud som helst, de sammanfattas ju alla i det
    ordet: »Du skall älska din nästa såsom dig själv.»
  10. Kärleken gör intet ont mot nästan; alltså är kärleken lagens
    uppfyllelse.
  11. Akten på allt detta, så mycket mer som I veten vad tiden lider,
    att stunden nu är inne för eder att vakna upp ur sömnen. Ty
    frälsningen är oss nu närmare, än då vi kommo till tro.
  12. Natten är framskriden, och dagen är nära. Låtom oss därför
    avlägga mörkrets gärningar och ikläda oss ljusets vapenrustning.
  13. Låtom oss föra en hövisk vandel, såsom om dagen, icke med vilt
    leverne och dryckenskap, icke i otukt och lösaktighet, icke i
    kiv och avund.
  14. Ikläden eder fastmer Herren Jesus Kristus, och haven icke sådan
    omsorg om köttet, att onda begärelser därav uppväckas.
    *45/14 Paulus’ brev till romarna, 14 KapitletPaulus’ brev till romarna, 14 Kapitlet
                Plikter mot de svaga i tron, som hysa
                betänkligheter rörande vissa utvärtes
                                ting.
  1. Om någon är svag i tron, så upptagen honom dock vänligt, utan
    att döma över andras betänkligheter.
  2. Den ene har tro till att äta vad som helst, under det att den
    som är svag allenast äter vad som växer på jorden.
  3. Den som äter må icke förakta den som icke äter. Ej heller må
    den som icke äter döma den som äter; ty Gud har upptagit honom,
  4. och vem är du som dömer en annans tjänare? Om han står eller
    faller, det kommer allenast hans egen herre vid; men han skall
    väl bliva stående, ty Herren är mäktig att hålla honom stående.
  5. Den ene gör skillnad mellan dag och dag, den andre håller alla
    dagar för lika; var och en vare fullt viss i sitt sinne.
  6. Om någon särskilt aktar på någon dag, så gör han detta för
    Herren [1], och om någon äter, så gör han detta för Herren; han
    tackar ju Gud. Så ock, om någon avhåller sig från att äta, gör
    han detta för Herren, och han tackar Gud.
  7. Ty ingen av oss lever för sig själv, och ingen dör för sig
    själv.
  8. Leva vi, så leva vi för Herren; dö vi, så dö vi för Herren.
    Evad vi leva eller dö, höra vi alltså Herren till.
  9. Ty därför har Kristus dött och åter blivit levande, att han
    skall vara herre över både döda och levande.
  10. Men du, varför dömer du din broder? Och du åter, varför
    föraktar du din broder? Vi skola ju alla en gång stå inför Guds
    domstol.
  11. Ty det är skrivet:
    »Så sant jag lever, säger Herren,
    för mig skola alla knän böja sig,
    och alla tungor skola prisa Gud.»
  12. Alltså skall var och en av oss inför Gud göra räkenskap för sig
    själv.
  13. Låtom oss därför icke mer döma varandra. Dömen hellre så, att
    ingen må för sin broder lägga en stötesten eller något som
    bliver honom till fall.
  14. Jag vet väl och är i Herren Jesus viss om att intet i sig självt
    är orent; allenast om någon håller något för orent, så är det
    för honom orent.
  15. Om nu genom din mat bekymmer vållas din broder, så vandrar du
    icke mer i kärleken. Bliv icke genom din mat till fördärv för
    den som Kristus har lidit döden för.
  16. Låten alltså icke det goda som I haven fått bliva utsatt för
    smädelse.
  17. Ty Guds rike består icke i mat och dryck, utan i rättfärdighet
    och frid och glädje i den helige Ande.
  18. Den som häri tjänar Kristus, han är välbehaglig för Gud och
    håller provet inför människor.
  19. Vi vilja alltså fara efter det som länder till frid och till
    inbördes uppbyggelse.
  20. Bryt icke för mats skull ned Guds verk. Väl är allting rent,
    men om ätandet för någon är en stötesten, så bliver det för den
    människan till ondo;
  21. du gör väl i att avhålla dig från att äta kött och dricka vin
    och från annat som för din broder bliver en stötesten [2].
  22. Den tro du har må du hava för dig själv inför Gud. Salig är den
    som icke måste döma sig själv, när det gäller något som han har
    prövat vara rätt.
  23. Men om någon hyser betänkligheter och likväl äter, då är han
    dömd, eftersom det icke sker av tro. Ty allt som icke sker av
    tro, det är synd.

[1] och om någon icke särskilt aktar på någon dag, så gör han detta

för Herren

[2] eller varav han tager anstöt eller bliver svag.
*45/15 Paulus’ brev till romarna, 15 Kapitlet

Paulus’ brev till romarna, 15 Kapitlet

                   Paulus förmanar till saktmod och
                 endräkt, talar om ändamålet med sitt
                brev och om sin apostoliska kallelse,
               redogör för sina tillämnade resor, beder
                       om församlingens förbön.
  1. Vi som äro starka äro pliktiga att bära de svagas skröpligheter
    och att icke leva oss själva till behag.
  2. Var och en av oss må leva sin nästa till behag, honom till
    fromma och honom till uppbyggelse.
  3. Kristus levde ju icke sig själv till behag, utan med honom
    skedde såsom det är skrivet:
    »Dina smädares smädelser hava fallit över mig.»
  4. Ty allt vad som fordom har blivit skrivet, det är skrivet oss
    till undervisning, för att vi, genom ståndaktighet och genom den
    tröst som skrifterna giva, skola bevara vårt hopp.
  5. Och ståndaktighetens och tröstens Gud give eder att vara ens
    till sinnes med varandra i Kristi Jesu efterföljelse,
  6. så att I endräktigt och med en mun prisen vår Herres, Jesu
    Kristi, Gud och Fader.
  7. Därför må den ene av eder vänligt upptaga den andre, såsom
    Kristus, Gud till ära, har upptagit eder.
  8. Vad jag vill säga är detta: För de omskurna har Kristus blivit
    en tjänare, till ett vittnesbörd om Guds sannfärdighet, för att
    bekräfta de löften som hade givits åt fäderna;
  9. hedningarna åter hava fått prisa Gud för hans barmhärtighets
    skull. Så är ock skrivet:
    »Fördenskull vill jag prisa dig bland hedningarna
    och lovsjunga ditt namn.»
  10. Och åter heter det:
    »Jublen, I hedningar, med hans folk»;
  11. så ock:
    »Loven Herren, alla hedningar,
    ja, honom prise alla folk.»
  12. Så säger ock Esaias: »Telningen från Jessais rot skall komma,
    ja, han som skall stå upp för att råda över hedningarna; på
    honom skola hedningarna hoppas.»
  13. Men hoppets Gud uppfylle eder med all glädje och frid i tron, så
    att I haven ett överflödande hopp i den helige Andes kraft.
  14. Jag är väl redan nu viss om att I, mina bröder, av eder själva
    ären fulla av godhet, uppfyllda med all kunskap, i stånd jämväl
    att förmana varandra.
  15. Dock har jag, på ett delvis något dristigt sätt, skrivit till
    eder med ytterligare påminnelser, detta i kraft av den nåd som
    har blivit mig given av Gud:
  16. att jag nämligen skall förrätta Kristi Jesu tjänst bland
    hedningarna och vara en prästerlig förvaltare av Guds
    evangelium, så att hedningarna bliva ett honom välbehagligt
    offer, helgat i den helige Ande.
  17. Alltså är det i Kristus Jesus som jag har något att berömma mig
    av i fråga om min tjänst inför Gud.
  18. Ty jag skall icke drista mig att orda om något annat än vad
    Kristus, för att göra hedningarna lydaktiga, har verkat genom
    mig, med ord och med gärning,
  19. genom kraften i tecken och under, genom Andens kraft. Så har
    jag, från Jerusalem och runt omkring ända till Illyrien,
    överallt förkunnat evangelium om Kristus.
  20. Och jag har härvid satt min ära i att icke förkunna evangelium,
    där Kristi namn redan var känt, ty jag ville icke bygga på en
    annans grundval;
  21. utan så har skett, som skrivet är:
    »De för vilka intet har varit förkunnat om honom skola få se,
    och de som intet hava hört skola förstå.»
  22. Det är också härigenom som jag så många gånger har blivit
    förhindrad att komma till eder.
  23. Men då jag nu icke mer har något att uträtta i dessa trakter och
    under ganska många år har längtat efter att komma till eder,
  24. vill jag besöka eder, när jag begiver mig till Spanien. Jag
    hoppas nämligen att på genomresan få se eder och att därefter av
    eder bliva utrustad för färden dit, sedan jag först i någon mån
    har fått min längtan efter eder stillad.
  25. Men nu far jag till Jerusalem med understöd åt de heliga.
  26. Macedonien och Akaja hava nämligen känt sig manade att göra ett
    sammanskott åt dem bland de heliga i Jerusalem, som leva i
    fattigdom.
  27. Ja, därtill hava de känt sig manade; de stå också i skuld hos
    dem. Ty om hedningarna hava fått del i deras andliga goda, så
    äro de å sin sida skyldiga att vara dem till tjänst med sitt
    lekamliga goda. —
  28. När jag så har fullgjort detta och lämnat i deras händer vad som
    har blivit insamlat, ämnar jag därifrån begiva mig till Spanien
    och taga vägen genom eder stad.
  29. Och jag vet, att när jag kommer till eder, kommer jag med Kristi
    välsignelse i fullt mått.
  30. Och nu uppmanar jag eder, mina bröder, vid vår Herre Jesus
    Kristus och vid vår kärlek i Anden, att bistå mig i min kamp,
    genom att bedja för mig till Gud,
  31. att jag må bliva frälst undan de ohörsamma i Judeen, och att det
    understöd som jag för med mig till Jerusalem må bliva väl
    mottaget av de heliga.
  32. Så skall jag, om Gud vill, med glädje komma till eder och
    vederkvicka mig tillsammans med eder.
  33. Fridens Gud vare med eder alla. Amen.
    *45/16 Paulus’ brev till romarna, 16 KapitletPaulus’ brev till romarna, 16 Kapitlet
                  Anbefallning för Febe.  Hälsningar.
                 Varning för falska lärare.  Slutord.
  1. Jag anbefaller åt eder vår syster Febe, som är
    församlingstjänarinna i Kenkrea.
  2. Så mottagen då henne i Herren, såsom det höves de heliga, och
    bistån henne i allt vari hon kan behöva eder; ty hon har själv
    varit ett stöd för många och jämväl för mig.
  3. Hälsen Priska och Akvila, mina medarbetare i Kristus Jesus.
  4. De hava ju vågat sitt liv för mig; och icke allenast jag tackar
    dem därför, utan också alla hednaförsamlingar.
  5. Hälsen ock den församling som kommer tillhopa i deras hus.
    Hälsen Epenetus, min älskade broder, som är förstlingen av dem
    som i provinsen Asien hava kommit till Kristus.
  6. Hälsen Maria, som har arbetat så mycket för eder.
  7. Hälsen Andronikus och Junias, mina landsmän och medfångar, som
    hava ett så gott anseende bland apostlarna, och som längre än
    jag hava varit i Kristus.
  8. Hälsen Ampliatus, min älskade broder i Herren.
  9. Hälsen Urbanus, vår medarbetare i Kristus, och Stakys, min
    älskade broder.
  10. Hälsen Apelles, den i Kristus beprövade. Hälsen dem som höra
    till Aristobulus’ hus.
  11. Hälsen Herodion, min landsman. Hälsen dem av Narcissus’ hus,
    som äro i Herren.
  12. Hälsen Tryfena och Tryfosa, som arbeta i Herren. Hälsen Persis,
    den älskade systern, som har så mycket arbetat i Herren.
  13. Hälsen Rufus, den i Herren utvalde, och hans moder, som också
    för mig har varit en moder.
  14. Hälsen Asynkritus, Flegon, Hermes, Patrobas, Hermas och de
    bröder som äro tillsammans med dem.
  15. Hälsen Filologus och Julia, Nereus och hans syster och Olympas
    och alla de heliga, som äro tillsammans med dem.
  16. Hälsen varandra med en helig kyss. Alla Kristi församlingar
    hälsa eder.
  17. Men jag förmanar eder, mina bröder, att hava akt på dem som
    vålla tvedräkt och kunna bliva eder till fall, i strid med den
    lära som I haven inhämtat; dragen eder ifrån dem.
  18. Ty sådana tjäna icke vår Herre Kristus, utan sin egen buk; och
    genom sina milda ord och sitt fagra tal bedraga de oskyldiga
    människors hjärtan.
  19. Eder lydnad är ju känd av alla. Över eder gläder jag mig
    därför; men jag skulle önska att I voren visa i fråga om det
    goda, och menlösa i fråga om det onda.
  20. Och fridens Gud skall snart låta Satan bliva krossad under edra
    fötter.Vår Herres, Jesu Kristi, nåd vare med eder.
  21. Timoteus, min medarbetare, hälsar eder: så göra ock Lucius och
    Jason och Sosipater, mina landsmän.
  22. Jag, Tertius, som har nedskrivit detta brev, hälsar eder i
    Herren.
  23. Gajus, min och hela församlingens värd, hälsar eder. Erastus,
    stadens kamrerare, och brodern Kvartus hälsar eder.
  24. [1]
  25. Men honom som förmår styrka eder, enligt det evangelium jag
    förkunnar och min predikan om Jesus Kristus, ja, enligt den nu
    avslöjade hemlighet som förut under evärdliga tider har varit
    outtalad,
  26. men som nu har blivit uppenbarad och, enligt den eviga Gudens
    befallning, blivit, med stöd av profetiska skrifter, kungjord
    bland alla hedningar, för att bland dem upprätta trons lydnad —
  27. honom, den ende vise Guden, tillhör äran, genom Jesus Kristus, i
    evigheternas evigheter. Amen.

[1] V. 24 se Nya testamentets text i Ordförklaringarna.
*46/ Paulus’ första brev till korintierna
*46/01 Paulus’ första brev till korintierna, 1 Kapitlet

Paulus’ första brev till korintierna, 1 Kapitlet

                  Paulus hälsar de kristna i Korint,
                tackar Gud för den nåd som har blivit
                  dem given, förmanar till enighet,
                framhåller huru talet om korset väl är
               för många människor en dårskap, men för
                de kallade en Guds kraft, och huru Gud
                har utvalt just dem som i världen äro
                             ringaktade.
  1. Paulus, genom Guds vilja kallad till Kristi Jesu apostel, så ock
    brodern Sostenes,
  2. hälsar den Guds församling som finnes i Korint, de i Kristus
    Jesus helgade, dem som äro kallade och heliga, jämte alla andra
    som åkalla vår Herres, Jesu Kristi, namn, på alla orter där de
    eller vi bo.
  3. Nåd vare med eder och frid ifrån Gud, vår Fader, och Herren
    Jesus Kristus.
  4. Jag tackar Gud alltid för eder skull, för den Guds nåd som har
    blivit eder given i Kristus Jesus,
  5. att I haven i honom blivit rikligen begåvade i alla stycken, i
    fråga om allt vad tal och kunskap heter.
  6. Så har ju ock vittnesbördet om Kristus blivit befäst hos eder,
  7. så att I icke stån tillbaka i fråga om någon nådegåva, medan I
    vänten på vår Herres, Jesu Kristi, uppenbarelse.
  8. Han skall ock göra eder ståndaktiga intill änden, så att I ären
    ostraffliga på vår Herres, Jesu Kristi, dag.
  9. Gud är trofast, han genom vilken I haven blivit kallade till
    gemenskap med hans Son, Jesus Kristus, vår Herre.
  10. Men jag förmanar eder, mina bröder, vid vår Herres, Jesu Kristi,
    namn, att alla vara eniga i edert tal och att icke låta
    söndringar finnas bland eder, utan hålla fast tillhopa i samma
    sinnelag och samma tänkesätt.
  11. Det har nämligen av Kloes husfolk blivit mig berättat om eder,
    mina bröder, att tvister hava uppstått bland eder.
  12. Härmed menar jag att bland eder den ene säger: »Jag håller mig
    till Paulus», den andre: »Jag håller mig till Apollos», en
    annan: »Jag håller mig till Cefas», åter en annan: »Jag håller
    mig till Kristus.» —
  13. Är då Kristus delad? Icke blev väl Paulus korsfäst för eder?
    Och icke bleven I väl döpta i Paulus’ namn?
  14. Jag tackar Gud för att jag icke har döpt någon bland eder utom
    Krispus och Gajus,
  15. så att ingen kan säga att I haven blivit döpta i mitt namn.
  16. Dock, jag har döpt också Stefanas’ husfolk; om jag eljest har
    döpt någon vet jag icke.
  17. Ty Kristus har icke sänt mig till att döpa, utan till att
    förkunna evangelium, och detta icke med en visdom som består i
    ord, för att Kristi kors icke skall berövas sin kraft.
  18. Ty talet om korset är visserligen en dårskap för dem som gå
    förlorade, men för oss som bliva frälsta är det en Guds kraft.
  19. Det är ju skrivet:
    »Jag skall göra de visas vishet om intet,
    och de förståndigas förstånd skall jag slå ned.»
  20. Ja, var äro de visa? Var äro de skriftlärda? Var äro denna
    tidsålders klyftiga män? Har icke Gud gjort denna världens
    visdom till dårskap?
  21. Jo, eftersom världen icke genom sin visdom lärde känna Gud i
    hans visdom, behagade det Gud att genom den dårskap han lät
    predikas frälsa dem som tro.
  22. Ty judarna begära tecken, och grekerna åstunda visdom,
  23. vi åter predika en korsfäst Kristus, en som för judarna är en
    stötesten och för hedningarna en dårskap,
  24. men som för de kallade, vare sig judar eller greker, är en
    Kristus som är Guds kraft och Guds visdom.
  25. Ty Guds dårskap är visare än människor, och Guds svaghet är
    starkare än människor.
  26. Ty betänken, mina bröder, huru det var vid eder kallelse: icke
    många som voro visa efter köttet blevo kallade, icke många
    mäktiga, icke många av förnämlig släkt.
  27. Men det som för världen var dåraktigt, det utvalde Gud, för att
    han skulle låta de visa komma på skam.
  28. Och det som i världen var svagt, det utvalde Gud, för att han
    skulle låta det starka komma på skam. Och det som i världen var
    ringa och föraktat, det utvalde Gud — ja, det som ingenting var
    — för att han skulle göra det till intet, som någonting var.
  29. Ty han ville icke att något kött skulle kunna berömma sig inför
    Gud.
  30. Men hans verk är det, att I ären i Kristus Jesus, som för oss
    har blivit till visdom från Gud, till rättfärdighet och helgelse
    och till förlossning,
  31. för att så skall ske, som det är skrivet: »Den som vill berömma
    sig, han berömme sig av Herren.»
    *46/02 Paulus’ första brev till korintierna, 2 KapitletPaulus’ första brev till korintierna, 2 Kapitlet
                Paulus har icke kommit till korintierna
                  med mänsklig visdoms höga ord.   En
                djupare visdom finnes, vilken Gud har
                beskärt åt dem som älska honom.  Denna
               visdom mottages icke av den människa som
                          saknar Guds Ande.
  1. När jag kom till eder, mina bröder, var det också icke med höga
    ord eller hög visdom som jag kom och frambar för eder Guds
    vittnesbörd.
  2. Ty jag hade beslutit mig för, att medan jag var bland eder icke
    veta om något annat än Jesus Kristus, och honom såsom korsfäst.
  3. Och jag uppträdde hos eder i svaghet och med fruktan och mycken
    bävan.
  4. Och mitt tal och min predikan framställdes icke med övertalande
    visdomsord, utan med en bevisning i ande och kraft;
  5. ty eder tro skulle icke vara grundad på människors visdom, utan
    på Guds kraft.
  6. Visdom tala vi dock bland dem som äro fullmogna, men en visdom
    som icke tillhör denna tidsålder eller denna tidsålders mäktige,
    vilkas makt bliver till intet.
  7. Nej, vi tala Guds hemliga visdom, den fördolda, om vilken Gud,
    redan före tidsåldrarnas begynnelse, har bestämt att den skall
    bliva oss till härlighet,
  8. och som ingen av denna tidsålders mäktige har känt; ty om de
    hade känt den, så hade de icke korsfäst härlighetens Herre.
  9. Vi tala — såsom det heter i skriften — »vad intet öga har sett
    och intet öra har hört, och vad ingen människas hjärta har
    kunnat tänka, vad Gud har berett åt dem som älska honom».
  10. Ty för oss har Gud uppenbarat det genom sin Ande. Anden
    utrannsakar ju allt, ja ock Guds djuphet.
  11. Ty vilken människa vet vad som är i en människa, utom den
    människans egen ande? Likaså känner ingen vad som är i Gud, utom
    Guds Ande.
  12. Men vi hava icke fått världens ande, utan den Ande som är av
    Gud, för att vi skola veta vad som har blivit oss skänkt av Gud.
  13. Om detta tala vi ock, icke med sådana ord som mänsklig visdom
    lär oss, utan med sådana ord som Anden lär oss; vi hava ju att
    tyda andliga ting för andliga människor.
  14. Men en »själisk» [1] människa tager icke emot vad som hör Guds
    Ande till. Det är henne en dårskap, och hon kan icke förstå det,
    ty det måste utgrundas på ett andligt sätt.
  15. Den andliga människan åter kan utgrunda allt, men själv kan
    hon icke utgrundas av någon.
  16. Ty
    »vem har lärt känna Herrens sinne,
    så att han skulle kunna undervisa honom?»Men vi hava Kristi sinne.

[1] Se Själisk i Ordförkl.
*46/03 Paulus’ första brev till korintierna, 3 Kapitlet

Paulus’ första brev till korintierna, 3 Kapitlet

               Huru en kristen församling bör betrakta
               sina lärare.  Vikten av att bygga rätt på
               den sanna grunden, Kristus, och icke på
                egen visdom eller på mänskliga lärare.
  1. Och jag kunde icke tala till eder, mina bröder, såsom till
    andliga människor, utan måste tala såsom till människor av
    köttslig natur, såsom till dem som ännu äro barn i Kristus.
  2. Mjölk gav jag eder att dricka; fast föda gav jag eder icke, ty
    det fördrogen I då ännu icke. Ja, icke ens nu fördragen I det,
  3. eftersom I ännu haven ett köttsligt sinne. Ty om avund och kiv
    finnes bland eder, haven I icke då ett köttsligt sinne, och
    vandren I icke då på vanligt människosätt?
  4. När den ene säger: »Jag håller mig till Paulus» och den andre:
    »Jag håller mig till Apollos», ären I icke då lika hopen av
    människor?
  5. Vad är då Apollos? Vad är Paulus? Allenast tjänare, genom vilka
    I haven kommit till tro; och de äro det i mån av vad Herren har
    beskärt åt var och en av dem.
  6. Jag planterade, Apollos vattnade, men Gud gav växten.
  7. Alltså kommer det icke an på den som planterar, ej heller på den
    som vattnar, utan på Gud, som giver växten.
  8. Den som planterar och den som vattnar — den ene är såsom den
    andre, dock så, att var och en skall få sin särskilda lön efter
    sitt särskilda arbete.
  9. Ty vi äro Guds medarbetare; I ären ett Guds åkerfält, en Guds
    byggnad.
  10. Efter den Guds nåd som blev mig given lade jag grunden såsom en
    förfaren byggmästare, och en annan bygger nu vidare därpå. Men
    var och en må se till, huru han bygger därpå.
  11. Ty en annan grund kan ingen lägga, än den som är lagd, nämligen
    Jesus Kristus;
  12. men om någon bygger på den grunden med guld, silver och dyrbara
    stenar eller med trä, hö och strå,
  13. så skall det en gång visa sig huru det är med vars och ens
    verk. »Den dagen» [1] skall göra det kunnigt; ty den skall
    uppenbaras i eld, och hurudant vars och ens verk är, det skall
    elden pröva.
  14. Om det byggnadsverk, som någon har uppfört på den grunden,
    bliver beståndande, så skall han undfå lön;
  15. men om hans verk brännes upp, så skall han gå miste om lönen.
    Själv skall han dock bliva frälst, men såsom igenom eld.
  16. Veten I icke att I ären ett Guds tempel och att Guds Ande bor i
    eder?
  17. Om nu någon fördärvar Guds tempel, så skall Gud fördärva honom;
    ty Guds tempel är heligt, och det templet ären I.
  18. Ingen bedrage sig själv. Om någon bland eder menar sig vara
    vis genom denna tidsålders visdom, så blive han en dåre, för att
    han skall kunna bliva vis.
  19. Ty denna världens visdom är dårskap inför Gud. Det är ju
    skrivet
    »Han fångar de visa i deras klokskap»;
  20. så ock:»Herren känner
    de visas tankar,
    han vet att de äro fåfängliga.»
  21. Så berömme sig då ingen av människor. Allt hör ju eder till;
  22. det må vara Paulus eller Apollos eller Cefas eller hela världen,
    det må vara liv eller död, vad som nu är, eller vad som skall
    komma, alltsammans hör eder till.
  23. Men I hören Kristus till, och Kristus hör Gud till.

[1] Se Dagen i Ordförkl.
*46/04 Paulus’ första brev till korintierna, 4 Kapitlet

Paulus’ första brev till korintierna, 4 Kapitlet

                Paulus står såsom Kristi tjänare icke
                under människors dom, utan under Guds.
                 Korintierna må taga sig till vara för
               partisinne och högmod; de må besinna att
                apostlarna själva för evangelii skull
                  måste leva i ringhet, utsatta för
                           världens förakt.
  1. Såsom Kristi tjänare och såsom förvaltare av Guds hemligheter,
    så må man anse oss.
  2. Vad man nu därutöver söker hos förvaltare är att en sådan må
    befinnas vara trogen.
  3. För mig betyder det likväl föga att I — eller överhuvud någon
    mänsklig domstol — sätten eder till doms över mig. Ja, jag
    vill icke ens sätta mig till doms över mig själv.
  4. Ty väl vet jag intet med mig, men därigenom är jag icke
    rättfärdigad; det är Herren som sitter till doms över mig.
  5. Dömen därför icke förrän tid är, icke förrän Herren kommer, han
    som skall draga fram i ljuset vad som är fördolt i mörker och
    uppenbara alla hjärtans rådslag. Och då skall var och en undfå
    av Gud den berömmelse som honom tillkommer.
  6. Detta, mina bröder, har jag nu för eder skull så framställt, som
    gällde det mig och Apollos; ty jag vill att I skolen i fråga om
    oss lära eder detta: »Icke utöver vad skrivet är.» Jag vill icke
    att I skolen stå emot varandra, uppblåsta var och en över sin
    lärare.
  7. Vem säger då att du har något företräde? Och vad äger du, som du
    icke har fått dig givet? Men har du nu fått dig givet vad du
    har, huru kan du då berömma dig, såsom om du icke hade fått det
    dig givet?
  8. I ären kantänka redan mätta, I haven redan blivit rika; oss
    förutan haven I blivit sannskyldiga konungar! Ja, jag skulle
    önska att I verkligen haden blivit konungar, så att vi kunde få
    bliva edra medkonungar.
  9. Mig tyckes nämligen att Gud har ställt oss apostlar här såsom de
    ringaste bland alla, såsom livdömda män; ett skådespel hava vi
    ju blivit för världen, för både änglar och människor.
  10. Vi äro dårar för Kristi skull, men I ären kloka i Kristus; vi
    äro svaga, men I ären starka; I ären ärade, men vi äro
    föraktade.
  11. Ännu i denna stund lida vi både hunger och törst, vi måste gå
    nakna, vi få uppbära hugg och slag, vi hava intet stadigt
    hemvist,
  12. vi måste möda oss och arbeta med våra händer. Vi bliva smädade
    och välsigna likväl; vi lida förföljelse och härda dock ut;
  13. man talar illa om oss, men vi tala goda ord. Vi hava blivit
    såsom världens avskum, såsom var mans avskrap, och vi äro så
    ännu alltjämt.
  14. Detta skriver jag, icke för att komma eder att blygas, utan
    såsom en förmaning till mina älskade barn.
  15. Ty om I än haden tio tusen uppfostrare i Kristus, så haven I
    dock icke många fäder; det var ju jag som i Kristus Jesus genom
    evangelium födde eder till liv.
  16. Därför förmanar jag eder: Bliven mina efterföljare.
  17. Just för denna saks skull sänder jag nu till eder Timoteus, min
    älskade och trogne son i Herren; han skall påminna eder om huru
    jag går till väga i Kristus, i enlighet med den lära jag
    förkunnar allestädes, i alla församlingar.
  18. Nu är det väl så, att somliga hava blivit uppblåsta, under
    förmenande att jag icke skulle komma till eder.
  19. Men om Herren så vill, skall jag snart komma till eder; och då
    skall jag lära känna, icke dessa uppblåsta människors ord, utan
    deras kraft.
  20. Ty Guds rike består icke i ord, utan i kraft.
  21. Vilketdera viljen I nu: skall jag komma till eder med ris eller
    i kärlek och saktmods ande?
    *46/05 Paulus’ första brev till korintierna, 5 KapitletPaulus’ första brev till korintierna, 5 Kapitlet
                Svår otuktssynd säges förekomma bland
                   korintierna.  Paulus angiver huru
                 församlingen bör förfara mot dem som
               göra sig skyldiga till sådan synd eller
                       till andra svåra synder.
  1. Det förljudes såväl att överhuvud otukt bedrives bland eder, som
    ock att sådan otukt förekommer, som man icke ens finner bland
    hedningarna, nämligen att en son har sin faders hustru.
  2. Och ändå ären I uppblåsta och haven icke fastmer blivit
    uppfyllda av sådan sorg, att I haven drivit ut ur eder krets den
    som har gjort detta.
  3. Jag, som väl till kroppen är frånvarande, men till anden
    närvarande, har för min del redan, såsom vore jag närvarande,
    fällt domen över den som har förövat en sådan ogärning:
  4. i Herren Jesu namn skola vi komma tillsammans, I och min ande,
    med vår Herre Jesu kraft,
  5. och överlämna den mannen åt Satan till köttets fördärv, för att
    anden skall bliva frälst på Herren Jesu dag.
  6. Det är icke väl beställt med eder berömmelse. Veten I icke att
    litet surdeg syrar hela degen?
  7. Rensen bort den gamla surdegen, så att I bliven en ny deg. I
    ären ju osyrade; ty vi hava ock ett påskalamm, som är slaktat,
    nämligen Kristus.
  8. Låtom oss därför hålla högtid, icke med gammal surdeg, icke med
    elakhetens och ondskans surdeg, utan med renhetens och
    sanningens osyrade bröd.
  9. Jag skrev till eder i mitt brev att I icke skullen hava något
    umgänge med otuktiga människor —
  10. detta icke sagt i allmänhet, om alla denna världens otuktiga
    människor eller om giriga och roffare eller om avgudadyrkare;
    annars måsten I ju rymma ur världen.
  11. Nej, då jag skrev så till eder, menade jag, att om någon som
    kallades broder vore en otuktig människa eller en girig eller en
    avgudadyrkare eller en smädare eller en drinkare eller en
    roffare, så skullen I icke hava något umgänge med en sådan eller
    äta tillsammans med honom.
  12. Ty icke tillkommer det väl mig att döma dem som äro utanför?
    Dem som äro innanför haven I ju att döma;
  13. dem som äro utanför skall Gud döma. »I skolen driva ut ifrån
    eder den som är ond.»
    *46/06 Paulus’ första brev till korintierna, 6 KapitletPaulus’ första brev till korintierna, 6 Kapitlet
                Korintierna böra icke gå till rätta med
                 varandra, allra minst inför hednisk
                   domstol.  Otukt tillhör icke den
               kristliga friheten, utan är en synd mot
                Gud, ty människans kropp är Guds Andes
                               tempel.
  1. Huru kan någon av eder taga sig för, att när han har sak med en
    annan, gå till rätta icke inför de heliga, utan inför de
    orättfärdiga?
  2. Veten I då icke att de heliga skola döma världen? Men om nu I
    skolen sitta till doms över världen, ären I då icke goda nog att
    döma i helt ringa mål?
  3. I veten ju att vi skola döma änglar; huru mycket mer böra vi
    icke då kunna döma i timliga ting?
  4. Och likväl, när I nu haven före något mål som gäller sådana
    ting, sätten I till domare just dem som äro ringa aktade i
    församlingen!
  5. Eder till blygd säger jag detta. Är det då så omöjligt att bland
    eder finna någon vis man, som kan bliva skiljedomare mellan sina
    bröder?
  6. Måste i stället den ene brodern gå till rätta med den andre, och
    det inför de otrogna?
  7. Överhuvud är redan det en brist hos eder, att I gån till rätta
    med varandra. Varför liden I icke hellre orätt? Varför låten I
    icke hellre andra göra eder skada?
  8. I stället gören I nu själva orätt och skada, och detta mot
    bröder.
  9. Veten I då icke att de orättfärdiga icke skola få Guds rike till
    arvedel? Faren icke vilse. Varken otuktiga människor eller
    avgudadyrkare eller äktenskapsbrytare, varken de som låta bruka
    sig till synd mot naturen eller de som själva öva sådan synd,
  10. varken tjuvar eller giriga eller drinkare eller smädare eller
    roffare skola få Guds rike till arvedel.
  11. Sådana voro ock somliga bland eder, men I haven låtit två eder
    rena, I haven blivit helgade, I haven blivit rättfärdiggjorda i
    Herrens, Jesu Kristi, namn och i vår Guds Ande.
  12. »Allt är mig lovligt»; ja, men icke allt är nyttigt. »Allt är
    mig lovligt»; ja, men jag bör icke låta något få makt över mig.
  13. Maten är för buken och buken för maten, men bådadera skall Gud
    göra till intet. Däremot är kroppen icke för otukt, utan för
    Herren, och Herren för kroppen;
  14. och Gud, som har uppväckt Herren, skall ock genom sin kraft
    uppväcka oss.
  15. Veten I icke att edra kroppar äro Kristi lemmar? Skall jag nu
    taga Kristi lemmar och göra dem till en skökas lemmar? Bort det!
  16. Veten I då icke att den som håller sig till en sköka, han bliver
    en kropp med henne? Det heter ju: »De tu skola varda ett kött.»
  17. Men den som håller sig till Herren, han är en ande med honom.
  18. Flyn otukten. All annan synd som en människa kan begå är utom
    kroppen; men den som bedriver otukt, han syndar på sin egen
    kropp.
  19. Veten I då icke att eder kropp är ett tempel åt den helige Ande,
    som bor i eder, och som I haven undfått av Gud, och att I icke
    ären edra egna?
  20. I ären ju köpta, och betalning är given. Så förhärligen då Gud i
    eder kropp.
    *46/07 Paulus’ första brev till korintierna, 7 KapitletPaulus’ första brev till korintierna, 7 Kapitlet
                 Råd och föreskrifter för korintierna
               angående äktenskap och ogift stånd m. m.
  1. Vad nu angår det I haven skrivit om, så svarar jag detta:En man gör visserligen väl i att icke komma vid någon kvinna;
  2. men för att undgå otuktssynder må var man hava sin egen hustru,
    och var kvinna sin egen man.
  3. Mannen give sin hustru vad han är henne pliktig, sammalunda ock
    hustrun sin man.
  4. Hustrun råder icke själv över sin kropp, utan mannen; sammalunda
    råder ej heller mannen över sin kropp, utan hustrun.
  5. Dragen eder icke undan från varandra, om icke möjligen, med
    bådas samtycke, till en tid, för att I skolen hava ledighet till
    bönen. Kommen sedan åter tillsammans, så att Satan icke frestar
    eder, då I nu icke kunnen leva återhållsamt.
  6. Detta säger jag likväl såsom en tillstädjelse, icke såsom en
    befallning.
  7. Jag skulle dock vilja att alla människor vore såsom jag. Men var
    och en har fått sin särskilda nådegåva från Gud, den ene så, den
    andre så.
  8. Till de ogifta åter och till änkorna säger jag att de göra väl,
    om de förbliva i samma ställning som jag.
  9. Men kunna de icke leva återhållsamt, så må de gifta sig; ty det
    är bättre att gifta sig än att vara upptänd av begär.
  10. Men dem som äro gifta bjuder jag — dock icke jag, utan Herren;
    En hustru må icke skilja sig från sin man
  11. (om hon likväl skulle skilja sig, så förblive hon ogift eller
    förlike sig åter med mannen), ej heller må en man förskjuta sin
    hustru.
  12. Till de andra åter säger jag själv, icke Herren: Om någon som
    hör till bröderna har en hustru som icke är troende, och denna
    är villig att leva tillsammans med honom, så må han icke
    förskjuta henne.
  13. Likaså, om en hustru har en man som icke är troende, och denne
    är villig att leva tillsammans med henne, så må hon icke
    förskjuta mannen.
  14. Ty den icke troende mannen är helgad i och genom sin hustru, och
    den icke troende hustrun är helgad i och genom sin man, då han
    är en broder; annars vore ju edra barn orena, men nu äro de
    heliga. —
  15. Om däremot den icke troende vill skiljas, så må han få
    skiljas. En broder eller syster är i sådana fall intet tvång
    underkastad, och Gud har kallat oss till att leva i frid.
  16. Ty huru kan du veta, du hustru, om du skall frälsa din man?
    Eller du man, huru vet du om du skall frälsa din hustru?
  17. Må allenast var och en vandra den väg fram, som Herren har
    bestämt åt honom, var och en i den ställning vari Gud har kallat
    honom. Den ordningen stadgar jag för alla församlingar.
  18. Har någon blivit kallad såsom omskuren, så göre han sig icke
    åter lik de oomskurna; har någon blivit kallad såsom oomskuren,
    så låte han icke omskära sig.
  19. Det kommer icke an på om någon är omskuren eller oomskuren; allt
    beror på huruvida han håller Guds bud.
  20. Var och en förblive i den kallelse vari han var, när han blev
    kallad.
  21. Har du blivit kallad såsom träl, så låt detta icke gå dig till
    sinnes; dock, om du kan bliva fri, så begagna dig hellre därav
    [1].
  22. Ty den träl som har blivit kallad till att vara i Herren, han är
    en Herrens frigivne; sammalunda är ock den frie, som har blivit
    kallad, en Kristi livegne.
  23. I ären köpta, och betalningen är given; bliven icke människors
    trälar.
  24. Ja, mina bröder, var och en förblive inför Gud i den ställning
    vari han har blivit kallad.
  25. Vad vidare angår dem som äro jungfrur, så har jag icke att
    åberopa någon befallning av Herren, utan giver allenast ett råd,
    såsom en som genom Herrens barmhärtighet har blivit förtroende
    värd.
  26. Jag menar alltså, med tanke på den nöd som står för dörren, att
    den människa gör väl, som förbliver såsom hon är.
  27. Är du bunden vid hustru, så sök icke att bliva lös. Är du utan
    hustru, så sök icke att få hustru.
  28. Om du likväl skulle gifta dig, så syndar du icke därmed; ej
    heller syndar en jungfru, om hon gifter sig. Dock komma de som
    så göra att draga över sig lekamliga vedermödor; och jag skulle
    gärna vilja skona eder.
  29. Men det säger jag, mina bröder: Tiden är kort; därför må
    härefter de som hava hustrur vara såsom hade de inga,
  30. och de som gråta såsom gräte de icke, och de som glädja sig
    såsom gladde de sig icke, och de som köpa något såsom finge de
    icke behålla det,
  31. och de som bruka denna världen såsom gjorde de icke något bruk
    av den. Ty den nuvarande världsordningen går mot sitt slut;
  32. och jag skulle gärna vilja att I voren fria ifrån omsorger. Den
    man som icke är gift ägnar nämligen sin omsorg åt vad som hör
    Herren till, huru han skall behaga Herren;
  33. men den gifte mannen ägnar sin omsorg åt vad som hör världen
    till, huru han skall behaga sin hustru,
  34. och så är hans hjärta delat. Likaså ägnar den kvinna, som icke
    längre är gift eller som är jungfru, sin omsorg åt vad som hör
    Herren till, att hon må vara helig till både kropp och ande; men
    den gifta kvinnan ägnar sin omsorg åt vad som hör världen till,
    huru hon skall behaga sin man.
  35. Detta säger jag till eder egen nytta, och icke för att lägga
    något band på eder, utan för att I skolen föra en hövisk vandel
    och stadigt förbliva vid Herren.
  36. Men om någon menar sig handla otillbörligt mot sin ogifta dotter
    därmed att hon får bliva överårig, då må han göra såsom han
    vill, om det nu måste så vara; han begår därmed ingen synd. Må
    hon få gifta sig.
  37. Om däremot någon är fast i sitt sinne och icke bindes av något
    nödtvång, utan kan följa sin egen vilja, och så i sitt sinne är
    besluten att låta sin ogifta dotter förbliva såsom hon är, då
    gör denne väl.
  38. Alltså: den som gifter bort sin dotter, han gör väl; och den som
    icke gifter bort henne, han gör ännu bättre.
  39. En hustru är bunden så länge hennes man lever; men när hennes
    man är avsomnad, står det henne fritt att gifta sig med vem hon
    vill, blott det sker i Herren.
  40. Men lyckligare är hon, om hon förbliver såsom hon är. Så är min
    mening, och jag tror att också jag har Guds Ande.

[1] Eller: Har du blivit kallad såsom träl, så låt detta icke gå dig

     till sinnes; om du än kunde bliva fri, så behåll hellre din
     ställning.
*46/08 Paulus' första brev till korintierna, 8 Kapitlet
           Paulus' första brev till korintierna, 8 Kapitlet

                     Kristlig frihet och kristlig
                kärleksplikt i fråga om förtärande av
               köttet från djur som hava blivit offrade
                            åt avgudarna.
  1. Vad åter angår kött från avgudaoffer, så känna vi nog det talet:
    »Alla hava vi ‘kunskap’ [1].» »Kunskapen» uppblåser, men
    kärleken uppbygger.
  2. Om någon menar sig hava fått någon »kunskap», så har han ännu
    icke fått kunskap på sådant sätt som han borde hava.
  3. Men den som älskar Gud, han är känd av honom.
  4. Vad alltså angår ätandet av kött från avgudaoffer, så säger jag
    detta
      Vi veta visserligen att ingen avgud finnes till i världen, och
      att det icke finnes mer än en enda Gud.
  5.  Ty om ock några så kallade gudar skulle finnas, vare sig i
      himmelen eller på jorden -- och det finnes ju många »gudar» och
      många »herrar» --
  6.  så finnes dock för oss allenast en enda Gud:  Fadern, av vilken
      allt är, och till vilken vi själva äro, och en enda Herre:  Jesus
      Kristus, genom vilken allt är, och genom vilken vi själva äro.

7. Dock, icke alla hava denna kunskap, utan somliga, som äro vana

      att ännu alltjämt tänka på avguden, äta köttet såsom
      avgudaofferskött.  Och eftersom deras samvete är svagt, bliver
      det härigenom befläckat.
  8.  Men maten skall icke avgöra vår ställning till Gud.  Avhålla vi
      oss från att äta, så bliva vi icke därigenom sämre; äta vi, så
      bliva vi icke därigenom bättre.

9. Sen likväl till, att denna eder frihet icke till äventyrs bliver

en stötesten för de svaga.
10. Ty om någon får se dig, som har undfått »kunskap», ligga till

      bords i ett avgudahus, skall då icke hans samvete, om han är
      svag, därav »bliva uppbyggt» på det sätt att han äter köttet
      från avgudaoffer?
 11.  Genom din »kunskap» går ju då den svage förlorad -- han, din
      broder, som Kristus har lidit döden för.
 12.  Om I på sådant sätt synden mot bröderna och såren deras svaga
      samveten, då synden I mot Kristus själv.

13. Därför, om maten kan bliva min broder till fall, så vill jag

      sannerligen hellre för alltid avstå från att äta kött, på det
      att jag icke må bliva min broder till fall.

[1] Se Kunskap i Ordförkl.
*46/09 Paulus’ första brev till korintierna, 9 Kapitlet

Paulus’ första brev till korintierna, 9 Kapitlet

                     För vad aposteln har gjort i
               församlingens tjänst kunde han hava haft
               rättighet till lön, men denna rättighet
                har han för evangelii skull frivilligt
               försakat.  Han har i stället begagnat sin
                 frihet så, att han har blivit allas
               tjänare.  Likasom man för att segra på en
                  tävlingsbana måste underkasta sig
                 försakelser, så vinner man ej heller
                  utan försakelser den oförgängliga
                            segerkransen.
  1. Är jag icke fri? Är jag icke en apostel? Har jag icke sett
    Jesus, vår Herre? Ären icke I mitt verk i Herren?
  2. Om jag icke för andra är en apostel, så är jag det åtminstone
    för eder, ty I själva ären i Herren inseglet på mitt
    apostlaämbete.
  3. Detta är mitt försvar mot dem som sätta sig till doms över mig.
  4. Skulle vi kanhända icke hava rätt att få mat och dryck?
  5. Skulle vi icke hava rätt att få såsom hustru föra med oss på
    våra resor någon som är en syster, vi likaväl som de andra
    apostlarna och Herrens bröder och särskilt Cefas?
  6. Eller äro jag och Barnabas de enda som icke hava rätt att vara
    fritagna ifrån kroppsarbete?
  7. Vem tjänar någonsin i krig på egen sold? Vem planterar en
    vingård och äter icke dess frukt? Eller vem vaktar en hjord och
    förtär icke mjölk från hjorden?
  8. Icke talar jag väl detta därför att människor pläga så tala?
    Säger icke själva lagen detsamma?
  9. I Moses’ lag är ju skrivet: »Du skall icke binda munnen till på
    oxen som tröskar.» Månne det är om oxarna som Gud har sådan
    omsorg?
  10. Eller säger han det icke i alla händelser med tanke på oss?
    Jo, för vår skull blev det skrivet, att den som plöjer bör plöja
    med en förhoppning, och att den som tröskar bör göra det i
    förhoppning om att få sin del.
  11. Om vi hava sått åt eder ett utsäde av andligt gott, är det då
    för mycket, om vi få inbärga från eder en skörd av lekamligt gott?
  12. Om andra hava en viss rättighet över eder, skulle då icke vi än
    mer hava det? Och likväl hava vi icke gjort bruk av den
    rättigheten, utan vi fördraga allt, för att icke lägga något
    hinder i vägen för Kristi evangelium.
  13. I veten ju att de som förrätta tjänsten i helgedomen få sin föda
    ifrån helgedomen, och att de som äro anställda vid altaret få
    sin del, när altaret får sin.
  14. Så har ock Herren förordnat att de som förkunna evangelium skola
    hava sitt uppehälle av evangelium.
  15. Men jag för min del har icke gjort bruk av någon sådan förmån.Detta skriver jag nu icke, för att jag själv skall få någon
    sådan; långt hellre ville jag dö. Nej, ingen skall göra min
    berömmelse om intet.
  16. Ty om jag förkunnar evangelium, så är detta ingen berömmelse
    för mig. Jag måste ju så göra; och ve mig, om jag icke förkunnade
    evangelium!
  17. Gör jag det av egen drift, så har jag rätt till lön; men då jag
    nu icke gör det av egen drift, så är den syssla som jag är
    betrodd med allenast en livegen förvaltares. [1] —
  18. Vilken är alltså min lön? Jo, just den, att när jag förkunnar
    evangelium, så gör jag detta utan kostnad för någon, i det att
    jag avstår från att göra bruk av den rättighet jag har såsom
    förkunnare av evangelium.
  19. Ty fastän jag är fri och oberoende av alla, har jag dock
    gjort mig till allas tjänare, för att jag skall vinna dess flera.
  20. För judarna har jag blivit såsom en jude, för att kunna vinna
    judar; för dom som stå under lagen har jag, som själv icke står
    under lagen, blivit såsom stode jag under lagen, för att kunna
    vinna dem som stå under lagen.
  21. För dem som äro utan lag har jag, som icke är utan Guds lag, men
    är i Kristi lag, blivit såsom vore jag utan lag, för att jag
    skall vinna dem som äro utan lag.
  22. För de svaga har jag blivit svag, för att kunna vinna de svaga;
    för alla har jag blivit allt, för att jag i alla händelser skall
    frälsa några.
  23. Men allt gör jag för evangelii skull, för att också jag skall
    bliva delaktig av dess goda.
  24. I veten ju, att fastän de som löpa på tävlingsbanan allasammans
    löpa, så vinner allenast en segerlönen. Löpen såsom denne, för
    att I mån vinna lönen.
  25. Men alla som vilja deltaga i en sådan tävlan pålägga sig
    återhållsamhet i alla stycken: dessa för att vinna en förgänglig
    segerkrans, men vi för att vinna en oförgänglig.
  26. Jag för min del löper alltså icke såsom gällde det ett ovisst
    mål; jag kämpar icke likasom en man som hugger i vädret.
  27. Fastmer tuktar jag min kropp och kuvar den, för att jag icke,
    när jag predikar för andra, själv skall komma till korta vid
    provet.

[1] Se Förvaltare i Ordförkl.
*46/10 Paulus’ första brev till korintierna, 10 Kapitlet

Paulus’ första brev till korintierna, 10 Kapitlet

                 Utläggning av berättelsen om Israels
                ökenvandring.  Varning för deltagande i
               hedniska offermåltider.  Kristlig frihet,
                  särskilt i fråga om förtärandet av
                offerkött, och denna frihets gränser.
  1. Ty jag vill säga eder detta, mina bröder:Våra fäder voro alla under molnskyn och gingo alla genom havet;
  2. alla blevo de i molnskyn och i havet döpta till Moses;
  3. alla åto de samma andliga mat,
  4. och alla drucko de samma andliga dryck — de drucko nämligen ur
    en andlig klippa, som åtföljde dem, och den klippan var Kristus.
  5. Men de flesta av dem hade Gud icke behag till; de blevo ju
    nedgjorda i öknen.
  6. Detta skedde oss till en varnagel, för att vi icke skulle hava
    begärelse till det onda, såsom de hade begärelse därtill.
  7. Ej heller skolen I bliva avgudadyrkare, såsom somliga av dem
    blevo; så är ju skrivet: »Folket satte sig ned till att äta och
    dricka, och därpå stodo de upp till all leka.»
  8. Låtom oss icke heller bedriva otukt, såsom somliga av dem
    gjorde, varför ock tjugutre tusen föllo på en enda dag.
  9. Låtom oss icke heller fresta Kristus, såsom somliga av dem
    gjorde, varför de ock blevo dödade av ormarna.
  10. Knorren icke heller, såsom somliga av dem gjorde, varför de ock
    blevo dödade av »Fördärvaren».
  11. Men detta vederfors dem för att tjäna till en varnagel, och det
    blev upptecknat till lärdom för oss, som hava tidernas ände inpå
    oss.
  12. Därför, den som menar sig stå, han må se till, att han icke
    faller.
  13. Inga andra frestelser hava mött eder än sådana som vanligen möta
    människor. Och Gud är trofast; han skall icke tillstädja att I
    bliven frestade över eder förmåga, utan när han låter frestelsen
    komma, skall han ock bereda en utväg därur, så att I kunnen
    härda ut i den.
  14. Alltså, mina älskade, undflyn avgudadyrkan.
  15. Jag säger detta till eder såsom till förståndiga människor;
    själva mån I döma om det som jag säger.
  16. Välsignelsens kalk, över vilken vi uttala välsignelsen, är icke
    den en delaktighet av Kristi blod? Brödet, som vi bryta, är icke
    det en delaktighet av Kristi kropp?
  17. Eftersom det är ett enda bröd, så äro vi, fastän många, en enda
    kropp, ty alla få vi vår del av detta ena bröd.
  18. Sen på det lekamliga Israel: äro icke de som äta av offren
    delaktiga i altaret?
  19. Vad vill jag då säga härmed? Månne att avgudaofferskött är
    någonting, eller att en avgud är någonting?
  20. Nej, det vill jag säga, att vad hedningarna offra, det offra de
    åt onda andar och icke åt Gud; och jag vill icke att I skolen
    hava någon gemenskap med de onda andarna.
  21. I kunnen icke dricka Herrens kalk och tillika onda andars kalk;
    I kunnen icke hava del i Herrens bord och tillika i onda andars
    bord.
  22. Eller vilja vi reta Herren? Äro då vi starkare än han?
  23. »Allt är lovligt»; ja, men icke allt är nyttigt. »Allt är
    lovligt»; ja, men icke allt uppbygger.
  24. Ingen söke sitt eget bästa, utan envar den andres.
  25. Allt som säljes i köttboden mån I äta; I behöven icke för
    samvetets skull göra någon undersökning därom.
  26. Ty
    »jorden är Herrens, och allt vad därpå är».
  27. Om någon av dem som icke äro troende bjuder eder till sig och I
    viljen gå till honom, så mån I äta av allt som sättes fram åt
    eder; I behöven icke för samvetets skull göra någon undersökning
    därom.
  28. Men om någon då säger till eder: »Detta är offerkött», så skolen
    I avhålla eder från att äta, för den mans skull, som gav saken
    till känna, och för samvetets skull —
  29. jag menar icke ditt eget samvete, utan den andres; ty varför
    skulle jag låta min frihet dömas av en annans samvete?
  30. Om jag äter därav med tacksägelse, varför skulle jag då bliva
    smädad för det som jag tackar Gud för?
  31. Alltså, vare sig I äten eller dricken, eller vadhelst annat I
    gören, så gören allt till Guds ära.
  32. Bliven icke för någon till en stötesten, varken för judar
    eller för greker eller för Guds församling;
  33. varen såsom jag, som i alla stycken fogar mig efter alla och
    icke söker min egen nytta, utan de mångas, för att de skola bliva
    frälsta.
    11:1. [1]

[1] 1 Kor 11:1 hör egentligen hit, men återfinns nedan. –Red för den

elektroniska utgåvan.
*46/11 Paulus’ första brev till korintierna, 11 Kapitlet

  1. Varen I mina efterföljare, såsom jag är Kristi.

Paulus’ första brev till korintierna, 11 Kapitlet

                   Kvinnan må icke vid gudstjänsten
                  uppträda med ohöljt huvud.  Herrens
               måltid må icke hållas på ovärdigt sätt.

2. Jag prisar eder för det att I i alla stycken haven mig i minne

      och hållen fast vid mina lärdomar, såsom de äro eder givna av
      mig.

3. Men jag vill att I skolen inse detta, att Kristus är envar mans

      huvud, och att mannen är kvinnans huvud, och att Gud är Kristi
      huvud.
  4.  Var och en man som har sitt huvud betäckt, när han beder eller
      profeterar, han vanärar sitt huvud.
  5.  Men var kvinna som beder eller profeterar med ohöljt huvud, hon
      vanärar sitt huvud, ty det är då alldeles som om hon hade sitt
      hår avrakat.
  6.  Om en kvinna icke vill hölja sig, så kan hon lika väl låta skära
      av sitt hår; men eftersom det är en skam för en kvinna att låta
      skära av sitt hår eller att låta raka av det, så må hon hölja
      sig.
  7.  En man är icke pliktig att hölja sitt huvud, eftersom han är
      Guds avbild och återspeglar hans härlighet, då kvinnan däremot
      återspeglar mannens härlighet.

8. Ty mannen är icke av kvinnan, utan kvinnan av mannen.
9. Icke heller skapades mannen för kvinnans skull, utan kvinnan för

mannens skull.
10. Därför bör kvinnan på sitt huvud hava en »makt», för änglarnas

skull.
11. Dock är det i Herren så, att varken kvinnan är till utan mannen,

eller mannen utan kvinnan.
12. Ty såsom kvinnan är av mannen, så är ock mannen genom kvinnan;

men alltsammans är av Gud. —
13. Dömen själva: höves det en kvinnan att ohöljd bedja till Gud?
14. Lär icke själva naturen eder att det länder en man till

vanheder, om han har långt hår,
15. men att det länder en kvinna till ära, om hon har långt hår?

Håret är ju henne givet såsom slöja.
16. Om nu likväl någon vill vara genstridig, så mån han veta att vi

      för vår del icke hava en sådan sedvänja, ej heller andra Guds
      församlingar.

17. Detta bjuder jag eder nu. Men vad jag icke kan prisa är att I

kommen tillsammans, icke till förbättring, utan till försämring.
18. Ty först och främst hör jag sägas att vid edra församlingsmöten

      söndringar yppa sig bland eder.  Och till en del tror jag att så
      är.
 19.  Ty partier måste ju finnas bland eder, för att det skall bliva
      uppenbart vilka bland eder som hålla provet.

20. När I alltså kommen tillsammans med varandra, kan ingen Herrens

måltid hållas;
21. ty vid måltiden tager var och en i förväg själv den mat han

      har medfört, och så får den ene hungra, medan den andre får för
      mycket.
 22.  Haven I då icke edra hem, där I kunnen äta ock dricka?  Eller
      är det så, att I förakten Guds församling och viljen komma dem att
      blygas, som intet hava?  Vad skall jag då säga till eder?  Skall jag
      prisa eder?  Nej, i detta stycke prisar jag eder icke.

23. Ty jag har från Herren undfått detta, som jag ock har meddelat

eder: I den natt då Herren Jesus blev förrådd tog han ett bröd
24. och tackade Gud och bröt det och sade: »Detta är min lekamen,

som varder utgiven för eder. Gören detta till min åminnelse.»
25. Sammalunda tog han ock kalken, efter måltiden, och sade: »Denna

      kalk är det nya förbundet, i mitt blod.  Så ofta I dricken den,
      så gören detta till min åminnelse.»

26. Ty så ofta I äten detta bröd och dricken kalken, förkunnen I

Herrens död, till dess att han kommer.
27. Den som nu på ett ovärdigt sätt äter detta bröd eller dricker

Herrens kalk, han försyndar sig på Herrens lekamen och blod.
28. Pröve då människan sig själv, och äte så av brödet och dricke av

kalken.
29. Ty den som äter och dricker, utan att göra åtskillnad mellan

      Herrens lekamen och annan spis, han äter och dricker en dom över
      sig.
 30.  Därför finnas ock bland eder många som äro svaga och sjuka, och
      ganska många äro avsomnade.

31. Om vi ginge till doms med oss själva, så bleve vi icke dömda.
32. Men då vi nu bliva dömda, så är detta en Herrens tuktan, som

      drabbar oss, för att vi icke skola bliva fördömda tillika med
      världen.

33. Alltså, mina bröder, när I kommen tillsammans för att hålla

måltid, så vänten på varandra.
34. Om någon är hungrig, då må han äta hemma, så att eder

sammankomst icke bliver eder till en dom.

Om det övriga skall jag förordna, när jag kommer.

*46/12 Paulus’ första brev till korintierna, 12 Kapitlet

Paulus’ första brev till korintierna, 12 Kapitlet

Andens olika gåvor och deras rätta bruk.

  1. Vad nu angår dem som hava andliga gåvor, så vill jag säga eder,
    mina bröder, huru med dem förhåller sig.
  2. I veten att I, medan I voren hedningar, läten eder blindvis
    föras bort till de stumma avgudarna.
  3. Därför vill jag nu förklara för eder, att likasom ingen som
    talar i Guds Ande säger: »Förbannad vare Jesus», så kan ej
    heller någon säga: »Jesus är Herre» annat än i den helige Ande.
  4. Nådegåvorna äro mångahanda, men Anden är en och densamme.
  5. Tjänsterna äro mångahanda, men Herren är en och densamme.
  6. Kraftverkningarna äro mångahanda, men Gud är en och densamme,
    han som verkar allt i alla.
  7. Men de gåvor i vilka Anden uppenbarar sig givas åt var och en
    så, att de kunna bliva till nytta.
  8. Så gives genom Anden åt den ene att tala visdomens ord, åt en
    annan att efter samme Ande tala kunskapens ord,
  9. åt en annan gives tro i samme Ande, åt en annan givas
    helbrägdagörelsens gåvor i samme ene Ande,
  10. åt en annan gives gåvan att utföra kraftgärningar, åt en annan
    att profetera, åt en annan att skilja mellan andar, åt en annan
    att tala tungomål på olika sätt, åt en annan att uttyda, när
    någon talar tungomål.
  11. Men allt detta verkar densamme ene Anden, i det han, alltefter
    sin vilja, tilldelar åt var och en någon särskild gåva.
  12. Ty likasom kroppen är en och likväl har många lemmar, och
    likasom kroppens alla lemmar, fastän de äro många, likväl utgöra
    en enda kropp, likaså är det med Kristus.
  13. Ty i en och samme Ande äro vi alla döpta till att utgöra en och
    samma kropp, vare sig vi äro judar eller greker, vare sig vi äro
    trälar eller fria; och alla hava vi fått en och samme Ande
    utgjuten över oss.
  14. Kroppen utgöres ju icke heller av en enda lem, utan av många.
  15. Om foten ville säga: »Jag är icke hand, därför hör jag icke till
    kroppen», så skulle den icke dess mindre höra till kroppen.
  16. Och om örat ville säga: »Jag är icke öga, därför hör jag icke
    till kroppen», så skulle det icke dess mindre höra till kroppen.
  17. Om hela kroppen vore öga, var funnes då hörseln? Och om den hel
    och hållen vore öra, var funnes då lukten?
  18. Men nu har Gud insatt lemmarna i kroppen, var och en av dem på
    det sätt som han har velat.
  19. Om åter allasammans utgjorde en enda lem, var funnes då själva
    kroppen?
  20. Men nu är det så, att lemmarna äro många, och att kroppen dock
    är en enda.
  21. Ögat kan icke säga till handen: »Jag behöver dig icke», ej
    heller huvudet till fötterna: »Jag behöver eder icke.»
  22. Nej, just de kroppens lemmar som tyckas vara svagast äro som
    mest nödvändiga.
  23. Och de delar av kroppen, som tyckas oss vara mindre hedersamma,
    dem bekläda vi med så mycket större heder; och dem som vi blygas
    för, dem skyla vi med så mycket större blygsamhet,
  24. under det att de andra icke behöva något sådant. Men när Gud
    sammanfogade kroppen av olika delar och därvid lät den ringare
    delen få en så mycket större heder,
  25. så skedde detta, för att söndring icke skulle uppstå i kroppen,
    utan alla lemmar endräktigt hava omsorg om varandra.
  26. Om nu en lem lider, så lida alla de andra lemmarna med den; om
    åter en lem äras, så glädja sig alla de andra lemmarna med den.
  27. Men nu ären I Kristi kropp och hans lemmar, var och en i sin
    mån.
  28. Och Gud har i församlingen satt först och främst några till
    apostlar, för det andra några till profeter, för det tredje
    några till lärare, vidare några till att utföra kraftgärningar,
    ytterligare några till att hava helbrägdagörelsens gåvor, eller
    till att taga sig an de hjälplösa, eller till att vara
    styresmän, eller till att på olika sätt tala tungomål.
  29. Icke äro väl alla apostlar? Icke äro väl alla profeter? Icke
    äro väl alla lärare? Icke utföra väl alla kraftgärningar?
  30. Icke hava väl alla helbrägdagörelsens gåvor? Icke tala väl alla
    tungomål? Icke kunna väl alla uttyda?
  31. Men varen ivriga att undfå de nådegåvor som äro de största.Och nu vill jag ytterligare visa eder en väg, en övermåttan
    härlig väg.
    *46/13 Paulus’ första brev till korintierna, 13 Kapitlet

    Paulus’ första brev till korintierna, 13 Kapitlet

Kärlekens lov.

  1. Om jag talade både människors och änglars tungomål, men icke
    hade kärlek, så vore jag allenast en ljudande malm eller en
    klingande cymbal.
  2. Och om jag hade profetians gåva och visste alla hemligheter och
    ägde all kunskap, och om jag hade all tro, så att jag kunde
    förflytta berg, men icke hade kärlek, så vore jag intet.
  3. Och om jag gåve bort allt vad jag ägde till bröd åt de fattiga,
    ja, om jag offrade min kropp till att brännas upp, men icke hade
    kärlek, så vore detta mig till intet gagn.
  4. Kärleken är tålig och mild. Kärleken avundas icke, kärleken
    förhäver sig icke, den uppblåses icke.
  5. Den skickar sig icke ohöviskt, den söker icke sitt, den
    förtörnas icke, den hyser icke agg för en oförrätts skull.
  6. Den gläder sig icke över orättfärdigheten, men har sin glädje i
    sanningen.
  7. Den fördrager allting, den tror allting, den hoppas allting, den
    uthärdar allting.
  8. Kärleken förgår aldrig. Men profetians gåva, den skall
    försvinna, och tungomålstalandet, det skall taga slut, och
    kunskapen, den skall försvinna.
  9. Ty vår kunskap är ett styckverk, och vårt profeterande är ett
    styckverk;
  10. men när det kommer, som är fullkomligt, då skall det försvinna,
    som är ett styckverk.
  11. När jag var barn, talade jag såsom ett barn, mitt sinne var
    såsom ett barns, jag hade barnsliga tankar; men sedan jag blev
    man, har jag lagt bort vad barnsligt var.
  12. Nu se vi ju på ett dunkelt sätt, såsom i en spegel, men då skola
    vi se ansikte mot ansikte. Nu är min kunskap ett styckverk, men
    då skall jag känna till fullo, såsom jag själv har blivit till
    fullo känd.
  13. Så bliva de då beståndande, tron, hoppet, kärleken, dessa tre;
    men störst bland dem är kärleken.
    *46/14 Paulus’ första brev till korintierna, 14 KapitletPaulus’ första brev till korintierna, 14 Kapitlet
                Tungomålstalandets gåva är ringare än
                profetians gåva.  Huru man må tala, och
                  vilka som må tala i församlingen.
  1. Faren efter kärleken, men varen ock ivriga att undfå de andliga
    gåvorna, framför allt profetians gåva.
  2. Ty den som talar tungomål, han talar icke för människor, utan
    för Gud; ingen förstår honom ju, han talar i andehänryckning
    hemlighetsfulla ord.
  3. Men den som profeterar, han talar för människor, dem till
    uppbyggelse och förmaning och tröst.
  4. Den som talar tungomål uppbygger allenast sig själv, men den som
    profeterar, han uppbygger en hel församling.
  5. Jag skulle väl vilja att I alla taladen tungomål, men ännu
    hellre ville jag att I profeteraden. Den som profeterar är
    förmer än den som talar tungomål, om nämligen den senare icke
    därjämte uttyder sitt tal, så att församlingen får någon
    uppbyggelse.
  6. Ja, mina bröder, om jag komme till eder och talade tungomål, vad
    gagn gjorde jag eder därmed, såframt jag icke därjämte genom
    mitt tal meddelade eder antingen någon uppenbarelse eller någon
    kunskap eller någon profetia eller någon undervisning?
  7. Gäller det icke jämväl om livlösa ting som giva ljud ifrån sig,
    det må nu vara en flöjt eller en harpa, att vad som spelas på
    dem icke kan uppfattas, om de icke giva ifrån sig toner som
    kunna skiljas från varandra?
  8. Likaså, om den signal som basunen giver är otydlig, vem gör sig
    då redo till strid?
  9. Detsamma gäller nu för eder; om I icke med edra tungor
    frambringen begripliga ord, huru skall man då kunna förstå vad I
    talen? Då bliver det ju ett tal i vädret.
  10. Det finnes här i världen olika språk, vem vet huru många, och
    bland dem finnes intet vars ljud äro utan mening.
  11. Men om jag nu icke förstår språket, så bliver jag en främling
    för den som talar, och den som talar bliver en främling för mig.
  12. Detta gäller ock för eder; när I ären ivriga att undfå andliga
    gåvor, så må eder strävan efter att dessa hos eder skola
    överflöda hava församlingens uppbyggelse till mål.
  13. Därför må den som talar tungomål bedja om att han ock må kunna
    uttyda.
  14. Ty om jag talar tungomål, när jag beder, så beder visserligen
    min ande, men mitt förstånd kommer ingen frukt åstad.
  15. Vad följer då härav? Jo, jag skall väl bedja med anden, men jag
    skall ock bedja med förståndet; jag skall väl lovsjunga med
    anden, men jag skall ock lovsjunga med förståndet.
  16. Eljest, om du lovar Gud med anden, huru skola de som sitta på de
    olärdas plats då kunna säga sitt »amen» till din tacksägelse?
    De förstå ju icke vad du säger.
  17. Om än din tacksägelse är god, så bliva de andra dock icke
    uppbyggda därav. —
  18. Gud vare tack, jag talar tungomål mer än I alla;
  19. och dock vill jag hellre i församlingen tala fem ord med mitt
    förstånd, till undervisning jämväl för andra, än tio tusen ord i
    tungomål.
  20. Mina bröder, varen icke barn till förståndet; nej varen barn i
    ondskan, men varen fullmogna till förståndet.
  21. Det är skrivet i lagen:
    »Genom människor med främmande tungomål
    och genom främlingars läppar
    skall jag tala till detta folk,
    men icke ens så skola de höra på mig, säger Herren.»
  22. Alltså äro »tungomålen» ett tecken, ej för dem som tro, utan för
    dem som icke tro; profetian däremot är ett tecken, ej för dem
    som icke tro, utan för dem som tro.
  23. Om nu hela församlingen komme tillhopa till gemensamt möte, och
    alla där talade tungomål, och så några som vore olärda komme
    ditin, eller några som icke trodde, skulle då icke dessa säga
    att I voren ifrån edra sinnen?
  24. Om åter alla profeterade, och så någon som icke trodde, eller
    som vore olärd komme ditin, då skulle denne känna sig avslöjad
    av alla och av alla utrannsakad.
  25. Vad som vore fördolt i hans hjärta bleve då uppenbart, och så
    skulle han falla ned på sitt ansikte och tillbedja Gud och
    betyga att »Gud verkligen är i eder».
  26. Vad följer då härav, mina bröder? Jo, när I kommen tillsammans,
    så har var och en något särskilt att meddela: den ene har en
    psalm, den andre något till undervisning, en annan åter någon
    uppenbarelse, en talar tungomål, en annan uttyder; allt detta må
    nu ske så, att det länder till uppbyggelse.
  27. Vill man tala tungomål, så må för var gång två eller högst tre
    få tala, och av dessa en i sänder, och en må uttyda det.
  28. Är ingen uttydare tillstädes, så må de tiga i församlingen och
    tala allenast för sig själva och för Gud.
  29. Av dem som vilja profetera må två eller tre få tala, och de
    andra må döma om det som talas.
  30. Men om någon annan som sitter där får en uppenbarelse, då må den
    förste tiga.
  31. Ty I kunnen alla få profetera, den ene efter den andre, så att
    alla bliva undervisade och alla förmanade;
  32. och profeters andar äro profeterna underdåniga.
  33. Gud är ju icke oordningens Gud, utan fridens.
  34. Såsom kvinnorna tiga i alla andra de heligas församlingar, så må
    de ock tiga i edra församlingar. Det är dem icke tillstatt att
    tala, utan de böra underordna sig, såsom lagen bjuder.
  35. Vilja de hava upplysning om något, så må de hemma fråga sina
    män; ty det är en skam för en kvinna att tala i församlingen. —
  36. Eller är det från eder som Guds ord har utgått? Eller har det
    kommit allenast till eder?
  37. Om någon menar sig vara en profet eller en man med andegåva, så
    må han ock inse att vad jag skriver till eder är Herrens bud.
  38. Men vill någon icke inse detta, så vare det hans egen sak.
  39. Alltså, mina bröder, varen ivriga att undfå profetians gåva och
    förmenen ej heller någon att tala tungomål.
  40. Men låten allt tillgå på höviskt sätt och med ordning.
    *46/15 Paulus’ första brev till korintierna, 15 KapitletPaulus’ första brev till korintierna, 15 Kapitlet

De dödas uppståndelse.

  1. Mina bröder, jag vill påminna eder om det evangelium som jag
    förkunnade för eder, som I jämväl togen emot, och som I ännu
    stån kvar i,
  2. genom vilket I ock bliven frälsta; jag vill påminna eder om huru
    jag förkunnade det för eder, såframt I eljest hållen fast därvid
    — om nu icke så är att I förgäves haven kommit till tro.
  3. Jag meddelade eder ju såsom ett huvudstycke vad jag själv hade
    undfått: att Kristus dog för våra synder, enligt skrifterna,
  4. och att han blev begraven, och att han har uppstått på tredje
    dagen, enligt skrifterna,
  5. och att han visade sig för Cefas och sedan för de tolv.
  6. Därefter visade han sig för mer än fem hundra bröder på en gång,
    av vilka de flesta ännu leva kvar, medan några äro avsomnade.
  7. Därefter visade han sig för Jakob och sedan för alla apostlarna.
  8. Allra sist visade han sig också för mig, som är att likna vid
    ett ofullgånget foster.
  9. Ty jag är den ringaste bland apostlarna, ja, icke ens värdig att
    kallas apostel, jag som har förföljt Guds församling.
  10. Men genom Guds nåd är jag vad jag är, och hans nåd mot mig har
    icke varit fåfäng, utan jag har arbetat mer än de alla — dock
    icke jag, utan Guds nåd, som har varit med mig.
  11. Det må nu vara jag eller de andra, så är det på det sättet vi
    predika, och på det sättet I haven kommit till tro.
  12. Om det nu predikas om Kristus att han har uppstått från de döda,
    huru kunna då somliga bland eder säga att det icke finnes någon
    uppståndelse från de döda?
  13. Om det åter icke finnes någon uppståndelse från de döda, då har
    icke heller Kristus uppstått.
  14. Men om Kristus icke har uppstått, då är ju vår predikan fåfäng,
    då är ock eder tro fåfäng;
  15. då befinnas vi ock vara falska Guds vittnen, eftersom vi hava
    vittnat mot Gud att han har uppväckt Kristus, som han icke har
    uppväckt, om det är sant att döda icke uppstå.
  16. Ja, om döda icke uppstå, så har ej heller Kristus uppstått.
  17. Men om Kristus icke har uppstått, så är eder tro förgäves; I
    ären då ännu kvar i edra synder.
  18. Då hava ju ock de gått förlorade, som hava avsomnat i Kristus.
  19. Om vi i detta livet hava i Kristus haft vårt hopp, och därav
    intet bliver, då äro vi de mest ömkansvärda av alla människor.
  20. Men nu har Kristus uppstått från de döda, såsom förstlingen av
    de avsomnade.
  21. Ty eftersom döden kom genom en människa, så kom ock genom en
    människa de dödas uppståndelse.
  22. Och såsom i Adam alla dö, så skola ock i Kristus alla göras
    levande.
  23. Men var och en i sin ordning: Kristus såsom förstlingen,
    därnäst, vid Kristi tillkommelse, de som höra honom till.
  24. Därefter kommer änden, då när han överlämnar riket åt Gud och
    Fadern, sedan han från andevärldens alla furstar och alla
    väldigheter och makter har tagit all deras makt.
  25. Ty han måste regera
    »till dess han har lagt alla sina fiender
    under sina fötter».
  26. Sist bland hans fiender bliver ock döden berövad all sin makt;
  27. ty
    »allt har han lagt under hans fötter».Men när det heter att »allt är honom underlagt», då är
    uppenbarligen den undantagen, som har lagt allt under honom.
  28. Och sedan allt har blivit Sonen underlagt, då skall ock Sonen
    själv giva sig under den som har lagt allt under honom. Och så
    skall Gud bliva allt i alla.
  29. Vad kunna annars de som låta döpa sig för de dödas skull vinna
    därmed? Om så är att döda alls icke uppstå, varför låter man då
    döpa sig för deras skull?
  30. Och varför undsätta vi oss själva var stund för faror?
  31. Ty — så sant jag i Kristus Jesus, vår Herre, kan berömma mig av
    eder, mina bröder — jag lider döden dag efter dag.
  32. Om jag hade tänkt såsom människor pläga tänka, när jag i Efesus
    kämpade mot vilddjuren, vad gagnade mig då det jag gjorde? Om
    döda icke uppstå — »låtom oss då äta och dricka, ty i morgon
    måste vi dö».
  33. Faren icke vilse:
    »För goda seder dåligt sällskap är fördärv.»
  34. Vaknen upp till rätt nykterhet, och synden icke. Somliga finnas
    ju, som leva i okunnighet om Gud; eder till blygd säger jag
    detta.
  35. Nu torde någon fråga: »På vad sätt uppstå då de döda, och med
    hurudan kropp skola de träda fram?»
  36. Du oförståndige! Det frö du sår, det får ju icke liv, om det
    icke först har dött.
  37. Och när du sår, då är det du sår icke den växt som en gång skall
    komma upp, utan ett naket korn, kanhända ett vetekorn, kanhända
    något annat.
  38. Men Gud giver det en kropp, en sådan som han vill, och åt vart
    frö dess särskilda kropp.
  39. Icke allt kött är av samma slag, utan människors har sin art,
    boskapsdjurs kött en annan art, fåglars kött åter en annan,
    fiskars återigen en annan.
  40. Så finnas ock både himmelska kroppar och jordiska kroppar, men
    de himmelska kropparnas härlighet är av ett slag, de jordiska
    kropparnas av ett annat slag.
  41. En härlighet har solen, en annan härlighet har månen, åter en
    annan härlighet hava stjärnorna; ja, den ena stjärnan är icke
    lik den andra i härlighet. —
  42. Så är det ock med de dödas uppståndelse: vad som bliver sått
    förgängligt, det uppstår oförgängligt;
  43. vad som bliver sått i ringhet, det uppstår i härlighet; vad som
    bliver sått i svaghet, det uppstår i kraft;
  44. här sås en »själisk»[1] kropp, där uppstår en andlig kropp. Så
    visst som det finnes en »själisk» kropp, så visst finnes det ock
    en andlig.
  45. Så är ock skrivet: »Den första människan, Adam, blev en levande
    varelse med själ.» Den siste Adam åter blev en levandegörande
    ande.
  46. Men icke det andliga är det första, utan det »själiska»; sedan
    kommer det andliga.
  47. Den första människan var av jorden och jordisk, den andra
    människan är av himmelen.
  48. Sådan som den jordiska var, sådana äro ock de jordiska; och
    sådan som den himmelska är, sådana äro ock de himmelska.
  49. Och såsom vi hava burit den jordiskas gestalt, så skola vi ock
    bära den himmelskas gestalt.
  50. Mina bröder, vad jag nu vill säga är detta, att kött och blod
    icke kunna få Guds rike till arvedel; ej heller får
    förgängligheten oförgängligheten till arvedel.
  51. Se, jag säger eder en hemlighet: Vi skola icke alla avsomna, men
    alla skola vi bliva förvandlade,
  52. och det i ett nu, i ett ögonblick, vid den sista basunens ljud.
    Ty basunen skall ljuda, och de döda skola uppstå till
    oförgänglighet, och då skola vi bliva förvandlade.
  53. Ty detta förgängliga måste ikläda sig oförgänglighet, och
    detta dödliga ikläda sig odödlighet.
  54. Men när detta förgängliga har iklätt sig oförgänglighet, och
    detta dödliga har iklätt sig odödlighet, då skall det ord
    fullbordas, som står skrivet: »Döden är uppslukad och seger
    vunnen.»
  55. Du död, var är din seger? Du död, var är din udd?
  56. Dödens udd är synden, och syndens makt kommer av lagen.
  57. Men Gud vare tack, som giver oss segern genom vår Herre Jesus
    Kristus!
  58. Alltså, mina älskade bröder, varen fasta, orubbliga, alltid
    överflödande i Herrens verk, eftersom I veten att edert arbete
    icke är fåfängt i Herren.

[1] Se Själisk i Ordförkl.
*46/16 Paulus’ första brev till korintierna, 16 Kapitlet

Paulus’ första brev till korintierna, 16 Kapitlet

                Insamlingen åt de kristna i Jerusalem.
               Apostelns tillämnade resor.   Personliga
               meddelanden.  Hälsningar och slutönskan.
  1. Vad nu angår insamlingen till de heliga, så mån I förfara på
    samma sätt som jag har förordnat för församlingarna i Galatien.
  2. Var och en av eder må spara ihop vad han får tillfälle till, och
    på första dagen i var vecka må han lägga av detta hemma hos sig,
    så att insamlingen icke göres först vid min ankomst.
  3. Men när jag kommer, skall jag sända åstad de män som I själva
    pröven vara lämpliga, med brev till Jerusalem, för att där
    frambära eder kärleksgåva.
  4. Och om saken befinnes vara värd att också jag reser, så skola de
    få åtfölja mig.
  5. Jag tänker nämligen komma till eder, sedan jag har farit genom
    Macedonien. Ty Macedonien vill jag allenast fara igenom,
  6. men hos eder skall jag kanhända stanna något, möjligen vintern
    över, för att I därefter mån hjälpa mig till vägs, dit jag kan
    vilja begiva mig.
  7. Jag vill icke besöka eder nu strax, på genomresa, ty jag hoppas
    att någon tid få stanna hos eder, om Herren så tillstädjer.
  8. Men i Efesus vill jag stanna ända till pingst.
  9. Ty en dörr till stor och fruktbärande verksamhet har öppnats för
    mig; jag har ock många motståndare.
  10. Men när Timoteus kommer, så sen till, att han utan fruktan må
    kunna vistas hos eder. Han utför ju Herrens verk, han såväl som
    jag;
  11. må därför ingen förakta honom. Hjälpen honom sedan till vägs i
    frid, så att han kommer åter till mig; ty jag väntar honom med
    bröderna.
  12. Vad angår brodern Apollos, så har jag ivrigt uppmanat honom att
    med de andra bröderna begiva sig till eder. Han var dock alls
    icke hågad att komma just nu; men när det bliver honom lägligt,
    skall han komma.
  13. Vaken, stån fasta i tron, skicken eder såsom män, varen starka.
  14. Låten allt hos eder ske i kärlek.
  15. Mina bröder, jag vill giva eder en förmaning: I kännen ju
    Stefanas’ husfolk och veten att de äro förstlingen i Akaja, och
    att de hava ägnat sig åt de heligas tjänst;
  16. därför mån I å eder sida underordna eder under dessa män och
    under envar som bistår dem i deras arbete och själv gör sig
    möda.
  17. Jag gläder mig över att Stefanas och Fortunatus och Akaikus hava
    kommit hit, ty dessa hava givit mig ersättning för vad jag har
    måst sakna genom att vara skild från eder;
  18. de hava vederkvickt min ande såväl som eder ande. Så lären eder
    nu att rätt uppskatta sådana män.
  19. Församlingarna i provinsen Asien hälsar eder. Akvila och
    Priska, tillika med den församling som kommer tillhopa i deras
    hus, hälsa eder mycket i Herren.
  20. Ja, alla bröderna hälsa eder. Hälsen varandra med en helig
    kyss.
  21. Här skriver jag, Paulus, min hälsning med egen hand.
  22. Om någon icke har Herren kär, så vare han förbannad.Marana, ta! [1]
  23. Herren Jesu nåd vare med eder.
  24. Min kärlek är med eder alla, i Kristus Jesus.

[1] Arameiska ord, som betyda: »Du vår Herre, kom!» — Jämför Upp.

22:20.
*47/ Paulus’ andra brev till korintierna
*47/01 Paulus’ andra brev till korintierna, 1 Kapitlet

Paulus’ andra brev till korintierna, 1 Kapitlet

                  Paulus hälsar de kristna i Korint,
               tackar Gud för den tröst han har undfått
               och för räddning ur en dödsfara, omtalar
               varför han icke har stått fast vid sitt
                beslut att taga vägen till Macedonien
                             över Korint.
  1. Paulus, genom Guds vilja Kristi Jesu apostel, så ock brodern
    Timoteus, hälsar den Guds församling som finnes i Korint, och
    tillika alla de heliga som finnas i hela Akaja.
  2. Nåd vare med eder och frid ifrån Gud, vår Fader, och Herren
    Jesus Kristus.
  3. Lovad vare vår Herres, Jesu Kristi, Gud och Fader,
    barmhärtighetens Fader och all trösts Gud,
  4. han som tröstar oss i all vår nöd, så att vi genom den tröst vi
    själva undfå av Gud kunna trösta dem som äro stadda i allahanda
    nöd.
  5. Ty såsom Kristuslidanden till överflöd komma över oss, så kommer
    ock genom Kristus tröst till oss i överflödande mått.
  6. Men drabbas vi av nöd, så sker detta till tröst och frälsning
    för eder. Undfå vi däremot tröst, så sker ock detta till tröst
    för eder, en tröst som skall visa sin kraft däri, att I
    ståndaktigt uthärden samma lidanden som vi utstå. Och det hopp
    vi hysa i fråga om eder är fast,
  7. ty vi veta att såsom I delen våra lidanden, så delen I ock den
    tröst vi undfå.
  8. Vi vilja nämligen icke lämna eder, käre bröder, i okunnighet om
    vilken nöd vi fingo utstå i provinsen Asien, och huru övermåttan
    svårt det blev oss, utöver vår förmåga, så att vi till och med
    misströstade om livet.
  9. Ja, vi hade redan i vårt inre likasom fått vår dödsdom, för att
    vi icke skulle förtrösta på oss själva, utan på Gud, som
    uppväcker de döda.
  10. Och ur en sådan dödsnöd frälste han oss, och han skall än vidare
    frälsa oss; ja, till honom hava vi satt vårt hopp att han allt
    framgent skall frälsa oss.
  11. Också I stån oss ju bi med eder förbön. Och så skola många
    hembära tacksägelse för oss, för den nåd som genom mångas böner
    har kommit oss till del.
  12. Ty vad vi kunna berömma oss av, och vad vårt samvete bär oss
    vittnesbörd om, det är att vi i denna världen hava vandrat i
    Guds helighet och renhet, icke ledda av köttslig vishet, utan av
    Guds nåd; så framför allt i vårt förhållande till eder.
  13. Ty i vad vi skriva till eder ligger icke något annat än just vad
    I läsen och väl kunnen förstå. Och jag hoppas att I skolen
    komma att till fullo förstå
  14. vad I redan nu delvis förstån om oss: att vi äro eder
    berömmelse, likasom I ären vår berömmelse, på vår Herre Jesu
    dag.
  15. Och i denna tillförsikt tänkte jag komma först till eder, för
    att I skullen få ännu ett kärleksbevis.
  16. Genom eder stad ville jag alltså taga vägen till Macedonien, och
    jag skulle sedan från Macedonien återigen komma till eder, för
    att då av eder utrustas för resan till Judeen.
  17. Så tänkte jag; och icke har jag väl därför nu handlat i
    vankelmod? Eller plägar jag kanhända fatta mina beslut efter
    köttet, så att vad jag säger är på samma gång »ja, ja» och »nej,
    nej»?
  18. Ingalunda; så sant Gud är trofast, vad vi tala till eder är icke
    »ja och nej».
  19. Guds Son, Jesus Kristus, han som bland eder har blivit predikad
    genom oss — genom mig och Silvanus och Timoteus — han kom ju
    icke såsom »ja och nej», utan »ja» har kommit i och genom honom.
  20. Ty Guds löften, så många de äro, hava i honom fått sitt »ja»;
    därför få de ock genom honom sitt »amen», på det att Gud må
    bliva ärad genom oss.
  21. Men den som befäster oss såväl som eder i Kristus, och den som
    har smort oss, det är Gud,
  22. han som har låtit oss undfå sitt insegel och givit oss Anden
    till en underpant i våra hjärtan.
  23. Jag kallar Gud till vittne över min själ, att det är av
    skonsamhet mot eder som jag ännu icke har kommit till Korint.
  24. (Detta säger jag icke, som om vi vore herrar över eder tro;
    fastmer äro vi edra medarbetare till att bereda eder glädje, ty
    i tron stån I fasta.)
    2:1-4 [1]

[1] 2 Kor 2:1-4 hör egentligen hit, men återfinns nedan. –Red för

den elektroniska utgåvan
*47/02 Paulus’ andra brev till korintierna, 2 Kapitlet

  1. Jag satte mig nämligen i sinnet att jag icke åter skulle komma
    till eder med bedrövelse.
  2. Ty om jag bedrövade eder, vem skulle då bereda mig glädje?
    Månne någon annan än den som genom mig hade blivit bedrövad?
  3. Och vad jag skrev, det skrev jag, för att jag icke vid min
    ankomst skulle få bedrövelse från dem som jag borde få glädje
    av. Ty jag har den tillförsikten till eder alla, att min glädje
    är allas eder glädje.
  4. Och det var i stor nöd och hjärteångest, under många tårar, som
    jag skrev till eder, icke för att I skullen bliva bedrövade,
    utan för att I skullen förstå den synnerliga kärlek som jag har
    till eder.

Paulus’ andra brev till korintierna, 2 Kapitlet

               Paulus förklarar att en viss syndare må
                efter utståndet straff få förlåtelse;
               han tackar Gud, som låter evangelium gå
                  fram i segertåg, omgivet av Kristi
                   kunskaps rökelsedoft, till vars
               spridande Paulus har undfått skicklighet
                               av Gud.

5. Men om en viss man har vållat bedrövelse, så är det icke

      särskilt mig han har bedrövat, utan eder alla, i någon mån --
      för att jag nu icke skall tala för strängt.
  6.  Nu är det likväl nog med den näpst som han har fått mottaga från
      de flesta bland eder.
  7.  I mån alltså nu tvärtom snarare förlåta och trösta honom, så att
      han icke till äventyrs går under genom sin alltför stora
      bedrövelse.
  8.  Därför uppmanar jag eder att fatta gemensamt beslut om att
      bemöta honom med kärlek.
  9.  Ty när jag skrev, var det just för att få veta huru I skullen
      hålla provet, huruvida I voren lydiga i allting.
 10.  Den som I förlåten något, honom förlåter ock jag, likasom jag
      också förut, om jag har haft något att förlåta, har inför Kristi
      ansikte förlåtit det för eder skull.
 11.  Jag vill nämligen icke att vi skola lida förfång av Satan; ty
      vad han har i sinnet, därom äro vi icke i okunnighet.

12. Jag kom till Troas för att förkunna evangelium om Kristus, och

en dörr till verksamhet i Herren öppnades för mig;
13. men jag fick ingen ro i min ande, ty jag fann icke där min

      broder Titus.  Jag tog då avsked av dem som voro där och begav
      mig till Macedonien.

14. Men Gud vare tack, som i Kristus alltid för oss fram i segertåg

och genom oss allestädes utbreder hans kunskaps vällukt!
15. Ty vi äro en Kristi välluktande rökelse inför Gud, både ibland

dem som bliva frälsta och ibland dem som gå förlorade.
16. För dessa senare äro vi en lukt från död till död; för de förra

äro vi en lukt från liv till liv.

Vem är nu skicklig härtill?
17. Jo, vi förfalska ju icke av vinningslystnad Guds ord, såsom så

      många andra göra; utan av rent sinne, drivna av Gud, förkunna vi
      ordet i Kristus, inför Gud.
*47/03 Paulus' andra brev till korintierna, 3 Kapitlet
            Paulus' andra brev till korintierna, 3 Kapitlet

                      Korintierna själva äro ett
                anbefallningsbrev för Paulus.  Det nya
                  och det gamla förbundets ämbeten.
  1. Begynna vi nu åter att anbefalla oss själva? Eller behöva vi
    kanhända, såsom somliga, ett anbefallningsbrev till eder? Eller
    kanhända ifrån eder?
  2. Nej, I ären själva vårt brev, ett brev som är inskrivet i våra
    hjärtan, känt och läst av alla människor.
  3. Ty det är uppenbart att I ären ett Kristus-brev, avfattat genom
    oss, skrivet icke med bläck, utan med den levande Gudens Ande,
    icke på tavlor av sten, utan på tavlor av kött, på
    människohjärtan.
  4. En sådan tillförsikt hava vi genom Kristus till Gud.
  5. Icke som om vi av oss själva vore skickliga att tänka ut något,
    såsom komme det från oss själva, utan den skicklighet vi hava
    kommer från Gud,
  6. som också har gjort oss skickliga till att vara tjänare åt ett
    nytt förbund, ett som icke är bokstav, utan är ande; ty
    bokstaven dödar, men Anden gör levande.
  7. Om nu redan dödens ämbete, som var med bokstäver inristat på
    stenar, framträdde i härlighet, så att Israels barn icke kunde
    se på Moses’ ansikte för hans ansiktes härlighets skull, vilken
    dock var försvinnande,
  8. huru mycket större härlighet skall då icke Andens ämbete hava!
  9. Ty om redan fördömelsens ämbete var härligt, så måste
    rättfärdighetens ämbete ännu mycket mer överflöda av härlighet.
  10. Ja, en så översvinnlig härlighet har detta ämbete, att vad som
    förr hade härlighet här visar sig vara utan all härlighet.
  11. Ty om redan det som var försvinnande framträdde i härlighet, så
    måste det som bliver beståndande hava en ännu mycket större
    härlighet.
  12. Då vi nu hava ett sådant hopp, gå vi helt öppet till väga
  13. och göra icke såsom Moses, vilken hängde ett täckelse för sitt
    ansikte, så att Israels barn icke kunde se huru det som var
    försvinnande tog en ände.
  14. Men deras sinnen blevo förstockade. När det gamla förbundets
    skrifter föreläsas, hänger ju ännu i denna dag samma täckelse
    oborttaget kvar; ty först i Kristus försvinner det.
  15. Ja, ännu i dag hänger ett täckelse över deras hjärtan, då Moses
    föreläses.
  16. Men när de en gång omvända sig till Herren, tages täckelset
    bort.
  17. Och Herren är Anden, och där Herrens Ande är, där är frihet.
  18. Men vi alla som med avhöljt ansikte återspegla Herrens
    härlighet, vi förvandlas till hans avbilder, i det vi stiga från
    den ena härligheten till den andra, såsom när den Herre verkar,
    som själv är ande.
    *47/04 Paulus’ andra brev till korintierna, 4 KapitletPaulus’ andra brev till korintierna, 4 Kapitlet
                Paulus förkunnar evangelium frimodigt,
                rent och klart, under bedrövelser och
                faror, men med kraft från Gud och med
                  hopp om en stundande, översvinnlig
                              härlighet.
  1. Därför, då vi nu, genom den barmhärtighet som har vederfarits
    oss, hava detta ämbete, så fälla vi icke modet.
  2. Nej, vi hava frånsagt oss allt skamligt hemlighetsväsen och gå
    icke illfundigt till väga, ej heller förfalska vi Guds ord, utan
    framlägga öppet sanningen och anbefalla oss så, inför Gud, hos
    var människas samvete.
  3. Och om vårt evangelium nu verkligen är bortskymt av ett
    täckelse, så finnes det täckelset hos dem som gå förlorade.
  4. Ty de otrognas sinnen har denna tidsålders gud så förblindat,
    att de icke se det sken som utgår från evangelium om Kristi,
    Guds egen avbilds, härlighet.
  5. Vi predika ju icke oss själva, utan Kristus Jesus såsom Herre,
    och oss såsom tjänare åt eder, för Jesu skull.
  6. Ty den Gud som sade: »Ljus skall lysa fram ur mörkret», han är
    den som har låtit ljus gå upp i våra hjärtan, för att kunskapen
    om Guds härlighet, som strålar fram i Kristi ansikte, skall
    kunna sprida sitt sken.
  7. Men denna skatt hava vi i lerkärl, för att den översvinnliga
    kraften skall befinnas vara Guds och icke något som kommer från
    oss.
  8. Vi äro på allt sätt i trångmål, dock icke utan utväg; vi äro
    rådvilla, dock icke rådlösa;
  9. vi äro förföljda, dock icke givna till spillo; vi äro slagna
    till marken, dock icke förlorade.
  10. Alltid bära vi Jesu dödsmärken på vår kropp, för att också Jesu
    liv skall bliva uppenbarat i vår kropp.
  11. Ja, ännu medan vi leva, överlämnas vi för Jesu skull beständigt
    åt döden, på det att ock Jesu liv må bliva uppenbarat i vårt
    dödliga kött.
  12. Så utför nu döden sitt verk i oss, men i eder verkar livet.
  13. Men såsom det är skrivet: »Jag tror, därför talar jag ock», så
    tro också vi, eftersom vi hava samma trons Ande; därför tala vi
    ock,
  14. ty vi veta att han som uppväckte Herren Jesus, han skall ock
    uppväcka oss med Jesus och ställa oss inför sig tillsammans med
    eder.
  15. Allt sker nämligen för eder skull, på det att nåden, genom att
    komma allt flera till del, må bliva så mycket större och verka
    en allt mer överflödande tacksägelse, Gud till ära.
  16. Därför fälla vi icke modet; om ock vår utvärtes människa förgås,
    så förnyas likväl vår invärtes människa dag efter dag.
  17. Ty vår bedrövelse, som varar ett ögonblick och väger föga,
    bereder åt oss, i översvinnligen rikt mått, en härlighet som
    väger översvinnligen tungt och varar i evighet —
  18. åt oss som icke hava till ögonmärke de ting som synas, utan dem
    som icke synas; ty de ting som synas, de vara allenast en tid,
    med de som icke synas, de vara i evighet.
    *47/05 Paulus’ andra brev till korintierna, 5 KapitletPaulus’ andra brev till korintierna, 5 Kapitlet
                Vår jordiska kroppshydda skall utbytas
                mot en himmelsk.  Under väntan på denna
                förvaltar Paulus sitt ämbete med gott
                 mod, till Guds ära och församlingens
               bästa, i tro på den uppståndne, på en ny
               skapelse och på försoning med Gud genom
                               Kristus.
  1. Ty vi veta, att om vår kroppshydda, vår jordiska boning,
    nedbrytes, så hava vi en byggnad som kommer från Gud, en boning
    som icke är gjord med händer, en evig boning i himmelen.
  2. Därför sucka vi ju ock av längtan att få överkläda oss med vår
    himmelska hydda;
  3. ty hava vi en gång iklätt oss denna, skola vi sedan icke komma
    att befinnas nakna.
  4. Ja, vi som ännu leva här i kroppshyddan, vi sucka och äro
    betungade, eftersom vi skulle vilja undgå att avkläda oss och i
    stället få överkläda oss, så att det som är dödligt bleve
    uppslukat av livet.
  5. Och den som har berett oss till just detta, det är Gud, som till
    en underpant har givit oss Anden.
  6. Så äro vi då alltid vid gott mod. Vi veta väl att vi äro borta
    ifrån Herren, så länge vi äro hemma i kroppen;
  7. ty vi vandra här i tro och icke i åskådning.
  8. Men vi äro vid gott mod och skulle helst vilja flytta bort ifrån
    kroppen och komma hem till Herren.
  9. Därför söka vi ock vår ära i att vara honom till behag, vare sig
    vi äro hemma eller borta.
  10. Ty vi måste alla, sådana vi äro, träda fram inför Kristi
    domstol, för att var och en skall få igen sitt jordelivs
    gärningar, alltefter som han har handlat, vare sig han har gjort
    gott eller ont.
  11. Då vi alltså veta vad det är att frukta Herren, söka vi att
    »vinna människor», men för Gud är det uppenbart hurudana vi äro;
    och jag hoppas att det också är uppenbart för edra samveten.
  12. Vi vilja nu ingalunda åter anbefalla oss själva hos eder, men vi
    vilja giva eder en anledning att berömma eder i fråga om oss, så
    att I haven något att svara dem som berömma sig av utvärtes ting
    och icke av vad som är i hjärtat.
  13. Ty om vi hava varit »från våra sinnen», så har det varit i Guds
    tjänst; om vi åter äro vid lugn besinning, så är det eder till
    godo.
  14. Ty Kristi kärlek tvingar oss, eftersom vi tänka så: en har dött
    för alla, alltså hava de alla dött.
  15. Och han har dött för alla, på det att de som leva icke mer må
    leva för sig själva, utan leva för honom som har dött och
    uppstått för dem.
  16. Allt ifrån denna tid veta vi därför för vår del icke av någon
    efter köttet. Och om vi än efter köttet hade lärt känna
    Kristus, så känna vi honom nu icke mer på det sättet.
  17. Alltså, om någon är i Kristus, så är han en ny skapelse. Det
    gamla är förgånget; se, något nytt har kommit!
  18. Men alltsammans kommer från Gud, som har försonat oss med sig
    själv genom Kristus och givit åt oss försoningens ämbete.
  19. Ty det var Gud som i Kristus försonade världen med sig själv;
    han tillräknar icke människorna deras synder, och han har
    betrott oss med försoningens ord.
  20. Å Kristi vägnar äro vi alltså sändebud; det är Gud som förmanar
    genom oss. Vi bedja å Kristi vägnar: Låten försona eder med
    Gud.
  21. Den som icke visste av någon synd, honom har han för oss gjort
    till synd, på det att vi i honom må bliva rättfärdighet från
    Gud.
    *47/06 Paulus’ andra brev till korintierna, 6 KapitletPaulus’ andra brev till korintierna, 6 Kapitlet
                 Paulus förmanar korintierna att rätt
                mottaga Guds nåd, framhåller huru han
                själv under många lidanden har bevisat
                sig såsom Guds tjänare, bjuder dem att
                 skilja sig ifrån de otrogna och att
                        beflita sig om renhet.
  1. Men såsom medarbetare förmana vi eder ock att icke så mottaga
    Guds nåd, att det bliver utan frukt.
  2. Han säger ju:
    »Jag bönhör dig i behaglig tid,
    och jag hjälper dig på frälsningens dag.»
    Se, nu är den välbehagliga tiden; se, nu är frälsningens dag.
  3. Härvid vilja vi icke i något stycke vara till någon anstöt, på
    det att vårt ämbete icke må bliva smädat.
  4. Fastmer vilja vi i allting bevisa oss såsom Guds tjänare, i
    mycken ståndaktighet, under bedrövelse och nöd och ångest,
  5. under hugg och slag, under fångenskap och upprorslarm, under
    mödor, vakor och svält,
  6. i renhet, i kunskap, i tålamod och godhet, i helig ande, i
    oskrymtad kärlek,
  7. med sanning i vårt tal, med kraft från Gud, med rättfärdighetens
    vapen både i högra handen och i vänstra,
  8. under ära och smälek, under ont rykte och gott rykte, såsom
    villolärare, då vi dock äro sannfärdiga,
  9. såsom okända, fastän vi äro väl kända, såsom döende, men se, vi
    leva, såsom tuktade, men likväl icke till döds,
  10. såsom bedrövade, men dock alltid glada, såsom fattiga, medan vi
    dock göra många rika, såsom utblottade på allt, men likväl
    ägande allt.
  11. Vi hava nu upplåtit vår mun och talat öppet till eder, I
    korintier. Vårt hjärta har vidgat sig för eder.
  12. Ja, det rum I haven i vårt inre är icke litet, men i edra
    hjärtan är allenast litet rum.
  13. Given oss då lika för lika — om jag nu får tala såsom till barn
    — ja, vidgen också I edra hjärtan.
  14. Gån icke i ok tillsammans med dem som icke tro; det bleve omaka
    par. Vad har väl rättfärdighet att skaffa med orättfärdighet,
    eller vilken gemenskap har ljus med mörker?
  15. Huru förlika sig Kristus och Beliar, eller vad delaktighet har
    den som tror med den som icke tror?
  16. Eller huru låter ett Guds tempel förena sig med avgudar? Vi äro
    ju ett den levande Gudens tempel, ty Gud har sagt: »Jag skall bo
    i dem och vandra ibland dem; jag skall vara deras Gud, och de
    skola vara mitt folk.»
  17. Alltså: »Gån ut ifrån dem och skiljen eder ifrån dem, säger
    Herren; kommen icke vid det orent är. Då skall jag taga emot
    eder
  18. och vara en Fader för eder; och I skolen vara mina söner och
    döttrar, säger Herren, den Allsmäktige.»

7:1. [1]

[1] 2 Kor 7:1 hör egentligen hit, men återfinns nedan. — Red för den

elektroniska utgåvan.
*47/07 Paulus’ andra brev till korintierna, 7 Kapitlet

  1. Då vi nu hava dessa löften, mina älskade, så låtom oss rena oss
    från allt som befläckar vare sig kött eller ande, i det vi
    fullborda vår helgelse i Guds fruktan.

Paulus’ andra brev till korintierna, 7 Kapitlet

               Paulus gläder sig över de vittnesbörd om
               korintiernas tillgivenhet och lydnad som
                    han har mottagit genom Titus.

2. Bereden oss ett rum i edra hjärtan; vi hava icke handlat orätt

      mot någon, icke varit någon till skada, icke gjort någon något
      förfång.  --
  3.  Jag säger icke detta för att döma eder; jag har ju redan sagt
      att I haven ett rum i vårt hjärta, så att vi skola både dö och
      leva med varandra.
  4.  Stor är den tillit som jag har till eder, mycket berömmer jag
      mig av eder; jag har fått hugnad i fullt mått och glädje i rikt
      överflöd, mitt i allt vårt betryck.

5. Ty väl fingo vi till köttet ingen ro, icke ens sedan vi hade

      kommit till Macedonien, utan vi voro på allt sätt i trångmål,
      utifrån genom strider, inom oss genom farhågor;
  6.  men Gud, som tröstar dem som äro betryckta, han tröstade oss
      genom Titus' ankomst,
  7.  och icke allenast genom hans ankomst, utan ock därigenom att han
      hade fått så mycken hugnad av eder.  Han omtalade nämligen för
      oss eder längtan, eder klagan, eder iver i fråga om mig; och så
      gladde jag mig ännu mer.

8. Ty om jag ock bedrövade eder genom mitt brev, så ångrar jag nu

      icke detta.  Nej, om jag förut ångrade det -- eftersom jag ser
      att det brevet har bedrövat eder, låt vara allenast för en liten
      tid --
  9.  så gläder jag mig nu i stället, icke därför att I bleven
      bedrövade, utan därför att eder bedrövelse lände eder till
      bättring.  Det var ju efter Guds sinne som I bleven bedrövade,
      och I haven alltså icke genom oss lidit någon skada.
 10.  Ty den bedrövelse som är efter Guds sinne kommer åstad en
      bättring som leder till frälsning, och som man icke ångrar; men
      världens bedrövelse kommer åstad död.
 11.  Se, just detta, att I bleven bedrövade efter Guds sinne, huru
      mycket nit har det icke framkallat hos eder, ja, huru många
      ursäkter, huru stor förtrytelse, huru mycken fruktan, huru
      mycken längtan, huru mycken iver, huru många bestraffningar!  På
      allt sätt haven I bevisat att I viljen vara rena i den sak det
      här gäller. --
 12.  Om jag skrev till eder, så skedde detta alltså icke för den mans
      skull, som hade gjort orätt, ej heller för den mans skull, som
      hade lidit orätt, utan på det att edert nit för oss skulle bliva
      uppenbart bland eder själva inför Gud.

13. Så hava vi nu fått hugnad. Och till den hugnad, som vi redan

      för egen del fingo, kom den ännu mer överflödande glädje som
      bereddes oss av den glädje Titus hade fått.  Ty hans ande har
      fått vederkvickelse genom eder alla.
 14.  Och om jag inför honom har berömt mig något i fråga om eder, så
      har jag icke kommit på skam därmed; utan likasom vi eljest i
      allting hava talat sanning inför eder, så har också det som vi
      inför Titus hava sagt till eder berömmelse visat sig vara
      sanning.
 15.  Och hans hjärta överflödar ännu mer av kärlek till eder, då han
      nu påminner sig allas eder lydnad, huru I villigt togen emot
      honom, med fruktan och bävan.

16. Jag gläder mig över att jag, i allt vad eder angår, kan vara vid

gott mod.
*47/08 Paulus’ andra brev till korintierna, 8 Kapitlet

Paulus’ andra brev till korintierna, 8 Kapitlet

               Paulus uppmanar korintierna att deltaga i
               en insamling för de kristna i Jerusalem.
                 Titus, som nu sändes för att uppbära
               deras bidrag, anbefalles, jämte sina två
                    följeslagare, åt församlingen.
  1. Vi vilja meddela eder, käre bröder, huru Guds nåd har verkat i
    Macedoniens församlingar.
  2. Fastän de hava varit prövade av svår nöd, har deras överflödande
    glädje, mitt under deras djupa fattigdom, så flödat över, att de
    av gott hjärta hava givit rikliga gåvor.
  3. Ty de hava givit efter sin förmåga, ja, över sin förmåga, och
    det självmant; därom kan jag vittna.
  4. Mycket enträget bådo de oss om den ynnesten att få vara med om
    understödet åt de heliga.
  5. Och de gåvo icke allenast vad vi hade hoppats, utan sig själva
    gåvo de, först och främst åt Herren, och så åt oss, genom Guds
    vilja.
  6. Så kunde vi uppmana Titus att han skulle fortsätta såsom han
    hade begynt och föra jämväl detta kärleksverk bland eder till
    fullbordan.
  7. Ja, då I nu utmärken eder i alla stycken: i tro, i tal, i
    kunskap, i allsköns nit, i kärlek, den kärlek som av eder har
    blivit oss bevisad, så mån I se till, att I också utmärken eder
    i detta kärleksverk.
  8. Detta säger jag dock icke såsom en befallning, utan därför att
    jag, genom att framhålla andras nit, vill pröva om också eder
    kärlek är äkta.
  9. I kännen ju vår Herres, Jesu Kristi, nåd, huru han, som var rik,
    likväl blev fattig för eder skull, på det att I genom hans
    fattigdom skullen bliva rika.
  10. Det är allenast ett råd som jag härmed giver. Ty detta kan vara
    nyttigt för eder. I voren ju före de andra — redan under förra
    året — icke allenast när det gällde att sätta saken i verket,
    utan till och med när det gällde att besluta sig för den.
  11. Fullborden nu ock edert verk, så att I, som voren så villiga att
    besluta det, jämväl, i mån av edra tillgångar, fören det till
    fullbordan.
  12. Ty om den goda viljan är för handen, så bliver den välbehaglig
    med de tillgångar den har och bedömes ej efter vad den icke har.
  13. Ty meningen är icke att andra skola hava lättnad och I själva
    lida nöd. Nej, en utjämning skall ske,
  14. så att edert överflöd denna gång kommer deras brist till hjälp,
    för att en annan gång deras överflöd skall komma eder brist till
    hjälp. Så skall en utjämning ske,
  15. efter skriftens ord: »Den som hade samlat mycket hade intet till
    överlopps, och den som hade samlat litet, honom fattades intet.»
  16. Gud vare tack, som också i Titus’ hjärta ingiver samma nit för
    eder.
  17. Ty han mottog villigt vår uppmaning; ja, han var så nitisk, att
    han nu självmant far åstad till eder.
  18. Med honom sända vi ock här en broder som i alla våra
    församlingar prisas för sitt nit om evangelium;
  19. dessutom har han ock av församlingarna blivit utvald att vara
    vår följeslagare, när vi skola begiva oss åstad med den
    kärleksgåva som nu genom vår försorg kommer till stånd, Herren
    till ära och såsom ett vittnesbörd om vår goda vilja.
  20. Därmed vilja vi förebygga att man talar illa om oss, i vad som
    rör det rikliga sammanskott som nu genom vår försorg kommer till
    stånd.
  21. Ty vi vinnlägga oss om vad som är gott icke allenast inför
    Herren, utan ock inför människor.
  22. Jämte dessa sända vi en annan av våra bröder, vilkens nit vi
    ofta och i många stycken hava funnit hålla provet, och som nu på
    grund av sin stora tillit till eder är ännu mycket mer nitisk.
  23. Om jag nu har anbefallt Titus, så mån I besinna att han är min
    medbroder och min medarbetare till edert bästa; och om jag har
    skrivit om andra våra bröder, så mån I besinna att de äro
    församlingssändebud och Kristi ära.
  24. Given alltså inför församlingarna bevis på eder kärlek, och
    därmed också på sanningen av det som vi inför dem hava sagt till
    eder berömmelse.
    *47/09 Paulus’ andra brev till korintierna, 9 KapitletPaulus’ andra brev till korintierna, 9 Kapitlet
               Ytterligare uppmaningar till korintierna
               att lämna bidrag till understödet åt de
                         kristna i Jerusalem.
  1. Om understödet till de heliga är det nu visserligen överflödigt
    att jag här skriver till eder;
  2. jag känner ju eder goda vilja, och av den plägar jag, i fråga om
    eder, berömma mig inför macedonierna, i det jag omtalar att
    Akaja ända sedan förra året har varit redo, och att det är just
    edert nit som har eggat så många andra.
  3. Likväl sänder jag nu åstad dessa bröder, för att det som jag har
    sagt till eder berömmelse icke skall i denna del befinnas hava
    varit tomt tal. Ty, såsom jag förut har sagt, jag vill att I
    skolen vara redo.
  4. Eljest, om några macedonier komma med mig och finna eder
    oberedda, kunna vi — för att icke säga I — till äventyrs komma
    på skam med vår tillförsikt i denna sak.
  5. Jag har därför funnit det vara nödvändigt att uppmana bröderna
    att i förväg begiva sig till eder och förbereda den rikliga
    »välsignelsegåva» som I redan haven utlovat. De skola laga att
    denna är tillreds såsom en riklig gåva, och icke såsom en gåva i
    njugghet.
  6. Besinnen detta: den som sår sparsamt, han skall ock skörda
    sparsamt; men den som sår rikligt, han skall ock skörda riklig
    välsignelse.
  7. Var och en give efter som han har känt sig manad i sitt hjärta,
    icke med olust eller av tvång, ty »Gud älskar en glad givare».
  8. Men Gud är mäktig att i överflödande mått låta all nåd komma
    eder till del, så att I alltid i allo haven allt till fyllest
    och i överflöd kunnen giva till allt gott verk,
  9. efter skriftens ord:
    »Han utströr, han giver åt de fattiga,
    hans rättfärdighet förbliver evinnerligen.»
  10. Och han som giver såningsmannen »säd till att så och bröd till
    att äta», han skall ock giva eder utsädet och låta det föröka
    sig och skall bereda växt åt eder rättfärdighets frukt.
  11. I skolen bliva så rika på allt, att I av gott hjärta kunnen giva
    allahanda gåvor, vilka, när de överlämnas genom oss, skola
    framkalla tacksägelse till Gud.
  12. Ty det understöd, som kommer till stånd genom denna eder tjänst,
    skall icke allenast avhjälpa de heligas brist, utan verka ännu
    långt mer genom att framkalla många tacksägelser till Gud.
  13. De skola nämligen, därför att I visen eder så väl hålla provet i
    fråga om detta understöd, komma att prisa Gud för att I med så
    lydaktigt sinne bekännen eder till Kristi evangelium och av så
    gott hjärta visen dem och alla andra edert deltagande.
  14. De skola ock själva bedja för eder och längta efter eder, för
    den Guds nåds skull, som i så översvinnligen rikt mått beskäres
    eder.
  15. Ja, Gud vare tack för hans outsägligt rika gåva!
    *47/10 Paulus’ andra brev till korintierna, 10 KapitletPaulus’ andra brev till korintierna, 10 Kapitlet
                 Paulus bemöter sina motståndare, som
                 hade påstått att han väl i brev, men
                 icke personligen kunde uppträda med
                 myndighet, och att han otillbörligt
                             berömde sig.
  1. Jag Paulus själv, som »är så ödmjuk, när jag står ansikte mot
    ansikte med eder, men visar mig så modig mot eder, när jag är
    långt borta», jag förmanar eder vid Kristi saktmod och mildhet
  2. och beder eder se till, att jag icke, när jag en gång är hos
    eder, måste »visa mig modig», i det jag helt oförskräckt tänker
    våga mig på somliga som mena att vi »vandra efter köttet».
  3. Ty fastän vi vandra i köttet, föra vi dock icke en strid efter
    köttet.
  4. Våra stridsvapen äro nämligen icke av köttslig art; de äro
    tvärtom så mäktiga inför Gud, att de kunna bryta ned fästen.
  5. Ja, vi bryta ned tankebyggnader och alla slags höga bålverk, som
    uppresas mot kunskapen om Gud, och vi taga alla slags
    tankefunder till fånga och lägga dem under Kristi lydnad.
  6. Och när lydnaden fullt har kommit till väldet bland eder, då äro
    vi redo att näpsa all olydnad.
  7. Sen då vad som ligger öppet för allas ögon. Om någon i sitt
    sinne är viss om att han hör Kristus till, så må han ytterligare
    besinna inom sig, att lika visst som han själv hör Kristus till,
    lika visst göra också vi det.
  8. Och om jag än något härutöver berömmer mig, då nu fråga är om
    vår myndighet — den som Herren har givit oss, till att uppbygga
    eder och icke till att nedbryta — så skall jag dock icke komma
    på skam därmed.
  9. Jag vill icke att det skall se ut, som om jag med mina brev
    allenast tänkte skrämma eder.
  10. Ty man säger ju: »Hans brev äro väl myndiga och stränga, men när
    han kommer själv, uppträder han utan kraft, och på hans ord
    aktar ingen.»
  11. Den som säger sådant, han må emellertid göra sig beredd på att
    sådana som vi äro i orden, genom våra brev, när vi äro
    frånvarande, sådana skola vi ock visa oss i gärningarna, när vi
    äro närvarande.
  12. Ty vi äro icke nog dristiga att räkna oss till eller jämföra oss
    med somliga som giva sig själva gott vitsord, men som äro utan
    förstånd, i det att de mäta sig allenast efter sig själva och
    jämföra sig allenast med sig själva.
  13. Vi för vår del vilja icke berömma oss till övermått, utan
    allenast efter måttet av det område som Gud tillmätte åt oss,
    när han bestämde att vi skulle nå fram jämväl till eder.
  14. Ty vi sträcka oss icke utom vårt område, såsom nådde vi icke
    rätteligen fram till eder; vi hava ju redan med evangelium om
    Kristus hunnit fram jämväl till eder.
  15. När vi säga detta, berömma vi oss icke till övermått, icke av
    andras arbete. Men väl hava vi det hoppet, att i samma mån som
    eder tro växer till, vi inom det område som har tillfallit oss
    skola bland eder vinna framgång, i så överflödande mått,
  16. att vi också få förkunna evangelium i trakter som ligga bortom
    eder — och detta utan att vi, inom ett område som tillhör
    andra, berömma oss i fråga om det som redan där är uträttat.
  17. Men »den som vill berömma sig, han berömme sig av Herren».
  18. Ty icke den håller provet, som giver sig själv gott vitsord,
    utan den som Herren giver sådant vitsord.
    *47/11 Paulus’ andra brev till korintierna, 11 KapitletPaulus’ andra brev till korintierna, 11 Kapitlet
               Paulus beder korintierna hava fördrag med
               hans »dårskap», att han nämligen nu, då
                 de visade sig icke uppskatta vad han
                oegennyttigt hade gjort för dem, måste
                framhålla att han dock i Kristi tjänst
                både hade arbetat och lidit mer än de
               falska apostlar som hålla på att förleda
                                 dem.
  1. Jag skulle önska att I villen hava fördrag med mig, om jag nu
    talar något litet efter dårars sätt. Dock, I haven helt visst
    fördrag med mig.
  2. Ty jag nitälskar för eder såsom Gud nitälskar, och jag har
    trolovat eder med Kristus, och ingen annan, för att kunna ställa
    fram inför honom en ren jungfru.
  3. Men jag fruktar att såsom ormen i sin illfundighet bedrog Eva,
    så skola till äventyrs också edra sinnen fördärvas och dragas
    ifrån den uppriktiga troheten mot Kristus.
  4. Om någon kommer och predikar en annan Jesus, än den vi hava
    predikat, eller om I undfån ett annat slags ande, än den I förut
    haven undfått, eller ett annat slags evangelium, än det I förut
    haven mottagit, då fördragen I ju sådant alltför väl.
  5. Jag menar nu att jag icke i något stycke står tillbaka för dessa
    så övermåttan höga »apostlar».
  6. Om jag än är oförfaren i talkonsten, så är jag det likväl icke i
    fråga om kunskap. Tvärtom, vi hava på allt sätt, i alla
    stycken, lagt vår kunskap i dagen inför eder.
  7. Eller var det väl en synd jag begick, när jag för intet
    förkunnade Guds evangelium för eder och sålunda ödmjukade mig,
    på det att I skullen bliva upphöjda?
  8. Andra församlingar plundrade jag, i det jag, för att kunna tjäna
    eder, tog lön av dem.
  9. Och när jag under min vistelse hos eder led brist, låg jag ändå
    ingen till last; ty den brist jag led avhjälptes av bröderna,
    när de kommo från Macedonien. Ja, på allt sätt aktade jag mig
    för att vara eder till tunga, och allt framgent skall jag akta
    mig därför.
  10. Så visst som Kristi sannfärdighet är i mig, den berömmelsen
    skall icke få tagas ifrån mig i Akajas bygder.
  11. Varför? Månne därför att jag icke älskar eder? Gud vet att jag
    så gör.
  12. Och vad jag nu gör, det skall jag ock framgent göra, för att de
    som trakta efter tillfälle att bliva likställda med oss i fråga
    om berömmelse skola genom mig berövas tillfället därtill.
  13. Ty de männen äro falska apostlar, oredliga arbetare, som
    förskapa sig till Kristi apostlar.
  14. Och detta är icke att undra på. Satan själv förskapar sig ju
    till en ljusets ängel.
  15. Det är då icke något märkligt, om jämväl hans tjänare så
    förskapa sig, att de likna rättfärdighetens tjänare. Men deras
    ände skall svara emot deras gärningar.
  16. Åter säger jag: Ingen må mena att jag är en dåre; men om jag
    vore det, så mån I ändå hålla till godo med mig — låt vara
    såsom med en dåre — så att ock jag får berömma mig något litet.
  17. Vad jag talar, då jag nu med sådan tillförsikt berömmer mig, det
    talar jag icke efter Herrens sinne, utan efter dårars sätt.
  18. Då så många berömma sig på köttsligt vis, vill ock jag berömma
    mig;
  19. I haven ju gärna fördrag med dårar, I som själva ären så kloka.
  20. I fördragen ju, om man trälbinder eder, om man utsuger eder, om
    man fångar eder, om man förhäver sig över eder, om man slår eder
    i ansiktet.
  21. Till vår skam måste jag tillstå att vi för vår del hava »varit
    för svaga» till sådant. Men eljest, vadhelst andra kunna göra
    sig stora med, det kan också jag göra mig stor med — om jag nu
    får tala efter dårars sätt.
  22. Äro de hebréer, så är jag det ock. Äro de israeliter, så är jag
    det ock. Äro de Abrahams säd, så är jag det ock.
  23. Äro de Kristi tjänare, så är jag det ännu mer — om jag nu får
    tala såsom vore jag en dåre. Jag har haft mer arbete, oftare
    varit i fängelse, fått hugg och slag till överflöd, varit i
    dödsnöd många gånger.
  24. Av judarna har jag fem gånger fått fyrtio slag, på ett när.
  25. Tre gånger har jag blivit piskad med spön, en gång har jag
    blivit stenad, tre gånger har jag lidit skeppsbrott, ett helt
    dygn har jag drivit omkring på djupa havet.
  26. Jag har ofta måst vara ute på resor; jag har utstått faror på
    floder, faror bland rövare, faror genom landsmän, faror genom
    hedningar, faror i städer, faror i öknar, faror på havet, faror
    bland falska bröder —
  27. allt under arbete och möda, under mångfaldiga vakor, under
    hunger och törst, under svält titt och ofta, under köld och
    nakenhet.
  28. Och till allt annat kommer det, att jag var dag är överlupen, då
    jag måste hava omsorg om alla församlingarna.
  29. Vem är svag, utan att också jag bliver svag? Vem kommer på
    fall, utan att jag bliver upptänd? —
  30. Om jag nu måste berömma mig, så vill jag berömma mig av min
    svaghet.
  31. Herren Jesu Gud och Fader, han som är högtlovad i evighet, vet
    att jag icke ljuger.
  32. I Damaskus lät konung Aretas’ ståthållare sätta ut vakt vid
    damaskenernas stad för att gripa mig;
  33. och jag måste i en korg släppas ned genom en öppning på muren
    och kom så undan hans händer.
    *47/12 Paulus’ andra brev till korintierna, 12 KapitletPaulus’ andra brev till korintierna, 12 Kapitlet
               Paulus omnämner sina himmelska syner och
              tillika sin svaghet, vilken genom Guds nåd
              har blivit hans starkhet.  Mot korintierna
                har varken han själv eller någon av de
               män han har sänt till dem förbrutit sig.
  1. Jag måste ytterligare berömma mig. Väl är sådant icke eljest
    nyttigt, men jag kommer nu till syner och uppenbarelser, som
    hava beskärts mig av Herren.
  2. Jag vet om en man som är i Kristus, att han för fjorton år sedan
    blev uppryckt ända till tredje himmelen; huruvida det nu var i
    kroppslig måtto, eller om han var skild från sin kropp, det vet
    jag icke, Gud allena vet det.
  3. Ja, jag vet om denne man, att han — huruvida det nu var i
    kroppslig måtto, eller om han var skild från sin kropp, det vet
    jag icke, Gud allena vet det —
  4. jag vet om honom, att han blev uppryckt till paradiset och fick
    höra outsägliga ord, sådana som det icke är lovligt för en
    människa att uttala.
  5. I fråga om den mannen vill jag berömma mig, men i fråga om mig
    själv vill jag icke berömma mig, om icke av min svaghet.
  6. Visserligen skulle jag icke vara en dåre, om jag ville berömma
    mig själv, ty det vore sanning som jag då skulle tala; men
    likväl avhåller jag mig därifrån, för att ingen skall hava högre
    tankar om mig än skäligt är, efter vad han ser hos mig eller hör
    av mig.
  7. Och för att jag icke skall förhäva mig på grund av mina
    övermåttan höga uppenbarelser, har jag fått en törntagg i mitt
    kött, en Satans ängel, som skall slå mig i ansiktet, för att jag
    icke skall förhäva mig.
  8. Att denne måtte vika ifrån mig, därom har jag tre gånger bett
    till Herren.
  9. Men Herren har sagt till mig; »Min nåd är dig nog, ty kraften
    fullkomnas i svaghet.» Därför vill jag hellre med glädje
    berömma mig av min svaghet, på det att Kristi kraft må komma och
    vila över mig.
  10. Ja, därför finner jag behag i svaghet, i misshandling, i nöd, i
    förföljelse, i ångest för Kristi skull; ty när jag är svag, då
    är jag stark.
  11. Så har jag nu gjort mig till en dåre; I haven själva nödgat mig
    därtill. Jag hade ju bort få gott vitsord av eder; ty om jag än
    är ett intet, så har jag dock icke i något stycke stått tillbaka
    för dessa så övermåttan höga »apostlar».
  12. De gärningar som äro en apostels kännemärken hava ock med all
    uthållighet blivit gjorda bland eder, genom tecken och under och
    kraftgärningar.
  13. Och haven I väl i något stycke blivit tillbakasatta för de andra
    församlingarna? Dock, kanhända i det stycket, att jag för min
    del icke har legat eder till last? Den oförrätten mån I då
    förlåta mig.
  14. Se, det är nu tredje gången som jag står redo att komma till
    eder. Och jag skall icke ligga eder till last, ty icke edert
    söker jag, utan eder själva. Och barnen äro ju icke pliktiga
    att spara åt föräldrarna, utan föräldrarna åt barnen.
  15. Och för min del vill jag gärna för edra själar både offra vad
    jag äger och låta mig själv offras hel och hållen. Om jag nu så
    högt älskar eder, skall jag väl därför bliva mindre älskad?
  16. Dock, det kunde ju vara så, att jag visserligen icke själv hade
    betungat eder, men att jag på en listig omväg hade fångat eder,
    jag som är så illfundig.
  17. Har jag då verkligen, genom någon av dem som jag har sänt till
    eder, berett mig någon orätt vinning av eder?
  18. Sant är att jag bad Titus fara och sände med honom den andre
    brodern. Men icke har väl Titus berett mig någon orätt vinning
    av eder? Hava vi icke båda vandrat i en och samme Ande? Hava
    vi icke båda gått i samma fotspår?
  19. Nu torden I redan länge hava menat att det är inför eder som vi
    försvara oss. Nej, det är inför Gud, i Kristus, som vi tala,
    men visserligen alltsammans för att uppbygga eder, I älskade.
  20. Ty jag fruktar att jag vid min ankomst till äventyrs icke skall
    finna eder sådana som jag skulle önska, och att jag själv då av
    eder skall befinnas vara sådan som I icke skullen önska. Jag
    fruktar att till äventyrs kiv, avund, vrede, genstridighet,
    förtal, skvaller, uppblåsthet och oordning råda bland eder.
  21. Ja, jag fruktar att min Gud skall låta mig vid min ankomst åter
    bliva förödmjukad genom eder, och att jag skall få sörja över
    många av dem som förut hava syndat, och som ännu icke hava känt
    ånger över den orenhet och otukt och lösaktighet som de hava
    övat.
    *47/13 Paulus’ andra brev till korintierna, 13 KapitletPaulus’ andra brev till korintierna, 13 Kapitlet
               Paulus förbereder korintierna på att han
                vid sin ankomst vill hålla rannsakning
               med dem och förmanar dem att redan förut
                  hålla rannsakning med sig själva.
               Avslutande förmaningar.  Sluthälsning och
                             slutönskan.
  1. Det är nu tredje gången som jag skall komma till eder; »efter
    två eller tre vittnens utsago skall var sak avgöras».
  2. Till dem som förut hava syndat och till alla de andra har jag
    redan i förväg sagt, och jag säger nu åter i förväg — nu då jag
    är borta ifrån eder, likasom förut då jag för andra gången var
    hos eder — att jag icke skall visa någon skonsamhet, när jag
    kommer igen.
  3. I viljen ju hava ett bevis för att det är Kristus som talar i
    mig, han som icke är svag mot eder, utan är stark bland eder.
  4. Ty om han än blev korsfäst i följd av svaghet, så lever han dock
    av Guds kraft. Också vi äro ju svaga i honom, men av Guds kraft
    skola vi leva med honom och bevisa det på eder.
  5. Rannsaken eder själva, huruvida I ären i tron, ja, pröven eder
    själva. Eller kännen I icke med eder själva att Jesus Kristus
    är i eder? Varom icke, så hållen I ej provet.
  6. Att vi för vår del icke äro av dem som ej hålla provet, det
    hoppas jag att I skolen få lära känna.
  7. Men vi bedja till Gud att I icke mån göra något ont, detta icke
    för att vi å vår sida skola synas hålla provet, utan för att I
    själva verkligen skolen göra vad gott är. Sedan må vi å vår
    sida gärna anses icke hålla provet.
  8. Ty icke mot sanningen, utan allenast för sanningen förmå vi
    något.
  9. Och vi glädja oss, när vi äro svaga, men I ären starka. Just
    detta bedja vi också om, att I mån alltmer fullkomnas.
  10. Och medan jag ännu är borta ifrån eder, skriver jag detta, för
    att jag icke, när jag är hos eder, skall nödgas uppträda med
    stränghet, i kraft av den myndighet som Herren har givit mig,
    till att uppbygga och icke till att nedbryta.
  11. För övrigt, mina bröder, varen glada, låten fullkomna eder,
    låten förmana eder, varen ens till sinnes, hållen frid; då skall
    kärlekens och fridens Gud vara med eder.
  12. Hälsen varandra med en helig kyss. Alla de heliga hälsa eder.
  13. Herrens, Jesu Kristi, nåd och Guds kärlek och den helige Andes
    delaktighet vare med eder alla.
    *48/ Paulus’ brev till galaterna
    *48/01 Paulus’ brev till galaterna, 1 KapitletPaulus’ brev till galaterna, 1 Kapitlet
               Paulus hälsar församlingarna i Galatien,
                uttalar sin förundran över deras snara
                  avfall från det evangelium han har
                  förkunnat, framhåller att han har
                   mottagit detta evangelium genom
                 uppenbarelse från Gud och icke genom
                      undervisning av människor.
  1. Paulus, apostel, icke från människor, ej heller genom någon
    människa, utan genom Jesus Kristus och genom Gud, Fadern, som
    har uppväckt honom från de döda —
  2. jag, jämte alla de bröder som äro här med mig, hälsar
    församlingarna i Galatien.
  3. Nåd vare med eder och frid ifrån Gud, vår Fader, och ifrån
    Herren Jesus Kristus,
  4. som har utgivit sig själv för våra synder, för att rädda oss
    från den nuvarande onda tidsåldern, efter vår Guds och Faders
    vilja.
  5. Honom tillhör äran i evigheternas evigheter. Amen.
  6. Det förundrar mig att I så hastigt avfallen från honom, som har
    kallat eder till att vara i Kristi nåd, och vänden eder till ett
    nytt evangelium.
  7. Likväl är detta icke något annat »evangelium»; det är allenast
    så, att några finnas som vålla förvirring bland eder och vilja
    förvända Kristi evangelium.
  8. Men om någon, vore det ock vi själva eller en ängel från
    himmelen, förkunnar evangelium i strid mot vad vi hava förkunnat
    för eder, så vare han förbannad.
  9. Ja, såsom vi förut hava sagt, så säger jag nu åter: Om någon
    förkunnar evangelium för eder i strid mot vad I haven undfått,
    så vare han förbannad.
  10. Är det då människor som jag nu söker vinna för mig, eller är det
    Gud? Står jag verkligen efter att »vara människor till behag»?
    Nej, om jag ännu ville vara människor till behag, så vore jag
    icke en Kristi tjänare.
  11. Ty det vill jag säga eder, mina bröder, att det evangelium som
    har blivit förkunnat av mig icke är någon människolära.
  12. Det är ju icke heller av någon människa som jag har undfått det
    eller blivit undervisad däri, utan genom en uppenbarelse från
    Jesus Kristus.
  13. I haven ju hört huru det var med mig, medan jag ännu vandrade i
    judiskt väsende: att jag då övermåttan våldsamt förföljde Guds
    församling och ville utrota den,
  14. ja, att jag gick längre i judiskt väsende än många av mina
    samtida landsmän och ännu ivrigare nitälskade för mina fäders
    stadgar.
  15. Men när han, som allt ifrån min moders liv har avskilt mig, och
    som genom sin nåd har kallat mig,
  16. täcktes i mig uppenbara sin Son, för att jag bland hedningarna
    skulle förkunna evangelium om honom, då begav jag mig strax
    åstad; jag rådförde mig icke med någon människa,
  17. ej heller for jag upp till Jerusalem, till dem som före mig voro
    apostlar. I stället for jag bort till Arabien och vände så åter
    tillbaka till Damaskus.
  18. Först sedan, tre år därefter, for jag upp till Jerusalem, för
    att lära känna Cefas, och jag stannade hos honom femton dagar.
  19. Men av de andra apostlarna såg jag ingen; allenast Jakob,
    Herrens broder, såg jag.
  20. Och Gud vet att jag icke ljuger i vad jag här skriver till eder.
  21. Därefter for jag till Syriens och Ciliciens bygder.
  22. Men för de kristna församlingarna i Judeen var jag personligen
    okänd.
  23. De hörde allenast huru man sade: »Han som förut förföljde oss,
    han förkunnar nu evangelium om den tro som han förr ville
    utrota.»
  24. Och de prisade Gud för min skull.
    *48/02 Paulus’ brev till galaterna, 2 KapitletPaulus’ brev till galaterna, 2 Kapitlet
                Paulus framhåller huru det evangelium,
               som han förkunnar för hedningarna, till
                  fullo har blivit godkänt också av
                apostlarna i Jerusalem, och huru han i
               Antiokia mot Petrus har försvarat detta
                 frihetens evangelium.  Både judar och
                hedningar bliva rättfärdiga av tro på
                    Kristus, icke av laggärningar.
  1. Efter fjorton års förlopp for jag sedan åter upp till Jerusalem,
    åtföljd av Barnabas; jag tog då också Titus med mig.
  2. Men det var på grund av en uppenbarelse som jag for dit. Och
    för bröderna där framlade jag det evangelium som jag predikar
    bland hedningarna; särskilt framlade jag det för de män som
    stodo högst i anseende — detta av oro för att mitt strävande nu
    vore förgäves eller förut hade varit det.
  3. Men icke ens Titus, min följeslagare, som var grek, blev nödgad
    att låta omskära sig.
  4. Det var nämligen så, att några falska bröder hade kommit att
    upptagas i församlingen, dit de hade smugit sig in för att
    bespeja vår frihet, den som vi hava i Kristus Jesus, varefter de
    ville trälbinda oss.
  5. Dock gåvo vi icke ens ett ögonblick vika för dem genom en sådan
    underkastelse; ty vi ville att evangelii sanning skulle bliva
    bevarad hos eder.
  6. Och vad angår dem som ansågos något vara — hurudana de nu voro,
    det kommer icke mig vid; Gud har icke anseende till personen —
    så sökte icke dessa män, de som stodo högst i anseende, att
    pålägga mig några nya förpliktelser.
  7. Tvärtom; de sågo att jag hade blivit betrodd med att förkunna
    evangelium för de oomskurna, likasom Petrus hade fått de
    omskurna på sin del —
  8. ty densamme som hade stått Petrus bi vid hans apostlaverksamhet
    bland de omskurna, han hade ock stått mig bi bland hedningarna
  9. och när de nu förnummo vilken nåd som hade blivit mig given,
    räckte de mig och Barnabas handen till samarbete, både Jakob och
    Cefas och Johannes, de män som räknades för själva
    stödjepelarna; vi skulle verka bland hedningarna, och de bland
    de omskurna.
  10. Allenast skulle vi tänka på de fattiga; och just detta har jag
    också vinnlagt mig om att göra.
  11. Men när Cefas kom till Antiokia, trädde jag öppet upp mot honom,
    ty han hade befunnits skyldig till en försyndelse.
  12. Förut hade han nämligen ätit tillsammans med hedningarna; men så
    kommo några män dit från Jakob, och efter deras ankomst drog han
    sig tillbaka och höll sig undan, av fruktan för de omskurna.
  13. Till samma skrymteri gjorde sig också de andra judarna skyldiga,
    och så blev till och med Barnabas indragen i deras skrymteri.
  14. Men när jag såg att de icke vandrade med fasta steg, enligt
    evangelii sanning, sade jag till Cefas i allas närvaro: »Om du,
    som är en jude, kan leva efter hednisk sed i stället för efter
    judisk, varför vill du då nödga hedningarna att leva efter
    judiskt sätt?»
  15. Vi för vår del äro väl på grund av vår härkomst judar och icke
    »hedniska syndare»;
  16. men då vi nu veta att en människa icke bliver rättfärdig av
    laggärningar, utan genom tro på Kristus Jesus, hava också vi
    satt vår tro till Jesus Kristus, för att vi skola bliva
    rättfärdiga av tro på Kristus, och icke av laggärningar. Ty av
    laggärningar bliver intet kött rättfärdigt.
  17. Men om nu jämväl vi, i det vi sökte att bliva rättfärdiga i
    Kristus, hava befunnits vara syndare, då är ju Kristus en
    syndatjänare? Bort det!
  18. Om så vore att jag byggde upp igen detta samma som jag redan har
    brutit ned, då bevisade jag därmed, att jag var en överträdare.
  19. Ty jag för min del har genom lagen dött bort ifrån lagen, för
    att jag skall leva för Gud. Jag är korsfäst med Kristus,
  20. och nu lever icke mer jag, utan Kristus lever i mig; och det liv
    som jag nu lever i köttet, det lever jag i tron på Guds Son, som
    har älskat mig och utgivit sig själv för mig.
  21. Jag förkastar icke Guds nåd. Om rättfärdighet kunde vinnas
    genom lagen, då hade ju Kristus icke behövt lida döden.
    *48/03 Paulus’ brev till galaterna, 3 KapitletPaulus’ brev till galaterna, 3 Kapitlet
                Galaterna, som själva hava undfått den
                  helige Ande genom tro, icke genom
                 laggärningar, borde förstå att lagen
                  icke gör till fyllest.  Av tro blev
               Abraham rättfärdig, och löftet till honom
                upphävdes icke genom den långt senare
               utgivna lagen, som allenast skulle vara
                     en uppfostrare till Kristus.
  1. I oförståndige galater! Vem har så dårat eder, I som dock haven
    fått Jesus Kristus målad för edra ögon såsom korsfäst?
  2. Allenast det vill jag att I skolen svara mig på: Kom det sig av
    laggärningar att I undfingen Anden, eller kom det sig därav att
    I lyssnaden i tro?
  3. Ären I så oförståndiga? I, som haven begynt i Anden, viljen I
    nu sluta i köttet?
  4. Haven I då upplevat så mycket förgäves — om det nu verkligen
    har varit förgäves?
  5. Alltså, att han som förlänade eder Anden och utförde
    kraftgärningar bland eder gjorde detta, kom det sig av
    laggärningar eller därav att I lyssnaden i tro,
  6. i enlighet med det ordet: »Abraham trodde Gud, och det räknades
    honom till rättfärdighet»?
  7. Så mån I nu veta att de som låta det bero på tro, de äro
    Abrahams barn.
  8. Och eftersom skriften förutsåg att det var av tro som
    hedningarna skulle bliva rättfärdiggjorda av Gud, så gav den i
    förväg åt Abraham detta glada budskap: »I dig skola alla folk
    varda välsignade.»
  9. Alltså bliva de som låta det bero på tro välsignade tillika med
    Abraham, honom som trodde.
  10. Ty alla de som låta det bero på laggärningar, de äro under
    förbannelse. Det är nämligen skrivet: »Förbannad vare var och
    en som icke förbliver vid allt som är skrivet i lagens bok, och
    icke gör därefter.»
  11. Och att ingen i kraft av lag bliver rättfärdig inför Gud, det är
    uppenbart, eftersom det heter: »Den rättfärdige skall leva av
    tro.»
  12. Men i lagen beror det icke på tro; tvärtom heter det: »Den som
    gör efter dessa stadgar skall leva genom dem.»
  13. Kristus friköpte oss från lagens förbannelse, när han blev en
    förbannelse för vår skull. Det är ju skrivet: »Förbannad är var
    och en som är upphängd på trä.»
  14. Vi friköptes, för att den välsignelse som hade givits åt Abraham
    skulle i Jesus Kristus komma också hedningarna till del, så att
    vi genom tron skulle undfå den utlovade Anden.
  15. Mina bröder, jag vill taga ett exempel från vad som gäller bland
    människor. Icke ens när fråga är om en människas
    testamentsförordnande, kan någon upphäva det eller lägga något
    därtill, sedan det en gång har vunnit gällande kraft.
  16. Nu gåvos löftena åt Abraham, så ock åt hans »säd». Det heter
    icke: »och åt dem som komma av din säd», såsom när det talas om
    många; utan det heter, såsom när det talas om en enda: »och åt
    din säd», vilken är Kristus.
  17. Vad jag alltså vill säga är detta: Ett förordnande som Gud
    redan hade givit gällande kraft kan icke genom en lag, som
    utgavs fyra hundra trettio år därefter, hava blivit ogiltigt, så
    att löftet därmed har gjorts om intet.
  18. Om det nämligen vore på grund av lag som arvet skulle undfås, så
    vore det icke på grund av löfte. Men åt Abraham har Gud skänkt
    det genom ett löfte.
  19. Vartill tjänade då lagen? Jo, på det att överträdelserna skulle
    komma i dagen, blev den efteråt given, för att gälla till dess
    att »säden» skulle komma, han åt vilken löftet hade blivit
    givet; och den utgavs genom änglar och överlämnades i en
    medlares hand.
  20. Men den som är medlare är icke medlare för allenast en enda.
    Men Gud är en.
  21. Är då lagen emot Guds löften? Bort det! Om en lag hade blivit
    given, som kunde göra levande, då skulle rättfärdigheten
    verkligen komma av lagen.
  22. Men nu har skriften inneslutit alltsammans under synd, för att
    det som var utlovat skulle, av tro på Jesus Kristus, komma dem
    till del som tro.
  23. Men förrän tron kom, voro vi inneslutna under lagen och höllos i
    förvar under den, i förbidan på den tro som en gång skulle
    uppenbaras.
  24. Så har lagen blivit vår uppfostrare till Kristus, för att vi
    skola bliva rättfärdiga av tro.
  25. Men sedan tron har kommit, stå vi icke mer under uppfostrare.
  26. Alla ären I Guds barn genom tron, i Kristus Jesus;
  27. ty I alla, som haven blivit döpta till Kristus, haven iklätt
    eder Kristus.
  28. Här är icke jude eller grek, här är icke träl eller fri, här är
    icke man och kvinna: alla ären I ett i Kristus Jesus.
  29. Hören I nu Kristus till, så ären I därmed ock Abrahams säd,
    arvingar enligt löftet.
    *48/04 Paulus’ brev till galaterna, 4 KapitletPaulus’ brev till galaterna, 4 Kapitlet
                 Fordom, när vi voro barn, trälade vi
                 under falska gudamakter, men Gud har
               frigjort oss och upptagit oss till sina
               barn.  Galaterna böra taga vara på denna
                sin frihet och behålla samma sinnelag
               mot aposteln som förr, utan att låta sig
                 vilseledas av andra.  Träldomen under
                lagen och friheten i Kristus hava sina
                     förebilder i Hagar och Sara.
  1. Vad jag vill säga är detta: Så länge arvingen är barn, finnes
    ingen skillnad mellan honom och en träl, fastän han är herre
    över alla ägodelarna;
  2. ty han står under förmyndare och förvaltare, intill den tid som
    fadern har bestämt.
  3. Sammalunda höllos ock vi, när vi voro barn, i träldom under
    världens »makter» [1].
  4. Men när tiden var fullbordad, sände Gud sin Son, född av kvinna
    och ställd under lagen,
  5. för att han skulle friköpa dem som stodo under lagen, så att vi
    skulle få söners rätt.
  6. Och eftersom I nu ären söner, har han sänt i våra hjärtan sin
    Sons Ande, som ropar: »Abba! Fader!»
  7. Så är du nu icke mer träl, utan son; och är du son, så är du ock
    arvinge, insatt därtill av Gud.
  8. Förut, innan I ännu känden Gud, voren I trälar under gudar som
    till sitt väsende icke voro gudar.
  9. Men nu, sedan I haven lärt känna Gud och, vad mer är, haven
    blivit kända av Gud, huru kunnen I nu vända tillbaka till de
    svaga och arma »makter», under vilka I åter på nytt viljen bliva
    trälar?
  10. I akten ju på dagar och på månader och på särskilda tider och
    år. —
  11. Jag är bekymrad för eder och fruktar att jag till äventyrs har
    arbetat förgäves för eder.
  12. Jag beder eder, mina bröder: Bliven såsom jag är, eftersom jag
    har blivit såsom I voren. I haven icke gjort mig något för när.
  13. I veten ju att det var på grund av kroppslig svaghet som jag
    första gången kom att förkunna evangelium för eder.
  14. Och fastän mitt kroppsliga tillstånd då väl hade kunnat innebära
    en frestelse för eder, så sågen I det ändå icke med ringaktning
    eller leda, utan togen emot mig såsom en Guds ängel, ja, såsom
    Kristus Jesus själv.
  15. När hör man eder nu prisa eder saliga? Det vittnesbördet kan
    jag nämligen giva eder, att I då, om så hade varit möjligt,
    skullen hava rivit ut edra ögon och givit dem åt mig.
  16. Så har jag då blivit eder ovän därigenom att jag säger eder
    sanningen!
  17. Man söker med iver att vinna eder för sig, men icke med en god
    iver; nej, del vilja avspärra eder från andra, för att I med så
    mycket större iver skolen hålla eder till dem.
  18. Och det är nu gott att I bliven omfattade med ivrig omsorg, i en
    god sak, alltid, och icke allenast när jag är tillstädes hos
    eder,
  19. I mina barn, som jag nu åter med vånda måste föda till livet,
    intill dess att Kristus har tagit gestalt i eder.
  20. Jag skulle önska att jag just nu vore hos eder och kunde göra
    min röst rätt bevekande, Ty jag vet mig knappt någon råd med
    eder.
  21. Sägen mig, I som viljen stå under lagen: haven I icke hört vad
    lagen säger?
  22. Det är ju skrivet att Abraham fick två söner, en med sin
    tjänstekvinna, och en med sin fria hustru.
  23. Men tjänstekvinnans son är född efter köttet, då däremot den
    fria hustruns son är född i kraft av löftet.
  24. Dessa ord hava en djupare mening; ty de båda kvinnorna beteckna
    två förbund. Av dessa kommer det ena från berget Sina och föder
    sina barn till träldom, och detta har sin förebild i Agar.
  25. Berget Sina kallas nämligen i Arabien för Agar och svarar emot
    det nuvarande Jerusalem, ty detta lever med sina barn i träldom.
  26. Men det Jerusalem som är därovan, det är fritt, och det är vår
    moder.
  27. Så är ju skrivet:
    »Jubla, du ofruktsamma,
    du som icke föder barn;
    brist ut och ropa,
    du som icke bliver moder,
    Ty den ensamma skall hava många barn,
    flera än den som har man.»
  28. Och I, mina bröder, ären löftets barn, likasom Isak var.
  29. Men likasom förr i tiden den son som var född efter köttet
    förföljde den som var född efter Anden, så är det ock nu.
  30. Dock, vad säger skriften? »Driv ut tjänstekvinnan och hennes
    son; ty tjänstekvinnans son skall förvisso icke ärva med den
    fria hustruns son.»
  31. Alltså, mina bröder, vi äro icke barn av en tjänstekvinna, utan
    av den fria hustrun.

[1] Se Makter i Ordförkl.
*48/05 Paulus’ brev till galaterna, 5 Kapitlet

Paulus’ brev till galaterna, 5 Kapitlet

           Paulus varnar galaterna för judiskt lagväsende:
               de äro ju kallade till frihet, dock icke
               till en frihet i köttsligt sinne och med
                 köttets gärningar, utan till ett liv
                 under Andens ledning och med Andens
                              gärningar.
  1. För att vi skola vara fria, har Kristus frigjort oss. Stån
    därför fasta, och låten icke något nytt träldomsok läggas på
    eder.
  2. Se, jag säger eder, jag Paulus, att om I låten omskära eder, så
    bliver Kristus eder till intet gagn.
  3. Och för var och en som låter omskära sig betygar jag nu åter att
    han är pliktig att fullgöra hela lagen.
  4. I haven kommit bort ifrån Kristus, I som viljen bliva
    rättfärdiga i kraft av lagen; I haven fallit ur nåden.
  5. Vi vänta nämligen genom ande, av tro, den rättfärdighet som är
    vårt hopp.
  6. Ty i Kristus Jesus betyder det intet huruvida någon är omskuren
    eller oomskuren; allt beror på huruvida han har en tro som är
    verksam genom kärlek.
  7. I begynten edert lopp väl. Vem har nu lagt hinder i eder väg,
    så att I icke mer lyden sanningen?
  8. Till sådant kom ingen maning från honom som har kallat eder.
  9. Litet surdeg syrar hela degen.
  10. För min del har jag i Herren den tillförsikten till eder, att I
    icke häri skolen tänka på annat sätt; men den som vållar
    förvirring bland eder, han skall bära sin dom, vem han än må
    vara.
  11. Om så vore, mina bröder, att jag själv ännu predikade
    omskärelse, varför skulle jag då ännu alltjämt lida förföljelse?
    Då vore ju korsets stötesten röjd ur vägen. —
  12. Jag skulle önska att de män som uppvigla eder läte omskära sig
    ända till avstympning.
  13. I ären ju kallade till frihet, mina bröder; bruken dock icke
    friheten så, att köttet får något tillfälle. Fastmer mån I
    tjäna varandra genom kärleken.
  14. Ty hela lagens uppfyllelse ligger i ett enda budord, nämligen
    detta: »Du skall älska din nästa såsom dig själv.»
  15. Men om I bitens inbördes och äten på varandra, så mån I se till,
    att I icke bliven uppätna av varandra.
  16. Vad jag vill säga är detta: Vandren i ande, så skolen I
    förvisso icke göra vad köttet har begärelse till.
  17. Ty köttet har begärelse mot Anden, och Anden mot köttet; de två
    ligga ju i strid med varandra, för att hindra eder att göra vad
    I viljen.
  18. Men om I drivens av ande, så stån I icke under lagen.
  19. Men köttets gärningar äro uppenbara: de äro otukt, orenhet,
    lösaktighet,
  20. avgudadyrkan, trolldom, ovänskap, kiv, avund, vrede,
    genstridighet, tvedräkt, partisöndring,
  21. missunnsamhet, mord, dryckenskap, vilt leverne och annat sådant,
    varom jag säger eder i förväg, såsom jag redan förut har sagt,
    att de som göra sådant, de skola icke få Guds rike till arvedel.
  22. Andens frukt åter är kärlek, glädje, frid, tålamod, mildhet,
    godhet, trofasthet,
  23. saktmod, återhållsamhet. Mot sådant är icke lagen.
  24. Och de som höra Kristus Jesus till hava korsfäst sitt kött
    tillika med dess lustar och begärelser.
  25. Om vi nu hava liv genom ande, så låtom oss ock vandra i ande.
  26. Låtom oss icke söka fåfänglig ära, i det att vi utmana varandra
    och avundas varandra.
    *48/06 Paulus’ brev till galaterna, 6 KapitletPaulus’ brev till galaterna, 6 Kapitlet
                  Förmaningar.  Återblick på brevets
                       huvudtanke.  Slutönskan.
  1. Mina bröder, om så händer att någon ertappas med att begå en
    försyndelse, då mån I, som ären andliga människor, upprätta
    honom i saktmods ande. Och du må hava akt på dig själv, att
    icke också du bliver frestad.
  2. Bären varandras bördor; så uppfyllen I Kristi lag.
  3. Ty om någon tycker sig något vara, fastän han intet är, så
    bedrager han sig själv.
  4. Må var och en pröva sina egna gärningar; han skall då tillmäta
    sig berömmelse allenast efter vad han själv är, och icke efter
    vad andra äro.
  5. Ty var och en har sin egen börda att bära.
  6. Den som får undervisning i ordet, han låte den som undervisar
    honom få del med sig i allt gott.
  7. Faren icke vilse. Gud låter icke gäcka sig. Ty vad människan
    sår, det skall hon ock skörda.
  8. Den som sår i sitt kötts åker, han skall av köttet skörda
    förgängelse, men den som sår i Andens åker, han skall av Anden
    skörda evigt liv.
  9. Och låtom oss icke förtröttas att göra vad gott är; ty om vi
    icke uppgivas, så skola vi, när tiden är inne, få inbärga vår
    skörd.
  10. Må vi alltså, medan vi hava tillfälle, göra vad gott är mot var
    man, och först och främst mot dem som äro våra medbröder i tron.
  11. Sen här med vilka stora bokstäver jag egenhändigt skriver till
    eder!
  12. Alla de som eftersträva ett gott anseende här i köttet, de vilja
    nödga eder till omskärelse, detta allenast för att de själva
    skola undgå att bliva förföljda för Kristi kors’ skull.
  13. Ty icke ens dessa omskurna själva hålla lagen. Nej, det är för
    att kunna berömma sig av edert kött som de vilja att I skolen
    låta omskära eder.
  14. Men vad mig angår, så vare det fjärran ifrån mig att berömma mig
    av något annat än av vår Herres, Jesu Kristi, kors, genom vilket
    världen för mig är korsfäst, och jag för världen.
  15. Ty det kommer icke an på om någon är omskuren eller oomskuren;
    allt beror på huruvida han är en ny skapelse.
  16. Och över alla dem som komma att vandra efter detta rättesnöre,
    över dem vare frid och barmhärtighet, ja, över Guds Israel.
  17. Må nu ingen härefter vålla mig oro; ty jag bär Jesu märken på
    min kropp.
  18. Vår Herres, Jesu Kristi, nåd vare med eder ande, mina bröder.
    Amen.
    *49/ Paulus’ brev till efesierna
    *49/01 Paulus’ brev till efesierna, 1 KapitletPaulus’ brev till efesierna, 1 Kapitlet
                 Paulus hälsar de kristna till vilka
                 brevet är ställt, lovar Gud för den
               välsignelse som genom Kristus har kommit
                  både judar och hedningar till del,
               tackar Gud för det goda han har hört om
               församlingen och beder för denna, talar
                        om Kristi upphöjelse.
  1. Paulus, genom Guds vilja Kristi Jesu apostel, hälsar de heliga
    som bo i Efesus [1], de i Kristus Jesus troende.
  2. Nåd vare med eder och frid ifrån Gud, vår Fader, och Herren
    Jesus Kristus.
  3. Välsignad vare vår Herres, Jesu Kristi, Gud och Fader, som i
    Kristus har välsignat oss med all den himmelska världens andliga
    välsignelse,
  4. såsom han ju, förrän världens grund var lagd, har utvalt oss i
    honom till att vara heliga och ostraffliga inför sig.
  5. Ty i sin kärlek förutbestämde han oss till barnaskap hos sig,
    genom Jesus Kristus, efter sin viljas behag,
  6. den nådeshärlighet till pris, varmed han har benådat oss i den
    älskade.
  7. I honom hava vi förlossning genom hans blod, förlåtelse för våra
    synder, efter hans nåds rikedom.
  8. Och denna nåd har han i överflödande mått låtit komma oss till
    del, med all vishet och allt förstånd,
  9. i det att han för oss har kungjort sin viljas hemlighet, enligt
    det beslut som han efter sitt behag hade fattat inom sig själv,
  10. om en ordning som i tidernas fullbordan skulle komma till stånd,
    det beslutet att i Kristus sammanfatta allt som finnes i
    himmelen och på jorden.
  11. I honom hava vi ock undfått vår arvslott, vi som förut voro
    bestämda därtill genom dens beslut, som verkar allting efter sin
    egen viljas råd.
  12. Så skulle vi, hans härlighet till pris, vara de som i Kristus
    redan i förväg hava ägt ett hopp.
  13. I honom haven jämväl I, sedan I haven fått höra sanningens ord,
    eder frälsnings evangelium, ja, i honom haven I, sedan I nu ock
    haven kommit till tron, såsom ett insegel undfått den utlovade
    helige Ande,
  14. vilken är en underpant på vårt arv, till förvissning om att hans
    egendomsfolk skall förlossas, hans härlighet till pris.
  15. Sedan jag fick höra om eder tro i Herren Jesus och om eder
    kärlek till alla de heliga,
  16. har därför jag å min sida icke upphört att tacka Gud för eder,
    när jag tänker på eder i mina böner.
  17. Och min bön är att vår Herres, Jesu Kristi, Gud, härlighetens
    Fader, må giva eder en visdomens och uppenbarelsens ande till
    kunskap om sig,
  18. och att han må upplysa edra hjärtans ögon, så att I förstån
    hurudant det hopp är, vartill han har kallat eder, huru rikt på
    härlighet hans arv är bland de heliga,
  19. och huru översvinnligt stor hans makt är på oss som tro — allt
    i enlighet med den väldiga styrkas kraft,
  20. varmed han har verkat i Kristus, i det att han uppväckte honom
    från de döda och satte honom på sin högra sida i den himmelska
    världen,
  21. över alla andevärldens furstar och väldigheter och makter och
    herrar, ja, över allt som kan nämnas, icke allenast i denna
    tidsålder, utan ock i den tillkommande.
  22. »Allt lade han under hans fötter.»Och honom gav han åt församlingen till att vara ett huvud över
    allting —
  23. åt församlingen, ty den är hans kropp och är uppfylld av honom
    som uppfyller allt i alla.

[1] Se Nya testamentets text i Ordförkl.
*49/02 Paulus’ brev till efesierna, 2 Kapitlet

Paulus’ brev till efesierna, 2 Kapitlet

               Judars och hedningars lika delaktighet i
                      frälsningen genom Kristus.
  1. Så har han ock gjort eder levande, eder som voren döda genom de
    överträdelser och synder
  2. i vilka I förut vandraden, efter denna världs och tidsålders
    sätt, i det I följden fursten över luftens härsmakt, över den
    andemakt som nu är verksam i de ohörsamma.
  3. Bland dessa voro förut också vi allasammans, där vi vandrade i
    vårt kötts begärelser och gjorde vad köttet och sinnet ville;
    och vi voro genom vår natur hemfallna åt vredesdomen, vi likasom
    de andra.
  4. Men Gud, som är rik på barmhärtighet, har, för den stora kärleks
    skull, varmed han har älskat oss,
  5. gjort oss levande med Kristus, oss som voro döda genom våra
    synder. Av nåd ären I frälsta!
  6. Ja, han har uppväckt oss med honom och satt oss med honom i den
    himmelska världen, i Kristus Jesus,
  7. för att i de kommande tidsåldrarna bevisa sin nåds översvinnliga
    rikedom, genom godhet mot oss i Kristus Jesus.
  8. Ty av nåden ären I frälsta genom tro — och det icke av eder
    själva, Guds gåva är det —
  9. icke av gärningar, för att ingen skall berömma sig.
  10. Ty hans verk äro vi, skapade i Kristus Jesus till goda
    gärningar, vilka Gud förut har berett, för att vi skola vandra i
    dem [1].
  11. Kommen därför ihåg att I förut, I som voren hedningar i köttet
    och bleven kallade oomskurna av dem som kallas omskurna, efter
    den omskärelse som med händer göres på köttet —
  12. kommen ihåg att I på den tiden, då när I voren utan Kristus,
    voren utestängda från medborgarskap i Israel och främmande för
    löftets förbund, utan hopp och utan Gud i världen.
  13. Nu däremot, då I ären i Kristus Jesus, haven I, som förut voren
    fjärran, kommit nära, i och genom Kristi blod.
  14. Ty han är vår frid, han som av de båda har gjort ett och brutit
    ned den skiljemur som stod emellan oss, nämligen ovänskapen.
  15. Ty i sitt kött gjorde han om intet budens stadgelag, för att han
    skulle av de två i sig skapa en enda ny människa och så bereda
    frid,
  16. och för att han skulle åt dem båda, förenade i en enda kropp,
    skaffa försoning med Gud, sedan han genom korset hade i sin
    person dödat ovänskapen.
  17. Och han har kommit och har förkunnat det glada budskapet om frid
    för eder, I som voren fjärran, och om frid för dem som voro
    nära.
  18. Ty genom honom hava vi, de ena såväl som de andra, i en och
    samme Ande tillträde till Fadern.
  19. Alltså ären I nu icke mer främlingar och gäster, utan I haven
    medborgarskap med de heliga och ären Guds husfolk,
  20. uppbyggda på apostlarnas och profeternas grundval, där
    hörnstenen är Kristus Jesus själv,
  21. i vilken allt det som uppbygges bliver sammanslutet och så växer
    upp till ett heligt tempel i Herren.
  22. I honom bliven också I med de andra uppbyggda till en Guds
    boning, i Anden.

[1] Eller: Ty hans verk äro vi, skapade i Kristus Jesus till goda

gärningar; till att vandra i sådana har ju Gud förut berett oss.
*49/03 Paulus’ brev till efesierna, 3 Kapitlet

Paulus’ brev till efesierna, 3 Kapitlet

                   Paulus talar om sin kallelse att
                  förkunna Kristi hemlighet, den att
                hedningarna, likaväl som judarna, äro
                 delaktiga i löftet om frälsning; han
                  beder Gud om församlingens andliga
                              tillväxt.
  1. Fördenskull böjer jag mina knän, jag Paulus, som till gagn för
    eder, I hedningar, är Kristi Jesu fånge.
  2. I haven väl hört om det nådesuppdrag av Gud, som är mig givet
    för eder räkning,
  3. huru genom uppenbarelse den hemlighet blev för mig kungjord,
    varom jag ovan har i korthet skrivit.
  4. Och när I läsen detta, kunnen I därav förstå vilken insikt jag
    har i Kristi hemlighet,
  5. som under förgångna släktens tider icke hade blivit kungjord för
    människors barn, såsom den nu genom andeingivelse har blivit
    uppenbarad för hans heliga apostlar och profeter.
  6. Jag menar den hemligheten, att hedningarna i Kristus Jesus äro
    våra medarvingar och jämte oss lemmar i en och samma kropp och
    jämte oss delaktiga i löftet — detta genom evangelium,
  7. vars tjänare jag har blivit i följd av den Guds nåds gåva som
    blev mig given genom hans mäktiga kraft.
  8. Ja, åt mig, den ringaste bland alla heliga, blev den nåden given
    att för hedningarna förkunna evangelium om Kristi outrannsakliga
    rikedom,
  9. och att lägga i dagen huru det rådslut har blivit utfört, som
    tidsåldrarna igenom hade såsom en hemlighet varit fördolt i Gud,
    alltings skapare.
  10. Ty Gud ville att hans mångfaldiga visdom nu, i och genom
    församlingen, skulle bliva kunnig för furstarna och
    väldigheterna i den himmelska världen.
  11. Sådant hade hans beslut varit från tidsåldrarnas begynnelse, det
    som han utförde i Kristus Jesus, vår Herre.
  12. Och i honom kunna vi med tillförsikt frimodigt träda fram, genom
    tron på honom.
  13. Därför beder jag eder att icke fälla modet vid mina lidanden för
    eder; de lända ju eder till ära.
  14. Fördenskull böjer jag mina knän för Fadern —
  15. honom från vilken allt vad fader heter i himmelen och på jorden
    har sitt namn —
  16. och beder att han ville efter sin härlighets rikedom förläna
    eder, att I genom hans Ande växen till i kraft till eder
    invärtes människa,
  17. och att Kristus genom tron må bo i edra hjärtan, och att I mån
    vara rotade och grundade i kärleken,
  18. så att I, tillika med alla de heliga, till fullo förmån fatta
    vad bredden och längden och höjden och djupet är
  19. och så lära känna Kristi kärlek, som övergår all kunskap. Ty så
    skolen I bliva helt uppfyllda av all Guds fullhet.
  20. Men honom, som förmår göra mer, ja, långt mer än allt vad vi
    bedja eller tänka, efter den kraft som är verksam i oss,
  21. honom tillhör äran i församlingen och i Kristus Jesus alla
    släkten igenom i evigheternas evighet, amen.
    *49/04 Paulus’ brev till efesierna, 4 KapitletPaulus’ brev till efesierna, 4 Kapitlet
               Förmaning att bevara Andens enhet under
               all olikhet i Andens gåvor, och att icke
               vandra såsom hedningarna, utan såsom det
                 höves dem som hava avlagt den gamla
                  människan och iklätt sig den nya.
  1. Så förmanar jag nu eder, jag som är en fånge i Herren, att föra
    en vandel som är värdig den kallelse I haven undfått,
  2. med all ödmjukhet och allt saktmod, med tålamod, så att I haven
    fördrag med varandra i kärlek
  3. och vinnläggen eder om att bevara Andens enhet genom fridens
    band
  4. en [1] kropp och en Ande, likasom I ock bleven kallade tillatt leva i ett och samma hopp, det som tillhör eder kallelse —
  5. en Herre, en tro, ett dop, en Gud, som är allas Fader,
  6. han som är över alla, genom alla och i alla.
  7. Men åt var och en särskild av oss blev nåden given, alltefter
    som Kristus tillmätte honom sin gåva.
  8. Därför heter det:
        »Han for upp i höjden,
        han tog fångar,
        han gav människorna gåvor.»

9. Men detta ord »han for upp», vad innebär det, om icke att han

förut hade farit hit ned till jordens lägre rymder?
10. Den som for ned, han är ock den som for upp över alla himlar,

för att han skulle uppfylla allt.
11. Och han gav oss somliga till apostlar, somliga till profeter,

somliga till evangelister, somliga till herdar och lärare.
12. Ty han ville göra de heliga skickliga till att utföra sitt

tjänarvärv, att uppbygga Kristi kropp,
13. till dess att vi allasammans komma fram till enheten i tron och

      i kunskapen om Guds Son, till manlig mognad, och så bliva
      fullvuxna, intill Kristi fullhet.
 14.  Så skulle vi icke mer vara barn, icke såsom havets vågor drivas
      omkring av vart vindkast i läran, vid människornas bedrägliga
      spel, när de illfundigt söka främja villfarelsens listiga
      anslag.
 15.  Nej, vi skulle då hålla oss till sanningen, och i alla stycken i
      kärlek växa upp till honom som är huvudet, Kristus.
 16.  Ty från honom hämtar hela kroppen sin tillväxt, till att bliva
      uppbyggd i kärlek, i det att den sammanslutes och får
      sammanhållning genom det bistånd var led giver, med en kraft som
      är avmätt efter var särskild dels uppgift.

17. Jag tillsäger eder alltså och uppmanar eder allvarligt i Herren,

      att icke mer vandra såsom hedningarna i sitt sinnes fåfänglighet
      vandra,
 18.  hedningarna, vilka, i följd av den okunnighet som råder hos dem
      genom deras hjärtans förstockelse, äro förmörkade till
      förståndet och bortkomna från det liv som är av Gud.
 19.  Ty i sin försoffning hava de överlämnat sig åt lösaktighet, så
      att de i girighet bedriva alla slags orena gärningar.

20. Men I haven icke fått en sådan undervisning om Kristus,
21. om I eljest så haven hört om honom och så blivit lärda i honom,

som sanning är i Jesus:
22. att I — då detta nu krävdes på grund av eder förra vandel —

      haven avlagt den gamla människan, som fördärvar sig genom att
      följa sina begärelsers bedrägliga lockelser,

23. och nu förnyens genom Anden som bor i edert sinne,
24. och att I haven iklätt eder den nya människan, som är skapad

till likhet med Gud i sanningens rättfärdighet och helighet.

25. Läggen därför bort lögnen, och talen sanning med varandra,

eftersom vi äro varandras lemmar.
26. »Vredgens, men synden icke»; låten icke solen gå ned över eder

vrede,
27. och given icke djävulen något tillfälle.
28. Den som har stulit, han stjäle icke mer, utan arbete hellre, och

      uträtte med sina händer vad gott är, så att han har något varav
      han kan dela med sig åt den som lider brist.
 29.  Låten intet ohöviskt tal utgå ur eder mun, utan allenast det som
      är gott, till uppbyggelse, där sådan behöves, så att det bliver
      till välsignelse för dem som höra det.
 30.  Och bedröven icke Guds helige Ande, vilken I haven undfått såsom
      ett insegel, för förlossningens dag.
 31.  All bitterhet och häftighet och vrede, allt skriande och
      smädande, ja, allt vad ondska heter vare fjärran ifrån eder.
 32.  Varen i stället goda och barmhärtiga mot varandra, och förlåten
      varandra, såsom Gud i Kristus har förlåtit eder.

5:1. [2]
5:2. [2]

[1] Ord markerade med asterisker är skrivna i kursiv stil i den

tryckta upplagan. –Red för den elektroniska upplagan.
[2] Ef 5:1-2 hör egentligen hit, men återfinns nedan. –Red för den

elektroniska utgåvan.
*49/05 Paulus’ brev till efesierna, 5 Kapitlet

  1. Bliven alltså Guds efterföljare, såsom hans älskade barn,
  2. och vandren i kärlek, såsom Kristus älskade eder och utgav sig
    själv för oss till en gåva och ett offer, »Gud till en
    välbehaglig lukt».

Paulus’ brev till efesierna, 5 Kapitlet

                   Förmaningar att undfly mörkrets
               gärningar och vandra såsom ljusets barn.
                  Äkta makars plikter mot varandra.

3. Men otukt och orenhet, av vad slag det vara må, och girighet

      skolen I, såsom det anstår heliga, icke ens låta nämnas bland
      eder,
  4.  ej heller ohöviskt väsende och dåraktigt tal och gyckel; sådant
      är otillbörligt.  Låten fastmer tacksägelse höras.
  5.  Ty det bören I veta, och det insen I också själva, att ingen
      otuktig eller oren människa har arvedel i Kristi och Guds rike,
      ej heller någon girig, ty en sådan är en avgudadyrkare.
  6.  Låten ingen bedraga eder med tomma ord; ty för sådana synder
      kommer Guds vrede över de ohörsamma.

7. Haven alltså ingen del i sådant.
8. I voren ju förut mörker, men nu ären I ljus i Herren; vandren då

såsom ljusets barn.
9. Ty ljusets frukt består i allt vad godhet och rättfärdighet och

sanning är.
10. Ja, vandren så, i det att I pröven vad som är välbehagligt för

Herren.
11. Och haven ingen delaktighet i mörkrets gärningar, som icke giva

någon frukt, utan avslöjen dem fastmer.
12. Vad av sådana människor i hemlighet förövas, därom är det

skamligt till och med att tala;
13. men alltsammans bliver uppenbart, när det avslöjas genom ljuset.

Ty varhelst något bliver uppenbart, där är ljus.
14. Därför heter det:

        »Vakna upp, du som sover,
        och stå upp ifrån de döda,
        så skall Kristus lysa fram för dig.»

15. Sen därför noga till, huru I vandren: att I vandren icke såsom

ovisa människor, utan såsom visa;
16. och tagen väl i akt vart lägligt tillfälle. Ty tiden är ond.
17. Varen alltså icke oförståndiga, utan förstån vad som är Herrens

vilja.

18. Och dricken eder icke druckna av vin; ty därav kommer ett

oskickligt leverne. Låten eder fastmer uppfyllas av ande,
19. och talen till varandra i psalmer och lovsånger och andliga

visor, och sjungen och spelen till Herrens ära i edra hjärtan,
20. och tacken alltid Gud och Fadern för allt, i vår Herres, Jesu

Kristi, namn.

21. Underordnen eder varandra i Kristi fruktan.

22. I hustrur, underordnen eder edra män, såsom I underordnen eder

Herren;
23. ty en man är sin hustrus huvud, såsom Kristus är församlingens

huvud, han som ock är denna sin kropps Frälsare.
24. Ja, såsom församlingen underordnar sig Kristus, så skola ock

hustrurna i allt underordna sig sina män.

25. I män, älsken edra hustrur, såsom Kristus har älskat

församlingen och utgivit sig själv för henne
26. till att helga henne, genom att rena henne medelst vattnets bad,

i kraft av ordet.
27. Ty så ville han själv ställa fram församlingen inför sig i

      härlighet, utan fläck och skrynka och annat sådant; fastmer
      skulle hon vara helig och ostrafflig.
 28.  På samma sätt äro männen pliktiga att älska sina hustrur, då
      dessa ju äro deras egna kroppar; den som älskar sin hustru, han
      älskar sig själv.
 29.  Ingen har någonsin hatat sitt eget kött; i stället när och
      omhuldar man det, såsom Kristus gör med församlingen,

30. eftersom vi äro lemmar av hans kropp.
31. »Fördenskull skall en man övergiva sin fader och sin moder och

hålla sig till sin hustru, och de tu skola varda ett kött.» —
32. Den hemlighet som ligger häri är stor; jag säger detta med tanke

på Kristus och församlingen.
33. Dock gäller också om eder att var och en skall älska sin hustru

      såsom sig själv; men hustrun å sin sida skall visa sin man
      vördnad.
*49/06 Paulus' brev till efesierna, 6 Kapitlet
               Paulus' brev till efesierna, 6 Kapitlet

                   Barns, föräldrars, tjänares och
                    husbönders plikter.  De heligas
                vapenrustning och kamp.  Förmaning till
                     bön.  Slutord och slutönskan.
  1. I barn, varen edra föräldrar lydiga i Herren, ty detta är rätt
    och tillbörligt.
  2. »Hedra din fader och din moder.» Det är ju först detta bud som
    har ett löfte med sig:
  3. »för att det må gå dig väl och du må länge leva på jorden».
  4. Och I fäder, reten icke edra barn till vrede, utan fostren dem i
    Herrens tukt och förmaning.
  5. I tjänare, varen edra jordiska herrar lydiga, med fruktan och
    bävan, av uppriktigt hjärta, såsom gällde det Kristus;
  6. icke med ögontjänst, av begär att behaga människor, utan såsom
    Kristi tjänare, som av hjärtat göra Guds vilja;
  7. och gören eder tjänst med villighet, såsom tjänaden I Herren och
    icke människor.
  8. I veten ju att vad gott var och en gör, det skall han få igen av
    Herren, vare sig han är träl eller fri.
  9. Och I herrar, handlen på samma sätt mot dem, och upphören att
    bruka hårda ord; I veten ju att i himmelen finnes den som är
    Herre över både dem och eder, och att hos honom icke finnes
    anseende till personen.
  10. För övrigt, bliven allt starkare i Herren och i hans väldiga
    kraft.
  11. Ikläden eder hela Guds vapenrustning, så att I kunnen hålla
    stånd emot djävulens listiga angrepp.
  12. Ty den kamp vi hava att utkämpa är en kamp icke mot kött och
    blod, utan mot furstar och väldigheter och världshärskare, som
    råda här i mörkret, mot ondskans andemakter i himlarymderna.
  13. Tagen alltså på eder hela Guds vapenrustning, så att I kunnen
    stå emot på den onda dagen och, sedan I haven fullgjort allt,
    behålla fältet.
  14. Stån därför omgjordade kring edra länder med sanningen, och
    »varen iklädda rättfärdighetens pansar»,
  15. och haven såsom skor på edra fötter den beredvillighet som
    fridens evangelium giver.
  16. Och tagen alltid trons sköld, varmed I skolen kunna utsläcka den
    ondes alla brinnande pilar.
  17. Och låten giva eder »frälsningens hjälm» och Andens svärd, som
    är Guds ord.
  18. Gören detta under ständig åkallan och bön, så att I alltjämt
    bedjen i Anden och fördenskull vaken, under ständig uthållighet
    och ständig bön för alla de heliga.
  19. Bedjen ock för mig, att min mun må upplåtas, och att det jag
    skall tala må bliva mig givet, så att jag frimodigt kungör
    evangelii hemlighet,
  20. för vars skull jag är ett sändebud i kedjor; ja, bedjen att jag
    må frimodigt tala därom med de rätta orden.
  21. Men för att ock I skolen få veta något om mig, huru det går mig,
    kommer Tykikus, min älskade broder och trogne tjänare i Herren,
    att underrätta eder om allt.
  22. Honom sänder jag till eder, just för att I skolen få veta huru
    det är med oss, och för att han skall hugna edra hjärtan.
  23. Frid vare med bröderna och kärlek tillika med tro, från Gud,
    Fadern, och Herren Jesus Kristus.
  24. Nåd vare med alla som älska vår Herre Jesus Kristus — nåd i
    oförgängligt liv.
    *50/ Paulus’ brev till filipperna
    *50/01 Paulus’ brev till filipperna, 1 KapitletPaulus’ brev till filipperna, 1 Kapitlet
                 Paulus hälsar de kristna i Filippi,
               tackar Gud för deras arbete i evangelii
                 tjänst, beder för dem, talar om huru
               hans fångenskap har länt till evangelii
                framgång, om ock evangelium av somliga
                  predikas i orent sinne; hoppas att
               Kristus skall bliva förhärligad i honom,
               vare sig han får dö eller han skall leva
               kvar till församlingens fromma; uppmanar
                   till endräkt och ståndaktighet.
  1. Paulus och Timoteus, Kristi Jesu tjänare, hälsa alla de heliga i
    Kristus Jesus som bo i Filippi, tillika med
    församlingsföreståndare och församlingstjänare.
  2. Nåd vare med eder och frid ifrån Gud, vår Fader, och Herren
    Jesus Kristus.
  3. Jag tackar min Gud, så ofta jag tänker på eder,
  4. i det jag alltid i alla mina böner med glädje beder för eder
    alla.
  5. Jag tackar honom för att I, allt ifrån första dagen intill nu,
    haven deltagit i arbetet för evangelium.
  6. Och jag har den tillförsikten, att han som i eder har begynt ett
    gott verk, han skall ock fullborda det, intill Kristi Jesu dag.
  7. Och det är ju rätt och tillbörligt att jag tänker så om eder
    alla, eftersom jag, både när jag ligger i bojor, och när jag
    försvarar och befäster evangelium, har eder i mitt hjärta såsom
    alla med mig delaktiga i nåden.
  8. Ty Gud är mitt vittne, han vet huru jag längtar efter eder alla
    med Kristi Jesu kärlek.
  9. Och därom beder jag, att eder kärlek må allt mer och mer
    överflöda av kunskap och förstånd i allt,
  10. så att I kunnen döma om vad rättast är, på det att I mån bliva
    rena och för ingen till stötesten, i väntan på Kristi dag,
  11. och bliva rika på rättfärdighetens frukt, vilken kommer genom
    Jesus Kristus, Gud till ära och pris.
  12. Jag vill att I, mina bröder, skolen veta att det som har
    vederfarits mig snarare har länt till evangelii framgång.
  13. Det har nämligen så blivit uppenbart för alla i pretoriet och
    för alla andra, att det är i Kristus som jag bär mina bojor;
  14. och de flesta av bröderna hava genom mina bojor blivit så
    frimodiga i Herren, att de med allt större dristighet våga
    oförskräckt förkunna Guds ord.
  15. Somliga finnas väl ock, som av avund och trätlystnad predika
    Kristus, men det finnes också andra som göra det av god vilja.
  16. Dessa senare göra det av kärlek, eftersom de veta att jag är
    satt till att försvara evangelium.
  17. De förra åter förkunna Kristus av genstridighet, icke med rent
    sinne, i tanke att de skola tillskynda mig ytterligare
    bedrövelse i mina bojor.
  18. Vad mer? Kristus bliver dock på ena eller andra sättet
    förkunnad, det må nu ske för syns skull eller i uppriktighet;
    och däröver gläder jag mig. Ja, jag skall ock framgent få
    glädja mig;
  19. ty jag vet att detta skall lända mig till frälsning, genom eder
    förbön och därigenom att Jesu Kristi Ande förlänas mig.
  20. Det är nämligen min trängtan och mitt hopp att jag i intet skall
    komma på skam, utan att Kristus, nu såsom alltid, skall av mig
    med all frimodighet bliva förhärligad i min kropp, det må ske
    genom liv eller genom död.
  21. Ty att leva, det är för mig Kristus, och att dö, det är för mig
    en vinning.
  22. Men om det att leva i köttet för mig är att utföra ett arbete
    som bär frukt, vilketdera skall jag då välja? Det kan jag icke
    säga.
  23. Jag drages åt båda hållen. Ty väl åstundar jag att bryta upp
    och vara hos Kristus, vilket ju vore mycket bättre;
  24. men att jag lever kvar i köttet är för eder skull mer av nöden.
  25. Och då jag är förvissad härom, vet jag att jag skall leva kvar
    och förbliva hos eder alla, eder till förkovran och glädje i
    tron,
  26. för att eder berömmelse skall överflöda i Kristus Jesus, i fråga
    om mig, därigenom att jag ännu en gång kommer till eder.
  27. Fören allenast en sådan vandel som är värdig Kristi evangelium,
    så att jag — vare sig jag kommer och besöker eder, eller jag
    förbliver frånvarande — får höra om eder att I stån fasta i en
    och samme Ande och endräktigt kämpen tillsammans för tron på
    evangelium,
  28. utan att i något stycke låta skrämma eder av motståndarna. Ty
    att I så skicken eder är för dem ett vittnesbörd om att de
    själva gå mot fördärvet, men att I skolen bliva frälsta, och
    detta av Gud.
  29. Åt eder har ju förunnats icke allenast att tro på Kristus, utan
    ock att lida för hans skull,
  30. i det att I haven samma kamp som I förr sågen mig hava och nu
    hören att jag har.
    *50/02 Paulus’ brev till filipperna, 2 KapitletPaulus’ brev till filipperna, 2 Kapitlet
                Paulus uppmanar till endräkt och till
                 ödmjukhet efter Kristi föredöme samt
               till allvarlig strävan efter frälsning;
                  säger sig vilja sända Timoteus och
                      Epafroditus till Filippi.
  1. Om nu förmaning i Kristus, om uppmuntran i kärlek, om gemenskap
    i Anden, om hjärtlig godhet och barmhärtighet betyda något,
  2. gören då min glädje fullkomlig, i det att I ären ens till
    sinnes, uppfyllda av samma kärlek, endräktiga, liksinnade,
  3. fria ifrån genstridighet och ifrån begär efter fåfänglig ära.
    Fasthellre må var och en i ödmjukhet akta den andre förmer än
    sig själv.
  4. Och sen icke var och en på sitt eget bästa, utan var och en
    också på andras.
  5. Varen så till sinnes som Kristus Jesus var [1],
  6. han som var till i Guds-skepnad, men icke räknade jämlikheten
    med Gud såsom ett byte,
  7. utan utblottade sig själv, i det han antog tjänare-skepnad, när
    han kom i människogestalt. Så befanns han i utvärtes måtto vara
    såsom en människa
  8. och ödmjukade sig och blev lydig intill döden, ja, intill döden
    på korset.
  9. Därför har ock Gud upphöjt honom över allting och givit honom
    det namn som är över alla namn
  10. för att i Jesu namn alla knän skola böja sig, deras som äro i
    himmelen, och deras som äro på jorden, och deras som äro under
    jorden,
  11. och för att alla tungor skola bekänna, Gud, Fadern, till ära,
    att Jesus Kristus är Herre.
  12. Därför, mina älskade, såsom I alltid förut haven varit lydiga,
    så mån I också nu med fruktan och bävan arbeta på eder
    frälsning, och det icke allenast såsom I gjorden, då jag var
    närvarande, utan ännu mycket mer nu, då jag är frånvarande.
  13. Ty Gud är den som verkar i eder både vilja och gärning, för att
    hans goda vilja skall ske.
  14. Gören allt utan att knorra och tveka,
  15. så att I bliven otadliga och rena, Guds ostraffliga barn mitt
    ibland »ett vrångt och avogt släkte», inom vilket I lysen såsom
    himlaljus i världen,
  16. i det att I hållen fast vid livets ord. Bliven mig så till
    berömmelse på Kristi dag, till ett vittnesbörd om att jag icke
    har strävat förgäves och icke förgäves har arbetat.
  17. Men om än mitt blod bliver utgjutet såsom ett drickoffer, när
    jag förrättar min tempeltjänst och därvid frambär offret av eder
    tro, så gläder jag mig dock och deltager i allas eder glädje.
  18. Sammalunda mån ock I glädjas och deltaga i min glädje.
  19. Jag hoppas nu i Herren Jesus att snart kunna sända Timoteus till
    eder, så att ock jag får känna hugnad genom det som jag då hör
    om eder.
  20. Ty jag har ingen av samma sinne som han, ingen som av så
    uppriktigt hjärta kommer att hava omsorg om eder.
  21. Allasammans söka de sitt eget, icke vad som hör Kristus Jesus
    till.
  22. Men hans beprövade trohet kännen I; I veten huru han med mig har
    verkat i evangelii tjänst, såsom en son tjänar sin fader.
  23. Honom hoppas jag alltså kunna sända, så snart jag har fått se
    huru det går med min sak.
  24. Och i Herren är jag viss om att jag också själv snart skall få
    komma.
  25. Emellertid har jag funnit det nödvändigt att sända brodern
    Epafroditus, min medarbetare och medkämpe, tillbaka till eder,
    honom som I haven skickat hit, för att å edra vägnar överlämna
    åt mig vad jag kunde behöva.
  26. Ty han längtar efter eder alla och har ingen ro, därför att I
    haven hört honom vara sjuk.
  27. Han har också verkligen varit sjuk, ja, nära döden, men Gud
    förbarmade sig över honom; och icke allenast över honom, utan
    också över mig, för att jag icke skulle få bedrövelse på
    bedrövelse.
  28. Därför är jag så mycket mer angelägen att sända honom, både för
    att I skolen få glädjen att återse honom, och för att jag själv
    därigenom skall få lättnad i min bedrövelse.
  29. Tagen alltså emot honom i Herren, med all glädje, och hållen
    sådana män i ära.
  30. Ty för Kristi verks skull var han nära döden, i det han satte
    sitt liv på spel, för att giva mig ersättning för den tjänst
    som jag måste sakna från eder personligen.

[1] Eller: Haven i edert förhållande till varandra samma sinne som I

haven i Kristus Jesus, vilken var till osv.
*50/03 Paulus’ brev till filipperna, 3 Kapitlet

Paulus’ brev till filipperna, 3 Kapitlet

               Paulus varnar för judekristna irrlärare.
                 Själv räknar han den förmånsrätt han
                kunde hava såsom israelit för intet, i
               jämförelse med kunskapen om Kristus.  Mot
                det målet jagar han, och han uppmanar
                  filipperna att följa honom efter.
  1. För övrigt, mina bröder, glädjen eder i Herren. Att skriva till
    eder detsamma som förut, det räknar jag icke för något besvär,
    och det är för eder tryggare.
  2. Given akt på de hundarna, given akt på de onda arbetarna, given
    akt på »de sönderskurna».
  3. Ty vi äro »de omskurna», vi som genom Guds Ande tjäna Gud och
    berömma oss av Kristus Jesus och icke förtrösta på köttet —
  4. fastän jag för min del väl också kunde hava skäl att förtrösta
    på köttet. Ja, om någon menar sig kunna förtrösta på köttet, så
    kan jag det ännu mer,
  5. jag som blev omskuren, när jag var åtta dagar gammal, jag som är
    av Israels folk och av Benjamins stam, en hebré, född av
    hebréer, jag som i fråga om lagen har varit en farisé,
  6. i fråga om nitälskan varit en församlingens förföljare, i fråga
    om rättfärdighet — den som vinnes i kraft av lagen — varit en
    ostrafflig man.
  7. Men allt det som var mig en vinning, det har jag för Kristi
    skull räknat såsom en förlust.
  8. Ja, jag räknar i sanning allt såsom förlust mot det som är långt
    mer värt: kunskapen om Kristus Jesus, min Herre. Ty det är för
    hans skull som jag har gått förlustig alltsammans och nu räknar
    det såsom avskräde, på det att jag må vinna Kristus
  9. och bliva funnen i honom, icke med min egen rättfärdighet, den
    som kommer av lag, utan med den rättfärdighet som kommer genom
    tro på Kristus, rättfärdigheten av Gud, på grund av tron.
  10. Ty jag vill lära känna honom och hans uppståndelses kraft och få
    känna delaktighet i hans lidanden, i det jag bliver honom lik
    genom en död sådan som hans,
  11. om jag så skulle kunna nå fram till uppståndelsen från de döda.
  12. Icke som om jag redan hade vunnit det eller redan hade blivit
    fullkomlig, men jag far efter att vinna det, eftersom jag själv
    har blivit vunnen av Kristus Jesus.
  13. Ja, mina bröder, jag håller icke före att jag ännu har vunnit
    det, men ett gör jag: jag förgäter det som är bakom mig och
    sträcker mig mot det som är framför mig
  14. och jagar mot målet, för att få den segerlön som hålles framför
    oss genom Guds kallelse ovanifrån, i Kristus Jesus.
  15. Må därför vi alla som äro »fullkomliga» hava ett sådant
    tänkesätt. Men om så är, att I i något stycke haven andra
    tankar, så skall Gud också däröver giva eder klarhet.
  16. Dock, såvitt vi redan hava hunnit något framåt, så låtom oss
    vandra vidare på samma väg.
  17. Mina bröder, varen ock I mina efterföljare, och sen på dem som
    vandra på samma sätt som jag, eftersom I ju haven oss till
    föredöme.
  18. Ty det är såsom jag ofta har sagt eder och nu åter måste säga
    under tårar: många vandra såsom fiender till Kristi kors,
  19. och deras ände är fördärv; de hava buken till sin Gud och söka
    sin ära i det som är deras skam, och deras sinne är vänt till
    det som hör jorden till.
  20. Vi åter hava vårt medborgarskap i himmelen, och därifrån vänta
    vi ock Herren Jesus Kristus såsom Frälsare,
  21. vilken skall så förvandla vår förnedringskropp, att den bliver
    lik hans härlighetskropp — genom den kraft varmed han ock kan
    underlägga sig allt.
    *50/04 Paulus’ brev till filipperna, 4 KapitletPaulus’ brev till filipperna, 4 Kapitlet
                    Förmaningar.  Tacksägelser till
                  filipperna för deras kärleksgåva.
                      Hälsningar och slutönskan.
  1. Därför, mina älskade och efterlängtade bröder, min glädje och
    min krona, stån fasta i Herren med detta sinne, I mina älskade.
  2. Evodia förmanar jag, och Syntyke förmanar jag att de skola vara
    ens till sinnes i Herren.
  3. Ja, också till dig, min Synsygus — du som med rätta bär det
    namnet [1] — har jag en bön: Var dessa kvinnor till hjälp, ty
    jämte mig hava de kämpat i evangelii tjänst, de såväl som
    Klemens och mina andra medarbetare, vilkas namn äro skrivna i
    livets bok.
  4. Glädjen eder i Herren alltid. Åter vill jag säga: Glädjen eder.
  5. Låten edert saktmod bliva kunnigt för alla människor. Herren
    är nära!
  6. Gören eder intet bekymmer, utan låten i allting edra önskningar
    bliva kunniga inför Gud, genom åkallan och bön, med tacksägelse.
  7. Så skall Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara edra
    hjärtan och edra tankar, i Kristus Jesus.
  8. För övrigt, mina bröder, vad sant är, vad värdigt, vad rätt, vad
    rent är, vad som är älskligt och värt att akta, ja, allt vad
    dygd heter, och allt som förtjänar att prisas — tänken på allt
    sådant.
  9. Detta, som I haven lärt och inhämtat och haven hört av mig och
    sett hos mig, det skolen I göra; och så skall fridens Gud vara
    med eder.
  10. Det har varit för mig en stor glädje i Herren att I nu omsider
    haven kommit i en så god ställning, att I haven kunnat tänka på
    mitt bästa. Dock, I tänkten nog också förut därpå, men I haden
    icke tillfälle att göra något.
  11. Icke som om jag härmed ville säga att något har fattats mig; ty
    jag har lärt mig att vara nöjd med de omständigheter i vilka jag
    är.
  12. Jag vet att finna mig i ringhet, jag vet ock att finna mig i
    överflöd. Med vilken ställning och vilka förhållanden som helst
    är jag förtrogen: jag kan vara mätt, och jag kan vara hungrig;
    jag kan hava överflöd, och jag kan lida brist.
  13. Allt förmår jag i honom som giver mig kraft.
  14. Dock gjorden I väl däri att I visaden mig deltagande i mitt
    betryck.
  15. I veten ju ock själva, I filipper, att under evangelii första
    tid, då när jag hade dragit bort ifrån Macedonien, ingen annan
    församling än eder trädde i sådan förbindelse med mig, att
    räkning kunde föras över »utgivet och mottaget».
  16. Ty medan jag ännu var i Tessalonika, sänden I mig både en och
    två gånger vad jag behövde. —
  17. Icke som om jag skulle åstunda själva gåvan; nej, vad jag
    åstundar är en sådan frukt därav, som rikligen kommer eder
    själva till godo.
  18. Jag har nu fått ut allt, och det i överflödande mått. Jag har
    fullt upp, sedan jag av Epafroditus har mottagit eder gåva, »en
    välbehaglig lukt», ett offer som täckes Gud och behagar honom
    väl.
  19. Så skall ock min Gud, efter sin rikedom, i fullt mått och på
    ett härligt sätt i Kristus Jesus giva eder allt vad i behöven.
  20. Men vår Gud och Fader tillhör äran i evigheternas evigheter.
    Amen.
  21. Hälsen var och en av de heliga i Kristus Jesus. De bröder som
    äro här hos mig hälsa eder.
  22. Alla de heliga hälsa eder, först och främst de som höra till
    kejsarens hus.
  23. Herrens, Jesu Kristi, nåd vare med eder ande.

[1] Synsygus betyder medhjälpare.
*51/ Paulus’ brev till kolosserna
*51/01 Paulus’ brev till kolosserna, 1 Kapitlet

Paulus’ brev till kolosserna, 1 Kapitlet

                 Paulus hälsar de kristna i Kolosse,
                 tackar Gud för deras tro och kärlek,
                  beder för deras fortgående andliga
               tillväxt, vittnar om Kristus såsom Guds
               avbild, församlingens huvud och den som
               skaffar försoning med Gud; talar om vad
                 han själv har lidit för församlingen
                under förkunnandet av evangelii stora
                              hemlighet.
  1. Paulus, genom Guds vilja Kristi Jesu apostel, så ock brodern
    Timoteus,
  2. hälsar de heliga som bo i Kolosse, de troende bröderna i
    Kristus. Nåd vare med eder och frid ifrån Gud, vår Fader.
  3. Vi tacka Gud, vår Herres, Jesu Kristi, Fader, alltid för eder i
    våra böner,
  4. ty vi hava hört om eder tro i Kristus Jesus och om den kärlek
    som I haven till alla de heliga;
  5. vi tacka honom för det hopps skull, som är förvarat åt eder i
    himmelen. Om detta hopp haven I redan förut fått höra, genom
    sanningens ord i det evangelium
  6. som har kommit till eder, likasom det ock är att finna överallt
    i världen och där bär frukt och växer till, på samma sätt som
    det har gjort bland eder, allt ifrån den dag, då I hörden det
    och lärden i sanning känna Guds nåd.
  7. Det var ju en sådan undervisning I mottogen av Epafras, vår
    älskade medtjänare, som i vårt ställe är eder en trogen Kristi
    tjänare;
  8. det är också han som för oss har omtalat eder kärlek i Anden.
  9. Allt ifrån den dag då vi fingo höra härom, hava vi därför, å vår
    sida, icke upphört att bedja för eder och bönfalla om att I mån
    bliva uppfyllda av kunskap om Guds vilja, i allt slags andlig
    vishet och andligt förstånd.
  10. Så skolen I kunna föra en vandel som är värdig Herren, honom i
    allt till behag, och genom kunskapen om Gud bära frukt och växa
    till i allt gott verk.
  11. Och genom hans härliga makt skolen I på allt sätt uppfyllas av
    kraft till att bevisa ståndaktighet och tålamod i allt;
  12. och I skolen med glädje tacka Fadern, som har gjort eder
    skickliga till delaktighet i den arvslott som de heliga hava i
    ljuset.
  13. Ty han har frälst oss från mörkrets välde och försatt oss i sin
    älskade Sons rike.
  14. I honom hava vi förlossningen, förlåtelsen för våra synder,
  15. i honom som är den osynlige Gudens avbild och förstfödd före
    allt skapat.
  16. Ty i honom skapades allt i himmelen och på jorden, synligt såväl
    som osynligt, både tronänglar och herrar och furstar och
    väldigheter i andevärlden. Alltsammans har blivit skapat genom
    honom och till honom.
  17. Ja, han är till före allt annat, och alltsammans äger bestånd i
    honom.
  18. Och han är huvudet för kroppen, det är församlingen, han som är
    begynnelsen, den förstfödde ifrån de döda. Så skulle han i allt
    vara den främste.
  19. Ty det behagade Gud att låta all fullhet taga sin boning i honom
  20. och att genom honom försona allt med sig, sedan han genom blodet
    på hans kors hade berett frid. Ja, genom honom skulle så ske
    med allt vad på jorden och i himmelen är.
  21. Också åt eder, som förut voren bortkomna från honom och genom
    edert sinnelag hans fiender, i det att I gjorden vad ont var,
  22. också åt eder har han nu skaffat försoning i hans jordiska
    kropp, genom hans död, för att kunna ställa eder fram inför sig
    heliga och obefläckade och ostraffliga —
  23. om I nämligen förbliven i tron, väl grundade och fasta, utan att
    låta rubba eder från det hopp som tillbjudes oss i evangelium,
    det evangelium som I haven hört, och som blivit predikat bland
    allt skapat under himmelen, det vars tjänare jag, Paulus, har
    blivit.
  24. Nu gläder jag mig mitt i mina lidanden för eder; och vad som
    fattas i det mått av Kristus-bedrövelser som jag i mitt kött
    måste utstå, det uppfyller jag nu för hans kropp, som är
    församlingen.
  25. Ty dennas tjänare har jag blivit, i enlighet med det uppdrag av
    Gud, som har blivit mig givet, att jag nämligen överallt skall
    för eder förkunna Guds ord,
  26. den hemlighet som tidsåldrar och släkten igenom hade varit
    fördold, men som nu har blivit uppenbarad för hans heliga.
  27. Ty för dem ville Gud kungöra huru rik på härlighet den är bland
    hedningarna, denna hemlighet, vilken är »Kristus i eder, vårt
    härlighetshopp».
  28. Och honom förkunna vi för vår del, i det vi förmana var människa
    och undervisa var människa med vishet, för att kunna ställa fram
    var människa såsom fullkomlig i Kristus.
  29. Och för det målet arbetar och kämpar jag, i enlighet med hans
    kraft, som mäktigt verkar i mig.
    *51/02 Paulus’ brev till kolosserna, 2 KapitletPaulus’ brev till kolosserna, 2 Kapitlet
                Förmaning att hålla sig till Kristus.
                Varning för falska läror, för träldom
                 under människobud, för ängladyrkan.
                    Föreskrifter rörande mat m.m.
  1. Jag vill nämligen, att I skolen veta, vilken kamp jag har att
    utstå för eder och för församlingen i Laodicea och för alla de
    andra som icke personligen hava sett mitt ansikte.
  2. Ty jag önskar, att deras hjärtan skola få hugnad, därigenom att
    de slutas tillsammans i kärlek och komma till en full
    förståndsvisshets hela rikedom, till en rätt kunskap om Guds
    hemlighet, vilken är Kristus;
  3. ty i honom finnas visdomens och kunskapens alla skatter
    fördolda.
  4. Detta säger jag, för att ingen skall bedraga eder med skenfagert
    tal.
  5. Ty om jag ock till kroppen är frånvarande, så är jag dock i
    anden hos eder och gläder mig, när jag ser den ordning, som
    råder bland eder, och när jag ser fastheten i eder tro på
    Kristus.
  6. Såsom I nu haven mottagit Kristus Jesus, Herren, så vandren i
    honom
  7. och varen rotade i honom och låten eder uppbyggas i honom och
    befästas i tron, i enlighet med den undervisning I haven fått,
    och överflöden i tacksägelse.
  8. Sen till, att ingen får bortföra eder såsom ett segerbyte genom
    sin tomma och bedrägliga »vishetslära», i det att han åberopar
    fäderneärvda människomeningar och håller sig till världens
    »makter» [1] och icke till Kristus.
  9. Ty i honom bor gudomens hela fullhet lekamligen,
  10. och i honom haven I blivit delaktiga av den fullheten, i honom
    som är huvudet för alla andevärldens furstar och väldigheter.
  11. I honom haven I ock blivit omskurna genom en omskärelse, som
    icke skedde med händer, en som bestod däri att I bleven avklädda
    eder köttsliga kropp; jag menar omskärelsen i Kristus.
  12. I haven ju med honom blivit begravna i dopet; I haven ock i
    dopet blivit uppväckta med honom, genom tron på Guds kraft, hans
    som uppväckte honom från de döda.
  13. Ja, också eder som voren döda genom edra synder och genom edert
    kötts oomskurenhet, också eder har han gjort levande med honom;
    ty han har förlåtit oss alla våra synder.
  14. Han har nämligen utplånat den handskrift, som genom sina stadgar
    anklagade oss och låg oss i vägen; den har han skaffat undan
    genom att nagla den fast vid korset.
  15. Han har avväpnat andevärldens furstar och väldigheter och låtit
    dem bliva till skam inför alla, i det att han i honom har
    triumferat över dem.
  16. Låten därför ingen döma eder i fråga om mat och dryck eller
    angående högtid eller nymånad eller sabbat.
  17. Sådant är allenast en skuggbild av vad som skulla komma, men
    verkligheten själv finnes hos Kristus.
  18. Låten icke segerlönen tagas ifrån eder av någon som har sin lust
    i »ödmjukhet» och ängladyrkan och gör sig stor med sina syner,
    någon som utan orsak är uppblåst genom sitt köttsliga sinne
  19. och icke håller sig till honom som är huvudet, honom från vilken
    hela kroppen vinner sin tillväxt i Gud, i det att den av sina
    ledgångar och senor får bistånd och sammanhållning.
  20. Om I nu haven dött med Kristus och så blivit frigjorda ifrån
    världens »makter», varför låten I då allahanda stadgar läggas på
    eder, likasom levden I ännu i världen:
  21. »Det skall du icke taga i», »Det skall du icke smaka», »Det
    skall du icke komma vid»,
  22. och detta när det gäller ting, som alla äro bestämda till att gå
    under genom förbrukning — allt till åtlydnad av människobud och
    människoläror?
  23. Visserligen har allt detta fått namn om sig att vara »vishet»,
    eftersom däri ligger ett självvalt gudstjänstväsende och ett
    slags »ödmjukhet» och en kroppens späkning; men ingalunda ligger
    däri »en viss heder», det tjänar allenast till att nära det
    köttsliga sinnet.

[1] Se Makter i Ordförkl.
*51/03 Paulus’ brev till kolosserna, 3 Kapitlet

Paulus’ brev till kolosserna, 3 Kapitlet

                Förmaning att söka det som är därovan,
                  att avlägga synden och ikläda sig
                   barmhärtighet, godhet och andra
                    kristliga dygder.  Äkta makars,
                   föräldrars, barns, tjänares och
                         husbönders plikter.
  1. Om I alltså ären uppståndna med Kristus, så söken det som är
    därovan, där varest Kristus är och sitter på Guds högra sida.
  2. Ja, haven edert sinne till det som är därovan, icke till det som
    är på jorden.
  3. Ty I haven dött, och edert liv är fördolt med Kristus i Gud.
  4. När Kristus, han som är vårt liv, bliver uppenbarad, då skolen
    ock I med honom bliva uppenbarade i härlighet.
  5. Så döden nu edra lemmar, som höra jorden till: otukt, orenhet,
    lusta, ond begärelse, så ock girigheten, som ju är avgudadyrkan;
  6. ty för sådant kommer Guds vrede.
  7. I de synderna vandraden också I förut, då I ännu haden edert liv
    i dem.
  8. Men nu skolen också I lägga bort alltsammans; vrede, häftighet,
    ondska, smädelse och skamligt tal ur eder mun;
  9. I skolen icke ljuga på varandra. I haven ju avklätt eder den
    gamla människan med hennes gärningar
  10. och iklätt eder den nya, den som förnyas till sann kunskap och
    så bliver en avbild av honom som har skapat henne.
  11. Och därvid kommer det icke an på om någon är grek eller jude,
    omskuren eller oomskuren, barbar eller skyt, träl eller fri;
    nej, Kristus är allt och i alla.
  12. Så kläden eder nu såsom Guds utvalda, hans heliga och älskade, i
    hjärtlig barmhärtighet, godhet, ödmjukhet, saktmod, tålamod.
  13. Och haven fördrag med varandra och förlåten varandra, om någon
    har något att förebrå en annan. Såsom Herren har förlåtit eder,
    så skolen ock I förlåta.
  14. Men över allt detta skolen I ikläda eder kärleken, ty den är
    fullkomlighetens sammanhållande band.
  15. Och låten Kristi frid regera i edra hjärtan; ty till att äga den
    ären I ock kallade såsom lemmar i en och samma kropp. Och varen
    tacksamma.
  16. Låten Kristi ord rikligen bo ibland eder; undervisen och
    förmanen varandra i all vishet, med psalmer och lovsånger och
    andliga visor, och sjungen med tacksägelse till Guds ära i edra
    hjärtan.
  17. Och allt, vadhelst I företagen eder i ord eller gärning, gören
    det allt i Herren Jesu namn och tacken Gud, Fadern, genom honom.
  18. I hustrur, underordnen eder edra män, såsom tillbörligt är i
    Herren.
  19. I män, älsken edra hustrur och varen icke bittra mot dem.
  20. I barn, varen edra föräldrar lydiga i allt, ty detta är
    välbehagligt i Herren.
  21. I fäder, reten icke edra barn, på det att de icke må bliva
    klenmodiga.
  22. I tjänare, varen i allt edra jordiska herrar lydiga, icke med
    ögontjänst, av begär att behaga människor, utan av uppriktigt
    hjärta, i Herrens fruktan.
  23. Vadhelst I gören, gören det av hjärtat, såsom tjänaden I Herren
    och icke människor.
  24. I veten ju, att I till vedergällning skolen av Herren få eder
    arvedel; den herre I tjänen är Kristus.
  25. Den som gör orätt, han skall få igen den orätt han har gjort,
    utan anseende till personen.
    4:1 I herrar, given edra tjänare, vad rätt och billigt är; I vetenju, att också I haven en herre i himmelen.
    *51/04 Paulus’ brev till kolosserna, 4 Kapitlet

    Paulus’ brev till kolosserna, 4 Kapitlet

                  Förmaning till bön och till vislig
                   vandel.  Personliga meddelanden.
                      Hälsningar och slutönskan.

2. Varen uthålliga i bönen och vaken i den under tacksägelse.
3. Och bedjen jämväl för oss, att Gud må åt oss öppna en dörr för

      ordet, så att vi få förkunna Kristi hemlighet, den hemlighet,
      för vars skull jag också är en fånge;

4. ja, bedjen, att jag må uppenbara den med de rätta orden.
5. Skicken eder visligt mot dem som stå utanför och tagen väl i akt

vart lägligt tillfälle.
6. Edert tal vare alltid välbehagligt, kryddat med salt; I bören

förstå, huru I skolen svara var och en.

7. Om allt vad mig angår skall min älskade broder Tykikus, min

trogne tjänare och min medtjänare i Herren, underrätta eder.
8. Honom sänder jag till eder, just för att I skolen få veta, huru

det är med oss, och för att han skall hugna edra hjärtan.
9. Tillika sänder jag Onesimus, min trogne och älskade broder, eder

landsman. De skola underrätta eder om allting här.

10. Aristarkus, min medfånge, hälsa eder; så gör ock Markus,

      Barnabas syskonbarn.  Angående honom haven I redan fått
      föreskrifter; och om han kommer till eder, så tagen vänligt emot
      honom.
 11.  Också Jesus, som kallas Justus, hälsar eder.  Av de omskurna äro
      dessa mina enda medarbetare för Guds rike, och de hava varit mig
      till hugnad.
 12.  Epafras, eder landsman, hälsar eder, en Kristi Jesu tjänare, som
      i sina böner alltid kämpar för eder, för att I skolen stå fasta
      och vara fullkomliga och fullt vissa i allt som är Guds vilja.
 13.  Ty jag giver honom det vittnesbördet, att han har stor möda för
      eder likasom ock för dem som bo i Laodicea och i Hierapolis.
 14.  Lukas, läkaren, den älskade brodern, hälsar eder; så gör ock
      Demas.
 15.  Hälsen bröderna i Laodicea, så ock Nymfas tillika med den
      församling som kommer tillhopa i hans hus.
 16.  Sedan detta brev har blivit uppläst hos eder, så sörjen för att
      det ock bliver uppläst i laodicéernas församling och att jämväl
      I fån läsa det brev, som kommer från Laodicea.
 17.  Sägen ock detta till Arkippus: »Hav akt på det ämbete, som du
      har undfått i Herren, så att du fullgör, vad därtill hör.»
 18.  Här skriver jag, Paulus, min hälsning med egen hand.  Tänken på
      mina bojor.  Nåd vare med eder.

*52/ Paulus’ första brev till tessalonikerna
*52/01 Paulus’ första brev till tessalonikerna, 1 Kapitlet

Paulus’ första brev till tessalonikerna, 1 Kapitlet

                Paulus hälsar de kristna i Tessalonika
                och tackar Gud för evangelii framgång
                              bland dem.
  1. Paulus och Silvanus och Timoteus hälsa tessalonikernas
    församling i Gud, Fadern, och Herren Jesus Kristus. Nåd och frid
    [1] vare med eder.
  2. Vi tacka Gud alltid för eder alla, när vi tänka på eder i våra
    böner.
  3. Ty oavlåtligen ihågkomma vi inför vår Gud och Fader edra
    gärningar i tron och edert arbete i kärleken och eder
    ståndaktighet i hoppet, i vår Herre Jesus Kristus.
  4. Vi veta ju, käre bröder, i Guds älskade, huru det var, när I
    bleven utvalda:
  5. vårt evangelium kom till eder icke med ord allenast, utan i
    kraft och helig ande och med full visshet. I veten ock på vad
    sätt vi uppträdde bland eder, till edert bästa.
  6. Och I å eder sida bleven våra efterföljare och därmed Herrens, i
    det att, I mitt under stort betryck, togen emot ordet med glädje
    i helig ande.
  7. Så bleven I själva ett föredöme för alla de troende i Macedonien
    och Akaja.
  8. Ty från eder har genljudet av Herrens ord gått vidare ut; icke
    allenast i Macedonien och Akaja, utan allestädes har eder tro på
    Gud blivit känd, så att vi för vår del icke behöva tala något
    därom.
  9. Ty själva förkunna de om oss, med vilken framgång vi begynte
    vårt arbete hos eder, och huru I från avgudarna omvänden eder
    till Gud, till att tjäna den levande och sanne Guden,
  10. och till att vänta hans Son från himmelen, honom som han har
    uppväckt från de döda, Jesus, som frälsar oss undan den kommande
    vredesdomen.

[1] av Gud, vår Fader, och Herren Jesu Kristus
*52/02 Paulus’ första brev till tessalonikerna, 2 Kapitlet

Paulus’ första brev till tessalonikerna, 2 Kapitlet

                    Paulus påminner om sitt första
                uppträdande bland dem, tackar Gud för
                deras trohet under utståndna lidanden,
                 uttalar sin längtan efter att återse
                                 dem.
  1. I veten ju själva, käre bröder, att det icke var utan kraft vi
    begynte vårt arbete hos eder.
  2. Nej, fästan vi, såsom i veten, i Filippi förut hade fått utstå
    lidande och misshandling, hade vi dock frimodighet i vår Gud
    till att förkunna för eder Guds evangelium, under mycken kamp.
  3. Ty vad vi tala til tröst och förmaning, det har icke sin grund i
    villfarelse eller i orent uppsåt, ej eller sker det med svek;
  4. utan därför att vi av Gud hava prövats värdiga att få evangelium
    oss betrott, tala vi i enlighet därmed, icke för att vara
    människor till behag, utan för att vara Gud till behag, honom
    som prövar våra hjärtan.
  5. Aldrig någonsin hava vi uppträtt med smickrets ord, det veten I,
    ej heller så, att vi skulle få en förevändning att bereda oss
    vinning — Gud är vårt vittne.
  6. Ej heller hava vi sökt pris av människor, vare sig av eder eller
    av andra,
  7. fästan vi såsom Kristi apostlar väl hade kunnat uppträda med
    myndighet. Tvärtom hava vi visat oss milda bland eder, såsom när
    en moder omhuldar sina späda barn.
  8. I sådan ömhet om eder ville vi gärna icke allenast göra också
    eder delaktiga av Guds evangelium, utan till och med offra våra
    liv för eder, ty I haden blivit oss kära.
  9. I kommen ju ihåg, käre bröder, vårt arbete och vår möda, huru
    vi, under det att vi predikade, vör eder Guds evangelium,
    strävade natt och dat, för att icke bliva någon av eder till
    tunga.
  10. I själva ären våra vittnen, och Gud är vårt vittne, I veten, och
    han vet huru heligt, och rättfärdigt och ostraffligt vi förhöllo
    oss mot eder, I som tron.
  11. Likaledes veten I huru vi förmanade och uppmuntrade var och en
    av eder, såsom en fader sina barn,
  12. och huru vi uppfordrade eder att föra en vandel som vore värdig
    Gud, honom som kallar eder till sitt rike och sin härlighet.
  13. Därför tacka vi ock oavlåtligen Gud för att I, när I undfingen
    det Guds ord som vi predikade, icke mottogen det såsom
    människoord, utan såsom Guds ord, vilket det förvisso är, ett
    ord som ock är verksamt i eder som tron.
  14. I, käre bröder, haven ju blivit efterföljare till de Guds
    församlingar i Kristus Jesus som äro i Judeen. Ty I haven av
    edra egna landsmän fått lida detsamma som de hava lidit av
    judarne —
  15. av dem som dödade både Herren Jesus och profeterna och förjagade
    oss, och som äro misshagliga för Gud och fiender till alla
    människor,
  16. i det att de söka hindra oss att tala till hedningarna, så att
    dessa kunna bliva frälsta. Så uppfylla de alltjämt sina synders
    mått. Dock, vredesdomen har kommit över dem i all sin stränghet.
  17. Men då vi nu hava måst vara skilda från eder, käre bröder —
    visserligen allenast för en kort tid och i utvärtes måtto, icke
    till hjärtat — hava vi blivit så mycket mer angelägna att få se
    edra ansikten och känt stor åstundan därefter.
  18. Ty vi hava varit redo att komma till eder — jag, Paulus, för
    min del både en och två gånger — men Satan har hindrat oss.
  19. Ty vem är vårt hopp och vår glädje och vår berömmelses krona
    inför vår Herre Jesus vid hans tillkommelse, vem, om icke just
    I?
  20. Ja, I ären vår ära och vår glädje.
    *52/03 Paulus’ första brev till tessalonikerna, 3 KapitletPaulus’ första brev till tessalonikerna, 3 Kapitlet
               Paulus, som icke själv har kunnat besöka
                tessalonikerna, har sänt Timoteus till
                    dem och gläder sig nu över de
                underrättelser som denne har fört med
                            sig tillbaka.
  1. Därför, när vi icke mer kunde uthärda, beslöto vi att stanna
    ensamma kvar i Aten,
  2. och sände åstad Timoteus, vår broder och Guds tjänare vid
    förkunnandet av evangelium om Kristus, för att han skulle styrka
    och uppmuntra eder i eder tro,
  3. så att ingen bleve vacklande under dessa lidanden. Ty I veten
    själva att sådana äro oss förelagda.
  4. Redan när vi voro hos eder, sade vi ju eder förut att vi skulle
    komma att utstå lidanden. Så har nu ock skett, det veten I.
  5. Det var också därför som jag sände honom åstad, när jag icke mer
    kunde uthärda; ty jag ville veta något om eder tro, eftersom jag
    fruktade att frestaren till äventyrs hade så frestat eder, att
    vårt arbete skulle bliva utan frukt.
  6. Men nu, då Timoteus har kommit tull oss från eder och förkunnat
    för oss det glada budskapet om eder tro och kärlek, och sagt oss
    att I alltjämt haven oss i god hågkomst, och att I längten efter
    att se oss, likasom vi längta efter eder,
  7. nu hava vi i fråga om eder, käre bröder, genom eder tro fått
    hugnad i all vår nöd och allt vårt lidande.
  8. Ty nu leva vi, eftersom I stån fasta i Herren.
  9. Ja, huru skola vi nog kunna tacka Gud för eder, till gengäld för
    all den glädje som vi genom eder hava inför vår Gud?
  10. Natt och dag är det vår innerligaste bön, att vi må få se edra
    ansikten och avhjälpa vad som kan brista i eder tro.
  11. Men vår Gud och Fader själv och vår Herre Jesus må för oss jämna
    vägen till eder.
  12. Och eder må Herren giva en allt större och mer överflödande
    kärlek till varandra, ja, till alla människor, en sådan kärlek
    som vi hava till eder,
  13. så att edra hjärtan styrkas till att vara ostraffliga i helighet
    inför vår Gud och Fader vid vår Herre Jesu tillkommelse, när han
    kommer med alla sina heliga.
    *52/04 Paulus’ första brev till tessalonikerna, 4 KapitletPaulus’ första brev till tessalonikerna, 4 Kapitlet
                 Paulus önskar att tessalonikerna må
               ytterligare förkovras i vad som hör till
               en helig vandel, uttalar sig om Herrens
                     tillkommelse och om de dödas
                            uppståndelse.
  1. Ytterligare, käre bröder, bedja vi nu och förmana eder i Herren
    Jesus att allt mer förkovra eder i en sådan vandel som I haven
    fått lära av oss att I skolen föra, Gud till behag — en sådan
    vandel som I redan fören.
  2. I veten ju vilka bud vi have givit eder genom Herren Jesus.
  3. Ty detta är Guds vilja, detta som hör till eder helgelse, att I
    avhållen eder från otukt,
  4. och att var och en av eder vet att hava sin egen maka i helgelse
    och ära,
  5. icke i begärelses lusta såsom hedningarna — vilka icke känna
    Gud —
  6. och att ingen i sitt förhållande till sin broder kränker honom
    eller gör honom något förfång, ty Herren är en hämnare överallt
    detta, såsom vi redan förut hava sagt och betygat för eder.
  7. Gud har ju icke kallat oss till orenhet, utan till att leva i
    helgelse.
  8. Den som icke vill veta av detta, han förkastar alltså icke en
    människa, utan Gud, honom som giver sin helige Ande till at bo i
    eder.
  9. Om broderlig kärlek är det icke behövligt att skriva till eder,
    ty I haven själva fått lära av Gud att älska varandra;
  10. så handlen I ju ock mot alla bröderna i hela Macedonien. Men vi
    förmana eder, käre bröder, att allt mer förkovra eder häri
  11. och att sätta eder ära i att leva i stillhet och sköta vad eder
    åligger och arbeta med edra händer, enligt vad vi hava bjudit
    eder,
  12. så att I skicken eder höviskt mot dem som stå utanför och icke
    behoven anlita någons hjälp.
  13. Vi vilja icke lämna eder, käre bröder, i okunnighet om huru det
    förhåller sig med dem som avsomna, för att I icke skolen sörja
    såsom de andra, de som icke hava något hopp.
  14. Ty lika visst som Jesus, såsom vi tro, har dött och har
    uppstått, lika visst skall ock Gud genom Jesus föra dem som äro
    avsomnade fram jämte honom.
  15. Såsom ett ord från Herren säga vi eder nämligen detta, att vi
    som leva och lämnas kvar till Herrens tillkommelse ingalunda
    skola komma före dem som äro avsomnade.
  16. Ty Herren skall själv stiga ned från himmelen, och ett maktbud
    skall ljuda, en överängels röst och en Guds basun. Och först
    skola de i Kristus döda uppstå;
  17. sedan skola vi som då ännu leva och hava lämnats kvar bliva
    jämte dem borttryckta på skyar upp i luften, Herren till mötes;
    och så skola vi alltid få vara hos Herren.
  18. Så trösten nu varandra med dessa ord.
    *52/05 Paulus’ första brev till tessalonikerna, 5 KapitletPaulus’ första brev till tessalonikerna, 5 Kapitlet
                 Ytterligare om Herrens tillkommelse.
                     Förmaningar och slutönskan.
  1. Vad åter angår tid och stund härför, så är det icke behövligt
    att därom skriva till eder, käre bröder.
  2. Ty I veten själva nogsamt att Herrens dag kommer såsom en tjuv
    om natten.
  3. Bäst de säga: »Allt står väl till, och ingen fara är på färde»,
    då kommer plötsligt fördarv över dem, såsom födslovåndan över en
    havande kvinna, och de skola förvisso icke kunna fly undan.
  4. Men I, käre bröder, I leven icke mörker, så att den dagen kan
    komma över eder såsom en tjuv;
  5. I ären ju alla ljusets barn och dagens barn. Ja, vi höra icke
    natten eller mörkret till;
  6. låtom oss alltså icke sova såsom de andra, utan låtom oss vaka
    och vara nyktra.
  7. De som sova, de sova om natten, och de som dricka sig druckna,
    de äro druckna om natten;
  8. men vi som höra dagen till, vi må vara nyktra, iklädda trons och
    kärlekens pansar, med frälsningens hopp såsom hjälm.
  9. Ty Gud har icke bestämt oss till att drabbas av vrede, utan till
    att vinna frälsning genom vår Herre, Jesus Kristus,
  10. som har dött för oss, på dett att vi må keva tillika med honom,
    vare sig vi ännu äro vakna eller vi äro avsomnade.
  11. Trösten därför varandra inbördes, såsom I ock redan gören.
  12. Vi bedja eder, käre bröder, att rätt uppskatta de män som arbeta
    bland eder, och som äro edra föreståndare i Herren och förmana
    eder.
  13. Låten dem vara eder övermåttan kära, för det verks skull som de
    utföra.
  14. Vi bjuda eder, käre bröder: Förmanen de oordentliga, uppmuntren
    de klenmodiga, tagen eder an de svaga, visen tålamod mot var
    man.
  15. Sen till, att ingen vedergäller någon med ont för ont; faren
    fastmer alltid efter att göra vad gott är mot varandra och mot
    var man.
  16. Varen alltid glada.
  17. Bedjen oavlåtligen.
  18. Tacken Gud i alla livets förhållanden. Ty att I så gören är Guds
    vilja i Kristus Jesus.
  19. Utsläcken icke Anden,
  20. förakten icke profetisk tal,
  21. men pröven allt, behållen vad gott är,
  22. avhållen eder från allt ont, av vad slag det vara må.
  23. Men fridens Gud själv helge eder till hela eder varelse, så att
    hela eder ande och eder själ och eder kropp finnas bevarade
    ostraffliga vid vår Herres, Jesu Kristi, tillkommelse.
  24. Trofast är han som kallar eder; han skall ock utföra sitt verk.
  25. Käre bröder, bedjen för oss.
  26. Hälsen alla bröderna med en helig kyss.
  27. Jag besvär eder vid Herren att låta uppläsa detta brev för alla
    bröderna.
  28. Vår Herres, Jesu Kristi, nåd vare med eder.
    *53/ Paulus’ andra brev till tessalonikerna
    *53/01 Paulus’ andra brev till tessalonikerna, 1 KapitletPaulus’ andra brev till tessalonikerna, 1 Kapitlet
               Paulus hälsar de kristna i Tessalonika,
               tackar Gud för deras tillväxt i tro och
               kärlek och för deras ståndaktighet under
               förföljelserna, beder till Gud om deras
                        ytterligare förkovran.
  1. Paulus och Silvanus och Timoteus hälsa tessalonikernas
    församling i Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.
  2. Nåd vare med eder och frid ifrån Gud, Fadern, och Herren Jesus
    Kristus.
  3. Vi äro pliktiga att alltid tacka Gud för eder, käre bröder,
    såsom tillbörligt är, därför att eder tro så mäktigt tillväxer,
    och den kärlek I haven till varandra mer och mer förökas hos
    eder alla och hos envar av eder.
  4. Därför kunna vi själva i Guds församlingar berömma oss av eder,
    i fråga om eder ståndaktighet och eder tro under alla edra
    förföljelser, och under de lidanden I måsten uthärda.
  5. Sådant är ett vittnesbörd om att Guds dom bliver rättvis. Så
    skolen I aktas värdiga Guds rike; for dess skull är det ock som
    I liden.
  6. Guds rättfärdighet kräver ju att de som vålla eder lidande få
    lidande till vedergällning,
  7. men att I som utstån lidanden fån hugnad tillsammans med oss,
    när Herren Jesus uppenbarar sig från himmelen med sin makts
    änglar,
  8. »i lågande eld», och låter straffet drabba dem som icke känna
    Gud, och dem som icke äro vår Herre Jesu evangelium lydiga.
  9. Dessa skola då bliva straffade med evigt fördärv, bort undan
    Herrens ansikte och hans överväldigande härlighet,
  10. när han kommer för att förhärligas i sina heliga och visa sig
    underbar i alla dem som hava kommit till att tro; ty det vi hava
    framburit till eder haven I trott. Så skall ske på den dagen.
  11. Fördenskull bedja vi ock alltid för eder, att vår Gud må akta
    eder värdiga sin kallelse, och att han må med kraft fullborda i
    eder allt vad en god vilja kan åstunda, och vad tro kan verka,
  12. så att vår Herre Jesu namn bliver förhärligat i eder, och i
    honom, efter vår Guds och Herrens, Jesu Kristi, nåd.
    *53/02 Paulus’ andra brev till tessalonikerna, 2 KapitletPaulus’ andra brev till tessalonikerna, 2 Kapitlet
                  Innan Kristus kommer, skall först
                »Laglöshetens människa» uppträda, men
               ännu till en tid hålles denne tillbaka.
                 Paulus förmanar tessalonikerna till
                            ståndaktighet.
  1. I fråga om vår Herres, Jesu Kristi, tillkommelse, och huru vi
    skola församlas till honom, bedja vi eder, käre bröder,
  2. att I icke — vare sig genom någon »andeingivelse» eller på
    grund av något ord eller något brev, som förmenas komma från oss
    — så hastigt låten eder bringas ur fattningen och förloren
    besinningen, som om Herrens dag redan stode för dörren.
  3. Låten ingen bedraga eder om vad sätt det vara må. Ty först måste
    avfallet hava skett och »Laglöshetens människa», fördärvets man,
    hava trätt fram,
  4. vedersakaren, som upphäver sig över allt vad gud heter, och allt
    som kallas heligt, så att han tager sitt säte i Guds tempel och
    föregiver sig vara Gud.
  5. Kommen I icke ihåg att jag sade eder detta, medan jag ännu var
    hos eder?
  6. Och I veten vad det är som nu håller honom tillbaka, så att han
    först när hans tid är inne kan träda fram.
  7. Redan är ju laglöshetens hemlighet verksam; allenast måste den
    som ännu håller tillbaka först skaffas ur vägen.
  8. Sedan skall »den Laglöse» träda fram, och honom skall då Herren
    Jesus döda med sin muns anda och tillintetgöra genom sin
    tillkommelses uppenbarelse —
  9. honom som efter Satans tillskundelse kommer med lögnens alla
    kraftgärningar och tecken och under
  10. och med orättfärdighetens alla bedrägliga konster, för att
    bedraga dem som gå förlorade, till straff därför att de icke
    gåvo kärleken till sanningen rum, så att de kunde bliva frälsta.
  11. Därför sänder ock Gud över dem villfarelsens makt, så att de
    sätta tro till lögnen,
  12. för att de skola bliva dömda, alla dessa som icke hava satt tro
    till sanningen, utan funnit behag i orättfärdigheten.
  13. Men vi för vår del äro pliktiga att alltid tacka Gud för eder
    käre bröder, I herrens älskade, därför att Gud från begynnelsen
    har utvalt eder till frälsning, i helgelse i Anden och i tro på
    sanningen.
  14. Härtill har han ock genom vårt evangelium kallat eder, för att I
    skolen bliva delaktiga av vår Herres, Jesu Kristi, härlighet.
  15. Stån alltså fasta, käre bröder, och hållen eder vid de lärdomar
    som I haven mottagit av oss, vare sig muntligen eller genom
    brev.
  16. Och vår Herre Jesus Kristus själv och Gud, vår Fader, som har
    älskat oss och i nåd berett oss en evig hugnad och givit oss ett
    gott hopp,
  17. han hugne edra hjärtan, och styrke eder till allt vad gott är,
    både i gärning och i ord.
    *53/03 Paulus’ andra brev till tessalonikerna, 3 KapitletPaulus’ andra brev till tessalonikerna, 3 Kapitlet
                  Uppmaning till förböner samt till
                 ordning och arbetsamhet.  Slutönskan.
  1. För övrigt, käre bröder, bedjen för oss, att Herrens ord må hava
    framgång och komma till ära hos andra likasom hos eder,
  2. så ock att vi må bliva frälsta ifrån vanartiga och onda
    människor. Ty tron är icke var mans.
  3. Men Herren är trofast, och han skall styrka eder och bevara eder
    från det onda.
  4. Och vi hava den tillförsikten till eder i Herren, att I både nu
    gören och framgent skolen göra vad vi bjuda eder.
  5. Ja, Herren styre edra hjärtan till Guds kärlek och Kristi
    ståndaktighet.
  6. Men vi bjuda eder, käre bröder, i vår Herres, Jesu Kristi, namn,
    att I dragen eder ifrån var broder som för en oordentlig vandel
    och icke lever efter de lärdomar han har mottagit av oss.
  7. I veten ju själva huru man bör efterfölja oss. Ty vi förhöllo
    oss icke oordentligt bland eder,
  8. ej heller åto vi någons bröd för intet; tvärtom åto vi vårt vröd
    under arbete och möda, och vi strävande natt och dag, för att
    icke bliva någon av eder till tunga.
  9. Icke som om vi ej hade haft rätt därtill, men vi ville låta eder
    i oss få ett föredöme, flr att I skullen efterfölja oss.
  10. Redan när vi voro hos eder, gåvo vi ju eder det budet: om någon
    icke vill arbeta, så skall han icke heller äta.
  11. Vi höra nämligen att somliga bland eder föra en oordentlig vadel
    och icke arbeta, utan allenast sussla med sådant som icke kommer
    dem vid.
  12. Sådana människor bjuda och förmana vi i Herren Jesus Kristus,
    att de arbeta i stillhet, så att de kunna äta sitt eget bröd.
  13. Och I, käre bröder, mån icke förtröttas att göra vad gott är.
  14. Men om någon icke lyder vad vi hava sagt i detta brev, så märken
    ut för eder den mannen, och haven intet umgänge med honom, på
    det att han må blygas.
  15. Hållen honom dock icke för en ovän, utan förmanen honom såsom en
    broder.
  16. Men fridens Herre själv give eder sin frid alltid och på allt
    sätt. Herren vare med eder alla.
  17. Här skriver jag, Paulus, min hälsning med egen hand. Detta är
    ett kännetecken i alla mina brev; så skriver jag.
  18. Vår Herres, Jesu Kristi, nåd vare med eder alla.
    *54/ Paulus’ första brev till Timoteus
    *54/01 Paulus’ första brev till Timoteus, 1 KapitletPaulus’ första brev till Timoteus, 1 Kapitlet
                Paulus hälsar Timoteus, uppmanar honom
               att stå emot främmande läror, tackar Gud
                  för hans oförskyllda nåd, styrker
                   Timoteus till den goda striden.
  1. Paulus, Kristi Jesu apostel, förordnad av Gud, vår Frälsare, och
    Kristus Jesus, vårt hopp,
  2. hälsar Timoteus, sin sannskyldige son i tron. Nåd,
    barmhärtighet och frid ifrån Gud, Fadern, och Kristus Jesus, vår
    Herre!
  3. Jag bjuder dig, nu såsom när jag for åstad till Macedonien, att
    stanna kvar i Efesus och där förmana somliga att icke förkunna
    främmande läror
  4. eller akta på fabler och släktledningshistorier utan ände, som
    ju snarare vålla ordstrider än främja den Guds ordning som
    kommer till fullbordan i tron.
  5. Och förmaningens ändamål är kärlek av ett rent hjärta och av ett
    gott samvete och av en oskrymtad tro.
  6. Från dessa stycken hava somliga farit vilse och vänt sin håg
    till fåfängligt tal —
  7. människor som vilja vara lärare i lagen, fastän de icke förstå
    ens vad de själva tala, eller vad de ting äro, som de med sådan
    säkerhet orda om.
  8. Men vi veta att lagen är god, om man nämligen brukar den såsom
    lagen bör brukas,
  9. och om man förstår detta, att lagen är till icke för rättfärdiga
    människor, utan för dem som trotsa lag och myndighet, för
    ogudaktiga och syndare, oheliga och oandliga människor,
    fadermördare och modermördare, för mandråpare,
  10. för dem som öva otukt och onaturlig vällustsynd, för dem som äro
    människosäljare, lögnare, menedare eller något annat som strider
    mot den sunda läran —
  11. detta i enlighet med det evangelium om den salige Gudens
    härlighet, varmed jag har blivit betrodd.
  12. Vår Herre Kristus Jesus, som har givit mig kraft, tackar jag för
    att han har tagit mig i sin tjänst och funnit mig vara
    förtroende värd,
  13. mig som förut var en hädare och förföljare och våldsverkare. Men
    barmhärtighet vederfors mig, eftersom jag icke bättre visste,
    när jag i min otro handlade så.
  14. Och vår Herres nåd blev så mycket mer överflödande, med tron och
    kärleken i Kristus Jesus.
  15. Det är ett fast ord och i allo värt att mottagas, att Kristus
    Jesus har kommit i världen för att frälsa syndare, bland vilka
    jag är den främste.
  16. Men att barmhärtighet vederfors mig, det skedde just för att
    Kristus Jesus skulle främst på mig bevisa all sin långmodighet,
    och låta mig bliva en förstlingsbild av dem som skulle komma att
    tro på honom och så vinna evigt liv.
  17. Men evigheternas konung, den oförgänglige, osynlige, ende Guden,
    vare ära och pris i evigheternas evigheter! Amen.
  18. Att så förmana dem, det ålägger jag dig, min son Timoteus, i
    enlighet med de profetord som en gång uttalades över dig. Må du
    i kraft av dem strida den goda striden,
  19. rustad med tro och med ett gott samvete. Detta hava nu
    visserligen somliga skjutit å sido, men de hava därigemon lidit
    skeppsbrott i tron.
  20. Till dem höra Hymeneus och Alexander, vilka jag har överlämnat
    åt Satan, för att de skola bliva så tuktade, att de icke vidare
    smäda.
    *54/02 Paulus’ första brev till Timoteus, 2 KapitletPaulus’ första brev till Timoteus, 2 Kapitlet
               Föreskrifter för gudstjänsten, särskilt
                i fråga om kvinnornas uppträdande vid
                                denna.
  1. Så uppmanar jag nu framför allt därtill att man må bedja,
    åkalla, anropa och tacka Gud för alla människor,
  2. för konungar och all överhet, så att vi kunna föra ett lugnt och
    stilla liv, på ett i allo fromt och värdigt sätt.
  3. Sådant är gott och välbehagligt inför Gud, vår Frälsare,
  4. som vill att alla människor skola bliva frälsta och komma till
    kunskap om sanningen.
  5. Ty en enda är Gud, och en enda är medlare emellan Gud och
    människor: en människa, Kristus Jesus,
  6. han som gav sig själv till lösen för alla, varom ock
    vittnesbördet skulle frambäras, när tiden var inne.
  7. Och själv har jag blivit satt till att vara dess förkunnare och
    apostel — det säger jag med sanning, jag ljuger icke — ja,
    till att i tro och sanning vara en lärare för hedningar.
  8. Jag vill alltså att männen allestädes skola förrätta bön, i det
    att de, fria ifrån vrede och disputerande, upplyfta heliga
    händer.
  9. Likaledes vill jag att kvinnorna skola uppträda i hövisk dräkt,
    att de blygsamt och tuktigt pryda sig, icke med hårflätningar
    och guld eller pärlor eller dyrbara kläder,
  10. utan med goda gärningar, såsom det höves kvinnor som vilja
    räknas för gudfruktiga.
  11. Kvinnan bör i stillhet låta sig undervisas och därvid helt
    underordna sig.
  12. Däremot kan jag icke tillstädja en kvinna att själv uppträda
    såsom lärare, ej heller att råda över sin man; fastmer må hon
    leva i stillhet.
  13. Adam blev ju först skapad och sedan Eva.
  14. Och Adam blev icke bedragen, men kvinnan blev svårt bedragen och
    förleddes till överträdelse.
  15. Dock skall kvinnan, under det hon föder sina barn, vinna
    frälsning, om hon förbliver i tro och kärlek och helgelse, med
    ett tuktigt väsende.
    *54/03 Paulus’ första brev till Timoteus, 3 KapitletPaulus’ första brev till Timoteus, 3 Kapitlet
                 Hurudana församlingsföreståndare och
                    församlingstjänare böra vara.
                       Gudsfruktans hemlighet.
  1. Det är ett visst ord, att om någons håg står till en
    färsamlingsföreståndares ämbete, så är det en god verksamhet han
    åstundar.
  2. En församlingsföreståndare bör därför vara oförvitlig; han bör
    vara en enda kvinnas man, nykter och tuktig, hövisk i sitt
    skick, gästvänlig, väl skickad att undervisa,
  3. icke begiven på vin, icke våldsam, utan foglig, icke
    stridslysten, fri ifrån penningbegär.
  4. Han bör väl förestå sitt eget hus och hålla sina barn i lydnad,
    med all värdighet;
  5. ty huru skulle dem som icke vet att förestå sitt eget hus kunna
    sköta Guds församling?
  6. Han bör icke vara nyomvänd, för att han icke skall förblindas av
    högmod och så hemfalla under djävulens dom.
  7. Han bör ock hava gott vittnesbörd om sig av dem som stå utanför,
    så att han icke utsättes för smälek och faller i djävulens
    snara.
  8. Församlingstjänarna böra likaledes skicka sig värdigt, icke vara
    tvetaliga, icke benägna för mycket vindrickande, icke snikna
    efter slem vinning;
  9. de böra äga trons hemlighet i ett rent samvete.
  10. Men också dessa skola först prövas; därefter må de, om de
    befinnas oförvitliga, få tjäna församlingen.
  11. Är det kvinnor, så böra dessa likaledes skicka sig värdigt, icke
    gå omkring med förtal, men vara nyktra och trogna i allt.
  12. En församlinstjänare skall vara en enda kvinnas man; han skall
    hålla god ordning på sina barn och väl förestå sitt hus.
  13. Ty de som hava väl skött en församlingstjänares syssla, de vinna
    en aktad ställning och kunna i tron, den tro de hava i Kristus
    Jesus, uppträda med mycken frimodighet.
  14. Detta skriver jag till dig, fastän jag hoppas att snart få komma
    till dig.
  15. Jag vill nämligen, om jag likväl skulle dröja, att du skall veta
    huru man bör förhålla sig i Guds hus, som ju är den levande
    Gudens församling, sanningens stödjepelare och grundfäste.
  16. Och erkänt stor är gudaktighetens hemlighet:
    »Han som blev uppenbarad i köttet,
    rättfärdigad i anden, sedd av änglar,
    predikad bland hedningarna,
    trodd i världen,
    upptagen i härligheten.»
    *54/04 Paulus’ första brev till Timoteus, 4 KapitletPaulus’ första brev till Timoteus, 4 Kapitlet
                Paulus förutsäger ett kommande avfall
               från tron, med allehanda villoläror, och
               förmanar Timoteus till trohet i det kall
                          han har mottagit.
  1. Men Anden säger uttryckligen, att i kommande tider somliga skola
    avfalla från tron och hålla sig till villoandar och till onda
    andars läror.
  2. Så skall ske genom lögnpredikanters skrymteri, människors som i
    sina egna samveten äro brännmärkta såsom brottslingar,
  3. och som förbjuda äktenskap och vilja att man skall avhålla sig
    från allahanda mat, som Gud har skapat till att med tacksägelse
    mottagas av dem som tro och hava lärt känna sanningen.
  4. Ty allt vad Gud har skapat är gott, och intet är förkastligt,
    när det mottages med tacksägelse:
  5. det bliver nämligen helgat genom Guds ord och genom bön.
  6. Om du framlägger detta för bröderna, så bevisar du dig såsom en
    god Kristi Jesu tjänare, då du ju hämtar din näring av trons och
    den goda lärans ord, den läras som du troget har efterföljt.
  7. Men de oandliga käringfablerna må du visa ifrån dig. Öva dig i
    stället själv i gudsfruktan.
  8. Ty lekamlig övning gagnar till litet, men gudsfruktan gagnar
    till allt; den har med sig löfte om liv, både för denna tiden
    och för den tillkommande.
  9. Detta är ett fast ord och i allo värt att mottagas.
  10. Ja, därför arbeta och kämpa vi, då vi nu hava satt vårt hopp
    till den levande Guden, honom som är alla människors Frälsare,
    först och främst deras som tro.
  11. Så skall du bjuda och undervisa.
  12. Låt ingen förakta dig för din ungdoms skull; fastmer må du för
    dem som tro bliva ett föredöme i tal och i vandel, i kärlek, i
    tro och i renhet.
  13. Var nitisk i att föreläsa skriften och i att förmana och
    undervisa, till dess jag kommer.
  14. Försumma icke att vårda den nådegåva som finnes i dig, och som
    gavs dig i kraft av profetord, under handpåläggning av de
    äldste.
  15. Tänk på detta, lev i detta, så att din förkovran bliver uppenbar
    för alla.
  16. Hav akt på dig själv och på din undervisning, och håll stadigt
    ut därmed; ty om du så gör, frälsar du både dig själv och dem
    som höra dig.
    *54/05 Paulus’ första brev till Timoteus, 5 KapitletPaulus’ första brev till Timoteus, 5 Kapitlet
                 Åtskilliga föreskrifter, särskilt om
                sådana änkor som äro värnlösa, och om
                   sådana änkor som få anställas i
                    församlingens tjänst, samt om
                        församlingens äldste.
  1. En äldre man må du icke tillrättavisa med hårda ord; du bör tala
    till honom såsom till en fader. Till yngre män må du tala såsom
    till bröder,
  2. till äldre kvinnor såsom till mödrar, till yngre kvinnor såsom
    till systrar, i all renhet.
  3. Änkor må du bevisa ära, om de äro rätta, värnlösa änkor.
  4. Men om en änka har barn eller barnbarn, då må i första rummet
    dessa lära sig att med tillbörlig vördnad taga sig an sina
    närmaste och så återgälda sina föräldrar vad de äro dem
    skyldiga; ty sådant är välbehagligt inför Gud.
  5. En rätt, värnlös änka, som sitter ensam, hon har sitt hopp i Gud
    och håller ut i bön och åkallan natt och dag.
  6. Men en sådan som allenast gör sig goda dagar, hon är död, fastän
    hon lever. —
  7. Förehåll dem också detta, så att man icke får något att förevita
    dem.
  8. Men om någon icke drager försorg om sina egna, först och främst
    om sina närmaste, så har denne förnekat sin tro och är värre än
    en otrogen.
  9. Såsom »församlingsänka» må ingen annan uppföras än den som är
    minst sextio år gammal, och som har varit allenast en mans
    hustru,
  10. en som har det vittnesbördet om sig, att hon har övat goda
    gärningar, uppfostrat barn, givit härbärge åt husvilla, tvagit
    heligas fötter, understött nödlidande, korteligen, beflitat sig
    om allt gott verk.
  11. Unga änkor skall du däremot icke antaga. Ty när de hava njutit
    nog av Kristus, vilja de åter gifta sig;
  12. och de äro då hemfallna åt dom, eftersom de hava brutit sin
    första tro.
  13. Därtill lära de sig ock att vara lättjefulla, i det att de löpa
    omkring i husen; ja, icke allenast att vara lättjefulla, utan
    ock att vara skvalleraktiga och att syssla med sådant som icke
    kommer dem vid, allt medan de tala vad otillbörligt är.
  14. Därför vill jag att unga änkor gifta sig, föda barn, förestå var
    och en sitt hus och icke giva någon motståndare anledning att
    smäda.
  15. Redan hava ju några vikit av och följt efter Satan.
  16. Om någon troende, vare sig man eller kvinna, har änkor att sörja
    för, då må han understödja dem utan att församlingen betungas,
    för att denna så må kunna understödja rätta, värnlösa änkor.
  17. Sådana äldste som äro goda församlingsföreståndare må aktas
    dubbel heder värda, först och främst de som arbeta med
    predikande och undervisning.
  18. Skriften säger ju: »Du skall icke binda munnen till på oxen som
    tröskar», så ock: »Arbetaren är värd sin lön.» —
  19. Upptag intet klagomål mot någon av de äldste, om det icke
    styrkes av två eller tre vittnen.
  20. Men begår någon en synd, så skall du inför alla förehålla honom
    den, så att också de andra känna fruktan.
  21. Jag uppmanar dig allvarligt inför Gud och Kristus Jesus och de
    utvalda änglarna att iakttaga detta, utan någon förutfattad
    mening och utan att i något stycke förfara partiskt.
  22. Förhasta dig icke med handpåläggning, och gör dig icke delaktig
    i en annans synder. Bevara dig själv ren.
  23. Drick nu icke längre allenast vatten, utan bruka något litet vin
    för din mages skull, eftersom du så ofta lider av svaghet.
  24. Somliga människors synder ligga i öppen dag och komma i förväg
    fram till dom; andras åter komma först efteråt fram.
  25. Sammalunda pläga ock goda gärningar ligga i öppen dag; och när
    så icke är, kunna de ändå icke bliva fördolda.
    *54/06 Paulus’ första brev till Timoteus, 6 KapitletPaulus’ första brev till Timoteus, 6 Kapitlet
                  Tjänares plikter.  Falsk läras onda
                följder.  Gudsfruktan en stor vinning.
                Rikedomens faror och dess rätta bruk.
                     Förmaningar och slutönskan.
  1. De som äro trälar och tjäna under andra må akta sina herrar all
    heder värda, så att Guds namn och läran icke bliva smädade.
  2. Men de som hava troende herrar må icke, därför att de äro deras
    bröder, akta dem mindre; fastmer må de tjäna dem så mycket
    villigare, just därför att de äro troende och kära bröder, dessa
    som vinnlägga sig om att göra vad gott är. Så skall du
    undervisa och förmana.
  3. Om någon förkunnar främmande läror och icke håller sig till
    sunda ord — vår Herres, Jesu Kristi, ord — och till den lära
    som hör gudsfruktan till,
  4. då är han förblindad av högmod, och detta fastän han intet
    förstår, utan är såsom från vettet i sitt begär efter
    disputerande och ordstrider, vilka vålla avund, kiv, smädelser,
    ondskefulla misstankar
  5. och ständiga tvister mellan människor som äro fördärvade i sitt
    sinne och hava tappat bort sanningen, människor som mena att
    gudsfruktan är ett medel till vinning.
  6. Ja, gudsfruktan i förening med förnöjsamhet är verkligen en stor
    vinning.
  7. Vi hava ju icke fört något med oss till världen, just därför att
    vi icke kunna föra något med oss ut därifrån.
  8. Hava vi föda och kläder, så må vi låta oss nöja därmed.
  9. Men de som vilja bliva rika, de råka in i frestelser och snaror
    och hemfalla åt många dåraktiga och skadliga begärelser, som
    sänka människorna ned i fördärv och undergång.
  10. Ty penningbegäret är en rot till allt ont; och somliga hava
    låtit sig så drivas därav, att de hava villats bort ifrån tron
    och därigenom tillskyndat sig själva många kval.
  11. Men fly sådant, du gudsmänniska, och far efter rättfärdighet,
    gudsfruktan, tro, kärlek, ståndaktighet, saktmod.
  12. Kämpa trons goda kamp, sök att vinna det eviga livet, vartill du
    har blivit kallad, du som ock inför många vittnen har avlagt den
    goda bekännelsen.
  13. Inför Gud, som giver liv åt allt, och inför Kristus Jesus, som
    under Pontius Pilatus vittnade med den goda bekännelsen, manar
    jag dig
  14. att, själv utan fläck och tadel, hålla vad jag har bjudit,
    intill vår Herres, Jesu Kristi, uppenbarelse,
  15. vilken den salige, ende härskaren skall låta oss se, när tiden
    är inne, han som är konungarnas konung och herrarnas herre,
  16. han som allena har odödlighet och bor i ett ljus dit ingen kan
    komma, han som ingen människa har sett eller kan se. Honom vare
    ära och evigt välde! Amen.
  17. Bjud dem som äro rika i den tidsålder som nu är att icke
    högmodas, och att icke sätta sitt hopp till ovissa rikedomar,
    utan till Gud, som rikligen giver oss allt till att njuta därav;
  18. bjud dem att göra gott, att vara rika på goda gärningar, att
    vara givmilda och gärna dela med sig.
  19. Må de så lägga av åt sig skatter som kunna bliva en god grundval
    för det tillkommande, så att de vinna det verkliga livet.
  20. O Timoteus, bevara vad som har blivit dig betrott; och vänd dig
    bort ifrån de oandliga, tomma ord och gensägelser som komma från
    den falskeligen så kallade »kunskapen», [1]
  21. vilken några föregiva sig äga, varför de ock hava farit vilse i
    fråga om tron. Nåd vare med eder.

[1] Se Kunskap i Ordförkl.
*55 Paulus’ andra brev till Timoteus
+55/01 Paulus’ andra brev till Timoteus, 1 Kapitlet

Paulus’ andra brev till Timoteus, 1 Kapitlet

                 Paulus hälsar Timoteus, uttalar sin
               längtan efter honom, förmanar honom till
               frimodighet och ståndaktighet i lidandet
               för evangelium, omnämner huru han själv
                i fångenskapen har blivit vederkvickt
                      genom Onesiforus' trohet.
+55/02 Paulus' andra brev till Timoteus, 2 Kapitlet
             Paulus' andra brev till Timoteus, 2 Kapitlet

                   Förmaning till Timoteus att vara
                ståndaktig i evangelii tjänst och att
                   undfly falska läror och onyttiga
                             ordstrider.
+55/03 Paulus' andra brev till Timoteus, 3 Kapitlet
             Paulus' andra brev till Timoteus, 3 Kapitlet

                Den yttersta tidens ondska.  Förmaning
                   till Timoteus att hålla fast vid
                           evangelii lära.
+55/04 Paulus' andra brev till Timoteus, 4 Kapitlet
             Paulus' andra brev till Timoteus, 4 Kapitlet

                 Paulus förmanar ytterligare Timoteus
               till nit och trohet i ämbetet, talar om
                   sin snart förestående död, beder
                  Timoteus skyndsamt komma till Rom.
                Personliga meddelanden.  Hälsningar och
                               slutord.

*56/ Paulus’ brev till Titus
*56/01 Paulus’ brev till Titus, 1 Kapitlet

Paulus’ brev till Titus, 1 Kapitlet

                Paulus hälsar Titus och meddelar honom
                  föreskrifter om huru äldste skola
                tillsättas och falska lärare bekämpas.
  1. Paulus, Guds tjänare och Jesu Kristi apostel, sänd att verka för
    Guds utvaldas tro och för kunskapen om den sanning som hör
    gudsfruktan till,
  2. sänd, därför att det finnes ett hopp om evigt liv — ty evigt
    liv har Gud, som icke kan ljuga, för evärdliga tider sedan
    utlovat,
  3. och när tiden var inne, uppenbarade han sitt ord i den predikan
    varmed jag genom Guds, vår Frälsares, befallning blev betrodd —
  4. jag, Paulus, hälsar Titus, min sannskyldige son på grund av
    gemensam tro. Nåd och frid ifrån Gud, Fadern, och Kristus Jesus,
    vår Frälsare!
  5. När jag lämnade dig kvar på Kreta, var det för att du skulle
    ordna vad som ännu återstod att ordna, och för att du, på det
    sätt som jag har ålagt dig, skulle i var särskild stad tillsätta
    äldste,
  6. varhelst någon oförvitlig man funnes, en enda kvinnas man, en
    som hade troende barn, vilka icke vore i vanrykte för oskickligt
    leverne eller vore uppstudsiga.
  7. Ty en församlingsföreståndare bör vara oförvitlig, såsom det
    höves en Guds förvaltare, icke självgod, icke snar till vrede,
    icke begiven på vin, icke våldsam, icke sniken efter slem
    vinning.
  8. Han bör fastmer vara gästvänlig, nitälska för vad gott är, leva
    tuktigt, rättfärdigt, heligt och återhållsamt;
  9. han bör hålla sig stadigt vid det fasta ordet, såsom han har
    fått lära det, så att han är mäktig både att förmana medelst den
    sunda läran och att vederlägga dem som säga emot.
  10. Ty många finnas som icke vilja veta av någon myndighet, många
    som föra fåfängligt tal och bedraga människors sinnen; så göra i
    synnerhet de omskurna.
  11. På sådana bör man tysta munnen, ty de förvilla hela hus genom
    att för slem vinnings skull förkunna otillbörliga läror.
  12. En av dem, en profet av deras eget folk, har sagt: »Kreterna,
    lögnare jämt, äro odjur, glupska och lata.»
  13. Och det vittnesbördet är sant. Du skall därför strängt
    tillrättavisa dem, så att de bliva sunda i tron
  14. och icke akta på judiska fabler och vad som påbjudes av
    människor som vända sig från sanningen.
  15. Allt är rent för dem som äro rena; men för de orena och otrogna
    är intet rent, utan hos dem äro både förstånd och samvete
    orenade.
  16. De säga sig känna Gud, men med sina gärningar förneka de det; ty
    de äro vederstyggliga och ohörsamma människor, odugliga till
    allt gott verk.
    *56/02 Paulus’ brev till Titus, 2 KapitletPaulus’ brev till Titus, 2 Kapitlet
                   Förmaningar till äldre och yngre
                  medlemmar av församlingen, män och
                kvinnor, särskilt till tjänarna.  Guds
                             nåds kraft.
  1. Du åter må tala vad som är den sunda läran värdigt.
  2. Förmana de äldre männen att vara nyktra, att skicka sig värdigt
    och tuktigt, att vara sunda i tro, i kärlek, i ståndaktighet.
  3. Förmana likaledes de äldre kvinnorna att skicka sig såsom det
    höves heliga kvinnor, att icke gå omkring med förtal, icke vara
    trälar under begäret efter vin, utan lära andra vad gott är, för
    att fostra dem till tuktighet.
  4. Förmana de yngre kvinnorna att älska sina män och sina barn,
  5. att föra en tuktig och ren vandel, att vara goda husmödrar och
    att underordna sig sina män, så att Guds ord icke bliver smädat.
  6. Förmana likaledes de yngre männen att skicka sig tuktigt.
  7. Bliv dem i allo ett föredöme i goda gärningar, och låt dem i din
    undervisning finna oförfalskad renhet och värdighet,
  8. med sunt, ostraffligt tal, så att den som står oss emot måste
    blygas, då han nu icke har något ont att säga om oss.
  9. Förmana tjänarna att i allt underordna sig sina herrar, att
    skicka sig dem till behag och icke vara gensvariga,
  10. att icke begå någon oärlighet, utan på allt sätt visa dem redbar
    trohet, så att de i alla stycken bliva en prydnad för Guds, vår
    Frälsares, lära.
  11. Ty Guds nåd har uppenbarats till frälsning för alla människor;
  12. den fostrar oss till att avsäga oss all ogudaktighet och alla
    världsliga begärelser, och till att leva tuktigt och rättfärdigt
    och gudfruktigt i den tidsålder som nu är,
  13. medan vi vänta på vårt saliga hopps fullbordan och på den store
    Gudens och vår Frälsares, Kristi Jesu, härlighets uppenbarelse
  14. hans som har utgivit sig själv för oss, till att förlossa oss
    från all orättfärdighet, och till att rena åt sig ett
    egendomsfolk, som beflitar sig om att göra vad gott är.
  15. Så skall du tala; och du skall förmana och tillrättavisa dem med
    all myndighet. Låt ingen förakta dig.
    *56/03 Paulus’ brev till Titus, 3 KapitletPaulus’ brev till Titus, 3 Kapitlet
               De troende böra visa lydnad och saktmod
               mot alla människor, under besinnande av
                den nåd Gud har låtit vederfaras dem.
                  Varning för gagnlösa lärostrider.
                Personliga meddelanden.  Hälsningar och
                             slutönskan.
  1. Lägg dem på minnet att de böra vara underdåniga överheten, dem
    som hava myndighet, att de böra visa lydnad och vara redo till
    allt gott verk,
  2. att de icke må smäda någon, icke vara stridslystna, utan vara
    fogliga, och att de i allt skola visa sig saktmodiga mot alla
    människor.
  3. Vi voro ju själva förut oförståndiga, ohörsamma och
    vilsefarande, vi voro trälar under allahanda begärelser och
    lustar, vi levde i ondska och avund, vi voro värda att avskys,
    och vi hatade varandra.
  4. Men när Guds, vår Frälsares, godhet och kärlek till människorna
    uppenbarades,
  5. då frälste han oss, icke på grund av rättfärdighetsgärningar som
    vi hade gjort, utan efter sin barmhärtighet, genom ett bad till
    ny födelse och förnyelse i helig ande,
  6. som han rikligen utgöt över oss genom Jesus Kristus, vår
    Frälsare,
  7. för att vi, rättfärdiggjorda genom hans nåd, skulle, såsom vårt
    hopp är, få evigt liv till arvedel.
  8. Detta är ett fast ord, och jag vill att du med kraft vittnar
    härom, för att de som sätta tro till Gud må beflita sig om att
    rätt utöva goda gärningar. Sådant är gott och gagneligt för
    människorna.
  9. Men dåraktiga tvistefrågor och släktledningshistorier må du
    undfly, så ock trätor och strider om lagen; ty sådant är
    gagnlöst och fåfängligt.
  10. En man som kommer partisöndring åstad må du visa ifrån dig,
    sedan du en eller två gånger har förmanat honom;
  11. ty du vet att en sådan är förvänd och begår synd, ja, han har
    själv fällt domen över sig.
  12. När jag framdeles sänder Artemas eller Tykikus till dig, låt dig
    då angeläget vara att komma till mig i Nikopolis, ty jag har
    beslutit att stanna där över vintern.
  13. Senas, den lagkloke, och Apollos må du med all omsorg utrusta
    för deras resa, så att intet fattas dem.
  14. Och må jämväl våra bröder, för att icke bliva utan frukt, lära
    sig att rätt utöva goda gärningar, där hjälp är av nöden.
  15. Alla som äro här hos mig hälsa dig. Hälsa dem som älska oss i
    tron. Nåd vare med eder alla.
    *57 Paulus’ brev till FilemonPaulus’ brev till Filemon
               Hälsning.  Bön om tillgift för Onesimus.
                             Slutönskan.
  1. Paulus, Kristi Jesu fånge, och brodern Timoteus hälsa Filemon,
    vår älskade broder och medarbetare,
  2. och Appfia, vår syster, och Arkippus, vår medkämpe, och den
    församling som kommer tillhopa i ditt hus.
  3. Nåd vare med eder och frid ifrån Gud, vår Fader, och Herren
    Jesus Kristus.
  4. Jag tackar min Gud alltid, när jag tänker på dig i mina böner,
  5. ty jag har hört om den kärlek och den tro som du har till Herren
    Jesus, och som du bevisar mot alla de heliga.
  6. Och min bön är att den tro du har gemensam med oss må visa sig
    verksam, i det att du fullt inser huru mycket gott vi hava i
    Kristus.
  7. Ty jag har fått mycken glädje och hugnad av den kärlek varmed
    du, min broder, har vederkvickt de heligas hjärtan.
  8. Därför, fastän jag med mycken frimodighet i Kristus kunde
    befalla dig att göra vad du nu bör göra,
  9. beder jag dig dock hellre därom för kärlekens skull — jag,
    sådan jag nu är, den gamle Paulus, han som därtill nu är en
    Kristi Jesu fånge;
  10. ja, jag beder dig för min son, den som jag har fött i min
    fångenskap, för Onesimus,
  11. som förut var ingalunda var dig till »till gagn», men som nu är
    både dig och mig till stort gagn.
  12. Denne sänder jag här tillbaka till dig; och när jag så gör, är
    det såsom sände jag åstad mitt eget hjärta.
  13. Jag hade väl själv velat behålla honom hos mig, så att han å
    dina vägnar kunde hava betjänat mig i den fångenskap som jag
    utstår för evangelii skull.
  14. Men utan ditt samtycke ville jag intet göra, ty det goda du
    gjorde skulle ju icke ske såsom av tvång, utan göras av fri
    vilja.
  15. När han för en liten tid blev skild från dig, skedde detta till
    äventyrs just för att du skulle få honom igen för alltid,
  16. nu icke längre såsom en träl, utan såsom något vida mer än en
    träl: såsom en älskad broder. Detta är han redan för mig i
    högsta måtto; huru mycket mer då för dig, han, din broder både
    efter köttet och i Herren!
  17. Om du alltså håller mig för din medbroder, så tag emot honom
    såsom du skulle taga emot mig själv.
  18. Har han gjort dig någon orätt, eller är han dig något skyldig,
    så för upp det på min räkning.
  19. Jag, Paulus, skriver här med egen hand: »Jag skall själv betala
    det.» Jag skulle också kunna säga: »För upp det på din räkning.»
    Ty du har ju en ännu större skuld till mig, nämligen — dig
    själv.
  20. Ja, min broder, måtte jag »få gagn» av dig i Herren! Vederkvick
    mitt hjärta i Kristus.
  21. Det är därför att jag är viss om din lydaktighet som jag har
    skrivit detta till dig. Och jag vet att du kommer att göra ännu
    mer än jag begär.
  22. Och så tillägger jag: bered dig på att giva mig härbärge. Jag
    hoppas nämligen att jag genom edra böner skall bliva skänkt åt
    eder.
  23. Epafras, min medfånge i Kristus Jesus, hälsar dig;
  24. så göra ock Markus, Aristarkus, Demas och Lukas, mina
    medarbetare.
  25. Herrens, Jesu Kristi, nåd vare med eder ande.
    *58 Brevet till hebréerna
    +58/01 Brevet till hebréerna, 1 KapitletBrevet till hebréerna, 1 Kapitlet
                  Guds uppenbarelse genom Sonen, som
                enligt skriften är större än änglarna.
+58/02 Brevet till hebréerna, 2 Kapitlet
                  Brevet till hebréerna, 2 Kapitlet

                Vi böra noga akta på den frälsning som
               genom Herren har förkunnats.   Jesus, som
               allenast för en kort tid har varit gjord
                 ringare än änglarna, har genom sitt
                dödslidande förhärligats och så blivit
                    vår frälsnings hövding och vår
                            överstepräst.
+58/03 Brevet till hebréerna, 3 Kapitlet
                  Brevet till hebréerna, 3 Kapitlet

                 Kristus större än Moses.  Varning för
                 förhärdelse, med hänvisning till det
                 straff som drabbade Israel i öknen.
+58/04 Brevet till hebréerna, 4 Kapitlet
                  Brevet till hebréerna, 4 Kapitlet

               Guds folks sabbatsvila.  Guds ords kraft.
                 Kristus en barmhärtig överstepräst.
+58/05 Brevet till hebréerna, 5 Kapitlet
                  Brevet till hebréerna, 5 Kapitlet

                    Kristus en överstepräst efter
                          Melkisedeks sätt.
+58/06 Brevet till hebréerna, 6 Kapitlet
                  Brevet till hebréerna, 6 Kapitlet

                 Varning för avfall.  Oryggligheten av
                             Guds löfte.
+58/07 Brevet till hebréerna, 7 Kapitlet
                  Brevet till hebréerna, 7 Kapitlet

                     Ytterligare om Kristus såsom
                 översteprÄst efter Melkisedeks sätt.
               Hans prästadömes företräde framför det
                              levitiska.
+58/08 Brevet till hebréerna, 8 Kapitlet
                  Brevet till hebréerna, 8 Kapitlet

               Kristus överstepräst i det sannskyldiga
                   tabernaklet.  Det nya förbundet.
+58/09 Brevet till hebréerna, 9 Kapitlet
                  Brevet till hebréerna, 9 Kapitlet

                  Den prästerliga tjänsten i de båda
                              förbunden.
+58/10 Brevet till hebréerna, 10 Kapitlet
                  Brevet till hebréerna, 10 Kapitlet

               Kristi fullkomliga offer.  Förmaning till
                   frimodig ingång i den himmelska
               helgedomen.  Förnyad varning för avfall.
+58/11 Brevet till hebréerna, 11 Kapitlet
                  Brevet till hebréerna, 11 Kapitlet

               Trons kraft, bevisad av trosvittnen från
                      det gamla förbundets tid.
+58/12 Brevet till hebréerna, 12 Kapitlet
                  Brevet till hebréerna, 12 Kapitlet

                 Förmaning till uthållighet, särskilt
                  under Guds aga.  Det nya förbundets
                              härlighet.
+58/13 Brevet till hebréerna, 13 Kapitlet
                  Brevet till hebréerna, 13 Kapitlet

                Förmaningar till ett heligt liv, till
                lydnad mot lärare och till förbön för
                   dem.  Slutönskan och hälsningar.

*59 Petrus’ första brev
+59/01 Petrus’ första brev, 1 Kapitlet

Petrus’ första brev, 1 Kapitlet

                 Petrus hälsar de kristna i provinsen
                Asien, lovar Gud för frälsningen genom
                    Kristus, som var förebådad av
                 profeterna, och som de troende böra
               förbida i hoppet, under helig vandel och
                          broderlig kärlek.
+59/02 Petrus' första brev, 2 Kapitlet
                   Petrus' första brev, 2 Kapitlet

               Uppmaning till andlig tillväxt och till
                 att låta sig uppbyggas på hörnstenen
                  Kristus.  Undersåtars och tjänares
                               plikter.
+59/03 Petrus' första brev, 3 Kapitlet
                   Petrus' första brev, 3 Kapitlet

               Äkta makars inbördes plikter.  Uppmaning
               till helig vandel, särskilt till tålamod
                i lidandet efter Kristi föredöme, hans
                 som har berett frälsning på jorden,
                 predikat för dödsrikets andar och nu
               sitter på Guds högra sida i himmelen och
                  råder jämväl över dess andemakter.
+59/04 Petrus' första brev, 4 Kapitlet
                   Petrus' första brev, 4 Kapitlet

               Petrus förmanar de kristna att väpna sig
                 med Kristi sinne, att fly synden och
               föra en ren vandel i inbördes kärlek och
                 att med glädje lida för Kristi namns
                                skull.
+59/05 Petrus' första brev, 5 Kapitlet
                   Petrus' första brev, 5 Kapitlet

                  De äldstes och de yngres plikter.
               Förmaning till ödmjukhet och vaksamhet.
                      Hälsningar och slutönskan.

*60 Petrus’ andra brev
+60/01 Petrus’ andra brev, 1 Kapitlet

Petrus’ andra brev, 1 Kapitlet

                  Hälsning.  Förmaning till kristliga
                dygder.  Den apostoliska förkunnelsens
                  och det profetiska ordets visshet.
+60/02 Petrus' andra brev, 2 Kapitlet
                    Petrus' andra brev, 2 Kapitlet

                    Varning för falska lärare, med
               påminnelse om de straffdomar som i forna
                   tider övergingo både änglar och
                              människor.
+60/03 Petrus' andra brev, 3 Kapitlet
                    Petrus' andra brev, 3 Kapitlet

                     Herrens tillkommelse.  Domens
                         dag.Slutförmaningar.

@c
*61/ Johannes’ första brev
*61/01 Johannes’ första brev, 1 Kapitlet

Johannes’ första brev, 1 Kapitlet

                    Ordets uppenbarelse i Kristus.
               Gemenskapen med Gud.  Vandringen i ljuset
                    och reningen genom Jesu blod.
  1. Det som var från begynnelsen, det vi hava hört, det vi med egna
    ögon hava sett, det vi skådade och med egna händer togo på, det
    förkunna vi: om livets Ord tala vi.
  2. Ty livet uppenbarades, och vi hava sett det; och vi vittna därom
    och förkunna för eder livet, det eviga, som var hos Fadern och
    uppenbarades för oss.
  3. Ja, det vi hava sett och hört, det förkunna vi ock för eder, på
    det att också I mån hava gemenskap med oss; och vi hava vår
    gemenskap med Fadern och med hans Son, Jesus Kristus.
  4. Och vi skriva nu detta, för att vår glädje skall bliva
    fullkomlig.
  5. Och detta är det budskap som vi hava hört från honom, och som vi
    förkunna för eder, att Gud är ljus, och att intet mörker finnes
    i honom.
  6. Om vi säga oss hava gemenskap med honom, och vi vandra i
    mörkret, så ljuga vi och göra icke sanningen.
  7. Men om vi vandra i ljuset, såsom han är i ljuset, så hava vi
    gemenskap med varandra, och Jesu, hans Sons, blod renar oss från
    all synd.
  8. Om vi säga att vi icke hava någon synd, så bedraga vi oss
    själva, och sanningen är icke i oss.
  9. Om vi bekänna våra synder, så är han trofast och rättfärdig, så
    att han förlåter oss våra synder och renar oss från all
    orättfärdighet.
  10. Om vi säga att vi icke hava syndat, så göra vi honom till en
    ljugare, och hans ord är icke i oss.
    *61/02 Johannes’ första brev, 2 KapitletJohannes’ första brev, 2 Kapitlet
                  Jesus Kristus vår förespråkare och
               försoningen för våra synder.   Uppmaning
                att hålla hans bud, särskilt budet om
                 kärlek.  Varning för världskärlek och
                       antikristisk förnekelse.
  1. Mina kära barn, detta skriver jag till eder, för att I icke
    skolen synda. Men om någon syndar, så hava vi en förespråkare
    hos Fadern, Jesus Kristus, som är rättfärdig;
  2. och han är försoningen för våra synder, ja, icke allenast för
    våra, utan ock för hela världens.
  3. Därav veta vi att vi hava lärt känna honom, därav att vi hålla
    hans bud.
  4. Den som säger sig hava lärt känna honom och icke håller hans
    bud, han är en lögnare och i honom är icke sanningen.
  5. Men den som håller hans ord, i honom är förvisso Guds kärlek
    fullkomnad. Därav veta vi att vi äro i honom.
  6. Den som säger sig förbliva i honom, han är ock pliktig att själv
    så vandra som Han vandrade.
  7. Mina älskade, det är icke ett nytt bud jag skriver till eder,
    utan ett gammalt bud, som I haven haft från begynnelsen. Detta
    gamla bud är ordet som I haven fått höra.
  8. På samma gång är det dock ett nytt bud som jag skriver till
    eder. Och detta är sant både i fråga om honom och i fråga om
    eder; ty mörkret förgår, och det sanna ljuset lyser redan.
  9. Den som säger sig vara i ljuset och hatar sin broder, han är
    ännu alltjämt i mörkret.
  10. Den som älskar sin broder, han förbliver i ljuset, och i honom
    är intet som länder till fall.
  11. Men den som hatar sin broder, han är i mörkret och vandrar i
    mörkret, och han vet icke vart han går; ty mörkret har
    förblindat hans ögon.
  12. Jag skriver till eder, kära barn, ty synderna äro eder förlåtna
    för hans namns skull.
  13. Jag skriver till eder, I fäder, ty I haven lärt känna honom som
    är från begynnelsen. Jag skriver till eder, I ynglingar, ty I
    haven övervunnit den onde.
  14. Jag har skrivit till eder, mina barn, ty I haven lärt känna
    Fadern. Jag har skrivit till eder, I fäder, ty I haven lärt
    känna honom som är från begynnelsen. Jag har skrivit till eder,
    I ynglingar, ty I ären starka, och Guds ord förbliver i eder,
    och I haven övervunnit den onde.
  15. Älsken icke världen, ej heller vad som är i världen. Om någon
    älskar världen, så är Faderns kärlek icke i honom.
  16. Ty allt som är i världen, köttets begärelse och ögonens
    begärelse och högfärd över detta livets goda, det är icke av
    Fadern, utan av världen.
  17. Och världen förgår och dess begärelse, men den som gör Guds
    vilja, han förbliver evinnerligen.
  18. Mina barn, nu är den yttersta tiden. I haven ju hört att en
    antikrist skall komma, och redan hava många antikrister
    uppstått; därav förstå vi att den yttersta tiden är inne.
  19. Från oss hava de utgått, men de hörde icke till oss, ty hade de
    hört till oss, så hade de förblivit hos oss. Men det skulle
    bliva uppenbart att icke alla höra till oss.
  20. I åter haven mottagit smörjelse från den Helige, och I haven all
    kunskap.
  21. Jag har skrivit till eder, icke därför att I icke kännen
    sanningen, utan därför att I kännen den och veten att ingen lögn
    kommer av sanningen.
  22. Vilken är »Lögnaren», om icke den som förnekar att Jesus är
    Kristus? Denne är Antikrist, denne som förnekar Fadern och
    Sonen.
  23. Var och en som förnekar Sonen, han har icke heller Fadern; den
    som bekänner Sonen, han har ock Fadern.
  24. I åter skolen låta det som I haven hört från begynnelsen
    förbliva i eder. Om det som I haven hört från begynnelsen
    förbliver i eder så skolen ock I själva förbliva i Sonen och i
    Fadern.
  25. Och detta är vad han själv har lovat oss: det eviga livet.
  26. Detta har jag skrivit till eder med tanke på dem som söka
    förvilla eder.
  27. Men vad eder angår, så förbliver i eder den smörjelse I haven
    undfått från honom, och det behöves icke att någon undervisar
    eder; ty vad hans smörjelse lär eder om allting, det är sant och
    är icke lögn. Förbliven alltså i honom, såsom den har lärt
    eder.
  28. Ja, kära barn, förbliven nu i honom, så att vi, när han en gång
    uppenbaras, kunna frimodigt träda fram, och icke med skam nödgas
    gå bort ifrån honom vid hans tillkommelse.
  29. Om I veten att han är rättfärdig, så kunnen I förstå att också
    var och en som gör vad rättfärdigt är, han är född av honom.
    *61/03 Johannes’ första brev, 3 KapitletJohannes’ första brev, 3 Kapitlet

Guds barn och djävulens barn.

  1. Se vilken kärlek Fadern har bevisat oss därmed att vi få kallas
    Guds barn, vilket vi ock äro. Därför känner världen oss icke,
    eftersom den icke har lärt känna honom.
  2. Mina älskade, vi äro nu Guds barn, och vad vi skola bliva, det
    är ännu icke uppenbart. Men det veta vi, att när han en gång
    uppenbaras, skola vi bliva honom lika; ty då skola vi få se
    honom sådan han är.
  3. Och var och en som har detta hopp till honom, han renar sig,
    likasom Han är ren.
  4. Var och en som gör synd, han överträder ock lagen, ty synd är
    överträdelse av lagen.
  5. Och i veten att Han uppenbarades, för att han skulle borttaga
    synderna; och synd finnes icke i honom.
  6. Var och en som förbliver i honom, han syndar icke; var och en
    som syndar, han har icke sett honom och icke lärt känna honom.
  7. Kära barn, låten ingen förvilla eder. Den som gör vad
    rättfärdigt är, han är rättfärdig, likasom Han är rättfärdig.
  8. Den som gör synd, han är av djävulen, ty djävulen har syndat
    från begynnelsen. Och just därför uppenbarades Guds Son, att
    han skulle göra om intet djävulens gärningar.
  9. Var och en som är född av Gud, han gör icke synd, ty Guds säd
    förbliver i honom; han kan icke synda, eftersom han är född av
    Gud.
  10. Därav är uppenbart vilka som äro Guds barn, och vilka som äro
    djävulens barn, därav att var och en som icke gör vad
    rättfärdigt är, han är icke av Gud, ej heller den som icke
    älskar sin broder.
  11. Ty detta är det budskap som I haven hört från begynnelsen, att
    vi skola älska varandra
  12. och icke likna Kain, som var av den onde och slog ihjäl sin
    broder. Och varför slog han ihjäl honom? Därför att hans egna
    gärningar voro onda och hans broders gärningar rättfärdiga.
  13. Förundren eder icke, mina bröder, om världen hatar eder.
  14. Vi veta att vi hava övergått från döden till livet, ty vi älska
    bröderna. Den som icke älskar, han förbliver i döden.
  15. Var och en som hatar sin broder, han är en mandråpare; och I
    veten att ingen mandråpare har evigt liv förblivande i sig.
  16. Därav att Han gav sitt liv för oss hava vi lärt känna kärleken;
    så äro ock vi pliktiga att giva våra liv för bröderna.
  17. Men om någon har denna världens goda och tillsluter sitt hjärta
    för sin broder, när han ser honom lida nöd, huru kan då Guds
    kärlek förbliva i honom?
  18. Kära barn, låtom oss älska icke med ord eller med tungan, utan i
    gärning och i sanning.
  19. Därav skola vi veta att vi äro av sanningen; och så kunna vi
    inför honom övertyga vårt hjärta därom,
  20. att om vårt hjärta fördömer oss, så är Gud större än vårt hjärta
    och vet allt.
  21. Mina älskade, om vårt hjärta icke fördömer oss, så hava vi
    frimodighet inför Gud,
  22. och vadhelst vi bedja om, det få vi av honom, eftersom vi hålla
    hans bud och göra vad som är välbehagligt för honom.
  23. Och detta är hans bud, att vi skola tro på hans Sons, Jesu
    Kristi, namn och älska varandra, enligt det bud han har givit
    oss.
  24. Och den som håller hans bud, han förbliver i Gud, och Gud
    förbliver i honom. Och att han förbliver i oss, det veta vi av
    Anden, som han har givit oss.
    *61/04 Johannes’ första brev, 4 KapitletJohannes’ första brev, 4 Kapitlet
                Uppmaning att pröva andarna, att älska
                     Gud och att älska bröderna.
  1. Mina älskade, tron icke var och en ande, utan pröven andarna,
    huruvida de äro av Gud; ty många falska profeter hava gått ut i
    världen.
  2. Därpå skolen I känna igen Guds Ande: var och en ande som
    bekänner att Jesus är Kristus, kommen i köttet, han är av Gud;
  3. men var och en ande som icke så bekänner Jesus, han är icke av
    Gud. Den anden är Antikrists ande, om vilken I haven hört att
    den skulle komma, och som redan nu är i världen.
  4. I, kära barn, I ären av Gud och haven övervunnit dessa; ty han
    som är i eder är större än den som är i världen.
  5. De äro av världen; därför tala de vad som är av världen, och
    världen lyssnar till dem.
  6. Vi åter äro av Gud. Den som känner Gud, han lyssnar till oss;
    den som icke är av Gud, han lyssnar icke till oss. Härpå känna
    vi igen sanningens Ande och villfarelsens ande.
  7. Mina älskade, låtom oss älska varandra; ty kärleken är av Gud,
    och var och en som älskar, han är född av Gud och känner Gud.
  8. Den som icke älskar, han har icke lärt känna Gud, ty Gud är
    kärleken.
  9. Därigenom har Guds kärlek blivit uppenbarad bland oss, att Gud
    har sänt sin enfödde Son i världen, för att vi skola leva genom
    honom.
  10. Icke däri består kärleken, att vi hava älskat Gud, utan däri,
    att han har älskat oss och sänt sin Son till försoning för våra
    synder.
  11. Mina älskade, om Gud så har älskat oss, då äro ock vi pliktiga
    att älska varandra.
  12. Ingen har någonsin sett Gud. Om vi älska varandra, så förbliver
    Gud i oss, och hans kärlek är fullkomnad i oss.
  13. Därav att han har givit oss av sin Ande veta vi att vi förbliva
    i honom, och att han förbliver i oss.
  14. Och vi hava själva sett, och vi vittna om att Fadern har sänt
    sin Son till att vara världens Frälsare.
  15. Den som bekänner att Jesus är Guds Son, i honom förbliver Gud,
    och han själv förbliver i Gud.
  16. Och vi hava lärt känna den kärlek som Gud har i oss, och vi hava
    kommit till tro på den. Gud är kärleken, och den som förbliver
    i kärleken, han förbliver i Gud, och Gud förbliver i honom.
  17. Därigenom är kärleken fullkomnad hos oss, att vi hava
    frimodighet i fråga om domens dag; ty sådan Han är, sådana äro
    ock vi i denna världen.
  18. Räddhåga finnes icke i kärleken, utan fullkomlig kärlek driver
    ut räddhågan, ty i räddhågan ligger tanke på straff, och den som
    rädes är icke fullkomnad i kärleken.
  19. Vi älska, därför att han först har älskat oss.
  20. Om någon säger sig älska Gud och hatar sin broder, så är han en
    lögnare. Ty den som icke älskar sin broder, som han har sett,
    han kan icke älska Gud, som han icke har sett.
  21. Och det budet hava vi från honom, att den som älskar Gud, han
    skall ock älska sin broder.
    *61/05 Johannes’ första brev, 5 KapitletJohannes’ första brev, 5 Kapitlet
               Kärlekens väsen.  Trons segerkraft.  Guds
               vittnesbörd om sin Son.  Bön och förbön.
                            Slutförmaning.
  1. Var och en som tror att Jesus är Kristus, han är född av Gud;
    och var och en som älskar honom som födde, han älskar ock den
    som är född av honom.
  2. Därför, när vi älska Gud och hålla hans bud, då veta vi att vi
    älska Guds barn.
  3. Ty däri består kärleken till Gud, att vi hålla hans bud; och
    hans bud äro icke tunga.
  4. Ty allt som är fött av Gud, det övervinner världen; och detta är
    den seger som har övervunnit världen: vår tro.
  5. Vilken annan kan övervinna världen, än den som tror att Jesus är
    Guds Son?
  6. Han är den som kom genom vatten och blod, Jesus Kristus, icke
    med vattnet allenast, utan med vattnet och blodet. Och Anden är
    den som vittnar, eftersom Anden är sanningen.
  7. Ty tre äro de som vittna:
  8. Anden, vattnet och blodet; och de tre vittna ett och detsamma.
  9. Om vi taga människors vittnesbörd för gott, så må väl Guds
    vittnesbörd vara förmer. Detta är ju Guds vittnesbörd, att han
    har vittnat om sin Son.
  10. Den som tror på Guds Son, han har vittnesbördet inom sig själv;
    den som icke tror Gud, han har gjort honom till en ljugare,
    eftersom han icke har trott på Guds vittnesbörd om sin Son.
  11. Och detta är vittnesbördet: att Gud har givit oss evigt liv; och
    det livet är i hans Son.
  12. Den som har Sonen, han har livet; den som icke har Guds Son, han
    har icke livet.
  13. Detta har jag skrivit till eder, för att I skolen veta att I
    haven evigt liv, I som tron på Guds Sons namn.
  14. Och detta är den fasta tillförsikt vi hava till honom, att om vi
    bedja om något efter hans vilja, så hör han oss.
  15. Och om vi veta att han hör oss, vadhelst vi bedja om, så veta vi
    ock att vi redan hava det som vi hava bett honom om i vår bön.
  16. Om någon ser sin broder begå en synd som icke är en synd till
    döds, då må han bedja, och så skall han giva honom liv, om
    nämligen synden icke är till döds. Det finnes synd till döds;
    för sådan säger jag icke att man skall bedja.
  17. All orättfärdighet är synd; dock finnes det synd som icke är
    till döds.
  18. Vi veta om var och en som är född av Gud att han icke syndar, ty
    den som har blivit född av Gud, han tager sig till vara, och den
    onde kommer icke vid honom.
  19. Vi veta att vi äro av Gud, och att hela världen är i den ondes
    våld.
  20. Och vi veta att Guds Son har kommit och givit oss förstånd, så
    att vi kunna känna den Sanne; och vi äro i den Sanne, i hans
    Son, Jesus Kristus. Denne är den sanne Guden och evigt liv.
  21. Kära barn, tagen eder till vara för avgudarna.
    *62 Johannes’ andra brevJohannes’ andra brev
                 Johannes hälsar »den utvalda frun»,
               manar till sanning och inbördes kärlek,
               varnar för villolärare, avslutar brevet
                           med hälsningar.
  1. Den äldste hälsar den utvalda frun och hennes barn, vilka jag i
    sanning älskar, och icke jag allenast, utan ock alla andra som
    hava lärt känna sanningen.
  2. Vi älska dem för sanningens skull, som förbliver i oss, och som
    skall vara med oss till evig tid.
  3. Nåd, barmhärtighet och frid ifrån Gud, Fadern, och ifrån Jesus
    Kristus, Faderns Son, skall vara med oss i sanning och i kärlek.
  4. Det har gjort mig stor glädje att jag har funnit flera av dina
    barn vandra i sanningen, efter det bud som vi hava fått ifrån
    Fadern.
  5. Och nu har jag en bön till dig, kära fru. Icke som om jag
    skreve för att giva dig ett nytt bud; det gäller allenast det
    bud som vi hava haft från begynnelsen: att vi skola älska
    varandra.
  6. Och däri består kärleken, att vi vandra efter de bud han har
    givit. Ja, detta är budet, att I skolen vandra i kärleken,
    enligt vad I haven hört från begynnelsen.
  7. Ty många villolärare hava gått ut i världen, vilka icke bekänna
    att Jesus är Kristus, som skulle komma i köttet; en sådan är
    Villoläraren och Antikrist.
  8. Tagen eder till vara, så att I icke förloren det som vi med vårt
    arbete hava kommit åstad, utan fån full lön.
  9. Var och en som så går framåt, att han icke förbliver i Kristi
    lära, han har icke Gud; den som förbliver i den läran, han har
    både Fadern och Sonen.
  10. Om någon kommer till eder och icke har den läran med sig, så
    tagen icke emot honom i edra hus, och hälsen honom icke.
  11. Ty den som hälsar honom, han gör sig delaktig i hans onda
    gärningar.
  12. Jag hade väl mycket annat att skriva till eder, men jag vill
    icke göra det med papper och bläck. Jag hoppas att i stället få
    komma till eder och muntligen tala med eder, för att vår glädje
    skall bliva fullkomlig.
  13. Din utvalda systers barn hälsa dig.
    *63 Johannes’ tredje brevJohannes’ tredje brev
                Johannes hälsar Gajus, gläder sig över
               hans vandring i sanningen, uppmanar till
               hjälpsamhet mot främlingar, klagar över
                 Diotrefes, giver gott vittnesbörd åt
                    Demetrius, avslutar brevet med
                             hälsningar.
  1. Den äldste hälsar Gajus, den älskade brodern, som jag i sanning
    älskar.
  2. Min älskade, jag önskar att det i allt må stå väl till med dig,
    och att du må vara vid god hälsa, såsom det ock står väl till
    med din själ.
  3. Ty det gjorde mig stor glädje, då några av bröderna kommo och
    vittnade om den sanning som bor i dig, eftersom du ju vandrar i
    sanningen.
  4. Jag har ingen större glädje än den att få höra att mina barn
    vandra i sanningen.
  5. Min älskade, du handlar såsom en trofast man i allt vad du gör
    mot bröderna, och detta jämväl när de komma såsom främlingar.
  6. Dessa hava nu inför församlingen vittnat om din kärlek. Och du
    gör väl, om du på ett sätt som är värdigt Gud utrustar dem också
    för fortsättningen av deras resa.
  7. Ty för hans namns skull hava de dragit åstad, utan att hava
    tagit emot något av hedningarna.
  8. Därför äro vi å vår sida pliktiga att taga oss an sådana män, så
    att vi bliva deras medarbetare till att främja sanningen.
  9. Jag har skrivit till församlingen, men Diotrefes, som önskar att
    vara den främste bland dem, vill icke göra något för oss.
  10. Om jag kommer, skall jag därför påvisa huru illa han gör, då han
    skvallrar om oss med elaka ord. Och han nöjer sig icke härmed;
    utom det att han själv intet vill göra för bröderna, hindrar han
    också andra som vore villiga att göra något, ja, han driver dem
    ut ur församlingen.
  11. Mina älskade, följ icke onda föredömen, utan goda. Den som gör
    vad gott är, han är av Gud; den som gör vad ont är, han har icke
    sett Gud.
  12. Demetrius har fått gott vittnesbörd om sig av alla, ja, av
    sanningen själv. Också vi giva honom vårt vittnesbörd; och du
    vet att vårt vittnesbörd är sant.
  13. Jag hade väl mycket annat att skriva till dig, men jag vill icke
    skriva till dig med bläck och penna.
  14. Ty jag hoppas att rätt snart få se dig, och då skola vi
    muntligen tala med varandra.
  15. Frid vare med dig.Vännerna hälsa dig. Hälsa vännerna, var och en särskilt.
    *64/ Jakobs’ brev
    *64/01 Jakobs’ brev, 1 Kapitlet

    Jakobs’ brev, 1 Kapitlet

                Jakob hälsar de kristna av Israel, som
                bo kringspridda bland folken; förmanar
               dem till ståndaktighet i frestelser och
               till en gudsdyrkan som visar sig verksam
                          i goda gärningar.
  1. Jakob, Guds och Herrens, Jesu Kristi, tjänare, hälsar de tolv
    stammar som bo kringspridda bland folken.
  2. Mina bröder, hållen det för idel glädje, när I kommen i
    allahanda frestelser,
  3. och veten, att om eder tro håller provet, så verkar detta
    ståndaktighet.
  4. Och låten ståndaktigheten hava med sig fullkomlighet i gärning,
    så att I ären fullkomliga, utan fel och utan brist i något
    stycke.
  5. Men om någon av eder brister i vishet, så må han utbedja sig
    sådan från Gud, som giver åt alla villigt och utan hårda ord,
    och den skall bliva honom given.
  6. Men han bedje i tro, utan att tvivla; ty den som tvivlar är lik
    havets våg, som drives omkring av vinden och kastas hit och dit.
  7. En sådan människa må icke tänka att hon skall få något från
    Herren —
  8. en människa med delad håg, en som går ostadigt fram på alla sina
    vägar.
  9. Den broder som lever i ringhet berömme sig av sin höghet.
  10. Den åter som är rik berömme sig av sin ringhet, ty såsom gräsets
    blomster skall han förgås.
  11. Solen går upp med sin brännande hetta och förtorkar gräset, och
    dess blomster faller av, och dess fägring förgår; så skall ock
    den rike förvissna mitt i sin ävlan.
  12. Salig är den man som är ståndaktig i frestelsen; ty när han har
    bestått sitt prov, skall han få livets krona, vilken Gud har
    lovat åt dem som älska honom.
  13. Ingen säge, när han bliver frestad, att det är från Gud som hans
    frestelse kommer; ty såsom Gud icke kan frestas av något ont, så
    frestar han icke heller någon.
  14. Nej, närhelst någon frestas, så är det av sin egen begärelse som
    han drages och lockas.
  15. Sedan, när begärelsen har blivit havande, föder hon synd, och
    när synden har blivit fullmogen, framföder hon död.
  16. Faren icke vilse, mina älskade bröder.
  17. Idel goda gåvor och idel fullkomliga skänker komma ned
    ovanifrån, från himlaljusens Fader, hos vilken ingen förändring
    äger rum och ingen växling av ljus och mörker.
  18. Efter sitt eget beslut födde han oss till liv genom sanningens
    ord, för att vi skulle vara en förstling av de varelser han har
    skapat.
  19. Det veten I, mina älskade bröder.Men var människa vare snar till att höra och sen till att tala
    och sen till vrede.
  20. Ty en mans vrede kommer icke åstad vad rätt är inför Gud.
  21. Skaffen därför bort all orenhet och all ondska som finnes kvar,
    och mottagen med saktmod det ord som är plantat i eder, och som
    kan frälsa edra själar.
  22. Men varen ordets görare, och icke allenast dess hörare, eljest
    bebragen I eder själva.
  23. Ty om någon är ordets hörare, men icke dess görare, så är han
    lik en man som betraktar sitt ansikte i en spegel:
  24. när han har betraktat sig däri, går han sin väg och förgäter
    strax hurudan han var.
  25. Men den som skådar in i den fullkomliga lagen, frihetens lag,
    och förbliver därvid och icke är en glömsk hörare, utan en
    verklig görare, han varder salig i sin gärning.
  26. Om någon menar sig tjäna Gud och icke tyglar sin tunga, utan
    bedrager sitt hjärta, så är hans gudstjänst intet värd.
  27. En gudstjänst, som är ren och obesmittad inför Gud och Fadern,
    är det att vårda sig om fader- och moderlösa barn och änkor i
    deras bedrövelse, och att hålla sig obefläckad av världen.
    *64/02 Jakobs’ brev, 2 KapitletJakobs’ brev, 2 Kapitlet
                Uppmaning att icke hava anseende till
                personen.  Varning för en tro som icke
                        har med sig gärningar.
  1. Mina bröder, menen icke att tron på vår Herre Jesus Kristus, den
    förhärligade, kan stå tillsammans med att hava anseende till
    personen.
  2. Om till exempel i eder församling inträder en man med guldring
    på fingret och i präktiga kläder, och jämte honom inträder en
    fattig man i smutsiga kläder,
  3. och I då vänden edra blickar till den som bär de präktiga
    kläderna och sägen till honom: »Sitt du här på denna goda
    plats», men däremot sägen till den fattige: »Stå du där», eller:
    »Sätt dig därnere vid min fotpall» —
  4. haven I icke då kommit i strid med eder själva och blivit domare
    som döma efter orätta grunder?
  5. Hören, mina älskade bröder: Har icke Gud utvald just dem som i
    världens ögon äro fattiga till att bliva rika i tro, och att få
    till arvedel det rike han har lovat åt dem som älska honom?
  6. I åter haven visat förakt för den fattige. Är det då icke de
    rika som förtrycka eder, och är det icke just de, som draga eder
    inför domstolarna?
  7. Är det icke de, som smäda det goda namn som är nämnt över eder?
  8. Om I, såsom skriften bjuder, fullgören den konungsliga lagen:
    »Du skall älska din nästa såsom dig själv», då gören I
    visserligen väl.
  9. Men om I haven anseende till personen, så begån I synd och
    bliven av lagen överbevisade om att vara överträdare.
  10. Ty om någon håller hela lagen i övrigt, men felar i ett, så är
    han skyldig till allt.
  11. Densamme som sade: »Du skall icke begå äktenskapsbrott», han
    sade ju ock: »Du skall icke dräpa.» Om du nu visserligen icke
    begår äktenskapsbrott, men dräper, så är du dock en
    lagöverträdare.
  12. Talen och handlen så, som det höves människor vilka skola dömas
    genom frihetens lag.
  13. Ty domen skall utan barmhärtighet drabba den som icke har visat
    barmhärtighet; barmhärtighet åter kan frimodigt träda fram inför
    domen.
  14. Mina bröder, vartill gagnar det, om någon säger sig hava tro,
    men icke har gärningar? Icke kan väl tron frälsa honom?
  15. Om någon, vare sig en broder eller en syster, saknade kläder och
    vore utan mat för dagen
  16. och någon av eder då sade till denne: »Gå i frid, kläd dig
    varmt, och ät dig mätt» — vartill gagnade detta, såframt han
    icke därjämte gåve honom vad hans kropp behövde?
  17. Så är ock tron i sig själv död, om den icke har med sig
    gärningar.
  18. Nu torde någon säga: »Du har ju tro?» — »Ja, och jag har också
    gärningar; visa mig du din tro utan gärningar, så vill jag genom
    mina gärningar visa dig min tro.»
  19. Du tror att Gud är en. Dari gör du rätt; också de onda andarna
    tro det och bäva.
  20. Men vill du då förstå, du fåkunniga människa, att tron utan
    gärningar är till intet gagn!
  21. Blev icke Abraham, vår fader, rättfärdig av gärningar, när han
    frambar sin son Isak på altaret?
  22. Du ser alltså att tron samverkade med hans gärningar, och av
    gärningarna blev tron fullkomnad,
  23. och så fullbordades det skriftens ord som säger: »Abraham trodde
    Gud, och det räknades honom till rättfärdighet»; och han blev
    kallad »Guds vän».
  24. I ser alltså att det år av gärningar som en människa bliver
    rättfärdig, och icke av tro allenast.
  25. Och var det icke på samma sätt med skökan Rahab? Blev icke hon
    rättfärdig av gärningar, när hon tog emot sändebuden och sedan
    på en annan väg släppte ut dem?
  26. Ja, såsom kroppen utan ande är död, så är ock tron utan
    gärningar död.
    *64/03 Jakobs’ brev, 3 KapitletJakobs’ brev, 3 Kapitlet

Tungans missbruk. Den sanna visheten.

  1. Mina böder, icke många av eder må träda upp såsom lärare; I
    bören veta att vi skola få en dess strängare dom.
  2. I många stycken fela vi ju alla; om någon icke felar i sitt tal,
    så är denne en fullkomlig man, som förmår tygla hela sin kropp.
  3. När vi lägga betsel i hästarnas mun, för att de skola lyda oss,
    då kunna vi därmed styra också hela deras övriga kropp.
  4. Ja, till och med skeppen, som äro så stora, och som drivas av
    starka vindar, styras av ett helt litet roder åt det håll dit
    styrmannen vill.
  5. Så är ock tungan en liten lem och kan likväl berömma sig av
    stora ting. Betänken huru en liten eld kan antända en stor skog.
  6. Också tungan är en eld; såsom en värld av orättfärdighet
    framstår den bland våra lemmar, tungan som befläckar hela
    kroppen och sätter »tillvarons hjul» i brand, likasom den själv
    är antänd av Gehenna.
  7. Ty väl är det så, att alla varelsers natur, både fyrfotadjurs
    och fåglars och kräldjurs och vattendjurs låter tämja sig, och
    verkligen har blivit tamd, genom människors natur.
  8. Men tungan kan ingen människa tämja; ett oroligt och ont ting är
    den, och full av dödande gift.
  9. Med den välsigna vi Herren och Fadern, och med den förbanna vi
    människorna, som äro skapade till att vara Gud lika.
  10. Ja, från en och samma mun utgå välsignelse och förbannelse. Så
    bör det icke vara, mina bröder.
  11. Icke giver väl en källa från en och samma åder både sött och
    bittert vatten?
  12. Mina bröder, icke kan väl ett fikonträd bära oliver eller ett
    vinträd fikon? Lika litet kan en salt källa giva sött vatten.
  13. Finnes bland eder någon vis och förståndig man, så må han, i
    visligt saktmod, genom sin goda vandel låta se de gärningar som
    hövas en sådan man.
  14. Om I åter i edra hjärtan hysen bitter avund och ären
    genstridiga, då mån I icke hörhäva eder och ljuga, i strid mot
    sanningen.
  15. Sådan »vishet» kommer icke ned ovanifrån, utan är av jorden och
    tillhör de »själiska» [1] människorna, ja, de onda andarna.
  16. Ty där avund och genstridighet råda, där råder oordning och allt
    vad ont är.
  17. Men den vishet som kommer ovanifrån är först och främst ren,
    vidare fridsam, foglig och mild, full av barmhärtighet och andra
    goda frukter, fri ifrån tvivel, fri ifrån skrymtan.
  18. Och rättfärdighetens frukt kommer av en sådd i frid, dem till
    del som hålla frid.

[1] Se Själisk i Ordförkl.
*64/04 Jakobs’ brev, 4 Kapitlet

Jakobs’ brev, 4 Kapitlet

                   Varning för osämja, onda lustar,
                  värdsligt sinne, högfärd, förtal,
                        stortalig förmätenhet.
  1. Varav uppkomma strider, och varav tvister bland eder? Månne icke
    av de lustar som föra krig i eder lemmar?
  2. I ären fulla av begärelser, men haven dock intet; I dräpen och
    hysen avund, men kunnen dock intet vinna; och så tvisten och
    striden I. I haven intet, därför att I icke bedjen.
  3. Dock, I bedjen, men I fån intet, ty I bedjen illa, nämligen för
    att kunna i edra lustar förslösa vad I fån.
  4. I trolösa avfällningar, veten I då icke att världens vänskap är
    Guds ovänskap? Den som vill vara världens vän, han bliver alltså
    Guds ovän.
  5. Eller menen I att detta är ett tomt ord i skriften: »Med
    svartsjuk kärlek trängtar den Ande som han har låtit taga sin
    boning i oss»?
  6. Men så mycket större är den nåd han giver; därför heter det:
    »Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka giver han nåd.»
  7. Så varen nu Gud underdåniga, men stån emot djävulen, så skall
    han fly bort ifrån eder.
  8. Nalkens Gud, så skall han nalkas eder. Renen edra händer, I
    syndare, och gören edra hjärtan rena, I människor med delad håg.
  9. Kännen edert elände och sörjen och gråten. Edert löje vände sig
    i sorg och eder glädje i bedrövelse.
  10. ödmjuken eder inför Herren, så skall han upphöja eder.
  11. Förtalen icke varandra, mina bröder. Den som förtalar en broder
    eller dömer sin broder, han förtalar lagen och dömer lagen. Men
    dömer du lagen, så är du icke en lagens görare, utan dess
    domare.
  12. En är lagstiftaren och domaren, han som kan frälsa och kan
    förgöra. Vem är då du som dömer din nästa?
  13. Hören nu, I som sägen: »I dag eller i morgon vilja vi begiva oss
    till den och den staden, och där vilja vi uppehålla oss ett år
    och driva handel och skaffa oss vinning» —
  14. I veten ju icke vad som kan ske i morgon. Ty vad är edert liv?
    En rök ären I, som synes en liten stund, men sedan försvinner.
  15. I borden fastmera säga: »Om Herren vill, och vi får leva, skola
    vi göra det, eller det.»
  16. Men nu talen I stora ord i eder förmätenhet. All sådan
    stortalighet är ond.
  17. Alltså, den som förstår att göra vad gott är, men icke gör det,
    för honom bliver detta till synd.
    *64/05 Jakobs’ brev, 5 KapitletJakobs’ brev, 5 Kapitlet
                Dom över orättfärdigt rika.  Förmaning
                 till tålamod.  Varning mot svärjande.
                Uppmaning till bön och förbön.  PLikten
                     att rädda den vilsefarande.
  1. Hören nu, I rike: Gråten och jämren eder över det elände som
    skall komma över eder.
  2. Eder rikedom multnar bort, och edra kläder frätas sönder av mal;
  3. edert guld och silver förrostar, och rosten därpå skall vara
    eder till ett vittnesbörd och skall såsom en eld förtära edert
    kött. I haven samlat eder skatter i de yttersta dagarna.
  4. Se, den lön I haven förhållit arbetarna som hava avbärgat edra
    åkrar, den ropar över eder, och skördemännens rop hava kommit
    fram till Herren Sebaots öron.
  5. I haven levat i kräslighet på jorden och gjort eder goda dagar;
    I haven gött eder av hjärtans lust »på eder slaktedag».
  6. I haven dömt den rättfärdige skyldig och haven dräpt honom; han
    står eder icke emot.
  7. Så biden nu tåligt, mina bröder, intill Herrens tillkommelse. I
    sen huru åkermannen väntar på jordens dyrbara frukt och tåligt
    bidar efter den, till dess att den har fått höstregn och
    vårregn.
  8. Ja, biden ock I tåligt, och styrken edra hjärtan; ty Herrens
    tillkommelse är nära.
  9. Sucken icke mot varandra, mina bröder, på det att I icke mån
    bliva dömda. Se, domaren står för dörren.
  10. Mina bröder, tagen profeterna, som talade i Herrens namn, till
    edert föredöme i att uthärda lidande och visa tålamod.
  11. Vi prisa ju dem saliga, som hava varit ståndaktiga. Om Jobs
    ståndaktighet haven I hört, och I haven sett vilken utgång
    Herren beredde; ty Herren är nåderik och barmhärtig.
  12. Men framför allt, mina bröder, svärjen icke, varken vid himmelen
    eller vid jorden, ej heller vid något annat, utan låten edert
    »ja» vara »ja», och edert »nej» vara »nej», så att I icke
    hemfallen under dom.
  13. Får någon bland eder utstå lidande, så må han bedja.
  14. Är någon glad, så må han sjunga lovsånger. Är någon bland eder
    sjuk, må han då kalla till sig församlingens äldste; och dessa
    må bedja över honom och i Herrens namn smörja honom med olja.
  15. Och trons bön skall hjälpa den sjuke, och Herren skall låta
    honom stå upp igen; och om han har begått synder, skall detta
    bliva honom förlåtet.
  16. Bekännen alltså edra synder för varandra, och bedjen för
    varandra, på det att I mån bliva botade. Mycket förmår en
    rättfärdig mans bön, när den bedes med kraft.
  17. Elias var en människa, med samma natur som vi. Han bad en bön
    att det icke skulle regna, och det regnade icke på jorden under
    tre år och sex månader;
  18. åter bad han, och då gav himmelen regn, och jorden bar sin
    frukt.
  19. Mina bröder, om någon bland eder har farit vilse från sanningen,
    och någon omvänder honom,
  20. så mån I veta att den som omvänder en syndare från hans
    villoväg, han frälsar hans själ från döden och överskyler en
    myckenhet av synder.
    *65 Judas’ brevJudas’ brev
               Hälsning.  Varning för falska lärare, med
               påminnelse om de straffdomar som i forna
                tider hava övergått både människor och
                 änglar, och med åberopande av Enoks
                profetia.  Förmaningar och slutönskan.
  1. Judas, Jesu Kristi tjänare och Jakobs broder, hälsar de kallade,
    dem som äro upptagna i Guds, Faderns, kärlek och bevarade åt
    Jesus Kristus.
  2. Barmhärtighet och frid och kärlek föröke sig hos eder.
  3. Mina älskade, då jag nu med all iver har tagit mig för att
    skriva till eder om vår gemensamma frälsning, finner jag det
    nödigt att i min skrivelse förmana eder att kämpa för den tro
    som en gång för alla har blivit meddelad åt de heliga.
  4. Några människor hava nämligen innästlat sig hos eder — några om
    vilka det för länge sedan blev skrivet att de skulle hemfalla
    under den domen — ogudaktiga människor, som missbruka vår Guds
    nåd till lösaktighet och förneka vår ende härskare och herre,
    Jesus Kristus.
  5. Men fastän I redan en gång haven fått kunskap om alltsammans,
    vill jag påminna eder därom, att Herren, sedan han hade frälst
    sitt folk ur Egyptens land, efteråt förgjorde dem som icke
    trodde,
  6. så ock därom, att de änglar som icke behöllo sin furstehöghet,
    utan övergåvo sin boning, hava av honom med eviga bojor blivit
    förvarade i mörker till den stora dagens dom.
  7. Likaså hava ock Sodom och Gomorra med kringliggande städer,
    vilka på samma sätt som de förra bedrevo otukt och stodo efter
    annat umgänge än det naturliga, blivit satta till ett varnande
    exempel, i det att de få lida straff i evig eld.
  8. Dock göra nu också dessa människor på samma sätt, förblindade av
    sina drömmar: köttet besmitta de, men andevärldens herrar
    förakta de, och dess härlige smäda de.
  9. Icke så Mikael, överängeln; när denne tvistade med djävulen
    angående Moses’ kropp, dristade han sig icke att över honom
    uttala någon smädande dom, utan sade allenast: »Herren näpse
    dig.»
  10. Dessa åter smäda vad de icke känna till; och vad de, likasom de
    oskäliga djuren, med sina naturliga sinnen kunna fatta, det
    bruka de till sitt fördärv.
  11. Ve dem! De hava trätt in på Kains väg, de hava för löns skull
    störtat sig i Balaams villfarelse och hava gått förlorade till
    följd av en gensträvighet lik Koras.
  12. Det är dessa som få hålla gästabud med eder, där de sitta såsom
    skamfläckar vid edra kärleksmåltider och oförsynt se sig själva
    till godo. De äro skyar utan vatten, skyar som drivas bort av
    vindarna. De äro träd som stå nakna på senhösten, ofruktbara, i
    dubbel måtto döda, uppryckta med rötterna.
  13. De äro vilda havsvågor som uppkasta sina egna skändligheters
    skum. De äro irrande stjärnor, åt vilka det svarta mörkret är
    förvarat till evig tid.
  14. Om dessa var det ock som Enok, den sjunde från Adam, profeterade
    och sade: »Se, Herren kommer med sina mångtusen heliga,
  15. för att hålla dom över alla och bestraffa alla de ogudaktiga för
    alla de ogudaktiga gärningar som de hava övat, och för alla de
    förmätna ord som de i sin syndiga ogudaktighet hava talat mot
    honom.»
  16. De äro människor som alltid knorra och knota över sin lott,
    medan de likväl vandra efter sina egna begärelser. Och deras
    mun talar stora ord, under det att de dock av egennytta söka
    vara människor till behag.
  17. Men kommen ihåg, I mina älskade, vad som har blivit förutsagt av
    vår Herres, Jesu Kristi, apostlar,
  18. huru de sade till eder: »I den yttersta tiden skola bespottare
    uppstå, som vandra efter sina egna ogudaktiga begärelser.»
  19. Det är dessa människor som vålla söndringar, dessa som äro
    »själiska» [1] och icke hava ande.
  20. Men I, mina älskade, uppbyggen eder på eder allraheligaste tro,
    bedjen i den helige Ande,
  21. och bevaren eder så i Guds kärlek, under det att I vänten på vår
    Herres, Jesu Kristi, barmhärtighet, till evigt liv.
  22. Mot somliga av dem, sådana som äro tvivlande, mån I vara
    barmhärtiga
  23. och frälsa dem genom att rycka dem ur elden; mot de andra mån I
    också vara barmhärtiga, dock med fruktan, så att I avskyn till
    och med deras livklädnad, den av köttet befläckade.
  24. Men honom som förmår bevara eder ifrån fall och ställa eder
    inför sin härlighet ostraffliga, i fröjd,
  25. honom som allena är Gud, och som är vår Frälsare genom Jesus
    Kristus, vår Herre, honom tillhör ära, majestät, välde och makt,
    såsom före all tid, så ock nu och i alla evigheter. Amen.

[1] Se Själisk i Ordförkl
*66/ Johannes’ uppenbarelse
*66/01 Johannes’ uppenbarelse, 1 Kapitlet

Johannes’ uppenbarelse, 1 Kapitlet

               Johannes hälsar de sju församlingarna i
                provinsen Asien, omtalar att Jesus har
                 uppenbarat sig för honom och befallt
               honom att nedskriva vad han i syner får
                                skåda.
  1. Detta är en uppenbarelse fån Jesus Kristus, en som Gud gav honom
    för att visa sina tjänare, vad som snart skall ske. Och medelst
    ett budskap genom sin ängel gav han det till känna för sin
    tjänare Johannes,
  2. som här vittnar och frambär Guds ord och Jesu Kristi
    vittnesbörd, allt vad han själv har sett.
  3. Salig är den som får uppläsa denna profetsias ord, och saliga
    äro de som få höra dem och som taga vara på, vad däri är
    skrivet; ty tiden är nära.
  4. Johannes hälsar de sju församlingarna i provinsen Asien. Nåd
    vare med eder och frid från honom som är och som var och som
    skall komma, så ock från de sju andar, som stå inför hans tron,
  5. och från Jesus Kristus, det trovärdiga vittnet, den förstfödde
    bland de döda, den som är härskaren över konungarna på
    jorden. Honom som älskar oss och som har löst oss från våra
    synder med sitt blod
  6. och gjort oss till ett konungadöme, till präster åt sin Gud och
    Fader, honom tillhör äran och väldet i evigheternas evigheter,
    amen.
  7. Se, han kommer med skyarna, och allas ögon skola se honom, ja,
    ock deras som hava stungit honom; och alla släkter på jorden
    skola jämra sig vid hans åsyn. Ja, amen.
  8. Jag är A och O [1], säger Herren Gud, han som är och var och som
    skall komma, den Allsmäktige.
  9. Jag, Johannes, eder broder, som med eder har del i bedrövelsen
    och riket och ståndaktigheten i Jesus, jag befann mig på den ö,
    som heter Patmos, för Guds ords och Jesu vittnesbörds skull.
  10. Jag kom i andehänryckning på Herrens dag och fick då bakom mig
    höra en stark röst, lik ljudet av en basun,
  11. och den sade: »Skriv upp i en bok, vad du får se, och sänd den
    till de sju församlingarna i Efesus och Smyrna och Pergamus och
    Tyatira och Sardes och Filadelfia och Laodicea.»
  12. Och jag vände mig om för att se, vad det var för en röst, som
    talade till mig; och när jag vände mig om, fick jag se sju
    gyllene ljusstakar
  13. och mitt i bland ljusstakarna någon som liknade en människoson,
    klädd i en fotsid klädnad och omgjordad kring bröstet med ett
    gyllene bälte.
  14. Hans huvud och hår var vitt såsom vit ull, såsom snö, och hans
    ögon voro som eldslågor.
  15. Hans fötter liknade glänsande malm, när den har blivit glödgad i
    en ugn. Och hans röst var såsom bruset av stora vatten.
  16. I sin högra hand hade han sju stjärnor, och från hans mun utgick
    ett skarpt tveeggat svärd, och hans ansikte var såsom solen, när
    den skiner i sin fulla kraft.
  17. När jag såg honom, föll jag ner för hans fötter, såsom hade jag
    varit död. Men han lade sin högra hand på mig och sade:»Frukta icke. Jag är den förste och den siste
  18. och den levande; jag var död, men se, jag lever i evighteternas
    evigheter och jag har nycklarna till döden och dödsriket.
  19. så skriv nu upp, vad du har sett, och skriv upp, både vad som nu
    är och vad som härefter skall ske.
  20. Vad angår hemligheten med de sju stjärnorna, som du har sett i
    min högra hand, och de sju gyllene ljusstakarna, så må du veta,
    att de sju stjärnorna äro de sju församlingarnas änglar och att
    de sju ljusstakarna äro de sju församlingarna.»

[1] Se A och O i Ordförkl.
*66/02 Johannes’ uppenbarelse, 2 Kapitlet

Johannes’ uppenbarelse, 2 Kapitlet

               Sändebrev till församlingarna i Efesus,
                    Smyrna, Pergamus och Tyatira.
  1. Skriv till Efesus’ församlings ängel: »Så säger han som håller
    de sju stjärnorna i sin högra hand, han som går omkring bland de
    sju gyllene ljusstakarna:
  2. Jag känner dina gärningar och ditt arbete och din ståndaktighet,
    och jag vet, att du icke kan lida onda människor; du har prövat
    dem som säga sig vara apostlar, men icke äro det, och har funnit
    dem vara lögnare.
  3. Och du är ståndaktig och har burit mycket för mitt namns skull
    och har icke förtröttats.
  4. Men jag gar det emot dig, att du övergivit din första kärlek.
  5. Betänk då, varifrån du har fallit, och bättra dig och gör åter
    sådana gärningar, som du gjorde under din första tid. Varom
    icke, så skall jag komma över dig och skall flytta din ljusstake
    från dess plats, såframt du icke gör bättring.
  6. Men den berömmelsen har du, att du hatar nikolaiternas
    gärningar, som också jag hatar.
  7. Den som har öra, han höre, vad Anden säger till
    församlingarna. Den som vinner seger, åt honom skall jag giva
    att äta av livets träd, som står i Guds paradis.»
  8. Och skriv till Smyrnas församlings ängel: »Så säger den siste,
    han som var död och åter har blivit levande:
  9. Jag känner din bedrövelse och din fattigdom — dock, du är rik!
    — och jag vet, vilken försmädelse du utstår av dem som säga sig
    vara judar, men icke äro detta, utan äro en Satans synagoga.
  10. Frukta icke för det som du skall få lida. Se, djävulen skall
    kasta somliga av eder i fängelse, för att I skolen sättas på
    prov; och I skolen få utstå bedrövelse i tio dagar. Var trogen
    intill döden, så skall jag giva dig livets krona,
  11. Den som har öra, han höre, vad Anden säger till
    församlingarna. Den som vinner seger, han skall förvisso icke
    lida någon skada av den andra döden.»
  12. Och skriv till Pergamus’ församlings ängel: »Så säger han som
    har det skarpa tveeggade svärdet:
  13. Jag vet var du bor: där varest Satan har sin tron. Och dock
    håller du fast vid mitt namn; och tron på mig förnekade du icke
    ens på den tid, då Antipas, mitt vittne, min trogne tjänare,
    blev dräpt hos eder — där varest Satan bor.
  14. Men jag har något litet emot dig: du har hos dig några som hålla
    fast vid Balaams lära, hans som lärde Balak, huru han skulle
    lägga en stötesten för Israels barn, så att de skulle äta kött
    från avgudaoffer och bedriva otukt.
  15. Så har också du några som på lika sätt hålla sig till
    nikolaiternas lära.
  16. Gör då bättring; varom icke, så skall jag snart komma över dig
    och skall strida mot dem med min muns svärd.
  17. Den som har öra, han höre, vad Anden säger till
    församlingarna. Den som har seger, åt honom skall jag giva av
    det fördolda mannat; och jag skall giva honom en vit sten och
    ett nytt namn, som ingen känner, utom den som får det.»
  18. Och skriv till Tyatiras församlings ängel: »Så säger Guds Son,
    han som har ögon såsom eldslågor, han vilkens fötter likna
    glänsande malm:
  19. Jag känner dina gärningar och din kärlek och din tro, och jag
    vet, huru du har tjänat och varit ståndaktig och huru dina sista
    gärningar äro flera än dina första.
  20. Men jag har det emot dig att du är så efterlåten mot kvinnan
    Jesabel — hon som säger sig vara en profetissa och uppträder
    såsom lärare och förleder mina tjänare till att bedriva otukt
    och till att äta kött från avgudaoffer.
  21. Jag har givit henne tid till bättring, men hon vill icke göra
    bättring och upphöra med sin otukt.
  22. Se, jag vill lägga henne ned på sjuksängen; och över dem som med
    henne begå äktenskapsbrott vill jag sända stor vedermöda,
    såframt de icke bättra sig och upphöra med att göra hennes
    ogärningar.
  23. Och hennes barn skall jag dräpa. Och alla församlingarna skola
    förnimma, att jag är den som rannsakar njurar och hjärtan; och
    jag skall giva var och en av eder efter hans gärningar.
  24. Men till eder, I andra som bon i Tyatira, till eder alla som
    icke haven denna lära, då I ju icke »haven lärt känna
    djupheterna», som de säga — ja, Satans djupheter! — till eder
    säger jag: Jag lägger icke på eder någon ny börda;
  25. hållen allenast fast vid det som I haven, till dess jag kommer.
  26. Den som vinner seger och intill änden troget gör mina gärningar,
    åt honom skall jag giva makt över hedningarna.
  27. och han skall styra dem med järnspira, likasom när man krossar
    lerkärl,
  28. såsom ock jag har fått den makten av min Fader; och jag skall
    giva honom morgonstjärnan.
  29. Den som har öra, han höre, vad Anden säger till församlingarna.»
    *66/03 Johannes’ uppenbarelse, 3 KapitletJohannes’ uppenbarelse, 3 Kapitlet
               Sändebrev till församlingarna i Sardes,
                       Filadelfia och Laodicea.
  1. Och skriv till Sardes’ församlings ängel: »Så säger han som har
    Guds sju andar och de sju stjärnorna: Jag känner dina gärningar;
    du har det namnet om dig, att du lever men du är död.
  2. Vakna upp och håll dig vaken och styrk det som ännu är kvar, det
    som har varit nära att dö. Ty jag har icke funnit dina gärningar
    vara fullkomliga inför min Gud.
  3. Tänk nu på huru du undfick ordet och hörde det och tag vara på
    därpå och gör bättring. Om du icke håller dig vaken, så skall
    jag komma såsom en tjuv, och du skall förvisso icke veta, vilken
    stund jag kommer över dig.
  4. Dock kunna hos dig i Sardes nämnas några få, som icke hava
    fläckat sina kläder; och dessa skola vandra med mig i vita
    kläder, ty de äro värdiga därtill.
  5. Den som vinner seger, han skall så bliva klädd i vita kläder,
    och jag skall aldrig utplåna hans namn ur livets bok, utan
    kännas vid hans namn inför min Fader och inför hans änglar.
  6. Den som har öra, han höre, vad Anden säger till församlingarna.»
  7. Och skriv till Filadelfias församlings ängel: »Så säger den
    Helige, den Sannfärdige, han som har ‘Davids nyckel’, han som
    ‘upplåter och ingen kan tillsluta’, han som ’tillsluter, och
    ingen upplåter’:
  8. Jag känner dina gärningar. Se, jag har låtit dig finna en öppen
    dörr, som ingen kan tillsluta. Ty väl är din kraft ringa, men du
    har tagit vara på mitt ord och icke förnekat mitt namn.
  9. Se, jag vill överlämna åt dig några från Satans synagoga, några
    av dem som säga sig vara judar, men icke äro det, utan ljuga;
    ja, det vill jag göra så, att de komma ock falla ned för dina
    fötter, och de skola förstå, att jag har fått dig kär.
  10. Eftersom du har tagit vara på mitt bud om ståndaktighet, skall
    ock jag taga vara på dig och frälsa dig ut ur den prövning över
    hela världen för att sätta jordens inbyggare på prov.
  11. Jag kommer snart; håll fast det du har, så att ingen tager din
    krona.
  12. Den som vinner seger, honom skall jag göra till en pelare i min
    Guds tempel, och han skall aldrig mer lämna det; och jag skall
    skriva på honom min Guds namn och namnet på min Guds stad, det
    nya Jerusalem, som kommer ned från himmelen, från min Gud, och
    ock mitt eget nya namn.
  13. Den som har öra, han höre vad Anden säger till församlingarna.
  14. Och skriv till Laodiceas församlings ängel: »Så säger han som är
    Amen [1], den trovärdiga och sannfärdiga vittnet, begynnelsen
    till Guds skapelse:
  15. Jag känner dina gärningar: du är varken kall eller varm. Jag
    skulle önska att du vore antingen kall eller varm.
  16. Men nu, då du är ljum och varken varm eller kall, skall jag
    utspy dig ur min mun.
  17. Du säger ju: ‘Jag är rik, ja, jag har vunnit rikedomar och
    behöver intet’; och du vet icke att du just är eländig och
    ömkansvärd och fattig och blind och naken.
  18. Så råder jag dig då, att du köper av mig guld, som är luttrat i
    eld, för att du skall bliva rik, och att du köper vita kläder
    till att kläda dig i, för att din nakenhets skam icke skall
    bliva uppenbar, och att du köper ögonsalva till att smörja dina
    ögon med, för att du skall kunna se.
  19. ‘Alla som jag älskar, dem tuktar och agar jag.’ Så gör nu
    bättring med all flit.
  20. Se, jag står för dörren och klappar; om någon lyssnar till min
    röst och upplåter dörren, så skall jag gå in till honom och
    hålla måltid med honom och han med mig.
  21. Han som vinner seger, honom skall jag låta sitta med mig på min
    tron, likasom jag själv har vunnit seger och satt mig med min
    Fader på hans tron.
  22. Den som har öra, han höre vad Anden säger till församlingarna.

[1] Detta uttryck är hämtat från Jes. 65:16, där det ord, som i den
svenska översättningen återgivits med den sannfärdige, i den hebreiska
grundtexten är amen.
*66/04 Johannes’ uppenbarelse, 4 Kapitlet

Johannes’ uppenbarelse, 4 Kapitlet

                  Johannes ser i en syn Guds tron i
                              himmelen.
  1. Sedan fick jag se en dörr vara öppnad i himmelen; och den röst,
    lik ljudet av en basun, som jag förut hade hört tala till mig,
    sade: »Kom hit upp, så skall jag visa dig, vad som skall ske
    härefter.»
  2. I detsamma kom jag i andehänryckning. Och jag fick se en tron
    vara framsatt i himmelen, och någon satt på den tronen;
  3. och han som satt därpå var till utseendet såsom jaspissten och
    karneol. Och runt omkring tronen gick en regnbåge, som till
    utseendet var såsom en smaragd.
  4. Och jag såg tjugufyra andra troner runt omkring tronen, och på
    de tronerna sutto tjugufyra äldste, klädda i vita kläder, med
    gyllene kransar på sina huvuden.
  5. Och från tronen utgingo ljungeldar och dunder och tordön; och
    framför tronen brunno sju eldbloss, det är Guds sju andar.
  6. Framför tronen syntes ock likasom ett glashav, likt kristall;
    och runt omkring tronen stodo fyra väsenden, ett mitt för var
    sida av tronen och de voro fullsatta med ögon framtill och
    baktill.
  7. Och det första väsendet liknade ett lejon, det andra väsendet
    liknade en ung tjur, det tredje väsendet hade ett ansikte såsom
    en människa, det fjärde väsendet liknade en flygande örn.
  8. Och vart och ett av de fyra väsendena hade sex vingar; runt
    omkring, jämväl under vingarna voro de fullsatta med ögon. Och
    dag och natt sade de utan uppehåll: »Helig, helig, helig är
    Herren Gud den Allsmäktige, han som var och som är och som skall
    komma.»
  9. Och när väsendena hembära pris och ära och tack åt honom som
    sitter på tronen och tillbedja honom som lever i evigheternas
    evigheter,
  10. då falla de tjugufyra äldste ned inför honom som sitter på
    tronen och tillbedja honom som lever i evigheternas evigheter
    och lägga sina kransar ned inför tronen och säga;
  11. »Du, vår Herre och Gud, är värdig att mottaga pris och ära och
    makt, ty du har skapat allting, och därför att så var din vilja,
    kom det till och blev skapat.»
    *66/05 Johannes’ uppenbarelse, 5 KapitletJohannes’ uppenbarelse, 5 Kapitlet

Bokrullen med de sju inseglen.

  1. Och i högra handen på honom som satt på tronen såg jag en
    bokrulle med skrift både på insidan och på utsidan och förseglad
    med sju insegel.
  2. Och jag såg en väldig ängel, och utropade med hög röst: »Vem är
    värdig att öppna bokrullen och bryta dess insegel?»
  3. Men ingen, vare sig i himmelen eller på jorden eller under
    jorden, kunde öppna bokrullen eller se, vad som stod däri.
  4. Och jag grät bittert över att ingen befanns vara värdig att
    öppna bokrullen eller se, vad som stod däri.
  5. Men en av de äldste sade till mig: »Gråt icke. Se lejonet av
    Juda stam, telningen från Davids rot, har vunnit seger, så att
    han kan öppna bokrullen och och bryta dess sju insegel.»
  6. Då fick jag se, att mellan tronen och de fyra väsendena och de
    äldste stod ett lamm, som såt ut, såsom hade varit slaktat. Det
    had sju horn och sju ögon, det är Guds sju andar, vilka äro
    utsända över hela jorden.
  7. Och det trädde fram och tog bokrullen ur högra handen på honom
    som satt på tronen.
  8. Och när han tog bokrullen, föllo de fyra väsendena och de
    tjugufyra äldste ned inför Lammet; och de hade var och en sin
    harpa och hade gyllene skålar fulla med rökelse, det är de
    heligas böner.
  9. Och de sjöngo en ny sång som lydde så:
    »Du är värdig att taga bokrullen
    och att bryta dess insegel,
    ty du har blivit slaktad,
    och med ditt blod har du åt Gud köpt människor,
    av alla stammar och tungomål och folk och folkslag
  10. och gjort dem åt vår Gud till ett konungadöme och till präster,
    och de skola regera på jorden»
  11. Och i min syn fick jag höra röster av många änglar runt omkring
    tronen och omkring väsendena och de äldste; och deras antal var
    tio tusen gånger tio tusen och tusen gånger tusen.
  12. Och de sade med hög röst: »Lammet som blev slaktat, är värdigt
    att mottaga makten, så ock rikedom och vishet och starkhet och
    ära och pris och lov.»
  13. Och allt skapat, både i himmelen och på jorden och under jorden
    och på havet, och allt vad i dem var hörde jag säga: »Honom, som
    sitter på tronen och Lammet tillhör lovet och äran och priset
    och väldet i evigheternas evigheter.»
  14. Och de fyra väsendena sade »amen», och de äldste föllo ned och
    tillbådo.
    *66/06 Johannes’ uppenbarelse, 6 KapitletJohannes’ uppenbarelse, 6 Kapitlet

De sex första inseglen brytas.

  1. Och jag såg Lammet bryta det första av de sju inseglen; och jag
    hörde ett av de fyra väsendena säga såsom med tordönsröst:
    »Kom.»
  2. Då fick jag se en vit häst; och mannen, som satt på den, hade en
    båge, och en segerkrans blev honom given, och han drog ut såsom
    segrare och för att segra.
  3. Och när det bröt det andra inseglet, hörde jag det andra
    väsendet säga »Kom.»
  4. Då kom en annan häst fram, en som var röd; och åt mannen, som
    satt på den, blev givet att taga friden bort från jorden, så att
    människorna skulle slakta varandra. Och ett stort svärd blev
    honom givet.
  5. Och när det bröt det tredje inseglet, hörde jag det tredje
    väsendet säga »Kom.» Då fick jag se en svart häst; och mannen,
    som satt på den, hade en vågskål i sin hand.
  6. Och jag hörde likasom en röst mitt ibland de fyra väsendena
    säga: »Ett mått [1] vete för en silverpenning [1] och tre mått
    korn för en silverpenning! Och oljan och vinet må du icke
    skada.»
  7. Och när det bröt det fjärde inseglet, hörde jag det fjärde
    väsendets röst säga: »Kom.»
  8. Då fick jag se en blekgul häst; och mannen, som satt på den,
    hans namn var Döden, och Dödsriket följde med honom. Och åt dem
    gavs makt över fjärdedelen av jorden, så att de skulle få dräpa
    med svärd och genom hungersnöd och pest och genom vilddjuren på
    jorden.
  9. Och när det bröt det femte inseglet, såg jag under altaret de
    människors själar, som hade blivit slaktade för Guds ords skull
    om för det vittnesbörds skull, som de hade.
  10. Och de ropade med hög röst och sade: »Huru länge, du helige och
    sannfärdige Herre, skall du dröja att hålla dom och att utkräva
    vårt blod av jordens inbyggare?»
  11. Och åt var och en av dem gavs en vit, fotsid klädnad, och åt dem
    blev tillsagt, att de ännu en liten tid skulle giva sig till ro,
    till dess jämväl skaran av deras medtjänare och bröder, som
    skulle bliva dräpta likasom de själva, hade blivit fulltalig.
  12. Och jag såg Lammet bryta det sjätte inseglet. Då blev det en
    stor jordbävning, och solen blev svart som en sorgdräkt, och
    månen blev hel och hållen såsom blod;
  13. och himmelens stjärnor föllo ned på jorden, såsom när ett
    fikonträd fäller sina omogna frukter, då det skakas av en stark
    vind.
  14. Och himmelen vek undan, såsom när en bokrulle rullas tillhopa;
    och alla berg och öar flyttades bort ifrån sin plats.
  15. Och konungarna på jorden och stormännen och krigsöverstarna och
    alla de rika och de väldiga, ja, alla, både trälar och fria,
    dolde sig i hålor och bland bergsklippor.
  16. Och de sade till bergen och klipporna: »Fallen över oss och
    döljen oss för dens ansikte, som sitter på tronen, och för
    Lammets vrede.
  17. Ty deras vredes stora dag är kommen, och vem kan bestå?»

[1] Se Mått och Silverpenning i Ordförkl.
*66/07 Johannes’ uppenbarelse, 7 Kapitlet

Johannes’ uppenbarelse, 7 Kapitlet

               Guds tjänare bland Israels barns stammar
                tecknas med insegel.  En stor skara ur
               alla folk står inför Guds tron och lovar
                                honom.
  1. Sedan såg jag fyra änglar stå vid jordens fyra hörn och hålla
    tillbaka jordens fyra vindar, för att ingen vind skulle blåsa
    över jorden eller över havet eller mot något träd.
  2. Och jag såg en annan ängel träda fram ifrån öster med den
    levande Gudens signet. Och han ropade med hög röst till de fyra
    änglar, som hade fått sig givet att skada jorden och havet,
  3. och sade: »Gören icke jorden eller havet eller träden någon
    skada, förrän vi hava tecknat vår Guds tjänare med insegel på
    deras pannor.»
  4. Och jag fick höra antalet av dem som voro tecknade med insegel,
    ett hundra fyrtiofyra tusen tecknade av alla Israels barns
    stammar;
  5. av Juda stam tolv tusen tecknade,
    av Rubens stam tolv tusen,
    av Gads stam tolv tusen,
  6. av Asers stam tolv tusen,
    av Neftalims stam tolv tusen,
    av Manasses’ stam tolv tusen,
  7. av Simeons stam tolv tusen,
    av Levi stam tolv tusen,
    av Isaskars stam tolv tusen,
  8. av Sabulons stam tolv tusen,
    av Josefs stam tolv tusen,
    av Benjamins stam tolv tusen tecknade.
  9. Sedan fick jag se en stor skara, som ingen kunde räkna, en skara
    ur alla folkslag och stammar och folk och tungomål stå inför
    tronen och inför Lammet; och de voro klädda i vita, fotsida
    kläder och hade palmer i sina händer.
  10. Och de ropade med hög röst och sade: »Frälsningen tillhör vår
    Gud, honom som sitter på tronen, och Lammet.»
  11. Och alla änglar, som stodo runt omkring tronen och omkring de
    äldste och de fyra väsendena, föllo ned på sina ansikten inför
    tronen och tillbådo Gud
  12. och sade: »Amen. Lovet och priset och visheten och tacksägelsen
    och äran och makten och starkheten tillhöra vår Gud i
    evigheternas evigheter. Amen.»
  13. Och en av de äldste tog till orda och sade till mig: »Dessa som
    äro klädda i de vita, fotsida kläderna, vilka äro de, och
    varifrån hava de kommit?»
  14. Jag svarade honom: »Min herre, du vet själv det.» Då sade han
    till mig: »Dessa äro de som komma ur den stora bedrövelsen och
    som hava tagit sina kläder och gjort dem vita i Lammets blod.
  15. Därför stå de inför Guds tron och tjäna honom dag och natt i
    hans tempel. Och han som sitter på tronen skall slå upp sitt
    tabernakel över dem.
  16. ‘De skola icke mer hungra och icke mer törsta,
    och solens hetta skall icke träffa dem,
    ej heller eljest någon brännande hetta.
  17. Ty Lammet, som står mitt för tronen, skall vara deras herde och
    leda dem till livets vattenkällor, och ‘Gud skall avtorka alla
    tårar från deras ögon’.»
    *66/08 Johannes’ uppenbarelse, 8 KapitletJohannes’ uppenbarelse, 8 Kapitlet
                  Det sjunde inseglet brytes.  De sju
                   änglar som stå inför Gud mottaga
               basuner.  En annan ängel offrar rökelse.
                 De fyra första änglarna stöta i sina
                               basuner.
  1. Och när Lammet bröt det sjunde inseglet, uppstod i himmelen en
    tystnad, som varade vid pass en halv timme.
  2. Och jag fick se sju änglar, som stå inför Gud; åt dem gåvos sju
    basuner.
  3. Och en annan ängel kom och ställde sig vid altaret, och han hade
    ett gyllene rökelsekar; och mycken rökelse var given åt honom,
    för att han skulle lägga den till alla de heligas böner på det
    gyllene altare, som stod framför tronen.
  4. Och ur ängelns hand steg röken av rökelsen med de heligas böner
    upp inför Gud.
  5. Och ängeln tog rökelsekaret och fyllde det med eld från altaret
    och kastad elden ned på jorden. Då kommo tordön och dunder och
    ljungeldar och jordbävning.
  6. Och de sju änglarna, som hade de sju basunerna, gjorde sig redo
    att stöta i sina basuner.
  7. Och den förste stötte i sin basun. Då kom hagel och eld, blandat
    med blod, och det kastades ned på jorden; och tredjedelen av
    jorden brändes upp, och tredjedelen av träden brändes upp, och
    allt grönt gräs brändes upp.
  8. Och den andre ängeln stötte i sin basun. Då var det, som om ett
    stort brinnande berg hade blivit kastat i havet; och tredjedelen
    av havet blev blod.
  9. Och tredjedelen av de levande varelser, som funnos i havet,
    omkom; och tredjedelen av skeppen förgicks.
  10. Och den tredje ängeln stötte i sin basun. Då föll från himmelen
    en stor stjärna, brinnande liksom ett bloss; och den föll ned
    över tredjedelen av strömmarna och över vattenkällorna.
  11. Och stjärnans namn var Malört. Och tredjedelen av vattnet blev
    bitter malört; och många människor omkommo genom vattnet, därför
    att det hade blivit så bittert.
  12. Och den fjärde ängeln stötte i sin basun. Då drabbade
    hemsökelsen tredjedelen av solen och tredjedelen av månen och
    tredjedelen av stjärnorna, så att tredjedelen av dem förmörkades
    och dagen miste tredjedelen av sitt ljus, sammalunda ock natten.
  13. Sedan fick jag i min syn höra en örn, som flög fram uppe i
    himlarymden, ropa med hög röst: »Ve, ve, ve över jordens
    inbyggare, när de tre övriga änglar, som kloa stöta i basun,
    låta sina basuner ljuda!»
    *66/09 Johannes’ uppenbarelse, 9 KapitletJohannes’ uppenbarelse, 9 Kapitlet
               Den femte och den sjätte ängeln stöta i
                            sina basuner.
  1. Och den femte ängeln stötte i sin basun. Då såg jag en stjärna
    vara fallen från himmelen ner på jorden; och åt henne gavs
    nyckeln till avgrundens brunn.
  2. Och hon öppnade avgrundens brunn. Då steg en rök upp ur brunnen,
    lik röken från en stor ugn, och solen och luften förmörkades av
    luften från brunnen.
  3. Och ur röken kommo gräshoppor ut över jorden; och åt dem gavs
    samma makt, som skorpionerna på jorden hava.
  4. Och dem blev tillsagt, att de icke skulle skada gräset på jorden
    eller något annat grönt eller något träd, utan allenast de
    människor, som icke hade Guds insegel på sina pannor.
  5. Och åt dem blev givet att, icke att döda dem, men att plåga dem
    i fem månader; och plågan, som de vållade, var såsom den plåga
    en skorpion åstadkommer, när den stinger en människa.
  6. På den tiden skola människorna söka döden, men icke kunna finna
    den; de skola åstunda att dö, men döden skall fly undan infrån
    dem.
  7. Och gräshopporna tedde sig såsom hästar, rustade till strid. På
    sina huvuden hade de likasom kransar, som syntes vara av
    guld. Deras ansikten voro såsom människors ansikten.
  8. De hade hår såsom kvinnors hår, och deras tänder voro såsom
    lejons.
  9. De hade bröst. som liknade järnpansar; och rasslet av deras
    vingar var såsom vagnsrasslet, när många hästar med sina vagnar
    störta fram till strid.
  10. De hade stjärtar med gaddar, såsom skorpioner hava; och i deras
    stjärtar låg den makt de hade fått att i fem månader skada
    människorna.
  11. Till konung över sig hade de avgrundens ängel, vilkens namn på
    hebreiska är Abaddon och som på grekiska har namnet Apollyon
    [1].
  12. Det första ve har gått till ända; se, efter detta komma ännu två
    andra ve.
  13. Och den sjätte ängeln stötte i sin basun. Då hörde jag en röst
    från de fyra hornen på det gyllene altare, som stod inför Guds
    ansikte,
  14. säga till den sjätte ängeln, den som hade basunen: »Lös de fyra
    änglar, som hållas bundna invid den stora floden Eufrat.»
  15. Och de fyra änglarna löstes, de som just för den timmen, på den
    dagen, i den månaden, under det året hade hållits redo att dräpa
    tredjedelen av människorna.
  16. Och antalet ryttare i de ridande skarorna var två gånger tio
    tusen gånger tio tusen; jag fick höra att de var så många.
  17. Och hästarna och männen, som sutto på dem, tedde sig för min syn
    på detta sätt: männen hade eldröda och mörkblå och svavelgula
    pansar; och hästarna hade huvuden såsom lejon, och ur deras gap
    gick ut eld och rök och svavel.
  18. Av dessa tre plågor — av elden och röken och svavlet, som gick
    ut ur deras gap — dödades tredjedelen av människorna.
  19. Ty hästarnas makt låg i deras gap och i deras svansar. Deras
    svansar liknade nämligen ormar, och hade huvuden, och med dem
    var det, som de gjorde skada.
  20. Men de återstående människorna, de som icke hade blivit dödade
    genom dessa plågor, gjorde icke bättring; de väde sig icke ifrån
    belätena, som de hade gjort med egna händer, som upphörde icke
    att tillbedja onda andar och avgudar av guld och silver och
    koppar och sten och trä, som varken kunde se eller höra eller
    gå.
  21. De gjorde icke bättring och upphörde icke med sina mordgärningar
    och trolldomskonster, sin otukt och sitt tjuveri.

[1] D. ä. fördårvaren.
*66/10 Johannes’ uppenbarelse, 10 Kapitlet

Johannes’ uppenbarelse, 10 Kapitlet

                Ängeln med den öppna bokrullen.  De sju
                              tordönen.
  1. Och jag såg en annan väldig ängel komma ned från himmelen. Han
    var klädd i en sky och hade regnbågen över sitt huvud, och han
    hans ansikte var såsom solen, och hans ben voro som eldpelare;
  2. och i sin hand hade han en öppen liten bokrulle. Och han satte
    sin högra fot på havet och sin vänstra på jorden.
  3. Och han ropade med hög röst, såsom när ett lejon ryter. Och när
    han hade ropat, läto de sju tordönen höra sina röster.
  4. Och sedan de sju tordönen hade talat, tänkte jag skriva, men jag
    fick då höra en röst från himmelen säga: »Göm såsom under
    insegel, vad de sju tordönen hava talat, och skriv icke upp
    det.»
  5. Och ängeln, som jag såg stå på havet och på jorden, lyfte sin
    högra hand upp mot himmelen
  6. och svor vid honom som lever i evigheternas evigheter, vid honom
    som har skapat himmelen och vad däri är och jorden och vad därpå
    är och havet och vad däri är, och sade: »Ingen tid skall mer
    givas,
  7. utan i de dagar, då den sjunde ängelns röst höres, när det sker,
    att han stöter i sin basun, då är Guds hemliga rådslut
    fullbordat i enlighet med det glada budskap, som han har
    förkunnat för sina tjänare profeterna.»
  8. Och den röst, som jag hade hört från himmelen, hörde jag nu åter
    tala till mig; den sade: »Gå och tag den öppna bokrulle, som
    ängeln har i sin hand, han som står på havet och på jorden.»
  9. Då gick jag bort till ängeln och bad honom, att han skulle giva
    mig bokrullen. Och han sade till mig: »Tag den och ät upp den;
    den skall vålla dig bitter plåga i din buk, men i din mun skall
    den vara söt såsom honung.»
  10. Då tog jag bokrullen ur ängelns hand och åt upp den; och den var
    i min mun söt såsom honung, men när jag hade ätit upp den, kände
    jag bitter plåga i min buk.
  11. Och mig blev sagt: »Du måste än ytterligare profetera om många
    folk och folkslag och tungomål och konungar.
    *66/11 Johannes’ uppenbarelse, 11 KapitletJohannes’ uppenbarelse, 11 Kapitlet
                Befallning att mäta Guds tempel.  Guds
                   två vittnen.  Den sjunde basunen.
  1. Och ett rör, likt en mätstång, gavs åt mig, och mig blev sagt:
    »Stå upp och mät Guds tempel och altaret tillika med dem som
    tillbedja därinne.
  2. Men lämna åsido templets yttre förgård och mät den icke; ty den
    är prisgiven åt hedningarna, och de skola under fyrtiotvå
    månader förtrampa den heliga staden.
  3. Och jag skall låta mina två vittnen under ett tusen två hundra
    sextio dagar profetera, höljda i säcktyg.
  4. Dessa vittnen äro de två olivträd och de två ljusstakar som stå
    inför jordens Herre.
  5. Och om någon vill göra dem skada, så går eld ut ur deras mun och
    förtär deras ovänner; ja, om någon vill göra dem skada, så skall
    han bliva dödad på det sättet.
  6. De hava makt att tillsluta himmelen, så att intet regn faller
    under den tid de profetera; de hava ock makt över vattnet, makt
    att slå jorden med alla slags plågor, så ofta de vilja.
  7. Och när de hava till fullo framburit sitt vittnesbörd, skall
    vilddjuret, det som skall stiga upp ur avgrunden, giva sig i
    strid med dem och skall övervinna dem och döda dem.
  8. Och deras döda kroppar skola bliva liggande på gatan i den stora
    staden, som andligen talat heter Sodom och Egypten, den stad,
    där också deras Herre blev korsfäst.
  9. Och människor av allahanda folk och stammar och tungomål och
    folkslag skola i tre och en halv dagar se deras döda kroppar
    ligga där, och de skola icke tilstädja att kropparna läggas i
    någon grav.
  10. Och jordens inbyggare skola glädjas över vad som har vederfarits
    dem och skola fröjda sig och sända varandra gåvor; ty dessa två
    profeter hade varit en plåga för jordens inbyggare.»
  11. Men efter tre och en halv dagar kom livets ande från Gud in i
    dem, och de reste sig upp på sina fötter; och en stor fruktan
    föll över dem som sågo dem.
  12. Och de hörde en stark röst från himmelen, som sade till dem:
    »Kommen hit upp.» Då stego de i en sky upp till himmelen i sina
    ovänners åsyn.
  13. Och i samma stund blev det en stor jordbävning, och tiondedelen
    av staden störtade samman och genom jordbävningen omkommo sju
    tusen människor; och de övriga blevo förskräckta och gåvo ära åt
    Gud i himmelen.
  14. Det andra ve har gått till ända; se, det tredje ve kommer snart.
  15. Och den sjunde ängeln stötte i sin basun. Då ljödo i himmelen
    starka röster, som sade: »Väldet över världen har blivit vår
    Herres och hans Smordes, och han skall vara konung i
    evigheternas evigheter.»
  16. Och de tjugufyra äldste, som sutto på sina troner inför Gud,
    föllo ned på sina ansikten och tillbådo Gud
  17. och sade: »Vi tacka dig, Herre Gud, du Allsmäktige, du som är
    och som var, för att du har tagit i besittning din stora makt
    och trätt fram såsom konung.
  18. Folken vredgades, men din vredes dag har nu kommit och den tid,
    då de döda skola få sin dom och då du skall löna dina tjänare
    profeterna och de heliga och dem som frukta ditt namn, både små
    och stora. och då du skall fördärva dem som fördärva jorden.»
  19. Och Guds tempel i himmelen öppnades, och hans förbundsark blev
    synlig i hans tempel. Då kommo ljungeldar och dunder och tordön
    och jordbävning och starkt hagel.
    *66/12 Johannes’ uppenbarelse, 12 KapitletJohannes’ uppenbarelse, 12 Kapitlet
                Kvinnan och draken.  Mikaels strid med
                               draken.
  1. Och ett stort tecken visade sig i himmelen: där syntes en
    kvinna, som hade solen till sin klädnad och månen under sina
    fötter och en krans av tolv stjärnor på sitt huvud.
  2. Hon var havande och ropade i barnsnöd och födslovånda.
  3. Ännu ett tecken visade sig i himmelen: där syntes en stor röd
    drake, som hade sju huvuden, och tio horn och på sina huvuden
    sju kronor.
  4. Och hans stjärt drog med sig tredjedelen av himmelens stjärnor
    och kastade den ned på jorden. Och draken stod framför kvinnan,
    som skulle föda, ty han ville uppsluka hennes barn, när hon hade
    fött det.
  5. Och hon födde ett barn gossebarn, som en gång skall styra alla
    folk med järnspira. Men hennes barn blev uppryckt till Gud och
    till hans tron;
  6. Och kvinnan flydde ut i öknen, där hon har en plats sig beredd
    av Gud och där hon skulle få sitt uppehälle under ett tusen två
    hundra sextio dagar.
  7. Och en strid uppstod i himmelen: Mikael och hans änglar gåvo sig
    i strid med draken; och draken och hans änglar stridde mot dem,
  8. men de förmådde intet mot dem, och i himmelen fanns nu icke mer
    någon plats för dem.
  9. Och den store draken, den gamle ormen, blev nedkastad, han som
    kallas Djävul och Satan och som förvillar hela världen; han blev
    nedkastad till jorden, och hans änglar kastades ned jämte honom.
  10. Och jag hörde en stark röst i himmelen säga: »Nu har frälsningen
    och makten och riket blivit vår Guds och väldet hans Smordes; ty
    våra bröders åklagare är nedkastad, han som dag och natt
    anklagade dem inför vaår Gud.
  11. De övervunno honom i kraft av Lammets blod och i kraft av sitt
    vittnesbörds ord: de älskade icke så sitt liv, att de drogo sig
    undan döden.
  12. Glädjes fördenskull, I himlar och I som bon i dem. Men ve dig,
    du jord, och dig, du hav! Ty djävulen har kommit ned till eder i
    stor vrede, eftersom han vet, att den tid han har kvar är kort.»
  13. Och när draken såg, att han var nedkastad på jorden, förföljde
    han kvinnan, som hade fött gossebarnet.
  14. Men åt kvinnan gåvos den stora örnens två vingar, för att hon
    skulle flyga ut i öknen till den plats, där hon skulle få sitt
    uppehälle under en tid och tider och en hlv tid, fjärran från
    ormens åsyn.
  15. Då sprutade ormen ur sitt gap vatten efter kvinnan såsom en
    ström, för att strömmen skulle bortföra henne.
  16. Men jorden kom kvinnan till hjälp; jorden öppnade sin mun och
    drack upp strömmen, som draken hade sprutat ut ur sitt gap.
  17. Och draken vredgades än mer på kvinnan och gick åstad för att
    föra krig mot de övriga av hennes säd, mot dem som hålla Guds
    bud och hava Jesu vittnesbörd.
  18. Och han ställde sig på sanden invid havet.
    *66/13 Johannes’ uppenbarelse, 13 KapitletJohannes’ uppenbarelse, 13 Kapitlet

De två vilddjuren.

  1. Då såg jag ett vilddjur stiga upp ur havet; det hade tio horn
    och sju huvuden, och på sina horn hade det tio kronor och sina
    huvuden hädiska namn.
  2. Och vilddjuret, som jag såg, liknade en panter, men det hade
    fötter såsom en björn och gap såsom ett lejon. Och draken gav
    det sin makt och sin tron och gav det stor myndighet.
  3. Och jag såg ett av dess huvuden vara liksom sårat till döds, men
    dess dödssår blev läkt. Och hela jorden såg med förundran efter
    vilddjuret.
  4. Och de tillbådo draken, därför att han hade givit vilddjuret
    sådan myndighet; de tillbådo och vilddjuret och sade »Vem är lik
    vilddjuret, och vem kan strida mot det?»
  5. Och det fick en mun sig given, som talade stora ord och vad
    hädiskt var, och det fick makt att så göra under fyrtiotvå
    månader.
  6. Och den öppnade sin mun till att föra hädiskt tal mot Gud, till
    att häda hans namn och hans tabernakel och dem som bo i
    himmelen.
  7. Och det fick makt att föra krig mot de heliga och att övervinna
    dem; och det fick makt över alla stammar och folk och tungomål
    och folkslag.
  8. Och alla jordens inbyggare skola tillbedja det, ja, envar som
    icke har sitt namn från världens begynnelse skrivet i livets
    bok, det slaktade Lammets bok.
  9. Den som har öra, han höre.
  10. Den som för andra bort i fångenskap, han skall själv bliva
    bortförd i fångenskap; den som dräper andra med svärd, han skall
    själv bliva dräpt med svärd. Här gäller det för de heliga att ha
    ståndaktighet och tro.
  11. Och jag såg ett annat vilddjur stiga upp ur jorden; det hade två
    horn, lika ett lamms, och det talade såsom en drake.
  12. Och det utövar det första vilddjurets hela myndighet i dess
    åsyn. Och det kommer jorden och dem som bo därpå att tillbedja
    det första vilddjuret, det vars dödssår blivit läkt.
  13. Och det gör stora tecken, så att det till och med låter eld i
    männikornas åsyn falla ned från himmelen på jorden.
  14. Och genom de tecken, som det har får makt att göra i vilddjurets
    åsyn, förvillar det jordens inbyggare; det förmår genom sitt tal
    jordens inbyggare att göra en bild åt vilddjuret, det som var
    sårat med svärd, men åter kom till liv.
  15. Och det fick makt att giva ande åt vilddjurets bild, så att
    vilddjurets bild till och med kunde tala och kunde låta döda
    alla som icke tillbådo vilddjurets bild.
  16. Och det förmår alla, både små och stora, både rika och fatiga,
    både fria och trälar. att låta giva sig ett märke på högra
    handen eller på pannan,
  17. så att ingen får vare sig köpa eller sälja något, utom den som
    är märkt med vilddjurets namn eller dess namns tal.
  18. Här gäller det att vara vis; den som har förstånd, han räkne ut
    betydelsen av vildjjurets tal, ty det är en människas tal. Och
    dess tal är sex hundra sextiosex.
    *66/14 Johannes’ uppenbarelse, 14 KapitletJohannes’ uppenbarelse, 14 Kapitlet
                Lammet med de tecknade på Sions berg.
               Domsförkunnelse genom tre änglar.  Löfte
                   till dem som dö i Herren.  De två
                           skördeänglarna.
  1. Och jag fick se Lammet stå på Sions berg jämte det ett hundra
    fyrtio fyra tusenm som hade dess namn och dess Faders namn
    skrivna på sina pannor.
  2. Och jag hörde ett ljud från himmelen, likt bruset av stora
    vatten och dånet av ett starkt tordön; och ljudet, som jag
    hörde, var, såsom när harpospelare spela på sina harpor.
  3. Och de sjöngo inför tronen och inför de fyra väsendena och de
    äldste, vad som tycktes vara en ny sång; och ingen kunde lära
    sig den sången utom de ett hundra fyrtio fyra tusen, som voro
    friköpta från jorden.
  4. Dessa äro de som icke hava orenat sig med kvinnor; ty de äro
    såsom jungfrur. Dess äro de som följa Lammet, varthelst de
    går. De hava blivit friköpta ifrån människorna till en förstling
    åt Gud och Lammet.
  5. Och i deras mun har ingen lögn blivit funnen; de äro
    ostraffliga.
  6. Och jag såg en annan ängel flyga fram uppe i himlarymden; han
    hade ett evigt evangelium, som han skulle förkunna för dem som
    bo på jorden, för alla folkslag och stammar och tungomål och
    folk.
  7. Och han sade med hög röst: »Frukten Gud och given honom ära; ty
    stunden är kommen, då han skall hålla dom. Ja, tillbedjen honom
    som har skapat himmel och jord och hav och vattenkällor.
  8. Och ännu en annan ängel följde honom; denne sade: »Fallet,
    fallet är det stora babylon, som har givit alla folk att dricka
    av sin otukts vredesvin.»
  9. Och ännu en tredje ängel följde dem; denne sade med hög röst:
    »Om någon tillbeder vilddjuret och dess bild och tager dess
    märke på sin panna eller på sin hand,
  10. så skall han och få dricka av Guds vredesvin, det som är iskänkt
    i hans vredes kalk, obemängt; och han skall bliva plågad med eld
    och svavel i heliga anglars och i Lammets åsyn.
  11. Och när de så plågas, uppstiger röken därav i evigheternas
    evigheter, och de hava ingen ro, vaken dag eller natt, de som
    tillbedja vilddjuret och dess bild eller som låta märka sig med
    dess namn.
  12. Här gäller det för de heliga att hava ståndaktighet, för dem som
    hålla Guds bud och bevara tron på Jesus.»
  13. Och jag hörde en röst från himmelen säga: »Skriv: Saliga äro de
    döda, som dö i Herren härefter. Ja, säger Anden, de skola få
    vila sig från sitt arbete, ty deras gärningar följa dem.»
  14. Och jag fick se en vit sky, och på skyn sat en som liknade en
    människoson; och han hade på sitt huvud en gyllene krans och i
    sin hand en vass lie.
  15. Och en annan ängel kom ut ur templet och ropade med hög röst
    till den som satt på skyn: »Låt din lie gå och inbärga skörden;
    ty skördetiden är kommen, och säden på jorden är fullt mogen
    till skörd.»
  16. Den som satt på skyn då till med sin lie på jorden, och jorden
    blev avbärgad.
  17. Och en annan ängel kom ut ur templet i himmelen, och jämväl han
    hade en vass lie.
  18. Och ännu en ängel kom fram ifrån altaret, den som hade makt över
    elden. Denne ropade med hög röst till den som hade den vassa
    lien; han sade »Låt din vassa lie gå och skär av druvklasarna
    från vinträden på jorden, ty deras druvor äro fullmogna.»
  19. Och ängeln högg till med sin lie på jorden och skar av frukten
    ifrån vinträden på jorden och kastade den i Guds vredes stora
    vinpress.
  20. Och vinpressen trampade utanför staden, och blod gick ut från
    pressen och steg ända upp till betslen på hästarna på en sträcka
    av ett tusen sex hundra stadier.
    *66/15 Johannes’ uppenbarelse, 15 KapitletJohannes’ uppenbarelse, 15 Kapitlet
                   De sju änglarna med de sju sista
                  plågorna.  Moses' och Lammets sång.
  1. Och jag såg ett annat tecken i himmelen, stort och underbart;
    sju änglar med de sju plågor, som bliva de sista, ty med dem är
    Guds vredesmod fullbordad.
  2. Och jag fick se något som såg ut såsom ett glashav, blandat med
    eld. Och jag såg dem som hade vunnit seger över vilddjuret, med
    dess bild och dess namns tal, stå vid glashavet med Guds harpor
    i sina händer.
  3. Och de sjöngo Moses’, Guds tjänares sång och
    Lammets sång: de sjöngo:
    »Stora och underbara äro dina verk,
    Herre Gud, du Allsmäktige;
    rättfärdiga och rätta äro dina vägar,
    du folkens konung.
  4. Vem skulle icke frukta dig Herre,
    och prisa ditt namn?
    Du allena är helig,
    och alla folk skola komma
    och tillbedja inför dig.
    Ty dina domar hava blivit uppenbara.»
  5. Sedan såg jag, att vittnesbördets tabernakels tempel i himmelen
    öppnades.
  6. Och de sju änglarna med de sju plågorna kommo ut ur templet,
    klädda i rent, skinande linne och omgjordade kring bröstet med
    gyllene bälten.
  7. Och ett av de fyra väsendena gav de sju änglarna sju gyllene
    skålar, fulla av Guds vrede, hans som lever i evigheternas
    evigheter.
  8. Och templet blev uppfyllt av rök från Guds härlighet och från
    hans makt, och ingen kunde gå in i templet, förrän de sju
    änglarnas sju plågor hade fått sin fullbordan.
    *66/16 Johannes’ uppenbarelse, 16 KapitletJohannes’ uppenbarelse, 16 Kapitlet
                   De sju änglarna utgjuta Guds sju
                       vredesskålar på jorden.
  1. Och jag hörde en stark röst från templet säga till de sju
    änglarna: »Gån åstad och gjuten ut Guds sju vredesskålar på
    jorden.»
  2. Och den förste gick åstad och göt up sin skål på jorden. Då
    kommo onda och svåra sårnader på de människor, som buro
    vildjjurets märke och tillbådo dess bild.
  3. Och den andre göt ut sin skål i havet. Då förvandlades det till
    blod, likt blodet av en död människa, och alla levande varelser
    i havet dogo.
  4. Och den tredje göt ut sin skål i strömmarna och
    vattenkällorna. Då förvandlades dessa till blod.
  5. Och jag hörde vattnens ängel säga: »Rättfärdig är du, du som är
    och som var, du helige, som har dömt så.
  6. De hava utgjutit heliga mäns och profeters blod. Därför har ock
    du gett dem blod att dricka; det äro det värda.»
  7. Och jag hörde altaret säga: »Ja, Herre Gud, du Allsmäktige,
    rätta och rättfärdiga äro dina domar.»
  8. Och den fjärde göt ut sin skål över solen. Då fick denna makt
    att bränna människorna såsom med eld.
  9. Och när nu människorna blevo brända av stark hetta, hädade de
    Guds namn, hans som hade makten över dessa plågor; de gjorde
    icke bättring och gåvo honom icke ära.
  10. Och den femte ängeln göt ut sin skål över vilddjurets tron. Då
    blev dess rike förmörkat, och människorna bero sönder sina
    tungor i sin vånda.
  11. Och de hädade himmelens Gud för sin våndas och sina sårnaders
    skull; de gjorde icke bättring och upphörde icke med sina
    gärningar.
  12. Och den sjätte göt ut sin skål över den stora floden Eufrat. Då
    torkade dess vatten ut, för att väg skulle beredas åt konungarna
    från östern.
  13. Och ur drakens gap och vilddjurets gap och ur den falske
    profetens mun såg jag tre orena andar utgå, lika paddor.
  14. De äro nämligen onda andar, som göra tecken och som göra tecken
    och som gå ut till konungarna i hela världen för att samla dem
    till striden på Guds, den Allsmäktiges, stora dag.
  15. (»Se, jag kommer såsom en tjuv; salig är den som vakar och
    bevarar sina kläder så att han icke måste gå naken och man får
    se hans skam.»)
  16. Och de församlade dem till den plats, som på hebreiska heter
    Harmagedon.
  17. Och den sjunde göt ut sin skål i luften. Då gick en stark röst
    ut från tronen i templet och sade »Det är gjort.»
  18. Och nu kommo ljungeldar och dunder och tordön, och det blev en
    stor jordbävning, en jordbävning så stor, att dess like icke
    hade förekommitm alltsedan människor blevo till på jorden.
  19. Och den stora staden rämnade söder i tre delar, och folkens
    städer störtade samman; och Gud kom ihåg det stora Babylon, så
    att han räckte det kalken men sin stränga vredes vin.
  20. Och alla öar flydde, och inga berg funnos mer.
  21. Och stora hagel, centnertunga, föllo ned från himmelen på
    människorna; och människorna hädade Gud för den plåga som haglen
    vållade, ty den plågan var mycket stor.
    *66/17 Johannes’ uppenbarelse, 17 KapitletJohannes’ uppenbarelse, 17 Kapitlet

Skökan på vilddjuret. Lammets seger.

  1. Och en av de sju änglarna med de sju skålarna kom och talade med
    mig och sade: »Kom hit, så skall jag visa dig, huru den stora
    skökan får sin dom, hon som tronar vid stora vatten,
  2. hon som jordens konungar hava bedrivit otukt med och av vilkens
    otukts vin jordens inbyggare hava druckit sig druckna.»
  3. Sedan förde han mig i anden bort till en öken. Där såg jag en
    kvinna, som satt på ett scharlakansrött vilddjur, fulltecknat
    med hädiska namn; och det hade sju huvuden och tio horn.
  4. Och kvinnan var klädd i purpur och scarlakan och glänste av guld
    och ädla stenar och pärlor; och i sin hand hade hon en gyllene
    kalk, full av styggelser och av hennes otukts orenlighet.
  5. Och på hennes panna var inskrivet ett namn med hemlig betydelse:
    »Det stora babylon, hon som är moder till skökorna och till
    styggelserna på jorden.»
  6. Och jag såg kvinnan vara drucken av de heligas blod och av Jesu
    vittnens blod. Och jag förundrade mig storligen, när jag såg
    henne.
  7. Och ängeln sade till mig: »Varför förundrar du dig? Jag skall
    säga dig hemligheten om kvinnan och om vilddjuret, som bär henne
    och som har de sju huvudena och de tio hornen.
  8. Vilddjuret, som du har sett, det har varit och är icke mer; men
    det skall stiga upp ur avgrunden, och det går sedan i
    fördärvet. Och de av jordens inbyggare, vilkas namn icke från
    världens begynnelse äro skrivna i livets bok, skola förundra
    sig, när de få se vildjjuret, som har varit och icke mer är, men
    dock skall komma. —
  9. Här gäller det att äga ett förstånd med vishet. De sju huvudena
    äro sju berg, som kvinnan tronar på. De äro ock sju konungar;
  10. fem av dem hava fallit, en är, och den återstående har ännu icke
    kommit, och när han kommer skall han bliva kvar en liten tid.
  11. Och vilddjuret, som har varit och icke mer är, det är självt den
    åttonde och dock en av de sju, och det går i fördärvet.
  12. Och de tio horn, som du har sett, de äro tio konungar, som ännu
    icke hava kommit till konungavälde, men som för en kort tid,
    tillika med vilddjuret, få makt såsom konungar.
  13. Dessa hava ett och samma sinne, och de giva sin makt och
    myndighet åt vilddjuret.
  14. De skola giva sig i strid med Lammet; men Lammet jämte de
    kallade och utvalda och trogna, som följa det, skall övervinna
    dem, ty Lammet är herrarnas herre och konungarnas konung.»
  15. Och han sade ytterligare till mig: »Vattnen, som du har sett,
    där varest skökan tronar, äro folk och människoskaror och
    folkslag och tungomål.
  16. Och de tio horn, som du har sett, och vilddjuret, de skola hata
    skökan och göra henne utblottad och naken och skola äta hennes
    kött och bränna upp henne i eld.
  17. Ty Gud har ingivit dem i hjärtat, att de skola utföra vad han
    har i sinnet, och att de alla skola handla i ett och samma sinne
    och att de skola giva sitt välde åt vilddjuret, till dess Guds
    utsagor hava fullbordats.
  18. Och kvinnan, som du har sett, är den stora staden, som har
    konungsligt välde över jordens konungar.»
    *66/18 Johannes’ uppenbarelse, 18 KapitletJohannes’ uppenbarelse, 18 Kapitlet

Babylons fall.

  1. Därefter såg jag en annan ängel komma ned från himmelen; han
    hade stor makt, och jorden upplystes av hans härlighet.
  2. Och han ropade med stark röst och sade:»Fallet, fallet är det stora Babylon; det har blivit en boning
    för onda andar, ett tillhåll för alla slags orena andar och ett
    tillhåll för alla slags orena och vederstyggliga fåglar.
  3. Ty av hennes otukts vredesvin hava alla folk druckit; konungarna
    på jorden hava bedrivit otukt med henne, och köpmännen på jorden
    hava skaffat sig rikedom genom hennes omåttliga vällust.»
  4. Och jag hörde en annan röst i himmelen säga:
    »Dragen ut ifrån henne, I mitt folk, så att I icke gören eder
    delaktiga i hennes synder och fån eder del av hennes plågor.
  5. Ty hennes synder räcka ända upp till himmelen, och Gud har
    kommit ihåg hennes orättfärdiga gärningar.
  6. Vedergällen henne, vad hon har gjort, ja, given henne dubbelt
    igen för hennes gärningar; iskänken dubbelt åt henne i den kalk,
    vari hon har iskänkt.
  7. Så mycken ära och vällust, som hon har berett sig, så mycken
    pina och sorg mån I bereda henne. Eftersom hon säger i sitt
    hjärta: ‘Jag tronar såsom drottning och och sitter icke såsom
    änka, och aldrig skall jag veta av någon sorg’,
  8. därför skola på en och samma dag hennes plågor komma över henne:
    död och sorg och hungersnöd; och hon skall brännas upp i eld. Ty
    stark är Herren Gud, han som har dömt henne.
  9. Och jordens konungar, som hava bedrivit otukt och levat i
    vällust med henne, skola gråta och jämra sig över henne, när de
    se röken av hennes brand.
  10. De skola stå långt ifrån av förfäran över hennes pina pch skola
    säga: ‘Ve, ve dig, Babylon, du stora stad, du starka stad!
    Plötsligt har nu din dom kommit.’
  11. Och köpmännen på jorden gråta och sörja över henne, då nu ingen
    mer köper de varor som de frakta:
  12. guld och silver, ädla stenar och pärlor, fint linne och purpur,
    siden och scharlakan, allt slags välluktande trä, alla slags
    arbeten av elfenben och dyrbaraste trä, av koppar och järn och
    marmor,
  13. därtill kanel och kostbar salva, rökverk, smörjelse och
    välluktande harts, vin och olja, fint mjöl och vete, fäkreatur
    och får, hästar och vagnar, livegna och trälar.
  14. De frukter, som din själ hade begär till, hava försvunnit ifrån
    dig; allt vad kräsligt och präktigt du hade har gått förlorat
    för dig och skall aldrig mer bliva funnet.
  15. De som handlade med sådant, de som skaffade sig rikedom genom
    henne, de skola stå långt ifrån av förfäran över hennes pina; de
    skola gråta och sörja
  16. och skola säga: ‘Ve, ve dig, du stora stad, du som var klädd i
    fint linne och purpur och scharlakan, du som glänste av guld och
    ädla stenar och pärlor!
  17. I ett ögonblick har nu denna stora rikedom blivit förödd.’Och alla skeppare och alla kustfarare och sjömän och alla andra
    som hava fått sitt arbete på havet stå långt ifrån;
  18. och när de ser röken av hennes brand, ropa de och säga: ‘Var
    fanns den stora stadens like?’
  19. Och de strö stoft på sina huvuden och ropa under gråt och sorg
    och säga: ‘Ve, ve dig, du stora stad, genom vars skatter alla de
    därinne, som hade skepp på havet, blevo rika! I ett ögonblick
    har den nu blivit förödd.
  20. Gläd dig över vad som har vederfarits henne, du himmel och I
    helige och I apostlar och profeter, då nu Gud har hållit dom
    över henne och utkrävt vedergällning för eder!»
  21. Och en väldig ängel tog upp en sten, lik en stor kvarnsten, och
    kastade den i havet och sade: »Så skall Babylon, den stora
    staden, med fart störtas ned och aldrig mer bliva funnen.
  22. Av harpospelare och sångare, av flöjtblåsare och basunblåsare
    skall aldrig med något ljud bliva hört i dig; aldrig mer skall
    någon konstförfaren man av något slags yrke finnas i dig;
    bullret av en kvarn skall aldrig mer höras i dig;
  23. en lampas sken skall aldrig mer lysa i dig; rop för brudgum och
    brud skall aldrig mer höras i dig — du vars köpmän voro stormän
    på jorden, du, genom vars trolldom alla folk blevo förvillade
  24. och i vilken man såg profeter och heliga mäns blod, ja, alla de
    människors blod, som hade blivit slaktade på jorden.»
    *66/19 Johannes’ uppenbarelse, 19 KapitletJohannes’ uppenbarelse, 19 Kapitlet
               Himlaskaran lovar Gud vid Babylons fall
                  och vid Lammets bröllop.   Kristus
                       strider mot vilddjuret.
  1. Sedan hörde jag liksom starka röster av en stor skara i
    himmelen, som sade »Halleluja! Frälsningen och äran och makten
    tillhöra vår Gud.
  2. Ty rätta och rättfärdiga äro hans domar; han har dömt den stora
    skökan, som fördärvade jorden genom sin otukt, och han har
    utkrävt sina tjänares blod av hennes hand.»
  3. Och åter sade de: »Halleluja!» Och röken från henne stiger upp i
    evigheternas evigheter!
  4. Och de tjugufyra äldste och de fyra väsendena föllo ned och
    tillbådo Gud, som satt på tronen; de sade: »Amen! Halleluja!»
  5. Och från tronen utgick en röst, som sade: »Loven vår Gud, alla I
    hans tjänare, I som frukten honom, både små och stora.»
  6. Och jag hörde likasom röster av en stor skara, lika bruset av
    stora vatten och dånet av starka tordön; de sade: »Halleluja!
    Herren, vår Gud, den Allsmäktige, har nu trätt fram såsom
    konung.
  7. Låtom oss glädjas och fröjda oss och giva honom äran; ty tiden
    är inne för Lammets bröllop, och dess brud har gjort sig redo.
  8. Och åt henne har blivit givet att kläda sig i fint linne,
    skinande och rent.» Det fina linnet är de heligas rättfärdighet.
  9. Och han sade till mig: »Skriv: Saliga äro de som äro bjudna till
    Lammets bröllopsmåltid.» Ytterligare sade han till mig: »Dessa
    ord äro sanna Gus ord.»
  10. Och jag föll ned för hans fötter för att tillbedja honom, men
    han sade till mig: »Gör icke så. Jag är din medtjänare och dina
    bröders, deras som hava Jesu vittnesbörd. Gud skall du
    tillbedja. Ty Jesu vittnesbörd är profetsians ande.»
  11. Och jag såg himmelen öppen och fick där se en vit häst; och
    mannen, som satt på den, heter »Trofast och sannfärdig», och han
    dömer och strider i rättfärdighet.
  12. Hans ögon voro såsom eldslågor, och på sitt huvud bar han många
    kronor och hade ett namn där skrivet, som ingen känner utom han
    själv.
  13. Och han var klädd i en mantel, som var doppad i blod; och det
    namn han fått är »Guds Ord».
  14. Och honom följde på vita hästar de himmelska häskarorna, klädda
    i fint linne, vitt och rent.
  15. Och från hans mun utgick ett skarpt svärd, varmed han skulle slå
    folken. Och han skall styra dem med järnspira; och han trampar
    Guds den Allsmäktiges, stränga vredes vinpress.
  16. Och på sin mantel, över sin länd, har han detta namn inskrivet:
    »Konungarnas konung och herrarnas herre.»
  17. Och jag såg en ängel stå i solen, och denne ropade med hög röst
    och sade till alla fåglar, som flögo fram uppe i himlarymden:
    »Kommen hit, församlen eder till Guds stora gästabud
  18. för att äta kött av konungar och krigsöverstar och hjältar, kött
    av hästar och deras ryttare, ja, kött av alla, både fria och
    trälar, både små och stora.»
  19. Och jag såg vilddjuret och konungarna på jorden med sina
    härskaror, samlade för att utkämpa sin strid mot honom som satt
    på hästen och mot hans härskara.
  20. Och vilddjuret blev gripet, därjämte ock den falske profeten,
    som i dess åsyn hade gjort de tecken, med vilka han hade
    förvillat dem som hade tillbett dess bild. Båda blevo de levande
    kastade i eldsjön, som brann med svavel.
  21. Och de andra voro dräpta med ryttarens svärd, den som utgick
    från hans mun; och alla fåglar blevo mättade av deras kött.
    *66/20 Johannes’ uppenbarelse, 20 KapitletJohannes’ uppenbarelse, 20 Kapitlet
               Satan fängslad.  Den första uppståndelsen
                och det tusenåriga riket.   Satan åter
                    lös.  Den slutliga världsdomen.
  1. Och jag såg en ängel komma ned från himmelen; han hade nyckeln
    till avgrunden och hade en stor kedja i sin hand.
  2. Och han grep draken, den gamle ormen, det är djävulen och Satan,
    och fängslade honom för tusen år
  3. och kastade honom i avgrunden och stängde igen och satte dit ett
    insegel över honomm på det att han icke mer skulle förvilla
    folken, förrän de tusen åren hade gått till ända. Därefter skall
    han åter komma lös för en liten tid.
  4. Och jag såg troner stå där, och de satte sig på dem, de, åt
    vilka gavs makt att hålla dom. Och jag såg de människors själar,
    som hade blivit halshuggna för Jesu vittnesbörds och Guds Ords
    skull och som icke hade tillbett vliddjuret eller dess bild och
    icke heller tagit dess märke på sina pannor och sina händer;
    dessa blevo nu åter levande och fingo regera med Kristus i tusen
    år.
  5. (De övriga döda blevo icke levande, förrän de tusen åren hade
    gått till ända.) Detta är den första uppståndelsen.
  6. Salig och helig är den som har del i den första uppståndelsen;
    över dem har den andra döden ingen makt, utan de skola vara Guds
    och Kristi präster och skola få regera med honom de tusen åren.
  7. Men när de tusen åren hava gått till ända, skall Satan komma lös
    ur sitt fängelse.
  8. Han skall då gå ut för att förvilla de folk, som bo vid jordens
    fyra hörn, Gog och Magog, och samla dem till den stundande
    striden; och de äro till antalet såsom sanden i havet.
  9. Och de draga fram över jordens hela vidd och omringa de heligas
    läger och »den älskade staden»; men eld faller ned från himmelen
    och förtär dem.
  10. Och djävulen, som förvillade dem, bliver kastad i samma sjö av
    eld och svavel, dit vilddjuret och den falske profeten hade
    blivit kastade; och de skola där plågas dag och natt i
    evigheternas evigheter.
  11. Och jag såg en stor vit tron och honom som satt därpå; och för
    hans ansikte flydde jord och himmel, och ingen plats blev funnen
    för dem.
  12. Och jag såg de döda, både stora och små, stå inför tronen, och
    böcker blevo upplåtna. Och jämväl en annan bok blev upplåten;
    det var livets bok. Och de döda blevo dömda efter sina
    gärningar, på grund av det som var upptecknat i böckerna.
  13. Och havet gav igen de döda som voro däri, och döden och
    dödsriket gåvo igen de döda, som voro i dem; och dessa blev
    dömda, var och en efter sina gärningar.
  14. Och döden och dödsriket blevo kastade i den brinnande sjön;
    detta, den brinnande sjön, är den andra döden.
  15. Och om någon icke fanns skriven i livets bok, så blev han kastad
    i den brinnande sjön.
    *66/21 Johannes’ uppenbarelse, 21 KapitletJohannes’ uppenbarelse, 21 Kapitlet
                 En ny himmel och en ny jord.  Det nya
                        Jerusalems härlighet.
  1. Och jag såg en ny himmel och en ny jord; ty den förra himmelen
    och den förra jorden voro förgågna, och havet fanns icke mer.
  2. Och jag såg den heliga staden, ett nytt Jerusalem, komma ned
    från himmelen, från Gud, färdigsmyckad såsom en brud, som är
    prydd för sin brudgum.
  3. Och jag hörde en stark röst från tronen säga: »Se, nu står Guds
    tabernakel bland människorna, och han skall bo ibland dem, och
    de skola vara hans folk; ja, Gud själv skall vara hos dem
  4. och skall avtorka alla tårar från deras ögon. Och döden skall
    icke mer vara till, och ingen sorg eller klagan eller plåga
    skall vara mer; ty det som förr var är nu förgånget.»
  5. Och han som satt på tronen sade: »Se, jag gör allting nytt.»
    Ytterligare sade han: »Skriv: ty dessa ord äro visa och sanna.»
  6. Han sade vidare till mig: »Det är gjort. Jag är A och O [1],
    begynnelsen och änden. Åt den som törstar skall jag giva att
    dricka för intet ur källan med livets vatten.
  7. Den som vinner seger, han skall få detta till arvedel, och jag
    skall vara hans Gud, och han skall vara min son.
  8. Men de fega och de otrogna och de som hava gjort, vad
    styggerligt är, och dråpare och otuktiga människor och
    trollkarlar och avgudadyrkare och alla lögnare skola få sin del
    i den sjö, som brinner med eld och svavel; detta är den andra
    döden.
  9. Och en av de sju änglarna med de sju skålar, som voro fulla med
    de sju sista plågorna, kom och talade till mig och sade: »Kom
    hit så skall jag visa dig bruden, Lammets hustru.»
  10. Och han förde mig i anden åstad upp på ett stort och högt berg
    och visade mig den heliga staden Jerusalem, som kom ned från
    himmelen, från Gud,
  11. med Guds härlighet. Den glänste likt den dyrbaraste ädelsten,
    den var som kristallklar jaspis.
  12. Den hade en stor och hög mur med tolv portar, och vid portarna
    stodo tolv änglar, och över portarna voro skrivna namn: namnen
    på Israels barns tolv stammar.
  13. I öster voro tre portar, i norr tre portar, i söder tre portar
    och i väster tre portar.
  14. Och stadsmuren hade tolv grundstenar, och på dem stodo tolv
    namn: namnen på Lammets tolv apostlar.
  15. Och han som talade till mig hade en gyllene mätstång för att
    därmed mäta staden och dess portar och dess mur.
  16. Och staden utgjorde en fyrkant, och dess längd var lika stor som
    dess bredd. Och men stången mätte han staden: dess mått var tolv
    tusen stadier, dess längd och bredd och höjd voro lika.
  17. Och han mätte dess mur: den var ett hundra fyrtiofyra alnar
    efter människors mått, som ock är änglars.
  18. Och stadsmuren var byggd av jaspis, men staden själv var av rent
    guld, likt rent glas.
  19. Stadsmurens grundstenar voro skönt lagda och utgjordes av alla
    slags ädelstenar. Den första grundstenen var en jaspis, den
    andra en safir, den tredje en kalcedon, den fjärde en smaragd,
  20. den femte en sardonyx, den sjätte en karneol, den sjunde en
    krysolit, den åttonde den beryll, den nionde en topas, den
    tionde en krysopras, den elfte en hyacint, den tolfte en
    ametist.
  21. Och de tolv portarna utgjordes av tolv pärlor; var särskild port
    utgjordes av en enda pärla. Och stadens gata var av rent guld,
    likt genomskinligt glas.
  22. Och jag såg i den intet tempel, ty Herren Gud, den Allsmäktige,
    är dess tempel, han och Lammet.
  23. Och staden behöver icke sol eller måne till att lysa därm ty
    Guds härlighet upplyser den och dess ljus är Lammet.
  24. Och folken skola vandra i dess ljus, och jordens konungar föra
    ditin, vad härligt de hava.
  25. Dess portar skola aldrig stängas om dagen — natt skall icke
    finnas där
  26. och vad häligt och dyrbart folken hava skall man föra ditin.
  27. Men intet orent skall någonsin komma ditin, och ingen som gör,
    vad styggerligt är och lögn, utan allenast de som äro inskrivna
    i livets bok, Lammets bok.

[1] Se A och O i Ordförkl.
*66/22 Johannes’ uppenbarelse, 22 Kapitlet

Johannes’ uppenbarelse, 22 Kapitlet

                Ytterligare om det nya Jerusalem.  Den
                profetiska synens sanning.  Jesu snara
                tillkommelse.  Slutord och slutönskan.
  1. Och han visade mig en ström med vatten, klar som kristall. Den
    gick ut från Guds och Lammets tron
  2. och flöt fram mitt igenom stadens gata. Och på båda sidor om
    strömmen stodo livsträd, som gåvo tolv skördar, ty de buro frukt
    var månad; och träden tjänade till läkedom för folken.
  3. Och ingen förbannelse skall vara mer. Och Guds och Lammets tron
    skall stå där inne, och hans tjänare skall tjäna honom
  4. och skola se hans ansikte; och hans namn skall stå tecknat på
    deras pannor.
  5. Och ingen natt skall vara mer; och de behöva icke någon lampas
    ljus, ej heller solens ljus, ty Herren Gud skall lysa över dem,
    och de skola regera i evigheternas evigheter.
  6. Och han sade till mig: »Dessa ord äro vissa och sanna; och
    Herren, profeternas andars Gud, har sänt sin ängel för att visa
    sina tjänare, vad som snart skall ske.
  7. Och se, jag kommer snart. Salig är den som tager vara på de
    profetians ord, som stå i denna bok.»
  8. Och jag, Johannes, var den som hörde och såg detta. Och när jag
    hade hört och sett det, föll jag ned för att tillbedja inför
    ängelns fötter, hans som visade mig detta.
  9. Men han sade till mig. »Gör icke så. Jag är din medtjänare och
    dina bröders, profeternas, och deras som taga vara på denna boks
    ord. Gud skall du tillbedja.»
  10. Och han sade till mig: »Göm icke under något insegel de
    profetians ord, som stå i denna bok, ty tiden är nära.
  11. Må den som är orättfärdig fortfara att öva sin orättfärdighet
    och den som är oren att orena sig. Så ock den som är rättfärdig,
    han fortfare att öva sin rättfärdighet, och den som är helig att
    helga sig.
  12. Se, jag kommer snart och har med mig min lön för att vedergälla
    var och en efter som hans gärningar äro.
  13. Jag är A och O [1], den förste och den siste, begynnelsen och
    änden.
  14. Saliga äro de som två sina kläder för att få rätt att äta av
    livets träd och att gå in i staden genom dess portar.
  15. Men de som äro hundar och trollkarlar och otuktiga och dråpare
    och avgudadyrkare och alla som älska och göra lögn, de måste
    alla stanna utanför.»
  16. Jag, Jesus, har sänt min ängel för att i församlingarna vittna
    om detta för eder. Jag är telningen från Davids rot och kommen
    av hans släkt, jag är den klara morgonstjärnan.
  17. Och Anden och bruden säga: »Kom.» Och den som hör det, han säge
    »Kom.» Och den som törstar, han komme; ja den som vill, han tage
    livets vatten för intet.
  18. För var och en som hör de profetians ord, som stå i denna bok,
    betygar jag detta: »Om någon lägger något till dem, så skall Gud
    på honom lägga de plågor, om vilka är skrivet i denna bok.
  19. Och om någon tager bort något från de ord som stå i denna
    profetias bok, så skall Gud taga ifrån honom hans del i livets
    träd och i den heliga staden, om vilka är skrivet i denna bok.»
  20. Han som betygar detta säger: »Ja, jag kommer snart.» Amen. Kom
    Herre Jesus!
  21. Herren Jesu nåd vare med alla.

[1] Se A och O i Ordförkl.